lördag 26 februari 2011

Den tredje armen

När man ska uppskatta storleken på en fisk man tappat eller när man lagar mat räcker inte alltid armarna riktigt till. Kanske vi borde montera in en tredje arm? Hjärnan har i alla fall inget problem med det, det har en forskargrupp på Karolinska kommit fram till. De kunde, genom en en sinnrik illusion, visa att en tredje arm kan bli en del av vår egen kroppsuppfattning.
För att skapa denna illusion ska man sitta vid ett bord med en realistisk protes bredvid sin högra arm. För att skapa en känsla av att låtsasarmen tillhör dig så ska en annan person röra vid högerarmen och protesen med två borstar och göra det så likadant och synkront som möjligt.

Detta leder till en konflikt i hjärnan om vilken av armarna som tillhör kroppen. Hjärnan löser det genom att acceptera två högerhänder, vilket överraskade forskarna. Därmed upplever man att kroppen har två högerhänder, den falska armen är en integrerad del av kroppsuppfattningen. Man kan säga att hjärnan är väldigt öppen inför nya intryck.


För att bevisa att det verkligen rörde sig om upplevelsen av en tredje arm testade forskarna att hota både den riktiga och den fejkade armen med en kniv och samtidigt mäta graden av handsvett. Resultaten visade att försökspersonerna svettades lika mycket oavsett om den riktiga armen eller protesen hotades, men endast under de perioder då de upplevde illusionen. Det fanns till exempel inga fysiologiska reaktioner när protesen ersattes med en vänsterarm eller en fotprotes.


Jag hade ingen protes hemma, men det gick lika bra att låna en annans arm. För mig infann sig illusionen nästan direkt, jag kände verkligen två borstar på mina händer.


Öppet spår på måndag

Det vore inte så dumt att ha en extraarm nu till öppet spår på måndag. En tredje arm i bakfickan som man kan plocka fram efter Mångsbodarna. Eller varför inte fyra armar. Jäklar vilken stakmaskin man skulle bli.
Eller man kanske behöver en arm från ovan

Jag känner mig trött, hängig och armarna hänger och slänger kraftlöst som två livlösa proteser medan jag vankar av och an. Jag har tagit det lugnt i veckan. Det har bara blivit lite styrketräning och lite löpning och idag åkte jag 5 km i lugnt tempo. Det kändes inte alls bra så jag är säkert i bra form. Jag brukar känna mig lite seg och sur just innan tävling.

Som sagt, det här loppet blir ju ett seedningslopp inför nästa års vasalopp också. Kör jag bra kan jag komma upp i fjärde startled, vilket har varit mitt mål i år. Ifjol var man tvungen att komma under 7:18 för att kvala in till fjärde led. Det låter inte alls omöjligt. Jag har nog trott att jag ska klara 7 timmar, men eftersom jag har haft svårt att klara startled 4 tidigare så kanske 7:18 är mer realistiskt? Nä, jag kommer nog att sikta på att komma under 7 timmar och gärna en bit under det.


Mina hålltider

I morgon åker jag ner till Sälen. Jag ska överta startnummer 10013 och man kan följa min färd under måndagen på http://www.resultat.vasaloppet.se/vasa/results

Jag kollade lite tidigare resultat och för att klara sju timmar måste jag hålla ett tempo där jag når kontrollerna ungefär vid dessa tidpunkter. Det går lite sakta fram till Smågan p g a köerna i första backen.


Smågan 1:00 
Mångsbodarna: 1:55 
Risberg 2:35 
Evertsberg: 3:30 
Oxberg 4:35 
Hökberg 5:30 
Eldris 6:20 
Mora 7:00

Full fart med Hellner

Hellners sprintlopp i förrgår gav ju lite inspiration. Kul med de norska kommentarerna:)



torsdag 24 februari 2011

Stafettvasan, Vasaloppet eller öppet spår

Vasaloppsveckan närmar sig. Jag har funderat på hur jag ska göra ett tag nu. Jag är anmäld till Vasaloppet och till Stafettvasan. Kruxet är att de sitter så nära ihop. Stafetten går på fredag och Vasaloppet på söndag. Eftersom jag ska åka sista sträckan på fredag kommer jag att ha minimalt med tid att vila upp mig på. Jag kan inte ta det lugnt: i stafetter ger man allt och lite till. Det är ett dilemma.

Det är roligare att åka stafett än att åka individuellt, så i valet mellan stafett och Vasalopp prioriterar jag stafetten. Men jag vill absolut åka hela Vasaloppet också och nu verkar det ordna sig. 



Stafettvasan
Vi brukar bo i en bygdegård i byn Östnor någon kilometer utanför Mora. Första året var vi två lag, men nu har det växt och vi är fem lag som ska åka. Det händer alltid roliga saker. Första året var det en av oss som satte fästvalla på glidytan. För två år sedan åkte jag tredje sträckan och när jag skulle växla i Oxberg fanns det ingen att växla till. Hon var på toaletten. Enligt prognoserna skulle jag anlända tio minuter senare och min medtävlare hade passat på att gå på toa. Jag begrep ingenting, jag hade just avslutat en hård spurt och förstod plötsligt inte var jag var. Det enda som fanns i min hjärna var växlingen och när det inte fanns någon att växla till blev jag helt tom i huvudet. Det kändes lika overkligt som om jag huxflux hade befunnit mig på en söderhavsö. Mina förväntningar stämde inte med verkligheten. Hjärnan gör hela tiden prognoser och de brukar stämma, men när det grundläggande antagandet - själva axiomet för all handling - plötsligt saknas, då blir det väldigt fel i hjärnkontoret. Efter några evighetslånga minuter började sanningen sakta gå upp för mig och jag åkte runt och sökte med blicken. Då kom min panikslagna medtävlare. Efteråt var det bara kul. Tiden är viktig, men inte så viktig. Det viktigaste är att ha en kul upplevelse. Logistiken är det svåra, den har dock alltid fungerat. I år har vi fem lag och vi har 4 bilar och eftersom man har ett parkeringstillstånd per lag så ska det inte vara några problem.

Öppet spår
Dilemmat med Vasalopp och Stafettvasa löste sig i tisdags då en kollega blev sjuk och han frågade om jag ville ta hans plats i Öppet spår nu på måndag. Det ville jag. Då får jag både boende och transport på köpet och jag kan ge allt i både vasalopp och stafett eftersom det är tre dagar vila emellan. Öppet spår redan nu på måndag. Det är ju snart. Nu måste jag börja kolhydratladda och käka lite extra nitrat. Det blir inte så mycket träning heller. Jag måste varva ner. Men jag behåller min startplats i riktiga Vasaloppet också. Man vet aldrig, jag kanske åker det också.

I förrgår körde jag vårt eget seedningslopp som är två varv runt rödmarkerad 2,5 km på Södra berget och det gick ganska fort, 19 minuter. Men det var kärvt före så jag åker nog en gång till för att få en bättre tid. Men det räckte för att platsa i elitlaget i år.

Öppet spår på måndag
Så på måndag bär det iväg. Jag har startnummer 10013. Det skulle kännas bra att komma under 6:30, men jag har ingen aning hur fort det går att åka 90 km. Det låter så långt. Det är ju mer än dubbelt så långt som Njurunda Runt och det kändes långt. Jag är full av förväntan, det ska bli så kul att äntligen åka.

IBM har gjort en prognos med 75 % tillförlitlighet, baserat på startgrupp, träningsnivå, ålder och kön. Beräkningen baseras på tio års historik. Enligt den ska jag klara 6:36 eftersom jag förmodligen kom på femte startled. Byter jag till 4:e ligger jag på 6:05.

Nitratladdning
Jag kolhydratladdar som vanligt, d v s ökar gradvis intaget i tre dagar som jag skrev om tidigare. Jag kommer också att ladda upp mig med massor av nitrat, eftersom det finns ganska starka bevis för att det förbättrar uthålligheten. Än så länge finns inga långtidsstudier så jag tror man ska begränsa laddningen till tävlingstillfällen. Det blir rödbetsjuice enligt receptet här, men även råa rödbetor, spenat och annan grönsallad. Nitrat omvandlas av bakterier till nitrit i munhålan och sedan omvandlas nitrit till kväveoxid som vidgar kärlen och gör oss uthålligare.

Kanske hjärnan mår bättre av nitrat också, åtminstone om man är äldre och får i sig det i form av rödbetsjuice. Enligt en studie från i höstas där man lät 14 äldre personer (75 år) äta nitratrik kost 
(i form av rödbetsjuice) i två dagar och sedan nitratfattig kost i två dagar. Det visade sig att rödbetsjuicen ökade blodflödet till frontalloberna, d v s det område i hjärnan som vanligen förknippas med demens.

tisdag 22 februari 2011

Spegel, spegel i hjärnan där

Jag är nu inne på mitt fjärde år som skidåkare. Jag började åka i början av 2007 och sedan dess har jag tagit några stavtag framåt. En del i lärandet har varit att titta på hur duktiga skidåkare åker. Genom att se andra åka skidor lär man också sig själv att åka skidor. Det finns särskilda hjärnceller som ordnar detta. De speglar sin omvärld och kallas för spegelneuroner. Upptäckten av dessa neuroner är en av de viktigaste inom hjärnforskningen på senare tid.

Plötsligt språng i utvecklingen
Människans hjärna nådde sin nuvarande storlek redan för ca 250 000 år sedan. Det kanske även var människans intellektuella höjdpunkt. Livet var krävande och det var nödvändigt med en avancerad hjärna för att orientera sig och överleva i en sådan värld. Samtidigt fanns inget av det som vi räknar som högre intellektuellt liv. Det fanns ingen musik, ingen högre kultur, kanske inte ens något språk. Det vet vi inte än. Från de första apmänniskorna till denna första Homo sapiens hade utvecklingen gått ganska långsamt. Hjärnan hade tredubblats, men jämfört med dagens utveckling var det långt mellan framstegen. Det tog en miljon år att avancera från stenyxor med en enkel egg till grovt tillhuggna stenkilar. Barn lärde av föräldrarna som lärde sig av sina föräldrar hur man högg i sten. Generation efter generation, i tiotusentals generationer. Det finns fyndplatser som är översvämmade av stenyxor, alla likadana, lika enkla. Utvecklingen gick långsamt, enligt vårt moderna sätt att se.

Sedan hände något dramatiskt. För ungefär en kvarts miljon år sedan började Homo sapiens tillverka spjut, stenskrapor och så småningom pilspetsar. För ca 40 000 år sedan fanns det plötsligt vacker konst på grottväggar, kläder och bostäder. Hur kom det sig? Från grova stenyxor till detaljrika målningar på ett evolutionärt ögonblick. Sedan dess har utvecklingen bara fortsatt att accelerera.

Spegeln i hjärnan
För inte så länge sedan gjordes en viktig upptäckt som kan kasta ljus över denna gåta. Det handlar om nervsystemet och de neuroner jag nämnde i inledningen: spegelneuroner. Spegelneuronerna upptäcktes av Giacomo Rizzolatti vid universitetet i Parma 1995 när han skulle kartlägga vilka hjärnceller en apa använde när den sträckte sig efter en bit frukt som den ville ha. Forskarna fäste elektroder på djurets hjärna och såg till sin förvåning att samma hjärnceller aktiverades, oavsett om det var apan själv som sträckte sig efter frukten eller om det var forskaren som tog en bit frukt för att ge den till apan. När apan såg en rörelse, härmade dess hjärna med andra ord handlingen och aktiverade alla de neuroner som krävdes för att själv utföra rörelsen.

Motsvarande försök på människa visar att våra spegelneuroner är långt mer avancerade än apornas. Hos aporna kan spegelneuroner bara efterlikna hand- och munrörelser, medan de hos människan också kopierar fötternas sätt att flytta sig på. När jag tittar intensivt när Gebreselassi springer så rör hjärnan på mina fötter. I hjärnan flyger jag fram och det har jag nytta av då jag själv springer sedan.

Bland de kanske viktigaste fördelar som spegelneuronerna ger, märks förmågan att lära genom imitation. Observerar vi en person utföra handrörelser för att knyta en avancerad knop, kan vi snabbt lära oss att efterlikna rörelserna och själva göra knopen, eftersom de nödvändiga musklerna i våra händer aktiveras av spegelneuronerna, fast vi bara tittar på den utförda handlingen.

Hjärnforskarna uppskattar att även vår förmåga att kommunicera språkligt är knuten till spegelneuroner, som bildar ett direkt fysiskt band mellan två personer. Meningen med gestikulerande handrörelser och avancerade läpprörelser kan på detta sätt omedelbart förstås, utan att de först måste passera och tolkas i ett medvetande. Därmed blir det betydligt lättare att vidarebefordra budskap med hjälp av rörelser. Det går fort och det sker omedvetet.

Skillnaden mellan en apa och en människa
Enligt V.S. Ramachandran är upptäckten av spegelneuron en av de viktigaste i vår tid eftersom den gör det möjligt att förstå skillnaden mellan djur och människor. (Det är ingen stor skillnad, kanske snarare en gradskillnad och att vi människor lägger fokus på detta beror kanske på att vi är människor.)Tack vare människans förmåga att imitera så kunde vi överträffa evolutionen. När t ex klimatet i Europa blev kallare så gynnades djur med bättre möjligheter att reglera kroppstemperaturen, t ex genom att bära en tjock päls. Men att utveckla tjock päls kan ta miljoner år och många djur fryser ihjäl på vägen, medan det för en människa med spegelneuroner räcker med en snilleblixt. De tidiga människorna som var utrustade med ett stort knippe spegelneuroner kanske observerade ett djur med tjock päls i en snöstorm och fick en snilleblixt - jag dödar djuret och tar djurets päls och bär den som skydd mot kölden. Då fryser jag inte längre, precis som det där tjockpälsade djuret. Sedan kunde han kommunicera detta till resten av flocken och alla sprang iväg och dödade djur och klädde sig i päls. Människan behövde inte vänta på att evolutionen skulle odla en päls. Sedan började andra människor härma denna flock och med hjälp av språket spred sig de nya upptäckterna. 


Vi härmas från tidig ålder


Det gör apor också
Apornas spegelneuroner är begränsade till att bara kunna efterlikna rörelser, där det finns ett föremål involverat. Spegelneuronen aktiveras om en annan apa skalar en banan eller kastar en sten, men inte om apan bara låtsas göra det. Där finns en stor skillnad mellan apa och människa. Vi är bättre på att låtsas. En schimpans som får syn på en banan kan inte låta bli att ge upp ett matskrik, trots att det lockar andra till platsen. De försöker kväva skriket genom att hålla för munnen när den vill ha bananen för sig själv. Skriket kommer som en ren instinkt. Det hade varit jobbigt om vi lät som schimpanser när vi gick genom ett varuhus. Vi skulle skrika hela tiden.

Så som i en spegel

Många äldre par bli alltmer
lika efter ett långt liv där de speglat varandra .
Fota taget av Chau, Luxembourg garden, Paris
Det är inte bortkastad tid att titta på bra skidåkare eller bra löpare. Genom att titta på förebilder ställer hjärnan in skärpan och fokuserar bilden. Teveserien med Erik Segerstedt som Hellner är underhållande och genom att försöka efterlikna Hellner blir Segerstedt mer som Hellner. Spegelneuroner är nog viktigt i undervisning och lärande också. Det är viktigt att härmas. Vi har utvecklats från härmapor och spegelneuronerna i våra hjärnor programmeras från det ögonblick vi föds. Tack vare dessa celler i hjärnan förstår vi utan att tänka hur andra människor tänker, vilka ju är en ganska otrolig egenskap om man tänker efter. 


Le och världen ler mot dig. Vi speglar också omedvetet dem vi gillar och vi gillar omedvetet dem som speglar oss. Det är en ordlös smittsam direktkommunikation mellan hjärnor, från en hjärna till en annan. Det är därför känslor är så smittsamma, de infekterar hjärnan och får oss att anpassa oss till varandra, vilket underlättar samvaron oss människor emellan.

Gääääsp. Nu är jag trött. Gäspade du också? Det var dina spegelneuroner som aktiverades, kanske för att det är dags för hela flocken att gå och lägga sig nu ;).

söndag 20 februari 2011

Stel och styv i korken

Jag sov som en stock i natt. Jag somnade och vaknade i samma ställning. Känner mig stel som en stock också. Ryggplattorna utsattes för hårt tryck i stakningen igår och nu måste de liksom sjunka tillbaka till ursprungsläget. Om jag rör mig för häftigt så kan det utlösa en jordbävning i förkastningarna längs ryggraden. Det är som om kontinentalplattorna i mitt skelett har smulats sönder och glidit iväg och jag måste ligga ner och låta dem samla ihop sig igen. Jag går stelt men rakryggad, kan man säga. Stolt, rak i ryggen och nöjd med gårdagens insats. Alla som gick i mål igår borde vara lite stolta. Det var ett rejält kämpigt lopp och många bröt. Alla som uthärdade kylan och åkte de 44 kilometrarna var segrare. Men för att det ska kännas riktigt bra vill jag att tiden ska räcka till ett bra startled i Vasaloppet.

Dagarna innan Njurunda Runt kände jag mig trött och hängig. Jag åt två råa rödbetor (nä, inte så gott) och sedan inbillade jag mig så mycket jag kunde att nitraterna började samverka med kroppens bakterier och bilda konditionsfrämjande kväveoxid. Jag tuggade noga så att bakterierna i munhålan skulle få grepp om nitratet. Eftersom det gick ganska bra, kommer jag att nitratladda inför nästa lopp också.

Jag är trött och stel nu, men samtidigt känner jag mig stark. När skelettplattorna slår ihop bygger de upp bergskedjor av muskler. När stelheten går över så kommer jag att vara ett muskelberg:).


Här finns
lite bilder från loppet.

Ett märkligt syndrom
Apropå stel ... Det finns ett syndrom som kallas Stiff Person Syndrom (SPR). Ett märkligt namn på en lite märklig sjukdom. I Sverige insjuknar ungefär en person om året i SPR, men förmodligen finns det fler. Ungefär en på miljonen räknar man med, så sällsynt att det säkert dyker upp i Dr House framöver. Det är ett neurologiskt tillstånd som kännetecknas av fortskridande muskelstelhet, muskelkramper och ofrivilliga muskelryckningar. Risken är större om man har typ 1 diabetes och symptomen beror på att den insjuknade har antikroppar mot enzymet GAD-65, som krävs för produktion av GABA (gamma-aminobutyric acid). GABA är hjärnans viktigaste hämmande signalsubstans och för lite GABA rubbar den finstämda balansen mellan hämmande och stimulerande signaler, vilket leder till besvärliga muskelkramper. Orsaken är än så länge okänd, men det kanske är en autoimmun sjukdom. Det innebär alltså att immunsystemet på något sätt vänt sig mot hjärnan och hämmar syntesen av GABA. 



Stiff Person Syndrom
GABA och Glutamat
I hjärnan finns en mängd olika signalsubstanser, just nu har man identifierat ca 100 stycken. De två viktigaste är GABA och glutamat. GABA är den hämmande signalen, eller bromspedalen. Glutamat är den stimulerande, eller gaspedalen. Hjärnceller - neuroner - matas med både pådrivande och hämmande signaler och de skickar en impuls vidare beroende på summan av denna input. Om de bromsande signalerna överväger låter de bli, annars skickar neuronen en impuls vidare i hjärnans kringelkrokar. För att man ska kunna köra en bil måste man både bromsa och gasa och för mycket eller för lite av någon av substanserna gör att det går fel. Man kör in i väggen eller så kommer man ingenstans. Man vet att för mycket glutamat är kopplat till psykisk ohälsa, det leder till att hjärncellerna överstimuleras. 




Fast det är nog vanlig muskelstelhet jag lider av idag och inte SPR;) Jag är bara lite slutkörd. Det mesta tyder på det. Det verkar troligare än att jag fått ett syndrom som drabbar en på miljonen just idag. En lugn dag idag och lite skidåkning på måndag eller tisdag får nog fart på liket igen.

Timothy Noakes på besök
Ibland är det trist att man inte bor i Stockholm. Tim Noakes och Rune Larsson hade en föreläsning igår (hoppas någon bloggare eller tidning sammanfattar föreläsningen) i Stockholm. Jag tycker Tim Noakes är den mest dynamiska och spännande forskaren inom sitt område och Rune Larsson är kanske en de bästa svenska föreläsarna överhuvudtaget. Noakes bok Lore of Running är 921 sidor djup och hans teori om en central governor går som en röd tråd genom nästan alla inlägg i den här bloggen. Det är hjärnan som springer, inte benen. Det bara ser ut så. Det är min hjärna som skriver de här inläggen också, inte mina fingrar.




För Rune Larsson tog det tydligen 7 månader att läsa igenom Lore of Running. Jag läste ut den mycket fortare än så, men vissa avsnitt snabbläste jag. Om man blir avskräckt av bokens omfång kan man se till att läsa två sidor om dagen, då går man i mål efter ett drygt år. Det blir en slags uthållighetsläsning.



lördag 19 februari 2011

Frusen runda i Njurunda

Det blir ett litet kort sammandrag av dagens lopp.

När jag vaknade visade termometern på -27. Jag tog på mig så mycket kläder som jag klarar av att åka i. Jag har tränat i -25 och brukar inte ha några större problem, men nu skulle jag åka fort och dra ner mycket kalluft genom luftrören.

Jag hade en sån där halsduk som man kan vira runt skallen, halsen och över öronen. Jag hade även öronskydd. Jag brukar inte frysa på kroppen utan bara i ansiktet. 




Det var över 150 föranmälda till 44 km-loppet. Men det var många som kastat in handduken i sista stund. Det kanske bara var hälften som åkte idag.

Jag kom ganska tidigt och det fanns ingen stuga att värma sig i. Det var iskallt i starten, kring minus 25 grader, men soligt och vindstilla. Gradantalet steg långsamt. Jag satt i bilen så länge det gick. Det var lite diskussion om att ställa in p g a kylan, men starten gick 10:45 på en liten (snötäckt) grusväg. Jag ställde mig en bit bak så att jag inte skulle ryckas med; jag ska aldrig mer gå ut för hårt. Skidorna kändes bra innan starten. Men när det är så här kallt har alla dåligt glid, det var alla rörande överens om.

Det blev en väldig rusning i starten. Jag drogs inte med, utan försökte hålla mitt tempo. Efter någon kilometer hade fältet dragits ut och jag kunde avancera. Jag låg ganska långt bak i fältet, men det känns alltid bättre att åka om än att bli omåkt.

Skön åkning på myrarna
Rundan på ungefär 7 km uppe på myren var härlig. Solen sken och det var lite varmare däruppe. Det var nog lite inversion idag så att kylan sjönk ner i dalgångarna. Jag hann inte njuta av utsikten så mycket, men man upplever det ändå på något omedvetet sätt.

Jag mötte täten när de var på väg ut efter varvningen, men jag hade dålig koll på hur långt efter jag var. Man åker på samma spår ganska långa sträckor och man håller till höger. Folk jag mötte såg frusna och sammanbitna ut och det var många farbror Frost i spåret. En del körde med munstycken som värmer upp luften. Vid varvningen avbröt flera loppet. Det var för kallt och kärvt och andra varvet var det otroligt glest mellan åkarna. Jag såg två åkare långt före mig och vi följes åt med ungefär 40 sekunders mellanrum och vi stakade i utförsbackarna. Fyra km före mål hann jag ikapp en och sedan försvann han fullständigt. Den andra höll avståndet ända in i mål. Sista kilometrarna körde jag hårt och det trängde t o m fram några svettdroppar på pannan. Kroppen behövde kylas ner, vilket är ganska otroligt när det är under 20 grader.

Blådåren
Jag stakade i mål på 3,30. Det gick långsamt för alla idag och jag har ingen aning vad det kan ge för startplats i Vasaloppet. Dessutom glömde jag - mitt lilla pucko - att fråga om segrartiden. Det var inte många i målfållan, kanske 10-15 stycken och det var bara funktionärer och några anhöriga. Alla hade bråttom hem till värmen. Jag stannade och pratade lite - fast det var svårt att röra munnen - med de trevliga funktionärerna och det skulle jag nog inte ha gjort för plötsligt började fingrarna bli väldigt kalla. Hjärnan kanske tyckte den kunde offra fingrarna för att skydda viktiga organ längre in. Jag fick bråttom till bilen och väl framme kunde jag inte öppna dörren. Känseln i fingrarna var bortkopplad. Jag lyckades trycka till nyckeln med ena knogen till slut. Jag såg i backspegeln att jag var alldeles blå i ansiktet - blå av blåbärssoppa ;). Hoppas ingen fotograf tog någon bild på blådåren. Sen satt jag och huttrade i bilen de sju milen hem. Väl hemma var det inte helt fel att sjunka ner i ett varmt badkar.

Det verkar som att luftrören klarade sig. Jag har inte varit speciellt slemmig och har inte hostat särskilt mycket. Jag tyckte ett tag på andra varvet att luftrören drog ihop sig och att det började låta lite märkligt i strupen, men det kanske var inbillning. Jag får väl återkomma till hur det känns i morgon och då kanske det finns färdiga resultat också.


torsdag 17 februari 2011

Njurunda Runt och kända svenskar

Det ser ut att bli kallt när jag ska åka Njurunda Runt nu på lördag. Det låter bra för det betyder att jag slipper klistervallan. Jag gillar att åka när det är soligt och kallt. Det blir kärvt och man får jobba hårt med stakningen och man har bra fäste. När man glider på snö är det egentligen vatten man glider på. Skidorna glider fram som curlingklot, men vi har ingen som sopar fram en vattenyta framför oss. Vi får lita på skidornas friktion. Eller så kan jag ligga nära någon som drar upp farten åt mig.

Just nu pekar prognosen på kring 20 grader kallt vid starten. Det finns en liten risk att det blir så kallt att tävlingen blir inställd. Det vore synd, men det ska nog mycket till innan det blir inställt. Jag vet inte om det hänt förut? Vi har kommit en bit in på året och temperaturen stiger mitt på dagen. Jag hoppas och tror att tävlingen blir av, Njurundatävlingen är sista chansen för mig att kvala upp till fjärde startled i Vasaloppet.

Jag har aldrig åkt spåret i Njurunda förut. Men det fanns en spårkarta på tävlingens hemsida som jag försökte sätta mig in i. Det ser ut att vara mycket platt terräng ute på myrar som är omgivna av berg. Det är inga långa stigningar och utförslöpor som vid Södra berget runt utan långa flacka sträckor, vilket betyder mycket stakning. Det ser också ut som att spåren går längs med varandra så att man åker fram och sedan tillbaka i spåret bredvid. Då kan man kanske se hur långt efter ledaren man är och därmed uppskatta vilket startled man ligger på just då. Banan är längre än Södra berget, 4 km längre, och det kommer nog att ta över tre timmar att åka. Det blir tufft, men det ska vara tufft.

Idag skulle vi ha kört ett litet "seedningslopp" inför Stafettvasan, men snöfallet hindrade mig och många andra. Det får bli nästa vecka istället. Det är lite prestige. Man vill ju visa att man duger och platsar i lag 1. Det blev en vilodag istället. Det var nog bra för jag känner mig lite trött och hängig. Men snöskottningen slipper jag inte undan. Det har väl fallit 3-4 dm fluffig snö sedan igår. Även om varje spadtag blir lättare så blir det lika många spadtag. Imorgon ska jag valla skidorna och testa dem lite. Det blir bara någon kilometer, så i praktiken blir det nästan två hela vilodagar i rad. Jag tar det lugnt och laddar in lite extra nitrat i form av spenat, rödbetor och ruccola.

Sverige är bäst i norden
Vi får ju stryk av Norge i vinteridrott och danskarna sägs må bäst i världen. Finland är berömt för sina löpare och sin sisu i både sport och krig och isländskan är det klart häftigaste språket. Men vilket land skrivs det mest om? Google är ett fantastiskt företag på många sätt, de kommer ständigt med nya innovationer. Ett av de senaste är http://ngrams.googlelabs.com/ där man kan söka på hur vanligt förekommande vissa ord har varit i t ex engelskspråkiga böcker som publicerats sedan 1600-talet. Man kan söka på enstaka ord eller jämföra flera ord med varandra och se om de samvarierar. 



Sverige i ledningen. Per capita leder dock Island.

Sverige har haft ledningen sedan 1700-talet förutom under andra världskriget då Finland och Norge uppmärksammades mycket. Men den svenska strorhetstiden tycks ha varit under 1700-talet, i efterdyningarna av stormaktstiden. Det skrevs ganska mycket om Karl XII, Gustav II Adolf och om Peter den stores krig med Sverige. Voltaires bok från 1731 om Karl XII läses ju fortfarande, tyckte jag såg den på en bokrea häromåret.


Jämför man Volvo och Saab får man den
här bilden. Volvo leder.

Världens mest kända svensk

Vilken är den mest omskrivna svensken då? Jag har säkert glömt någon men jag skrev in Greta Garbo, Alfred Nobel, Björn Borg, Ingmar Bergman, Raoul Wallenberg, Ingrid Bergman och Astrid Lindgren. Resultatet blev så här:




Greta Garbo verkar vara den mest omskrivna. Alfred Nobel har också legat högt, med en viss toppning under andra världskriget då hans bidrag till mänskligheten uppmärksammades särskilt mycket. Ingmar Bergman hade en topp på 70-talet, men är sedan dess på väg ner. Raoul Wallenberg hade en toppnotering i samband med en Hollywoodfilm med Richard Chamberlain kring 1980. Jag testade att lägga in Annika Sörenstam och Peter Forsberg, men de syntes knappt. Vinnare är två skådespelare: Greta Garbo toppar och som tvåa kommer Ingrid Bergman.

Trodde jag. Sen kom jag på sångerskan
Jenny Lind. Hon var otroligt beundrad på sin tid och H.C. Andersen, som var olyckligt kär i henne, skrev t o m en saga - Näktergalen - som handlade om henne. Jag lade till några nya namn och det blev så här:




Jenny Lind blev överlägsen etta. I mitten av 1800-talet var hon otroligt stor, men ännu 2008 är hon den mest omskrivna svensken (åtminstone av de jag kom på. Mystikern Swedenborg är också ganska känd men inte om man söker inkl hans förnamn Emanuel). Det är Jenny Lind som pryder 50-lappen. Hur hon lät har vi ingen aning om eftersom man inte kunde lagra ljud på den tiden. 

onsdag 16 februari 2011

Den blodtörstiga hjärnan

Jag körde hårda stakintervaller igår och pulsen steg lika brant som backen. Intervaller är plågsamt och det krävs självdisciplin för att tvinga sig själv att göra en till och en till och sedan ytterligare en till. Hjärtat slår hårt och skickar en puls av blod ut i kroppen och cellernas mitokondrier suger upp syret. Det mesta syret sugs upp av hjärnan. Hjärnan slukar mängder av blod. Inget annat organ är så blodtörstigt. Det går flera rör upp till hjärnan och ut från hjärnan. Hjärnan förbrukar en ansenlig del av kroppens energi, omkring 20 procent. Med tanke på hjärnans storlek är det en väldig mängd. Varje gång en tanke rör sig eller kastar sig över synapsklyftan förbrukas energi. Det behöver inte ens vara en tanke. Det räcker med att ett neuron kommunicerar med ett annat, vilket sker hela tiden, t o m när vi sover. Det krävs energi för att förflytta impulser, de rör sig inte av sig själva.

Blod-hjärnbarriären
Hjärnan är törstig och dyr och blodrören är trånga. Hjärnan vill bara ha energi, näring och syre från blodflödet, inget annat. Därför finns blod-hjärnbarriären - en förtätning av kapillärerna som förhindrar att gifter, bakterier, läkemedel och parasiter som ibland cirkulerar i kroppen, tar sig in till hjärnan. Syre, koldioxid och vissa hormoner släpps in utan kontroll, medan energi i form av glukos tas in bakvägen eskorterade av ett transportprotein. Det som kommer in måste också släppas ut och stora vener leder ut syrefattigt blod, cerebralvätska och slaggprodukter. Även överskottsvärme släpps ut via huvudet. Huvudet är människans svettigaste kroppsdel och det är tack vare förmågan att svettas som människan kunde utvecklas som en löpare med stor hjärna.

När vi springer eller åker skidor gläntar hjärnan också lite på dörren. Man tror nu att tillväxtfaktorn IGF1 slinker in genom blod-hjärnbarriären i samband med träning. I normalfallet är de utestängda från hjärnan. IGF1 ökar blodflödet i hjärnan och formar nya stamceller till neuroner (neurogenes). Detta sker särskilt i hippocampus där minnen tar form. Så genom att springa får man faktiskt sin hjärna att växa och bli mer plastisk och formbar.

Hjärnan ligger skyddad bakom flera skyddslager. Första försvarsmuren är kraniet eller skallen. Den skyddar mot stötar och slag. Under skallbenet finns ett antal hinnor som ger skydd och näring: det är den hårda hjärnhinnan, spindelvävshinnan och den mjuka hjärnhinnan. Den hårda hjärnhinnan ligger ytterst närmast skallen och är kraftigast. Den täcker skallens insida. Den mjuka hjärnhinnan ligger längst in och följer hjärnans veckade yta. Spindelvävshinnan ligger mellan dessa två. Den har fått sitt namn för att den är tunn som en spindelväv. Mellan hinnorna finns cerebralvätska som hjärnan ligger och skvalpar i därinne i mörkret. Vi styrs av ett drygt kilo tänkande flytande fett.

Hjärnan är den enda delen av människan som har skelettet runt om mjukdelarna - som insekterna - istället för tvärtom. Resten av vår kropp har däremot skelettet på insidan, som om evolutionen tagit en skalbagge och vänt ut och in på den. Det hade varit jobbigt att springa med ett skelett utanpå kroppen. Å andra sidan hade man varit rejält skyddad och sluppit använda hjälm när man åker rullskidor.

Kriget i hjärnan
Hjärnan badar i saltvatten, men resten av kroppen badar i blod. Hjärnan hålls isolerad från kroppen bakom tjocka murar och vattengravar. Den har 
t o m ett eget immunförsvar, en specialiserad privatarmé. Hjärnan litar inte på det allmänna försvaret. I hjärnan finns istället mikroglia, små celler som tillhör den lite förbisedda gruppen gliaceller. För varje neuron - och vi har 100 miljarder - finns det en mikroglia; man kan säga att varje neuron har en egen personlig livvakt och butler. När mikroglia är inaktiverade smälter de in i sin omgivning - så bra att det tog lång tid innan vetenskapen upptäckte dem. Vid aktivering växer de och blir amöbaliknande som makrofagerna i resten av kroppen. Mikroglia är varje sekund beredda att blåsas upp så att de snabbt kan överrumpla och äta upp inkräktare. Det är bråttom i hjärnan. Det finns inte tid och plats för långdragna inflammationer. 


Om barriären rämnar kan det egna försvaret från utsidan ta sig in och angripa hjärnan. Det är som om kroppen angriper sin egen styrelse och därmed sig själva, vilket leder till en autoimmun reaktion. Vid Multipel Skleros (MS) angriper immunförsvaret de gliaceller - myelinet - som lindar in och isolerar nervutskotten. Utan myelin går impulserna långsammare och de kan också stoppas helt. Hjärnan angrips av sitt eget försvar. Ingmarie skrev en artikel om Daniel som lever med denna diagnos i senaste numret av Runners World. Den ska jag läsa så fort jag får tag i tidningen. 


För det mesta utför mikroglia vanligt underhållsarbeten. Med när bakterier eller virus hotar, förvandlas de till riktiga mördare. Källa:Emde-Grafik
Stakintervaller
Hjärnan är fantastisk, men det är hjärtat också. Det pumpar ut enorma mängder blod varje gång det slår ihop. Jag körde flera gånger upp och ner för backen. Pulsen slog i takt med stavarna som högg ner i snön. Jag hade bestämt mig för fem intervaller, men det blev sex. Den sista stakningen uppför backen räckte inte orken riktigt. Det var en liten backe men jag flämtade efter syre som om jag bestigit Mount Everest. Det var kallt och mörkt och jag körde i ett moln av vattenånga. Efter det var det skönt att först ta ett bad och sedan en kopp te framför teven.



Källor: R. Douglas Field, The Other Brain: From Dementia to Schizophrenia, How New Discoveries about the Brain Are Revolutionizing Medicine and Science

måndag 14 februari 2011

Hjärnan gissar och SMHI missar

Titta på den gröna blinkade pricken i mitten i videon nedan. Fokusera på den. Efter en stund kommer du att märka att de gula prickarna som är placerade runt om den gröna försvinner då och då. Men det är bara som du uppfattar det. I själva verket finns de där hela tiden. Det är en illusion. Det kallas för motion induced blindness och upptäcktes i början av 1990-talet. Du ser samma fenomen om du tittar på någon av de gula prickarna, dessutom ser då den gröna pricken gul ut. Hjärnan antar att alla prickar är lika gula. Det är så den jobbar - med antaganden, gissningar och prognoser. Eftersom några prickar är gula så är nog alla det, gissar den och därmed uppfattar vi alla prickar som gula. Hjärnan är vårt prognosinstitut och det är inte lätt att avslöja när den gissar fel eftersom vi inte ser att den gissar fel. Hjärnan formar vår uppfattning av verkligheten efter sina prognoser.



Genom att fixera blicken så försvinner prickarna slumpmässigt efter omkring tio sekunders stirrande. Varför det är så vet man ännu inte riktigt, men det är inte så att vår hjärna misslyckas med sitt syfte att hjälpa oss att överleva. Australiska forskare har i en studie gett nya infallsvinklar på fenomenet och de menar att det handlar om att hjärnan hjälper oss att se rörliga föremål tydligt.

Vanish i hjärnan
På sätt och vis kan man se det mänskliga ögat lite som en kamera med en mycket lång slutartid. På grund av detta skapar föremålen suddiga skuggor efter sig när de rör sig. Föremålen "laggar". Men vi uppfattar aldrig denna eftersläpning, hjärnan gnuggar bort dem ur vårt medvetande, ungefär som prickarna gnuggas bort när vi stirrar på illusionen. I illusionen ovan skapas en konstgjord situation med eftersläpande och stillastående objekt som förvirrar hjärnan. Den försöker gnugga bort saker som den inte borde. Så illusionen orsakas troligen av en process som normalt hjälper oss att se föremål klart och tydligt.

Det kanske även har lite grann med tillvänjning av hjärncellerna att göra. Om vi sätter på ett plåster så känns det en liten stund. Resten av dagen tänker vi inte på det. Skulle vi däremot ha en liten skalbagge krypande på kroppen skulle vi känna av den hela tiden. Den ger nya stimulus när den rör sig längs ryggraden. Om skalbaggen slutar krypa runt skulle vi också sluta känna av den. När vi blivit tillvänjda så slutar hjärnan registrera rörelse och både skalbaggar och prickar tycks försvinna. Rör vi på ögonen litegrann kommer prickarna tillbaka.

Jag skrev tidigare om en vattenfallsillusion som jag upplevde vid Tännforsen i Jämtland. Stirrar man i ca 30 sekunder på ett vattenfall och sedan flyttar blicken till en klippa bredvid så tycks klippan röra sig uppår. De hjärnceller som reagerar på nedåtrörelsen har blivit överstimulerade av allt fallande vatten och hänger inte med när vi byter blickfång och därför tycks allt röra sig uppåt. De celler som uppfattar nedåt ligger och halvsover. Hjärnan är specialiserad. Några registrerar ner - ner, medan andra tänker upp - upp.

Ännu mera snö
Det är inte bara prickar som försvinner när det rör sig, även fett försvinner när man rör sig. Försvinner gör det förstås inte, det bara omvandlas till värme. Ingenting försvinner ju som bekant. Allt bara omvandlas. Själv är jag så omvandlad att mitt forna jag inte kände igen mig när jag hälsade på i förrgår:)

Det blev en del skidåkning i helgen. Jag körde ett distanspass på 25 km i lördags och en 5 kilometers runda idag. Lördagen var fantastiskt fin och jag körde flera varv uppe på Vårdkasberget. Solen sken på färsk snö som föll i fredags. Det var alldeles vitt.

Igår blev det som sagt bara fem km, delvis för att jag fick börja dagen med att skotta ut mig, vilket klämde ihop den utmätta träningstiden till mindre än en halvtimma. Men snöskottning är träning det också. Snöfallet hade förstört gårdagens perfekta spår och stavarna sjönk ner en bit. Jag plöljde fram och plogade i spåret.

Snön som kom igår natt överraskade alla. Prognosen hade missat det. Vädret är kaotiskt och SMHI kan inte påverka verkligheten som hjärnan kan. Snömassorna var ingen illusion, jag var tvungen att skotta och illusioner ger inte värk i armarna. Men ibland skulle man bara vilja blunda och önska att snön som fallit försvann. Snöskottning är inte så kul längre, särskilt inte när den hindrar mig från att träna som jag vill. Å andra sidan är det snön som gör skidåkning möjligt. Sånt är livet, man vill äta kakan och ha den kvar.

lördag 12 februari 2011

Möte med mig själv tio år senare

Nu på torsdag ska vi ha ett "seedningslopp" inför stafettvasan. Egentligen är väl lagen ganska klara, men genom att åka en 5 km-slinga kan vi se hur alla ligger till och bygga ett topplag och sedan se till att övriga lag blir så jämna som möjligt. Det underlättar för logistiken när vi ska skjutsa mellan stationerna.

Det blir femte gången som vi kör stafettvasan. Första gången vi körde var 2007 och det var också min första tävling. Efter några öl (för mycket) så sa jag ja till att vara med trots att jag var helt otränad. Det blev hårdträning i fyra månader och dessutom kom snön först i januari vintern 2006/2007 så det blev mycket cykel och gummiband som jag övade stakning med. Jag hade en urusel teknik, eller "klart sämst", som lagledaren sa. Men efter fyra år har jag nött in en hygglig teknik, särskilt när det gäller stakning. När det gäller diagonal- och utförsåkning finns det fortfarande rätt mycket att förbättra.

Om jag gjorde en tidsresa i början av 2000 och hälsade på mig själv i dag så hade det blivit ett intressant möte. Jag undrar vad jag hade tänkt?


Johan2000: 
Hej Johan2011!

Johan2011: Hej, hm … Jag känner igen dig, du är ju kusligt lik mig. 


Johan2000: Ja, jag kommer från år 2000. Jag hittade ett maskhål i rumtiden och smet emellan. 

Så här skulle ett maskhål kunna fungera. Två tunga objekt skapar en tunnel genom rummet .
Katterna upptäckte maskhålen i rumtiden för länge sedan. Det är nog därför de är så luriga och dyker upp på så konstiga ställen. Inte minst i skräckfilmer.
Johan2011: Ja, du ser ut som en yngre version. Det stämmer. Du är jag. Tillvaron är fantastisk, tänk att det fanns revor i tidsväven trots allt. Varför valde du 2011 och inte 2030? Det hade ju varit mer spännande. 

Johan2000: Kanske mer skrämmande också. Jag räknade med att jag borde leva år 2011. Man kanske inte vill se hur man förfallit till år 2030. 

Johan2011: Kanske det, men jag tycker att jag ser friskare ut än dig. Du är lite knubbigare också om jag får säga så och det får jag väl säga om mig själv?

Johan2000: Javisst, men inte speciellt knubbig, va?

Johan2011: Kanske inte, men rätt så otränad. Du tränar inte särskilt mycket. Det vet jag. Och det kommer att dröja sex år till innan du börjar träna.

Johan2000: Det har jag svårt att tro. Men om jag….ehhh du, säger det så. Får jag fråga hur mycket du tränar?

Johan2011: Det blir 5-6 pass i veckan och i år ska jag åka Vasaloppet och springa minst ett maraton.

Johan2000: Va, har jag blivit fullständigt galen!

Johan2011: Nja, nästa år tänker jag springa ett ultralopp, dvs ett lopp på mellan 5-10 mil.

Johan2000: Ajajaj, att jag skulle bli galen. Det trodde jag inte. Jag som är så lugn och fin. Vad hände egentligen?

Johan2011: Jag och några som du ännu inte känner bestämde oss för att åka Stafettvasan år 2007 och på den vägen är det.

Johan2000: Men jag åker ju inte skidor. Jag har inte åkt sedan jag gick i skolan. Vad är Stafettvasan?

Johan2011: Det är ett skidlopp. Äh, glöm det. Hursomhelst kommer du att köpa ett par skidor 2007, och sedan ytterligare ett par 2009 och sedan ett par 2010. Dessutom kommer du att springa flera mil i veckan under somrarna.

Johan2000: Det låter som att jag har blivit manisk … När blev jag sjuk? Fick jag en medelålderskris, eller? Du vet ju att du tyckte att det var töntigt att träna och att löpare förgäves försökte springa ifrån döden och sedan dör de ändå. Oftast medan de springer.

Johan2011: Äh, sådär sa jag bara som en försvarsreaktion. Det vet du mycket väl innerst inne.

Johan2000: Nä.

Johan2011: Jo, i djupet av din själ. Jag minns det.

Johan2000: Kom det fram när du gick terapi?

Johan2011: Nä, terapi är ingenting för mig. Det är löpningen som har öppnat dörrarna till mitt inre. Jag har blivit mer sann och ärlig mot mig själv.

Johan2000: I så fall var jag - är jag - knäpp innerst inne. Jag anade det … Annars då? Hur håller du motivationen uppe? Du har ju tränat i snart 5 år? Jag säger du för jag har svårt att se dig som jag. Du ser ut som jag men du är inte jag, känns det som.

Johan2011: Jag bloggar en del.

Johan2000: Joggar? Jag trodde du sprang.

Johan2011: Nä, bloggar. Det är en slags logg på internet.

Johan2000: Försök inte. Det tror jag inte alls på. Aldrig att jag skulle vika ut mig på internet. Jag har inte ens en hemsida.

Johan2011: Nja, jag skriver mest om min träning och om vetenskapliga nyheter som rör träning och hälsa.

Johan2000: Låter osannolikt. Jag tror dig när det inträffar.

Johan2011: Det skall ske.

Johan2000: Du hade köpt nya skidor, har du köpt nya löparskor också?

Johan2011: Jajamensan, såna här … de kallas för fivefingers.

Johan2000: AAAH! Nej, det här är bara för mycket. Du är inte jag! Jag måste tillbaka till år 2000 och se till att detta aldrig inträffaaaaaa … (försvinner ner i ett maskhål).

Johan2011: (ropar förgäves) Förresten, köp aktier i ett företag som kommer att heta google. De blir större än Alta Vista och Webcrawler. G-O-O-G-L-E!

Ungefär så kanske det skulle låta:) 



En slags paradox
Om jag hade en tidsmaskin
Om jag hittade en reva i rumtiden som via en okänd dimension ledde in i framtiden eller det förflutna så hade jag nog valt framtiden och en ganska lång bit in i den. Jag skulle nog välja år 2030. Då har nano-,  bio- och informationsteknik mognat och skapat något nytt i samverkan med varandra. Men det har vi ju ingen aning om nu. Det kanske är en bättre värld. Vem vet?



torsdag 10 februari 2011

Fjädrande hälar var den springande punkten

Antropologer har länge funderat över varför vi moderna människor - Homo Sapiens - levde vidare medan neandertalarna dog ut. En hypotes som jag själv tycker låter rimlig är att vi sprang bättre och mer energieffektivt än neandertalarna. Man vet att neandertalarna var tyngre, att de hade kortare ben och att deras båggångar i innerörat var mindre än våra, vilket påverkade balansen och förmågan att löpa negativt. Men hypotesen har saknat övertygande stöd i benhårda fakta, som ben och fossil. Men i en ny studie som publicerades i Journal of Human Evolution ges nu ytterligare stöd för denna hypotes, kanske det starkaste stödet hittills. 

För en löpare fungerar hälsenorna som en energidepå. Hälsenan sträcker sig som en fjäder i foten och lagrar energi vid nedslaget som sedan frigörs när foten lyfter igen. Ju mer energi som lagras, desto effektivare löpsteg.

I den nya studien undersöktes först nutida löpares fotleder med magnetkamera. Studiens författare, David Raichlen vid University of Arizona, fann att avståndet mellan en punkt på hälbenet precis under fotknölen och en punkt på baksidan av hälbenet där hälsenan fäster, stod i direkt proportion till löparens effektivitet. Ju kortare avstånd, desto större kraft som kunde sträcka senan, vilket lagrar mer energi. Detta innebär att personer med kortare avstånd är mer effektiva löpare, 

d v s de använder mindre energi när de springer.

När Raichlen undersökte neandertalskelett fann han att deras hälben var längre än våra. Därmed var de sämre löpare, särskilt på längre sträckor. Detta fynd stärker hypotesen att den moderna människan konkurrerade ut neandertalarna genom att helt enkelt springa ifrån dem, vi var alltså bättre på att jaga byten. Denna slutsats får stöd av andra som palaeontologen Will Harcourt-Smith, vid City University i New York. "The evidence is convincing", säger Harcourt-Smith.

Forskarna undersökte också fossil av Homo Sapiens som var mellan 30 000 och 100 000 år gamla och dessa var ganska lika nutida människor. I genomsnitt gjorde dessa forntida Homo Sapiens av med 6,9 procent mer energi än dagens löpare, vilket inte är en särskilt stor skillnad. När de däremot jämförde med neandertalarna så var skillnaden i energiförbrukning 11,4 procent.

Hälsena och hälben Bild från Raichlen et al. 
Evolutionen mejslar ut kroppar som är anpassade till sin omgivning och neandertalmänniskan behövde inte vara någon långdistanslöpare, inte till en början i alla fall. När det krävdes var det försent, deras anpassning hade gått för långt och de hängde inte med i klimatsvängningarna. Homo Sapiens utvecklades på den heta och torra savannen där de jagade genom att driva bytet långa sträckor tills djuret kollapsade av värmeslag. Neandertalarna levde i ett kallare klimat där värmeslag inte var något problem, så uthållighetsjakt var aldrig aktuellt för deras del. Deras - och vår - föregångare Homo Erectus hade utvecklat drag som gjorde dem till savannens mest uthålliga löpare, men dessa drag tillbakabildades när de gick norrut till ett klimat där denna nisch inte fanns, där det inte var någon fördel att springa långt. Istället utnyttjade de naturen och överföll byte genom bakhåll och fällor, inte sällan efter en hård kamp. De slanka dragen från savannen avvecklades och ersättes av en mer robust fysik anpassad till kamp och kyla. Till slut var de en helt ny art, neandertalaren. De kunde gå i närkamp med en grottbjörn. 

Antropologerna tror att klimatförändringarna efter den senaste istiden förändrade landskapet så att de stora täta skogarna i norra Europa försvann och ersattes av öppna slätter, mer lika savannerna i Afrika. Det var inte lika lätt att jaga från bakhåll och neandertalarna tog sin tillflykt till små isolerade fickor i södra Europa. Homo Sapiens hade nyligen lämnat savannen och kunde snabbt anpassa sig till den nya miljön. Neandertalare, säger Finlayson, befann sig i otakt med miljöförändringarna medan de moderna människorna var perfekt anpassade till det. "Vi var på rätt plats vid rätt tillfälle", säger han.


Vi är alla löpare
Alla människor härstammar från dessa slanka löpare och därför har vi alla en löpare inom oss någonstans, ibland gömd som ett fossil under många fettlager; men löparen finns inom oss - i varje cell har vår löpande historia ristats in i vår arvsmassa, in i vårt DNA. Det är ett minne som i jämförelse med minnen lagrade i hjärnor är beständigt. Hjärnan är individens minne, men DNA är artens minne. Att springa är vårt naturliga sätt att förflytta oss. Det var först när jag började springa som jag förstod det. 



Neandertalarna och Homo Sapiens fick ihop det på något sätt, enligt vårt DNA
En och annan neandertalare fortplantade sig dock med den nya människan eftersom alla européer har några procent neandertalare i sig, medan afrikanerna aldrig beblandade sig med folket i norr. Vem vet, dessa procent kanske också har betydelse i dag när afrikaner dominerar i löpning?


tisdag 8 februari 2011

Utsikt mot en insikt

När man blir äldre sägs det att man upphör att förvånas och att man inte har några illusioner kvar. Jag tycker det är tvärtom. Jag upphör aldrig att förvånas och idag förvånades jag av tre illusioner som jag tycker var lite roliga och intressanta. Det är egentligen inte så att illusioner lurar våra hjärnor, det är snarare så att de visar att våra hjärnor aktivt tolkar och bearbetar våra intryck av verkligheten. I den här filmsekvensen tycks träkulorna trotsa fysikens lagar genom att rulla uppför - mot tyngdlagen - på ett till synes omöjligt sätt, som om det fanns en magnet gömd någonstans. Det ser ut som fyra nedförsbackar från ett gemensamt centrum. Videon är inte datoranimerad utan det är riktiga träkulor. Sanningen avslöjas när man i slutet av filmen betraktar illusionen ur ett annat perspektiv. Det är i själva verket så att de fyra backarna sluttar nedåt mot en gemensam mittpunkt.


"Impossible Motion" illusion, skapad av Kokichi Sugihara 

Vi blir lurade eftersom vi - d v s våra hjärnor - gör antagandet att varje stödpelare är vertikal, och att den längsta pelaren i mitten är den högsta. Därmed tolkar vi en fallande rörelse som stigande. Men i verkligheten är pelarna och sluttningarna vinklade för att skapa illusionen. Det är ganska vanligt med illusioner av detta slag, men det unika med denna illusion - som the New Scientist utsåg till 2010 års främsta - är att den skapas av konkreta tredimensionella fasta föremål och fysisk rörelse.
 

Krymper inte

Det här är en sällsynt jobbig illusion. De rosa fälten har samma storlek hela tiden, de ser bara ut att krympa. 


Källa:www.moillusions.com
Utsikt?
Den här var också en intressant illusion. Det är nog inte det du först tror att det föreställer. Det sägs att den visade utsikten från ett semesterhus som hyrdes ut till turister och i så fall var det nog rätt många som blev lurade. Kan du se? Det första intrycket är ofta korrekt, men inte alltid. Ibland ser vi bara det vi förväntar oss att se. Man upphör aldrig att förvånas om man tar sig tid att se efter.


Ser du?

måndag 7 februari 2011

Utomhusträning är bra för själen

Jag hade en lugn återhämtningsvecka förra veckan. Tävlingen i söndags tog på krafterna och dessutom har jag tränat hårdare än någonsin hela januari. Jag hade velat köra lite hårdare även under förra veckan, men man måste ta det lugnt emellanåt. Den enda gången jag tog ut mig var på styrketräningspasset i onsdags. Jag rodde fem 500-metersintervaller, lyfte en massa skrot och avslutade med 7 km löpning på rullband. Gymmet ligger i en källare, ungefär sex fot under marken. Det är varmt, svettigt, trångt och högljutt. Man måste nästan skrika till varandra. Men det är värt det. Jag har nytta av styrkan och löpbandet har gett mig många extramil som jag annars inte hade sprungit. Men det är ingen njutning. Det är inte som att springa eller åka skidor utomhus. 



Igår sken solen - ja den värmde lite grann rentav - och jag åkte 10 km skidor i skarpt solljus och gnistrande snö. Trots att det var åtskilliga minusgrader så droppade det lite här och var där solen värmde upp. Det viktiga är dock själva solen och ljuset som den sprider ut, kylan går alltid att hantera. Det går alltid att lägga på ett lager till. Ljuset lindrar vintertröttheten och det gäller att verkligen utnyttja de få timmarna med ljus mitt på dagen. Fast nu är de inte riktigt så få längre. Man kan ana solen både före och efter jobbet. Det känns verkligen bra att inte behöva gå till och från jobbet i mörker.

Utomhusträning har hälsoeffekter
Det ger dessutom en rad fördelar för det psykiska och fysiska välbefinnandet att träna ute i en naturlig miljö, enligt en ny forskningsöversikt. En forskargrupp verksam vid Peninsula College of Medicine and Dentistry i Storbrittanien gjorde en systematisk översikt av ett antal tidigare studier som jämförde utomhus- och inomhustränings effekt på fysisk och psykisk hälsa (en av dessa studier skrev jag om här).

Framför allt gav utomhusträning en starkare känsla av förnyelse, mer energi och positivt engagemang och minskade spänningar, ilska, aggression och depression. De som tränade ute upplevde också mer glädje, mer tillfredsställelse och det var mer troligt att de upprepade aktiviteterna senare. 



Det är spännande att träna utomhus
Översynen visade alltså på en rad positiva effekter av utomhusträning på psykiskt välbefinnande, till skillnad från träning inomhus. Förmodligen för att man vistas i en naturlig miljö. Grönska är lugnande. Vit snö kanske inte är lika lugnande, men en blå himmel ger åtminstone mig en känsla av frihet. Redan nu finns det läkare som ordinerar promenader och löpning utomhus som behandling vid depression och de får visst stöd av denna översikt.

Som tur är har vi i Sverige gott om parker och grönområden, inte minst i storstäderna. Även i gigantiska städer som New York och London har man varit förutseende. NY central park är ju en fullständigt otrolig skapelse och jag ser verkligen fram emot att springa där någon gång. Jag tror det är värre i snabbväxande städer som Mexico City, Manilla och Beijing.

Övrigt
Jag läste om en kille som slagit världsrekord genom att springa 365 maraton på ett år. Bra gjort, men det bleknar ju lite med tanke på vad munkarna på berget Hiei klarar - ett maraton om dagen i tre år.

För övrigt kollade jag upp mitt resultat på Södra berget runt och konstaterade att jag var tre ynkliga minuter från startled 4. Jag trodde jag var långt efter och gav inte allt på slutet. Hoppas verkligen jag kan revanschera mig om två veckor när jag åker Njurunda Runt. Tre skitminuter. Attans:(






lördag 5 februari 2011

Nitrat och nyttan med bakterier

På senare tid har nyttan med nitrat uppmärksammats i media. Några rödbetor eller en tallrik spenat per dag tycks leda till minskad syreförbrukning och det gynnar uthållighetsidrottare. Nästa vecka ska jag själv testa att äta nitrat i form av rödbetsjuice inför seedningsloppet Njurunda Runt. Det blir sista chansen att nå 4:e startled i Vasaloppet, vilket jag borde klara om skidorna är med mig. Nitrat kanske gör mig den där extraminuten snabbare.

I en färsk studie från Karolinska Institutet som publicerats i Cell metabolism ges en ny infallsvinkel på hur nitratintag och förbättringar i uthållighet hänger samman. Enligt denna nya studie beror förbättringarna i uthållighet delvis på förbättrad prestanda i cellernas kraftverk mitokondrierna. I studien fick ett antal försökspersoner äta 300 gram nitratrik spenat och grönsallad i tre dagar. Därefter satte de sig på motionscyklar och resultaten jämfördes med en placebogrupp. Forskarna såg en signifikant effektivisering i mitokondrierna - både minskad syreförbrukning och ökad produktion av kroppens energienhet ATP per förbrukad syremolekyl.

Mitokondrierna tillverkar ATP i något som mest av allt liknar en maskin och ingen maskin är 100-procentig. Det läcker och pyser när proteiner i mitokondrierna sätter samman ATP. Forskarna kunde se att nitrat och kväveoxid minskar detta energiläckage och gör maskinerna mer effektiva.

Det är inte nitrat i sig som ger bättre uthållighet, det är först när nitrat omvandlats till kväveoxid som de positiva effekterna blir märkbara. Det första steget i denna metamorfos sker med hjälp av den naturliga bakteriefloran i munnen som kan reducera nitrat till nitrit. När vi sedan sväljer saliven cirkulerar nitrit i kroppen och omvandlas efter hand till kväveoxid, som bl a utvidgar blodkärlen och ger positiva effekter som sänkt blodtryck, vilket man sett i tidigare studier.

Professorerna Eddie Weitzberg och Jon Lundberg, som ligger bakom den nya studien, tror att nitrat kan vara en av anledningarna till att frukt och grönsaker är så nyttiga.(Tyvärr medför nitratinnehållet också att många barn ogillar samma grönsaker.) Resultatet kan också ha betydelse för sjukdomar där mitokondrierna är ineffektiva, som vid diabetes och hjärtkärlsjukdomar.

Några långtidsstudier av ökat nitratintag finns inte ännu, så det är nog bäst att än så länge hålla sig till den vanliga rekommendationen om fem portioner grönt och frukt per dag och sedan kan man boosta nitratintaget till ett och annat tävlingstillfälle.

Mitokondrierna var en gång fritt levande bakterier som kunde utnyttja solljus och andas syre, den nya gas som börjat breda ut sig på jordklotet. Samtidigt fanns det celler som inte tålde syre. Genom att de anaeroba cellerna gick samman med dessa bakterier började ett fruktbart samarbete: bakterierna gav cellen energi i utbyte mot bl a skydd bakom ett kraftigt cellmembran. Det är lätt att glömma att i varje cell simmar urbakterier runt och ger oss energi, de är så integrerade med den övriga cellen att de bara avslöjas av att de fortfarande bär med sig rester av sin egen arvsmassa, mitokondrie-DNA. Vi håller igång tack vare en gammal bakterie, ändå är bakterier det värsta vi vet.

Rädslan för bakterier
Vi är rädda för bakterier, trots att vi inte kan se dem. Vi har bakteriedödande rengöringsmedel och vi vräker i oss antibiotika som inte bara dödar fienden utan också slår ut våra egna goda bakterier. Onda bakterier och svampar kan slå rot på slagfälten där antibiotikan härjat och slagit ut allt, både vän och fiende. Det kan ta tid innan de goda bakterierna återhämtar sig. 





Att hålla rent är en instinkt som kan gå över styr. Vi - eller de flesta av oss i alla fall - har en instinkt att hålla oss själva och miljön runt om så ren som möjligt. Det har ett starkt överlevnadsvärde. Men människan har alltid levt i naturen och det är svårt att hålla helt rent i naturen, den är per definition jordig och grusig och full av kryp. Det var först efter andra världskriget som smutsen försvann i takt med att vi distanserade oss från vårt ursprung. Sedan dess har antalet allergier ökat och det finns ganska starkt stöd för en hypotes som kallas hygienhypotesen - att en alltför ren livsstil ligger bakom ökningen av allergier i västvärlden. 





Innan vi kommer ut i livet är våra magar och tarmar helt sterila. I samband med förlossningen tar vi en stor kallsup av bakterier och börjar bygga upp vår egen bakterieflora. När vi växer upp slickar vi på allt och vi får i oss massor av bakterier. Slickandet har en funktion. Det bygger upp ett immunförsvar. Immunförsvaret inom oss behöver lära sig världen utanför oss och det gör det genom att smaka på världen. Vi har magen och tarmarna inom oss, men de står i direktkontakt med omvärlden via munnen och det är viktigt att de har byggt upp ett eget skydd.

Munvatten ger sämre uthållighet
I forskarrapporten ovan tog professor Weitzberg upp den mekanism som omvandlar nitrat till kväveoxid. Denna mekanism är beroende av bakteriefloran i munhålan. När vi använder antibakteriellt munvatten slår man också ut dessa nyttiga bakterier och därmed går man miste om nitrateffekten. Även mycket spottande försämrar omvandlingsprocessen. Saliven behövs, den är viktig och full av betydelsefulla molekyler som nitrit.

Dessutom är det en hopplös kamp. Vi är egentligen mestadels bakterier. En människa är uppbyggd av ungefär tio biljoner celler, men vi har tio gånger fler bakterier, alltså omkring 100 biljoner bakterier i vår kropp. Vi har omkring 
20 000 gener, men de olika bakterierna har sammanlagt 2 miljoner olika gener. Vi är alltså ungefär en procent människa om vi ser till vårt informationsinnehåll. Bakterierna är inga passiva passagerare, de är tvärtom aktiva och har levt så nära oss att de är lika intresserade av vår överlevnad som vi själva. De smälter vår mat, upprätthåller immunsystemet, bekämpar inkräktare och gifter, håller ordning på tarmar och producerar vitamin K, bara för att nämna en liten del. 

Magbakterier påverkar hjärnan
Vi är nog bara i början på att nysta i vad bakterierna betyder fös oss. Häromdagen kom en svensk rapport om att bakterier i magen är avgörande för att vår hjärna ska utvecklas normalt. Genom att jämföra en grupp möss med normal bakterieflora med en grupp utan bakterier i magen kunde forskarna visa att de som saknade bakterier uppvisade ett mer riskfyllt beteende. Gav man mössen bakterier i ett tidigt stadium försvann detta riskfyllda beteende.

Dr House
Jag ser inte så mycket TV, men jag gillar Dr House. I förra veckans avsnitt av Dr House - som ofta bygger på riktiga fall - handlade det om en patient som blev överbeskyddad som barn och därför hade blivit extremt känslig för infektioner. 





Först tror läkartemat att det är en infektion som är problemet och de sätter in antibiotika, med det hjälper inte. De för in en sond och upptäcker att levern är fylld av mask och då tror teamet att det är maskarna som orsakar symtomen och de sätter in medicin mot mask. Då blir patienten akut mycket sämre. När House snokat rätt på att patienten vuxit upp i en extremt ren miljö förstår han till slut att patienten har Crohns sjukdom, en autoimmun sjukdom, och att han  fått den p g a sin hygieniska uppväxt. Patientens immunsystem hade aldrig fått någon träning och var därför oförmöget att försvara honom. Maskarna i levern höll Crohns sjukdom i schack genom att de aktiverade immunsystemet. När de dödade maskarna, började Crohns sjukdom döda honom. Botemedlet blev ett glas vatten med ny fräsch inälvsmask . Här är en studie som visar att hakmaskar använts för att behandla Crohns sjukdom.

Var snäll mot dina bakterier
Eftersom vi inte kan döda dem och eftersom vi till större delen är bakterier så bör vi hjälpa dem att göra sitt jobb så bra de kan. Ett sätt är att äta probiotika som yougurt.



I en genomgång av ett flertal försök där man gett probiotika och vätska i samband med utbrott av diarrésjukdomar, fann man att tiden med diarré minskade med en dag och att risken att man var sjuk mer än fyra dagar minskade med 59 %. Eftersom det inte finns några bieffekter är det en ofarlig form av behandling, avslutar författarna till rapporten.


Uppdaterat
DN om bakterier i magen