Gazzine - där texter hittar sina läsare

Idag publiceras min första artikel på den nya, spännande plattformen Gazzine. Det är en plattform skapad av journalister för journalister. Konceptet kändes nytt och modernt och jag gillar att testa nya saker. Dessutom blir jag bättre på att skriva. Jag skärper till mig när jag skriver på andras plattformar som Runners World och Gazzine. Här på min egen bloggspott Hjärnfysik skriver jag lite mer hur som helst och om vad som helst. 

Just nu har jag fyra plattformar:

• Hjärnfysik - om allt möjligt, högt som lågt
• Runners World - fokus på löpning ur ett vetenskapligt perspektiv
• Prestationskoden - om min bok prestationskoden
• Gazzine - ganska brett om vetenskap och hälsa.

Hälsa gärna på Gazzine. Min första artikel blev en uppdaterad version av ett tidigare blogginlägg om löpning och hjärnan, men tanken är att skriva bredare om hälsa.

Gazzine finns även för iPhone och Android.

Nio lärdomar av ettusen blogginlägg

Det har gått tio år sedan jag började blogga om mig själv och min löpning. Jag skrev 4-5 inlägg i veckan och de första inläggen var trevande. De handlade mycket om mig. Sedan dess har mycket hänt. Nu skriver jag bara 1-2 inlägg i veckan. Jag skriver nästan aldrig ”jag”. Jag är ointressant. Men jag vet vad jag vill med texterna. Jag berättar historier om vetenskap och med åren har dessa berättelser formats till en väv. Nya inlägg kan länkas till gamla inlägg. Väven fångar läsare som klickar sig runt i just denna dimension av bloggosfären. Den dag jag slutar skriva luckras väven upp. I det långa loppet går allt mot noll och intet. 

Efter ettusen blogginlägg är det dags att sammanfatta några lärdomar från min tid som bloggare:

1. Det handlar inte om dig. Skriv inte jag. Skriv du eller vi. Läsare tappar intresset om det bara handlar om mig och jag och vad jag åt till frukost. Vem orkar lyssna på en person som bara pratar om sig själv? Inte jag.
2. Innehållet är viktigast. Om innehållet är av dålig kvalitet kommer det inte att hjälpa att lägga ut länkar på Instagram, Twitter och Facebook. Ett bra innehåll säljer sig självt. Kvalitet är viktigare än kvantitet. Ett bra innehåll gör dig också bättre. Du upptäcker nya sidor hos dig själv. Du lär dig vad det är du vill. Du blir bättre på att skriva och kommunicera.
3. Arbeta med texten. Gör ett utkast. Jobba med utkastet tills det är en berättelse. Därefter förfinar du texten. Leta rätt på passande bilder som är fria att använda. Skriv korta meningar. Använd stycken och mellanrubriker. Skär bort allt som är överflödigt. Fokusera på berättelsen. Byt ut krångliga ord. Skriv en rubrik och ingress som fångar läsaren och avsluta med en knorr.
   
   
   
   Image by rawpixel from Pixabay
4. Vad är det du vill med dina texter? Det måste du ha klart för dig. Se det du skriver som en berättelse. Bryt ner den i korta berättelser. Då kommer det att finnas läsare som söker sig tillbaka och läser dessa berättelser. Berättelserna blir kapitel i en större berättelse. Människor älskar berättelser. Efter tio år har du lärt dig så mycket om din berättelse att du kan skriva en bok.
5. Skapa en skrivrutin. Skriv på samma tid och plats. Starta en klocka och lär dig fokusera i 15-30 minuter. Ta korta pauser och lämna den blinkande markören mitt i en mening. Då kommer du igång snabbt igen. Vänta inte på inspiration. Att skriva är hårt arbete. Det första utkastet är hemskt, sedan blir det bättre. Det är en process.
6. Publicera regelbundet. Skapa ett arbetssätt från idé och inläsning vidare till utkast-förfining-publicering. Om du publicerar varje vecka lär du dig hantverket. Håll dina egna deadlines. Det lär dig vikten av disciplin. Du lär dig leverera.
7. Återblickar. Vilka inlägg engagerar många läsare? Vilka faller platt? Se tillbaka på dina rutiner. Vilken tid på dagen skriver du bäst? Gör den tiden till helig skrivtid.
8. Läs böcker och texter från bloggar som du gillar. Hur skriver författaren? Jämför din text mot deras texter. Lär dig av de bästa. Lär dig en sak i taget.
9. Var ärlig. Respektera läsarna. Gör inte narr av läsare som kritiserar och kommenterar. Håll en ton som om ett tioårigt barn satt och lyssnade. Undvik att fastna i twitterfällan. Att tjafsa och mobba är som att äta en påse chips. Du kan inte sluta när du väl börjat, men du känner dig tom som en uräten chipspåse efteråt.

Jag hoppas du har nytta av dessa tips. Det handlar om dig. Det är för din skull jag skriver.

Åtta år

Jag vet inte medellivslängden på en blogg, men jag gissar på 3-4 år. Nu har jag bloggat om hjärnan och löpning i 8 år. När jag läser gamla blogginlägg känns det som att resa i tiden. Bloggen är som en dagbok. I början skrev jag ganska dåligt och fick kämpa hårt med varje inlägg, nu kommer ord och tankar nästan av sig själva. 

Jag har kvar den här bloggen för ibland vill jag skriva om sådant som inte handlar om löpning. Det känns fel att skriva om AI, kanban, hjärnforskning eller scrum på Hjärnfysikbloggen som finns på Runners World. Den handlar nästan enbart om löpning. Den här bloggen handlar om allt möjligt och den fungerar också lite som platshållare för inläggen på Runners world som jag inte har någon koll på.

Jag tar ett år i taget. Jag springer och skriver. Den sista tiden har jag mest finputsat min bok som jag är väldigt nöjd med. Den håller ihop de här åtta åren och lite till. Gillar du Hjärnfysik kommer du att älska boken. Den ger svar på allt. Jag kan faktiskt lova att boken kommer att göra dig bättre ifall du följer mina råd. Nu gäller det bara att hitta en förläggare som vill ge ut den. Jag har skrivit en synopsis som sammanfattar alla kapitel och ett personligt brev, men jag har inte skickat iväg något mail än. Jag kan liksom inte sluta putsa. Jag byter ut ord och ändrar formuleringar, men bokens andemeningen är klar. Jag kommer inte längre, men jag kan alltid göra det lite bättre genom att byta ut ett ord. Det är mitt dilemma.

Hjärnfysik fyller sju år

För sju år sedan den 20 juni 2010 skrev jag mitt första blogginlägg. Det var inget bra eller minnesvärt inlägg, men någonstans måste man ju börja. Det brukar jag tjata om - börja och bli lite bättre eftersom. Efter någon månad tyckte jag bloggen hittade rätt med inlägg om hur man blir löpare och att man kan springa hjärnan större (som fortfarande googlas fram och ett ämne som blivit populärt med böcker som Hjärnstark). Sedan dess tycker jag inläggen blivit bättre och bättre. Jag har helt enkelt blivit bra på att skriva blogginlägg eftersom jag ägnat mycket tid åt det.

Swiss alpine 2012. Målet upnått.

Min tanke för sju år sedan var att sluta blogga efter två år i samband med min ultra-debut i Swiss alpine 2012, men det är svårt att sluta med något man gjort i två år. Vanor blir en bit av livet. Jag fortsatte skriva, om än inte lika ofta. Vintern 2014 tänkte jag sluta igen, men då hörde Stefan Larsén på Runners World av sig och frågade om jag ville skriva och blogga för dem. Det gav en nytändning. Jag fokuserade på krönikorna och i andra hand på min nya blogg Hjärnfysikbloggen. Min gamla bloggspot länkade till de nya inläggen på Runners World. Antalet visningar på gamla Hjärnfysik halverades och sedan halverades de igen. Jag tänkte låta Hjärnfysik självdö. Det var google som höll liv i bloggen genom att skicka läsare hit som sökte på ord som rödbetsjuice, kväveoxid, bdnf och norska intervaller.

Oftast ligger jag i sängen och skriver.

För några månader skrev jag en artikel om prestation. Många försöker vara perfekta i varje ögonblick och det skadar den personliga utvecklingen på sikt. Det slog mig att jag ökat kraven på mig själv sedan jag började skriva på Runners World. Jag kastade inte längre ut snabba inlägg och infall som tidigare. Jag skrev mer sällan och därmed lärde jag mig inte lika mycket. Genom att skriva många korta inlägg om nya studier, lär jag mig mer och bygger in kunskapen i mitt nätverk. Ett sätt att lösa det på var att återuppliva Hjärnfysik som en enkel blogg med snabba inlägg baserade på en studie eller en tanke. Inte svårare än så. Inlägg som jag skriver rakt upp och ner och som lagras i hjärnan. De mer genomtänkte inläggen skriver jag på Hjärnfysikbloggen och de bästa sparar jag till krönikorna. Det funkar bra. Nu skriver jag ofta ett kort och snabbt inlägg här om dagen på Hjärnfysik. Märker jag att det finns flera kopplingar och att tankarna går lite djupare, sparar jag inlägget till Hjärnfysikbloggen och samlar mer information om det under 3-4 dagar. Om jag tycker det är mycket intressant (och inte allt för nördigt) sparar jag inlägget till en krönika i papperstidningen. Huruvida det räcker i sju år till handlar om motivation och det får jag på lite olika sätt. 

Lita på din hjärna

Jag har nästan alltid en Garmin 305 Forerunner runt handleden när jag springer. Den är enkel och bra. Den har börjat krångla lite, men jag behåller den i väntan på en kommande iWatch (till hösten?) som man ska kunna koppla ihop med iCloud, iPad och iPhone. Det låter ännu enklare. Egentligen är jag ingen prylmänniska. Det viktiga är att det är enkelt. Det kan vara kul att titta på och analysera data, men jag vet inte om det ger så mycket hjälp medan jag springer. Pulsband hjälpte mig när jag började springa, men nu kan jag min puls utan och innan. Jag hör det på andningen. När jag går över från att andas 3-2 till 2-1 (genom att andas ojämnt belastar man kroppen jämnt), då har jag lämnat den lugna aeroba löpningen.

Lyssna på hjärnan som lyssnar på kroppen
För något år sedan kom en studie som visade att de flesta motionslöparna springer den första halvan av ett maratonlopp snabbare än den andra halvan och de första 5 km är de snabbaste. I en artikel i Runners world, spekulerar den förre chefredaktören på Runners World och tidigare Boston marathon-vinnaren Amby Burfoot om huruvida detta tapp beror på att motionslöpare i första hand följer ett tempo som dikteras av pulsklockor och prestandatabeller, vilket ökar risken att springa in i väggen. Väggen brukar dyka upp efter 30 km, inte efter 21 km. Genom att stirra på klockan följer inte löparen tempot som hjärnan bestämmer vid starten, tror Burfoot. Målet sätts externt, utanför löparen själv. Moderna högpresterande motionärer sätter hjärna målet för högt, mycket högre än dagsformen, på grund av alla hjälpmedel. Det låter som en sannolik förklaring, mot bakgrund av hur hjärnan fungerar.

Tempot sjunker efter halva maratonloppet för vanliga motionärer.

Det fungerar ganska bra att springa på gränsen av sin förmåga ungefär ett halv maratonlopp, sedan börjar kropp-hjärna tala med varandra och dra vissa slutsatser, och det upplever man som en känsla av trötthet. Det krävs mycket viljestyrka för att stå emot denna känsla.

Burfoot menar att det är bättre att lyssna på sin egen kropp-hjärna från första steget och undvika att ge 100 % från steg ett. Det är bättre att ge 98 % och orka hela vägen och spara 100 % till slutet. Utan att vi är medvetna om det, har hjärnan koll på sträcka, metaboliter, glykogenlager, dagsform, temperatur, motivation, konkurrenter, m m. Hjärnan hanterar oändligt mycket mer data och vet mycket mer än en pulsklocka. Hjärnan väljer olika tempo om man springer 5 kilometer eller 10 kilometer och om det är varmt eller kallt. Under en tävling gör hjärnan ett antagande om en slutpunkt på löpningen och beräknar sedan hur mycket muskler som löparen maximalt kan aktivera utan att förlora sin jämvikt. Det är en omedveten process.

Hjärnan ser också till att det finns reserver. Den fysiologiska gränsen ligger bortanför ”väggen”. I slutet av ett maratonlopp använder man endast 40 procent av musklerna i benen. Det är därför det alltid finns krafter till en spurt och det är därför den sista km - när man borde vara som tröttast - ofta är den snabbaste. Särskilt om man blir utmanad av någon annan. Hjärnan vågar frigöra krafter när målet närmar sig. Genom träning kan man knapra in på denna reserv, eftersom hjärnan sakta men säkert blir övertygad i takt med att man klarar att hålla sig inom gränsen. Det går även att lura hjärnan. Själv slog jag ett personbästa en gång när jag såg fel på klockan och trodde att jag sprang för sakta. Hjärnan går alltså att lura till viss del, men det krävs mycket viljestyrka för att tvinga fram ett snabbare tempo än hjärnans gissning. Det brukar sluta med kollaps, att hjärnan helt enkelt stänger av kopplingarna till benen.

Tre kommande tävlingar
Om två veckor är det jobbklassikern igen: löpning 10,4 km. Jag är nog i lite bättre form än förra året tack vare ett genomtänkt träningsschema. Jag har t ex sprungit massor av 4x4-intervaller och sprungit fler km per vecka. Det är en ganska kuperad bana på Norra berget med en rejäl backe som jag måste springa två gånger eftersom vi springer två varv.

En månad efter jobbklassikern är det dags för Jättelångt, ett ultralopp på 68 km mellan Grisslehamn och Norrtälje. Det blir som ett förlöp till Swiss alpine. Jag har inte hunnit med särskilt många långpass ännu, men efter jobbklassikern ska jag springa ett par stycken.

Den 26 juli springer jag Swiss alpine för tredje gången. Med tanke på att jag sprungit mycket mer än i fjol och lite mer än första året, känns det som jag har chans på personbästa. Jag ska dessutom åka till Sardinien innan dess och där finns många berg att träna uppför. Den enda risken är att jag springer för fort på Jättelångt och inte återhämtar mig tillräckligt. Första året på Swiss alpine fick jag ont i ett knä och andra året var det 30 grader varmt, så den här gången ska det inte finnas något att skylla på. Fullt ös medvetslös.

Ett rop på hjälp
Ett par gånger de senaste två åren har jag tänkt att det var det. Nu får det räcka. Nu tar jag en lång bloggpaus eller lägger ner skrivandet helt och hållet. Bloggar brukar ju självdö efter några år. Men så får jag ett mail eller en kommentar och inser att det finns läsare som bryr sig om det jag skriver. På ett ögonblick får jag tillbaka motivationen och jag glömmer känslan att jag kastar bort tid. Jag lade till en sida med beröm och återkoppling så att jag bara är ett klick ifrån motivationshöjande kommentarer.

Jag fortsätter skriva, för de som läser gillar förmodligen att läsa det jag skriver. Andra tycker att det jag skriver är tråkigt och trist, men man kan inte skriva för alla och de återkommer knappast. Jag förutsätter att mina läsare är öppna i sinnet, skärpta och nyfikna, samt föredrar vetenskapliga förklaringar framför tyckande och flum. Jag tror tyvärr att de senare är i majoritet i samhället, men jag skulle inte kunna skriva på något annat sätt. Jag får mest positiva kommentarer, men jag uppskattar saklig och konstruktiv kritik så att jag får lite incitament att förnya bloggen. Jag gillar inte att upprepa mig, och ibland känns det som jag upprepeteterar mig. Kanske jag ska vara mer personlig, skriva mer eller mindre om löpning, kost eller hjärnan? Försöka vara roligare, snyggare, elakare, buttrare?



PS Fick en bra återkoppling i förra inlägget att bloggen ser ut som en säck skit men med underbart innehåll :) Viktor som gav den återkopplingen samlar dessutom in pengar till cancerforskning här, så gå in dit och skänk en slant. Förr eller senare tar cancer vänner och anhöriga och 50 000 nya cancerfall upptäcks varje år i Sverige.

Vett och etikett

I internets barndom, för sådär 20 år sedan, skrevs det mycket om vett och netikett. Jag vet inte om det är någon som bryr sig om det längre. Jag tror min blogg har läsare som är intresserade av att lära sig något och bli inspirerade. Jag har bara blivit utsatt för ett fåtal personangrepp och några ohyfsade kommentarer, men på forum och på en och annan populär blogg är personangrepp, smutskastning, brist på hyfs och förvrängning av fakta snarare regel än undantag. Det finns många internettroll (Jag undrar så hur de ser ut och vilka liv de lever: Har de familj? Jobb? Är de 18 eller 45 år?), men det finns ännu fler som tycker att det viktigaste är att ha rätt, även när det strider mot fakta. Det är en garanti för att aldrig utvecklas och det kanske känns tryggt. Det är jobbigt att ändra sin världsbild, för det innebär ofta att man också måste förändra sig själv. Men jag förstår inte riktigt problemet med att man är så rädd att ha fel och att lära sig något nytt eller se saker ur ett annat perspektiv. Det är de gånger då jag insett att jag haft fel eller lärt mig se saker från ett annat perspektiv som jag tagit de största kliven i min utveckling.

Riktlinjer för kommentarer på bloggar
Tyvärr finns det inga riktlinjer för hur man skriver kommentarer på bloggar. Men det finns ett och annat försök till någon slags netikett. Ett av de bättre gick ut på att man skulle tänka sig följande scenario: Innan du kommenterar, försök föreställa dig att du sitter tillsammans med alla andra kommentatorer runt ett bord. Ni har samlats för att diskutera en fråga som ni alla är lika intresserade av, och du är i första hand intresserad av att lära dig något av samtalet. Luta dig tillbaka. Titta ut genom fönstret och njut av utsikten. Om du gillar kaffe så har du en kopp kaffe på bordet. På bordet står en korg med frukt. I bakgrunden hörs klassisk musik. Bredvid dig sitter ett barn, som du tog med dig för att visa hur man diskuterar kontroversiella frågor med främlingar. När du ser allt detta klart och tydligt framför dig, då kan du skriva din kommentar.

Språkpoliser
När Elgiganten gick ut med en annons och sökte ”kassa medarbetare”, blev det en ganska kul särskrivning. Men när folk påpekar särskrivningar på internet tycker jag det är ganska tröttsamt. Det liknar mer mobbning än en vilja att förstå. Många tror också att särskrivning är något nytt i svenskan, men det är lika gammalt som det svenska skriftspråket. Det är framför allt ovana skribenter, som använder andra - och i grunden rimliga sätt - att avgränsa ord än vad den formella skriftspråksnormen säger, som särskriver ord. Det är inget att hetsa upp sig över. Det viktiga är att man begriper vad skribenten vill säga, det förstår man oavsett om det står ”övergångs ställe” eller ”övergångsställe”. Men det är kanske inte det viktigaste för en språkpolis. Jag tycker att det är värre när jag läser en språkligt korrekt artikel med svåra ord och tillkrånglade meningar så att jag inte begriper vad skribenten vill säga. Det händer ganska ofta. Självklart ska man rätta särskrivningar, men inte på ett överlägset sätt.

Kassamedarbetare blev kassa medarbetare.

Själv är jag väldigt noga när jag skriver, men jag skulle aldrig påpeka för någon annan hur hen (hmm, det känns fortfarande inte naturligt med hen …) skriver, inte minst för att jag själv hade väldigt svårt för att skriva tills jag var drygt 20 år. Det låste sig, kanske av rädsla för kritik och för att jag sov mig genom svensklektionerna. Sen blev jag tvungen att lära mig skriva för jag började brevväxla med en svensklärare, haha. Det första brevet (ja ett brev med frimärken på) tog flera dagar att krafsa ner, sen gick det fortare och fortare och ibland gick det kanske t o m för fort. Det kanske är typiskt mig, jag anstränger mig först då jag blir tvungen.

Att jobba hemifrån
Av lite olika anledningar har jag jobbat hemifrån en del på sistone och tekniken går framåt. Det går att vara med, fast man befinner sig på distans. Men vi är fortfarande människor och det blir ganska dråpligt när man föreställer sig ett telefon-/webb-möte i verkligheten, som man kan se på videon nedan. Jag skrattade gott. Jag är ofta killen på slutet där som hör av sig när mötet snart är slut, åtminstone om det är ett trist möte.

Äntligen är jag bloggmiljonär

Nu - precis just nu - har denna blogg visats 999 822 gånger, enligt statistiken till höger. Inom kort passerar bloggen en miljon sidvisningar. Det har gått fort på slutet. Förra inlägget om vart fettet tar vägen spred sig som en löpeld. Det här inlägget lär inte bli lika spritt, men ibland måste man luta sig tillbaka och reflektera lite grann också.

En miljon … det är inte klokt. När jag började blogga för 3,5 år sedan var tanken att hålla på i 2 år tills jag fullföljt mitt första ultralopp och ambitionen var att skriva om en del nya rön kring hjärnans funktion och hur dessa upptäckter påverkar löpningen. Med tiden fick bloggen ett eget liv och de populäraste inläggen handlar vare sig om löpning eller hjärnan. Numer skriver jag om allt som intresserar mig och som jag vill att andra ska förstå är intressant och jag tror det märks. Varje dag tillkommer nya läsare och en del har följt bloggen i åratal. Några läser varje inlägg mycket noggrant, medan andra - som t ex mina kompisar - läser början och slutet och hoppar över allt vetenskapligt svammel däremellan som de hört så många gånger förut och som de inte riktigt tror på, misstänker jag :) Men livet är fullt av utmaningar och jag ger mig inte.

Jag fortsätter blogga så länge jag lär mig något och så länge det finns läsare som hör av sig och gillar det jag skriver. Jag tror inte jag utvecklar det mer än så. Jag känner mig bara ödmjuk och tacksam att så många följer bloggen att jag blivit bloggmiljonär :)

Blogghobby
Jag blir nog aldrig bloggmiljonär i pengar. Google visar en del reklam på sidorna som kopplas till texten i efterhand och det är kul när det ramlar in lite pengar på kontot. Att skriva ett sponsrat inlägg ger en tusenlapp och sedan ett antal kronor per klick, men numer tackar jag nej till nästan allt eftersom det riskerar leda till upprepning och tveksamma inlägg. I princip är jag inte emot sponsring och reklam, men jag tror det skulle gå ut överkvaliteten och kanske också trovärdigheten och det är de två viktigaste faktorerna när jag bloggar: att texten håller hög kvalitet och att mina påståenden är vetenskapligt underbyggda och trovärdiga. Ibland tycker jag saker och ibland skriver jag ironiska och galna inlägg, men det brukar framgå av texten hoppas jag :)

Jag tackade ja till en webbshop också för en tid sedan, men den hade jag tydligen lyckats slarva bort länken till för den fanns inte längre kvar; nu har jag lagt till den igen i fältet till höger. Jag vet inte om någon har shoppat där men jag kanske ska ta en titt nångång. Det är jättebra priser, haha … och jag är en usel försäljare …;)

Jag har hellre tio nöjda och inspirerade läsare än tusen kronor på kontot, men om det var mitt levebröd skulle jag självklart göra en annan värdering. Hjärnfysik är trots allt bara en hobby och jag låter den inte ta för stor plats i mitt liv. Jag tror aldrig jag sagt till någon att jag bloggar och det dröjde ganska länge innan ens de närmaste kände till min hemliga hobby, men nu när mätaren snart visar på över en miljon kanske jag inte ska låtsas om som om bloggen inte existerar. Man bloggar ju trots allt för att man vill dela med sig - av sina kunskaper eller sig själv eller båda delarna - och för att någon ska läsa och ha glädje av det.

I början var mitt mål att bloggen skulle växa, men nu satsar jag mer på att skriva inlägg med hög kvalitet och skillnaden mot tidigare är att det inte blir lika många inlägg. För en tid sedan fick jag ett erbjudande om att ingå i ett av Sveriges största bloggnätverk, men jag valde att stå kvar på min egen blogspot. Det viktiga är inte att få fler läsare, utan att skriva inlägg med hög kvalitet och inte känna någon press för att jag måste leverera texter med jämna mellanrum. Dessutom känns det som jag har lagom med läsare nu; några läsare tillkommer och några tappar intresset och så kan det rulla på ett inlägg i taget tills jag tappar lusten eller taget.

Jag gillar att ta mig an svåra ämnen och skriva om dem så att vem som helst kan begripa det. Men ibland går det inte riktigt. Jag tänkte jag skulle förklara varför summan av alla heltal från 0 till oändligheten blir -1/12, för jag trodde inte på det själv och det var först efter att jag läst beviset ett par gånger som jag blev övertygad, men där någonstans går gränsen för vad jag skriver om. Det får inte vara alltför nördigt, det måste vara intressant och det måste gå att förklara med vanliga ord. Å andra sidan vore det ju verkligen en utmaning att beskriva kvantfysik eller universums inflation så att jag förstod det själv utan att känna det där obehaget att det är något som man missat.

Åker skidor
Den här veckan har jag åkt massor av skidor. Det finns inte jättemycket snö, men tillräckligt för att dra fina spår. På Södra berget är det dock tunt med spår. Det finns t o m en risk att det inte går att åka den tänkta banan runt berget, utan att det blir en kort snurra på toppen. I så fall åker jag något annat lopp.

Om 6 månader är det dags för swiss alpine.

Förutom skidåkning så crawlar jag på simskola och mina övriga 20-timmars projekt rullar på. Idag bokade jag boende för Swiss alpin på ett litet hotell 300 meter ovanför Davos, d v s en bit upp på berget. Det ser fint ut. Det blir verkligen något att se fram emot.

Grått nytt år

Det nya året har börjat grått. Nätterna är långa, gräset är grått, håret är grått, gråberget är grått och gråstenen är grå-å-å-å-å-å. Det är inte lätt att hålla sig för gråt, men det är lätt att grotta ner sig och jag har läst flera böcker under ledigheten medan regnet slagit dissonanta ackord mot fönsterblecket.

I januari borde det vara svart och vitt - stjärnklara nätter och vita dagar - inte grått och dystert som i november. Tack och lov fick jag ett erbjudande om att följa med till Tänndalen till helgen. Det ska bli riktigt kul. Sen kanske det kommer lite snö här hemma också och det brukar alltid bli lite ljusare i slutet av januari. Det tar tid för jordklotet att vända sig mot solen, men när det väl vänder går det riktigt fort.

I början på nya året brukar man ju titta framåt och bakåt. De enda tävlingar som jag spikat är Stafettvasan i februari, Swiss Alpine i slutet på juli, Jättelångt i början av juni, samt jobbklassikern (skidor, löpning, cykel och simning). För övrigt tar jag framtiden en dag i sänder och hoppar på det som verkar roligt och intressant (som t ex Södra Berget Runt, Keb Artic Run, Sidsjö Winter Race, m fl …). Under året som gått har jag gjort en del bra grejer och massor av dåliga grejer. Det är bäst att börja med de bra grejerna.

Bra grejer 2013
En av de bättre grejerna under året var att jag tog en lång återhämtning under hösten. Efter E4-loppet varvade jag ner i 6-8 veckor. Jag sprang mycket men lät aldrig pulsen överstiga 140 och jag varvade med styrketräning. Efter det kände jag mig otroligt frisk och stark. Kroppen läkte ihop och mitt aeroba system stärktes. Jag tror jag är i bättre form än någonsin just nu.

En annan bra grej jag gjorde var att börja en crawlkurs. Visserligen blev jag i praktiken underkänd, men jag fortsätter nu under våren och målet är att crawla en kilometer. Jag är i alla fall mycket, mycket bättre än förra året vid den här tiden. Dessutom har det varit roligt. Det bästa jag vet är att lära mig nya saker och crawl är verkligen nytt.

Med simfötter går det riktigt bra att crawla. Bild.

Bloggens populäraste inlägg var serien om periodisk fasta, ett inlägg om rödbetsjuice och en lista med 14 sätt att bli lycklig på. Det blev lite väl mycket om periodisk fasta och 5:2 så jag slutade skriva om det. Det fanns så många andra som var mycket mer intresserade och skrev bättre. Men jag tillämpar periodisk fasta fortfarande, särskilt 16:8-varianten. Dessutom tillkom en massa nya läsare och en del tror jag har bitit sig fast. När det kommer ny, spännande forskning om periodisk fasta så skriver jag om det igen. Det ryktas om en större studie som är på gång. Inläggen om rödbetsjuice har blivit populärare för varje år i takt med att ny forskning bekräftar rödbetsjuiceffekten. Att inlägget om lycka blev populärt var lite överraskande, men vem vill inte bli lycklig.

Dåliga grejer 2013
En av de dummaste grejerna jag gjorde under året var att äta smärtstillande Ipren innan cykeltävlingen i jobbklassikern. Jag fick ont i knät när jag började cykla och jag åt Ipren för att lindra det onda, men jag vet inte om det hjälpte och jag vet att man inte ska äta smärtstillare inför och under tävling. En annan dum sak var att jag inte skruvade fast stavfästena tillräckligt hårt under Stafettvasan och blev utnämnd till årets klant på festen efteråt. Hm, tror inte jag ska försöka minnas fler klantigheter :)

Det inlägg jag är mest missnöjd med var ett inlägg som kunde tolkas som att jag jobbade med ett gäng medelmåttor. Det var inte min avsikt, men nu när jag läste det i efterhand så förstår jag att det kunde tolkas så. Tvärtom har jag haft förmånen att under några år jobba med otroligt kompetenta personer som jag lärt mig mycket av och som låter mig följa med till Tänndalen ;)

Fjolårets löften
Det som får mig att fortsätta blogga är all återkoppling i form av mail och kommentarer och att bloggen tvingar mig att läsa på och hänga med i ny forskning och den piskar mig att träna också. Förra nyåret lovade jag att börja på en bok och jag började … och slutade … och började om och slutade om vartannat. Det finns ett embryo och det finns en historia som kanske tar lite tid att få ut och sedan in i en dator. Det är en sak att skriva ett blogginlägg och en helt annan sak att skriva en bok. Man ställer andra krav på sig själv eftersom man har tid att granska och gå igenom texten. När jag publicerat ett blogginlägg är det gjort och jag kan inte ändra i efterhand, men en bok kan man ändra i hur länge som helst och så länge man ändrar blir det inte klart och om man har höga krav på sig själv blir man kanske aldrig klar. Med någonting. Överhuvudtaget. Det kan ju alltid bli lite bättre.

I’m Skiing in the Rain, Just Skiing In the Rain
I går blev jag less på det gråa och tog bilen och körde rakt in i landet. När jag närmade mig Viksjö började marken vitna och till slut kom jag till ett skidspår. Det var en bit att åka, men det var värt varje kilometer.

Jag stakade 16,66 km i de blöta spåren. Skidorna sögs fast. Det regnade, men det brydde jag mig inte om. I'm laughing at clouds. Det var grått, men marken var vit. Längst upp på berget snöade det. I’m happy again.

Tre år senare

Nu har jag bloggat i ganska exakt tre år. I början var jag anonym, tveksam och tvehågsen, men ju mer man gör någonting, desto bättre blir man på det. Jag tror det är viktigt att skriva om det man själv är intresserad och berörd av. Engagemang lyser igenom och ger texten liv.

Hjärnfysik fyller tre år.

Jag har snart skrivit 500 inlägg. Det motsvarar flera tjocka böcker och det borde ju inte vara särskilt svårt att skriva en tunn bok, kan man tycka. Jag har börjat och jag har börjat om, och börjat om. Men jag har aldrig skrivit en bok förut och det man aldrig gjort, är man inte särskilt bra på.

Bloggsmak och bloggtryck
När jag började blogga tänkte jag hålla på i två år tills min ultradebut, men nu har jag bloggat i tre år och jag vet inte om jag kan sluta. Ett tag - för drygt ett år sedan - kände jag bloggsmak i munnen, tyckte att jag skrev strunt, att jag bara kastade bort min tid lite här och där. Fast när jag funderade på att sätta punkt, insåg jag att bloggandet gav mycket mer än det kostade. Alla vill bli sedda på något sätt.

Flera läsare har hört av sig och sagt att de har bloggen som favorit och det gör mig taggad att se till att den fortsätter vara det. Tillsammans med kommentarerna är antalet sidvisningar ett slags betyg och det är verkligen kul att bloggen slår nya rekord i stort sett varje månad. Bara under maj visades 50 000 sidor, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med för ett år sedan. Inom ett år passerar bloggen en miljon sidvisningar. Det är inte särskilt mycket för Blondinbella, men jättestort för mig. Bloggbasen består av intresserade och engagerade besökare, samt vågor av tillfälliga sökare som stannar ett tag innan de surfar vidare. Tillsammans håller de - nomaderna och de bofasta -  bloggtrycket uppe. En del sökare blir dessutom kvar, vilket ger bloggen en växande trend.

Rolig statistik.

Sommartider
Bloggtrycket brukar sjunka under sommaren. En del bloggare passar på att ta en paus under den tiden, men jag tycker jag hittat en bra rytm med 2-3 inlägg i veckan och fortsätter med det. Jag har ofta halvfärdiga inlägg i huvudet som jag kastar in i datorn lite huller om buller första dagen, sedan lägger jag texten till rätta andra dagen och på den tredje dagen kollar jag upp fakta, stryker allt överflödigt och publicerar inlägget. Inläggen blir till i skallen då jag springer, läser någon studie, sitter och lyssnar eller efter att jag diskuterat något, vilket tycks sätta igång en massa associationer i hjärnan. Ibland går det på en dag och ibland tar det fem dagar att skriva ett inlägg. Men oftast tar det tre dagar. Jag föredrar att publicera ganska få inlägg med hög kvalitet, än flera inlägg med lite lägre kvalitet. Ett inlägg med hög kvalitet kan locka läsare i flera år, medan ett snabbt uppkast bara lever så länge det syns i bloggrullarna i blogosfären.

Indalsledenloppet 2013
Jag började att blogga efter Indalsledenloppet 2010 och igår var det dags igen. Vi fick ihop ett ganska skraltigt lag med hjälp av tejp och Voltaren. Det blir fjärde året i rad. Jag antar att jag gillar att springa stafett, att umgås med likasinnade och vara med i ett lag under en dag.

Vid starten var det grått och mulet och omkring 15 grader varmt. En svag medvind som letat sig fram från Atlanten blåste längs med Indalsälvens dalgång. Jag hade tre mål före loppet: att hitta målet, att slå min tid från i fjol och att hinna hem i tid. De två första målen hade jag i egna fötter, det tredje målet hängde på andras fötter.

Jag blev som vanligt retad för min fadäs förra året då jag missade målgången, men det är rätt åt mig för jag är ganska retsam själv. Det är kanske det jag är allra bäst på, för jag har tränat på det sen jag var tre år. Det blir mycket mer än 10 000 timmar.

Ett så sällsynt tillfälle ville förstås nån fånga på bild.

Det var 61 lag med och ibland var det ganska trångt, men det gick bra att följa löparna med bil och heja längs vägen. När vi kom till de sista sträckorna luckrades molnen upp och solen tittade fram. Medvinden mojnade. Det blev varmt. Det kändes att man inte acklimatiserat sig till värme än.

Jag trädde på mina ganska trasiga fivefingers - samma par som sprang Swiss Alpine förra sommaren - sen sprang jag ut på sista sträckan. Efter 3-4 kilometer kändes det nästan som att jag hade feber. Jag tog vatten i vätskekontrollerna och hällde över nacken för att kyla ned huvudet. Hjärnan är mer känslig för värme än övriga kroppen. När termostaten i hjärnan bestämmer att temperaturen nått en farlig nivå stänger den av hela organismen och man faller ihop som en docka som fått alla trådar avklippta. Tyvärr är vi inte som gaseller som genom ett sinnrikt system kyler ner huvudet med sitt eget blod, vilket gör att deras hjärnor är 2-3 grader kallare än resten av kroppen. Men de springer ju för livet med vassa klor i bakhasorna, jag springer kanske också för livet men det är ju ingen gepard som jagar mig, utan långsamt, krypande och dreglande mördarsniglar som cancer, stroke, hjärtinfarkt och Alzheimer. Så länge jag springer kan jag hålla dem på avstånd och skaka av mig dem, men när jag sätter mig ner börjar de krypa uppför benen.

Personbästa
Jag sprang bättre än någonsin, tror jag. Andningen fungerade bra. Jag växlade mellan 3:2 och 2:1, men den snabbaste växeln (2:1:1:1) tappade jag bort i spurten. Jag fick tiden 40:30 på 9,4 km, vilket gav en kilometertid på 4:18/km och jag kom 12:a på sträckan. Det var över en minut snabbare och 13 placeringar bättre än ifjol. Om det varit lite svalare hade jag säkert kunnat springa fortare, å andra sidan hade jag inte fått en bättre placering, vilket trots allt är det viktigaste i en stafett.

Fokuserad i stekande sol. Foto Anna.

Många löpare hade det jobbigt i värmen och på slutet spurtade jag hårt för att hinna ikapp så många som möjligt. När man hinner ifatt andra löpare är man mer som en blodtörstig gepard än en livrädd gasell. Blicken låser sig fast vid löparen framför, tills man är förbi och man zoomar in lasersiktet mot nästa rörliga mål. Jag ramlade över mållinjen och strax bakom mig föll en annan löpare ihop. Jag hoppas det gick bra för honom. Jag plockade 4 placeringar och vi slutade på 20:e plats, vilket jag tycker var klart godkänt med tanke på det hoprafsade och hoplappade laget.

Trött och nöjd. Foto: Anna

Jag är nöjd med loppet. Jag klarade två mål av tre, för det dröjde innan jag kom hem. Väl hemma slängde jag fingerskorna. De hade nästan lika mycket hål som sko. Jag ska köpa nya fivefingers den här veckan, men jag vet inte riktigt vilken modell.

Somliga springer i trasiga skor.

Krigets unga hjärtan
På kvällen såg jag (på svtplay) första delen av den hyllade tyska serien Krigets unga hjärtan som många sagt skulle vara bra och det var den, lite som Band of Brothers ur ett tyskt perspektiv. Man följer fem vänner som lever i Berlin och skiljs åt p g a kriget, en tid som satte fruktansvärd press på alla människor. Det kanske är svårt att begripa för en svensk. Den kändes trovärdig och jag blev berörd. Efter det vill man se någon lättsam komedi, som Seinfeld. Men det fanns ingenting att se och jag somnade med bilden av en elvaårig judisk flicka som sköts i huvudet av en synnerligen motbjudande man i stövlar.

Fem unga vänner med hela livet framför sig. Platsen är Berlin och året är 1941.

Skidåkning och rödbetsjuice

Jag har äntligen kommit igång med skidåkningen. Efter Vasaloppet 2012 trodde jag knappt jag skulle återfå lusten att åka skidor mer, men nu känns det roligt igen. Jag tog ut skidorna ur vasaloppsfodralet, lade på glid och fäste och nu har jag åkt över 50 km.

Första passet: Lösa spår med dåligt stavfäste på Högslätten. Det var svårt att få tekniken att stämma. Skidorna sladdrade och jag släpade och hasade mig fram.

Andra passet: Körde 11 km på Högslätten och varvade stakning med diagonalteknik. Det gick 8 % fortare att köra ett varv med så mycket stakning som möjligt jämfört med att diagonala. Det kändes som att jag orkade mer än jag gjorde i fjol. Jag blir trött, men jag vet inte riktigt var jag blir trött.

Tredje passet: Äntligen hårda, fina spår. Jag åkte fyra varv på Bondsjöhöjden. Det blev 13 km. Snittiden låg på 4,10/km.

Fjärde passet: Jag hade kört ett pass core och sedan ett pass styrketräning på förmiddagen men kunde inte låta bli att åka lite skidor också. Det blev 8 km på Högslätten. Jag försökte fokusera på tekniken och skjuta fram höften. Dagen efter kändes det att jag kört tre pass dagen innan.

Femte passet: Ikväll på Högslätten med pannlampa. Känner mig mycket bättre än efter första passet. Hjärnan har återupptäckt mitt rörelsemönster från förra säsongen. Nu gäller det bara att finslipa det. Varje kilometer gör mig lite bättre. Kände mig trött, men körde ändå 10 km.

Efter de fem första passen kan jag dra slutsatsen att jag är starkare i överkroppen jämfört med förra säsongen. Det beror på att jag kört 2-3 pass styrka i veckan, jämfört med 1-2 pass förra året. Jag orkar ta i lite mer och jag orkar ta i lite längre. Teknikmässigt står jag och stampar. Jag måste hela tiden kämpa med tekniken. Konditionen tror jag är bättre, men det lär visa sig.

Miniklassiker
Under våren ska vi ha en liten klassiker på jobbet. Det blir en skidtävling på 16 km, en löptävling på 10 km, cykeltävling på 44 km och simning över Sidsjön 900 m. Det sista blir svårt. Jag är ju knappt simkunnig. Men jag har köpt våtdräkt så någonstans inom mig tror jag att jag ska göra det.

Upplägget är ”toppat” för min del. Jag är bäst i skidåkning, sedan löpning och cykel i den ordningen. I simning är jag nog sämst av alla deltagare. Synd att man inte kan köpa en tjock bok och plugga in hur man simmar. Jag är alltid bra i teorin. Jag kommer kanske ligga topp fem efter skidåkningen och sedan blir det bara sämre. Men det är ju också bara en teori. Teorier är till för att falsifieras.

Rödbetsjuice
Jag har skrivit flera inlägg om rödbetsjuice, nitrater och kväveoxid och dess effekt på uthållighet och prestation tidigare. I förrgår fick bloggen plötsligt massor av sökträffar på rödbetsjuice och antalet besökare slog nytt rekord två dagar i rad. Jag kollade runt lite och orsaken till all trafik var ett pressmeddelande om en ny forskarstudie som visar att rödbetsjuice förbättrar uthålligheten. Denna gång var det en studie från Mitthögskolan. I studien visade man att personer som druckit rödbetsjuice kunde hålla andan 11 % längre under vatten jämfört med en kontrollgrupp som drack placebojuice. Det är troligtvis nitraterna i juicen som är den verksamma substansen. Nitrat reduceras - med hjälp av bakterier - till nitrit i munhålan och sedan till kväveoxid. Kväveoxid är en märklig gas som bl a vidgar blodkärlen och underlättar syretransport. Kanske kan vara bra med lite rödbetor när jag ska simma över Sidsjön. Om jag kan hålla andan 11 % extra kanske de hinner fiska upp mig innan jag sväljer min sista klunk. 

Studien bekräftar tidigare studier som funnit kopplingar mellan rödbetsjuice och prestation. Hädanefter kommer fler att ladda med rödbetsjuice. Det betyder att min relativa fördel med att dricka rödbetsjuice upphör. Det betyder nästan att man måste dricka för att tävla på samma villkor som alla andra som dricker. Senast jag nitratladdade var inför Vasaloppet. Sedan dess har jag inte nitratladdat på något annat sätt än att jag ätit lite mer grönsaker, som också är rika på nitrat, inför tävlingar.

Bloggen växer
Efter varje våg av sökare blir några kvar och antalet bloggläsare ökar. I början av året hoppades jag nå 350 000 sidvisningar innan årets slut, men nu är antalet sidvisningar redan uppe i 413 000. Antalet kommentarer har däremot blivit färre. Det är kul med ett liten kommentar från nya läsare så att man får någon slags uppfattning om vilka som läser. Ibland funderar jag på att lägga ut en enkät om vad folk vill läsa. Jag vet att studier som rör hälsa och löpning är populära, medan svammel (som det här) är minst populärt. Å andra sidan vore det lite tråkigt att bara rapa upp studier i inlägg efter inlägg. Nä, jag fortsätter nog skriva lite som jag själv vill. Det kan bli om vad som helst, för jag är lite så som person. Jag gillar variation och är intresserad av det mesta. Jag har förresten uppdaterat länklistan med bloggar som länkar hit. Har jag missat någon så mejla gärna.

I morgon är det onsdag och det sägs att det ska snöa rejält. Jag tror jag är gymråtta imorrn och springer på löpband och tränar lite styrka. Jag känner mig lite seg efter all skidåkning nu men jag orkade i alla fall skriva det här inlägget. Nu kanske jag ska lägga mig på en stol och träna torrsim.

Spridda tankar under augustimånen

Oj, vilka tråkiga och präktiga inlägg jag skrivit på sistone. Den här veckan har jag skrivit om vikten av att äta frukost och om nyttan med att borsta tänderna. Nu borde jag väl skriva att man ska sova i åtta timmar och tugga maten ordentligt också ... Nä, jag tror inte det. Jag blir lite trött på mig själv. Man blir kanske lite extra präktig då man själv försöker följa en regel, i mitt fall att inte äta något socker på en månad.

Nu har det gått över en vecka och jag har klarat helgens sockerprövning i form av ett besök hos min mor. Jag kanske har blivit immun mot socker. Nästa gång jag utsätts för blåbärskakor kan jag säkert säga nej. Det är jag säker på.

Jag åt lite runt om och lämnade resten.

Nu är det snart slut på augusti ... tänkte jag skriva, men det är ju faktiskt september. Men rubriken står redan där och jag orkar inte ändra den. Dessutom tänkte jag väl de här tankarna mest i augusti för idag har jag inte tänkt någonting alls. Jag har nyss vaknat och frukosten har inte hunnit börja sätta fart på hjärncellerna. Det blev en sen frukost för jag sov länge och sedan tappade jag flera minuter på att leta en melon som inte fanns kvar.

Augustimånen
Augustimånen sägs vara speciell. Den ser som störst ut under augusti. Det ser åtminstone ut så. Den är stor och glöder röd. Färgen kommer sig av att den står lågt på himlen och det reflekterade solljuset passerar mer av jordens atmosfär. Det är samma fenomen som gör solen extra röd när den går upp och ner.

Men varför är månen så stor i augusti? Den är egentligen precis lika stor som annars och borde egentligen uppfattas som ännu större i juni, då den syns närmare horisonten. Det kanske är för att nattmörkret kommer tillbaka i augusti. Det är först när mörkret faller som vi blir påminda om månen och känner att vi har glädje av dess ljus och då upplever vi den som stor. Tidigare under sommaren bländas den bort av solljuset.

Månen mellan tummen och pekfingret.

När jag gick längs stranden i Alassio lyste fullmånen upp havet. Den såg ut att vara jättestor där den hängde över havet. Ju närmare marken månen är, desto större tycks den vara. Det kallas för månillusion. Jag mätte månen med fingrarna. Tummen och pekfingret nästan nuddade vid varandra. Månen är drygt en mm tjock - som ett litet pepparkorn - om man mäter den med fingrarna. Man kanske inte ska mäta allt man upplever.

Några sökord till bloggen 
I Bloggers statistikflik kan man se vilka sökord som användare använt för att komma till bloggen. Det kan vara ganska underhållande. Jag har sparat en del halvunderliga sökord och man kan ju undra hur de hittade min blogg och om de hade någon glädje av att hitta hit? 

• större risk att dö om man blir skjuten i vänster ben?
• att doda sig med gas
• om ett träd faller på hjärnan hörs det då?
• av sug ning
• blir asiatiska kvinnor äldre fortare
• blåare ögon av blåbär
• hur många kalla ska jag dricka på lördag?
• hur man gör sin rumpa större
• hur gör man röven större
• hur man sysellsätter en folk
• hur fort återhämtar blåbär sig
• naturens hälande kraft
• neandertalare attraktiva
• människans största rumpa
• vad har löpare på armarna
• gör munkar rumpan större

• effekt av att äta snor
• knogjärn ritning
• svampbob kognitiv förmåga
• gå på bal med johan renström
• gympakläderna or ”gympa kläderna” or gympalektion or ”gympa lektion” or gympalektionen or ”gympa lektionen” or gympalärare or ”gympa lärare ” or gympaläraren or ”gympa läraren”
• hur en neandertalare hittar en fru
• botox häst
• ''få en fin kropp på 2 dagar''
• daggmask som människoföda
• dricka juice innan sex
• träning sex blogg
• penisfodral
• ska man springa när man inte är sugen
• bitkraft man och kvinnan
• zombiebuss

De tio vanligaste sökorden till hjärnfysikbloggen är: 

1. hjärnfysik
2. rödbetsjuice
3. mjälthugg
4. hjärnfysik blogg
5. hjärna och löpning
6. hjärnfysik och löpning
7. hjarnfysik
8. mitokondrier
9. löpning blogg
10. kväveoxid 

Träningen
Jag har kommit igång ordentligt med träningen den här veckan. Jag gick skidgång och körde ett svettigt crossfitpass. Jag hade rejäl träningsvärk efter det. Däremot har jag inte sprungit så mycket. Jag ökar längden sakta men säkert men inte utöver det. I morse sprang jag 40 minuter i regnet. Längst hittills och jag kände ingenting i knät. Jag måste vara tacksam över det med tanke på hur jag medvetet misshandlade kroppen i Swiss.

Nu är det fler som tror att jag klarar att springa UTMB än de som inte tror. De som tror att det går leder med 10-7 och jag har själv börjat tro på det också. Dessutom verkar jag få lite sällskap på vägen. Det gör det lättare. Jag känner mig taggad och skräcklagen. En bra kombination.

Till sist ... Klappattack - den senaste träningsformen från USA:)

Mot Alperna

I morgon påbörjar vi resan ner till Davos och på lördag morgon kl 7:00 den 28 juli springer jag - om allt går väl - mitt första ultralopp. Det mesta känns bra. Jag hade en liten svacka förra veckan, men nu tror jag på mig själv igen. Bloggen är en bra terapeut. När jag skrivit ner min oro, försvinner den. Ibland räcker det med en kommentar eller att någon bara säger att jag fixar det här. Det behövs så lite ibland. Fast innerst inne har jag aldrig tvivlat.

Jag är lite orolig för två saker: Att jag ska bli sjuk och att jag ska vara känslig för höga höjder. När vi flyger ner befinner vi oss på hög höjd. Trycket i kabinen motsvarar 2500 meter. Det är samma höjd som jag ska springa på. Det är tillräckligt högt upp för att man ska känna ett tryck mot örat vid upp- och nedstigning. Det är dessutom tillräckligt torrt för att virus ska få en rutschkana ner i luftvägarna. Men det är lite spännande med höga höjder också. 

Hög på hög höjd
I en studie delade man in en grupp italienska bergsklättrare i tre grupper: en grupp vandrade i fyra timmar på låg höjd, den andra gruppen gick fyra timmar längs en stig som steg upp till en 3000 meter hög bergstopp. Den tredje gruppen tog en helikopter till samma topp.

Forskarna tog blodprov längs vägen för att mäta nivåerna av endocannabinoider. Flera studier på senare tid ger stöd för att det är endocannabinoiderna som är ansvariga för den euforiska känsla som kallas runners high. Man såg att grupp 1 ökade nivåerna av endocannabinoider, men att grupp 2 - som klättrade mot höga höjder - ökade nivåerna mycket mer. De som flög helikopter upp till toppen utsöndrade dock ingenting alls. Det tycks alltså som att ju mer vi stressar vår kropp, desto mer endocannabinoider är det som frigörs för att hantera den stress vi utsätter oss för.

När jag når den högsta toppen längs Swiss Alpine, kommer jag alltså att vara bokstavligen hög. Studien visar att långvarig, lågintensiv ansträngning, framkallar de ämnen som man tror är ansvariga för runners high. Endocannabinoider är besläktade med cannabis och fäster till samma receptorer. Detta system har troligtvis utvecklats för att motivera oss att ge det lilla extra när vi spurtar ikapp ett byte, dödar våra fiender eller vill ta oss över bergets topp. Vi glömmer smärta, skavanker och alla sorger och bekymmer. Kemikalierna gör oss dessutom sugna på mer. Det återstår att se om min dos räcker för det.

Film och 2 x Kate Bush
Jag hittade en 13 minuter lång film från Swiss alpine 2010 som en löpare gjort. Det ser både härligt och slitsamt ut. I bakgrunden hör man Kate Bushs suggestiva låt Running Up That Hill. Den första raden i sångtexten är: It doesn't hurt me ... Underlaget verkar besvärligt. Det är viktigt att ha koll på fötterna, vilket kräver att hjärncellerna har tillräckligt med energi. När Jonas Buud gick i mål som segrare 2010 blödde han från båda knäna efter två rejäla vurpor. Jag kom att tänka på en annan av Kate Bushs låtar: Don't Give Up, som hon sjunger tillsammans med Peter Gabriel.

The Long And Winding Road

Det har varit en lång och slingrig väg från de första löpstegen för drygt två år sedan till idag då jag står på tröskeln till Alperna. I går passerade bloggen 300 000 sidvisningar. En del läsare har följt med från början, andra har hoppat på längs vägen. Jag har säkert tappat någon i en och annan ytterkurva också. Det är en rätt yvig blogg som handlar om det mesta, men drömmen om ett ultralopp har löpt som en röd tråd genom alla inlägg. Under sommaren har flera nya läsare hört av sig. Jag tror inte att jag kan sluta skriva nu. Det är för kul och det ger mycket. I början skrev jag ofta rakt upp och ner, men nu är jag nästan maniskt noga med fakta och källor och läser igenom texten flera gånger innan jag publicerar. Antalet inlägg har därmed gått ner från 5 i veckan till kanske 2-3 i veckan. Men jag tycker inläggen har högre kvalitet nu.

Jag tar med mig min iPad så att jag kan blogga lite från både Schweiz och Italien. Det kanske är någon som vill följa min löpning över Alperna? Jag har startnummer 887 och man kan beställa någon slags sms-tjänst här.

250 000 sidor senare

Det har nu gått snart två år sedan jag började blogga och drömma om ett ultralopp. Syftet med att blogga var framför allt att hålla drömmen vid liv. Det är lätt att tappa fokus på ett mål som ligger långt bort. En kvarts miljon sidvisningar har det blivit sedan dess. Bloggen passerade 250 000 igår. Tanken var att avsluta bloggen efter att jag fullbordat ultraloppet, men jag tror jag kommer att fortsätta så länge det är roligt och jag har något att skriva om och det finns läsare som vill läsa.

På bättre tankar
Förra året anmälde jag mig till Stockholm Marathon strax efter målgång. Det var så kul att springa genom folkhavet och jag ville göra det igen och igen. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Jag vill inte riskera mitt ultralopp som går några veckor senare, risken är för stor att jag drar på mig någon skada eller infektion och tappar viktiga veckor inför huvudmålet. Risken för infektioner är flera gånger större just efter en stor tävling där immunförsvaret har fullt upp med att återställa kroppen i fullgott skick samtidigt som man omges av hundratals människor och miljarder virus.

Jag lade ut min startplats på startplatser.se. Jag fick ett SMS nästan på en gång. En syster ville köpa startplatsen till sin bror. Tyvärr var han tvungen att springa i mitt namn. Efter en stund kom det fram att köparens bror bara tränat i en vecka. Vad spännande, svarade jag. Det tyckte hon också, men han hade lovat att klara av det. Ett löfte till en syster som ordnar en startplats bör man hålla. Klarar han det, så gör han det bra. Brodern heter Petter och har startnummer 4567. Jag vill ju inte ha ett brutet lopp i min historik så heja, heja Petter! Jag kommer att följa dig den 2 juni:)

Allvarligt sjuk
Förra veckan drabbades jag av den smittsamma och obotliga sjukdomen akut viral nasopharyngit. Det finns ingen behandling som hjälper. Sjukdomen orsakas av rhinovirus som finns i så många varianter att immunförsvaret aldrig klarar av dem alla. Men just den här sorten kommer jag att klara nästa gång, eftersom immunförsvaret byggt upp antikroppar mot eländet. Ett mer vardagligt namn på åkomman är förkylning, men jag tyckte att det vetenskapliga namnet bättre beskrev mitt lidande. För en löpare är en förkylning nästan en katastrof, särskilt strax innan tävling.

Nu har jag varit förkyld i snart en vecka. Jag minns knappt när jag var sjuk senast, men att vara sjuk är en del av livet. Nu känns halsen bra, men ett eko av förkylningen bitar sig fast som en envis hosta. Det finns inget att hosta upp, ändå hostar jag.

I vems intresse hostar jag?
Hosta är en komplex mekanism som inbegriper igenkänning av främmande material och bearbetning av denna information i hjärnan, vilket aktiverar hostreflexen. När jag hostar koordineras olika delar av kroppen som diafragman och bröstmuskler. De främmande materialet sveps genom luftstrupen med hjälp av små hår som tar slemmet med sig upp till svalget så att jag kan hosta ut eller svälja ner det till en säker död i magsäcken där syrorna sliter bakterier och virus i stycken. Så egentligen ska jag väl vara glad över hostan. Det är ett tecken på att försvaret fungerar. Men varför hostar jag så mycket? Särskilt nu när infektionen är på väg att ebba ut? Mitt uppdaterade immunförsvar jagar virus och förgör dem en efter en. Borde det inte vara viktigare att hosta upp virus i ett tidigare skede? Det kanske är så att förkylningsvirus har tagit över hostreflexen. Det är bråttom att ta sig vidare för viruset och de satsar allt på att bli uthostade i världen innan immunförsvaret gjort slut på dem i denna värd. Det ligger inte i min organisms intresse att hosta längre, det är någon annans intresse. Virusets.

Virus kidnappade hostan
Virus är den i särklass vanligaste ”livsformen” på jordklotet. De skulle kunna sträcka sig nästan tusen varv runt galaxen om de kunde hålla varandra i tentaklerna. De kan däremot inte föröka sig som bakterier, de måste programmera om sina värdar för att sprida sig. Virus kidnappar våra celler och gör dem till virusfabriker. Genom att hosta, hjälper vi att sprida virus till nya värdar. En enda hostning kan sprida miljontals virus med ljudets hastighet. Det kanske är så att virus även kidnappat delar av vårt försvarssystem, såsom hostan? 

En ledande expert på hosta, professor A H Morice, påpekar att det är logiskt att respiratoriska virus utvecklat förmågan att orsaka hosta. När ett virus invaderat luftvägarna är det huvudsakliga problemet för fortsatt överlevnad hur viruset ska sprida sig till nästa värd. Vissa virus gör detta genom att utlösa inflammation och producerar mängder av slem som genom kontakt överförs från person till person. Men det effektivaste sättet är att överföra sig i droppform. Med andra ord är hosta en enkel biokemisk process som gör att virus kan ta över och styra en grundläggande mänsklig reflex för att sprida sig från en enda värd till många andra. 


Det är alltså därför man bör hålla sig hemma när man hostar och nyser. Det är ju bara virusets sätt att gå vidare i livet. Ja men gå vidare då. Jag bryr mig inte. Jag vill bara springa igen.


PS
En annan stark Petter. Jag undrar hur Northug låter för en amerikan. Nor och thug, typ nordisk bandit. Eller blir det North och hug. Nordisk och en kram?