En av nackdelarna med sociala flöden är att det ger anonyma människor en chans att vara elaka. Det ger den anonyma hataren en känsla av makt. En sådan elakhet kan förstöra din dag, för människan är en känslomässig varelse. En elak kommentar slår hundra snälla kommentarer.
Det är ingen idé att gå till motangrepp. Det leder bara till ännu mer hat. Till slut blir du själv en hatare och då har hatet segrat.
Fokusera istället på att bygga upp din mentala styrka. Mental stabilitet avväpnar hatare. Hatare mår dåligt och hämtar livskraft ur andras reaktioner. Om ingen reagerar, tappar de sin drivkraft. Till slut kanske de inser att de måste ta tag i sina liv.
Bygg upp din mentala stabilitet
Ett första steg för att bygga upp mental stabilitet är att fundera på varför du reagerar som du gör. När du tror dig veta varför vissa händelser, människor, ord och tankar triggar en motreaktion, ökar möjligheten att välja en konstruktiv reaktion eller ingen reaktion alls.
Det är relativt enkelt att hantera anonyma människor. Låt dem bara vara. Du vet inget om dem. De mår förmodligen dåligt. De kan diskutera med varandra på twitter. De slåss mot sin egen ångest.
Det är svårare med de som står dig nära. Det handlar förmodligen mindre om dem och mer om dina förväntningar. Du blir upprörd för att du förväntade dig något annat.
De flesta reflekterar inte över att vissa handlingar eller ord kan såra andra människor. Alla gör misstag. En del inser och lär sig, andra lär sig aldrig. Det kan bero på att de inte får rätt återkoppling. Det är inget att bli upprörd över. Det handlar inte om dig.
Skyll inte på andra. Att skylla på andra är det som driver hatare. De som skyller på andra tror att andra står i vägen för lyckan. Ta tag i det du kan kontrollera, som förväntningar och ansträngning. Du kan inte förändra andra människor, men du kan ge konstruktiv återkoppling, skruva på dina förväntningar och jobba hårdare.
Ibland är livet bra, ibland är det dåligt. När det är bra kan du känna tacksamhet. När det är dåligt kan du se det som en utmaning. Skyll inte på livet. Livet ger och tar och i slutändan tar det allt. Det gäller alla. Du kan ge upp och bli bitter, eller acceptera, lära och anpassa dig. Alla människoliv består av bra och dåliga saker. Båda är livsnödvändiga.
Livet är inte som det är utan som du är. Du kan i varje ögonblick välja mellan att vara snäll eller elak mot dig själv, andra och livet. Det är inte alltid lätt, men det är du som väljer.
Vad har jag lärt mig av alla timmar längs stigar och grusvägar egentligen? Ja, ganska mycket. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv. Jag är en annan person nu än den jag var innan mitt första ultralopp.
Jag började springa för att klara ett ultralopp. Jag höll det hemligt i flera år. Det var tillräckligt galet att jag plötsligt börjat springa. Att nämna ultralopp för 15 år sedan placerade dig i samma mentala kategori som Forrest Gump.
Vad är egentligen skillnaden mellan självkänsla, självbild och självförtroende? Denna själviska triad blandas ofta samman. Många förstår inte varför de har bra självförtroende men dålig självkänsla eller självbild.
Den gemensamma nämnaren i de olika begreppen är du själv. Känsla, bild och förtroende är olika perspektiv på dig själv:
Din självbild är sättet du ser dig själv på.
Din självkänsla är ditt upplevda värde. Självkänslan hänger inte ihop med det du presterar i sig utan snarare på om du blir sedd.
Ditt självförtroende är din tro att du klarar av saker. Det är starkt kopplat till kompetens och prestation.
Tre själviska perspektiv
Av de tre är det förmodligen "enklast" att bygga upp sitt självförtroende. Det gör du genom att klara av saker. När du klarar av något vet du att du har rätt kompetens och det ökar sannolikheten att du klarar fler saker.
Självkänslan är ofta svårare. Många använder sitt starka självförtroende som en sköld framför sin svaga självkänsla. Men du måste släppa skölden och visa vem du är inför dig själv och andra. Ta kontrollen över dig själv. Ta dig tid att reflektera. Det är inte hela världen om något blir fel. Du duger som du är. När du känner dig trygg med dig själv kan du ge andra ditt förtroende och ge dem självförtroende.
Det svåraste av de tre än kanske din självbild, alltså hur du uppfattar dig själv. Det kan liknas vid ditt rykte om dig själv. Så länge det ryktet bekräftas av din omgivning blir den självbild du lever med starkare. Vill du det?
Sociala media
Det kanske är svårare idag med sociala media. För självkänsla är det viktig att bli sedd, men är du sedd för att du visar upp dig på bild och får många likes? Att bli sedd, hörd och uppmärksammad är inte riktigt samma sak. Det finns studier som visar på en koppling mellan tid på sociala media och dålig självkänsla.
Bilder och filmer virvlar runt på sociala media. Dina och andras. Bilderna är speglar som reflekterar din självbild, men det är speglar som inte tar sig tid att reflektera innan de kastar tillbaka bilden av dig.
Jag vet inte om det är svårare idag än tidigare. Den själviska triaden har alltid varit ett problem, men förändring har varit stor jämfört med tidigare och en stor förändring brukar vara svårare än en liten förändring.
I sin nya bok om hjärnan berättar Lisa Feldman Barrett om ett mail som hon fick från en före detta soldat. Han undrade om det var något fel på hans hjärna. Som ung rekryt hade han gått i skogen med sin trupp. Plötsligt upptäckte han något som rörde sig. Hjärtat började slå. Han tittade upp och såg en lång rad kamouflerade gerillakrigare. Han lyfte sitt gevär till axeln och siktade mot ledaren som bar på en AK-47:a. Plötsligt känner han en hand på sin axel. ”Skjut inte,” säger hans kompis. "Det är bara en pojke." Han tittade igen. Nu såg han en tioårig pojke som ledde kor längs en stig genom skogen. AK-47:an var en pinne.
Han plågades i flera år efteråt av detta minne. Vad var fel i hjärnan? Men det var inget fel, säger Feldman-Barrett. Det är så hjärnor fungerar. De gör gissningar baserade på förväntningar.
Ögat är inte, som man trodde tidigare, en kamera som registrerar världen där ute och skapar en bild av världen i hjärnan. Din bild av världen är en konstruktion som skapas av din hjärna. Du ser med hjärnan. Den information som kommer direkt från ögat är i minoritet. Det mesta du ser har du sett förut.
Mannens hjärna utgick från de kunskaper han hade om kriget. Om du befinner dig i en skog med din trupp, lyfter ditt gevär och hjärtat bultar, och något rör sig framför dig, vad är det mest troliga du ser i nästa ögonblick? För mannen var det gerillakrigare.
Hjärnan gissar
Det gäller inte bara situationer där vapen är inblandade. Samma sak händer när det sker förändringar i din kropp. Din hjärna känner av dessa förändringar innan den får information från organ eller hormoner. Det är inte dina sinnen som styr utan hjärnan. Om du känner törst dricker du vatten. Efter några klunkar känner du dig mindre törstig, men det tar minst 20 minuter innan vattnet faktiskt släcker törsten i cellerna. Vad lindrade din törst? Svaret är hjärnan. Din hjärna förutsåg reaktionen i kroppen och det är den förutsägelsen du upplever. Det är samma fenomen som ligger bakom att du kan skölja munnen med sportdryck och sedan spotta ut den en halvtimme innan du är i mål. Hjärnan gissar att energi är på väg och du känner dig precis lika uppiggad som om du faktiskt tillgodogjort dig drycken.
Vad föreställer bilden?
Hjärnan är hela tiden på. Din hjärna går på högvarv när den tittar på bilden ovan. Den försöker förstå vad bilden betyder och letar febrilt i sitt arkiv. Du kommer att bli galen om jag inte berättar, så svaret finns här :)
Din hjärna gissar vad signalerna från kroppen betyder. Det gör att generella råd är svåra att ge. En åtgärds effekt är sammankopplad med dina erfarenheter. Om du är trött kanske du blir hungrig och äter ett mellanmål för att bli pigg, för du brukar bli hungrig när du är trött på grund av lite energi. Men du kanske bara är trött. Du behöver sova, inte äta. Det finns fler exempel, men nu är jag trött, eller jag kanske är hungrig? Slutar att skriva gör jag hur som helst.
Som löpare har du inga sysselsättningsproblem under helgen. Det är nästan bra om du inte hittar något att göra, för då kan du ju springa ett långpass. Du kanske känner dig lite annorlunda. En ny studie visar att den känslan stämmer. Du är inte riktigt som de andra.
I en ny studie jämfördes 20 ultralöpare med 20 icke-löpare. Syftet var att se om det fanns några skillnader i mental motståndskraft. Samtliga fick fylla i en rad frågeformulär. De fick också se starka, känslomässiga bilder, samtidigt som deras hjärtfrekvens och hudens ledningsförmåga mättes.
Resultatet visade att löparna hade mycket starkare mental motståndskraft. De var även bättre på att reglera sina känslor och att omtolka negativa situationer. Löparna hade också lägre ökning av hjärtfrekvens och hudkonduktivitet när de tittade på de starka bilderna.
Löpare är mentalt starka
Vi löpare är verkar alltså var mer motståndskraftiga och vi tycks även hantera stress på ett bra sätt. Huruvida löpare ...
Jag är inte så säker på att jag måste ”älska mig själv”. Däremot är jag säker på att jag måste acceptera mig själv. Jag gillar ungefär 80 procent av mig själv. De resterande 20 procenten får jag stå ut med. Jag måste lära mig acceptera det. 80 + 20 = 100 procent.
Det är samma sak med nya, spännande människor. I början är de 100 procent bra, sedan lär du dig kanske att stå ut med de jobbiga 20 procenten. Det finns en skala. Några är bara 20 procent bra för dig. De bör du umgås ganska sparsamt med. De suger tid och energi. Sikta i så fall på stunderna då de levererar de 20 procenten.
Du kan se tiden med dem som en spännande utmaning. De stunderna kan vara dina mest värdefulla stunder. Att bara umgås med likasinnade är inte bra för din utveckling. Du behöver en knuff från ett annat håll ibland.
Det är bara med mig som jag med 100 procents sannolikhet kommer att leva resten av mitt liv med. Det går inte att fly från sig själv. Jag har lärt mig leva med det. Jag accepterar 20 procent av mig och gillar 80 procent av mig. Ibland känns det tvärtom, men det brukar gå över efter en löptur.
Hur du än försöker kan du aldrig låtsas älska dig själv Det kommer inte att hjälpa dig att faktiskt älska dig själv. Att söka bekräftelse från andra och att lura sig själv med positivt tänkande är en återvändsgränd.
Du har säkert upplevt ögonblick av lycka. Du kanske fick tillfälle att visa din skicklighet. Det gav energi. Du skapade en anledning att gilla dig själv.
Framgång föder mer framgång. Dessa vågor av förtroende visar att du kan ändra på hur du ser dig själv, men du kan inte bara vänta på att vågorna ska svepa med dig till en annan strand långt borta. Det är du som skapar vågorna genom att sätta dig och världen omkring dig i rörelse. Det är du som kastar första stenen.
För två månader sedan kanske du tränade hårt inför vårens tävlingar. Du läste om coronaviruset som spred sig i Kina. Det var långt borta. Nu är det här. Virus färdas med flygets hastighet. När tävlingarna ställdes in tappade du motivationen. Det kanske skedde gradvis eller direkt. Men det finns hopp. Det finns en vetenskap om hur du hittar tillbaka till din motivation.
Motivation betyder drivkraft. Det är en process i hjärnan. Inför en uppgift samlar din hjärna in information - som upplevd ansträngning och potentiella belöningar - och jämför information med tidigare erfarenheter. Sedan fattar din hjärna ett beslut: Är det värt att genomföra uppgiften? Brist på motivation skapar därför en nästan förlamande trötthet, för du vill ingenting. Då kan du lika gärna sova en timme till.
Inre och yttre motivation
Det finns inre och yttre motivation. Inre motivation handlar om inneboende drivkrafter: glädje och tillfredsställelse av att träna, identitet, värde och mening. Det är du som har kontrollen. Yttre motivation handlar om inre och yttre tryck. Det kan vara ...
Det viktigaste receptet för framgång sägs vara vilja och uthållighet. Stämmer det? För att ta reda på svaret måste vi titta på vad som händer i hjärnan.
I en studie fick 6 000 studenter först i uppgift att skriva en uppsats, nästa uppgift var att bedöma kvaliteten på klasskamraternas uppsatser. Därefter erbjöds studenterna att skriva ännu en uppsats. Det visade sig att studenter som granskat bra uppsatser presterade sämre än studenter som granskat dåliga uppsatser. 43 procent av studenterna som bedömt dåliga uppsatser ville dessutom skriva igen, medan endast 27 procent av de studenter som bedömt bra uppsatser var sugna på ett nytt försök.
Det handlar om tro
Det tycks alltså som att vi har en tendens att bedöma vår förmåga i relation till andra, vilket påverkar självförtroendet och vår uthållighet. Det drabbar både bra och dåliga ...
De senaste åren har hjärnan gjort en kraftfull comeback inom idrott och prestation. En av de som drivit på denna utveckling (tillsammans med främst Tim Noakes) är den italienska idrottsforskaren Samuele Marcora. Till en början var Marcora - som nästan alla andra - mer fokuserad på muskler än hjärna, men han ändrade synsätt i samband med att hans mor blev svårt sjuk. Han såg att det svåraste inte var sjukdomen i sig utan tröttheten. Den som är svårt sjuk orkar inte göra något. Enligt läroböckerna uppstod trötthet i kroppens muskler, men det tycktes inte gälla svårt sjuka patienter. För dem var det snarare en upplevelse som skapades i hjärnan. Marcora misstänkte att det var ett generellt fenomen, det vill säga att det även gäller för idrottare. (ännu en lång text som var lite för tung för att ta med i en bok. Samlade de texterna här: https://prestationskoden.se/ovriga-texter/)
Angelo Mosso återupplivad
För att undersöka sin hypotes utformade Marcora ett experiment snarlikt landsmannens Angelo Mossos experiment för över hundra år sedan. Tillsammans med kollegan Walter Staiano samlade han ihop ett antal testpersoner som delades upp i två grupper. En grupp såg en 90 minuter lång dokumentär. Den andra gruppen gjorde ett lika långt mentalt krävande, datorbaserat kognitivt test. Därefter fick båda grupperna sätta sig på en testcykel och cykla så länge de orkade. De som gjort det kognitiva testet gav upp redan efter 640 sekunder, medan de som tittat på dokumentären orkade i 754 sekunder - en skillnad på 15 procent!
Hur kan passiva aktiviteter framför en skärm ge sådana dramatiska effekter på fysiska prestationer? Det fanns inga skillnader i de båda gruppernas VO2max, laktatnivåer eller andra fysiologiska egenskaper. De var alla lika motiverade av en belöning på 50 pund. Den enda skillnaden var att de mentalt utmattade personerna rapporterade en högre grad av upplevd ansträngning från första början.
I bild 1 nedan visas kärnan i den gamla modellen: sambandet mellan trötthet och tid till utmattning. Den räta, röda linjen är den effekt som krävs för att du ska utföra ett visst arbete, till exempel springa 4:00/km i en timme. Den streckade linjen visar din maximala effekt; den är som högst i början av ett lopp då du är utvilad. Sedan sjunker effekten som en funktion av tiden i takt med att du förbrukar energi och samlar på dig slaggprodukter. När den maximala effekt du kan producera är lägre än den förutbestämda effekten på 4:00/km (när den streckade linjen möter den räta, röda linjen) tvingas du sänka farten. Det är en kroppsbaserad modell. Hjärnan finns inte med.
Bild 1: Traditionell fysiologiska modell baserad på A V Hill.
Marcora rekryterade tio vältränade, unga män för att testa detta påstående. Männens uppgift var att cykla med en effekt motsvarade 80 procent av VO2max tills de inte orkade längre. Det motsvarar den räta linjen (bild 2). Innan de började cykla testades deras maxeffekt. Den uppmättes till 1075 watt, vilket motsvarar den streckade linjens startpunkt. Testpersonerna cyklade i snitt i tio minuter med en förutbestämd effekt på 242 watt. Sedan orkade de inte mer. Vid tre tillfällen gjorde de ett nytt maxtest. Fem sekunder efter att de gett upp gjordes ett sista maxeffektstest. De kom då upp i 731 watt! Några sekunder tidigare hade de inte orkat cykla en meter till. Den kroppsbaserade modellens påstående om att den räta och den streckade linjen skulle mötas, stämde inte. Tvärtom låg maxeffekten långt över den förväntade linjen. Det fanns hela tiden krafter kvar.
Enligt den kroppsbaserade modellen ger du upp på grund av någon fysiologisk orsak. Men i samma stund som försökspersonerna gav upp, trollade de fram 500 friska watt. Var kom dessa 500 watt ifrån? Marcoras experiment falsifierade den kroppsbaserade modellen. Det var med andra ord dags att uppdatera antaganden och föreställningar om mänsklig prestation. Studien publicerades 2010 med titeln Mind over Muscle och är sedan dess en av de mest citerade studierna inom idrottsforskningen.
Bild 2: De vita cirklarna visar maxeffekt. De svarta cirklarna motsvarar den röda linjen i bild 1 och visar effekten 242 watt. När försökspersonerna gett 100 procent (sista pricken) orkade de ändå cykla tre gånger så hårt.
Om du är löpare vet du hur det känns att springa in i den så kallade väggen. Du kanske föreställer dig väggen som något du saknar kontroll över, en giljotin som faller ner från skyn. I sällsynta fall rycker verkligen hjärnan undan benen för extremt motiverade löpare, men Marcoras experiment visar att det är du som ger upp av egen fri vilja. Det är en medveten handling. Det finns krafter kvar som kan trollas fram om motivationen är tillräckligt stark. Att ge upp är alltid ett medvetet beslut. Det är provocerande påstående, men innerst inne vet alla som sysslar med uthållighetsidrott att det stämmer. Det är du och ingen annan än du som ger upp. Väggen ramlar inte ner över dig, den byggs upp - sten för sten - i ditt medvetande. Varför ger du upp? Kanske för att du inte orkar, för att du tycker att motståndaren verkar starkare eller för att du inte tycker att det är värt den uppoffring som krävs för att springa vidare. Marcora kompletterade Mossos idé med psykologisk motivationsforskning och kognitiv neurovetenskap och kallade sin nygamla modell för den psykobiologiska modellen. Det är en syntes av fysiologi och psykologi, av kropp och själ, av muskler och hjärna. Vi börjar med den psykologiska delen.
Motivationsteori (psykologi)
Eftersom experimenten visade att beslutet att ge upp är medvetet, sökte Marcora efter förklaringar i olika psykologiska teorier om motivation. I en artikel skriven av Jack Brehm och Elizabeth Selfs från 1989 - The Intensity of Motivation – hittade han en passande motivationsteori som kunde tillämpas på alla beteenden som drivs av motivation. Enligt denna teori styrs motivationen av dina behov, det förväntade utfallet och de förväntningar du har om att ditt beteende kan påverka dessa faktorer. Motivationens intensitet styrs i sin tur av uppgiftens komplexitet, din kapacitet och hur mycket ansträngning du tycker det är värt att lägga ner på uppgiften. Säg att du sprang ett maraton på drygt fyra timmar för ett år sedan. För att du ska komma under fem timmar inom två år behövs vare sig mycket motivation eller ansträngning. Fyra timmar kräver både motivation och ansträngning. Du klarar knappast 3,30, men om du erbjuds en miljon för en tid under 3,30 ger det dig förmodligen motivation att öka dina ansträngningar. Om du däremot erbjuds fem miljoner för tre timmar, skulle du inte ens försöka. Du vet att du saknar kapacitet och därför anstränger du dig inte. Din vilja att anstränga dig sjunker ner mot noll. Det är inte värt det.
Bild 3: Brehm och Self, The intensity of motivation. Ju högre potentiell motivation, desto mer anstränger du dig. Det leder i sin tur att du kommer långt ut på uppgiftens svårighetsgrad innan motivationen slår i motivationstaket.
Din potentiella motivation motsvarar den maximala ansträngning du är villig att uthärda för att uppnå ett mål, och den kan påverkas av en rad olika yttre faktorer. Hur fort du springer bestäms av dig och hur du upplever din ansträngning. Ju bättre tränad du är, desto lägre grad av ansträngning upplever du vid samma svårighetsnivå och desto fortare och längre orkar du springa.
Denna modell ger också en djupare förklaring till alla kroppsbaserade studier. Exempelvis visade en studie att kolhydratladdade cyklister orkade cykla i 150 min, medan en kontrollgrupp utan kolhydrater bara orkade i 100 min (bild 4). Genom att ladda med kolhydrater dagen innan orkade cyklisterna alltså 50 procent längre. Det är ett starkt bevis för att du bör tävla med kolhydrater. Men kolhydraterna är bara en orsak. Den djupare förklaringen är hur kolhydrater och allt annat påverkar din upplevelse av ansträngning, vilket exempelvis bevisas av att om du sköljer munnen med sockervatten kommer du att orka mer.
Bild 4: Brist på kolhydrater och ansträngning. Den upplevda ansträngningen ökar långsammare efter kolhydratladdning och möter motivationstaket först efter 150 minuter.
Biologi (neurovetenskap)
Ju snabbare och längre du springer, desto fler muskelfibrer måste hjärnan rekrytera. Hjärnan måste alltså arbeta hårdare. Hjärnan skickar signaler till musklerna och en kopia av denna information går till Anterior Cingulate Cortex (ACC). Marcora tror att upplevelsen av trötthet till största delen skapas i ACC. I en studie från 2005 visade tyska forskare att möss väljer den lätta vägen i en labyrint om de har en skada i ACC. Friska möss tar den hårdare vägen som ger dem mer ost. De är motiverade. De skadade mössen ville ha mycket ost, men de orkade inte. De var inte tillräckligt motiverade att anstränga sig.
Marcora föreslog 2014 att det var adenosin som låg bakom denna trötthet och brist på motivation. En artikel, skriven av ett forskarteam från University of Canberra som publicerades i Sports Medicine 2018, förklarar den biologiska mekanismen bakom Marcoras hypotes. När du springer länge förbrukar hjärnan glukos, särskilt i ACC som är viktig för impulskontroll. Denna tillfälliga och lokala bränslebrist ökar mängden adenosin som i sin tur blockerar dopamin. Resultatet är en ökad upplevd ansträngning och minskad motivation - med andra ord känner du dig trött. När forskare injicerat adenosin i motiverade möss valde de den enkla vägen som mössen med skador i ACC. Däremot blockerar koffein - som binder till samma receptor som adenosin - denna trötthet. Kaffe ökar därmed prestationsförmågan.
Trötthet uppstår när hjärnan driver musklerna och när du motstår impulsen att ge upp och göra något annat, som att stanna eller titta på Facebook. Om du gillar ditt jobb, blir du inte lika trött för du kämpar inte lika hårt mot impulsen att göra något annat. Din hjärna sammanställer informationen och jämför den med tillståndet i kroppen och information från sinnesorganen. Denna information jämförs med tidigare erfarenheter. Upplevelsen kommer alltså inte i första hand ”utifrån” från musklerna, utan ”inifrån” hjärnan som övervakar sådant som energibehov och fettreserver. Hjärnan skapar upplevelser som trötthet så att den kan göra prognoser för framtiden. Syftet är att öka din chans att överleva. Tröttheten är, precis som Mosso förstod, en biologisk skyddsmekanism. Denna trötthet kan tolkas på olika sätt beroende på erfarenheter och sinnesintryck.
I Alex Hutchinsons bok Endure beskriver Marcora ansträngning som ”…the struggle to continue against a mounting desire to stop”. Tröttheten växer under slutspel, ultralopp och tentaperioder. Timglaset av adenosin fylls upp snabbare än det töms. Till slut orkar du inte längre. Om livet är en enda lång uppförsbacke kan det leda till utbrändhet och överträning. Trötthet skapas av hjärnan för att få dig att sakta ner och vila, precis som hunger får dig att äta eller törst att dricka. Upplevelserna har skapats genom naturligt urval och hjälpte dina förfäder att överleva. De vägleder dig att fatta rätt beslut så att dina fettreserver inte hotas och hjärnan riskerar tillgången på energi.
Hjärnuthållighetsträning
Med hjälp av nya träningsmetoder har man trängt allt djupare ner i människans malmkropp, men avkastningen sjunker. För att komma vidare tror Marcora med flera att vi behöver vända blicken inåt. Lära känna oss själva, gräva i hjärngruvorna. Vad driver dig? Vad vill du? Finns det något sätt att göra upplevelsen av ansträngning mer uthärdlig? Är det värt det? Den psykobiologiska modellen erbjuder den typen av nya, innovativa träningsmetoder som går på djupet.
I ett experiment 2013 testade Marcora en form av hjärnuthållighetsträning för första gången. Testet skedde i den brittiska militärens regi, så han fick låna 35 militärer för studien. Han delade in dem i två jämnstora grupper. En grupp cyklade en timme tre gånger i veckan. Den andra gruppen cyklade exakt lika mycket, men de gjorde också kognitivt krävande uppgifter medan de cyklade. Efter tolv veckor jämfördes de båda grupperna. De hade uppnått samma förbättring av VO2max, vilket man kan förvänta sig av likartad fysisk träning. Därefter gjorde de ett test där de cyklade till utmattning, med en ansträngning motsvarande 80 procent av VO2max. Den första gruppen ökade sin uthållighet med 43 procent, medan den andra gruppen - som kämpat med mentalt krävande uppgifter - förbättrade sin uthållighet från 27 minuter till 51 minuter. Det är en förbättring på 113 procent!
Samuele Marcora
Syftet med fysisk träning är att systematiskt utsätta kroppen för fysiskt utmattande uppgifter så att kroppen bygger upp ett motstånd mot trötthet. Syftet med hjärnuthållighetsträning är något liknande, men istället för att träna fysiskt, tränar du din hjärna med mentalt ansträngande arbetsuppgifter som kräver någon form av impulskontroll. Hjärnuthållighetsträning bygger på två psykobiologiska antaganden: att uthållighet begränsas av din upplevda ansträngning och att mental utmattning ökar upplevelsen av ansträngning. Av det följer det logiskt att träning som ökar motståndskraften mot mental trötthet minskar upplevelsen av ansträngning, vilket förbättrar uthålligheten. Marcora gissar att upprepad exponering för mental utmattning effektiviserar hjärnan så att nervcellerna förbrukar mindre glukos och därmed skapar mindre adenosin. Hjärnuthållighetsträning kan därmed öka mängden bränsle som din hjärna kan lagra, precis som fysisk träning leder till en ökning av hur mycket glykogen dina muskler kan lagra. Båda mekanismerna skulle hjälpa till att ge din hjärna tillräckligt bränsle, vilket i sin tur minskar uppbyggnaden av adenosin som ligger bakom trötthetskänslorna.
Stroopeffekten
Det enklaste och snabbaste och mest utmattande kognitiva testet är ett så kallat strooptest. Ett strooptest är inte särskilt svårt, men det kräver uppmärksamhet, uthållighet och impulskontroll. För att bygga upp hjärnkrafterna, måste de kraven vara uppfyllda. Sudoku eller huvudräkning är inte tillräckligt utmanande. Det måste vara så pass mentalt ansträngande att du tvingas stå emot impulsen att göra något roligare med ditt liv.
Ett strooptest är uppbyggt av ord på färger som visas på en skärm (gul, blå, grön, röd), och bokstäverna är färglagda i samma färger, men ord och färg stämmer inte överens. Du ska trycka på en knapp som motsvarar färgen, inte själva ordet, vilket kräver att du motstår impulsen att reagera på texten. Till exempel, om ordet "röd" visas i blå bokstäver, ska du trycka på knappen för blå. Hjärnan är snabbare på att känna igen ord än färg och vill välja det första som dyker upp i tanken. Du måste hejda den tanken. Det kräver uppmärksamhet och efter några minuter känner du också att det krävs uthållighet för att upprätthålla fokus och impulskontroll.
Strooptest.
I en studie utförde man denna typ av strooptester under tolv veckor, tre gånger per vecka. Försökspersonerna delades upp i en grupp som cyklade och en grupp som både cyklade och gjorde strooptest. Efter tolv veckor var den andra gruppen dubbelt så uthållig i ett test till utmattning. Det fanns inga mätbara fysiologiska skillnader som VO2max mellan grupperna. Förbättringarna fanns i hjärnan. I ytterligare en studie, som gjordes av forskare vid University of Canberra, jämfördes 11 elitcyklister med 9 motionärer. Först gjordes ett strooptest. Efter detta strooptest cyklade alla så fort de orkade i 20 minuter. Elitcyklisterna var signifikant bättre än motionärerna på strooptestet och de cyklade dessutom lika snabbt direkt efter strooptestet som efter kontrolltestet. Motionärerna var dock 4,4 procent långsammare. Elitcyklisternas hjärnor har under flera år av hård träning anpassat sig till mental trötthet, precis som träning anpassar kroppen till fysisk trötthet. Uthållighetsträning tycks stärka förmågan att fokusera länge, vilket är en bra egenskap i hela livet.
Du är både en kropp och en hjärna, det handlar mer om vad du väljer att se dig som. Det är inte ”it’s all in the mind”, det är ”it’s all in you”. Det är varken kropp eller hjärna som befinner sig i universums centrum. Det är du som kretsar runt dina egna axlar och varje dag kan du se dig om efter nya sidor av dig själv.
Ett av de effektivaste sätten du kan öka prestationen på utan att träna fysiskt är att prata positivt med dig själv medan du springer. En ny studie visar att det dessutom är bättre att prata med sig själv i andra person (du kan) jämfört med om du pratar med dig själv i första person (jag kan).
Tänk tillbaka på ditt senaste lopp. Hur pratade du med dig själv? Sa du "jag måste springa en timme till", eller sa du "du måste springa en timme till”? I båda fallen handlar det om positivt självprat, vilket man tidigare kopplat till bättre prestation. Men det finns en grammatisk skillnad i de båda satserna. Spelar det någon roll?
Grammatiska effekter
I en ny studie testade forskare huruvida självprat i första och andra person gav olika utfall. De testade alltså om det var skillnad på att säga: ”Jag kan göra ...
Nästan alla drabbas direkt eller indirekt av psykisk ohälsa. På senare tid används motion alltmer som komplement till KBT och medicinering. Flera studier kopplar motion till lindring av depression och ångest och till förbättrad stresshantering.
Om du sprungit vet du att känns bra att träna. När du springer frigörs endorfiner i hjärnan. På kort sikt ger de dig en euforisk känsla. På lång sikt sker positiva fysiologiska förändringar i hjärnan. Löpning eller en rask promenad är en ...
Det är inte ovanligt att känna sig som en bluff ibland, men om du konstant går omkring och känner dig som en bluff som snart ska avslöjas - trots att du är kvalificerad och duktig på det du gör - då kanske du har något som kallas bluffsyndromet (imposter syndrome).
Det är ett ganska vanligt syndrom. En ny studie visar att 20 procent av högskolestudenterna lider av det. I studien frågade forskarna hur studenterna hanterade dessa känslor. Det visade sig att de som tog hjälp av klasskompisar kände sig ännu sämre. De som vände sig till någon utanför den snäva sociala gruppen, som familjen, andra studenter, eller lärare, kände sig bättre. Genom att söka sig längre bort blev det lättare att se sig själv i en större helhet och inte bara fokusera på sina förmodade brister inom det egna kompetensområdet.
Forskarna såg också att de som lider av syndromet utför sina jobb lika bra som andra, de tror bara inte på sig själva.
Om du lider av bluffsyndromet tror du att människor gillar dig för något som inte stämmer och att detta gillande upphör i samma stund som sanningen om dig avslöjas.
En väg för att minska detta syndrom - som är skadligt för både individ och företag - är att skapa en kultur som tillåter misslyckande och misstag. Det känns inte bra att göra misstag. Det är naturligt att känna sig värdelös efter ett misstag. Men det ska inte leda vidare till ett negativt tänkande som löper amok.
Tillåt, uppmärksamma och släpp
Att känna igen och släppa negativa tankar är nyckeln för att ta sig ut ur detta. Låt dina tankar och känslor komma och gå som moln på himlen. Det hjälper dig att acceptera negativa tankar som tillfälliga svar på en situation, inte ett bevis på att du är en värdelös person.
Bli uppmärksam på vad det är du berättar för dig själv, till exempel ”Ingenting funkar för mig”, "Jag borde ha gjort …" eller ”Jag är värdelös”. Du kan välja en passiv berättelse om hjälplöshet eller en aktiv berättelse där du tar kontroll. Fråga dig själv vad det är du kan kontrollera i berättelsen. Om du har kontroll, känns allt mycket bättre.
Om dina tankar saknar kontroll bör du släppa dem. Du behöver inte tro på allt du säger till dig själv. Öppna dörren och låt tankarna rusa ut, jaga varandra och bita sig själva i svansen. Fokusera istället på det som är viktigt för dig.
Hjärnans viktigaste funktion är att göra förutsägelser. Förutsägelserna skapar din upplevelse. Det är därför din tro är så intressant, för din tro påverkar hjärnans förutsägelser.
Placebo och nocebo
I boken Suggestible You, skriver Erik Vance om Mike Pauletich. När Pauletich var 42 år, kände han att något var fel. Det visade sig vara symptom på Parkinsons sjukdom. Om tio år sitter du i rullstol, sa läkaren. Läkarens dom är ett exempel på nocebo, som betyder ”jag skall skada”. Motsatsen är placebo, som betyder ”jag skall behaga”. Vad läkaren säger påverkar patientens tro och som läkare är det viktigt att väga orden på guldvåg.
Läkarens dom ledde till att Pauletich tappade hoppet. Livet rasade samman. Han slutade träna. Åtta år senare kämpade han mot depression. Han hade svårt att gå och tala. Men då rekryterades han till test av en ny behandling. I testet fick hälften en riktig hjärnoperation, medan den andra hälften fick en bluffoperation.
Efter operationen var Pauletich som en ny människa. Talet blev genast bättre, han kunde skriva och ...
Det finns gränser. Det är kanske viktigare att avgöra när det är dags att ge upp och byta riktning, än att försöka till varje pris. Allt har ett pris. Men det finns vissa människor som inte kan ge upp. De betalar hellre det högsta priset. Några av dessa människor finns i Japan, i en sektliknande munkorder och de kallas för maratonmunkarna. När jag läserom maratonmunkarna i Japan försöker jag förstå dem, men jag förstår inte riktigt. Jag tror aldrig jag kan förstå dem helt och fullt för jag är inte född i Japan och jag saknar många begrepp som är självklara för dem. Jag delar några begrepp med de japanska munkarna. Jag ser livet som en väg. Jag försöker leva i nuet. Jag ser allt som lärande. Men deras livsval känns ändå främmande. (det här är ett långt blogginlägg - ett kapitel från ett tidigare (misslyckat) bokprojekt (liksom de lika långa om Phineas Gageoch om drömmilen)...)
Värdens hårdaste lopp - kaihogyo
Vilken tävling är den hårdaste i världen? Är det Iron Man? Race Across America? Det finns olika åsikter om det. Själv lägger jag min röst på kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei utför i 1000 dagar. Jag tror inte det finns ett mentalt eller fysiskt mer utmanade ”lopp”. 47 munkar har klarat kaihogyo under det senaste århundradet. Tre av dem gjorde det två gånger. En av de tre, Yusai Sakai, gick i mål andra gången 1987 som 60-åring. Det är en form av obegriplig mental styrka.
En maratonmunk i klassisk utstyrsel.
Kaihogyo handlar om att förflytta dig mer än 40 km varje dag under en period av sju år. Loppet är indelat i tio segment om 100 dagar. Den kortaste sträckan är 40 km per dag i 100 dagar, den längsta 84 km per dag i 100 dagar. Munkarna färdas sammanlagt 46400 km, vilket är mer än ett varv runt jorden. Det finns olika berättelser om kaihogyo ursprung. Enligt en sådan berättelse promenerade en ung pojke med namnet So-o i skogarna vid berget Hiei. En dag såg han Buddha nära ett vattenfall. Han kastade sig i vattnet för att förena sig med honom. Efter denna upplevelse byggde han 300 kloster och böneplatser i skogarna runt berget. Han levde ett asketisk och isolerat liv. Under de kommande åren fick han många efterföljare och de kallade den andliga resan för kaihogyo. Med tiden utvecklades regler för att samordna de olika berättelserna om kaihogyo.
I grunden handlar kaihogyo om att besöka de 300 klostren och böneplatserna. Egentligen ber munkarna i 1000 dagar och de går och springer för att hinna med alla besök under en dag. Varje dag är fylld av ceremonier och fysiska strapatser. Löpningen är ett medel. Klosterbesöken och ceremonierna är också ett medel, eller en väg. Målet är komma närmre naturen och upplysning. Enligt munkarna är naturen en manifestation av Buddha och upplysning kan uppnås i detta livet. Kaihogyo knyter samman flera berättelser och är munkarnas epos om sig själva.
Det första året springer munkarna ett maraton om dagen i 100 dagar. Därefter begär de om tillåtelse att fortsätta i ytterligare 900 dagar. Om läraren tror att eleven är uppriktig ger de klartecken. De första 100 dagarna är det fritt fram att ge upp, men från dag 101 kan munken inte längre dra sig tillbaka. Han har gjort ett åtagande - ett komittment - att antingen slutföra uppdraget eller ta sitt eget liv.
En misslyckad man
Yusai Sakai bestämde sig för att göra kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han visste att han var bättre än så. Han hade grit. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han klarade det utan skador. Hur är det ens möjligt? Vem gör det som 53-åring?
Om man känner till Sakais levnadshistoria känns det ännu mer osannolikt. Den första halvan av Sakais liv var allt annat än lyckosamt. Han misslyckades som student. Han kom inte in på något universitet. Han tog värvning i armen under andra världskriget, men kriget tog slut innan han var klar med utbildningen till självmordspilot. Efter kriget drabbades han av en djup depression. Så många bra unga män hade dött men han - en usel människa - hade överlevt. Efter kriget försökte han komma in på universitetet. Men han misslyckades med sina studier. Han drev från jobb till jobb. Så var det tills han fyllde 40 år. Då blev det ännu värre. Hans fru tog livet av sig. Hans svärmor hade länge försökt få henne att lämna Sakai, men hon valde att lämna livet istället. Sakai tyckte att hon var en bättre människa än honom, men hon dog och han levde. Sakai var förkrossad, ensam, arbetslös och 40 år. Han hade kommit halvvägs i livet och misslyckats med allt. Han tänkte ta livet av sig, men hans svärmor - av alla människor - övertygade honom att söka sig till munkarna vid berget Hiei.
Han hade inget att förlora och gick dit till fots. Munkarna var först skeptiska till Sakai. Han var för gammal, vanligtvis tillåter inte denna stränga munkorder någon över 35. Han bönade och bad om en enda chans. Munkarna gav med sig och lät honom utföra en ceremoni. Varje morgon tog han en iskall dusch under ett vattenfall, sedan gick han från knästående till stående 108 gånger. Det var ansträngande och han tvekade, men för varje dag kände Sakai sin beslutsamhet växa. Till slut var han mogen för kaihogyo. Han gav sig iväg 1965.
Sakais första kaihogyo
Under de första 100 dagarna testade läraren hans mod och ihärdighet. Som alla bra lärare ville han bli överträffad av sin elev. Det var hårt. Varje dag var en kamp. Den första tiden var Sakai övertygad om att han skulle dö av utmattning. Han bar med sig pengar till sin egen begravning. Sakai uthärdade och överlevde det första året. Han härdade ut nästa år och året efter det. Det var aldrig lätt. Det fjärde året upplevde han ett genombrott. Han hade klarat halva sträckan och han var inte längre plågad av tankarna på sitt liv och sin fru. Han hade lärt sig acceptera det som hänt. Tidigare såg han sina första 40 år som bortkastade; nu förstod han att han lärt sig mycket under den tiden. Det hade tagit honom dit han var nu. Han kände inte längre någon fysisk eller andlig smärta. Det var halvtid i livet och i kaihogyo. Men det svåraste provet återstod: fastan.
I början av det femte året ska munkarna fasta utan mat, sömn och dryck i nio dygn. Under nio dygn satt två munkar på var sin sida om honom. De bevakade att han inte somnade eller tappade hållningen. Han mumlade sitt mantra. Han utförde ceremonierna, men det gick allt saktare. Cellerna grävde allt djupare i organen efter energi. Efter fem dygn fick han en mugg vatten att skölja munnen med. Det är absolut förbjudet att svälja. En del blir galna av vattnet. De uttorkade cellerna skriker ju efter vatten. Sakai höll sig lugn. Han klarade provet. Han spottade ut vattnet. Vatten utblandat med blod rann över glaskanten. Det var ett bevis på att han inte svalt en enda droppe. Efter ytterligare något dygn dog naglarna. Djupa fåror skar genom händerna. Han hallucinerade. Han utförde ritualerna, men visste inte om han var död eller levande. När fastan var slut föll han ihop, men han repade sig och fortsatte springa nästa dag.
Syftet med fastan är pånyttfödelse. De första fyra åren springer man som individ. På den tiden avverkar man halva sträckan. Efter fastan känner man tacksamhet över livet. Sakai sa att han kände sig odödlig. Han var säker på att klara kaihogyo. Han kom in i ”andra andningen” och upplevde långa stunder av flow.
Det som sedan såg ut att bli en lång raksträcka mot mål höll på att få ett tvärt slut när han blev anfallen av ett aggressivt vildsvin. Sakai skadade sig och såret blev inflammerat. Smärtan blev värre och värre. Han blev tvungen att stanna. Han satte sig ner på en sten, tog fram sin "självmordskniv" och petade i såret. Sedan satte han sig på knä med kniven mot halsen och väntade på döden. Men han föll aldrig ihop över kniven. Han överlevde igen. Krafterna kom tillbaka och han tog sig till klostret innan midnatt. Efter sju år gick han i mål 1973.
Sakais andra kaihogyo
Efter några år kände Sakai att det borde gå att göra kaihogyo bättre. Sju år senare 1980 - efter en lika lång återhämtning som längden på kaihogyo - gjorde han sig redo för ytterligare ett lopp. Han klarade det och gick i mål 1987. Efter det vandrade han i Kina, Indien och Sydamerika. För Sakai tog träningen och lärandet aldrig slut.
Han brukade säga att han dog varje natt och varje morgon föddes han på nytt. Varje kväll såg han tillbaka på dagen som gått och gick igenom alla misstag för att bli bättre nästa dag. Varje dag var som ett helt liv med en chans att rätta till misstag från tidigare liv. Genom att upprepa denna tanke dag efter dag lyckades han springa i 2000 dagar och utföra ceremonierna på ett allt bättre sätt. Han tog ett steg, en ceremoni och en dag i taget. Munkarna lär sig att fokusera på det de gör och inte stirra sig blinda på det avlägsna målet som är upplysning. Genom att leva här och nu, klarar du nästan vad som helst.
Du lär känna dina gränser och därmed kan du flytta dem på ett kontrollerat sätt. Det är en viktig del av att upprätthålla en daglig rutin som kaihogyo, sa Sakai. Det viktigaste är att lära känna sig själv. För att klara kaihogyo måste du veta hur långt du kan pressa dig utan att missa nästa dag. Sakai menade att du bör pressa dig lite då och då eftersom framtiden är oviss. När det inträffar oväntade svårigheter är du redo och blir inte överrumplad. Sakai var ingen löpare. Ingen av munkarna som klarat kaihogyo var löpare. De blev löpare. De sprang och sprang, till slut var de löpare. Allt är lärande.
”It doesn’t matter what, just find something and stick to it, that is practice.”
De första månaderna är värst. Oftast drabbas de av skador och svår utmattning. De är ovana. Sedan anpassar de sig gradvis till ansträngningen. I Japan hyllar man ansträngning i högre grad än i väst. I väst är vi mer fokuserade på talang och begåvning. I Japan är det inte den bästa eleven som läraren kallar fram till tavlan för att visa en lösning, utan den elev som tycker uppgiften är svårast. Eleven kämpar tillsammans med läraren och de andra eleverna tills uppgiften är klar. De lär sig tidigt att ansträngning lönar sig.
Begreppet att leva varje dag som om det var hela livet tycks ha varit Sakais grundläggande insikt. För en västerlänning kanske det låter som att leva som om det inte finns någon morgondag och ropa ”Carpe diem”, men det är en felaktig tolkning. Sakais insikt var kopplad till en förståelse för sakernas "sanna" natur. Bara genom att vara uppriktig kan man verkligen leva varje dag som ett liv. Man måste vara öppen för att acceptera saker som de är i varje situation. Livet är en upplevelse. Det kommer till oss. Att acceptera livet leder till tacksamhet över livet, menade Sakai.
Det viktigaste kravet för att klara kaihogyo är uthållighet. Uthållighet är något munken lär sig på vägen. I början är det jobbigt, men med tiden blir de allt uthålligare. Uthållighet leder till prestation och till praktiska fördelar i vardagen. Sakais egna lärdomar kommer från den dagliga ansträngningen att gå och springa mellan 40 och 84 km. ”The heart of what I talk about comes from things I realized as I was walking and which I never forgot”, sa han.
Yusai Sakai (1926 - 2013)
Förutom uthållighet räknade Sakai empati, medkänsla, tacksamhet och uppriktighet till det som är viktigt i livet.
Munkarna gör en rad mentala förberedelser inför kaihogyo. De tränar på att meditera i rörelse. De fokuserar på andning och att föreställa sig att kroppen är lätt som en fjäder medan de springer. De tränar sent på kvällen och lär sig fixera blicken på en stjärna. De samordnar takten med ett hemligt mantra som deras lärare viskar till dem. Löparen måste hålla ögonen på stjärnan och aldrig tillåta sig själv att bli distraherad. När löpare nått den rätta nivån av rörlig meditation kan de flyga som vinden och liksom glida genom luften i ett tillstånd av djup kontemplation. De springer svävande i flow i nuet. När den mentala träningen är klar är de redo för kaihogyo. Den fysiska träningen börjar samma dag som de ger sig ut på kaihogyo.
Munkarna bär med sig mat på färden, men det är mat som de ska dela med sig av. Det är strängt förbjudet att äta maten själv. Vid midnatt kliver de upp och äter en enkel vegetarisk måltid som består av misosoppa, grönsaker, tofu och te. Enligt rapporter från antropologer som följt dem under flera år rör det sig inte om mer än 1000-1200 kalorier per dag. Det ger dem energi tillsammans med lagrat fett att springa två maraton per dag i hundra dagar. Kanske ger hungern dem motivation att springa, kanske kommer de lättare in i ett flow.
Medan munkarna springer utvecklar de djup kunskap om hur de ska vila olika delar av kroppen medan de är i rörelse. Nu vilar jag axlarna, nu vilar jag mina höfter, nu vilar jag knäna, och så vidare. Det finns ögonblick av vila i rörelse och de lär sig hitta dessa ögonblick, rörelser och platser i kroppen. Efter sju år är de experter på den egna kroppen. De lär känna sig själva och sin periodiserade natur. Kaihogyo är en sjuårig berättelse och en skola i självkunskap där de lär känna varje del av sig själva i det djupaste sammanhanget - naturen. De har hårda stunder och lugna stunder. De tar varje tillfälle att vila och varje dag går de djupare in i sig själva. Allt är lärande. Du kan lära dig något av och om allt.
”Even a blade of grass can be your teacher”
Längs stigarna ligger gravar som är en påminnelse om att det är munkens plikt att hedra och vara trogen munkordern och träningen. I gravarna ligger munkar som inte av klarade det. Självmord är kanske den del av den urgamla moralkoden i Japan som är mest obegriplig för en västerlänning. Maratonmunkarna har gjort ett åtagande att fortsätta till slutet. Individen är inte det största värdet som i väst. Tillsammans med viljan att följa sin valda riktning lär sig munkarna att älska det de gör.
”Human life is like a candle; if it burns out halfway it does no one any good. I want the flame of my practice to consume my candle completely, letting that light illuminate thousands of places. My practice is to live wholeheartedly, with gratitude and without regret. Practice really has no beginning nor end; when practice and daily life are one, that is true Buddhism.”
För en västerlänning känns kaihogyo främmande. I Japan blev dock Sakai en känd person. Han klarade inte skolan, men han lärde sig mer än de flesta genom fysisk träning och djupt tänkande. Hans ”självhjälpsböcker” blev populära i Japan, för kaihogyo ligger inbäddat på djupet i den uråldriga japanska kulturen.
Buddha och de olympiska spelen
Det är lätt att glömma att idrott och andlighet hänger ihop. Upphovet till de olympiska spelen i antiken var att hylla Zeus och de andra gudarna som man trodde levde på berget Olympos. Spelen hölls oavbrutet i över 1100 år, vilket är längre tid än Sverige varit ett eget rike. Atleterna tävlade för priser. Ordet atlet betyder ”en som tävlar för priser”. Grekerna offrade enorma summor till vinnarna som sågs som gudarnas skuggor eller avgudar. De kallades idoler (efter eidos som betyder form eller avbild). Vi ser fortfarande de olympiska vinnarna som idoler, som om de befruktats med talang av självaste Zeus.
När Coubertin startade om OS 1896 var det fokus på rena, friska kroppar. Den internationella idrotten skulle besegra den förlamande tröttheten som spred sig över världen i samband med den själsdödande industrialismen och den obarmhärtiga kapitalismen. De moderna spelen skulle bara vara öppna för amatörer och rent spel, så som Coubertin trodde världen var före fabriker och kapitalism. Men den djupare betydelsen av ordet atlet - pengar och priser - har tagit över Coubertins vision. Tävlingar tycks drivas av sådana belöningar. Vi offrar inte längre kor och getter på altare, men skattebetalare och företag ger idolerna stora summor och om de inte levererar det vi betalat dem för offras de på medias altare.
De begrepp som finns i väst är inte universella, det finns andra begrepp om uthållighet och prestation, idoler och gudar. Om du gräver djupare i andra kulturer lär du dig fler begrepp. Då kan du lära dig något av det. Det kanske går att skapa en egen västerländsk vision av kaihogyo? Precis som den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn tog den religiösa udden från meditation och gjorde den västvänlig i form av mindfulness på 1970-talet, kan man tänka sig en sekulariserad form av kaihogyo. Ultralopp är en mild och ganska entonig variant av kaihogyo. Det kanske krävs nya former av olympiska utmaningar för den nya sortens mentala trötthet som breder ut sig. Sakai talade om livslångt lärande, om att pressa gränserna, fokusera och träna och att känna tacksamhet. Han sa också vad du inte ska göra:
“If you sit there watching tv, specially period pieces, you’ll go senile in a flash”.
Det finns många som ser TV-serier i tusentals dagar i följd. Sakai sprang i tusentals dagar istället. Han levde varje dag som ett helt liv. Han dog den 24 september 2013.
Riktning och mening
När Sakai hade nått mitten av livet upplevde han en djup kris. Han kastade bort dagarna. Han saknade en riktning i livet och han var definitivt ingen löpare, men han lyssnade på en erfaren person som förstod var han var på väg och kände till en bättre väg. Han började ta små steg åt rätt håll. Han skapade mening med hjälp av sina lärare. Sedan bestämde han sig för att springa kaihogyo. Han lärde känna sig själv och naturen. Det är samma sak. Du står inte utanför naturen, du springer med den. Genom hårt arbete blev han en upplyst löpare som strävade efter att lära sig något av varje dag.
Sakais mål med kaihogyo var mer i form av en riktning än ett målsnöre. Varje helig plats och varje dag var ett delmål. Det svåraste hindret var fastan efter halva sträckan. Han sprang rakt in i fastan och staplade sedan ut på andra sidan. Han kände lukten av dödens andedräkt och det fick honom att uppskatta livets berättelse. Livet blev meningsfullt och något större än hans eget liv. Många som varit nära döden vittnar om det. Mötet med döden gör att du ser livet mot bakgrund av det som livet inte är. Efter det är det inte lika lätt att kasta bort dagarna - för det är dagarna som är livet och varje dag är en berättelse av korta stunder och ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Sakai klarade kaihogyo två gånger. Han ville bli bättre andra gången. Är det grit eller flow, motivation eller ett tänkesätt? Jag tror det är allt detta. Det är olika aspekter av samma djupa sanningar. Känn dig själv. Vad är det du vill?
Om du tror att det du gör är en del av något större, klarar du mycket mer än om du bara gör det för dig själv. När du är en del av något, känns livet meningsfullt och du kan offra en stor del av dig själv genom att öka din ansträngning för att nå det du vill uppnå. För munkarna på berget Hiei finns Buddha i naturen. Naturen är större än människan. Även en sekulariserad person kan känna sig som en del i ett sammanhang. Det är en tanke som kanske finns lagrad djupt i våra gener, för allt liv kommer från naturen.
Munkarna lever i nuet. De mumlar mantran för att fokusera tankarna i rätt riktning. De heliga platserna är delmål. De är fokuserade på nuet och inriktade på nästa heliga plats och ägnar den all uppmärksamhet när de kommer fram. Löpning är ett sätt att ta sig mellan de heliga platserna. Det är ett medel, inte ett mål i sig. Sakai sa att han föddes varje dag och att han såg tillbaka på livet varje kväll. Varje dag var ett liv. Du ska ta vara på ögonblicken och ta vara på stunderna mellan ögonblicken. Det finns inget annat. Du kan inte leva i en önskedröm, i det förflutna eller i framtiden, för det är aldrig där du är. ”När du går, äter och reser, var där på riktigt. Annars missar du större delen av ditt liv”, sa Buddha.
Munkarna förbereder sin kropp och sin själ för hårt arbete. De är inte idrottsmän och de löptränar inte. De är hängivna. De är motiverade. De bästa lärarna på klostret hjälper dem. Om din kropp och din själ är förenade på djupet, finns det inget som stoppar dig från att uppnå det som du vet att du kan och vill. Men synen på misslyckande är grym. Självmord är inte en väg. Liv, väg och misslyckanden hänger samman. Det finns alltid en väg tillbaka till livet. Men det är ju också för att jag inte delar deras begreppsvärld. Jag kan aldrig förstå dem på djupet.
Munkarna vet i vilken riktning de springer. De vet att de är löpare på upplysningens stig. De frågar sig inte om de är det, de vet att de är det för det är det de gör. I sin bok Ways of a Runner frågar Adharanand Finn en munk som klarat kaihogyo. Varför gjorde du det? Alla frågar samma sak, svarar munken. Varför lever vi? Det är en resa. Resan ger tid för eftertanke. Det är en sorts meditation i rörelse. Du ska springa lugnt och eftertänksamt. Det ger tankarna ro. Hur känns det nu när du är klar? undrar Finn. Är du upplyst? Har du nått ditt mål? Det finns inget slut. Lärandet fortsätter hela livet, svarar munken. Efter en stund förstår Finn att munken är som du och jag. Han hade gjort något som var svårt och synnerligen krävande, men alla har det svårt ibland. Munken valde det själv. Munken berättade att han hade sett ett tv-program som handlade om löpare som tränade inför ett maratonlopp. De hade dagar då det kändes tungt. Det kändes bra. Jag var inte ensam om att tvivla på mig själv, sa munken. Jag hade också några tunga stunder längs vägen. Löpning förenar människor för löpning går på djupet av vad det innebär att vara människa. Det var löpning som skulpterade människan på savannen. Det i människan som inte var löpare filades bort i tusentals små mutationer. Människan är en del av naturen och löpningen en slags hyllning till det som gjorde livet möjligt.
Du blir aldrig färdig. Det finns inga mål. Det finns bara olika riktningar. För maratonmunken handlar riktningen om lärande, om att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Munken når upplysning, men den upplysta vägen han springer på fortsätter. Han har bara lämnat mörkret. En riktning tar aldrig slut. Den visar vägen. Upplysning är här och nu. Inte sedan och inte i livet efter detta.
En berättelse kan sluta på olika sätt. Du kanske vill avsluta din berättelse på toppen. Men livet slutar inte på toppen. Livet är en våg och en väg. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Det är inte starten, mitten eller slutet som är berättelsen, utan den är det du gör nu. En berättelse är ett kontinuum, ett flöde av ord och händelser. Du lever nu. Du skapar din berättelse nu i detta ögonblick.
