Frossa bränner kalorier

Helgens tävling Södra berget runt 22 km känner jag mig mycket nöjd med. Jag kom på en åttonde plats. Det var snö och regn om vartannat och flera plusgrader och jag kände mig helt vallaväck. Jag hade vallat med klister kvällen före, men det frös fast. Jag gillar inte klister som kladdar ihop utrustning, kläder, hår och mobil så att man ser ut som om man fångats in i ett nät av spindeltråd av en jättespindel.

Jag lade på lite kallare burkvalla utanpå klistret så att det inte skulle frysa och då blev det lite bättre. Bra var det inte, men det var det knappast för någon.

Direkt i starten högg skidorna fast, men sen gick det ganska fort i de snabba spåren runt Sidsjön. Klättringen upp mot NTO-stugan var jobbig, men jag hade hyggligt fäste. Det var sämre med glidet. Efter en evighet var jag uppe vid Fågelberget och jag tror jag låg sexa just då, sedan gled två snabba killar förbi mig i nedförsbackarna mot Sidsjön. Bortsett från att jag åkte så dåligt utför är jag nöjd. I fjol var jag 27:a så det blev en rejäl förbättring rent placeringsmässigt. Det var tungt och det var tur att jag inte åkte 40 km. Mårten Vänn vann 22 km herrar och John Lagerskog vann 40 km. I damklassen vann Marie-Helen Söderman 22 k och Amanda Mattsson 40 km.

Starten. Bild: Håkan Humla. Källa: st.nu

En hamburgare minus 55 kalorier
Jag hade glömt ombytet i bilen så jag började frysa och skälva rätt rejält medan jag hackade i mig en grillad hamburgare i målgången. Jag lutade mig över grillen, men min hjärna hade satt igång köldskakningar för att öka värmeproduktionen i cellerna. Det är så däggdjur som inte går i ide håller värmen när de blir för kalla. Genom att huttra bränner vi fett, men det är också en signal till kroppen att öka tillverkningen av brunt fett som håller värmen utan att man huttrar. De bruna cellerna är som små brasor och föremål för intensiv forskning just nu.

Genom att huttra förbrukade jag dessutom 55 kcal, eller lika mycket energi som i en tugga av hamburgaren som jag smaskade på. Fettet lämnade dock inte kroppen som kalorier, inte heller som värme eller tryckvågor orsakade av skakande hud, utan i form av kol- och väteatomer som tog sig ut ur kroppen via näsan och över darrande läppar och formade ett moln som omgav mig. Men på sikt förbrukar jag ännu fler kalorier eftersom jag fick nya bruna fettceller.

Fördelning av brunt fett (svart på bilden). Till vänster smal person i normal temperatur. I mitten smal person i kyla och till höger överviktig person i kyla.

I bruna fettceller finns en sort mitokondrier som bara skapar värme. Vanliga mitokondrier skapar både ATP och spillvärme och man blir ju varm om man arbetar hårt. Men mitokondrierna i bruna celler brinner utan att man arbetar och det är ju nödvändigt för djur som sover på vintern eller bebisar som inte kan huttra sig varma. Till för bara några år sedan trodde man också att det bara var bebisar som hade brunt fett och att vuxna människor saknade det, men nu vet man att så inte är fallet och att brunt fett bildas när vi fryser. Det är en av anledningarna till att man fryser mer på förvintern än på senvintern vid samma temperatur.

En frusen kvart är som en timmes träning
En ny studie visar att frossa startar en rad biokemiska reaktioner som förändrar fettceller och ökar förbränningen, på ungefär samma sätt som träning. Det tycks som om motion och frossa är relaterade på ett sätt som ingen kunnat föreställa sig. Forskarna lät några försökspersoner dels träna, dels exponeras för kyla i 15 minuter så att de började huttra. I båda fallen ökade nivåerna av hormonet irisin som produceras av muskler och hormonet FGF21 som produceras av brunt fett och dessa hormoner påskyndade omvandlingen av ohälsosamma vita fettceller till nyttiga bruna fettceller. Att huttra i en kvart frigjorde lika mycket irisin hos försökspersonerna som när de tränade en timme. Det leder självklart till nya frågor, som varför leder fysisk aktivitet till att man bildar irisin som ökar värmeproduktionen ytterligare. Forskarna gissar helt enkelt att det irisin som bildas via frossa är en äldre process i kroppen.

Människor brukar börja huttra mellan 14 och 16 grader. Det är olika mellan individer. I första hand försöker kroppen värma sig med brunt fett, men när det inte räcker måste hjärnan aktivera musklerna så att de drar ihop sig snabbt - man huttrar- och skapar värme på så sätt. Eftersom detta huttrande leder till ökad produktion av brunt fett, klarar man kylan bättre nästa gång: kroppen har anpassat sig.

Brunt fett är bättre än vitt fett
En genomsnittlig man består till en fjärdedel av vit fettvävnad. Kvinnor något mer. Alla människor föds med brunt fett - det är det som håller oss varma när vi är barn - men vi förlorar en del av det med tiden. Skillnaden mellan brunt och vitt fett är att vitt fett innehåller 300 kcal per 50 gram, medan 50 gram brunt fett bränner 300 kcal på en dag. Personer med mer brunt fett är därför i allmänhet smalare än människor med mindre brunt fett och de är friskare.

I Sverige utsätter just nu forskare en grupp frivilliga människor för plågsamma frysförsök för att testa om andelen brunt fett ökar och hitta ytterligare mekanismer bakom denna process. Det verkar som forskarna har stora förhoppningar om framtiden.

Huttra - nästa trend?
Att stå och huttra kanske blir en trend? Människor gör i stort sett vad som helst för att förbättra sin hälsa och gå ner i vikt, så i takt med nya kunskaper kanske folk inte har så bråttom att ta på sig varma kläder efter en målgång. Man blir knappast sjuk av att frysa. Den ökade risken för infektioner under vintern beror på andra faktorer. Att huttra är ett symptom på sjukdom men inte en orsak till sjukdom. Det är inte skönt att huttra. Men allvarligt talat, hur skönt är det att köra intervaller? Men vanor sitter djupt och föreställningar om att man blir sjuk av att glömma halsduken hemma sitter ännu djupare, långt ner i barndomens godtrogna matjord.

Jag är inte särskilt frusen av mig och det kanske beror på att jag ofta ”glömmer” att klä mig ordentligt. Jag har kanske mycket brunt fett. Många klär sig som eskimåer när den första snön kommer och det kanske känns bra för stunden, men ökar kanske risken för fetma, sjukdom och att man ska känna sig frusen.

I fjol byggde jag mycket brunt fett när jag spårade egna skidspår i djupsnön. Sämre i år.

Stå upp för hjärta och hjärna

Den senaste veckan har jag sett att antalet träffar ökat på inlägg som har med sittsjukan att göra, som t ex artikeln Stå upp för hälsan. Det inlägget är mer än tre år gammalt nu och sedan dess har det kommit flera nya studier som förstärker hypotesen om att det verkligen finns något som kan kallas sittsjukan. Dessutom har man sett att det faktiskt växer mossa på hjärnceller som inte aktiveras tillräckligt mycket av rörelse.

Tillfälliga avbrott är viktiga
För tre år sedan var stillasittandet ett ganska okänt problem, men sedan dess har problemet med stillasittande uppmärksammats alltmer. De första studierna kom för några år sedan och det sista året har det även uppmärksammats i TV och kvällstidningar, men trots detta fortsätter folk att sitta som förut. Många som tränar med syfte att förbättra hälsan, sitter stora delar av dagen, vilket reducerar effekten av träningen. Ett träningspass är inte ett frikort för att göra som man vill resten av dagen. För hälsan är det förmodligen viktigare att vara lite i rörelse hela dagen. De flesta är nog inte medvetna om denna effekt, men många sitter också fast i vanor, som t ex att man ska sitta och arbeta.

Det är inte bara den totala sittiden som avgör hälsorisken, hur man sitter är också viktigt. Det är viktigt att göra små avbrott då och då. Bilden nedan, som skapats med en apparat som aktiveras av rörelse, visar två personer med samma totala mängd av stillasittande tid. Personen till vänster får det mesta av sin stillasittande tid (svart) i långa, sammanhängande block, medan personen till höger rör sig (vitt) emellanåt och sällan sitter längre stunder. Denna skillnad i sittmönster gör skillnad, visar en ny studie från i höstas.

Svart visar stillasittande tid. Vitt visar rörelse. Personerna1 och 2 sitter lika mycket men har olika sittmönster vilket påverkar risken att drabbas av hjärt- kärlsjukdom. Källa

Bildskärmsarbete ökar dödsrisken
I studien undersökte man sambandet mellan avbrott i stillasittande och riskfaktorer som högt blodtryck och blodsocker hos barn med överviktiga föräldrar. Det är i vanliga fall svårt att göra hälsostudier på barn eftersom de oftast är friska, men barn med överviktiga föräldrar har en förhöjd risk att också blir överviktiga och sannolikheten är ganska stor att de redan har ett beteende som leder till övervikt. Ett av dessa livsmönster tycks vara långa perioder av stillasittande, och forskarna fann ett samband mellan barn med färre avbrott i sittandet och markörer som förhöjt blodtryck och blodsocker, oberoende av total sittid och aktiv tid. Ett annat mönster som framträdde var att pojkar oftare satt stilla framför någon spelkonsol, medan flickor tenderade att sitta stilla långa stunder framför teven. Den gemensamma faktorn är bildskärmar som fångar barnens intresse. Det viktigaste är kanske inte att förbjuda barnen att spela och titta, utan att se till att de tar minst två pauser per timme och aktiverar kroppen litegrann.

Källa

Det kan självklart vara så att sämre hälsa ledde till mer stillasittande; studien visar inte på kausala orsaker, men den är en av många som visar på sambandet mellan stillasittande och dålig hälsa och kanske kan man förfina mätmetodiken ytterligare för att få fram mer exakt hur pilarna mellan orsak och verkan ser ut.

Barn till överviktiga föräldrar är en tydlig riskgrupp, men sambandet gäller övriga befolkningen också. Genom att välja ut en liten grupp var det lättare att finna signifikanta samband, än om studien omfattat en mer generell och större grupp.

En helt ny studie på 93 000 kvinnor mellan 50 och 79 år kom också fram till att sittande och död hänger ihop. De kvinnor som satt stilla mest, dog tidigare än de mer aktiva kvinnorna, oberoende av fysiskt aktivitet, sjukdomar och kondition. De kvinnor som satt mer än 11 timmar per dag löpte 12 procent högre risk att dö under tidsperioden än de som satt mindre än 4 timmar per dag. I den sittande gruppen ökade också risken att dö på grund av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer med ca 20 procent.

Hjärnmossa
För 15 år sedan trodde de flesta forskare att hjärnan var färdig efter tonåren, att man inte kunde skapa nya hjärnceller eller ändra formen på dem som fanns. Numer vet man att hjärnan är formbar (plastisk) hela livet och att t ex löpning är särskilt bra om man vill bygga om och bygga ut sin hjärna. Allt vi gör påverkar hjärnan och även allt vi inte gör, som att vara inaktiva. I en studie på råttor placerades hälften av råttorna i burar med löphjul, där de kunde springa när de fick lust. De andra råttorna sattes i burar som saknar hjul och de satt mest stilla. Under tre månader sprang hälften av råttorna medan andra hälften satt.

Genom ett färgämne kunde forskarna sedan följa hur vissa nervceller i rostrala ventrolaterala medulla, vilket är en del av hjärnan som kontrollerar det sympatiska nervsystemet - reglerar blodtrycket genom att styra hur blodkärlen drar ihop sig och utvidgas. Det sympatiska nervsystemet är således oerhört viktigt för att vi ska fungera utan att svimma och ramla omkull. Överaktivitet i det sympatiska nervsystemet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, genom att stimulera blodkärlen att dra ihop sig för mycket, för lite eller för ofta.

Forskarna fann att det fanns stora skillnader mellan nervceller hos råttor som hade tränat i tre månader och de som inte gjort det. Hos de stillasittande råttorna hade särskilt nervcellerna i rostrala ventrolaterala medulla ändrat form; de hade fler utskott än normala nervceller. Dessa vildvuxna och överkänsliga nervceller ökar risken för överaktivitet i det sympatiska nervsystemet, vilket kan skada hjärtat, tror forskarna bakom studien. Det kan vara en av flera orsaker till varför sittande inte är bra för oss.

Södra berget runt 2014
Jag tycker mig se en svag tendens till att fler står upp och jobbar. Jag försöker stå varje dag, men jag förstår inte varför personer som i andra sammanhang verkar så angelägna om att förbättra hälsan, sitter ner. Vi har i alla fall skaffat ett ståbord i ett av mötesrummen och där kan man ha korta stå-upp möten.

I morgon ska jag åka Södra berget runt - 22 kilometer skidor. Det roliga med tävlingar är att man får ett kvitto på träningen. Jag har inte tränat mer, men jag har tränat smartare i år och jag hoppas det ger resultat. Jag tycker jag blir lite smartare för varje år, men jag började långt ner som en rätt korkad idiot. Nu är jag bara korkad. Eller en idiot.

Tyvärr har vädret varit ganska dåligt senaste veckan. Just nu säger prognosen regn imorgon. Risken är stor att jag måste leta fram en klistertub och smeta på under skidorna.

Resultat Södra berget runt

Idag var det dags för min första tävling på ett halvår - Södra berget runt. Jag testade skidorna och mina nyinköpta stavar igår och de kändes bra. I övrigt förberedde jag mig inte på något särskilt sätt, förutom att jag försökte lägga mig i tid. Bra sömn är viktigt för att hjärnans ska prestera på topp och det är hjärnan som ser till att jag åker skidor. Jag sov ovanligt bra och vaknade ungefär samtidigt som solen steg upp. Det är alltid lättare att vakna i ljus än i mörker. Jag har känt mig lite småkrasslig på sista tiden. Inte sjuk, men kanske på gång att bli sjuk. Både på jobbet och i hemmet har olika virusstammar svept förbi. Men jag bestämde mig för att åka ändå. Vilopulsen var lite förhöjd, men det var vackert väder och det kändes bra.

På med skidorna. Foto: Anna.

Jag parkerade uppe på Södra berget. Det var omkring 8 grader kallt. Solen sken. Helt underbart. Jag lade ut skidorna och gick omkring och småpratade med folk jag kände igen. Jag stod inte långt ifrån Vladimir Smirnov som också skulle åka 20 km. Han frustade och pustade. Det ångade om honom. Det vore en bra rygg att ligga bakom, hann jag tänka. Sen gick starten och han var långt borta. 

Smirnov i vit mössa bakom en smilfink. Foto: Anna.

Loppet
Det var trångt i starten. Jag körde på så fort jag kunde och det gick bra de första 6 kilometrarna; sedan började utförskörningarna och då blev jag passerad av ganska många. Det är något jag måste träna på - att köra utför. Jag höll på att ramla ett par gånger.

Starten går. Foto: Anna.

Full fart. Foto Anna.

De sista fyra kilometrarna är en lång stigning uppför, ungefär 150 meter upp. Jag blev lite trött, kanske min hjärna kände av att mitt immunförsvar var aktiverat. Det tjöt och pep i halsen när jag andades, som om någon blåste i benpiporna. Vågorna av utmattning kom en efter en och den sjunde vågen var en lavin som nästan drog med mig nedför bergsidan, men jag bestämde mig för att köra på, lyfte blicken och stakade i mål på lite drygt 1,16. Det var personrekord med 3 minuter på sträckan. Jag var riktigt trött efteråt och staplade iväg som en nyfödd älgkalv med en mugg varm saft i ena klöven och allt annat i den andra och ramlade/satte mig i en snödriva. Jag stannade där ett tag och såg några kända personer gå i mål. Jag var nöjd över personbästa, men inte särskilt nöjd med tiden. Jag kunde inte riktigt göra mitt bästa.

Medelpad Classic Ski nästa?
Jag tror jag måste åka Medelpad Classic Ski nästa vecka. Är det fint väder kan man inte åka så många vackrare skidlopp häromkring. Vädret får styra och jag hoppas jag inte blir sjuk nu ... host, host. Eftersom det inte blir något Vasalopp i år och därmed ingen jakt efter startled, nöjer jag mig med att åka 20 km-loppet. Det är flackt och mycket stakning, inte så mycket upp och ner som Södra berget runt. Det passar mig bättre att staka. Det ska både bli personbästa och jag ska göra mitt bästa och känna mig nöjd efteråt.

Södra berget runt

På söndag ska jag köra Södra berget runt 20 km. Det blir min första tävling sen i somras och första skidtävlingen efter Vasaloppet. Jag gillar att tävla; det är när jag tävlar mot andra som jag gör mitt yttersta. Det är något jag tror jag måste göra ibland.

Jag känner mig själv
Jag gillar att tävla mot mig själv också. Under vintern har det varit särskilt kul eftersom jag har slagit alla mina personbästa. Jag är ungefär en minut snabbare per mil jämfört med i fjol. Det är därför som det ska bli intressant att köra en tävling för då vet jag hur mycket bättre jag är. Jag tror att förbättringen till 80 % beror på ökad styrka - jag orkar staka längre i motlut - till 10 % på bättre teknik, till 10 % på bättre kondition och 5 % har sin grund i det mentala - jag känner mig själv bättre. Jag vet att jag klarar mer än jag tror, det lärde jag mig när jag sprang Swiss Alpine. 

Tillsammans blir alla dessa procent 105 %. Hjärnan är inställd på att ge 100 %, men det finns reserver och nu kan jag utnyttja en liten del av dessa. Utmattning uppstår långt innan man når sin fysiologiska gräns, endast 35-50 % av alla muskler rekryteras under ett längre pass. Utmattning är en känsla, ungefär som känslan av ångest kan stoppa oss från att göra något farligt eller känslan av äckel kan hindra oss från att äta något som kan göra oss sjuka. Hjärnan skyddar oss genom att skapa en känsla av utmattning långt innan musklerna och hjärtat är slutkörda. Hjärnans främsta uppgift är att upprätthålla jämvikt och att förutse vad som händer så att vi inte riskerar livet. Hur mycket man kan ta ut sig är något man kan lära sig genom träning, men kanske framför allt genom tävling då man ger allt och överlever. Denna kunskap lagras i hjärnan och nästa gång det är dags att tävla släpper hjärnan mer på tyglarna och låter mig köra lite hårdare innan den trycker på knappen för utmattning. 

En kall och vacker dag i januari.

När jag känner mig utmattad nu på söndag är det bara en tidig varningssignal från hjärnan. Den första vågen av trötthet ska jag ta mig över. För att ta sig över den andra vågen krävs det mycket motivation och jag kanske klarar den också. Det vore en bra mental investering för framtiden.

Återkommer på söndag med en kort tävlingsrapport :)

Södra berget runt 2012

Jag gick i mål på tiden 2,45 och jag tror att det räcker till att kvalificera sig till fjärde startled i vasaloppet, kanske tredje rentav. Jag vet inte riktigt hur beräkningen görs, men segraren gick i mål på 2,08 och det var inte lika bra spår som i fjol. Jag var 14 minuter snabbare i förhållande till segraren jämfört med förra året. Just nu är jag bara nöjd. Extremt nöjd. När man uppnår något som man strävat efter så frigör hjärnan dopamin och just nu badar min hjärna i dopamin. Hela jag ligger i blöt och guppar omkring i dopamin. Jag är nästan lite stolt. För fyra år sedan var jag ju ”klart sämst” i ett gäng som började träna för Stafettvasan. Det var hårda ord, men sant och jag tycker man ska tala klarspråk och vara ärlig. Nu är jag inte längre så värdelös utan ganska bra. Jag är oändligt mycket bättre än Johan anno 2007 och mycket starkare än Johan anno 2011 och jag tror att jag kan bli ännu lite bättre till nästa år.

Betydelsen av att vara rätt förberedd
Det var fyra saker jag gjorde helt rätt den här gången. Det tar några år att bygga upp vanor. En del idrottsmän fastnar nästan i sina vanor och rutiner och kan inte prestera om de inte upprepar allt i minsta detalj. Så långt har jag inte kommit och så långt kommer jag knappast. Men jag är trygg i tävlingssituationer nu.

Stefan Holms klassiska ritual innan hoppet

1. För första gången någonsin laddade jag ordentligt med kolhydrater. Jag ökade gradvis kolhydratintaget tre dagar innan och under lördagen åt jag nästan 10 gram per kg kroppsvikt, vilket blir 750 gram. Enligt den senaste forskningen ska det vara i det närmaste optimalt om man nu vill fylla levern och musklerna med kedjor av brännbart glykogen. Jag pressade in gram efter gram. Eftersom varje gram kolhydrat dessutom binder 3 gram vatten så blev det en liten kula på magen. Jag bar energin i en liten puckel som en kamel. En puckel av socker och vatten.

Jag kände mig nästan som Robert de Niro eller någon annan skådespelare som går upp flera kilo inför någon roll som kräver det. Jag går upp flera kilo inför min biroll som skidåkare. Men skådespelare får leva med sin övervikt efter inspelningens slut, för mig är den borta efter loppet.

2. Jag laddade mentalt. I förordet till Vad jag talar om när jag talar om löpning skriver Haruki Murakami om olika mantran som maratonlöpare använder. Saknar man ett mantra är det svårt att springa ett maratonlopp, skriver han. Murakami fastnade särskilt för mantrat: Pain is inevitable. Suffering is optional. Det är ett mantra som påminner om vad ett maraton handlar om. Smärtan är oundviklig, det är upp till löparen att uthärda den. Själv har jag ett annat, hemligt mantra. Ett mantra skyddar mot negativa tankar som alltid tränger sig före och som bara kan tryckas tillbaka med tankevåld.

3. Jag drack 2-3 dl rödbetsjuice per dag tre dagar innan loppet. Den sista klunken svalde jag en timme innan start. Rödbetsjuice innehåller stora mängder nitrat som i olika steg ombildas till kväveoxid. Kväveoxid är en mångfacetterad gas som bl a spänner ut blodkärlen och ökar arbetsförmågan.

4. Dagen innan gick jag igenom vad som skulle hända på tävlingsdagen. Jag lade på flera omgångar glidvalla för att mätta belaget på skidorna efter stenslipningen. Jag packade allt. Fästvallan väntade jag med att lägga på till morgonen. Även om väderprognosen såg stabil ut, så vet man aldrig med vädret eftersom det styrs av kaotiska lagar.

När jag sedan stod vid starten tänkte jag att allt hade gått så bra fram till nu - nu kan det bara bli värre. Negativa tankar är starka, de vill verkligen bryta igenom. Det var tur att jag hade förberett ett positivt mantra att tänka på som överröstade mina tvivel. De negativa tankarna blev efter i starten och de hann aldrig ifatt, inte ens i sista backen.

Loppet
Jag var lite sent ut i starten och trängdes ihop med ovana skidlöpare, spretiga skidor och spetsiga stavar. Jag brukar försöka ställa mig där folk ser ut som jag, men nu hamnade jag bland startande som såg ut som jag såg ut för några år sedan.

Starten gick ändå ganska bra, men det tog någon kilometer innan det var fritt fram. Jag kände att jag hade energi i musklerna och blodkärlen var breda som motorvägar. Efter några kilometer började kulan på magen att glöda och sakta brinna upp. Det gav energi och den brasan räckte nästan hela vägen.

Jag höll tempot och kontrollerade mellantiderna. Jag kände att det gick bra och jag blev inte särskilt överraskad när jag såg de första mellantiderna. De var snabbare - mycket snabbare - än 2011. Självförtroendet svällde och överkroppen började växa. Jag lyfte stavarna ännu högre över huvudet och slog ned dem med kraft i stakningarna.

Alla lagrade kolhydrater brann upp under loppet och vattnet som frigjordes slukades av törstiga celler. Kulmagen bearbetades i glödheta mitokondrier och upplöstes i ett varmt moln av koldioxid och svett. När kolhydraterna tar slut tvingas cellerna att hämta energi ur fettdepåerna. Fett är tätt packad energi, men det krävs mer syre för att packa upp och frigöra denna energi och jag fick svårt att hålla uppe tempot när det var dags för sista backen. Stora delar av mig strejkade när det inte längre fanns tillgång till snabbt bränsle, så jag fick dra fram piskan ur pannbenet och slå mig uppför backen. Det var bara att ta på sig tagelskjortan och förbereda sig för en fyra kilometer lång skärseld uppför backen in i mål. Det började göra ont i armarna också, ungefär där jag fick ont i Vasaloppet 2011. Kanske för att jag slår i stavarna mycket hårdare nu.

Fyra kilometer säger nästan ingenting när man är trött. Det kändes bara som resten. När det var två kilometer kvar kändes det också som om resten var kvar och resten var lika lång som förut. Jag passerade ganska många skidåkare som var ännu tröttare i backarna. När det var en kilometer kvar hörde jag röster från högtalare på avstånd. Vilken underbar känsla att passera mållinjen, tänkte jag kanske. Jag minns inte. Men jag började tänka att jag snart var där. Snart, snart. Jag tänkte i etapper och att jag inte fick tappa tempo. Jag ville vara lika snabb som förra varvet.

Etapperna kortades av allteftersom: jag tänkte att jag skulle köra till backen, till krönet, till granen, till nästa gran ... De blev mindre och mindre och till slut blev de oändligt korta, som i den där paradoxen där man delar och delar en sträcka tills man inte rör sig framåt, man kommer bara oändligt nära. När jag såg målet expanderade etappen och drogs ut ända bort till målet och hjärnan belönade mig med att frigöra de krafter som den av säkerhetsskäl hållit på fram till nu. Jag vet att det bara är en tävling, men hjärnan innehåller urgamla kretsar som inte riktigt förstår syftet med att tävla men den förstår när målet för min strävan är inom räckhåll och då släpper den lös nästan alla krafter.

Jag kände mig hur stark som helst då jag stakade i mål några sekunder före damsegraren. Tiden blev 2,45. Jag var oändligt trött och ganska nöjd med mig själv, med skidorna, med vädret och med tiden. Jag var mest nöjd med att jag kunde skärpa till mig och göra allting rätt för en gångs skull. Hoppas det blir så i fortsättningen och att jag gör allting rätt i andra sammanhang också.

En avgörande vecka

Nu är det inte långt kvar till årets enda kvaltävling till Vasaloppet - Södra berget runt. Jag hoppas det blir den enda, för det betyder att jag lyckas med mitt första delmål att kvalificera till fjärde startled i Vasaloppet.

För första gången på länge tror jag verkligen att jag ska klara av det. Målet är att åka under 2,40. Det är elva minuter fortare än i fjol och det borde räcka till fjärde startled. De två senaste åren har den tiden räckt i alla fall. Men om det går fortare i täten så är det kört. Enligt vissa rykten är täten mer vältränad i år p g a stakintervaller så jag är lite orolig för det. Men jag har också kört stakintervaller så vi får väl se ...

Om jag missar fjärde startled är jag inte bättre än så här just nu. Jag har några chanser till - Njurunda runt och Medelpad Classic - men frågan är om jag hinner bli så mycket bättre? Jag vill ju tro det; att varje pass gör mig bättre - att dagens 100 procent är morgondagens 99 procent. Men några veckor hit eller dit gör nog ingen skillnad längre. Det var länge sedan jag märkte den typen av dramatiska förbättringar.

Jag känner mig och jag är starkare än jag någonsin varit. Sedan i somras har jag tränat hårt i gymmet. Jag går inte ner på ett gym för att lyfta lite vikter utan jag kör tills jag inte orkar lyfta, pressa eller dra en centimeter till. Jag dryper av svett efteråt. Konditionen är också lite bättre, trots att den till viss del stått tillbaka för styrketräningen. Jag har kört fler kvalitetspass i år. Det brukar bli tre kvalitetspass i veckan, varav ett riktigt tufft intervallpass. Däremot är antalet skidmil färre. Så skidtekniken och vissa skidspecifika delar av min hjärna och mina muskler är lite mindre välsmorda jämfört med förra året. Men sammantaget så tror jag att jag är minst elva - kanske tolv - minuter bättre än i fjol. På söndag har jag facit.

Rödbetsboost
Jag laddar på två sätt: dels drar jag ner på träningen den här veckan, dels äter jag kolhydrater och dricker rödbetsjuice från och med torsdag. Det blir en tredagarsladdning. Jag har gjort så på senare tid och det har fungerat bra.

Den här veckan började med ett corepass och idag nöjde jag mig med lite lätt styrketräning i hemmagymmet. I morgon ska jag köra hårda stakintervaller, 6 x 6 minuter i motlut. Sedan blir det bara ett lugnt löp- eller skidpass på torsdag och lite styrketräning på fredag. På lördag ska jag vila och valla de nyslipade skidorna och packa allt som ska med. Skidor är en materialsport och det har jag inte riktigt fattat tidigare. Det spelar ingen roll hur vältränad man är om skidorna är dåliga.

Bansträckningen
Jag kollade fjolårets lopp i Garmins historik. Då åkte jag första varvet på 1,20, sedan tappade jag 11 minuter på andra och fick en sluttid på 2,51. Året innan tappade jag också 10-15 minuter på andra varvet. Jag ska försöka gå ut lugnare i år, men jag måste vara snabbare än 1,20 efter första varvet. Annars är jag rökt, stekt och kokt. Det är dags att jag börjar lära mig av misstagen.

Banan sträcker sig runt hela berget och man kör två varv. Loppet startar på ängen vid toppen (webbkamera). De första sex kilometrarna är ganska kuperade, sedan följer en lång, flack, svagt lutande sträcka med mycket stakning på sex km som avbryts av en brant kulle som man åker upp och sedan brant ner för. Därefter följer några flacka kilometrar längs Sidsjön, innan man åker uppför hela berget - 200 meters stigning på fyra kilometer. Det är en tuff avslutning, särskilt som man vet att man ska åka upp där igen på andra varvet. Men när man väl ska åka uppför berget sista gången är det bara att ge allt. Det får inte finnas några krafter kvar när jag går i mål. Jag behöver inga krafter där. Jag behöver inte ens stå upp.

Survival of the fittest
Jag gillar att tävla men jag gillar inte masstarter. Det är trångt och det är lätt att man blir hetsad att gå ut för hårt. Fast startfältet brukar tunnas ut efter tre eller fyra km och då saknar man nästan trängseln. Ibland får man syn på någon eftersläntrare som genast blir ett mål att fokusera på. Man fäster blicken vid målets nacke likt en målsökande robot. När jag till slut hinner ifatt och passerar får jag lite krafter, som om jag tar ett osynligt kraftfält av den passerade. Jag får lite extra tryck i stakningen, medan han sjunker ihop en aning. Därför kanske jag ska gå ut lugnt, så att jag kan äta medtävlare som en pac-man. Går jag ut för hårt, så äter de upp mig. Äta, eller ätas - att tävla är en kamp på liv och död.