Allting hänger ihop

Ju mer man lär sig, desto lättare är det att lära sig nya saker eftersom allt hänger ihop. Det är inget mystiskt. Allt hänger ihop, för allt har ett gemensamt ursprung. Man kan välja vilken yttring av livet som helst för att bevisa det, som t ex blodet, andningen och hjärnan.

Blod och järn
Blodet består av blodkroppar. I varje blodkropp finns miljontals proteiner som kallas hemoglobin. I mitten av varje hemoglobin finns en järnatom. När du andas in syre från atmosfären binder dessa järnatomer syret till sig och fraktar syret till kroppens vävnader.

Blodflöden.

Blodets järn kommer från stjärnorna. Järn är stjärnaska. När en massiv stjärna brunnit upp återstår endast stjärnaska. Allt järn som finns i din kropp kommer från några få massiva stjärnor som exploderat och spridit sin aska i universum. Det skedde för mer än fem miljarder år sedan. Det var ungefär då vår sol tändes av gravitationen. Solen fångade upp järn och andra grundämnen som kväve, kol och syre från döda stjärnor. Förutom solen skapades planeter, däribland jorden. I begynnelsen var jorden täckt av stjärnaska.

Andning och syre
Det gick inte att andas på jorden. Atmosfären bestod av 80 procent kväve och 19 procent koldioxid. Endast anaeroba bakterier som levde utan syre kunde överleva. 

För omkring 2,5 miljarder år sedan uppfann cyanobakterierna fotosyntesen. De utnyttjade solens energi och använde koldioxid för att skapa sig själva och som restprodukt bildades syre. Detta syre fångades upp av järnet i haven och på marken. Jorden blev roströd som Mars. När allt järn rostat började syre samlas i atmosfären. För nästan en miljard år sedan bildade syret ett skyddande ozonlager. Växtcellerna tog cyanobakteriernas fotosyntes - kloroplaster - och djurcellerna tog bakterier - mitokondrier - som använder syre för att skapa energi. Djuren tog syret och gav i från sig koldioxid och växterna tog koldioxiden och gav i från sig syre. 

Människans kosmiska roll är att andas, att i utbyte mot syre ge växterna koldioxid.

Kosmos och atomer
En människa består av 7x10^27 atomer. En atom består av protoner med en livslängd på 10^32 år och elektroner med en livslängd på 10^28 år. I jämförelse med universum som funnits i 13,8^9 år är våra atomer odödliga.

Omkring 98 procent av alla våra atomer byts ut under ett år. Efter tio år är varenda atom utbytt. Varje dag tar våra kroppar in 1,05 kg materia, 2,5 kg vatten och 0,8 kg luft. Det motsvarar ca 7 procent av kroppsmassan. På två veckor tar vi alltså in hela vår kroppsmassa. Det betyder att 7 procent av dig är borta i morgon. Det motsvarar en av dina armar. Men du är inte de atomer du består av. Du är mönster i en kosmisk väv.

Till vänster en bild av hjärncell och till höger en bild av universum.

Hjärnan och mening
På vår breddgrad virvlar jorden runt sin egen axel med ca 800 km/h. Luften rör sig alltså över jorden på några dagar. Syret du andas in skapades i en stjärna för över fem miljarder år sedan. Sedan bröts syret loss från andra atomer i en växt, kanske på andra sidan jorden för bara en vecka sedan. Du kan i din tur föda en blomma med koldioxid på andra sidan jorden om några dagar.

En femtedal av allt syre som du andas in fraktas av blodets järnatomer till hjärnan. Hjärnan används för att bygga modeller. Den förutspår framtiden. Hjärnor har upptäckt och modellerat galaxer och supernover, neuroner och hemoglobin. Hjärnan gissar vad som ska hända. Just nu gissar hjärnan nästa ord i den här texten och jag kan hoppa några ord eftersom den fyller i tomrum och spakar odrning i kaos.

Norska intervaller är bäst

Häromdagen surfade jag runt på Trondheims universitets hemsida i samband med att jag skrev ett inlägg om en kalkylator för att beräkna VO2 max. Jag hittade mycket information om forskning, träning och hälsa, bl a blev jag påmind om en studie - som jag skrev om i våras - som visade att fyra minuters intensiv träning tre gånger i veckan räcker väldigt långt om man vill förbättra sin kondition. Sen räcker det med promenader resten av veckan om det viktigaste syftet med träningen är att förbättra sin hälsa.

12 minuter i veckan räcker långt
Det är en vedertagen uppfattning att det krävs flera timmar i veckan av träning för att förbättra hälsa och kondition. Det är också ett känt faktum att regelbunden träning förbättrar den maximala syreupptagningsförmågan (VO2 max), som används som indikator på fysisk kondition. Men hur mycket och hur intensivt man ska köra för att få den största möjliga nyttan återstår att fastställa. I studien jag nämnde fann norska forskare att det räcker med så lite som tre korta, högintensiva pass (HIT) per vecka för att förbättra hälsan rejält hos inaktiva män.

De norska forskarna mätte förändringar i VO2 max och i kardiovaskulära riskfaktorer hos 24 inaktiva män efter att de avslutat ett 10 veckor långt träningsprogram med tre intensiva pass i veckan. En grupp följde ett protokoll som tidigare har visat sig vara effektivt, och som består av fyra intensiva intervaller som körs i 4 minuter  (90 % av maxpuls) varvat med tre minuter aktiv återhämtning (70 % av maxpuls), också känt som 4x4 intervaller. Dessa 4x4-intervaller utvecklades för några år sedan av norska forskare verksamma på Trondheims universitet. Den andra gruppen följde ett protokoll som bestod av ett enda högintensivt pass (90 % av maxpuls) på 4 minuter.

Efter tio veckor ökade VO2 max med 10 % hos de som körde ett pass, medan 4x4-gruppen ökade sitt VO2 max med 13 %. Båda grupperna sänkte dessutom blodtrycket, men där såg man en lite större sänkning i gruppen som körde ett pass på fyra minuter tre gånger i veckan.

Det var en ganska liten studie och skillnaderna är inte signifikanta, vilket betyder att man inte kan dra alltför långtgående slutsatser om vilket protokoll - ett eller fyra intervall -  som är bäst (däremot är det signifikant att intervaller förbättrar VO2 max). Att göra någonting är i alla fall bra och man kommer förvånansvärt långt på 12 minuter i veckan. Det är en säker slutsats.

Effektivaste intervallerna
För att få reda på vilka intervaller som är bäst kan det vara en bra idé att gå igenom de studier som finns. Nyligen publicerades en sådan metaanalys där forskarna gick igenom 37 studier med olika typer av intervaller. Analysen visade att intervaller mellan 3-5 minuter är mest effektiva för att höja VO2 max. Den genomsnittliga ökningen var en halvliter syre per minut. Det stämmer med att man tidigare har sett att de allra kortaste intervallerna och de som ligger kring 4 minuter förbättrar prestationen allra mest (se diagram nedan). Vid 30 sekunder och 3-5 minuter byter kroppen energisystem och det leder till en tillfällig brist på energi, vilket aktiverar AMPK som triggar ökad mitokondriemassa, kapillärer, mm.

Trettio sekunder eller fyra minuter långa intervaller förbättrade cyklisternas tider på 40 km mest. Varje prick är en cyklist. Källa.

Det kanske är viktigt att framhålla att det handlar om genomsnitt, eftersom alla svarar olika på träning. En del blir världsmästare om de tränar 10 000 timmar, andra blir bara medelmåttor. Intervaller påverkar inte våra gener (men de kan påverka hur de uttrycks). En pygmé kan t ex aldrig ta sig till NBA hur mycket han än tränar. I studien såg man dock att intervaller som varade mellan 3 och 5 minuter gav varierande positiv effekt på alla försökspersoner, till skillnad från kortare intervaller som lämnade vissa utövare i samma form som innan.

Lite om 4 x 4 - intervaller
Det tycks alltså som att 4x4-intervaller är bäst. För snart sju år sedan publicerades en studie av Trondheims-forskarna Jan Hoff och Jan Helgerud som visade på fördelarna med dessa intervaller. Intervallerna ligger delvis bakom det norska skidundret, som t ex Marit Bjørgen som kanske är den mest kända utövaren. En del kallar t o m 4x4 för Marit Bjørgen-intervaller.

Marit Bjørgen kör 4x4-intervaller.

Man ska köra intervallerna med 10-20 slag under maxpuls (90-95 % av maxpulsen) i 4 minuter fyra gånger med tre minuter lätt löpning emellan (70 % av maxpuls). Enligt de norska forskarna förbättrar otränade och normaltränade personer som kör 4x4-pass sin syreupptagningsförmåga med 0,5 % per gång. För eliten (90 i VO2 max för män, 70 för kvinnor) krävs jämförelsevis 18 intervallpass på 14 dagar för att förbättra VO2 max med 4,5 %, dvs 0,25 % per gång. För att överhuvudtaget upprätthålla kapaciteten måste de köra minst tre pass i veckan. För normaltränade krävs dock bara ett pass i veckan för att bibehålla nivån. Varje pass därutöver ökar VO2 max.

Om man räknar med upp- och nedvarvning tar en omgång 4x4-intervaller ca 45 minuter.

4x4-minuters intervall, 90–95% av maxpuls med 3 min aktiv återhämtning. För varje intervall stiger pulsen och i sista är man över 90% större delen av tiden. 

Älglufs och kometer
Jag har testat flera olika typer av intervaller. Jag har kört tabata, 10-20-30, 70-20, tusingar, m m. Tabata passar när det är ont om tid och 10-20-30 när jag inte vill ta ihjäl mig. De intervaller som jag började med och som jag kört oftast är dock 4 x 4-intervaller. De intervallerna återkommer jag alltid till.

Jag har inte riktigt kommit igång med intervallträningen än efter min rekordlånga återhämtningsperiod. Än så länge kör jag bara intervallpass på onsdagarna: en omgång tabata med burpees och 2 x 8 älglufsningar i backe. Men idag körde jag norska älglufs och norska 4x4-intervaller i kombination på Vårdkasberget. Det var ganska varmt och den lågt liggande solen kastade vassa strålar mellan träden och grenarna. Vintern känns avlägsen …

Kometen ISON närmar sig just nu solen med en hastighet kring 200 000 km/h, dvs 5,5 mil per sekund eller Stockholm-Sundsvall på 6 sekunder. Foto: NASA

Nästa vecka ska jag försöka köra älglufs innan soluppgången. Då kanske jag kan se ”århundradets komet” ISON (C/2012 S1) med blotta ögat i sydost. Svansen är längre än jordens omkrets. Det ska tydligen vara möjligt att se den före den 20 november. Om kometen sedan överlever sitt kast runt solen kan man se den på nytt runt den 10 december. Man får inte så många chanser att se en komet under en livstid. Jag tror bara jag sett en (Halebop 1997) tidigare. Kometer kastar sig in från det moln av rester från solens bildande som omger utkanterna av solsystemet. Det påminner oss om att rymden är obegripligt stor och vi oändligt små.

Det finns en del kometer som återvänder med intervall på 100 000 år. De ser likadana ut, men vi har förändrats en hel del under den tidsperioden. Hur det ser ut på jorden nästa gång kan man inte ens göra sig en bild av. Kometerna lär fortsätta rusa runt solen i tusenårsintervaller så länge solsystemet existerar obekymrade om problem som en gång existerade i ett litet hörn av universum - som t ex vilken typ av intervaller som var bäst :)


edit: 2015 kom en studie som visade att 8 min långa intervaller kan vara ännu bättre för att träna uthållighe, se  http://hjarnfysik.blogspot.com/2015/10/ar-langa-intervaller-battre-4-x-4.html

Löpning, livet och universum

Jag springer med hjälp av energi som en gång skapades i Big Bang. Tiden som jag mäter min löpning med började också då; det finns inget "före" Big Bang. Tiden spände ut rummet och skapade avstånd och det krävs någon form av rörelse för att överbrygga dessa avstånd.

Början till allt
Egentligen var Big Bang ingen smäll, utan en tyst och mörk utvidgning av rummet som inträffade för 13,7 miljarder år sedan. Inom bråkdelen av en miljondel av en miljarddel av nästan ingenting (10^-43 sekunder eller en plancktid) skapades materia och lika mycket antimateria. Dessa motsatser började genast utplåna varandra. En gigantisk förintelse spreds genom universum. Kvantmekaniken tillåter osäkerhet och det fanns en liten övervikt av materia. För varje 10 000 000 000 antiprotoner, fanns det 10 000 000 001 protoner och denna ”felräkning” var tillräckligt för att bilda allt som finns: Du och jag och mitt kylskåp, blåvalar och bergskedjor. Allt. Det märkliga är att allt detta skapades ur ingenting. Vid tidpunkten för Big Bang fanns ingen materia, inga fysikaliska lagar, ingen tid och ingen geometri. Enligt Stephen Hawking inträffade Big Bang därför att det var en händelse som var sannolikare än alternativet. Det finns inget i kvantmekaniken som talar emot att någonting kan skapas ur ingenting utan anledning. Jag begriper det, men jag fattar det inte. Det är svårt att förstå det som ligger bortom orsak och verkan.

Efter ca 300 000 år hade temperaturen svalnat så att en del protoner kunde fånga in elektroner och bilda enkla väteatomer. Därmed blev universum synligt. Ljus i form av fotoner kunde sprida sig och det allra äldsta ljuset i universum är från den tiden. Inte ens det starkaste teleskopet kan se längre bort och tillbaka än så. Det är en fysisk gräns för hur långt tillbaka vi kan "se" i universum. Atomerna låg sedan utspridda i stora moln som så småningom - genom gravitationen - kom att bilda galaxer och i ett av dessa moln av atomer vispades en sol och några planeter ihop för ca 5 miljarder år sedan. Det blev vårt solsystem.

Solen. Bild Philipp Salzgeber

Solen är ett gigantiskt gasmoln. På ytan är den kall, bara 5-6 000 grader, men längre in är trycket hårt och värmen hög. Där finns väteatomer som skapades strax efter universums födelse. Ibland slår sig dessa lätta väteatomer samman och bildar helium. I denna fusionsprocess frigörs energi i form av livsfarlig gammastrålning som oändligt sakta tränger genom solens gasfyllda kropp ut mot dess yta. Det tar miljontals år och mycket energi spills ut på vägen. Gammastrålningen avväpnas och förvandlas till ofarligt synligt ljus. Ljus kan både ses som en våg eller som en partikel, en foton. Dessa fotoner kastar sig sedan ut i världsrymden.

Grunden till allt
En bråkdel av fotonerna färdas med riktning mot jorden. Med ljusets hastighet störtar de genom jordens atmosfär. Åtta minuter efter uppbrottet från solen brakar en foton ner i marken och träffar ett löv som i sitt inre är fyllt av klorofyllmolekyler. En bråkdel av en mikrosekund senare träffas klorofyllmolekylen av ytterligare en foton. Klorofyllet är utvecklat för att klara sådana smällar. De har ett pigment som fångar ljus med rätt våglängd, vilket är detsamma som synligt ljus mellan rött och blått. De fångar upp fotonerna och börjar vibrera och kastar sedan energin vidare som en het potatis i en kedja där lite energi hela tiden utnyttjas i biokemiska processer. Denna kedja slutar i en fantastisk konstruktion - ATP syntas - där ett biokemiskt kvarnhjul som drivs av vätejoner mekaniskt hamrar ihop ATP - jordklotets gemensamma energivaluta - av ADP och fria fosfatgrupper.

Fotonerna träffar jorden med sådan kraft att de kan splittra vatten. Det är en otrolig bedrift. Vatten är en mycket stabil molekyl. Vattenmolekylen klarar stormar och bränningar. Den kanske ser krossad ut en kort stund då vattnet i en väldig våg kastas mot klipporna och skingras i ett oändligt antal små vattendroppar, men en stund senare rinner vattnet tillbaka i tusentals små rännilar. Fotonen kan dock krossa vatten genom att slita loss två protoner och tillhörande elektroner från syret. Den ensamma syreatomen ogillar detta och skyndar sig att binda till en annan syreatom och släpps sedan ut som en parad syremolekyl. Den kan jag andas in då jag springer. De elektroner som frigjordes från syret kastas vidare i den biokemisk kedjan. 

Energin, som nu finns lagrad i olika molekyler, används sedan till att foga samman kolatom till kolatom i långa kedjor av sockermolekyler. Det är livets kedja. Grunden till allt liv på jorden.

Löpning och allt
Jag tar en tugga av äpplet som fogats samman av soljusets fotoner, koldioxid och vatten och springer vidare. Kroppen tar genast hand om äpplet och börjar sönderdela det till glukos. Glukosmolekylen består av 6 kolatomer och det är från dessa kolbindningar som energin ska hämtas. Förutom glukos krävs det också att jag andas in 6 syremolekyler för varje glukosmolekyl som jag förbränner. Ju snabbare jag springer, desto mer glukos förbrukar jag och desto mer syre måste jag andas in.

Glukosen bryts ner till kolatomer som kastas in i cellens kraftverk, in i mitokondrierna. Där snurrar citronsyracykeln. Citronsyracykeln eldas med kol för att gå runt. För varje kolatom som kroppen skyfflar in, alstras två ATP-molekyler och dessutom molekyler som lagrar energi i form av elektroner. Dessa elektroner används sedan till att pumpa ut vätejoner från mitokondriernas inre membran till dess yttre, vilket skapar en skillnad i laddning som utnyttjas i samma sorts kvarnhjul - ATP-syntas - som finns i växterna, vilket tyder på ett gemensamt ursprung för över en miljard år sedan innan växter och djur valde olika - och livsavgörande - vägar i utvecklingen. Växterna var nöjda med livet som det var, medan djuren sökte sig till nya områden och utvecklade ett nervsystem och ben att springa med, fenor att simma med och vingar att flyga med. 

Den process som utvinner energi är effektiv, men hälften försvinner som värme. Kroppstemperaturen stiger och jag börjar svettas. Svetten avdunstar och lämnar kroppen tillsammans med en tunn rök av oxiderat kol, resterna av det kol som skyfflades in i mitokondrierna.

Jag har bara någon kilometer kvar nu och jag andas häftigt. Lungorna fylls av syre som kan användas till oxidering i mina celler och ge mig energipaket - ATP - att springa med. Det är ATP som får musklerna att arbeta genom att driva ett antal proteiner som vrider sig på ett invecklat sätt.

Till sist lämnar energin min kropp och sedan jorden som trött, långvågig värmestrålning. Energin är konstant i universum men kvaliteten har sjunkit. Trötta, osynliga fotoner lämnar jorden och på vägen ut möter de pigga, synliga blåa och illröda fotoner, på väg mot jorden för att sätta fart på molekyler, växter, möss och människor. De förbrukade fotonerna strålar ut i världsrymden, osynliga för människoögat.

Rörelse och materia och en illusion

En ny illusion, som skapats av doktoranden Jordanien Suchow, visar hur svårt det är för våra hjärnor att uppfatta när rörliga objekt förändrar ljusstyrka, färg, storlek eller form. Illusionen kallas Silencing och visas nedan. Man ska titta på den lilla vita fläcken i mitten av ringen. Till en början är ringen orörlig och det är lätt att se att prickarna byter färg. Men när ringen börjar snurra, då tycks det som om prickarna slutar byta färg. Men i verkligheten förändras de förstås hela tiden. Det är bara att lyfta blicken från den vita fläcken och titta på en av prickarna isället så blir du övertygad om illusionen.

Hjärnan och rörelse
Det är inte viktigt att se förändring i något som rör sig i periferin. Det viktiga är att uppfatta själva rörelsen. Det kan vara en tiger som smyger på oss eller en fiende som lurar bakom en gardin. En sådan rörelse reagerar vi direkt på, såvida man inte har en skada i det område i hjärnan som tolkar rörelse. En kvinna med en hjärnskada i området som hanterar rörelse berättade att hon upplevde världen som en serie stillbilder. En bil kunde ena sekunden befinna sig långt bort för att nästa sekund vara helt nära. När hon fyllde en kaffekopp kunde ytan se frusen ut men plötsligt upptäckte hon att hela bordet var nedsölat med kaffe.


I normala hjärnor översätts hela tiden synintryck så att de blir till en behaglig kontinuerlig och sammanhängande upplevelse, ungefär som en film. I själva verket ser vi världen som en serie snabba bilder efter varandra, men det upplever vi inte. Genom att testa klockillusionen i ett tidigare inlägg kan man förvissa sig om att hjärnan ändrar på vår tidsuppfattning och på våra synintryck - allt för att göra den kaotiska världen någorlunda begriplig för oss.

Akilles och sköldpaddan
Rörelse och förändring har i alla tider fått filosofer att lägga pannan i djupa veck. Det som förändras kan inte vara detsamma, eftersom det är förändrat. Därmed måste all rörelse och förändring vara en illusion, ansåg en del filosofer. En av de stora filosofiska frågorna under antiken var om rörelse fanns överhuvudtaget. Det fanns två uppfattningar om verkligheten. Den ena sidan, företrädd av filosofen Herakleitos, ansåg att kosmos var i ett tillstånd av ständig förändring - allting flyter (panta rei) - och den andra sidan, ledd av Parmenides, ansåg att all förändring och rörelse var en illusion. En av Parmenides efterföljare - Zenon från Elea - försökte i en rad paradoxer leda i bevis att rörelse var illusion. Enligt en av Zenons paradoxer hinner aldrig den snabbe grekiska hjälten Akilles ifatt den långsamma sköldpaddan trots att Akilles springer tio gånger så fort. Om sköldpaddan får tio meters försprång så hinner den krypa iväg en meter när Akilles sprungit de tio metrarna. När Akilles sprungit nästa meter har sköldpaddan hunnit ytterligare 10 cm. När Akilles sprungit 10 cm så har sköldpaddan pinnat iväg 1 cm till. O s v, i oändlighet. 

Akilles och sköldpaddan

Akilles kommer aldrig ifatt. I verkligheten kommer han dock ifatt och därför måste verkligheten vara en illusion, ansåg Zenon. Dessa paradoxer gav grekerna huvudvärk.

En av Zenons paradoxer. Inget man ska dra upp på sin första dejt:)

Från atomer till Higgs partikel
Det skulle dröja nästan 2000 år innan paradoxen fick en matematisk lösning när matematikerna började laborera med gränsvärden. Men dessa matematiska verktyg saknades under antiken och några filosofer började spekulera om inte den uppenbart föränderliga tillvaron i sig bestod av oändligt små oföränderliga ting som de kallade atomer (som betyder odelbar). Atomteorin blev på sätt och vis en syntes av två oförenliga teorier om tillvarons natur och därmed upplöstes illusionen. Rörelse och förändring uppstod när dessa atomer kombinerades i nya sammansättningar. Verkligheten var på sätt och vis oföränderlig, men det var på en så djup nivå att den var otillgänglig för människans sinnen. Dessa atomister ansåg att allt från ljus till luft och människor bestod av oändligt små oföränderliga odelbara enheter och denna hypotes har varit oerhört fruktbar. Atomismen lever kvar ännu i denna dag då man - än så länge förgäves - söker efter materians innersta hårda odelbara kärna. Atomen visade sig bestå av elementarpartiklar och dessa bestod i sin tur av olika kvarkar och nu tror en del fysiker att allt egentligen är uppbyggt av små - nästan oändligt små - vibrerande strängar. 


I CERN har man byggt ett gigantiskt laboratorium där materia accelereras till otroliga hastigheter som krockar med varandra och i förintelsens skärvor och spår söker kärnfysikerna hitta svaret på den urgamla frågan om vad materia är.

Människan tar sig längre och längre in, vi kommer närmare och närmare. Jagar vi en över 2000 år gammal idé? Kommer man någonsin att fånga materians innersta - atomen - och ställa ut fyndet till allmän beskådan? Kanske, kanske inte. Jag tycker det lutar åt inte, men framtiden är å andra sidan lång, jättelååååång. Den som överlever får se.

Lite vetenskapshistoria
Alla greker gillade dock inte atomteorin. Den ansågs ogudaktig och spekulativ och den förde en tynande tillvaro fram till 1500-talet. Det var istället två andra kända grekiska filosofer, Platon och Aristoteles, som kom att dominera genom historien. De sa på lite olika sätt att bakom allt fanns former och idéer som i sig var oföränderliga och att verkligheten var en ofullständig avbild av detta sanna orörliga tillstånd. Genom att studera naturen, ansåg Aristoteles, kunde man ana de sanna formerna bakom den föränderliga naturen, medan Platon ansåg att de sanna idéerna kom till oss genom tänkande, via geometri och matematik. Den verklighet vi iakttog var som skuggor i förhållande till den verkliga världen, enligt Platon. Det var också ganska lätt för den katolska kyrkan att klä dessa idéer i kyrkliga termer, vilket gett Platon och Aristoteles ett mycket starkt inflytande. Jorden och kroppen var en ofullständig rörlig avbild av själen och det eviga och statiska himmelriket.

Dessa tre idéer - atomläran, den matematiska idéläran och den empiriska observationsläran - har styrt det vetenskapliga tänkandet i över två tusen år och har varit ett framgångsrikt koncept. Åtminstone om man som jag är ständigt nyfiken och vill veta hur saker och ting förhåller sig. Världen är inte en illusion, även om det är lätt att uppleva världen som en illusion när man manipulerar hjärnan, som i filmen ovan. Men världen är inte heller det vi upplever. Det beror på vilka sinnen vi har och vad vi gjorts känsliga för. En insekt, en katt och en människa upplever olika saker. Världen finns objektivt, men det är en lång bit kvar innan vi vet hur den är beskaffad egentligen. I slutändan kanske vi upptäcker att kosmos i själva verket är kaos.

Min fettklump och jag och ett nytt rekord

Jag har fått mina första följare :-)! Staffan skrev också en uppskattande kommentar på sin blogg och antalet träffar ökar hela tiden. Nu gäller det att fortsätta skriva intressanta texter. Som tur är älskar jag att springa och det är bara att låta fingrarna löpa över tangentbordet.

Bloggandet är verkligen givande och Internet är fascinerande. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till hjärnan. Det är länkar hit och dit, kors och tvärs.

Ständigt dessa hundra miljarder
Det finns en biljon celler (1 000 000 000 000) i hjärnan, varav 100 miljarder är neuroner som står för själva "tänkandet" och resten är olika typer av hjälpceller, så kallade gliaceller. Jag har hittat uppgifter om att det finns ungefär 100 miljarder webbsidor och dessa är i sin tur kopplade till varandra via länkar (hur mänga länkar det finns hittade jag inte). Neuroner är också kopplade till varandra via synapser och varje neuron har i genomsnitt omkring 1000 synapser, vilket alltså ger ca 100 biljoner (100 000 000 000 000) kopplingar i hjärnan.

Antalet möjliga kombinationer av synapser är ett löjligt stort tal, 100 upphöjt med 200. En etta följd av 200 nollor. Det är oändligt mycket mer än antalet partiklar i universum. En googol – 100 upphöjt till 100 - är det största tal som finns, och antalet möjliga synapser är alltså en googol en googol gånger. Det går inte att föreställa sig, det går inte att komma med någon liknelse. Om det fanns lika många universa som det finns partiklar i universum skulle antalet partiklar ändå inte vara i närheten av antalet möjliga kopplingar. Internet närmar sig med exponentiell hastighet, men våra hjärnor har ett stort försprång.

Talet hundra miljarder dyker upp på fler ställen. Man vet inte säkert men det finns ungefär 100 miljarder stjärnor i vår galax och man har också räknat ut att det finns omkring 100 miljarder galaxer.

Fettklumpen
100 miljarder neuroner och 100 miljarder webbsidor och 100 miljarder stjärnor och 100 miljarder galaxer. Man får en känsla av hur stort universum är, hur stort internet är och hur fantastik den här fettklumpen är som är min hjärna. En fettklump – inte mycket större än ett paket margarin - kan tänka på 100 miljarder galaxer, stjärnor, webbsidor samtidigt som den springer mina ben.

Mina senaste träningspass
Jag sprang rekordlångt med mina Fivefingers i torsdags. Jag ökar försiktigt med ca 1 km i veckan och det blev 9,03 km i maklig takt. De där sista 30 metrarna var ett ärevarv runt huset. Det kändes lite i vaderna efteråt - en skön känsla.

Igår sprang jag backintervaller när jag kom hem. Det blev 6 stycken repetitioner på 90 sekunder med aktiv vila däremellan då jag joggade ner. Jag värmde upp och varvade ner med 3 km löpning i återhämtningstempo. Det kändes bra efteråt. Det är viktigt, varje träning ska stärka självförtroendet.

Nu ska jag ut och springa en liten återhämtningsrunda. Det blir mellan 5 och 10 km beroende på hur det känns. Jag ska bara njuta och låta benen springa och tankarna vandra. Solen skiner och det är nästan bara jag som är vaken.

Vetenskapsnyheter

Kastvapen
Arkeologer har funnit ett stenåldersvapen, en s.k. atlatl, där en glaciär hade smält undan. Atlatl är en slags slunga som jägare använde under tidig stenålder. Tack vare kastvapen som spjut, atlatl, boomerang och pilbåge, knappade jägarna in 20-30 meter på bytesdjuren. Kastvapen är en ganska ny uppfinning. Kanske bara 50 000 år gammal. Innan dess jagade våra förfäder genom att springa ikapp bytesdjuren och sedan klubba eller sticka ned dem. Kastvapen rubbade maktbalansen som utvecklats under miljontals år och många av de stora bytesdjuren dog ut.

Vi är bra på att kasta stenar och spjut, inget djur är i närheten av oss när det gäller precision. När vår närmsta släkting schimpansen kastar något mot en fiende ska han ha tur om det träffar.

Kolla in filmen med killen som kastar boomeranger:

Nedtrappning
En intressant studie visar att nedtrappning två veckor inför en tävling leder till att musklerna stärks. Muskelcellerna befinner sig hela tiden i ett nedbrytande och uppbyggande tillstånd och forskarna tror att nedtrappningen ger de uppbyggande krafterna ett tillfälligt övertag. Resultatet av två veckors nedtrappning var att löparna i testet blev 6 procent snabbare över en 8 km lång sträcka.