Livet är nu

"Jag har inte tid", säger du. Vad betyder det? Jo, du har har inte tid med mig. Det är ok, men det stämmer inte att du inte har tid. Du har tid. Tid är allt du har. Det handlar snarare om vad du prioriterar.

Om du väljer att spendera din tid med A istället för B, betyder det inte att du saknar tid. Det betyder att A är viktigare för dig än B. Det förstår B. B försöker därför hitta någon annan att dela sin tid med.

Det viktigaste är så självklart att det inte står på någon lista. Foto: Priscilla Du Preez / Unsplash

Om du tar fram mobilen mitt i ett samtal med A är det en signal om att din mobil är viktigare än A. Du lyssnar inte. Du vill bli distraherad. A blir B.

Tid är allt du har. Du kan välja att följa din att göra-lista, eller göra det som verkligen är värdefullt. Det viktigaste är så självklart att det inte står på någon lista. Det glöms bort.

När forskare frågat personer på dödsbädden ångrade de mest av allt att de inte ägnat mer tid åt det som inte stod på någon lista. Livet är ingen att göra-lista. Livet är där du är. Inte det du borde ha gjort. Inte det du ska göra sedan. Livet levs nu.

Runners World - Stanna upp ibland

En dag för några veckor sedan var det ovanligt många saker som jag var tvungen att ta itu med, både privat och på jobbet. Det var en mix av intressanta utmaningar och tråkiga ”måsten”. Det jag måste göra var bråttom, det som var intressant var inte lika bråttom.

Foto: Fabio Sasso / Unsplash

Det som är bråttom är sällan värdefullt och det som är värdefullt är sällan bråttom. Trots det är det lätt att fastna i det som är bråttom. Dina tankar studsar allt snabbare mellan framtiden och alla måsten. Det finns inte tid att göra det som är värdefullt för det är inte lika bråttom, men du vet att du måste göra det.

Istället för en snabblunch vid datorn och göra det som var bråttom tog jag ett steg tillbaka. Jag sprang en runda i skogen. Ingen klocka. Mobilen ...

Läs fortsättningen här.

Att älska sig själv

Jag är inte så säker på att jag måste ”älska mig själv”. Däremot är jag säker på att jag måste acceptera mig själv. Jag gillar ungefär 80 procent av mig själv. De resterande 20 procenten får jag stå ut med. Jag måste lära mig acceptera det. 80 + 20 = 100 procent. 

Det är samma sak med nya, spännande människor. I början är de 100 procent bra, sedan lär du dig kanske att stå ut med de jobbiga 20 procenten. Det finns en skala. Några är bara 20 procent bra för dig. De bör du umgås ganska sparsamt med. De suger tid och energi. Sikta i så fall på stunderna då de levererar de 20 procenten. 

Du kan se tiden med dem som en spännande utmaning. De stunderna kan vara dina mest värdefulla stunder. Att bara umgås med likasinnade är inte bra för din utveckling. Du behöver en knuff från ett annat håll ibland.

Foto: Anthony Tori på Unsplash

Det är bara med mig som jag med 100 procents sannolikhet kommer att leva resten av mitt liv med. Det går inte att fly från sig själv. Jag har lärt mig leva med det. Jag accepterar 20 procent av mig och gillar 80 procent av mig. Ibland känns det tvärtom, men det brukar gå över efter en löptur.

Hur du än försöker kan du aldrig låtsas älska dig själv Det kommer inte att hjälpa dig att faktiskt älska dig själv. Att söka bekräftelse från andra och att lura sig själv med positivt tänkande är en återvändsgränd.

Du har säkert upplevt ögonblick av lycka. Du kanske fick tillfälle att visa din skicklighet. Det gav energi. Du skapade en anledning att gilla dig själv.

Framgång föder mer framgång. Dessa vågor av förtroende visar att du kan ändra på hur du ser dig själv, men du kan inte bara vänta på att vågorna ska svepa med dig till en annan strand långt borta. Det är du som skapar vågorna genom att sätta dig och världen omkring dig i rörelse. Det är du som kastar första stenen.

Det finns bara nu

Einstein sa att det förflutna, nuet och framtiden var en envis illusion. Enligt den italienska fysikern Carlo Rovelli är tiden en illusion som beror på vår oförmåga att se världens detaljer. Vi kan inte känna till positionerna och hastigheterna för alla partiklarna i universum. Om vi kunde se världen som den är, skulle det inte finnas någon entropi och ingen tid, säger han.

Susann Mielke från Pixabay

Jag håller med fysikerna. Tiden finns inte. Det enda som finns är nu, även om detta nu också är en illusion - och en envis sådan. Men jag upplever ett nu. Just nu, inte ett nyss eller sedan. Det är nu jag finns och detta nu är allt som finns. 

Alla vintrar var vita 

När jag tänker på det som hänt eller det som ska hända, är det nu jag tänker. Jag skapar det förflutna när jag tänker på det. När jag slutar tänka på det är det borta. Efter några år har jag återskapat det som en gång hände så många gånger att minnet förändrats för att bättre passa ihop med min egen berättelse om mig själv. Minnen är inte filmer av det förflutna, de är skapelser och när du skapar minnen blandas de med andra bilder och minnen. Alla vintrar var vita och alla somrar soliga, för så ser bilderna av sommar och vinter ut.

Stefan Keller från Pixabay

När det förflutna hände var det nu det hände. När du tänker på det som hände, visualiserar du ditt minne av det ögonblicket och det sker också just nu. De känslor du har just nu färgar minnet. Det är samma sak med framtiden. När du tänker på och föreställer dig framtiden tänker du fortfarande på det just nu. 

Det sägs att du ska leva i nuet, men du kan ju inte leva på något annat sätt. Det finns bara ett nu, men det finns flera sätt att tänka i nuet. Om du använder en stor del av nuet till att tänka tillbaka eller tänka på framtiden - utan att koppla det till det du gör nu - missar du det som händer och det som händer är allt som någonsin kommer att hända.

Gör det nu 

Om nu nuet är allt som finns, varför ska du då förstöra det genom att tänka på tråkiga saker som hänt och på hemska saker som skulle kunna hända? Varför skapa stress, frustration och ilska och förstöra nuet? Varför fylla nuet med en oro som bara är en illusion skapad av dig och som troligtvis aldrig kommer att inträffa? 

Om du har skjutit upp ett problem i flera år ska du ta tag i det nu. Du kan inte göra det i framtiden, för framtiden finns bara nu. Din framtid är det du gör nu. Om du inte gör det du vill göra nu, kommer du aldrig att göra det. När du drömmer om framtiden tror din hjärna att du är där du vill vara och den kommer inte att ge dig energi att göra det som krävs för att nå det nu du vill.

Sofia Cristina Córdova Valladares från Pixabay

Alla människor upplever smärta och sorg. När det gör ont kan du hantera det nu och då känns kanske ”nästa” nu inte lika smärtsamt. Om smärta och sorg tar över nuet finns det inte utrymme att leva. 

Livet är en resa

De som strävar efter ett mål i framtiden blir inte lyckliga när de når målet. De tror att lyckan finns i framtiden. De offrar nuet för ett gyllene nu sedan, men de lärde sig aldrig att vara i nuet. När de når fram vet de inte vad de ska göra nu.

Det finns ingen slutstation. Det finns bara en resa och den är ett evigt nu. Lycka handlar om att vara närvarande och att känna tacksamhet och njuta av resan. 

Att säga att framtiden inte finns betyder inte att framtiden är oviktig. Det är det du gör just nu som skapar din framtid. Tillsammans med alla andra skapas vår gemensamma framtid av det vi gör nu.

Stefan Keller från Pixabay

Om du inte kan göra någonting just nu är det svårt att tänka på framtiden. Det skapar ångest. Din framtid är en slags förlängning av ditt nu. De beslut du fattar just nu är de viktigaste beslut du någonsin kommer att fatta.

Min favoritfilm om minnet:
http://hjarnfysik.blogspot.com/2011/03/memento-att-leva-i-nuet.html

Du är inte värdelös

Du säger att du är värdelös. Du säger att du är dålig på att sjunga, dansa och skriva.

Hur mycket har du tränat?

Du sjunger i duschen en gång i månaden när du är ensam hemma. Du har dansat 50 timmar i hela ditt liv, varav 2 timmar i nyktert tillstånd. Du har inte skrivit en text sedan du gick ut gymnasiet.

Såklart du är värdelös på att sjunga, dansa och skriva.

Vad är du bra på?

Du säger att du är bra på att laga mat, att odla växter och att springa.

Photo by Timothy Eberly on Unsplash

Du älskar att laga mat. Du har gjort det sedan du lärde dig grunderna på hemkunskapen. Du är hela tiden på jakt efter nya recept. 

Du älskar din trädgård och växterna. Du är alltid på jakt efter nya växter att stoppa ner i jorden. Kommer den att klara sig? Du läser på om växten. Du älskar det! 

Du älskar att springa. Du springer 4-5 gånger varje vecka. Du deltar maraton och halvmaraton. Du försöker hela tiden bli snabbare och uthålligare. 

Du har lagat, odlat och sprungit i tusentals timmar. 

Såklart du är en stjärna. 

Det är skillnaden. Du är värdelös på det du inte har tränat och du är en stjärna på det du har tränat. Om du dansat, sjungit och skrivit istället för lagat, odlat och sprungit skulle du vara en mästare på att dansa, sjunga och skriva. 

Allt handlar om övning.

Du är inte värdelös. Först är du dålig, sedan blir du bättre för varje gång. Ju fler gånger, desto bättre blir du. Du blir aldrig bra på det du aldrig tränar på.

Svårare än så är det inte.

Hjärnvila

För icke-löpare låter det jag kanske som en motsägelse, men att springa är den bästa vilan. Åtminstone för mig. En löptur ger mig en paus. Jag lämnar problemen och springer min runda. Problemen finns kvar, men jag släpper dem ett tag. Efteråt känner jag mig starkare. Problemen krymper. Ibland löser jag till och med problem medan jag springer. Jag löser inte alla problem, för problem är bara ett annat ord för livet. Livet är inte utan problem. 

Foto Jakub Kriz på Unsplash

Medan jag springer är hjärnan sysselsatt med att koordinera min kropp. Min hjärna har inte kraft att tänka på något särskilt, så tankarna svävar runt. Jag tänker hundratals tankar, men inga tankar känns jobbiga. Jag springer. Jag är här och nu. Världen krymper till en väg som rullas ut som en matta framför mig. 

Löpning är hjärnvila

Jag är övertygad om att löpningen har gjort mig till en bättre människa. Jag har bättre fysik. Jag mår bättre. Problemen har inte blivit färre, men jag ser dem på ett annat sätt. 

Löpningen förenklar problemen. Det enda som finns är jag och vägen framför mig. Livet är en väg kantad av problem, men vi har en tendens att krångla till det. Vi förstorar problemen. Livet är precis om löpning ett steg i taget. Fokusera på nästa steg. Livet är inte ett mål utan en process. Det är ett samtal, ett ord eller en fråga. Det ena steget leder till andra.

Tänk inte på tankar

Hur mycket tid spenderar du med att tänka tankar som stannar kvar i ditt eget huvud? Du oroar dig, ångrar dig. Varför gjorde jag så? Varför tittade han på mig sådär? Älskar hon mig? Jag är misslyckad. Varför har jag inte något liv? Du är upptagen med att tänka på tankar. Men nästan alla tankar är värdelösa. De leder ingenstans. De leder vidare till sig själva i ältande loopar. Upprepningar stärker de neurologiska kopplingarna mellan tankarna. De tar mer och mer tid. De fyller all plats, som en tanketumör. Det leder till skuld, ilska, oro och onödigt lidande. 

Foto Nik Shuliahin på Unsplash

Du pratar med många personer under ett liv, men du är den enda person du pratar med hela ditt liv. Ditt samtal med dig själv sträcker sig födelse till död oavsett vad som händer. Det är viktigt vad du säger till dig själv och vad du tänker. Säg saker och tänk tankar som leder framåt.

Tankar är verktyg. Det är något du ska använda för att ta dig framåt. Du kan välja dina tankar och det påverkar ditt beteende. Istället för att tänka tankar om tankar, använd tankarna för att skapa kunskap och för att lösa problem. Tankar ska vara i nuet. Om du är upptagen av tankar om tankar, glömmer du att tänka på vad du gör just nu. Efter några år upptäcke du att du aldrig var närvarande. Du var upptagen av tankar som tänkte på sig själva medan världen hände.

Det är därför mindfulness och meditation är bra tankeverktyg. Du lär dig att fokusera på nuet och att se tankar som tankar. När du flyter iväg i de gamla vanliga tankespåren, lär du dig bli medveten om det. Se tankarna för vad de är. Kliv ut ur dig själv och titta på tankarna. Betrakta dem utan att döma. Tänkt inte att du är en idiot som tänker dessa tankar, för då börjar du tänka på tankar igen. 

Foto Simon Migaj på Unsplash

Använd dina sinnen och var närvarande när du använder dem. När tankarna på tankar kommer låt de segla förbi som moln på himlen. Se dem försvinna, sedan är du närvarande igen. Fokusera på det du gör nu. Fokusera på att lära och på att lösa problem. Använd din hjärna.


Kolla min lilla gratiskurs i meditation här.

 

Livet är det du gör

Jag har inte tid (med dig). Jag måste göra det och det (det är viktigare än dig).

Du har alltid tid. Det handlar om vad du prioriterar. Om du hellre väljer att spendera din tid med person A än B, betyder det inte att du saknar tid. Det betyder att person A är viktigare för dig än person B. Det förstår person B. Med tiden kommer person B hitta någon annan att dela tid med eller något annat att lägga sin tid på.

Om du svarar på mobilen mitt i ett samtal med person A är mobilen viktigare än person A. Du lyssnar inte. Du vill bli distraherad. Person A blir plötsligt person B.

Foto Анастасия Гепп från Pixabay

Tid är allt du har. Du kan välja att följa din att göra-lista, eller välja det som verkligen är värdefullt. Det viktigaste är så självklart att det inte står på någon lista. Det glöms bort. När man frågat personer på dödsbädden ångrade de mest av allt att de inte ägnat mer tid åt det som inte stod på någon lista. Livet är ingen att göra-lista. Livet är det du gör. Det du gör nu. Inte det du borde ha gjort. Inte det du ska göra sedan. Inte en lista. Utan nu.

Sikta inte mot stjärnorna

Det är viktigt att spänna bågen, men du måste också veta något om det du siktar på. Siktar du för lågt eller högt, är risken stor att du missar målet och tappar pilarna. Siktar du rätt, kommer du vidare.

Image by Claudia Mitu from Pixabay

Som nybliven löpare är det bättre att sikta på fem kilometer, än att sikta på att klara ett maraton på fyra timmar. Klarar du fem kilometer kommer du närmare ett maraton. Ta små steg. Höj ribban en centimeter i taget. Framtiden kommer en dag i taget.

Sikta inte på stjärnorna. De ligger utom räckhåll. Sikta på att bli bättre istället. Ta reda på hur, var och när du ska sikta. Sikta högt, men sikta rätt. För att sikta rätt måste du lära känna dig själv. Sikta bara på det du kan urskilja med dina egna ögon. Målet måste vara tydligt.

Varje träff stärker ditt självförtroende. Ibland missar du, men det är bara att försöka igen. Om målet är inom synhåll är det också inom räckhåll.

Det finns de som tror de nått stjärnorna, men de har inte fötterna på jorden. Det finns de som tror att de är stjärnor, men de är bara tomtebloss som sprakar i natten. Du kanske drömmer om stjärnor ibland, men för stjärnorna kvittar det lika. Det är bara här och nu och det du gör med det du har som finns.

Image by Johannes Plenio from Pixabay

Stjärnorna visar vägen. Polstjärnan har lett sjöfarare i alla tider, men ingen sjöfarare har seglat till polstjärnan. Målet är en riktning, inte en plats. 

Det är inte de stora händelserna som ändrar livets gång. Livet är inte en film. Livet är ett myller av små steg. Det ena steget leder till det andra. Plötsligt är du någon helt annanstans. Du minns bara några enstaka stunder och ögonblick. Det är dessa steg som blir rubriker i berättelsen om ditt liv.

Vilja och riktning

Förändring handlar både om vilja och riktning. Vilja är motivation. Det är varför. Riktningen är vägen. Det är hur. Hur håller du riktningen? För att lyckas med förändring måste båda delar förändras.

Redan de gamla grekerna funderade på förändring. De tog förändring på stort allvar, vilket ledde till en filosofisk konflikt. Den ena sidan menade att allt var förändring. Deras ledare hette Herakleitos. Allting flyter, sa han. Den andra sidan hävdade att ingenting förändras. Den falangen leddes av Parmenides. Om något förändras är det ju inte samma sak, därmed är förändring en illusion.

Det har gått mer än 2000 år sedan dess och förändring är fortfarande svårt. Hur förändrar du dig? Om du förändrar dig är du ju på sätt och vis en annan än den du var tidigare. Vill du det? Det innebär ju att du måste göra sådant du inte gjort tidigare.

Den kanske bästa metoden är att se förändring som både vilja och väg. Vilja handlar om motivation. Varför vill du ändra dig? Vägen handlar om hur. Hur ska du förändra ditt beteende. Vilka kunskaper krävs? Hur ser planen ut?

Både vilja och väg är nödvändiga för att ändra ett beteende. För att uppnå ett mål krävs både vilja och en metod. Det är olika processer i hjärnan. Först måste du förstå problemet. Vad hindrar din förändring? Första steget är att avgöra om du har kontrollen. Nästa steg är om det handlar om brist på kunskap och färdigheter. I så fall måste du hitta sätt att öka din kunskap på. Eller så kan du inte göra det trots att du har kunskapen. Då handlar det om vilja. Då är det en fråga om att skapa motivation. Vad är det du vill? 

Image by Arek Socha from Pixabay

För att lära dig nya färdigheter måste du fokusera på en sak i taget. Det gör att andra mål hamnar i bakgrunden. Ekonomer kallar det alternativkostnad. Om du till exempel väljer en utbildning avstår du från andra utbildningar eller från arbete. Det finns flera vägar. Alla vägar har en alternativkostnad. Du upplever det som ansträngning. Så förändring känns svårt, eftersom det innebär att du riktar ditt begränsade mentala fokus på en väg och ignorerar alla andra vägar.

Om kunskap finns men inte vilja? Motivation handlar om värde. Värdet av ett beteende påverkas i sin tur av tidigare erfarenheter. Det betyder att nya beteenden sällan är lika motiverande som befintliga som tidigare har blivit belönade. Det känns bra att stanna i komfortzonen.

För att lyckas ta dig vidare är det viktigt att koppla samman det nya beteendet med dina djupaste värderingar. Vad vill du? Fundera på det. Vad du vill är viktigare än pengar, för pengar tar snart slut medan dina värderingar är kopplade till din identitet. Värderingar är uthålliga. När din identitet driver ditt beteende, är det enklare att förändra dig själv och på sätt och vis bli en annan. Det är ju fortfarande du, du hade bara inte sett dig som så tidigare. Det kan däremot vara svårt att förstå för andra som står och tittar på.

 

Berättelsen om dig

Livet är en hinderbana. En del hinder är enkla, andra är svårare. Ett av de svåraste hindret är de egna tankarna. Jag kan inte, jag är värdelös, säger du till dig själv. Du måste ändra de där tankarna om du ska ta dig vidare. Tankar är ditt vardagliga samtal med dig själv. De bubblar upp till ytan som reaktioner på händelser. Men vilken källa bubblar de upp ifrån? De är ju så lika från den ena dagen till den andra.

Denna källa är din berättelse om dig själv. Innan tankarna når dig formas de av din berättelse. På så sätt skapas din framtid av din egen berättelse. Det tycks som om allt är förutbestämt, för du har ju redan bestämt hur de ska gå utan att vara medveten om det.

En dag känner du dig kanske tillräckligt stark för att ändra ditt tänkesätt, men efter några dagar är du tillbaka i de gamla vanorna. Ditt förflutna kom ikapp. Du känner dig svag och värdelös eftersom du inte kan frigöra dig från dina gamla tankar. Men det handlar inte om svaghet eller viljestyrka.

Berättelser är inte lika snabba som tankar, men de jobbar dag och natt och de kommer ikapp dina nya tänkesätt. Det tar tid och kraft innan tankar, tänkesätt, beteende och berättelse är synkroniserade. Du måste veta vad du vill. Du måste ha vara ihärdig. Det kräver hårt arbete. 

Image by Mike Foster from Pixabay

Din berättelse ligger djupt. Det gör det svårt att förhålla sig till den. Tankar reflekterar det som händer i vardagen. Men berättelsen bakom allt detta är mycket större. Berättelser ger mening till livet, vägledning och riktning.

Varje berättelse är unik, men det finns några gemensamma teman. Du kan spela hjälte eller offer. Du kan ha huvudrollen eller en biroll. Det är inget du tänker på, men din roll och hur du spelar ditt spel påverkar ditt liv.

Du kanske tycker att du är värdelös. Du kanske lever i någons skugga. Du kanske tror att ingen kan älska dig. Det finns oftast någon som kan hjälpa dig bort från dessa tankar, men det är du som måste skapa din nya berättelse om ditt liv. Tänk inte så mycket på vad som finns i slutet av vägen, utan fokusera på det hinder som står närmast. Bryt ner det. Bygg en ny berättelse av bråtet.

Det finns ingen plan B

Nu är det två nervösa veckor kvar till Swiss Alpine. Jag har börjat trappa ner på träningen. Den här veckan har vi varit i Lysekil och jag har sprungit i stort sett varje dag, både på asfaltsvägar och - med tungan rätt i mun - på klippor och stenar längs med havet. Från och med idag tränar jag lite mindre än vanligt och det blir inga fler tunga långpass. Nästa vecka blir det bara några få löppass, varav minst ett i Davos. När man minskar på träningen, laddas kroppen upp och jag tror att jag kommer att vara i toppform i Davos. Redan nu känner jag mig starkare än någonsin. Resa och hotell till Schweiz är bokat och klart. Biljetterna ligger nedpackade i inplastade fickor.

Stångehuvud i Lysekil.

Efter loppet åker jag till Alassio i Ligurien. Det blir en sju timmar lång tågresa. Efter fem dagar i Italien och stärkande medelhavsmat och dryck är jag - enligt mina beräkningar - tillräckligt återhämtad för att ta mig till Nice och sedan flyg hem. Sen har jag bara en vecka på mig att bli människa igen innan jobbet börjar. Resan till Alassio och resan från Nice är bokad.

Allt tycks vara planerat och färdigt, men mellan dit och hit ska jag springa ett ultralopp. Jag har en startbiljett, men det kan hända mycket mellan nu och då och inte minst under tiden. Jag är mest rädd för att ett virus ska tränga sig in i någon av mina celler, eller att någon dubbelknut i knät ska gå upp.

Jag försöker utarbeta en plan B, ifall jag skulle bli sjuk, skadad eller av någon annan anledning inte kan vara med eller tvingas bryta. Men det går inte, jag har inga krafter till det. Jag kan inte tänka i banor som inte följer Swiss Alpine. Jag ser bara ett svart hål, en avgrund, vid sidan om det. Om jag missar loppet kommer jag att ramla och falla fritt i flera dagar innan jag krossas av min egen tyngd. Sedan dröjer det ytterligare flera dagar innan jag vaknar upp i vardagen efter kraschen mot verkligheten. Då är det försent med en plan B. Jag beställde inget avbokningsskydd på flyg och hotell heller.

Jag hittar stöd i en forskningsrapport. Det är bättre med ett mål än många olika mål. Vi är dåliga på att jonglera med fler mål. Särskilt när man balanserar på en lina.

Lindansare
Jag är nervös och spänd. Det känns som om jag står framför en åtta mil bred klyfta och över denna avgrund finns ett långt rep fastspänt. På min sida hålls repet fast av starka armar som jag kan påverka, kontrollera. På den andra sidan finns det jag inte kan kontrollera. Den sidan hålls fast av hoppet. Om jag spänner repet för hårt på min sida, går det kanske av. Om jag spänner det för lite, blir det slakt och osäkert och repet kommer att svänga fram och tillbaka.

Jag är spänd och repet är spänt och repet må bära eller brista. Jag lever på hoppet och jag förbereder mig så gott jag kan. Men jag har ingen plan B. Det finns bara ett åtta mil långt rep och en avgrund som jag inte ser någon botten på.

Jag vill ut på repet och springa och jag hoppas att det håller. Min sida håller - det vet jag - den första halvan av sträckan, sen litar jag till den andra sidan. Även när jag är långt bortom synhåll kommer min sida att hålla fast. Jag måste titta rakt fram och fokusera på målet som jag inte ser; på tanken om ett mål på andra sidan. Jag ska inte se neråt och jag får inte titta tillbaka.

Ett åtta mil långt rep som försvinner in i dimman efter 47 km. Min erfarenhet sträcker sig bara så långt. Längre än så har jag aldrig sprungit och då är jag halvvägs. Efter det är varje steg ett steg närmare målet och samtidigt ett steg ut på nattgammal is. Det är då äventyret börjar.

Varför springer jag?
Jag tror att jag springer delvis för att bevisa för mig själv att jag är människa. Alla människor härstammar från jägare som sprang långa sträckor för sin överlevnad. Varenda en av oss bär samma gener i cellerna som gav oss unika överlevnadsfördelar på savannen och de flesta av oss är kapabla att springa så här långt med rätt förberedelser. Det låter kanske långsökt, men jag har i alla fall distans - långdistans - till mig själv. Mitt gamla jag är långt bakom mig nu.

Jag kanske också springer för att utvecklas som människa. Man vet aldrig när nästa katastrof klyver livets väg och jag tror att jag blir bättre på att ta mig till andra sidan om jag klarar det här nu. Det ger bättre balans, det gör mig starkare och kanske lite mindre rädd för djupet under mig. Man vet inte när katastroferna kommer, bara att de kommer i alla människors liv och det gäller att ta sig över till andra sidan utan bitterhet och ånger.

Varje utmaning jag övervinner, gör mig starkare. Det gör varje misslyckande också, det tar bara lite längre tid att läka ihop alla delar som gått sönder. Allt vi gör, gör oss starkare. Det är det man inte gör, som gröper ur en från insidan.

Äh, jag kanske söker svar som inte finns. Om tio år vet jag mer om varför jag sprang åtta mil. Kanske mitt gamla jag måste hinna ikapp så att jag kan se mer klart och tydligt, eller det kanske blir så att jag hinner ikapp mitt gamla jag på andra eller tredje varvet runt mig själv. Men då bryr jag mig knappast om varför jag sprang, den frågan släpper jag om två veckor. Då är det nya utmaningar som väntar, hoppas jag.

Det stora grå

Flämt! Äntligen är jag uppe vid ytan igen ... det var ett tag sedan sist. Jag dök ner i det stora grå i början av november och sedan dess har jag hållit andan. Hittills har jag kommit över på andra sidan varje år, men inget år är det andra likt. 

Min inställning till årets två sista månader styrs sedan jag började åka skidor av hur mycket snö som faller. När det inte ens finns en nyans av vitt, då handlar det bara om att ta ett djupt andetag och försöka överleva. Förra året höll jag andan i några veckor, men i år var det grå regntunga skyar till slutet av december. Det föll en del snö, men nästa dag föll regnet och spolade spåren bort.

Idag tog jag det första friska andetaget på flera veckor och fyllde lungorna med klarblå luft. Jag slet mig loss från jobbet en timme och åkte 7 kilometer på berget. Snön gnistrade i solskenet och skidspåren var hårda och fasta. Det gäller att utnyttja alla tillfällen att bländas. Det är fortfarande mörkt när man tar sig till jobbet och när man går hem, så ljuset mitt på dagen är värdefullt. Det är jag övertygad om.

Det är först i slutet av januari som ljuset kommer tillbaka på riktigt. Jorden vinglar runt solen i ca 108 000 km/h och halva året går det åt rätt håll med allt mer ljus i norr, medan det mörknar i söder. I universum jämnar allting ut sig, till och med universum självt håller långsamt på att jämna ut sig till en jämn, mörk smet av partiklar. Men hemma hos mig jämnar det inte ut sig. Här samlas det på hög. Just nu sitter jag med en stor hög papper och tankar framför mig och jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag börjar med att skriva av mig.

Bakom högen
Jag brukar inte bygga upp högar, men under det stora grå samlas allt möjligt bråte och man har våren på sig att rensa upp, strukturera och ställa till rätta. Jag delar först in högen i två: ge upp-högen och åtgärds-högen. Att ge upp är ganska skönt och frigör energi som annars hade förslösats. Det har jag blivit bättre på, kanske för att man blir allt bättre på att inse sina begränsningar. Det är trist, men så är det.

Sen blir det dags för åtgärds-högen. Jag lägger in alla uppgifter i mitt planeringssystem, som jag misskött under de mörka månaderna. Jag blev inspirerad för några år sedan när jag läste David Allens hjärnsmarta bok Få det gjort (GTD-metoden). Jag har delat in månaden i fyra mappar och sen har jag en femte mapp som sträcker sig bortom den närmsta månaden eller som inte har ett klart slutdatum. Alla mina åtaganden ska in i någon av mapparna. Det som ska fixas den närmsta veckan i mapp 1 och det som ska fixas i slutat av månaden i mapp 4. I slutet av veckan går jag igenom veckans mapp och avslutar uppgifterna eller flyttar fram dem till en senare mapp. Det blir rent i skallen och det frigör det viktiga arbetsminnet till viktigare uppgifter.

Klicka för att maximera bilden

Jag fattar bara ett beslut och sen är jag fri. Om mina åtaganden samlas på hög på skrivbordet då är jag inte fri, då är arbetsminnet sysselsatt med vad det borde göra och man är hela tiden lite besviken på sig själv eftersom man inte håller sina överenskommelser med sig själv. När en vän lovar något och sedan inte uppfyller det löftet, då blir man besviken och det är samma gnagande känsla som äter upp arbetsminne när man själv inte håller sina överenskommelser. Varje överenskommelse följs av en del av hjärnan som ser till att man inte tappar den ur sikte. Det tar resurser i anspråk och kan vara stora saker som att rädda Sveriges igelkottar eller små saker som att byta lampan i köket. De oavslutade tankarna går runt och runt eftersom det inte finns något avslut och de förbrukar dyrbar energi. Men stoppar man dem i en mapp, så stannar de där tills man plockar upp dem igen. Men saker som tar mindre än två minuter - som att byta en lampa - ska man göra direkt. Det mår hjärnan bra av.

Nåväl, dags att ta itu med högen nu. Suck, elräkning, den ska betalas i slutet av månaden - in i mapp 4 ... Söka det där jobbet ... hmm, det tar jag sen någon gång, in i mapp 5 ...

Lite senare
Nu har jag sorterat färdigt. Ge upp-högen blev nästan lika stor som åtgärdshögen och längst upp hamnade en crawlkurs. Ge upp-högen blir större för varje år. Till slut hamnar kanske allt där. Det är väl då man börjar dö. Det sista man brukar ge upp är livet. Men dit är det långt, hoppas jag. Jag har inte gett upp ultraloppet och Stockholm maraton och Vasaloppet och jag älskar nya utmaningar. För det mesta. Vissa dagar är det rejäl uppförsbacke och jag vill bara lägga mig ner och självdö i ett dike nånstans. Men sådana dagar har väl de flesta? Dagar då allt går fel och allt man gör blir fel hur man än gör.

Nu ska jag ut och springa för jag känner mig utpumpad, att fatta många beslut leder till att man töms på krafter och ett bra sätt att ladda upp arbetsminnet igen är ett lugnt löppass.

Ännu lite senare
Nu har jag sprungit som en varulv under fullmånen och det gick mycket lättare när axlarna inte tyngdes av dåligt samvete. Men jag var trött och många tankar handlade om allt jag gett upp och om jag gjorde rätt eller fel. Ibland måste man kanske ge sig själv en andra chans. Det får jag fundera på en annan gång.

För sent
Nu är det slut på det grå och instängda, jag försöker tänka vitt och brett istället. Det nya året innebär nya utmaningar och jag ska omfamna allt. Snart är det Södra berget runt och innan dess är det Våffelrännet. Våffelrännet är ett lopp på 20 km och det är redan nu till helgen. Det får gå som det går. Jag ser det mest som en övning och ett formbesked. Jag har ingen aning om hur jag ligger till. Jag har åkt en fjärdedel av vad jag åkte i fjol, däremot är jag mycket starkare och orken är också lite bättre och gårdagens tempopass kändes overkligt bra. Däremot är tekniken och kanske också vissa grenspecifika muskler inte lika välutvecklade som ifjol. På söndag vet jag lite mer.

PS
Jag har skapat en sida under rubriken Övriga länkar som ligger i ramen till höger med ett urval av vetenskapsnyheter. Jag uppdaterar den så ofta jag hinner. Jag har även lagt in en träningsdagbok för att hålla koll på mig själv.

Träning och planering

Jag slutade göra detaljerade träningsplaner för ungefär ett år sedan. De tre första åren gjorde jag veckoplaner och stämde av planen som en budget i efterhand. Hade jag övertränat blev jag nöjd, uppvisade jag ett underskott blev jag missnöjd. Jag blev väldigt bra på excel, men frågan är om jag hade så stor nytta av dessa detaljerade planer och all statistik. Jag tror inte det. Löpningen känns enklare nu när jag struntar i budgetramarna. Jag känner när jag över- eller underskrider dem.

Hjärnan planerar åt oss
Planer är viktiga, de flyttar framtiden till nuet så att vi kan - eller tror oss kunna - göra något åt den. För att nå ett specifikt mål, är en plan nödvändig. Våra hjärnor har utvecklats för att göra planer. Hjärnan gör hela tiden förutsägelser och lägger upp en plan för våra handlingar, vare sig vi vill det eller inte.

En löpares veckoplan

Men det är skillnad på hjärnans förutsägelser och planering. Hjärnans planer implementeras och modifieras i realtid. När man börjar springa skapas en plan i hjärnan som bearbetas och sedan förmedlas informationen till musklerna som utför arbetet. Därefter får cerebellum input från varje löpsteg man tar och finjusterar löpprogrammet så att vi blir allt smidigare ju längre vi springer. Den finjusteringen arbetar hjärnan med hela tiden. Dessa planer ändras och som en flod följer den omständigheterna. En nedskriven plan ligger fast och är inte lika flexibel. Den är som en motorväg. Men det finns olika varianter. En träningsplan kan vara exakt, eller så vara mer skissartad och man låter känslan styra hur planen följs. Känslor är program i våra hjärnor som är utmejslade för vår egen överlevnads bästa. Vi kan oftast lita på dem. Våra instinkter har oftast rätt, såvida man inte heter George Costanza.

Tre varianter av planer
I en välgjord studie lät man tre grupper av studenter ta del av ett program för att förbättra sina studieresultat. Grupp 1 gjorde en plan varje dag för vad, var och när de skulle plugga. Grupp 2 gjorde samma sak men per månad och grupp 3 följde ingen plan alls.

Ett år senare följde man upp studenterna för att se vilken typ av plan som förbättrat studievanorna på lång sikt. Forskarna trodde att grupp 1 skulle klara sig bäst. Att följa och uppdatera en plan varje dag låter ju som en bra strategi. Men det visade sig att grupp 2 förbättrade sina studievanor och attityder till studier mest, särskilt de svagaste studenterna. Grupp 2 höll också bättre fast vid sina nya studievanor efter studiens slut i högre grad än grupp 1, när man följde upp studenterna ett år senare. Den större delen av grupp 1 hade övergivit dagsplaneringen och betedde sig mer som grupp 3.

Varför blev det så? Fördelen med att planera dag för dag är att man vet i varje stund vad man ska göra. Nackdelen är att det tar tid. Det blir 365 planer, istället för 12. Dagsplanering förhindrar också flexibilitet och studenterna känner sig inlåsta av sina egna planer. Det finns inget utrymme för spontana känslor och infall. När ett infall kommer, är det en känsla som kommer någonstans ifrån och som har ett syfte, som vi kanske inte är medvetna om.

Den kanske viktigaste anledningen till att grupp 1 misslyckades är att ju mer noggrann och specificerad en plan är, desto större är risken att den misslyckas. Planekonomierna i det gamla östblocket misslyckades för att de inte tillät spontanitet och infall. Det fanns inget utrymme för entreprenörer som Ingvar Kamprad eller kreativa genier som Steve Jobs. En plan fungerar bra för tydliga mål som att minska freonutsläpp eller skicka upp en rymdraket, men ett samhälle består av individer som alla har olika mål. Det finns ingen beslutsfattare som vet vad jag vill med mitt liv. Det vet jag knappt själv.

En plan som man följer dagligen misslyckas förr eller senare för livet kommer alltid emellan. Om man plötsligt missar 3-4 dagar, känner man sig misslyckad och det kanske blir svårt att hålla sig till sin planering. En månadsplan är mer tillåtande, eftersom den ger utrymme till improvisation.

En bra plan frigör hjärnan
En plan ger kontroll. Men jag tror inte på planer i form av en massa postit-lappar och olika listor på olika platser. Det fungerar inte. En bra plan ska avlasta hjärnans arbetsminne, så att man tänker på uppgiften en gång i stället för många gånger. När en uppgift inte finns i ett system, då snurrar den runt i hjärnan och tar tid och kraft och ger dåligt samvete eftersom vi känner att vi borde ta tag i uppgiften. Ett bra system ska lägga en uppgift på ett ställe och sedan ligger det där tills man fattar beslut om det ska tas om hand eller flyttas fram till en senare tidpunkt. Det ger ett gott samvete, därför att vi håller vad vi lovar oss själva. Att inte göra det man ska göra känns som ett svek mot oss själva och vi mår lite dåligt. Sedan jag skapade ett enkelt system hemma för alla "inkommande uppgifter", så känner jag mig mycket friare och jag går inte omkring och slösar tid på tänka på att-göra listor. Det sparar tid och arbetsminne, som jag kan använda till att springa och till att skriva.

Veckans träning
Jag har alltså övergett de detaljerade träningsplanerna som jag gjorde till en början. Jag kände mig bara misslyckad när jag avvek och fick dåligt samvete. Nu har jag en mer avslappnad syn på min träningsplan, för någon slags plan måste man ha om man har ett mål. Jag försöker köra lite hårdare i tre veckor och tar sedan en lugnare återhämtningsvecka och jag försöker få till tre kvalitetspass i veckan. Det räcker så. För det mesta håller jag mig till planen, men om ett tillfälle dyker upp och det känns bra, då hoppar jag på det.

Förr var vilodagen med religiös nit fastlåst till måndagen, dagen efter söndagens långpass. Då vilade jag från mitt skapelseverk och lät kroppen återhämta sig. Numer låter jag vilodagen infalla när jag känner att jag behöver vila.

Efter förra veckans stenhårda träning så är jag inne i en lugnare återhämtningsvecka. På måndag core och styrka. Igår helvila. Och idag körde jag ett stenhårt crossfitpass. När det blev dags för armhävningar kände jag av förra veckans pass. Det gjorde nog alla. Det var kul att se alla plågade miner.

På torsdag blir det skidgång och sedan löpning på söndag och då ska fokus vara på att inte springa vilse. På fredag blir det nog lite lättare styrketräning och stakträning. Jag tar det lugnt för mitt immunsystem slets ner ordentligt förra veckan och jag känner mig på gränsen, som om minsta virus skulle kunna invadera en cell. Då är vila viktigt. Den här veckan innehåller två vilodagar då immunsystemet får tillfälle att omgruppera inför nästa vecka. Jag har inte tid att bli sjuk nu.

Det finns ingen planeringskalender med plats för sjukdagar. Det är som med sjukdomens granne döden. Den är inget man planerar, fast det är det enda man kan vara helt säker på om framtiden.

Sömnlös i Skellefte

Vi har åkt en liten tur längs Norrlandskusten, upp till Skellefteå där vi hälsade på goda vänner. Jag paddlade längs kusten nära Bjuröklubb och det blev en löptur längs en grusväg.

Vi sov i en stuga alldeles vid havet. Vågskvalp är lugnande. Det var härligt, men ändå tog det ett tag innan jag somnade. Här tillbringade jag många dagar i barndomen och det väckte lite funderingar. I Västerbotten finns mitt ursprung. Jag har spårat mina gener genom att skrapa lite DNA från insidan av munhålan som jag sedan skickat in för analys till ett forskningsprojekt (som jag ska skriva om någon gång). Enligt forskarna utvandrade mina förfäder föga förvånande från Afrika för ca 90 000 år sedan, tillbringade några årtusenden i Mellanöstern, och följde sedan den retirerande inlandsisen mot norr. Så småningom slog de sig ner i Västerbotten, kanske i samband med skattebefrielsen på 1300-talet när obygderna koloniserades och försvenskades. Förfäderna bodde i byar som Bureå, Bygdeträsk och Boliden. Mina föräldrar var - om man hårdrar det -  den första generationen på 90 000 år som flyttade söderut. Nu hade jag simmat tillbaka som en lax upp längs E4:an till mina förfäders lekplatser.

Nästan alla bor vid kusten och de gamla kulturbygderna vid älvdalarna numer. Inlandet är, sånär som på några samhällen, tömt på människor. För inte så länge sedan låg det fem byar efter varandra som hette Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum. En ramsa av byar som andades framtidstro. Nu finns bara byn Hej kvar. Man borde kanske döpa om nästa by till Då. Hej Då.

Källa Wiki. Bild av Enar Nordvik

Västerbottenförfattarna
Förr i tiden var folk religiösa och lutherska i byarna häromkring. Mina far- och morföräldrar var väldigt religiösa. En jul, efter julevangeliet, spände mormor ögonen i min tvivlande blick och sa att detta var sanningen. Så gick det till. Jaha, sa jag. Jag hade ingen lust att diskutera det med henne.

Västerbotten är förmodligen Sveriges författartätaste område i förhållande till antalet invånare, trots att böcker ansågs lite suspekt. Man skulle arbeta i sitt anletes svett, inte läsa och få fel på ögonen och hjärnan.

Jag har läst två av Västerbottenförfattarna: Per Olov Enquist och Torgny Lindgren. Torgny Lindgren är en fantastisk berättare och Enquist har ett språk som få. Just nu minns jag bara två böcker: Lindgrens bok Norrlands akvavit som handlar om en präst som för 50 år sedan åkte runt i inlandet och frälste själar (416 omvända själar och dessutom introducerade han tandborstningen). Prästen hade dock blivit ateist med åren och 83 år gammal drabbas han av dåligt samvete och återvänder till sin gamla församling för att berätta att Gud inte finns och att allt han sa var falskt. Han reser från by till by. De flesta som han frälst är dock döda. Det är bara två som återstår från den gamla församlingen. En visar sig vara hans dotter som han avlat i synd och den andra är en kvinna som varit döende i tre år och som hela tiden har väntat på prästens återkomst för att få svar på sina frågor. Det blev med andra ord ingen enkel resa utan prästen tvingades till många lappkast. En bra berättelse.

För många år sedan - när jag var för ung - läste jag Enquists novell Nedstörtad ängel. Det är en tunn, avskalad novell om kärlek där olika teman vävs samman. En av karaktärerna i boken - monstret Pasqual Pinon - är född med ett extra huvud. Pinon påstod att hon - han kallade huvudet Maria - pratade med honom, genom honom. Hennes små läppar rörde sig hela tiden. De älskade varandra och hon överlevde honom med åtta minuter. Jag minns att jag var fascinerad av tanken av att bära en annans hjärna och tankar inom sig.

Pasqual Pinon. Källa Wiki

Några år senare kollade jag upp Pasqual Pinon och han var en bluff, en av många under det monsterdyrkande 1800-talet. Huvudet var en cysta som målats till en kvinna och han turnerade runt och hittade ett sätt att överleva. Jag blev lite besviken, men det är skillnad på dikt och verklighet. En författare kan välja sin egen verklighet, den behöver inte följa naturlagar eller historia.

En bloggare måste dock hålla sig till verkligheten. Jag kan inte hitta på att jag sprang 10 km under 37 minuter. Det skulle vara kul att skapa ett fenomenalt alter ego, men det skulle inte hålla i längden. Såvida jag inte skrev en bok.

Löptur längs Skelleftekusten
Jag sprang 16 km i fivefingers på en hård grusväg i går. De sista kilometrarna var hälsenorna rejält utarbetade. Efter det slängde jag mig i Bottenviken och simmade i några sekunder. Jag mötte tre kor, en bonde och en katt, medan jag sprang. Katten tittade slött på mig när jag kutade förbi. Den undrade kanske vad de där primaterna sysslar med egentligen, när man faktiskt kan ligga på vägen och sträcka ut alla ben i solen och gäääääspa.

Oraklet i Delfi

När vi var i Grekland förra veckan blev jag hela tiden påmind om antiken. Överallt sticker det upp vita skelett av marmor från en annan tid. Under antiken var de målade i olika färger, men nu har de flagnat. Nästan allt i vår civilisation kan spåras tillbaka till antiken. Romarna erövrade Grekland men blev med tiden själva greker och det grekiska kom därmed att prägla hela Europa och nådde också till slut våra avkrokar längst ut i den euroasiatiska skärgården.

Under antiken fanns det ett orakel i Delfi som spådde framtiden och vid ingången till hennes tempel stod det: Känn dig själv! Det var det viktigaste enligt grekerna. Man ska känna sig själv. När man känner sig själv kan man gå vidare och utveckla sin potential. Den som inte känner sig själv eller älskar sig själv, kan inte heller lära känna världen eller älska någon. Det är en djup sanning. Samtidigt är det så att ingen egentligen kan känna sig själv till fullo. Livet är en upptäcktsresa i sig själv. Man blir klokare med åren och till viss del beror det på att oväntade händelser tvingar fram omvärderingar och varje sådan händelse ökar kunskapen om oss själva. 

Det drogade oraklet i Delfi

Känner jag mig själv? De gånger jag är mig själv som närmast är när jag springer. Det kanske är för att jag - och alla människor - innerst inne är löpare. Jag tror det ligger något i det. Åtminstone till viss del. Vi är mer än bara uthålliga löpare, men det är vad vi är i första hand för det är biologin som kommer först. Cellerna kom före teatern. Kulturen är en tunn fernissa som vi bär utanpå, lika flyktig som färgen på antikens marmor. 

Löpningen är vår nisch i naturen och det var den vi utvecklades i till det vi är idag. Vi har högre förmågor. Men löpningen kommer före. Det spelade ingen roll hur bra man var på att tänka om man inte kom fram i tid - till bytet eller från lejonet. Sokrates kunde gå runt och tänka i Athen därför att hans förfäder sprungit i miljoner år och utvecklat både tänkandet och löpningen. Han och vi är ättlingar till löpare som vunnit lopp efter lopp efter lopp med livet som insats.

Träning är ett lärande som ger uthållighet och tävling kräver mod att utmana sig själv. Lärande, mod och uthållighet var grekiska dygder. När jag för många år sedan läste Zen och konsten att sköta en motorcykel så var det dessa dygder som var de viktigaste, enligt författaren; det som grekerna kallade Arete. Arete brukar översättas med dygd, men betyder egentligen att man ska vara så bra som man kan eller att man ska nå sin sanna potential och det gällde alla, greker, trojaner och barbarer, kvinnor och män. Man kan också säga att det handlar om att vara sann mot sig själv. Det blir nog alla bättre på varje år. Att känna sig själv är att vara sann mot sig själv. Känn dig själv! Men känn inte efter för mycket.

Idag sprang jag en lugn återhämtningsrunda efter gårdagens intervallpass. Jag gjorde några armhävningar också. Lite planlös styrketräning - det blir så på sommaren när man inte har tillgång till ett riktigt gym. Känner mig lite trött och hängig idag. Men i morgon känns det nog bättre, om jag nu känner mig själv ;).

Därför missar man gorillan

Det finns en känd video som visar hur vi missar det självklara beroende på vilka förväntningar vi har. Även om man sett illusionen tidigare kan man se videon eftersom det är en vidareutveckling av den klassiska videon. Försök verkligen följa uppmaningen att räkna antalet bollkast. Du kommer att bli förvånad.



Vi kan stirra på något och ändå inte se det. Det beror på om vi är uppmärksamma på det eller inte. När man talar i en mobil ser man inte lika bra. Vår uppmärksamhet räcker inte till. Det har inget med antalet händer på ratten att göra eller om man har hands free, det beror på vår hjärna.

Möten med okända
Vi är heller inte uppmärksamma på människor som vi möter. Det finns ett antal klassiska experiment där man låter en person gå fram till en annan och fråga om vägen och sedan byts den frågande ut i samband med att några som bär någon möbel går emellan dem. Det är väldigt få som märker att personen är utbytt, såvida man inte byter kön, ålder eller social tillhörighet på personen som frågar. Vi tror att vi lagrar allt runt om oss, men vi lagrar bara tillräckligt mycket, som t ex vilket kön, ålder eller vilken social status en person har. Resten är oväsentligt för vår överlevnad.

Vi bara skummar på ytan på vår vandring genom livet. Annars skulle vi inte orka och ha tid för viktiga tankar. Vi kan inte lagra hur mycket data som helst hela tiden, det vi lagrar gör oss tillräckligt trötta t ex efter en ny dag i en ny stad. I det populärvetenskapliga mästerverket Märk världen skriver Tor Nörretranders att vi bara är uppmärksamma på 16-40 bitar av de miljoner bitar som - mestadels via synen - når vår hjärna varje sekund. Det mesta är vi omedvetna om, vi bara tror att vi är väldigt medvetna om vår omgivning. Hjärnan lurar oss hela tiden. Den skapar en illusion av helhet och medvetenhet.

Den gula och den blinda fläcken

Den gula fläcken. Källa: Wikipedia

Längst in i ögongloben finns en liten grop, fullpackad med ljuskrävande tappar, det är celler som vi kan urskilja detaljer och se färger med. Området kallas den gula fläcken och den ligger som en liten måne på natthimlen längst in på näthinnan. Så litet är området som vi verkligen ser med. Resten av näthinnan täcks mest av ljuskänsliga stavar, de hjälper oss att se i mörker och att se i ögonvrån. Om gula fläcken motsvarar månen så kan stavarna jämföras med natthimlens myller av stjärnor. Vi har dessutom två blinda fläckar i vårt synfält där syncellernas nervtrådar samlas och leds in till synnerven för tolkning i hjärnans syncentrum. Där dessa trådar löper samman finns det inte plats för några stavar eller tappar. Hjärnan löser detta genom att fylla i tomrummet ungefär som ett bildredigeringsprogram. Vi ser aldrig två hål, hjärnan gör en kalkyl om vad vi sannolikt borde se och fyller igen de båda blinda fläckarna med vad vi borde se. Men de två svarta hålen finns där. Testa att blunda med vänster öga och titta på det vänstra krysset från ungefär 2 dm håll så försvinner den svarta bollen.

Hjärnan gör samma sak med gorillan i videon. Bilden av en gorilla fastnade på näthinnan och transporterades till hjärnan. Ändå är den osynlig för de flesta. De som missade gorillan blev inte medvetna om den. Det blev ingen stor blind fläck där gorillan borde ha varit, snarare blev det så att hjärnan fyllde ut utrymmet där gorillan var med det som fanns runtomkring, i bakgrunden, d v s det som borde ha varit där. Hjärnan gissade, eftersom hjärnan var upptagen med att räkna. Man kan bara ana vad vi missar i verkliga livet när det är så enkelt att missa en gorilla på 300 kg mitt framför ögonen på oss.

Hjärnan gissar hela tiden
Håll upp ett finger framför ögonen. Blunda sedan med det ena ögat och sedan det andra. Fingret ser ut att flytta på sig. Egentligen ser vi två fingrar eftersom vi har två ögon, men hjärnan gör ett stort antal beräkningar för att få ihop världen och skapa ett hållbart sammanhang där ett finger är ett finger på en bestämd plats i rummet. Vi lever i en tredimensionell värld, men ljuset träffar en tvådimensionell näthinna och dessutom är bilden upp och ner när den träffar näthinnan. Som om inte det räcker ser vi världen i korta blinkningar när vi flyttar blicken, så kallade sackader. Vi är egentligen mer blinda än seende. Det kan man själv konstatera genom att titta i en spegel och flytta blicken från det ena ögat till det andra. Vi ser aldrig pupillerna röra sig, fast de uppenbarligen rör sig (vilket en kompis kan bekräfta). Det är svårt att skapa en enhetlig bild utifrån detta, det är därför hjärnan gissar och vi går på det. Vi har inte så mycket annat att gå på. Hjärnorna har gissat i hundratals miljoner år och de hjärnor som gissat fel har sållats bort och därmed kan man lita på sin hjärna. Om den missar en gorilla beror det helt enkelt på att gorillan inte spelade någon roll.

Skidtur under nattens blinda öga
De senaste dagarna har jag åkt skidor i skymningen. Det är en förvirrad stund för vår hjärna. Vårt nervsystem försöker tolka en värld där skuggor och ljus faller på ett annorlunda och ovant sätt. Våra hjärnor blir nog aldrig riktigt vana vid detta, de har utvecklats närmare ekvatorn där skiftet mellan natt och dag går fort.

När det är fullmåne brukar jag ibland lämna pannlampan hemma. Ögonen vänjer sig ganska snabbt vid mörkret och pupillernas svarta hål utvidgas och slukar det svaga månljus som sipprar ner genom träden. De gånger jag åker skidor i månljus känns det som att jag svävar fram viktlös - min skugga blandas med trädens skuggor. Jag ser mig som ett skuggspel i ögonvrån, en skugga som kastar sig från träd till träd och följer mig. Mina gula fläckar är nästan blinda. Tapparna ser inga färger i mörker. Det är stavarna som ser, de behöver inte så mycket ljus. De räcker till att urskilja konturerna av skidspåret. Det räcker när jag åker skidor. Jag behöver bara ledsyn.

Skidspåret lämnar skogen och slingrar sig länge över ett öppet fält innan det tränger in i nästa skuggiga skogsparti. Månen stirrar mig i ögonen när jag stakar mig fram. Det är ett smalt, vingligt och ensamt skidspår och jag känner mig som en lindansare som håller balansen med stavarna i mina händer och stavarna i mina ögon som stirrar stint och håller fast bilden av skidspåret framför mig.