Varje dag lurar man sig själv och andra. Enligt ny
forskning om självbedrägeri är lögner och halvsanningar en del av den mänskliga naturen. Våra sensoriska system är gjorda för att ge en detaljerad och korrekt bild av verkligheten, men när denna information når hjärnan, är den förvrängd och har anpassat sig till våra djupt ingrodda föreställningar. Hjärnan sorterar och väljer ut fakta och placerar dessa fakta i de fack som finns sedan tidigare. Hjärnan trycker också undan smärtsamma minnen, skapar falska trevliga minnen, rationaliserar omoraliskt beteende och gör allt för att stärka vår självkänsla. Den gör också personer som man gillar lite bättre och attraktivare än de verkligen är, och personer som man ogillar lite sämre än de verkligen är. Hjärnan kan också göra oss själva fysiskt bättre än vi verkligen är, om vi tror på det. Men det fungerar nog bättre med lite hjälp, visar en ny
studie.
Lögner fungerar även på sikt
Hjärnan är alltså bra på att lura oss och därmed också bra på att lura andra, vilket varit värdefullt för utvecklingen av människoarten. Men vi - d v s vårt medvetna jag - är inte lika bra på att lura hjärnan. Om det vore möjligt, skulle vi t ex kunna springa mycket fortare. Det är hjärnan som bromsar oss så att vi inte kan springa, ro och cykla snabbare. Hjärnan skapar en allt starkare känsla av trötthet när vi närmar oss vår fysiologiska gräns, vilket tvingar oss att sakta ner. Det finns bara tre sätt att komma över denna förlamande känsla: stark
viljestyrka/motivation, någon slags
patologi eller att man blir
lurad.
Vi är alltså inte särskilt bra på att lura oss själva, men andra kan lura oss. Det bästa vore förstås om de som luras själva tror på sina lögner. Tränare som förvränger verkligheten och verkligen tror att adepterna är bättre än de är, kanske också är de som får de bästa resultaten.
I en ny
studie som presenterades i veckan visade forskare från Indiana University att lögner fungerar. Människor presterar bättre när de blir lurade och denna förbättring finns sedan kvar. Hjärnan har så att säga köpt lögnen och gjort den till en sanning.
I studien fick 14 vältränade män cykla på stationära cyklar i fyra omgångar. I det första passet lärde de sig utrustningen. I det andra passet körde de så hårt de kunde. I det tredje passet, visades två digitala cyklister (avatarer) på en skärm. Den vänstra avataren visade hur testpersonen cyklade just nu, medan avataren till höger representerade cyklistens prestanda i det andra passet. Men det var inte riktigt sant. I själva verket cyklade avataren två procent snabbare.
Som tidigare
studier också visat, presterade cyklisterna bättre när de cyklade mot en snabbare version av sig själva. Testpersonerna cyklade lika fort som avataren, d v s snabbare än sin maxförmåga. Därefter berättade forskarna att de blivit lurade. Det märkliga var att testpersonerna bibehöll prestationsförbättringen i det fjärde passet, d v s efter det att forskarna berättat för dem att de blev lurade. I genomsnitt presterade de 2,1 procent bättre i det sista passet jämfört med baspasset.
Forskarnas tror att hjärnan hämmar cyklisternas prestanda. Det finns något slags kontrollorgan (central governor) i hjärnan som reglerar träningsintensitet så att du inte överhettas, eller får slut på energi, enligt pressmeddelandet från forskargruppen. I detta fall skruvade kontrollorganet i hjärnan upp nivån när testpersonerna själva trodde att de cyklade så fort de kunde, vilket möjliggjorde bättre prestanda. Denna förbättring fanns sedan kvar, eftersom kontrollorganet fastställt en högre gräns för ansträngning. Hjärnan hade lärt sig att personerna kunde cykla två procent snabbare utan att riskera kroppens jämvikt, därmed lät den kroppen cykla snabbare.
Hjärnan är
ingen muskel, men den kontrollerar alla muskler. Genom att lura hjärnan kan man använda en större del av de reserver som annars bara brukar bli tillgängliga när hjärnan är övertygad om att målet är inom räckhåll. Om motivationen är stark att slå en konkurrent eller en tid, brukar dessa frigjorda reserver ge upphov till en spurt då man enligt gamla teorier borde vara som tröttast.
Tro på sig själv
Förr - innan det fanns iPhones - brukade jag ofta låta väckarklockan gå några minuter för fort, för det lurade mig att stiga upp någon minut tidigare, trodde jag. Jag vet inte om det fungerade, men många använder nog den tekniken för att lura sig själv. Tyvärr är det inte lika lätt att ställa om en träningsapp så att man springer lite fortare. Studien ovan visar dock att det räcker med en lyckad bluff, för att man ska knuffa prestationsgränsen framåt och bibehålla denna vinst. Om bluffen däremot överstiger den fysiologiska förmågan, är risken stor att man presterar ännu sämre. Det är bra att tro på sig själv, men det bästa vore kanske om man kunde lura sig själv lite lagom någon gång. Åtminstone en gång.
