Därför missar man gorillan

Det finns en känd video som visar hur vi missar det självklara beroende på vilka förväntningar vi har. Även om man sett illusionen tidigare kan man se videon eftersom det är en vidareutveckling av den klassiska videon. Försök verkligen följa uppmaningen att räkna antalet bollkast. Du kommer att bli förvånad.



Vi kan stirra på något och ändå inte se det. Det beror på om vi är uppmärksamma på det eller inte. När man talar i en mobil ser man inte lika bra. Vår uppmärksamhet räcker inte till. Det har inget med antalet händer på ratten att göra eller om man har hands free, det beror på vår hjärna.

Möten med okända
Vi är heller inte uppmärksamma på människor som vi möter. Det finns ett antal klassiska experiment där man låter en person gå fram till en annan och fråga om vägen och sedan byts den frågande ut i samband med att några som bär någon möbel går emellan dem. Det är väldigt få som märker att personen är utbytt, såvida man inte byter kön, ålder eller social tillhörighet på personen som frågar. Vi tror att vi lagrar allt runt om oss, men vi lagrar bara tillräckligt mycket, som t ex vilket kön, ålder eller vilken social status en person har. Resten är oväsentligt för vår överlevnad.

Vi bara skummar på ytan på vår vandring genom livet. Annars skulle vi inte orka och ha tid för viktiga tankar. Vi kan inte lagra hur mycket data som helst hela tiden, det vi lagrar gör oss tillräckligt trötta t ex efter en ny dag i en ny stad. I det populärvetenskapliga mästerverket Märk världen skriver Tor Nörretranders att vi bara är uppmärksamma på 16-40 bitar av de miljoner bitar som - mestadels via synen - når vår hjärna varje sekund. Det mesta är vi omedvetna om, vi bara tror att vi är väldigt medvetna om vår omgivning. Hjärnan lurar oss hela tiden. Den skapar en illusion av helhet och medvetenhet.

Den gula och den blinda fläcken

Den gula fläcken. Källa: Wikipedia

Längst in i ögongloben finns en liten grop, fullpackad med ljuskrävande tappar, det är celler som vi kan urskilja detaljer och se färger med. Området kallas den gula fläcken och den ligger som en liten måne på natthimlen längst in på näthinnan. Så litet är området som vi verkligen ser med. Resten av näthinnan täcks mest av ljuskänsliga stavar, de hjälper oss att se i mörker och att se i ögonvrån. Om gula fläcken motsvarar månen så kan stavarna jämföras med natthimlens myller av stjärnor. Vi har dessutom två blinda fläckar i vårt synfält där syncellernas nervtrådar samlas och leds in till synnerven för tolkning i hjärnans syncentrum. Där dessa trådar löper samman finns det inte plats för några stavar eller tappar. Hjärnan löser detta genom att fylla i tomrummet ungefär som ett bildredigeringsprogram. Vi ser aldrig två hål, hjärnan gör en kalkyl om vad vi sannolikt borde se och fyller igen de båda blinda fläckarna med vad vi borde se. Men de två svarta hålen finns där. Testa att blunda med vänster öga och titta på det vänstra krysset från ungefär 2 dm håll så försvinner den svarta bollen.

Hjärnan gör samma sak med gorillan i videon. Bilden av en gorilla fastnade på näthinnan och transporterades till hjärnan. Ändå är den osynlig för de flesta. De som missade gorillan blev inte medvetna om den. Det blev ingen stor blind fläck där gorillan borde ha varit, snarare blev det så att hjärnan fyllde ut utrymmet där gorillan var med det som fanns runtomkring, i bakgrunden, d v s det som borde ha varit där. Hjärnan gissade, eftersom hjärnan var upptagen med att räkna. Man kan bara ana vad vi missar i verkliga livet när det är så enkelt att missa en gorilla på 300 kg mitt framför ögonen på oss.

Hjärnan gissar hela tiden
Håll upp ett finger framför ögonen. Blunda sedan med det ena ögat och sedan det andra. Fingret ser ut att flytta på sig. Egentligen ser vi två fingrar eftersom vi har två ögon, men hjärnan gör ett stort antal beräkningar för att få ihop världen och skapa ett hållbart sammanhang där ett finger är ett finger på en bestämd plats i rummet. Vi lever i en tredimensionell värld, men ljuset träffar en tvådimensionell näthinna och dessutom är bilden upp och ner när den träffar näthinnan. Som om inte det räcker ser vi världen i korta blinkningar när vi flyttar blicken, så kallade sackader. Vi är egentligen mer blinda än seende. Det kan man själv konstatera genom att titta i en spegel och flytta blicken från det ena ögat till det andra. Vi ser aldrig pupillerna röra sig, fast de uppenbarligen rör sig (vilket en kompis kan bekräfta). Det är svårt att skapa en enhetlig bild utifrån detta, det är därför hjärnan gissar och vi går på det. Vi har inte så mycket annat att gå på. Hjärnorna har gissat i hundratals miljoner år och de hjärnor som gissat fel har sållats bort och därmed kan man lita på sin hjärna. Om den missar en gorilla beror det helt enkelt på att gorillan inte spelade någon roll.

Skidtur under nattens blinda öga
De senaste dagarna har jag åkt skidor i skymningen. Det är en förvirrad stund för vår hjärna. Vårt nervsystem försöker tolka en värld där skuggor och ljus faller på ett annorlunda och ovant sätt. Våra hjärnor blir nog aldrig riktigt vana vid detta, de har utvecklats närmare ekvatorn där skiftet mellan natt och dag går fort.

När det är fullmåne brukar jag ibland lämna pannlampan hemma. Ögonen vänjer sig ganska snabbt vid mörkret och pupillernas svarta hål utvidgas och slukar det svaga månljus som sipprar ner genom träden. De gånger jag åker skidor i månljus känns det som att jag svävar fram viktlös - min skugga blandas med trädens skuggor. Jag ser mig som ett skuggspel i ögonvrån, en skugga som kastar sig från träd till träd och följer mig. Mina gula fläckar är nästan blinda. Tapparna ser inga färger i mörker. Det är stavarna som ser, de behöver inte så mycket ljus. De räcker till att urskilja konturerna av skidspåret. Det räcker när jag åker skidor. Jag behöver bara ledsyn.

Skidspåret lämnar skogen och slingrar sig länge över ett öppet fält innan det tränger in i nästa skuggiga skogsparti. Månen stirrar mig i ögonen när jag stakar mig fram. Det är ett smalt, vingligt och ensamt skidspår och jag känner mig som en lindansare som håller balansen med stavarna i mina händer och stavarna i mina ögon som stirrar stint och håller fast bilden av skidspåret framför mig.