Hur kommer det sig att japaner lever flest friska år i världen. I snitt lever en japan i 75 år utan funktionshinder. Till viss del är det diet, men kanske också för att japaner gillar att träna i kyla på vintern. Det ger dem något som kallas brunt fett. Shingo Kajimura, docent vid University of California, säger ”jag växte upp i Tokyo, där trodde man att vinterträning håller doktorn borta, och japanerna tränar ofta på vintern.”
Kajimuras forskning är inriktad på ämnesomsättning, energibalans och kroppens fettceller. Han säger att kyla under träning kan vara fördelaktigt av ett antal skäl. Om du fryser gör du till exempel av med fler kalorier för att upprätthålla kroppstemperaturen.
Men det intressanta med Kajimuras forskning är de studier som visar att kyla bidrar till att omvandla ohälsosamma vita fettceller till värmeproducerande brunt (eller beiget) fett. Det evolutionära syftet bakom denna omvandling är att kroppen acklimatiserar sig till kyla genom att förbruka ...
Koffein är det mest använda "psykoaktiva" läkemedlet i världen. Koffein finns främst i kaffe, men också i te, sportdrycker och kakao. Som student var koffein min bästa vän, som konsult hjälper koffein till att ta mig från det ena mötet till det andra och som löpare drar jag alltid i mig koffein efter halva loppet.
Vad är hemligheten egentligen?
Koffein förbättrar humöret och ökar din motivation. Det motverkar trötthet och ökar fokusförmågan. Det finns flera studier som tyder på att koffein minskar risken för olika demenssjukdomar. Koffein kan också justera cellernas klockor.
Men det finns en gräns. Mer än fyra koppar per dag kanske inte är så bra. Koffein stör sömnen och höjer blodtrycket.
Kaffe är en drog
Koffein är en oerhört kraftfull drog. Man kan säga att koffein ”speedar” upp hjärnan genom att inaktivera bromsarna. Koffein tar ...
Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.
via GIPHY
I psykologiböcker står det ofta att rädsla finns i ett område djupt i hjärnan som kallas amygdala (som betyder mandelkärna). Detta påstående går tillbaka till studier på apor som saknade amygdala i början av 1930-talet. De verkade helt orädda. Så småningom började forskare undersöka om det som gällde för apor och amygdala också gällde människor. Till största delen gjordes forskningen på en enda kvinna som går under namnet SM. Hon led av en sällsynt sjukdom som förstört hennes amygdala. Det tycktes också som att hon var helt orädd. Hon visade inga tecken på rädsla när forskarna gjorde tester som vanligtvis framkallar rädsla.
Dessa observationer stärkte tron på att en intakt amygdala var nödvändigt för rädsla. Men forskarna gjorde också några motsägelsefulla observationer. SM uppfattade rädsla i röster och hon kunde identifiera människor som var rädda. Hon upplevde rädsla när hon andades in luft med höga halter koldioxid. Det var uppenbart att SM upplevde och kände rädsla under vissa omständigheter. Det stämde inte riktigt med påståendet att rädslan ”fanns” i amygdala. Det ursprungliga påståendet måste alltså uppdateras, vilket krävde djupare studier och fler fallstudier än SM.
Efter en tids sökande hittade forskare de perfekta forskningsobjekten: ett par tvillingar med en liknande sjukdom som SM. Tvillingarna var normalbegåvade, men saknade amygdala. Den ena tvillingen reagerade ungefär som SM och visade ingen rädsla, men den andra tvillingen upplevde rädsla som andra människor. Det visade sig att andra nätverk i hennes hjärna hade tagit över amygdalas roll. Det fanns alltså två genetiskt identiska personer med samma hjärnskada och en liknande uppväxt, men med två helt olika uppfattningar om rädsla. Det tycks alltså som att amygdala är en viktig del i det nätverk som ger upphov till känslor som kan klassas som rädsla, men att hjärnan kan skapa upplevelser av rädsla på flera olika sätt.
Man vet att amygdala aktiveras när personer tittar på ett hotfullt ansikte. Men en bild på ett hjärnmönster kan inte kopplas till en känsla eller ett beteende, dessutom avtog denna effekt efter flera visningar. I en studie från 2008 kunde forskare för första gången visa varför denna effekt avtog. Amygdala lyste nämligen alltid upp när en försöksperson såg ett nytt ansikte. Något nytt är ett faktum som måste bearbetas, men det är inte en specifik känsla. En känsla är en tolkning. Personernas amygdala lyste upp för de hade inte sett de hotfulla personerna tidigare. Det förändrade tolkningen av fakta och tvingade forskarna att uppdatera sina föreställningar om amygdala.
I en stor metastudie - en sammanställning av 100 studier som undersökte sambandet mellan amygdala och rädsla - såg man att amygdala aktiverades av rädsla i högre grad än om det vore slumpen, men det stämde bara med en fjärdedel av de studier som fokuserade på rädsla. Amygdala aktiverades i lika hög grad av sorg, ilska, lycka, smärta, när testpersonerna lärde sig något nytt eller träffade nya människor. Det betyder att rädsla - eller känslor för den delen - inte kan kopplas till något specifikt område eller till särskilda nervceller i hjärnan. Det finns alldeles för stor variation.
Det som vi kallar rädsla är en tolkning som görs i hjärnans medvetna del. Alla människor upplever hot, men att kategorisera hotet som rädsla är en medveten process. Ett hot kan få dig att hoppa till eller frysa till is, men det dröjer en stund innan ditt medvetna gjort en tolkning av situationen.
Om du vill fördjupa dina kunskaper om känslor rekommenderar jag Lisa Feldman Barretts fantastiska bok: Så skapas känslor: hjärnans hemliga liv.
Varför ger du upp? Enligt en motivationsteori lanserad av Jack Brehm och Elizabeth Selfs 1989 styrs din motivation av dina behov, det förväntade utfallet och de förväntningar du har om att ditt beteende kan påverka dessa faktorer. Motivationens intensitet styrs i sin tur av uppgiftens komplexitet, din kapacitet och hur mycket ansträngning du tycker det är värt att lägga ner på uppgiften. Att ge upp är ett medvetet beslut.
I ett experiment som publicerades 2008 testade forskarna Guido Gendolla och Michael Richter denna teori. De lät ett antal försökspersoner göra minnestester samtidigt som blodtrycket mättes. Försökspersonerna fick ...
Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.
Hur lång tid tar det att bli löpare? Är det tiden i sig eller vad du gör under tiden? I en studie som kom för några år sedan testade psykologen Phillippa Lally hur lång tid det tar att skapa en ny vana genom att följa 96 personer under en längre period. Det gällde vanor som att äta frukt till lunchen eller träna 15 minuter per dag. Personerna fick dagligen svara på frågor om hur automatiskt beteendet kändes, om det var "svårt att göra" och om det kunde utföras "utan att tänka”. Det visade sig att personerna i genomsnitt uppnådde en platå efter 66 dagar. Med andra ord tog det ungefär två månader att skapa en vana.
Det fanns emellertid en stor varians beroende på beteende, person och omständigheter. I studien tog det mellan 18 dagar och 254 dagar för att skapa en ny vana. En intressant upptäckt var att det inte gjorde särskilt mycket om du lite då och då missar att utföra ditt nya beteende. Du behöver inte vara perfekt, men du måste vara ihärdig. Misslyckanden är viktiga för att lära sig och för att utveckla strategier som tar dig tillbaka på rätt spår.
En av de enklaste vanorna i studien var att lära sig ...
Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.
