Den nya berättelsen om Phineas Gage

Den 13 september 1848 kliver förman Gage fram för att pressa samman krut, stubin och sand i ett spränghål vid ett järnvägsbygge i staden Cavendish, Vermont. 16:30 exploderar krutet och driver järnstången han arbetar med genom huvudet på honom. Järnet går in på sidan av hans ansikte, passerar bakom vänstra ögat och ut genom toppen på huvudet. Hjärnan pulserar, stången ligger blodig och klädd med hjärnsubstans många meter bort. Han kräks och mer hjärnsubstans pressas ut. Ändå talar han, han går och står och sitter upprätt i vagnen på väg till doktorn. Framme hos läkaren verkar han vara fullt medveten, om än utmattad av blodförlusten. Pulsen ligger på 60. Men hans kropp och sängen han ligger på är en enda blodig röra.

De flesta som läst en bok om hjärnan, känner igen historien om Phineas Gage. Han förlorade en bit av hjärnan, tappade sin mänsklighet och återhämtade sig aldrig. Så brukar hans historia berättas. Med ett antagande om att skadan för alltid slog ut de egenskaper som funnits på den plats som hjärnan nu saknade.

Det finns som sagt nästan ingen bok om hjärnan som inte har ett kapitel om Gage. Gages olycka används för att illustrera och - inte så sällan - bevisa olika författares teser. Forskare och författare har sökt stöd i Gages öde för teorier om emotionell intelligens och om social intelligens. Gages berättelse är formbar, eftersom det finns så lite fakta om vad som verkligen hände. Det har lett till att händelsen används till stöd för teorier som sinsemellan motsäger varandra. Den vanligaste berättelsen är att Gages skada ledde till att han blev en ny, sämre människa. Betyder det att vi kan dra slutsatsen att människor som skadar sin frontallob, tappar delar av sin mänsklighet? Är det något vi med säkerhet kan vänta oss efter en stroke?

Historien om Phineas Gage är en bra berättelse. Alla kan känna igen sig i honom. Ena dagen är du normal, nästa dag är du en annan. Det är en berättelse som också haft ett stort inflytande på den vetenskapliga och allmänna förståelsen av hjärnan.

Psykologen och historikern Malcolm Macmillan har studerat Gage i 40 år. När han började gräva i fallet hittade han lager av tyckanden och ytterst lite fakta. Efter flera år av grävande skrev Macmillan till slut en 562 sidor tjock bok om Phineas Gage, An Odd Kind of Fame. Macmillan hävdar att Gage faktiskt återhämtade sig efter olyckan och levde ett ganska normalt liv. Om Macmillan har rätt, bör vi uppdatera våra föreställningar både om Gage och om hjärnan.

I boken betonar Macmillan skillnaden mellan hur lite vi faktiskt vet och alla de åsikter och tvärsäkra påståenden som finns om vad som egentligen hände. Hur vi än vänder och vrider på det finns bara fyra skriftliga källor och en skalle att utgå från. Så vad vet vi?

De första rapporterna kommer från läkaren John Harlow som träffade Gage dagen efter olyckan. Han såg Gage ligga i en blodig säng. Harlow trodde först inte på att Gage genomborrats av ett järnspett, men han förstod att det var allvar då Gage hostade upp en bit av hjärnan. Harlow skriver att Gage hade kväljningar var 20:e minut. Blod och bitar av hjärnan gled ner längs halsen så att han nästan kvävdes.

Dr. Harlow menade att olyckan förändrade Gage. Före olyckan var han en noggrann och respekterad arbetskamrat och förman, men efter olyckan blev han nyckfull och hade svårt att avsluta det han påbörjat. Harlow uttryckte det som att jämvikten mellan det intellektuella och det djuriska tycktes vara rubbad. Vänner till Gage sa att Gage " ... inte längre var Gage… ". Som en följd av personlighetsförändringarna blev han av med jobbet.

Utöver denna korta rapport från Dr. Harlow finns det inga uppgifter om vad Gage gjorde månaderna efter olyckan och vi vet inget om hans beteende. Harlows beskrivning av Gage är dessutom vag. Vad betyder ”djuriska”? Betyder det att Gage var ilsken, ovårdad eller att han hade okontrollerbara sexuella drifter? Även påståendet att Gage förändrats är svårt att kontrollera. Alla människor förändras, men vanligtvis är det bara de närmaste som ser vad som verkligen förändras och det finns inga uttalanden från Gages vänner och anhöriga som tyder på att han förändrades. Och med så få fakta, började rykten fylla i tomrummen. En del rykten beskrev Gage som apatisk och iskall, andra som sexuellt lössläppt.

I artikeln ”Du är bara en illusion” från april 2018, 170 år efter olyckan, fastslår den svenska populärvetenskapliga tidskriften Illustrerad vetenskap att:

”Gage, som tidigare hade varit lugn och vänlig, hade nu blivit känslokall, oförskämd, lögnaktig och utan självbehärskning. Han delade ut örfilar till kollegor, han misshandlade sin fru om och om igen, och kunde inte fatta några beslut.”

Men inget av det är sant. Det finns inga rapporter om örfilar till kollegor. Påståendet om att han misshandlade sin fru ”om och om igen” är lätt att avfärda: Gage var aldrig gift.

Om skrönor upprepas tillräckligt ofta, smälter skrönor och berättelse samman till en sanning. Läroböcker upprepar varandra och författare bryr sig inte alltid om att se efter själva. Ingen vill ändra en bra berättelse. Ett järnrör genom skallen och din själ lämnas i en blodig pöl på backen. Nästa dag vaknar du som ett monster. Det är en bra berättelse. Människor älskar berättelser.

Med utvecklingen av ny teknik har det öppnats ett nytt kapitel i berättelsen om Phineas Gage. Genom att studera skallens in- och utgångshål och lägga in uppgifterna i en dator kan man beräkna och återskapa stångens färd genom hjärnan. De första som gjorde detta var makarna Antonio och Hanna Damasio 1994. De sökte efter bevis för sin hypotes om att det finns en länk mellan känslor och förnuft. Makarna Damasios trodde att Gages skadat både sin vänstra och högra hjärnhalva, vilket - enligt deras hypotes - skulle ha förändrat Gages personlighet. De fann vad de letade efter.

I boken Descartes misstag från 1994 påstod Damasio att ”… Gage förlorat något unikt mänskligt, förmågan att planera sin framtid som en social varelse". Han skriver vidare, ”... Har han en känsla för rätt och fel?”. Han undrar om Gage kunde hållas som ”... ansvarig för sina handlingar". Han påstår att”… kvinnor avråddes från att vara i hans närhet”. Järnstången hade krossat Gages själ och tillintetgjort hans fria vilja. Men det finns inte en enda handling som Gage skulle kunna hållas "ansvarig" för. Det finns inga rapporter om våld, stöld, missbruk eller oansvarighet.

Tio år senare, 2004, gjordes en ny studie med en mer kraftfull dator. En forskargrupp ledd av Peter Ratiu, vid Harvard, visade att järnspettet inte kunde ha gått över hjärnans mittlinje och skadat den högra hjärnhalvan som makarna Damasio hävdade.

2012 ledde den neuroradiologiska experten Jack Van Horn ytterligare en studie med en än mer kraftfull dator. I Van Horns studie beräknades miljontals möjliga banor för järnspettet (som jämförelse hade Damasio i sin studie ett halvt dussin banor.) och alla utom en handfull skulle ögonblickligen ha dödat Gage. Van Horns arbete stöder Ratius studie om att järnstången aldrig rörde den högra hjärnhalvan. Därmed bör man överge Damasios hypotes.

Bild från Jack van Horns studie 2012.

Alla studier är hypoteser, dvs. gissningar. Man kan vara säker på att järnspettet förstörde hjärnvävnad, men alla hjärnor ser olika ut och det är svårt att dra tvärsäkra slutsatser. Det hindrar dock inte forskare från att dra tvärsäkra slutsatser. Forskare är också människor.

Nya fakta

1852, fyra år efter olyckan, reste Gage till Chile för att arbeta som kusk. Han körde diligenser längs de trånga bergsvägarna mellan Valparaiso och Santiago. Det gjorde han i sju år. De flesta som skriver om Gage utlämnar tiden i Chile. Det är ett faktum som rimmar illa med påståendet att han förvandlades till en aggressiv sociopat.

På grund av sjukdom tvingades Gage resa hem till San Francisco 1859. Gages mor nämner att han var angelägen om att arbeta efter att han återhämtat sig. Han fick arbete på en bondgård. Efter en hård arbetsdag kollapsade han. Han drabbades av ett epileptiskt anfall nästa dag. Phineas Gage dog 36 år gammal den 21 maj 1860, tolv år efter olyckan.

Efter Gages död reste Dr. Harlow till Gages familj för att ta reda på fler detaljer om honom. Graven öppnades, skallen sågades av och plockades ut. Dr Harlow skrev en komplett rapport, som innehöll nästan allt vi vet om Gages mentala status och om hans vistelse i Chile.

Macmillan blev övertygad om att tiden i Chile är nyckeln till att förstå Gage efter att han sett en kusk styra ett hästekipage på TV. Han upptäckte vilken otroligt krävande och komplicerad uppgift det är att styra fyra hästar; det är - skriver Sam Kean i en artikel om Phineas Gage i tidningen Slate - som att köra en bil med fyra självständiga hjul. Kusken styr hästarna med varsitt finger på tömmarna. En sväng i en kurva kräver en otrolig fingerfärdighet och därmed en lika fingerfärdig hjärnkarta i skallen.

Det var troligtvis en sån här diligens som Gage styrde.

Gage körde genom trånga passager, genom vindlande bergspass och tvingades göra snabba stopp. När han körde på nätter i mörker var han tvungen att memorera sina vändningar och lämningar. Dessutom måste han hålla utkik efter banditer och kommunicera med spansktalande gruvarbetare. Ett sådant krävande jobb klarar knappast en sociopat med impulsivt och aggressivt beteende av att utföra i sju år.

Macmillan tror att Gage mentala problem efter olyckan var tillfälliga, att Gage återhämtade sig och återerövrade sin hjärna. 2010 hittade datorvetaren Matthew Lena en ny skriftlig källa, ett uttalande från en läkare som levde i Chile på 1800-talet och som kände Gage: "He was in the enjoyment of good health with no impairment whatever of his mental faculties”, rapporterade läkaren. Det är nya fakta som bör leda till att man uppdaterar föreställningarna om Gage. Om det är så att Gage återhämtade sig - vilket nya fakta tyder på - ger det oss en uppdaterad berättelse: Det finns hopp även efter en svår skada i hjärnan. Du och din hjärna kan reparera sig själv och förändras.

Ny kunskap om hjärnans plasticitet ger dessutom stöd för hypotesen att Gage återhämtade sig. Hjärnforskare trodde en gång att hjärnskador orsakade permanenta skador: att en låda som dragits ut ur hjärnhurtsen för alltid var förlorad. Men efter upptäckter om hjärnan av bl.a. hjärnforskaren Michael Merzenich, tror de flesta idag att hjärnan kan anpassa sig och förändras. Järnstången skapade ett hål i hjärnan och rev sönder flera hjärnkartor, men hjärnkartor kan ritas om.

Förmodligen hjälpte Gages inrutade liv i Chile honom i hans tillfrisknande, menar Macmillan. Personer med skador i frontalloben har ofta problem med att slutföra uppgifter, särskilt om det saknas ett tydligt mål. Gage behövde aldrig planera sin arbetsdag när han jobbade i Chile: han körde framåt tills det var dags att vända hem igen. Gages hjärnkartor uppdaterades dag för dag. Han fyllde i hålet som spettet orsakat. Det var ett dagligt hjärnarbete.

Tack vare internet är tillgången till historien bättre än någonsin. Nya fakta dyker upp och försvinner i floden av information. 2008 dök det upp ett foto av en man med en järnstång i nävarna på det sociala bildnätverket Flickr. Bildens ägare trodde först att fotot föreställde en valjägare med harpun, men en kommentator gissade att det var Phineas Gage. För att kontrollera detta, jämfördes bilden med en dödsmask av Gage. Den stämde perfekt. Fotot visar en annan bild än det djuriska monster som fantiserats ihop i brist på kunskap. Gage ser ut att vara en stolt, välklädd och stilig man som till det yttre påminner om ”Stålmannen” Christopher Reeve.

Phineas Gage med sitt järnspett. Foto: Originally from the collection of Jack and Beverly Wilgus; now in the Warren Anatomical Museum, Harvard Medical School. CC BY-SA 3.0 

Forskarna fortsätter gräva fram fakta. Historikerna kastar ljus över dunkla föreställningar och ger perspektiv på tidigare händelser, på vår egen tid och på möjliga framtider. Vi tolkar fakta och sammanställer en någorlunda trovärdig historia. Olika historier kan motsäga varandra utan att vara falska. Det beror på vad man betonar i den mångfald av fakta som finns. Men man kan inte påstå något utöver de fakta som finns. Det har man gjort gång på gång i fallet Gage. Det är en viktig lärdom i denna historia. Så kallade bra historier är ibland lite för ”bra” för att stämma med fakta.

Ju mer fakta som kommer fram, desto bättre gissningar. Vi kanske aldrig hittar sanningen om Gage, men vi kan bedöma vad som är sannolikt. Idag verkar det sannolikare att Gage återhämtade sig, än att hans själ var ”förlorad för mänskligheten”.

Fallet Gage visar att människan älskat berättelser ända sedan vi samlades runt lägereldarna. Vi gör gärna en höna av en fjäder. Fakta suddas ut och jämnas till för att passa ihop. Det är vetenskapen som måste vara stringent och kritisk. Berättelserna kommer alltid att leva sitt eget liv. Macmillan säger att flera personer kontaktat honom för att göra ett filmmanus. I ett av dessa manus återvänder Gage till USA, blir vän med en slav och hjälper honom rymma. Därefter vinner han det amerikanska inbördeskriget tillsammans med president Abraham Lincoln. Manusförfattaren bortser då från det faktum att Gage faktiskt dog ganska precis ett år innan inbördeskriget bröt ut.

En skada i hjärnan påverkar personligheten. Kropp och hjärna är inte olika substanser, de är delar av samma helhet som är en människa. Det är den vetenskapliga berättelsen. Det är den berättelsen som leder framåt, till att samhället utvecklas och att människor tillfrisknar. Gage råkade ut för en fruktansvärd olycka, men det är något mänskligheten har kunnat dra nytta av. Den nya tvärvetenskapliga forskningen om Gage visar att det finns hopp. Inte ens ett hål genom frontalloben tar död på en människas mänsklighet. Om inte vetenskapen funnits som korrektiv, hade Gage kanske förvandlats till profet eller djävul, eller till mytomspunnen hjälte i det amerikanska inbördeskriget.

Varje generation tycks berätta sin egen historia om Phineas Gage. Vem vet vad som väntar Gage i framtiden? Det kanske är Gages öde att vara varje tids neurologiska lackmuspapper.

(Uppdaterad 2018)

Källor:

Malcolm Macmillan, The Phineas Gage information page https://www.uakron.edu/gage/

Malcolm Macmillan, An Odd Kind of Fame: Stories of Phineas Gage. 2002 https://www.amazon.com/Odd-Kind-Fame-Stories-Phineas/dp/0262632594

Malcolm Macmillan& Matthew L. Lena , Rehabilitating Phineas Gage http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/09602011003760527

Miki Agerberg, Han håller i järnspettet som gick genom huvudet. LÄKARTIDNINGEN. 2009 nr 47.
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=13195

Sam Kean, Phineas Gage, Neuroscience's Most Famous Patient. Slate 2014. http://www.slate.com/articles/health_and_science/science/2014/05/ phineas_gage_neuroscience_case_true_story_of_famous_frontal_lobe_patient.html

Antonio R. Damasio, Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan, Natur och Kultur, Stockholm 2003 (1994)

Jack Van Horn, Mapping Connectivity Damage in the Case of Phineas Gage
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0037454

Ratiu et. al., Images in Clinical Medicine: The Tale of Phineas Gage, Digitally Remastered”.

New England Journal of Medicine "351" (23) http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMicm031024

Zbigniew Kotowicz , The strange case of Phineas Gage.
HISTORY OF THE HUMAN SCIENCES. 2007 SAGE Publications (London, Thousand Oaks, CA and New Delhi) pp. 115–131. http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/0952695106075178

Neuromyter och lärstilar

I en ny studie har en grupp amerikanska forskare tagit reda på hur lärare, allmänhet och studenter som har gått neurovetenskapliga utbildningar ser på olika neuromyter. Neuromyter är vanliga missuppfattningar om hjärnforskning, varav många avser lärande. Forskarna fann att det är vanligt att tro på dessa neuromyter och att utbildning i neurovetenskap till viss del bidrog till att minska dessa felaktiga föreställningar.

Men spelar det någon roll om människor tror på neuromyter? Ja, inte minst när det handlar om utbildning och lärare. Om man t ex tror att alla barn som har dyslexi läser bokstäver baklänges, vilket 59 procent av alla lärare i studien trodde, påverkar det såklart kvaliteten på den hjälp barnet får.

En av forskarna bakom studien, Kelly Macdonald vid University of Houston, hade tidigare jobbat som lärare och stötte på många neuromyter under sin lärarutbildning. För att ta reda på hur dessa neuromyter levde ute i samhället, gjorde hon tillsammans med andra forskare en onlineundersökning där lärare fick svara sant eller falskt om en rad påstående om vanliga neuromyter. De testade också allmänheten och personer som hade studerat neurovetenskap, för att se om kunskap om hjärnan påverkar tron på neuromyter.

Studien visade att tron på neuromyter är utbredd, men att utbildning och särskilt neurovetenskap, minskar tron på myter. Allmänheten trodde på 68 % av neuromyterna, lärarna på 56 % och av de som studerat neurovetenskap trodde 46 % på neuromyter.

De neuromyter som flest trodde på var:

• Myten om lärstilar, att individer lär sig bättre när de får information i sin föredragna inlärningsstil (taktil, auditiv eller visuell). 
• Mozart-effekten (att klassisk musik främjar inlärning). 
• Att dyslexiska barn ser bostäver baklänges. 
• Att vi använder 10 % av hjärnan. 
• Hur socker påverkar uppmärksamhet. 
• Att vi antingen använder den högra eller den vänstra hjärnhalvan. 

Vad kan man göra åt detta? Enligt lärare i min omgivning lär man (åtminstone för några år sedan)ut lärstilar på lärarhögskolorna. Det är där man måste börja. Ut med myterna, in med den beprövade vetenskapen. Varför har t ex myten om lärstilar ett sådant grepp om lärarna? Det vimlar av kurser och jag har själv blivit klassificerad på en kurs. Som tur var brydde jag mig inte om den diagnosen, men många barn får en etikett och tror att de lär sig bäst genom att lyssna eller genom att se. Kanske känns det bra att klassificera och att bli klassificerad? Lärstilar skapar ordning i kaos. Men det är en inbillad ordning. Det vetenskapliga stöder obefintligt.

Ut med lärstilar och in med hjärnorna
I ett upprop i The Guardian i våras uppmanade 30 framstående hjärnforskare och psykologer skolorna att kasta ut lärstilar. De skriver att lärstilar är ineffektivt, ett slöseri med resurser och eventuellt skadliga eftersom det kan påverka elevernas utveckling. Myten om olika lärstilar skadar särskilt lågpresterande elever. De får en etikett som förstärker deras identitet och de missar därmed den variation som kanske krävs för att de ska utvecklas.

Jag lär mig en del saker genom att läsa böcker, andra saker genom att göra, prata och höra. Ju fler sinnen, desto bättre knyts kunskapen samman. Lärstilar främjar ett statiskt tänkesätt, men nu vet vi hur viktigt det är med ett dynamiskt tänkesätt. Hur vi ser på oss själva och vår förmåga, påverkar hur vi lyckas i livet. 

Den vanligaste hjärnmyten

Ett påstående som jag har hört ett par gånger den senaste veckan är att vi bara använder 10 procent av vår hjärna. En person på jobbet har sagt det till mig flera gånger. Hon kanske antyder att jag underpresterar. Jag brukar svara att hon kanske inte använder hela sin hjärna, men att jag är säker på att jag alltid använder hela min. Men som sagt, det spelar ingen roll vad jag säger eftersom påståendet kommer tillbaka efter ett tag. Vi brister väl i kommunikationen så jag skriver ner ett svar istället. Man är alltid mer trovärdig i skrift. Sen kan jag hänvisa till det här inlägget.

Myten om att vi använder 10 % av hjärnan
Påståendet att vi bara använder 10 % av hjärnan är en av de vanligaste och mest spridda myterna om hjärnan. Omkring 50% tror att myten är sann.

Som alla myter finns det en kärna av sanning som gör att myten kan leva vidare. För det första är det så att människan har outnyttjade potentialer och vi kan bli effektivare. Men det beror inte på att lediga resurser tas i bruk. Det beror på att hjärnan omorganiserar sig.

För det andra är bara en liten del av våra upplevelser medvetna. Det mesta är omedvetet. Men det betyder inte att vi inte använder den delen eller att vi på något sätt kan få kontroll över det omedvetna. Det omedvetna ska vi inte veta något om. Det ligger i dess natur och det finns en orsak till att det omedvetna är omedvetet. Vi kan inte och vi skulle nog inte vilja ha kontroll på allt som händer under ytan. Tänk att vara medveten om varje hjärtslag.

Vidare utgörs vår hjärna till 10% av tänkande neuroner. Övriga 90% är gliaceller, ett slags hjälpceller. Det ger också bränsle till myten eftersom det är samma procentförhållande. Men gliaceller är inte passiva utsmetade klisterceller, de är aktiva och delaktiga i det mesta. Dessutom: Gliaceller kan inte bli neuroner. De utgör inte en outnyttjad resurs.

Det är också ett vanligt påstående att människans hjärna genom civilisationsprocessen har utarmats och att våra hjärnor numer bara utgör en bråkdel av sin ursprungliga potential. Det är sant är att människor på stenåldern var bättre på att leva på stenåldern och att jag bara skulle överleva några dygn om jag kastades tillbaka i tiden. Det finns fortfarande stenåldersfolk som kan spåra och förstå hur ett byte tänker och de känner till skogens alla djur och växter. Men de vet väldigt lite om banksystemet, hur man zappar mellan tv-kanaler eller spelar World of Warcraft. Vår hjärna är lika fantastiskt anpassad till det liv vi lever och de förmågor som vi förlorat har övertagits av andra förmågor. Kanske har vi ”moderna” människor lite effektivare arbetsminne, medan ursprungsfolk har bättre långtidsminne. Det är en spekulation från min sida, men en plastisk anpassning till en tid med tidsbrist där det gäller att ha koll på många parallella handlingar, borde ge ett bättre arbetsminne. Hjärnan anpassar sig hela tiden till den verklighet vi lever i och det sker i realtid. Man kan se hur dendriter (cellens utskott) växer och slingrar sig runt och söker kontakt med andra delar av hjärnan för att skapa en inre motsvarighet till den yttre verkligheten.

Dendriter som växer i vår inre verklighet.

Men den kanske främsta orsaken till att myten överlevt så länge är att den lämnar plats åt oförklarliga och mystiska krafter som vi med rätt kurser och vägledning kanske kan komma i åtnjutande av utan särskilt mycket arbete. Det är säkert en våt dröm för en chef också. Vi upplever oss ofta otillräckliga och skulle kanske önska att det gick att utöka vår hjärnkapacitet. Men hjärnan är ingen dator. Det är inte bara att stoppa in mer minne.

Bevis mot myten
Hjärnskanningstekniker som PET och fMRI har visat att hela hjärnan är aktiv. Inte vid samma tidpunkt, men under en hel dag är det mesta aktiverat. Vi använder ju inte heller alla våra muskelgrupper på en gång. Under en hel dag använder man dock större delen av sina muskler och sin hjärna. En muskel som inte används förtvinar och de delar av hjärnan som inte används tappar gnistan och dör bort.

Funktionell magnetresonanstomografi (fMRI) som visar hjärnaktivitet. Källa Wikipedia

En så enkel uppgift som att hämta och att hälla upp en kopp kaffe på morgonen involverar större delen av hjärnan. Allt från nack- och hjässlober till de basala ganglierna, cerebellum och frontalloberna aktiveras och lyser upp inom loppet av några sekunder. 

Hjärnan väger bara drygt ett kilo, men förbrukar en femtedel av all energi. Den är aldrig avkopplad, inte ens när vi sover. Den är på, när vi tror att vi är av.

Folk som drabbas av hjärnskador får alltid någon sorts men av dessa, oavsett vilken del av hjärnan som skadas. En tänkt hjärnoperation där man plockade bort 90 % av hjärnan är otänkbar. Det finns inga onödiga områden som kan skäras bort. Dessutom har jag aldrig hört att någon klarat sig efter en skottskada i huvudet som träffade den oanvända köttiga delen av hjärnan.

Det kanske främsta argumentet mot myten är rent evolutionärt. Evolutionen hade mejslat fram ett mindre huvud om vi hade klarat oss lika bra med det. Kvinnan föder i smärta och det är värt det priset eftersom en stor hjärna är vår arts viktigaste tillgång.

Ungefär så här hade vi sett ut om vi klarat oss med en tiondels hjärna.

Människan har en stor potential, men det beror inte på att det finns en stor oanvänd grå massa i hjärnan. Om vi vill utvecklas måste vi kämpa. För att bli expert inom ett område måste man läsa och studera, för att bli stark eller uthållig måste man träna. Allt kräver arbete, hårt arbete. Det finns inga genvägar. Enligt en populär teori krävs det 10 000 timmar för att bli riktigt bra på någonting. Det må gälla att spela fiol, schack eller golf. För att bli bäst krävs också bra gener men bra gener är inte tillräckligt. För att utvecklas krävs arbete och disciplin.

Hårdkörning hela veckan
Den här veckan är nog en av de hårdaste träningsveckorna för mig någonsin. Ju hårdare man kör, desto hårdare blir man. Jag gillar att plåga mig själv, men jag måste nog hejda mig lite. Efter tabataintervallerna i tisdags - då jag tog ut mig på gränsen till döden - körde jag och några till ett hemvävt crossfitpass på onsdagen. Det var intensivt och på slutet gjorde det ont. Idag gick vi älglufs och skidgång och jag hade väl tänkt att ta det lite lugnt, men det gick inte. Jag körde på vilja och låg på maxpuls. Resten av dagen släpade jag fötterna efter mig och det kändes faktiskt som om hjärnan gick på 10 procent. Nu behöver jag en vilodag för att bygga upp mig.

Just nu gör det ont i hela kroppen. Under huden kravlar satellitceller långsamt på led längs mina muskelfibrer och de måste få lite lugn och ro för att utföra sitt återställningsarbete. I morgon ska jag köra ett lätt styrketräningspass, men sedan blir det vila på lördag. Jag ska åka till Övik och ta det lite lugnt. Sen avslutar jag förhoppningsvis den tuffa veckan där den började med ett långpass i Sundsvall. Det får knyta ihop den här veckan. Hoppas det blir fint väder, men jag skulle inte bli besviken om det snöar.

Har du en vänster- eller högerhjärna?

Många har säkert sett gif-animationen av den snurrande damen som visas här nedan. På internet (bl a här, här och här) sägs det att det håll som man tycker att hon snurrar åt avgör om man domineras av vänster eller höger hjärnhalva. För mig snurrar hon mest medsols, men plötsligt - efter flera minuter -  kan hon byta håll och snurra motsols, för att sedan byta riktning igen och igen. Så antingen är min hjärna väldigt ombytlig, eller så finns det inget som kan kallas för höger- och vänsterhjärnor och därmed är den här typen av test rent strunt.

Enligt testet betyder en dam som snurrar medsols att hjärnan är dominerad av den högra delen, medan de som ser en dam som snurrar motsols har en hjärna som domineras av den vänstra halvan. Sedan listas olika funktioner som kopplas till de olika delarna. Höger hjärna kopplas till fantasi, mening, känslor och helhetssyn, medan vänster hjärnhalva kopplas till logik, kunskap och fakta. Men så enkelt är det nog inte. För mig låter det som den gamla vanan att göra uppdelningar - dikotomier - som redan de gamla grekerna älskade att göra och den tanken är tydligen svår att frigöra sig från.

Vi har en hjärna

Hjärnan består av olika delar och det är sant att höger och vänster hjärnhalva skiljer sig åt, men inte så mycket som man i allmänhet tror. Hjärnan är inte som en dator där en liten matematisk enhet sitter på ett ställe och språket på ett annat. Varje större tanke inbegriper hela hjärnan. Det har man sett i så kallade fMRI-undersökningar. Det finns också exempel på människor som fötts utan halva sin hjärna och de har ändå klarat sig ganska bra. Det är alltså en myt att vi antingen är höger- eller vänsterhjärnor. Det är en myt från forskning på 60-talet och som mer liknar frenologi än modern neurovetenskap, men fortfarande är föreställningen spridd på internet och annorstädes. Numer anser forskarna att hjärnhalvorna kompletterar varandra. Båda sidorna är med i tänkandet samtidigt och man kan inte säga att alla känslor finns i den högra halvan. Kreativitet och fantasi finns inte på en plats, en kreativ hjärna använder allt den har, både vänster och höger hjärnhalva.

Av J. Parks

Kreativ löpning

Jag är som mest kreativ när jag springer. Kan det bero på att båda hjärnhalvorna stimuleras av att jag använder båda benen i ett rytmiskt spel där andning, puls, armar och ben försätter mig som löpare i ett meditativt tillstånd? Det rytmiska har man sett skapar meditativa alfavågor i hjärnan, men kanske användandet av höger och vänster kroppshalva i ett gemensamt syfte också skapar en miljö där kreativa tankar och idéer kan frodas. Jag tycker det känns så efter ungefär en halvtimmes löpning.

Ombytlig kvinna

Om tillräckligt många säger att något är på ett visst sätt, då tolkar vi lätt fakta i ljuset av detta och därför kan en internetmem - som den snurrande damen - snurra runt på internet varv efter varv och folk klassificerar sig glatt som höger- eller vänsterhjärnor. Men det är alltså helt slumpmässigt åt vilket håll hon snurrar, det beror på vilka ledtrådar vi får om bilden och om det inte finns några ledtrådar då blir det slumpen som avgör riktningen. Jag prövade att titta på min hand ett tag och snurra den åt andra hållet, då bytte damen också kurs när jag tittade på henne. Andra tittar på skuggorna eller håller för damen en stund, allt för att ändra input till hjärnan och skapa andra förutsättningar när hjärnan gör sin tolkning av bildspelet. Om det här med hjärnhalvorna skulle stämma borde också damen ändra riktning om man blundar med det ena ögat och ser på henne med ena synfältet (t ex till höger om mitten med högerögat), eftersom synnerven från höger resp vänster synfält går till varsin hjärnhalva. Men det fungerar inte, åtminstone inte när jag testar.

Damen är en illusion

Den tredje dimensionen finns inte på en platt yta, den skapas i huvudet. Det låter ju lite väl enkelt att man kan klassificeras som en vänster- resp högerhjärna bara genom att stirra på en snurrig kvinna. Det som låter för enkelt för att vara sant är oftast inte heller sant. Exemplet med den snurrande damen är inte ett test utan en illusion och en jobbig sådan. Tittar man på damen tillräckligt länge så börjar hon snurra åt andra hållet. Tycks det. I själva verket snurrar hon inte alls. En tvådimensionell platt kropp kan inte snurra, lika lite som bokstäver på ett papper plötsligt kan vända sig om och ligga åt andra hållet. Men vår hjärna har utvecklats i en tredimensionell miljö utan platta skärmar och tolkar därför bilden som en tredimensionell kropp och då ser det ut som att hon snurrar. Men det är bara i vår skalle det snurrar.

Vem är jag?

Hon snurrar mest medsols för mig, enligt myten domineras jag alltså av höger hjärnhalva och är en person som styrs av känslor och fantasi. Jag får ofta höra att jag är analytisk, men inte heller det stämmer. Det beror på sammanhanget. När jag skriver är jag analytisk och oerhört noggrann med fakta, men inte i vanliga livet. Då är jag mer en känslomänniska, eller vad jag nu är? En människa är i alla fall mer komplex än alla dessa personlighetstester som vi älskar att klassificera oss själva och andra efter.

Dagens löpning

Jag jobbade hemma idag och sprang bort mot havet på lunchen. Det blev en solig men kylslagen löpning på ca 11 km. Det är inte lika fint som stränderna längs Australien, men det är ganska fint på Smitingens havsbad också. Det var minusgrader och den frusna sanden gnistrade i det starka solskenet. Havet skvalpade stilla, men långt in i vikarna satt havet fast i vinterns iskalla grepp.