Konditionsträning återfuktar dina ögon

I en ny studie visar forskare från University of Waterloo att konditionsträning ökar tårsekretion och tårfilmstabilitet, vilket lindrar torra, kliande ögon.

Varje gång du blinkar täcks dina ögon av en tunn tårfilm. Det är en viktig skyddande beläggning för sund ögonhälsa. Tårfilm består av tre lager - olja, vatten och ett slemämne (mucin) - som återfuktar ögonytan och skyddar ögat mot smuts och damm.

En instabil tårfilm kan ge upphov till torra fläckar på ögonytan, vilket orsakar klåda och en brännande känsla. Dessa symtom blir allt vanligare, kanske pga ökad skärmtid, tror forskarna.

Foto: Jennifer Latuperisa-Andresen / Unsplash

Forskarna delade in 52 personer i två grupper - idrottare och icke-idrottare. Träningsgruppen tränade minst fem gånger per vecka, medan icke-idrottarna tränade högst en gång per vecka. Efter varje träningspass undersökte forskarna deltagarnas ögon.

Deltagarna i träningsgruppen visade den största ökningen, men alla deltagare upplevde ökad tårkvantitet och tårfilmsstabilitet efter sina träningspass.

Med tanke på att alltfler sitter och stirrar på skärmar, vilket verkar öka risken för torra ögon, är det nog en bra idé att ta en löptur på lunchen. Själv åkte jag skidor idag på lunchen. Jag jobbar fortfarande hemma. Det blåste rejält så jag blev ganska tårögd.

Det finns inte bara tappar och stavar i ögats näthinna

I skolan fick du säkert lära dig att näthinnan har två receptorer, tappar och stavar. Men det finns faktiskt en tredje receptor. De kallas för "den tredje receptorn" (Intrinsically photosensitive retinal ganglion cells, ipRGCs), men de har inget med synen att göra. Syftet med dem är att hålla reda på dag och natt. De mäter ljusstyrkan. De upptäcktes 1999 av Russel Foster vid Imperial College i London.

Den tredje receptorn

Den tredje receptorn skickar information om ljuset ute i världen till två buntar (en på varje hjärnhalva) av nervceller i hjärnan som kallas de suprakiasmatiska kärnorna. De ligger inbäddade i hypotalamus och är inte större än ett knappnålshuvud. Dessa buntar med nervceller styr din dygnsrytm. De säger till när det är dags att vakna.

När Foster tillkännagav sin upptäckt blev övriga forskare i den oftalmologiska världen mycket upprörda. En så grundläggande receptor kunde de ju inte ha missat. När Foster presenterade sitt fynd på en konferens skrek en forskare i publiken ”bullshit” och rusade ut. Men det är inte konstigt att oftamologerna missat denna receptor. De såg endast tappar och stavar. Det du ser är till 90 procent det du förväntar dig att se. Ögat är ingen kamera. Synintrycken är en en konstruktion av hjärnan. När du ser något nytt, är risken stor att förväntningarna på vad du borde se korrigerar detta ”synfel”.

Det mest intressanta med den tredje receptorn är att den är oberoende av synen. I ett experiment fick en synskadad kvinna - hon hade förlorat både stavar och tappar på grund av en genetisk sjukdom - till uppgift att avgöra om lamporna i rummet hon satt i var av eller på. Hon tyckte det var ett konstigt experiment eftersom hon varken såg ljus eller mörker. Hon såg ingenting. 

Hon utförde uppgiften och lyckades varje gång. Hon var inte medveten om att det var ljust eller mörkt, men hennes omedvetna hjärna visst det och gav henne svaret. Hon blev mycket förvånad.

Blindsyn

Kvinnas reaktion påminner om personer med blindsyn. Människor med blindsyn är blinda till följd av en skada i hjärnans primära syncentrum, men de kan ändå identifiera färger och undvika hinder. Hur de lyckas har de själva ingen aning om. Fenomenet avslöjar att vår hjärna är ett rörigt lapptäcke av gammalt och nytt.

Ögat är en synlig del av hjärnan. Uttrycket själens spegel stämmer alltså in på ögat. Synnerven lämnar ögat och går in i hjärnan genom ett hål - den blinda fläcken - på baksidan av ögongloben. Där delas informationen från båda ögonen först upp i höger och vänster halva av synfältet. I varje hjärnhalva leds sedan den optiska signalen till två skilda system i hjärnan. En signal går upp mot hjärnstammen och tinningloben, medan den andra går via thalamus till den primära synbarken i nackloben.

Den första vägen som går till hjärnstammen är evolutionärt mycket gammal och finns såväl hos däggdjur som amfibier. Detta system ger ingen medveten synupplevelse, men riktar ögonen mot intressanta mål och ger oss förmågan att följa rörliga objekt. Grodor har ingen nacklob, men de har en hjärnstam. Hjärnstammen tillhör de evolutionärt äldsta delen av hjärnan, den har du gemensam med reptiler och amfibier. Grodor använder detta system för att med stor precision kasta ut tungan på intet ont anande förbipasserande flugor. 

Foto: 272447 / Pixabay

Den andra vägen genom hjärnan upp till den primära synbarken ger dig en medveten synupplevelse. Om en del av den skadas, blir du blind i motsvarande del av synfältet.

Omedveten syn

Vi människor har således två olika synsätt, medan grodan bara har ett sätt att se på saker. Den klarar sig bra ändå, vilket alla som sett en groda fånga en fluga på ett ögonblick inser. Det är inte en medveten handling. Grodor behöver inte vara medvetna. Deras syn är inriktad på förändring och rörelse och de ignorerar det statiska, det som är stabilt och välkänt. Du kanske tycker människans syn är överlägsen, men du kan knappast fånga en fluga med tungan. Det är knappt du kan fånga en spyfluga med handen. Flugan har redan börjat fly när vårt medvetande gör sig redo att slå till. Medvetande är bra och gör livet lite intressantare, men det är långsamt.

Om din primära synbark i nackloben skadas medan dina ögon, din synnerv och din hjärnstam fortfarande är någorlunda intakta, då kommer du att uppleva att du inte ser någonting. Men om jag kastar en sten mot dig så duckar du, men du har ingen aning om varför du duckar. Det är en lika omedveten handling som att blinka till när en fluga flyger in i ögat. Du är inte medveten om det. Det beror på att hjärnstammen fortfarande fungerar. Du är lika omedveten som en groda som på instinkt kastar ut tungan när en fluga kommer flygande genom synfältet.

Vad är en illusion?

En vanlig missuppfattning är att vi ser världen som den är. Det kan vi inte. Det är därför det finns så kallade illusioner, men i någon mening rör det sig inte om illusioner utan det är så vi ser världen. Bilderna nedan är inte manipulerade eller missuppfattade, utan det är så vi uppfattar färger och skuggor.

Områdena som markerats med en svart fläck har samma färg. Lägg något över de andra områdena om du tvivlar.

Rutorna A och B har samma färg.

Utvecklingen av det biologiska system som gett oss en visuell uppfattning om omvärlden har begränsats av vissa krav. För det första uppfattar vi endast ett smalt band av all strålning. För det andra har vi inte tillräckligt många fotoreceptorer på näthinnan för att se med bra upplösning. Signalen är således redan full av brus när den når hjärnan. Vi ser bara bra på en liten yta motsvarande en tumnagel på en armlängds avstånd ungefär. För det tredje har vi ett begränsat antal nervceller högre upp i hjärnan som kan bearbeta signalen och göra den till en begriplig bild. För det fjärde måste systemet vara effektivt och energisnålt. För det femte har vi två stora blinda fläckar i vardera synfält. För det sjätte är näthinnan tvådimensionell och hjärnan måste därför skapa en upplevelse av att vi ser tredimensionellt. För det sjunde ser vi världen upp-och ner ... Det går att hålla på hur länge som helst. Om du ser dina egna ögon i spegeln ser du aldrig att pupillerna rör sig, för du är tillfälligt blind när de rör sig och det sker flera gånger i sekunden. Men det är inget vi upplever, för hjärnan skapar en trygg illusion av en färggrann värld som hänger ihop. Det är därför det finns bilder som kallas illusioner. Det är ju på sätt och vis helt fel, för det är så vi ser världen och i så fall vore hela världen en illusion.

Rutan på ovansidan på bilden ovan upplever vi som brun, medan rutan i skuggan ser orange ut. I själva verket är de samma färg. Det vi ser stämmer inte överens med hur verkligheten är beskaffad om man mäter den, eftersom det vi ser är en bild - och det finns inga bilder därute - av verkligheten som hjärnan skapar för att hjälpa oss att överleva. De bilder vi upplever börjar som fotoner från solen som träffar ett föremål, säg ett träd, som absorberar några fotoner och reflekterar resten som sedan färdas genom en fysisk atmosfär innan de når ögat, träffar näthinnan och omvandlas till elektrokemiska signaler som skickas vidare till hjärnan där signalen studsar runt i flera millisekunder. Hjärnans syncentrum tolkar och jämför den inkommande signalen med tidigare erfarenheter, tills vi slutligen upplever en bild av ett träd. Det är flera led mellan verklighet och upplevelse. Det krävs ljus, reflektion, transmittans och näthinnestimulans, innan det överhuvudtaget händer någonting i våra hjärnor. Vår synfömåga är ett sätt för evolutionen att öka chansen för överlevnad genom att utifrån denna yttre stimulans av ögat gissa hur världen som gett upphov till denna stimulans ser ut. Det är bra gissningar. Så bra som de kan bli. Men de är inte sanna avbildningar av verkligheten. Det är fysiskt omöjligt.

Det är samma grå färg på ovan- och undersidan på detta föremål på bilden ovan till vänster. Håll upp en penna eller ett finger över det skuggade strecket så ser du den gråa verkligheten. Den är inte svart-vit. Eller titta på bilden till höger.

Geometri som vi upplever den är inte som den är i verkligheten. Det visar bordet. Roterar man bordet eller använder en linjal, ser man att bordens längd och bredd är exakt lika. Vi ser det på detta sätt för att det varit värdefullt för överlevnaden. Det är inga illusioner, vi kan inte uppleva dem på några andra sätt. Hur vi än tittar och tittar, ser det ut som att bordet till vänster är längre än bordet till höger.

Även vinklar kan uppfattas fel. Vi ser dem på ett sätt men i verkligheten är de på ett annat sätt. Vinklarna på bilden ovan ser olika ut, men alla vinklar är 90 grader. Man kan stirra på de två vinklarna till vänster och enligt vår uppfattning är den gröna spetsigare än den röda, men de är alla 90 grader som man kan se på bilden till höger.

Samma färg men olika bakgrund.

Olika färgbakgrund ger en olika upplevelser av färger. På bilden ovan ser det i ena fallet ut som grönt, i det andra fallet som blått och ljusgrönt.

Alla dessa så kallade illusioner visar att det är så här vi uppfattar verkligheten. Vi ser världen så. Vi kan se dem i verkligheten. Man kan tillverka föremålen fysiskt och ändå vi ser dem så. Var och en kan t ex söka upp en pelare som har någon sorts linje, t ex en rulltrappa, som passerar bakom den och uppleva Poggendorffs illusion. Vi uppfattar det som om linjen bakom pelaren fortsätter lite högre upp, i linje med den blå linjen på bilden ovan. Om det bara fanns en röd linje skulle det se ut som om linjen bröts nedåt. Vi kan inte se det på något annat sätt.

Se perfekt utan glasögon

Alla med normala synfel kan se perfekt utan glasögon. Det kan vara bra att veta ifall man glömt glasögonen och måste läsa en text på för långt eller på för nära håll. Det enda som krävs är en hand med en tumme och ett pekfinger. Det har nästan alla. Annars kan man också använda en bit kartong och en penna.

Så här gör man. Ta pennan och gör ett litet hål i kartongen, eller bilda ett pyttelitet hål med tummen och pekfingret. Titta sedan genom hålet på en text som du inte ser i vanliga fall. Det bör vara ganska ljust. Texten kommer att vara hur tydlig som helst. Det enda problemet är att synfältet är ganska litet. Hur kan det komma sig att ett litet hål fungerar som ett par glasögon?

Man behöver inte vifta med långfingret. Det är hålet som är viktigt, men det hamnade lite ur fokus här:)

I ögat finns en lins som bryter infallande ljus, så att det man vill se skarpt hamnar på en punkt i ögat där syncellerna (tapparna) sitter som tätast. Om en smal ljusstråle träffar ögat, kommer den att träffa näthinnan på ett mycket begränsat område. Det är det som sker när man tittar genom ett litet hål. Då kan man, utan att kisa, uppleva nästan perfekt syn. Synen förbättras alltså av att man blockerar ljus, inte av att man böjer ljus. En förutsättning är att det är ljust, helst solsken. Om det är mörkt räcker inte ljuset riktigt till, så det kan vara lite vanskligt att titta genom små hål på bio. Men det går.

Hur fungerar det?
Små hål fungerar alltså som linser, som ett par glasögon. Hur? Tänk dig att du står i ett mörkt rum med ett litet fönster. Du tittar ut på landskapet. När du står nära fönstret kan du se hela landskapet - ett rött hus till vänster, ett stort grönt träd i mitten, och en blå lastbil till höger. Sen backar du tillbaka mot väggen. Synfältet smalnar av, till slut ser du bara en del av trädet. Om du rör dig åt höger kan du se det röda huset, om du flyttar dig till vänster kan du se den blå lastbilen. Från varje ställe längre bakåt i rummet nära den bakre väggen, kan du bara se en liten bit av utsidan genom fönstret.

Litet synfält men bättre skärpa. Bild: The Independent.

Vänd dig sedan och titta på den bakre väggen. Om det är ljust ute, kommer du att se en suddig bild av utsikten som projiceras på den bakre väggen. Det gröna trädet reflekterar grönt ljus rakt genom fönstret mitt på den bakre väggen. Den blå lastbilen reflekterar blått ljus genom fönstret på det ställe på väggen där du stod när du såg den blå lastbilen. Ljuset som kommer in från utsidan går genom fönstret i raka linjer. Där den bakre väggen har en siktlinje till lastbilen kommer den att träffas av blått ljus. Överallt där man kan se trädet faller det in grönt ljus.

Om du gör fönstret mindre, kommer bilden på bakväggen bli mörkare, eftersom det kommer in mindre ljus. Bilden blir även mindre suddig, eftersom antalet platser utanför som kan ses från en given plats på den bakre väggen har minskat.

Hur det fungerar i princip. Bild: myopia.org

Det är det som händer när du tittar genom ett litet hål. Ögongloben är som det mörka rummet, näthinnan är som den bakre väggen och hålet är som ett litet fönster. Ögats lins befinner sig mellan hålet och näthinnan och fokuserar ljuset. Det är nu mycket enklare eftersom hålet begränsar antalet infallande ljusstrålar och ger en viss fokusering på egen hand, vilket förbättrar skärpan.

Nuförtiden behöver man inte göra små hål för att se bra på håll. Man kan se genom kameran i sin mobil. På nära håll är dock hål bättre, tycker jag. Åtminstone jämfört med iPhone 5. Bild: MacWorld.

Närsynthet allt vanligare
Synen är viktig för människan. En stor del av hjärnan används till att fånga in ljus, leda till baksidan av hjärnan och sedan konstruera en bild av omvärlden. Det är därför en smula märkligt att så många människor är närsynta. 1970 var 25 % av alla amerikaner närsynta, nu är siffran 42 %. Det är en ökning med 66 %. Ju "högre" utvecklat ett samhälle är, desto fler närsynta. Förutom gener måste det också finnas en miljöfaktor som aktiverar generna för närsynthet. Vi skulle inte ha överlevt som art om vi inte kunde se var vi satte ner fötterna eller inte kunde skilja en buske från ett lejon.

George skulle inte ha en chans på savannen där lejon smyger omkring.

1969 undersöktes inuiter på Grönland. Det visade sig att endast 1,5 procent av inuiterna över 40 år var närsynta. I gruppen yngre inuiter var dock hälften närsynta. De yngre inuiterna vistades mer inomhus, de läste mer och de åt en västerländsk kost med mycket snabba kolhydrater. Allt detta kan bidra till närsynthet.

Ljus från solen ger 30-100 000 lux, medan ljus från lampor ger 50-500 lux. T o m under en mulen dag är ljuset starkare utomhus än inne. En teori är att det dunkla ljuset från lampor ger hjärnan en suddig bild av föremål på nära håll, vilket leder till att hjärnan skickar en signal om att öka tillväxten där bilden är suddig. Det medför att avståndet mellan lins och näthinna ökar och att föremål som ligger långt borta blir suddiga.

Närsynta djur är inte lika bra på att föra sina gener vidare. Bild Outdoor Oddities.

Studier visar också att barn som vistas mycket utomhus, är mindre närsynta än innebarn. Den som är inomhus ser ingen horisont. Alla objekt ligger nära - och numer med paddor och mobiler ännu närmare -  och eftersom allt i naturen handlar om anpassning, så kan man gissa att ögat på inomhusbarn har anpassat sig till att se föremål i halvdunkel som ligger nära. Det är ingen idé att försöka se en horisont som inte finns. När man är ute tittar man ut mot horisonten och i nästa ögonblick på ett träd en meter ifrån och sedan kanske man tittar upp i trädet. Ögats lins arbetar ständigt. En lins som fixerar blicken vid en datorskärm eller en boksida rör sig inte alls.

Höga Kusten Trail på lördag
Nu är det bara några dagar kvar till Höga Kusten Trail. Jag sprang ett löppass idag på lunchen tillsammans med Fredrik. Det blev drygt 7 km längs Selångersån i soligt väder. Det kanske blev det sista passet innan tävlingen. Det har känts tungt i några veckor och jag har inte tränat så mycket som jag borde, men förra veckan fick jag till två lite längre löppass på 17 resp 25 km. Framför allt ska det bli en upplevelse att springa i Skuleskogen och jag hoppas det blir vackert väder och klar utsikt ut mot kusten.

Fler sidor om den märkliga synförmågan

Blindsyn

Fula kändisar

Hur kan man missa en gorilla?

Hur man skapar plats och förlänger tiden

Den här veckan har det varit fullt upp och bloggen har legat i träda, men nu kommer mellandagarna och det finns tid att skriva igen. Fast det blir nog lite jobb också. Dagen innan jul åkte jag och sonen till stugan och inspekterade läget efter den ohyggliga stormen Ivar. Massor av tallar och granar hade vräkts omkull och det var ren tur att inte något hus hade skadats.

Ett träd hade ramlat på "hönshuset", men det var bara en talltopp som inte gjorde någon skada. Till höger inspekterar jag huset ute på klippan och det hade klarat sig nätt och jämnt.

Tallar och granar som blåst omkull. Björkar sitter fast.

En millimeter till så ... Puh ...

Stora huset klarade sig dock bra. Mer grönt än vitt på tomten. På sjön ligger ett tunt lager is och på isen ett tunt lager regnvatten.

Göra plats för livet
När jag är trött orkar jag inte skapa, men jag orkar städa och ta bort sådant som jag inte använder. Det ger tid och plats för annat. Stormar och skogsbränder ger plats för nya ljusa lövträd, utan dem skulle skogarna snart vara täckta av mörka barrträd. Jag tror samma sak gäller oss själva - ibland måste en storm dra genom själen och slita bort allt som man tappat taget om eller som aldrig rotat sig. Det behöver brinna och blåsa ibland.

Jag använder inte Facebook, så därför gick jag ur Facebook. Det var inte så svårt. Man går in på Konto -> Kontoinställningar ->Säkerhet och "Inaktivera ditt konto”. Sen kastade jag alla kläder som jag inte sett på flera år. De har bara hängt i garderoben och tagit plats. Jag avslutade en del andra saker också och gjorde planer för framtiden. Det är skönt att kasta bort och göra sig av med olika beroenden, men samtidigt är jag - som i stort sett alla människor - både beroende och en samlare, så känslan av frihet kanske är en illusion? Robinson Crusoe var fri, men samtidigt väldigt ofri. Och det är väl så det är. Livet är aldrig vare sig det ena eller det andra utan både och, i en ständigt skiftande soppa av beroenden och frihet, förväntningar och tillkortakommanden, liv och död.

Tiden är en illusion
Tiden går fort och långsamt just nu, som om den bromsar in och accelererar om vartannat. När jag inte gör någonting, saktar tiden ner men i efterhand gick den fort. Då jag gör mycket rusar tiden däremot, men i efterhand gick den tiden väldigt långsamt eftersom jag hann med så mycket som tog plats i minnet. Den tid jag inte gör någonting, tar ingen plats och försvinner och blandas ut med alla andra stunder då jag inte gjorde någonting. Så det kanske är bättre att göra någonting än ingenting. Fast ibland måste man göra ingenting … Ibland måste man ingenting, menar jag.

Bild: http://www.moillusions.com/

Tiden är en illusion, fast den är en väldigt envis och övertygande illusion, sa Einstein. Tiden går olika fort i olika hastigheter och gravitiationsfält. Det är inget man tror, utan ett faktum som man kan mäta och som GPS:erna måste ta hänsyn till då de kommunicerar med satelliter - klockorna går saktare på jorden än klockor på en satellit i omloppsbana runt jorden. Tiden har rört sig framåt i 13,72 miljarder år nu. Före det fanns ingen tid, inget rum, inget fram eller bak, upp eller ner, sen eller då, skidspår, snö, mellandagar eller Arne Weise.

Hur man får fart på skidorna
Det dröjde kanske 15 miljoner år innan det fanns vatten i universum. För några år sedan upptäckte astronomerna ett gigantiskt vattenmoln 12 miljarder ljusår bort som bestod av 140 biljoner gånger mer vatten än det finns vatten i världshaven. Så det finns gott om vatten och vatten är ett nödvändigt villkor för snö, men inte ett tillräckligt villkor. Det andra villkoret är kyla och det är alldeles för varmt just nu, trots att norra halvklotet lutar sig så långt det bara går från solen. Jag känner mig desillusionerad, fast jag vet ju att var femte jul är snöfri. Det är fakta. Sånt är livet. Jag har ändå lust att sätta mig i bilen och köra inåt och norrut tills jag möter snö, men det vore ju mer en diagnos som kräver en behandling än en redig handling.

I väntan på snö och skidspår (alla nedblåsta träd måste bort också) kan jag i alla fall tänka på skidor … Har någon tänkt på att det ser ut att gå fortare om man ser åt sidan när man åker skidor? Träden rusar förbi, medan en blick riktad framåt ger en känsla att det går långsamt, som om träden sitter fast i horisonten och rör sig bort med den. Ett exempel på denna illusion kan man se på gif-animationen nedan. Titta rakt fram och sedan på dörrarna vid korridorens sida. Det ser ut att gå olika fort, men det går lika fort. Tiden är konstant vid normala hastigheter.

Hur man förlänger en sekund
Att fånga dagen är ett slitet uttryck och den går inte heller att fånga, men man kan fånga en sekund en kort stund. Om du har en klocka med sekundvisare, håll huvudet stilla och titta först på sekundvisaren och titta sedan så långt bort du kan i synfältet utan att röra huvudet. Kasta sedan en blick, utan att röra huvudet, tillbaka på klockan. Du kommer att uppleva att sekundvisaren står stilla i över en sekund. Upprepa försöket några gånger tills du ser att sekundvisaren dröjer kvar ovanligt länge. Ju längre bort du tittar från klockan, desto längre tycks också sekundvisaren stå stilla. Men kom i håg att hålla huvudet stilla och bara flytta blicken.

Våra hjärnor använder ljus som en fladdermus använder ljud. Fladdermöss skickar korta, snabba ljudstötar i olika riktningar för att bygga upp en "bild" i hjärnan. För att bygga upp en bild, måste våra ögon på samma sätt fånga upp ljusglimtar från yttervärlden. Det sker genom att blicken ständigt förflyttar sig genom att för en bråkdel av en sekund fixera vid något och sedan gå vidare. Dessa ryckiga rörelser mellan fixering kallas sackader. Ögonen flyttar sig tre gånger per sekund och hjärnan bygger i efterhand upp en begriplig bild av yttervärlden. Under själva förflyttningen är vi blinda. Vi är alltså blinda större delen av tiden då vi tittar. Om du inte tror mig, ställ dig då framför en spegel och titta på den ena pupillen och sen den andra, flacka med blicken fram och tillbaka. Du ser inte att pupillerna rör sig för just då är du blind. En kompis som tittar på dina ögon ser rörelserna hur tydligt som helst. Men du ser ingenting. Vi märker inte av denna blindhet, lika lite som vi märker av att vi har två stora hål i vårt synfält en bit ute till höger och vänster (blinda fläcken).

Så här skapar vi en bild av ett ansikte. Varje punkt visar var blicken fokuserat en kort stund. Det är mycket fokus runt ögonen, nästippen och munnen. Hjärnan sammanställer denna information i ett område som kallas Fusiform gyrus. Är detta område skadat känner man inte igen olika ansikten.

För att kompensera för denna tillfälliga blindhet gissar hjärnan vad du borde ha sett medan du var blind. När blicken flyttar sig från ena hörnet av synfältet till klockan, då skapar hjärnan en förväntad bild av klockan med sekundvisare. Om det tar, säg 300 millisekunder, för ögat att flytta sig till sekundvisaren kommer din hjärna att anta att sekundvisaren varit där i 300 millisekunder redan. Därmed kommer sekunden att kännas längre. Det är därför som sekundvisaren tycks dröja sig kvar ibland och nästan kännas som två sekunder.

Hopp och bävan
Jag skulle vilja hålla kvar mellandagarna ett tag också. Det känns riktigt jobbigt att komma tillbaka till kaos nästa år. Det kommer att bli ett jobbigt år och jag vet inte hur jag kommer att göra för att klara av det. Men det är fortfarande kvar några lediga dagar och det finns lite hopp om skidåkning, eftersom vi ska ganska långt norrut till nyår.

Fula kändisar

I fjol upptäckte några studenter av en slump en ny sorts illusion som de kallade the face distortion effect. Nu har de gjort ett youtube-klipp som ytterligare illustrerar denna skrämmande illusion. Se filmen nedan och följ instruktionerna. Det är viktigt att fästa blicken på krysset mellan kändisarna. De kända personerna på båda sidor om krysset upplever du då som karikatyrer och väldigt fula. Du kan sedan se klippet igen och se att kändisarna är lika snygga som vanligt. Brad Pitts symmetriska ansikte följer det gyllene snittet, men matematiken förvrängs i synfältets ytterområden. Varför då, kan man fråga sig?

Studenterna bakom illusionen har ännu inte hittat någon slutgiltig förklaring, men det finns mer eller mindre trovärdiga hypoteser.

Vi vill gärna tro att det vi ser är en perfekt avbildning av verkligheten, men i själva verket är vårt synfält mycket litet. Vi ser skarpt och färggrant där ljuset träffar centralgropen (fovea) på näthinnan och det området är inte större än en tumnagel på en armslängds avstånd. Om du skulle titta upp mot natthimlen, då skulle centralgropen motsvara den upplysta månen. Resten av synfältet är lika diffust som natthimlens blinkande stjärnor.

Våra ögon är en synlig del av hjärnan. Hela hjärnan skyddas av olika hinnor och den yttersta - dura mater eller hjärnhinnan - omsluter också våra ögon med sin vita hinna. Det är som om hjärnan pressat sig ur sin skål för att bättre förstå vad som händer i omvärlden.

Ögats näthinna är full av sinnesceller och särskilt centralgropen är till brädden fylld av en sorts ljuskänsliga celler som kallas tappar. När vi tittar på krysset mellan kändisarna, då faller ljuset från krysset in mot centralgropen och vi ser krysset tydligt och klart, medan ansiktena av kändisarna hamnar i synfältets periferi där ögat mest består av den andra typen av celler - stavar - som utvecklats för att se rörelser, som t ex ett rovdjur som smyger på oss från sidan. Därute är det inte färgerna som är viktiga, utan rörelsen.

Det perifera seendet är dåligt på färger och former, fast vi tror att vi ser färger i periferin. Hjärnan gör kvalificerade gissningar åt oss och vi upplever det som om det finns färg och form i utkanten av våra liv.

När vi ser kändisar som Brad Pitt i periferin, då avslöjar vi hjärnans gissningslek. Hjärnan överdriver formerna och näsorna blir större än de är och ett smalt ansikte blir smalare än det är. Hjärnan tillverkar karikatyrer, överdrivna former. En tiger blir en överdriven tiger, en Pitt blir en överdriven Pitt, osv. Detta faktum kan säkert ha en del praktiska konsekvenser, men det får var och en utforska på egen hand.

Att hjärnan skapar karikatyrer på detta sätt kan vara en förklaring. En annan gissning är att hjärnan försöker skapa en enhet av det den ser. När vi tittar mellan två ansikten, försöker hjärnan blanda samman bilderna till en bild och den bilden blir en burlesk blandning av de båda kändisarna i utkanterna. Hakor förskjuts och näsor växer som en följd av detta. Man kanske ska testa och titta mellan lite folk framöver och se vad som händer. Fast det kanske är bättre att se folk i ögonen, trots allt. Det vore ju tråkigt om man - tja allt kan ju hända - samtidigt råkade träffa Angelina Jolie och Jennifer Aniston och minns det som ett möte med två häxor bara för att man höll blicken emellan dem. Det vore synd.

Mitt namn klarade Stockholm Marathon!
Som jag skrev tidigare sålde jag min startplats till en maratondebutant. Under lördagen följde jag med spänning hur mitt namn sprang genom Stockholm. De sista tio kilometrarna är de värsta, men mitt namn sprang i mål under 5 timmar (4,52). Otroligt bra, med tanke på att min namnbärare bara tränat i fem veckor. Skönt att slippa en brytning i min historik. Hoppas han är nöjd med prestationen.

En snurrig värld

Det var länge sedan jag visade en optisk illusion. En mycket välkänd sådan är den med de roterande ormarna, the rotating snakes. Den har snurrat runt på internet ett tag, närmare bestämt sedan 2003. Nu, nio år efter att den ”uppfanns”, tror forskarna att de vet vad som orsakar denna illusion av rörelse. Svaret hittar man i hjärnan och dess enda synliga del: ögat.

Poängen med illusionen är att ormarna tycks rotera när man tittar på dem. I själva verket är ormarna helt stilla. Den som inte tror det kan ju skriva ut bilden. Även en utskriven orm rör sig på pappret, vilket strider mot fysikens lagar. Alltså är det en illusion.

Våra darrande ögon
För att ta reda på varför ormarna tycks rotera spårade forskarna ögonens rörelser för att se vad som hände därinne i hjärnan. Det gjorde man genom att låta försökspersoner trycka på en knapp varje gång de uppfattade att en orm rörde sig. Ganska snart såg forskarna ett samband mellan illusionen och ett slags ofrivilliga ögonrörelser som kallas mikrosackader.

När vi flyttar blicken, då rör sig ögat blixtsnabbt till nästa fixeringspunkt. Just då - under själva förflyttningen - är vi blinda. Du kan inte se hur din pupill förflyttar sig om du står framför en spegel och flyttar blicken från det ena ögat till det andra. En kompis kan intyga att pupillen rör sig, men du stirrar hela tiden in i en stillastående svart pupill. Hjärnan kompenserar förflyttningen och vi märker inte denna tillfälliga blindhet. Men även under fixeringen - när vi fixerat blicken på ett föremål - rör sig ögat i något som kallas mikrosackader. Utan dessa små och skakiga rörelser skulle vi inte kunna se föremål som står stilla. Vi skulle vara som Tyrannosaurus Rex som bara kunde se mat som rörde på sig.

Mikrosackaderna ser till att uppdatera fotoreceptorerna i ögat, annars skulle signalen till hjärnan bli så svag att objektet sakta tonade bort och försvann. Vi skulle bli snöblinda. Mikrosackaderna ser till att uppdatera bilden av verkligheten och ge den liv.

De små ofrivilliga darrningarna i ögonen stör dock vår uppfattning av rörelse. Om jag är ute och kör bil och en räv kommer springande in på vägen, då behöver jag inte registrera en hel bild av räven i ett ögonblick och sedan ytterligare en ögonblicksbild en stund senare, för att räkna ut hur räven förflyttar sig så att jag kan undvika att krocka med den. Jag får istället in snabba ljusförändringar till ögat och om signalen är tillräckligt stark, så registrerar hjärnan rörelse. Jag reagerar blixtsnabbt, långt innan jag är medveten om vad som händer.

I normalfallet har vi inga problem med att skilja mellan de små snabba förändringarna som beror på ögats mikrosackader och förändringar i pereferin. Men p. g. a. de starka kontrasterna och formerna i bilden av de roterande ormarna så blandas dessa båda synsätt samman och vår rörelsedetektor sätter igång och registrerar rörelse, fast det inte är något som rör sig. Det är därför som ormarna tycks röra sig i pereferin.

Mona Lisas öga
För några veckor sedan var jag i Paris och beundrade Mona Lisa. Hon var inte så märkvärdig, däremot såg jag en ganska rolig illusion där Mona Lisas ena öga hade bytts ut mot en mangafigur. Ta några steg bakåt och mangafiguren blir ett öga.

Lite sjuk
Hård träning ökar risken för infektioner och det var nog förra veckans hårdkörning som gjorde att det började kittla lite i halsen den sista april. Det känns som en liten förkylning och jag har tagit det lugnt några dagar. Det var två år sedan jag var sjuk så det var en lite ovanlig känsla. Kanske bra att uppdatera immunförsvaret nu så att det klarar fler virus till sommaren då jag absolut inte får bli sjuk.

Vintertid

Mörkret föll över oss i helgen och det norra halvklotet lutar sig allt längre bort från solen. Vi som bor i norr lever nu större delen av dagen i skuggan av vår egen planet, i en suddig, grådaskig värld. Det är som gråast nu innan snön sprider det ljus som finns. Solljus är nödvändigt av minst två anledningar, det reglerar vår sömnrytm och det producerar vitamin D i huden. Den första uppgiften fullföljer den någorlunda om man ser till att hålla sig ute mitt på dagen, den andra uppgiften är solen alldeles för svag för just nu. Nu måste vi nordbor knapra piller. Det är nästan omöjligt att få i sig vitamin D enbart genom kosten och det är ett viktigt vitamin; det påverkar nästan 1 % av alla våra gener och fungerar mer som ett hormon än som ett vitamin. Förutom dessa två viktiga uppgifter kanske solen också påverkar vår syn. En del forskare spekulerar i att närsynthet orsakas av brist på solljus.

På jordens mörka sida
Vi som halva året lever på jordens skuggsida har faktiskt större hjärnor än folk som lever närmare ekvatorn. Ju längre från ekvatorn, desto större hjärnor, enligt brittiska forskare. Men det betyder inte att norrlänningar är smartare än sörlänningar. Däremot är folk som lever på norra halvklotet bättre på att utnyttja det sparsamma ljuset under vinterhalvåret. Anpassningen av de nordliga hjärnorna har tagit hundratals generationer, vilket är snabbt i evolutionära sammanhang. Tack vare en större hjärna har vi nordbor alltså plats för ett större visuellt system, vilket måste ha varit oerhört viktigt före det elektriska ljuset.

Människan är extremt beroende av syn och ljus och en stor del av vår hjärna upptas av synen. Att se är en komplicerad process, ljuset som faller in genom pupillen bearbetas i olika delar av hjärnan och ger oss en upplevelse av världen därute som om det fanns en liten filmkamera i hjärnan. Men därinne är det mörkt som i en nedsläckt biosalong. Ljuset omvandlas till informationsbitar som sedan tolkas och görs till en upplevelse av en sammanhängande värld och vi ser bara en bråkdel av det vi tror att vi ser. Pröva att ställa dig framför en spegel och flytta blicken. Vi ser aldrig pupillerna röra sig, fast de uppenbarligen rör sig (vilket en kompis kan bekräfta). Vi är blinda när vi flyttar blicken. Hjärnan skapar en upplevelse av ett kontinuerligt seende. Det är därför som man ibland upplever att sekundvisaren tycks dröja kvar när man tittar på den. Det inträffar om man flyttar blicken från klockan utan att röra huvudet och sedan flyttar blicken tillbaka till klockan. Hjärnan manipulerar tidpunkterna genom att föregripa bilden av sekundvisaren innan du ser den och därför upplever vi att sekunden dröjer kvar extra länge. Dessutom har vi två stora hål i synfältet, de så kallade blinda fläckarna. Men vi ser dem inte, såvida man inte gör ett experiment. Som om det inte vore tillräckligt skulle de allra flesta av oss missa en gorilla som vi inte förväntar oss att se. 

Sol och närsynthet
Synen är viktig, därför är det lite märkligt att så många människor är närsynta. 1970 var 25 % av alla amerikaner närsynta, nu är siffran 42 %. Ju "högre" utvecklat ett samhälle är, desto fler närsynta. Jag har aldrig riktigt trott på optikernas förklaring att det enbart handlar om gener. Det borde finnas en miljöfaktor också som aktiverar generna för närsynthet. Vi skulle inte ha överlevt som art om vi sprang in i träd hela tiden. Inget djur gör det, vad jag vet. Pingviner är i och för sig närsynta, men det beror på att deras ögon är anpassade för att se under vatten. På Antarktis finns det dessutom inga träd att springa in i.

Nyligen kom det en studie som visade att barn som vistades mycket utomhus, var mindre närsynta än innebarn. Den som befinner sig inne ser ingen horisont. Alla objekt ligger nära och eftersom allt i naturen handlar om anpassning, så kan man gissa att ögat har anpassat sig till att se föremål som ligger nära. Det är ingen idé att försöka se en horisont som inte finns.

Det ljus vi får från solen är av ett helt annat slag (30-100 000 lux) än det ljus som vi får från lampor (50-500 lux). T o m under en mulen dag är ljuset starkare utomhus än inne. Det kanske är så att det svaga, dunkla ljuset från lampor ger hjärnan en suddig bild av föremål på nära håll, som leksaker och bokstäver, och kanske hjärnan därför skickar tillbaka en signal om att öka tillväxten där bilden är suddig, vilket leder till att avståndet mellan lins och näthinna blir för stort och får föremål som ligger långt borta att bli suddiga istället. Det låter som en intressant hypotes. Särskilt nu när det är mörkt borde barn (och vuxna) vara ute så mycket som möjligt mitt på dagen och ta vara på det ljus som solen sprider ut.  

Förmodligen finns det flera förklaringar och bristen på solljus kan vara en. 1969 undersökte man inuiterna i Alaska och bland dem var endast 1,5 procent närsynta av de som var över 40 år. I gruppen yngre inuiter var dock hälften närsynta. De satt mer inomhus och läste böcker i skolan och de åt modern mat. Enligt en teori leder snabba kolhydrater till överdriven vävnadstillväxt och i tonåren så skenar barnen iväg och växer alldeles för fort för att ögat ska hinna anpassa sig. Vi blir dessutom allt längre och det kanske samvarierar med närsynthet.

Träningen
Ja, det här är ju en löparblogg, tror jag. Som bloggen Springjonas skriver, blir inläggen här ibland lite mer som essäer :). Men jag brukar i alla fall avsluta med lite bloggande i slutet, för att det ska bli någon slags tråd som leder fram till mitt stora löparmål - ett ultralopp. Just nu ligger det långt bort i horisonten. Jag försöker fokusera blicken på målet därborta i fjärran, men det är tungt nu under de mörka, närsynta månaderna. Det är lättare på helgerna då jag springer i dagsljus. Det känns faktiskt som att jag kan springa hur långt som helst då. Det är inte antalet kilometer som begränsar mig, det är tiden. Jag kan stanna klockan, men inte tiden. Den här helgen fick vi i alla fall en extratimme och den tog jag ut mig i löparspåret under lördagen.

Jag trotsade regnet och gick skidgång på söndagen med slumpartade inslag av älglufs och igår körde jag core, styrketräning och lite löpning på löpband. Numer är tisdagar (oftast) min vilodag, vilket blir lagom inför morgondagens crossfitpass på Ego som jag blivit bjuden på. Det ska bli spännande. Jag utlovar en recension av det passet i veckan. Om jag nu överlever ...

Tre steg mot lättare löpning

Jag springer med blicken fokuserad på marken en eller två kroppslängder framför mig. Jag springer barfota och hjärnan övervakar varje steg jag tar. Ögonen är som två strålkastare. Trots att huvudet guppar upp och ner på en kropp som studsar fram, kan blicken fokuseras genom att den vestibulo-okulära reflexen ser till att bilden hålls skarp och inte liknar en dogmafilm filmad med en skakig handkamera. Reflexen utlöses av att huvudet vrids, vilket aktiverar båggångarna i örat. Informationen från båggångarna fördelas sedan till ögats muskler och till cerebellum i hjärnstammen. Reflexens uppgift är att hålla blicken fixerad när huvudet roterar. Vi kan vrida bålen och huvudet när vi springer, men ändå fixera blicken på ett mål i fjärran.Det är inte alla djur som har en sådan reflex. Huvudena på grisar och schimpanser studsar runt när de springer, men inte på människan som är född löpare. Inte heller på ugglan som är född spanare. Men den vrider inte på kroppen, den vrider på huvudet för att hålla blicken fastlåst vid bytet, vilket ibland kan se lite lustigt ut.

Så här gör ugglor när de fixerar blicken

Ögonen är en synlig del av hjärnan. På näthinnan sitter receptorer som fångar upp ljus och skickar signalerna vidare till hjärnans syncentrum via den breda synnerven som knyter ihop alla synintryck. Receptorerna är av två typer: tappar och stavar. På näthinnans mitt sitter tappar med förmåga att urskilja färger och detaljer. När jag tittar framför mig är allting knivskarpt och mina fötter undviker allt som kan göra mig illa. Ögonen är fastlåsta som lasersikten, men jag har ändå kontroll på omgivningen. Längre ut på näthinnan - i ögonvrån - sitter stavarna. De är många och mycket bra på att se förändringar. Om en björn kom springande från sidan skulle jag se den innan jag var medveten om att jag såg den.

När stavarna i ögats utkanter gör mig uppmärksam på något så vrider jag huvud och bål, vilket är ytterligare en av de förmågor som evolutionen gett oss och som bevisar att vi är födda till löpare. Vi kan springa och se åt sidan samtidigt. Vi har en vridbar konformad bål. 

Något rörde sig och hjärtfrekvensen steg och safter utsöndrades, men det var ingen björn som jag såg, bara en flock betande bärplockare. En av dem tittade upp och såg på mig som en förvånad ko, innan hon fortsatte leta blåbär. Känslan rinner snabbt av när min hjärna vyssjar amygdala och omtolkar informationen som något ofarligt.

All förändring är anpassning
Jag är glad att jag kan springa barfota. Det är det inte alla som kan, åtminstone inte omedelbart. Pete Larsson uppmärksammar ett tänkvärt inlägg av Jay Dicharry på bloggen An Athletes Body. Det handlar om övergången till minimalism. Det har blivit inne att springa barfota eller i så lite sko som man klarar av. Antalet minimalistiska skor som finns på marknaden har mer än tiodubblats på bara ett år. Kanske har också antalet skador ökat eftersom det alltid finns människor som vill allt på en gång. Tålamod är viktigt, det är en bra egenskap när man ska grundlägga nya vanor. Att springa minimalistiskt är en vana som kräver anpassning tills dess foten blivit avvänjd vid den gamla sedvänjan och omvänd till den nya. En inbäddad fot är som en lem som varit gipsad under lång tid. Den är svag och måste tränas upp. För en del fungerar det direkt, för andra tar det tid. Men det måste inte ta ett halvår, enligt Jay Dicharry. Det kan gå fortare om man förbereder sig rätt.

Tre test om du är mogen
Om man uppfyller följande tre kriterier är man mogen att ta av sig fetskorna och springa barfota eller i minimalistiska skor. Om inte bör man se till att träna för att uppnå dessa kriterier. De tre kriterierna, som man kan läsa mer utförligt om på Jays blogg här, är följande:

Steg 1: Rörlighet i hälsenan och plantar fascia - den tjocka hinnan av vävnad som löper under fotvalvet och som kan bli inflammerad och ge upphov till hälsporre. Det betyder att man ska kunna böja upp foten i 25 grader och man ska kunna hålla stortån i 30 grader när vristen är svagt böjt uppåt (5 grader).

Steg 2: Balansera på ett ben barfota och blunda. Balansen - proprioceptionen - avgörs framför allt av innerörat, receptorer i foten och av synen. När man blundar tvingas musklerna jobba från foten till hjärnan och det förbättrar balansen. Stortån aktiveras, trycker ned mot underlaget. Mer information ger bättre muskelaktivering. De flesta litar till ögonen, men ögonen är långsamma. Synintryck bearbetas i flera områden i hjärnan och det tar tid. En duktig surfare litar mer till information från sina fötter för omedelbar korrigering. Genom att stänga av synsinnet kan vi träna upp den proaktiva balansen. Det räcker att stå på ett ben 15 ggr per dag i 30 sek vardera för att nå snabba resultat. Man bör klara minst 30 sek utan att röra överkroppen.

Balansträning på bryggan. Jag klarade 38 sekunder. Hur länge klarar du?

Steg 3: Vi är den enda primaten som har ett valv under foten. Schimpanser är plattfötter. Fotvalv har vi fått för att vi springer. Fotvalvet fångar upp kraften i stöten när foten slår i marken och den stabiliseras av en liten muskel i foten som också böjer upp stortån, flexor hallucis brevis. Jay vill att man ska kunna hålla ned stortån samtidigt som man böjer upp övriga tår. Jag hade väldigt svårt med det, särskilt när det gäller vänster fot. Ska nog öva lite på steg 3. Jag vill ha kontroll på min fot och mina tår.

Upp med tårna.

Om man inte klarar dessa tre steg bör man träna och Jay har några förslag till övningar. Dessa steg borde alla löpare klara. Inte bara de som springer barfota och i minimalistiska skor.

Träningen
Igår rodde jag kors och tvärs över sjön vid stugan. Jag gick lite skidgång också. Dessutom försökte jag simma i sjön, men när vattnet saknar salt är det som om jag är för tung och jag flyter lika illa som sjunktimmer. Just nu känns det väldigt långt att simma tre km i kallt fjällvatten i Vansbro. Det är som att simma rakt över sjön och det tror jag inte att jag ska försöka.

Jag brukar ibland slötitta på Discovery och plötsligt dök det upp ett program om tarahumaraindianernas otroliga bedrifter som att springa 10 maratonlopp i sträck. Det var lite underhållande. Jag hittade avsnittet på youtube och kapade av det till lämplig längd så att andra kan se det här :)

powered by Splicd.com

Blindsyn

Det finns ett märkligt fenomen som kallas blindsyn. Människor med blindsyn är blinda till följd av en skada i hjärnans primära syncentrum, men de kan ändå identifiera färger och undvika hinder. Hur de lyckas har de själva ingen aning om. Fenomenet avslöjar att vår hjärna är ett rörigt lapptäcke av gammalt och nytt.

Vi ser på två sätt
Ögat är en synlig del av hjärnan. Uttrycket själens spegel stämmer alltså in på ögat. Synnerven lämnar ögat och går in i hjärnan genom ett hål - den blinda fläcken - på baksidan av ögongloben. Där delas informationen från båda ögonen först upp i höger och vänster halva av synfältet. I varje hjärnhalva leds sedan den optiska signalen till två skilda system i hjärnan. En signal går upp mot hjärnstammen och tinningloben, medan den andra går via thalamus till den primära synbarken i nackloben.

Den första vägen som går till hjärnstammen är evolutionärt mycket gammal och finns såväl hos däggdjur som amfibier. Detta system ger ingen medveten synupplevelse, men riktar ögonen mot intressanta mål och ger oss förmågan att följa rörliga objekt. Grodor har ingen nacklob, men de har en hjärnstam. Om man väljer att se hjärnan som tredelad så motsvarar hjärnstammen den äldsta delen, den som vi har gemensam med reptiler och amfibier. Grodor använder detta system för att med stor precision kasta ut tungan på intet ont anande förbipasserande flugor. 

Den andra vägen genom hjärnan upp till den primära synbarken ger oss en medveten synupplevelse. Om en del av den skadas, blir vi blinda i motsvarande del av synfältet.

Omedveten syn
Vi människor har således två olika synsätt, medan grodan bara har ett sätt att se på saker. Den klarar sig bra ändå, vilket alla som sett en groda fånga en fluga på ett ögonblick inser. Det är inte en medveten handling. Grodor behöver inte vara medvetna. De lever ett enkelt liv styrt av de fyra f:en (föda, fortplantning, flykt, försvar) i den primitiva reptilhjärnan. Synen är inriktad på förändring och rörelse och de ignorerar det statiska, det som är stabilt och välkänt. Vi kanske tycker vår syn är överlägsen, men vi kan knappast fånga en fluga med tungan. Det är knappt vi kan fånga en spyfluga med handen. Flugan har redan börjat fly när vårt medvetande gör sig redo att slå till. Medvetande är bra och gör livet lite intressantare, men det är långsamt.

Om din primära synbark i nackloben skadas medan dina ögon, din synnerv och din hjärnstam fortfarande är någorlunda intakta, då kommer du att uppleva att du inte ser någonting. Men om jag kastar en sten mot dig så duckar du, men du har ingen aning om varför du duckar. Det är en lika omedveten handling som att blinka till när en fluga flyger in i ögat. Om jag ber dig peka ut ett objekt så kommer du att säga att du inte har en aning om var det är. Peka ändå, säger jag och förmodligen kommer du att peka rätt. Du har ingen aning om hur det gick till. Du är inte medveten om det. Det beror på att hjärnstammen fortfarande fungerar. Du är lika omedveten som en groda som på instinkt kastar ut tungan när en fluga kommer flygande genom synfältet.

Man tror därför att fenomenet med blindsyn beror på att den medvetna synupplevelsen uteblir på grund av att synbarken skadats, medan det äldre och omedvetna systemet långt ner i reptilhjärnan fortfarande fungerar.

Samma sak kan även hända med hörseln. Hörselnerven går också dels till den primitiva och dels till den nyare hjärnan. Personer med skadad hörsel i den modernare hjärnan säger att de inte hör någonting, men de hoppar ändå till vid ett högt ljud. De har ingen aning om varför de hoppar till. De hör, men inte medvetet.

Veckans träning mm
Söndagens långpass kändes under måndagen. Benen var tunga och stabbiga. Nu känns det lättare efter vilodagen. Ikväll blir det några backintervaller. Årets första. På onsdag kör jag veckans styrketräningspass. På torsdag har jag blivit inlurad på ett pass som kallas Indoor walking. Jag vet inte riktigt vad det är men det sägs vara jobbigt. Fast det låter som en promenad. Jag får se vad passet får för omdöme senare. På fredag tänker jag springa långa intervaller, 5 * 1,5 km i 4:30 tempo. På lördag blir det en liten återhämtningsrunda på 4-6 km i lugnt tempo. Såna rundor ger kilometrar och är en ren njutning. På söndag ska jag försöka springa 22 km om det känns bra. Nästa vecka bli en återhämtningsvecka, där jag trappar ner träningen något så att jag kan tillgodogöra mig de första veckornas löpträning och få kraft till nästa tre veckor av stegrande löpträning.

Äntligen förbjuds transfetter i Sverige. Det var det fula fettet. En sak mindre att klaga på.

Därför missar man gorillan

Det finns en känd video som visar hur vi missar det självklara beroende på vilka förväntningar vi har. Även om man sett illusionen tidigare kan man se videon eftersom det är en vidareutveckling av den klassiska videon. Försök verkligen följa uppmaningen att räkna antalet bollkast. Du kommer att bli förvånad.



Vi kan stirra på något och ändå inte se det. Det beror på om vi är uppmärksamma på det eller inte. När man talar i en mobil ser man inte lika bra. Vår uppmärksamhet räcker inte till. Det har inget med antalet händer på ratten att göra eller om man har hands free, det beror på vår hjärna.

Möten med okända
Vi är heller inte uppmärksamma på människor som vi möter. Det finns ett antal klassiska experiment där man låter en person gå fram till en annan och fråga om vägen och sedan byts den frågande ut i samband med att några som bär någon möbel går emellan dem. Det är väldigt få som märker att personen är utbytt, såvida man inte byter kön, ålder eller social tillhörighet på personen som frågar. Vi tror att vi lagrar allt runt om oss, men vi lagrar bara tillräckligt mycket, som t ex vilket kön, ålder eller vilken social status en person har. Resten är oväsentligt för vår överlevnad.

Vi bara skummar på ytan på vår vandring genom livet. Annars skulle vi inte orka och ha tid för viktiga tankar. Vi kan inte lagra hur mycket data som helst hela tiden, det vi lagrar gör oss tillräckligt trötta t ex efter en ny dag i en ny stad. I det populärvetenskapliga mästerverket Märk världen skriver Tor Nörretranders att vi bara är uppmärksamma på 16-40 bitar av de miljoner bitar som - mestadels via synen - når vår hjärna varje sekund. Det mesta är vi omedvetna om, vi bara tror att vi är väldigt medvetna om vår omgivning. Hjärnan lurar oss hela tiden. Den skapar en illusion av helhet och medvetenhet.

Den gula och den blinda fläcken

Den gula fläcken. Källa: Wikipedia

Längst in i ögongloben finns en liten grop, fullpackad med ljuskrävande tappar, det är celler som vi kan urskilja detaljer och se färger med. Området kallas den gula fläcken och den ligger som en liten måne på natthimlen längst in på näthinnan. Så litet är området som vi verkligen ser med. Resten av näthinnan täcks mest av ljuskänsliga stavar, de hjälper oss att se i mörker och att se i ögonvrån. Om gula fläcken motsvarar månen så kan stavarna jämföras med natthimlens myller av stjärnor. Vi har dessutom två blinda fläckar i vårt synfält där syncellernas nervtrådar samlas och leds in till synnerven för tolkning i hjärnans syncentrum. Där dessa trådar löper samman finns det inte plats för några stavar eller tappar. Hjärnan löser detta genom att fylla i tomrummet ungefär som ett bildredigeringsprogram. Vi ser aldrig två hål, hjärnan gör en kalkyl om vad vi sannolikt borde se och fyller igen de båda blinda fläckarna med vad vi borde se. Men de två svarta hålen finns där. Testa att blunda med vänster öga och titta på det vänstra krysset från ungefär 2 dm håll så försvinner den svarta bollen.

Hjärnan gör samma sak med gorillan i videon. Bilden av en gorilla fastnade på näthinnan och transporterades till hjärnan. Ändå är den osynlig för de flesta. De som missade gorillan blev inte medvetna om den. Det blev ingen stor blind fläck där gorillan borde ha varit, snarare blev det så att hjärnan fyllde ut utrymmet där gorillan var med det som fanns runtomkring, i bakgrunden, d v s det som borde ha varit där. Hjärnan gissade, eftersom hjärnan var upptagen med att räkna. Man kan bara ana vad vi missar i verkliga livet när det är så enkelt att missa en gorilla på 300 kg mitt framför ögonen på oss.

Hjärnan gissar hela tiden
Håll upp ett finger framför ögonen. Blunda sedan med det ena ögat och sedan det andra. Fingret ser ut att flytta på sig. Egentligen ser vi två fingrar eftersom vi har två ögon, men hjärnan gör ett stort antal beräkningar för att få ihop världen och skapa ett hållbart sammanhang där ett finger är ett finger på en bestämd plats i rummet. Vi lever i en tredimensionell värld, men ljuset träffar en tvådimensionell näthinna och dessutom är bilden upp och ner när den träffar näthinnan. Som om inte det räcker ser vi världen i korta blinkningar när vi flyttar blicken, så kallade sackader. Vi är egentligen mer blinda än seende. Det kan man själv konstatera genom att titta i en spegel och flytta blicken från det ena ögat till det andra. Vi ser aldrig pupillerna röra sig, fast de uppenbarligen rör sig (vilket en kompis kan bekräfta). Det är svårt att skapa en enhetlig bild utifrån detta, det är därför hjärnan gissar och vi går på det. Vi har inte så mycket annat att gå på. Hjärnorna har gissat i hundratals miljoner år och de hjärnor som gissat fel har sållats bort och därmed kan man lita på sin hjärna. Om den missar en gorilla beror det helt enkelt på att gorillan inte spelade någon roll.

Skidtur under nattens blinda öga
De senaste dagarna har jag åkt skidor i skymningen. Det är en förvirrad stund för vår hjärna. Vårt nervsystem försöker tolka en värld där skuggor och ljus faller på ett annorlunda och ovant sätt. Våra hjärnor blir nog aldrig riktigt vana vid detta, de har utvecklats närmare ekvatorn där skiftet mellan natt och dag går fort.

När det är fullmåne brukar jag ibland lämna pannlampan hemma. Ögonen vänjer sig ganska snabbt vid mörkret och pupillernas svarta hål utvidgas och slukar det svaga månljus som sipprar ner genom träden. De gånger jag åker skidor i månljus känns det som att jag svävar fram viktlös - min skugga blandas med trädens skuggor. Jag ser mig som ett skuggspel i ögonvrån, en skugga som kastar sig från träd till träd och följer mig. Mina gula fläckar är nästan blinda. Tapparna ser inga färger i mörker. Det är stavarna som ser, de behöver inte så mycket ljus. De räcker till att urskilja konturerna av skidspåret. Det räcker när jag åker skidor. Jag behöver bara ledsyn.

Skidspåret lämnar skogen och slingrar sig länge över ett öppet fält innan det tränger in i nästa skuggiga skogsparti. Månen stirrar mig i ögonen när jag stakar mig fram. Det är ett smalt, vingligt och ensamt skidspår och jag känner mig som en lindansare som håller balansen med stavarna i mina händer och stavarna i mina ögon som stirrar stint och håller fast bilden av skidspåret framför mig.