Det finns bara nu

Einstein sa att det förflutna, nuet och framtiden var en envis illusion. Enligt den italienska fysikern Carlo Rovelli är tiden en illusion som beror på vår oförmåga att se världens detaljer. Vi kan inte känna till positionerna och hastigheterna för alla partiklarna i universum. Om vi kunde se världen som den är, skulle det inte finnas någon entropi och ingen tid, säger han.

Susann Mielke från Pixabay

Jag håller med fysikerna. Tiden finns inte. Det enda som finns är nu, även om detta nu också är en illusion - och en envis sådan. Men jag upplever ett nu. Just nu, inte ett nyss eller sedan. Det är nu jag finns och detta nu är allt som finns. 

Alla vintrar var vita 

När jag tänker på det som hänt eller det som ska hända, är det nu jag tänker. Jag skapar det förflutna när jag tänker på det. När jag slutar tänka på det är det borta. Efter några år har jag återskapat det som en gång hände så många gånger att minnet förändrats för att bättre passa ihop med min egen berättelse om mig själv. Minnen är inte filmer av det förflutna, de är skapelser och när du skapar minnen blandas de med andra bilder och minnen. Alla vintrar var vita och alla somrar soliga, för så ser bilderna av sommar och vinter ut.

Stefan Keller från Pixabay

När det förflutna hände var det nu det hände. När du tänker på det som hände, visualiserar du ditt minne av det ögonblicket och det sker också just nu. De känslor du har just nu färgar minnet. Det är samma sak med framtiden. När du tänker på och föreställer dig framtiden tänker du fortfarande på det just nu. 

Det sägs att du ska leva i nuet, men du kan ju inte leva på något annat sätt. Det finns bara ett nu, men det finns flera sätt att tänka i nuet. Om du använder en stor del av nuet till att tänka tillbaka eller tänka på framtiden - utan att koppla det till det du gör nu - missar du det som händer och det som händer är allt som någonsin kommer att hända.

Gör det nu 

Om nu nuet är allt som finns, varför ska du då förstöra det genom att tänka på tråkiga saker som hänt och på hemska saker som skulle kunna hända? Varför skapa stress, frustration och ilska och förstöra nuet? Varför fylla nuet med en oro som bara är en illusion skapad av dig och som troligtvis aldrig kommer att inträffa? 

Om du har skjutit upp ett problem i flera år ska du ta tag i det nu. Du kan inte göra det i framtiden, för framtiden finns bara nu. Din framtid är det du gör nu. Om du inte gör det du vill göra nu, kommer du aldrig att göra det. När du drömmer om framtiden tror din hjärna att du är där du vill vara och den kommer inte att ge dig energi att göra det som krävs för att nå det nu du vill.

Sofia Cristina Córdova Valladares från Pixabay

Alla människor upplever smärta och sorg. När det gör ont kan du hantera det nu och då känns kanske ”nästa” nu inte lika smärtsamt. Om smärta och sorg tar över nuet finns det inte utrymme att leva. 

Livet är en resa

De som strävar efter ett mål i framtiden blir inte lyckliga när de når målet. De tror att lyckan finns i framtiden. De offrar nuet för ett gyllene nu sedan, men de lärde sig aldrig att vara i nuet. När de når fram vet de inte vad de ska göra nu.

Det finns ingen slutstation. Det finns bara en resa och den är ett evigt nu. Lycka handlar om att vara närvarande och att känna tacksamhet och njuta av resan. 

Att säga att framtiden inte finns betyder inte att framtiden är oviktig. Det är det du gör just nu som skapar din framtid. Tillsammans med alla andra skapas vår gemensamma framtid av det vi gör nu.

Stefan Keller från Pixabay

Om du inte kan göra någonting just nu är det svårt att tänka på framtiden. Det skapar ångest. Din framtid är en slags förlängning av ditt nu. De beslut du fattar just nu är de viktigaste beslut du någonsin kommer att fatta.

Min favoritfilm om minnet:
http://hjarnfysik.blogspot.com/2011/03/memento-att-leva-i-nuet.html

Hur jag besegrade min skrivkramp

Jag fick en etta i avgångsbetyg i svenska. Jag förtjänade förmodligen den där ettan, men den gjorde också att jag tappade tron på mig själv. Jag trodde inte jag kunde skriva, så jag skrev inte. 

På universitetet gick studierna bra tills det blev dags för uppsatser. Jag kunde arbeta i veckor med en kort inlämningsuppgift. 

Jag kämpade mig igenom A-,B- och halva C-kursen i nationalekonomi, men när det blev dags att skriva C-uppsats fick jag kramp. Jag kunde inte skriva - det var jag övertygad om. Jag hoppade av utbildningen och under några år lästa jag - med en växande studieskuld - filosofi och idéhistoria. 

Läraren i filosofi hette Bertil Mårtensson. Filosofer brukar inte hette Bertil, men Bertil var ett pedagogiskt geni och dessutom science fiction-författare. I en av hans filosofikurser fick vi i uppdrag att skriva en uppsats om vår favoritbok. Jag minns att en skrev om Dvärgen av Pär Lagerkvist, en annan om Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Själv skrev jag om Robert M Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel. Varje uppsats blev sedan ett kapitel i en bok som Bertil tog fram.

Jag var drygt 20 när jag läste Zen och konsten att sköta en motorcykel. Det var en tjejkompis som tyckte att jag borde läsa en bok utan formler och siffror. Jaha, sa jag. Jag läste den från pärm till pärm på några dagar. Det var en speciell bok. Den var olik de böcker jag läst tidigare. 

Nytt spår

Det är länge sedan nu. Pirsigs märkliga bok gjorde mig intresserad av nya saker. Så efter tre år som ganska omotiverad student i nationalekonomi och matematisk statistik började jag läsa idéhistoria, vetenskapsteori och filosofi. Det passade mig. Jag hade läst historieböcker sedan jag var nio år. Jag gillade också att fundera på saker och ting. Studierna gick otroligt bra, men så skulle vi skriva den där uppsatsen om en bok som betytt mycket för oss. Jag var ju övertygad om att jag inte kunde skriva. Jag satt fast i ett statiskt tänkesätt, men nu ville jag skriva. Jag ville något. Jag gav inte upp och sökte något nytt som tidigare.

Det var så mycket jag ville berätta. Jag tillbringade flera ensamma kvällar i ett litet rum på universitetet där det fanns nyinköpta, gåtfulla MacIntosh-datorer. Jag stirrade på en blank sida i något som kallades för ordbehandlare. Den tomma sidan fyllde den fyrkantiga bildskärmen. Markören blinkade hetsigt och uppfordrande. Jag påbörjade en mening, och raderade den en stund senare. Jag skrev och raderade. Ibland försvann sidor och text någonstans i den mystiska datorn och jag ägnade flera timmar åt att leta rätt på mitt dokument. 

När solen gick upp cyklade jag hem till mitt studentrum på Ålidhem med disketten i bakfickan. Efter tre veckor hade jag skrivit några osammanhängande sidor om allt och ingenting och vänt på dygnet. Jag gick till sängs när andra klev upp. Jag visste inte vad jag ville skriva om. Jag hade ingen som helst kontroll på situationen. 

Jag var på gränsen att ge upp igen. Jag hade skrivit några sidor men texten spretade åt alla håll. Jag läste boken ännu en gång från början till slut. Då upptäckte jag något nytt, något som relaterade till mitt problem. 

Ta kontrollen

Vid ett tillfälle tar bokens huvudperson Faidros (Pirsigs alter ego) jobb som lärare i staden Bozeman, Montana. En av hans första uppgifter är ge eleverna i uppgift att skriva en uppsats om USA. När det är dags att lämna in uppsatserna har alla utom en flicka klarat uppgiften. Hon är en duktig elev, men hon kommer ingenstans. Faidros ber henne skriva om hemstaden Bozeman. Hon kan inte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle skriva, för så många andra hade redan skrivit om Bozeman. Faidros bryter ner uppgiften gång på gång, till slut säger han: ”Ta operan i Bozeman. Börja med den översta tegelstenen på vänster hand.” 

Flickans ögon lyste upp. Nästa lektion kom hon med en uppsats på femtusen ord om fasaden på operan i Bozeman. Hon berättade att hon hade suttit mittemot operan. Hon hade börjat med den första tegelstenen, sedan den andra tegelstenen; efter det kom orden av sig själv. Genom att Faidros bröt ner hennes uppgift till en enda tegelsten tvingades hon se och tänka själv. Det var hennes tegelsten. Ett tydligt mål. Hon fick kontroll över uppgiften, vilket gav henne motivation att skriva färdigt uppsatsen. 

Jag förstod att jag också måste fokusera på bara en sak. Man kan säga att jag hittade svaret på min skrivkramp i min egen skrivuppgift, eller det kanske snarare var tvärtom så att svaret uppenbarade sig och hittade min fråga. Jag var studenten som saknade kontroll. 

Jag kastade min uppsats om allt mellan zen och jord i datorns papperskorg och skapade en ny blank sida. Jag letade efter en tegelsten att utgå ifrån och jag fann den. Jag begränsade mig till en enda aspekt i boken. Det gav mig kontroll. Jag kom loss från mitt statiska tänkande. Jag skrev snabbt ihop en tjock bunt med A4-sidor. Det blev min första väl godkända uppsats. När jag däremot skulle redovisa mitt arbete kom alla sidorna på en och samma gång ur munnen på mig och ingen förstod någonting av det jag sa. Men det har jag också blivit lite bättre på.

Lyckan kommer, lyckan går

I den sista scenen besegrar hjälten draken och finner lyckan. Det är tur att sagorna slutar där, för människan är inte gjord för evig lycka. Lyckan är ett övergående tillstånd. Människan är gjord för att sträva. 

När du lärt dig överleva, vill du leva. Men att leva är inte samma sak som evig lycka. 

Bild av peter_pyw från Pixabay

Vi tror att andra personer, ägodelar, pengar eller resor ska göra oss lyckliga. Men när du har det du strävat efter, tycks lyckan rinna mellan fingrarna. Allt är som vanligt. Föreställ dig att du kunde få allt - precis allt - du kan föreställa dig. Skulle det göra dig lycklig?

Om du skiljer dig för sjunde gången kanske du inte ska klaga på dina partners, utan fråga sig vad du själv bidraget med. Svaret är dig själv. Det är du som är den gemensamma nämnaren. 

Det är samma sak med lycka. Det är du som är den gemensamma nämnaren. Du är konstanten i ditt liv. 

Du kanske upplever livet som ett ekorrhjul. Du sover, vaknar, kör till jobbet, jobbar, kör hem, ser på TV, umgås med gamla vänner, sover, och så vidare. Åren går och du drömmer om att fly från detta ekorrhjul. Du sparar ihop ett kapital. Efter några varv i hjulet har du tillräckligt med kapital för att flytta långt bort. Ahh ... lycka. Solen skiner. Exotiska smaker. Nya, glada människor. Du sover gott, vaknar, går runt och upplever allt nytt, träffar dina nya vänner, går hem, sover, vaknar, och så vidare. Sedan börjar kapitalet sina. Du måste jobba. Efter ett tag är du inne i samma cirkel. Du sover, vaknar, tar pendeln till jobbet, jobbar, tar pendeln hem, ser på TV, umgås med gamla vänner, sover, och så vidare. 

Det finns ekorrhjul i alla länder, i alla städer och byar. Det är du som springer -  du är den gemensamma nämnaren. 

Vad ska du göra? 

Du läser på om meditation. Kan meditation ge lycka? 

Bild av 5311692 från Pixabay

Nej, men du kan lära dig att alla tankar och känslor om världen därute - människor, aktiviteter, saker - kommer från dig. Det är första steget. Sedan lär du dig uppskatta glädjeämnen i nuet. Du lär dig lyssna. Du lär dig se dig själv i ett större sammanhang. 

Det är flera steg. Jag har snart lärt mig de första stegen.

Att överleva och blomstra

För människan finns det många sätt att dö på, men bara två att leva på: överleva eller blomstra. Att överleva är att på olika sätt minska risken att dö. Du strävar efter mat, skydd och gemenskap. Du bygger en komfortzon. För att blomstra måste du lämna komfortzonen och söka utmaningar. Det kommer inte av rädsla utan av en lust och en längtan att växa i utmaningens riktning. 

När du springer från lejon drivs du av rädsla. Det är du bra på, för alla dina förfäder - från de första bakterieliknande livsformerna till de primater som födde dig - har flytt för att överleva. Du vet - utan att veta - hur du ska hitta mat och skydd, för din kropp gör det åt dig. Du härstammar i rakt nedstigande led från individer som hittat mat och sökt skydd i rätt ögonblick. De kroppar som misslyckades med det dog ut. Det är ett naturligt urval - de skickade inte sin icke-funktionella kod vidare till nästa generation. 

Varje generation är ett testfall. Om det går bra så går koden vidare, om inte är det slut. Du är resultatet av en miljard lyckade testfall, men ändå går det fel ibland. 

Idag jagas du inte av lejon. Du har mat och husrum. Rätts- och välfärdsstaten vakar över dig. Men är det tillräckligt? Vill du bara leva i välmåga, dag in och dag ut tills dagarna tar slut? 

Nej, att överleva är bara ett av evolutionens ben. Det andra benet är sexuell selektion. Påfågelshannar har enorma stjärtfjädrar. Denna utstyrsel ökar inte chansen att överleva när de flyr eller slåss, men den skvallrar om att det finns resurser. Andra påfåglar gillar det de ser, och vad är skillnaden mellan påfåglarnas plymer, dyra bilar och bilder av ett lyckat liv på Instagram? 

Alla vill bli gillade. Alla vill se starka ut. Vi vill se ut som personer med resurser i form av vänner, pengar, prestationer, bostad, jobb, och så vidare. 

För en människa handlar det inte bara om att överleva, men hur vi gör med det andra benet - det som skapats genom sexuell selektion - är upp till oss själva. Det kan handla om att skaffa stora stjärtfjädrar och att stå högst i en hierarki, eller att utmana sig själv och blomstra. 

Det finns ett stort gap mellan att bara överleva och att blomstra. Det tar tid att ta sig över. För att blomstra måste du känna dig trygg i din komfortzon, annars går du på nattgammal is. Det tar tid att bli trygg och bygga en stark emotionell grund. De som har bråttom upp i hierarkierna hinner inte med det. Och när de faller - och alla faller ibland - rasar de genom isen och har svårt att komma tillbaka. 

Alla ögon på mig tack.

Utmaningar som får dig att blomstra kräver en komfortzon. Du måste känna dig trygg och säker, för det kommer stunder du inte blomstrar och då handlar det om överleva och att söka sig tillbaka till komfortzonen.

Livet är en resa, inte en plats

“The end of a melody is not its goal; but nonetheless, if the melody had not reached its end it would not have reached its goal either.”

-Friedrich Nietzsche 

Det sägs att livet handlar om vägen och inte om målet. En ny studie, utförd av forskare vid Stanford University's Graduate School of Business, visar att det stämmer.

Metaforer

I studien jämförde forskarna vilka metaforer 1 600 personer använde för att nå sina mål. Jämfört med personer som fokuserade på målet eller inte använde några metaforer alls, upptäckte forskarna att de som använde metaforer som handlade om resor följde sina nya goda vanor - även efter att ha nått sitt mål.

Foto Free-Photos från Pixabay

Om du ser på livet som en resa, med alla upp- och nedgångar, kan det hjälpa dig att se hur mycket du faktiskt har förändrats. Det ger motivation och hjälper dig också att komma tillbaka efter ett bakslag.

A long and winding road

Om du ser dig själv köra på en lång, rak motorväg mot ett avlägset mål, kan en kö på grund av en bilolycka upplevas som ett misslyckande. Det hjälper inte att du tutar på bilarna framför i kön. Du blir stressad, trots att köer är en del av livet.

När du ser på dig själv som en resande förstår du att vägen är slingrig och att det är normalt med köer och att köra i diket ibland. Det går inte att göra framsteg varje dag. Du kan inte köra 300 km varje dag. När du inser det minskar stressen att hamna i diket eller i en kö bakom någon annan som kört i diket. Det är som det är. Folk kör i diket och ibland gör jag det, tänker du. 

Foto Ricardo Adelaide från Pixabay

De stora målen står framför dig med händerna i sidan och stirrar ner på dig. De är skrämmande. Jag kan börja i morgon, säger du till dig själv. I morgon är en annan dag. I morgon tror du att du klarar vad som helst, men i morgon är gårdagens idag. Morgondagarna går och till slut har motivationen sinat. 

När du tänker på målet fastnar du i tankar om målet och hur du ska komma dit. Men om du börjar idag kommer du närmare och du blir också lite bättre på att ta dig fram. Till slut har du kommit långt och du tänker inte i termer av framme eller mål.

Leva i nuet

I en studie från Harvard fann forskarna att vi lägger nästan 50 procent av vår tid på att tänka på det förflutna och framtiden, istället för att fokusera på nuet. Enligt forskarna bakom studien leder det till ökad olycka. När du stirrar på målet glömmer du att göra det som krävs för att komma dit.

Foto Bonnie Kittle på Unsplash

Det förändras när du ser på livet som en resa. Du fokuserar på resen. Som löpare fokuserar du på träning, inte på OS. Som skribent fokuserar du på att skriva, inte på att skriva en bok. Du blir lite bättre varje dag, istället för att drömma och glömma att göra det som krävs. Du fokuserar på hinder och reflekterar över det du gjort och det du ska göra idag. 

Många tror de ska bli lyckliga när de når sitt mål, men när de når målet vill inte lyckan infinna sig. Psykologen Tal Ben-Shahar kallar det för ”arrival-fallacy”. Det är något som drabbar många kändisar vars enda mål var att bli känd. Kändisskapet skulle ge dem all lycka, men de känner bara tomhet. Lycka är inget mål, utan något du måste plocka upp längs vägen.

Du är inte värdelös

Du säger att du är värdelös. Du säger att du är dålig på att sjunga, dansa och skriva.

Hur mycket har du tränat?

Du sjunger i duschen en gång i månaden när du är ensam hemma. Du har dansat 50 timmar i hela ditt liv, varav 2 timmar i nyktert tillstånd. Du har inte skrivit en text sedan du gick ut gymnasiet.

Såklart du är värdelös på att sjunga, dansa och skriva.

Vad är du bra på?

Du säger att du är bra på att laga mat, att odla växter och att springa.

Photo by Timothy Eberly on Unsplash

Du älskar att laga mat. Du har gjort det sedan du lärde dig grunderna på hemkunskapen. Du är hela tiden på jakt efter nya recept. 

Du älskar din trädgård och växterna. Du är alltid på jakt efter nya växter att stoppa ner i jorden. Kommer den att klara sig? Du läser på om växten. Du älskar det! 

Du älskar att springa. Du springer 4-5 gånger varje vecka. Du deltar maraton och halvmaraton. Du försöker hela tiden bli snabbare och uthålligare. 

Du har lagat, odlat och sprungit i tusentals timmar. 

Såklart du är en stjärna. 

Det är skillnaden. Du är värdelös på det du inte har tränat och du är en stjärna på det du har tränat. Om du dansat, sjungit och skrivit istället för lagat, odlat och sprungit skulle du vara en mästare på att dansa, sjunga och skriva. 

Allt handlar om övning.

Du är inte värdelös. Först är du dålig, sedan blir du bättre för varje gång. Ju fler gånger, desto bättre blir du. Du blir aldrig bra på det du aldrig tränar på.

Svårare än så är det inte.

Hjärnvila

För icke-löpare låter det jag kanske som en motsägelse, men att springa är den bästa vilan. Åtminstone för mig. En löptur ger mig en paus. Jag lämnar problemen och springer min runda. Problemen finns kvar, men jag släpper dem ett tag. Efteråt känner jag mig starkare. Problemen krymper. Ibland löser jag till och med problem medan jag springer. Jag löser inte alla problem, för problem är bara ett annat ord för livet. Livet är inte utan problem. 

Foto Jakub Kriz på Unsplash

Medan jag springer är hjärnan sysselsatt med att koordinera min kropp. Min hjärna har inte kraft att tänka på något särskilt, så tankarna svävar runt. Jag tänker hundratals tankar, men inga tankar känns jobbiga. Jag springer. Jag är här och nu. Världen krymper till en väg som rullas ut som en matta framför mig. 

Löpning är hjärnvila

Jag är övertygad om att löpningen har gjort mig till en bättre människa. Jag har bättre fysik. Jag mår bättre. Problemen har inte blivit färre, men jag ser dem på ett annat sätt. 

Löpningen förenklar problemen. Det enda som finns är jag och vägen framför mig. Livet är en väg kantad av problem, men vi har en tendens att krångla till det. Vi förstorar problemen. Livet är precis om löpning ett steg i taget. Fokusera på nästa steg. Livet är inte ett mål utan en process. Det är ett samtal, ett ord eller en fråga. Det ena steget leder till andra.

Sikta inte mot stjärnorna

Det är viktigt att spänna bågen, men du måste också veta något om det du siktar på. Siktar du för lågt eller högt, är risken stor att du missar målet och tappar pilarna. Siktar du rätt, kommer du vidare.

Image by Claudia Mitu from Pixabay

Som nybliven löpare är det bättre att sikta på fem kilometer, än att sikta på att klara ett maraton på fyra timmar. Klarar du fem kilometer kommer du närmare ett maraton. Ta små steg. Höj ribban en centimeter i taget. Framtiden kommer en dag i taget.

Sikta inte på stjärnorna. De ligger utom räckhåll. Sikta på att bli bättre istället. Ta reda på hur, var och när du ska sikta. Sikta högt, men sikta rätt. För att sikta rätt måste du lära känna dig själv. Sikta bara på det du kan urskilja med dina egna ögon. Målet måste vara tydligt.

Varje träff stärker ditt självförtroende. Ibland missar du, men det är bara att försöka igen. Om målet är inom synhåll är det också inom räckhåll.

Det finns de som tror de nått stjärnorna, men de har inte fötterna på jorden. Det finns de som tror att de är stjärnor, men de är bara tomtebloss som sprakar i natten. Du kanske drömmer om stjärnor ibland, men för stjärnorna kvittar det lika. Det är bara här och nu och det du gör med det du har som finns.

Image by Johannes Plenio from Pixabay

Stjärnorna visar vägen. Polstjärnan har lett sjöfarare i alla tider, men ingen sjöfarare har seglat till polstjärnan. Målet är en riktning, inte en plats. 

Det är inte de stora händelserna som ändrar livets gång. Livet är inte en film. Livet är ett myller av små steg. Det ena steget leder till det andra. Plötsligt är du någon helt annanstans. Du minns bara några enstaka stunder och ögonblick. Det är dessa steg som blir rubriker i berättelsen om ditt liv.

Är du ett träd eller en jordstam?

Allt förändras. Nej, ingenting förändras. Det är en urgammal debatt.

Att vara eller att bli? Det är frågan.

För att förändras behöver du veta vem du är. Om du hela tiden befinner dig i ett tillstånd av förändring kommer det som är du att slitas sönder. Du behöver en identitet i virvelstormen. Både vara och bli.

Filosofen Gilles Deleuze jämför varat med ett träd. Ett träd växer tills det når sitt slut. Du vet vad du blir. Du är det du var. Du gallras och formas. Dina barn växer i din skugga.

Rhizome

Att bli är däremot förändring, rörelse och dynamik. Deleuze jämför det med en jordstam. Det kallas även rhizom. Rhizom är svåra att utrota, då rotsystemet finns kvar även om växten tas bort.

“A rhizome has no beginning or end; it is always in the middle, between things, inter being, intermezzo.”

Du vet inte vad du blir. Du tar hela tiden nya vägar. Du blir det du gör och det förändras över tiden. Ett rhizom har ingen början eller slut. Det är ett organiskt växande. En process. Anpassning. Du vet inte var du började och du vet inte var det slutar. Du slits inte sönder som ett träd i en storm. Du växer där du går sönder. Ett rhizom skapar nya knoppar. Du hittar nya vägar.

Vilja och riktning

Förändring handlar både om vilja och riktning. Vilja är motivation. Det är varför. Riktningen är vägen. Det är hur. Hur håller du riktningen? För att lyckas med förändring måste båda delar förändras.

Redan de gamla grekerna funderade på förändring. De tog förändring på stort allvar, vilket ledde till en filosofisk konflikt. Den ena sidan menade att allt var förändring. Deras ledare hette Herakleitos. Allting flyter, sa han. Den andra sidan hävdade att ingenting förändras. Den falangen leddes av Parmenides. Om något förändras är det ju inte samma sak, därmed är förändring en illusion.

Det har gått mer än 2000 år sedan dess och förändring är fortfarande svårt. Hur förändrar du dig? Om du förändrar dig är du ju på sätt och vis en annan än den du var tidigare. Vill du det? Det innebär ju att du måste göra sådant du inte gjort tidigare.

Den kanske bästa metoden är att se förändring som både vilja och väg. Vilja handlar om motivation. Varför vill du ändra dig? Vägen handlar om hur. Hur ska du förändra ditt beteende. Vilka kunskaper krävs? Hur ser planen ut?

Både vilja och väg är nödvändiga för att ändra ett beteende. För att uppnå ett mål krävs både vilja och en metod. Det är olika processer i hjärnan. Först måste du förstå problemet. Vad hindrar din förändring? Första steget är att avgöra om du har kontrollen. Nästa steg är om det handlar om brist på kunskap och färdigheter. I så fall måste du hitta sätt att öka din kunskap på. Eller så kan du inte göra det trots att du har kunskapen. Då handlar det om vilja. Då är det en fråga om att skapa motivation. Vad är det du vill? 

Image by Arek Socha from Pixabay

För att lära dig nya färdigheter måste du fokusera på en sak i taget. Det gör att andra mål hamnar i bakgrunden. Ekonomer kallar det alternativkostnad. Om du till exempel väljer en utbildning avstår du från andra utbildningar eller från arbete. Det finns flera vägar. Alla vägar har en alternativkostnad. Du upplever det som ansträngning. Så förändring känns svårt, eftersom det innebär att du riktar ditt begränsade mentala fokus på en väg och ignorerar alla andra vägar.

Om kunskap finns men inte vilja? Motivation handlar om värde. Värdet av ett beteende påverkas i sin tur av tidigare erfarenheter. Det betyder att nya beteenden sällan är lika motiverande som befintliga som tidigare har blivit belönade. Det känns bra att stanna i komfortzonen.

För att lyckas ta dig vidare är det viktigt att koppla samman det nya beteendet med dina djupaste värderingar. Vad vill du? Fundera på det. Vad du vill är viktigare än pengar, för pengar tar snart slut medan dina värderingar är kopplade till din identitet. Värderingar är uthålliga. När din identitet driver ditt beteende, är det enklare att förändra dig själv och på sätt och vis bli en annan. Det är ju fortfarande du, du hade bara inte sett dig som så tidigare. Det kan däremot vara svårt att förstå för andra som står och tittar på.

 

Hjärnfysikbloggen: du befinner dig alltid på trappsteget till en annan värld

För tio år sedan gjorde jag ett val. Jag valde att säga ja när en kollega frågade om jag ville vara med i en tävling. Mina första steg var en kamp. Det var en dörr till en ny värld. Nu är det ingen kamp längre. Jag bara öppnar dörren och springer min väg.

Du kanske kände det på samma sätt? I början var det svårt, men du gav inte upp. Till slut blev löpningen en vana och nu är det svårt att sluta springa. Det som först var en kamp, förvandlades löpsteg för löpsteg - utan att du tänkte på det - till vana. Du bytte ett bekvämt universum mot ett universum genomsyrat av lustfyllt lidande.

Ett litet val

Ett litet val leder in dig på ett nytt spår och efter några år befinner du dig i en helt annan värld jämfört med den värld som tycktes utrullad framför dig. Ibland räcker det med att ta ett steg för att komma in i en ny värld. En decimeter åt det hållet eller en sekund åt det andra hållet. En annan värld är inte längre bort än så. I det universum som du lever i är du kanske stark och vältränad och i ditt parallella universum - som du valde bort - är du trött och överviktigt.

I en studie, som nyligen publicerades i British Journal of Health Psychology, fann forskarna att studenter som gick från att inte träna alls till att träna två gånger i veckan under två månader upplevde mindre stress, rökte och drack mindre. De åt bättre mat, blev bättre på att planera sin ekonomi och sköta sina studier. Deras självkontroll blev bättre. Studenterna lärde sig att klara av svårigheter i samband med träning. De lärde sig att hålla sig lugna och samlade inför svårigheter. De levde i ett annat universum jämfört med tidigare.

Det var inget extremt åtagande - inte ett maratonprogram eller en anmälan till ultralopp. Det var bara att gå från ingen träning till två lätta pass i veckan. Det krävs inte extrem träning för att byta liv. Det börjar alltid med ett val. Studenterna gick från ingen träning till lite träning. Detta till synes enkla val förändrade det universum som de nu lever sina liv i.

Många världar

Enligt en tolkning av kvantmekaniken skapar varje val ett nytt universum. Teorin om många världar presenterades 1957 av fysikern Hugh Everett. Det Everett gjorde var att han tog bort slumpen från kvantfysiken och gjorde den till en fråga om perspektiv. Varje val leder då till en klyvning av universum. I en värld kan ett val framstå som en slump, men i ett universum med många världar fylls alla möjligheter upp och bildar en väv där allt hänger samman. Teorin har allt fler anhängare, bl a den svenska fysikprofessorn Max Tegmark. För icke-fysiker låter det som en märklig teori, men världen är mycket märkligare än vad någon kan föreställa sig.

Nu väljer jag att publicera det här märkliga inlägget:)

Man andas ut fett

I en ny studie som publicerades i British Medical Journal i veckan påstår författarna att de presenterar … a novel calculation to show how we “lose weight”. Särskilt nytt tror jag dock inte det är. Alla fakta finns för den som bryr sig om att leta. Lagen om massans bevarande och de biokemiska processer som beskriver hur kroppen förbränner fett, finns beskrivna på olika nätforum och i böcker om biokemi och fysik. Jag skrev själv om hur fett lämnade kroppen som koldioxid och vatten för ett år sedan (och i ett annat inlägg för 4 år sedan). Däremot tycks det vara den första studien som redogör för detta faktum och som ställer upp otvetydiga beräkningar.

Studiens namn är When you lose weight, where does the fat go? Deras slutsats är att: Most of the mass is breathed out as carbon dioxide. Our calculations show that the lungs are the primary excretory organ for fat. Losing weight requires unlocking the carbon stored in fat cells, thus reinforcing that often heard refrain of “eat less, move more.” Jag kan bara hålla med. För att gå ner i vikt måste man göra sig av med fler kolatomer än man stoppar i sig och man gör sig av med dem genom att andas ut dem. Det är rätt självklart, när man tänker efter hur kroppen förbränner fett och socker.

De flesta har mycket vaga kunskaper om grundläggande fysik och biokemi.

I mitt inlägg om vart fettet tar vägen skrev jag att så gott som ingen vet hur fettet lämnar kroppen, att de flesta tror att fett försvinner som energi och värme. Studien bekräftar min gissning. Mer än hälften av alla familjeläkare, personliga tränare och dietister tror att fettet lämnar kroppen som energi och värme (se bild ovan). Resten tror att man tappar ut fettet i toaletten eller att fett blir muskler eller något helt annat. Bara en handfull dietister gissade korrekt att fettet andades ut som koldioxid och vatten.

Jag kanske var först med att skriva det på en blogg, men jag var knappast först med att göra beräkningarna och dra slutsatserna. Fysiker och biokemister skulle komma till samma slutsats, men de skriver mer på olika nätforum än på bloggar. Nu finns det i alla fall en studie publicerad i British Medical Journal. Det ger vetenskaplig tyngd, en faktaspäckad murbräcka som bryter in bland kostbloggar och dogmatiska dieter. Motståndet mot kunskap är kompakt, kanske för att fakta motsäger naiva påståenden om att man kan tappa flera kilon i veckan, vilket både strider mot sunt förnuft och naturlagarna. Man kan tappa vatten, men inte fett. Fettet måste förbrännas och det kräver arbete och i slutändan måste man andas ut fettet. Pust och stön, inget är gratis i universum.

Fett + syre som man andas in ger koldioxid och vatten.

Vetenskap och anarki
Bland hälsoprofeter och dietförespråkare råder en slags anarki. Det finns massor av hypoteser, men de ses mer som sanningar än som gissningar och tillfälliga hypoteser. För många år sedan läste jag några extra kurser i vetenskapsteori för jag ville veta hur man får kunskap om saker och ting. Det borde alla som gör påståenden om kost och hälsa göra, för det handlar också om påståenden om verkligheten. Först fastnade jag för Paul Feyerabends metod. Den var anarkistisk och kul. Feyerabends bok hette Against method. Hans ideologiska motståndare var Karl Popper som var lite stel och tråkig. När kursen var slut var jag dock övertygad om Poppers metod. Det behövs en metod, annars kan man inte avgöra vilken teori som är bäst. Annars blir det den starkastes rätt. Hypoteser är gissningar om verkligheten, inte absoluta sanningar. Sanningen är något människan strävar efter. Vetenskapen röjer undan felaktigheter genom gissningar, experiment och observationer. Teorier som inte kan falsifieras är metafysik och kvasivetenskap. Ibland kan jag tycka att bloggosfären befinner sig utanför fysikens lagar varifrån hälsokometer kastar sig in i vardagen, lyser spektakulärt en kort stund för att sedan falna och slockna. En del kommer tillbaka med jämna mellanrum. Andra når jordytan och kraschar i mötet mot den sublunära verkligheten.

Man kan säga att Popper härskar inom naturvetenskaperna, medan Feyerabend härskar inom bloggosfären. Anything goes, så länge man kan tala för sin sak och försvara sig ad-hoc, är regeln. Man bortser från eller misstänkliggör studier som motsäger favorithypotesen och lyfter fram de som bekräftar favorithypotesen. Syftet är att vinna. Det handlar om bekräftelse, pengar och ära, inte om nyfikenhet och kunskap. Det är tröttsamt och genomskinligt. Jag föredrar fakta, vetenskap och metod. På sikt är det ett vinnande recept.

Det är aldrig försent att ge upp

Jag såg ett experiment på TV eller Youtube, kanske Discovery. Några möss tvingades simma runt i en skål. De kunde inte ta sig upp. Efter några minuter av fruktlös kamp, gav de flesta mössen upp och flöt runt med nosen nätt och jämt över vattenytan; ett par tappra möss kämpade dock vidare. De hade fått antidepressiv medicin. Deras små mösshjärnor var därmed programmerade att tänka optimistiskt och de trodde att de skulle kunna klara att klättra uppför en lodrät vägg. Experimentet visade alltså att antidepressiv medicin fungerar. De gav inte upp, men i detta läge borde de ha gett upp, kan man tycka. Det var lönlöst att kämpa och det var inte ens värt att kämpa väl. Det förstod mössen som gav upp. De sparade på krafterna.

Man ska aldrig ge upp, sägs det. Men ibland är det bäst att ge upp. Genom att ge upp ett omöjligt mål, kan man samla ihop resurser för att nå ett mer rimligt mål. Det kanske är det som är kärnan i en typisk medelålderskris, som i stort sett alla tycks ”drabbas” av. Livet blev förmodligen inte som man tänkt sig och snart är det slut och framtidsutsikterna krymper för varje år. Några tar piller och mår bättre efter det och kastar sig över nya projekt. Andra drar sig tillbaka, begrundar livet och tar sig sedan an nya projekt eller startar om gamla projekt. De som kastar sig över nya projekt, kanske kraschar till slut och äter ännu fler piller. De som blev ”deprimerade” och tänkte efter, kanske tänkte varje tanke ett varv till och gjorde rätt till slut.

Bland det värsta man kan drabbas av är att förlora ett barn. Jag vet inte hur det är nu, men för 20 år sedan skrev man ut piller för att lindra depression efter ett förlorat barn. Men jag vet att i Norge gjorde man inte det vid samma tid. Sorg och depression är naturligt, en anpassning som utformats av livet självt. Det är ”meningen” att man ska dra sig tillbaka och hushålla med krafterna efter en svår motgång. Tar man det ett steg vidare är många depressioner sorg över något eller någon som man förlorat och varför ska man egentligen ta ett lyckopiller och riskera att man fattar felaktiga beslut, när själva poängen med depression är att man ska dra sig tillbaka, slicka såren, begrunda det som hände, spara energi och sakta komma tillbaka. Det är alltså en naturlig instinkt, som självklart också kan gå överstyr och ta över ett liv. Då behövs piller, terapi och motion. I det stora hela har förmodligen piller minskat lidandet och antalet självmord. Livet är inte enkelt.

Myten om Sisyfos
Som straff för att han skymfat gudarna dömdes Sisyfos till att utan uppehåll rulla en stor sten uppför ett berg, varifrån stenen sedan rullade ner igen. Den grekiska myten illustrerar en hopplös kamp och ett meningslöst liv. Det är lätt att se bilden av Sisyfos sammanbitna ansikte när han trycker sin svettiga kind mot den leriga stenen, fötterna som tar spjärn mot gruset och armarna som famlar efter nya grepp runt stenen när han pressar den uppför berget. När han når toppen, rullar stenen ner igen. Sisyfos tittar efter den och går ner genom dammolnet för att börja om. På vägen ner hinner han hämta andan. Nya tag och upp mot toppen igen.

Den franska författaren och filosofen Albert Camus menar att Sisyfos är en hjälte. Sisyfos inser att livet är absurt och accepterar sitt öde. Därmed kan han finna mening i livet, menar Camus. Jag tror i alla fall att han menar så. Camus är inte lätt att förstå. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, skriver han i slutet av boken. Jaha.

Jag har en lite kluven bild av Sisyfos strävan. Alla människor pressar stenar uppför berg, lunkar tillbaka ner till bergets fot och rullar upp dem igen. Livet är ständiga omtagningar. Det finns något stort i det. En daglig, men i grunden hopplös och maktlös kamp mot övermakten.

Men jag tycker också att han är lite dum i huvudet. Sisyfos har i och för sig inget val. Han är dömd av gudarna, men som metafor över livet är det kanske bättre att ge upp. Det finns ingen poäng att rulla en sten, som rullar ner igen. Livet kan inte vara att börja om på nytt hela tiden. Det kanske är bättre att tänka efter innan man börjar om. När man till slut hittat ett spår fortsätter man på det tills man lyckas eller misslyckas. Därefter prövar man en annan väg och man kanske går åt ett annat håll.

Som en rullande sten
Som ultralöpare kan man dock aldrig ge upp. För en ultralöpare är det alltid försent att ge upp. Tänker man tanken att ge upp, då har man tappat den viktigaste drivkraften. Ultralöpning tränar upp den där sega viljan att klara av något svårt. Det är en aerob aspekt av viljestyrkan. På sikt kanske det är riktigt bra. Att klara ett ultralopp är som att pressa kinden mot en lerig sten och pressa den allt tyngre stenen mot en bergstopp långt bort. En kort stund balanserar löpare och sten på toppen, sedan rullar stenen ner igen. När man går nerför berget känner man sig ganska nöjd, trots allt. Man behöver inte ha bråttom ner. Det är en tid för återhämtning. Det är snart dags för nästa lopp, någon annanstans. Jag tror ändå att det viktigaste är att vara i rörelse på något sätt. Annars är risken stor att det börjar växa mossa i hjärnan.

Swimrun i Söderhamn
Om jag kastas i vattnet simmar jag för livet. Jag behöver inga antidepressiva piller för det. Jag kan inte ge upp för då sjunker jag. Jag har inget val. Simma eller drunkna. Min simlärare bara skakade på huvudet när vi skulle flyta. Jag bottnade med hela kroppen efter några sekunder. Sen låg jag där och tittade upp på kropparna som flöt på ytan. Det måste kännas härligt, tänkte jag. Tänk att flyta som ett lik.

Igår fick jag ett erbjudande om att vara med i en ny tävling, den 16 augusti längs Hälsingekusten, som kallas Skärgårdsutmaningen. Det är en swimrun-tävling, d v s man både springer och simmar. Det lät ju nästan som ett självmordsuppdrag, men jag gillar att vara i rörelse, upptäcka nya platser och nya sidor av mig själv och andra. Man springer, hoppar, klättrar och simmar mellan några öar. Det låter ju hur kul som helst och extrakul att det är ganska nära till Söderhamn.

karta över långa banan. Källa.

Hur man skapar plats och förlänger tiden

Den här veckan har det varit fullt upp och bloggen har legat i träda, men nu kommer mellandagarna och det finns tid att skriva igen. Fast det blir nog lite jobb också. Dagen innan jul åkte jag och sonen till stugan och inspekterade läget efter den ohyggliga stormen Ivar. Massor av tallar och granar hade vräkts omkull och det var ren tur att inte något hus hade skadats.

Ett träd hade ramlat på "hönshuset", men det var bara en talltopp som inte gjorde någon skada. Till höger inspekterar jag huset ute på klippan och det hade klarat sig nätt och jämnt.

Tallar och granar som blåst omkull. Björkar sitter fast.

En millimeter till så ... Puh ...

Stora huset klarade sig dock bra. Mer grönt än vitt på tomten. På sjön ligger ett tunt lager is och på isen ett tunt lager regnvatten.

Göra plats för livet
När jag är trött orkar jag inte skapa, men jag orkar städa och ta bort sådant som jag inte använder. Det ger tid och plats för annat. Stormar och skogsbränder ger plats för nya ljusa lövträd, utan dem skulle skogarna snart vara täckta av mörka barrträd. Jag tror samma sak gäller oss själva - ibland måste en storm dra genom själen och slita bort allt som man tappat taget om eller som aldrig rotat sig. Det behöver brinna och blåsa ibland.

Jag använder inte Facebook, så därför gick jag ur Facebook. Det var inte så svårt. Man går in på Konto -> Kontoinställningar ->Säkerhet och "Inaktivera ditt konto”. Sen kastade jag alla kläder som jag inte sett på flera år. De har bara hängt i garderoben och tagit plats. Jag avslutade en del andra saker också och gjorde planer för framtiden. Det är skönt att kasta bort och göra sig av med olika beroenden, men samtidigt är jag - som i stort sett alla människor - både beroende och en samlare, så känslan av frihet kanske är en illusion? Robinson Crusoe var fri, men samtidigt väldigt ofri. Och det är väl så det är. Livet är aldrig vare sig det ena eller det andra utan både och, i en ständigt skiftande soppa av beroenden och frihet, förväntningar och tillkortakommanden, liv och död.

Tiden är en illusion
Tiden går fort och långsamt just nu, som om den bromsar in och accelererar om vartannat. När jag inte gör någonting, saktar tiden ner men i efterhand gick den fort. Då jag gör mycket rusar tiden däremot, men i efterhand gick den tiden väldigt långsamt eftersom jag hann med så mycket som tog plats i minnet. Den tid jag inte gör någonting, tar ingen plats och försvinner och blandas ut med alla andra stunder då jag inte gjorde någonting. Så det kanske är bättre att göra någonting än ingenting. Fast ibland måste man göra ingenting … Ibland måste man ingenting, menar jag.

Bild: http://www.moillusions.com/

Tiden är en illusion, fast den är en väldigt envis och övertygande illusion, sa Einstein. Tiden går olika fort i olika hastigheter och gravitiationsfält. Det är inget man tror, utan ett faktum som man kan mäta och som GPS:erna måste ta hänsyn till då de kommunicerar med satelliter - klockorna går saktare på jorden än klockor på en satellit i omloppsbana runt jorden. Tiden har rört sig framåt i 13,72 miljarder år nu. Före det fanns ingen tid, inget rum, inget fram eller bak, upp eller ner, sen eller då, skidspår, snö, mellandagar eller Arne Weise.

Hur man får fart på skidorna
Det dröjde kanske 15 miljoner år innan det fanns vatten i universum. För några år sedan upptäckte astronomerna ett gigantiskt vattenmoln 12 miljarder ljusår bort som bestod av 140 biljoner gånger mer vatten än det finns vatten i världshaven. Så det finns gott om vatten och vatten är ett nödvändigt villkor för snö, men inte ett tillräckligt villkor. Det andra villkoret är kyla och det är alldeles för varmt just nu, trots att norra halvklotet lutar sig så långt det bara går från solen. Jag känner mig desillusionerad, fast jag vet ju att var femte jul är snöfri. Det är fakta. Sånt är livet. Jag har ändå lust att sätta mig i bilen och köra inåt och norrut tills jag möter snö, men det vore ju mer en diagnos som kräver en behandling än en redig handling.

I väntan på snö och skidspår (alla nedblåsta träd måste bort också) kan jag i alla fall tänka på skidor … Har någon tänkt på att det ser ut att gå fortare om man ser åt sidan när man åker skidor? Träden rusar förbi, medan en blick riktad framåt ger en känsla att det går långsamt, som om träden sitter fast i horisonten och rör sig bort med den. Ett exempel på denna illusion kan man se på gif-animationen nedan. Titta rakt fram och sedan på dörrarna vid korridorens sida. Det ser ut att gå olika fort, men det går lika fort. Tiden är konstant vid normala hastigheter.

Hur man förlänger en sekund
Att fånga dagen är ett slitet uttryck och den går inte heller att fånga, men man kan fånga en sekund en kort stund. Om du har en klocka med sekundvisare, håll huvudet stilla och titta först på sekundvisaren och titta sedan så långt bort du kan i synfältet utan att röra huvudet. Kasta sedan en blick, utan att röra huvudet, tillbaka på klockan. Du kommer att uppleva att sekundvisaren står stilla i över en sekund. Upprepa försöket några gånger tills du ser att sekundvisaren dröjer kvar ovanligt länge. Ju längre bort du tittar från klockan, desto längre tycks också sekundvisaren stå stilla. Men kom i håg att hålla huvudet stilla och bara flytta blicken.

Våra hjärnor använder ljus som en fladdermus använder ljud. Fladdermöss skickar korta, snabba ljudstötar i olika riktningar för att bygga upp en "bild" i hjärnan. För att bygga upp en bild, måste våra ögon på samma sätt fånga upp ljusglimtar från yttervärlden. Det sker genom att blicken ständigt förflyttar sig genom att för en bråkdel av en sekund fixera vid något och sedan gå vidare. Dessa ryckiga rörelser mellan fixering kallas sackader. Ögonen flyttar sig tre gånger per sekund och hjärnan bygger i efterhand upp en begriplig bild av yttervärlden. Under själva förflyttningen är vi blinda. Vi är alltså blinda större delen av tiden då vi tittar. Om du inte tror mig, ställ dig då framför en spegel och titta på den ena pupillen och sen den andra, flacka med blicken fram och tillbaka. Du ser inte att pupillerna rör sig för just då är du blind. En kompis som tittar på dina ögon ser rörelserna hur tydligt som helst. Men du ser ingenting. Vi märker inte av denna blindhet, lika lite som vi märker av att vi har två stora hål i vårt synfält en bit ute till höger och vänster (blinda fläcken).

Så här skapar vi en bild av ett ansikte. Varje punkt visar var blicken fokuserat en kort stund. Det är mycket fokus runt ögonen, nästippen och munnen. Hjärnan sammanställer denna information i ett område som kallas Fusiform gyrus. Är detta område skadat känner man inte igen olika ansikten.

För att kompensera för denna tillfälliga blindhet gissar hjärnan vad du borde ha sett medan du var blind. När blicken flyttar sig från ena hörnet av synfältet till klockan, då skapar hjärnan en förväntad bild av klockan med sekundvisare. Om det tar, säg 300 millisekunder, för ögat att flytta sig till sekundvisaren kommer din hjärna att anta att sekundvisaren varit där i 300 millisekunder redan. Därmed kommer sekunden att kännas längre. Det är därför som sekundvisaren tycks dröja sig kvar ibland och nästan kännas som två sekunder.

Hopp och bävan
Jag skulle vilja hålla kvar mellandagarna ett tag också. Det känns riktigt jobbigt att komma tillbaka till kaos nästa år. Det kommer att bli ett jobbigt år och jag vet inte hur jag kommer att göra för att klara av det. Men det är fortfarande kvar några lediga dagar och det finns lite hopp om skidåkning, eftersom vi ska ganska långt norrut till nyår.