Visar inlägg med etikett barfotalöpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barfotalöpning. Visa alla inlägg

torsdag 29 april 2021

En kort fotnot

Jag stannade till vid deltat på väg hem från ett besök i Sundsvall. Stranden såg inbjudande ut. Jag tog chansen och kastade av mig de varma fotbojorna. 

Fritt spritt springande nakna fötter. Ett riktigt fotsläpp. Sedan åkte jag vidare, men mina fötter ville fotsätta.


Jag älskar mina fötter modell Homo Sapiens. Fotmodellen har funnits i ett par miljoner år. Själv har jag haft dem hela livet. Jag föddes med dem. Jag tillhör fotfolket.

De går alltid bra. När jag springer är de mina känselspröt. De reagerar utan att jag är medveten om det. De undviker vassa stenar och luriga rötter. De är i stort sett självgående. De kör själva som en Tesla.


Om de gör sönder lagar de sig själva. Jag har aldrig tappat eller glömt dem. Jag behöver inte ta av mig dem när jag ska sova. De kan tvättas i olika temperaturer och de torkar på ett ögonblick. 

Jag behöver inte olika par för olika årstider. De tål väta och sol, värme och kyla. De blir bättre ju mer jag använder dem. Det är ingen risk jag sätter en vänsterfot på högerfoten. Jag kommer aldrig köpa ett par nya fötter. Passformen är otrolig. De sitter perfekt.



onsdag 10 mars 2021

Runners World - löparens optimala tröskel C1max

För löpare är laktattröskel och VO2max kända begrepp. Det handlar om hårda pass. Men det finns även en tröskel för lugn, lågintensiv träning. Den är inte lika känd. Men det har varit känt sedan länge att du blir bättre löpare om du springer lugnt för det mesta.

Den lugna tröskeln kallas för C1max (Complex 1 max). För en motionär ligger C1max på 45–55 procent av VO2max. Det motsvarar en upplevd ansträngning kring 10–11 på Borgskalan. Det är inte ens ganska ansträngande.


Men hur blir du bättre av att springa så lugnt? Jo, muskelceller ”väljer” hela tiden mellan att maximera eller effektivisera sin energiproduktion. Om du springer på C1max väljer cellerna fett som bränsle, vilket sparar på glykogen så att du kan springa länge. Att ligga på C1max är förmodligen människans optimala hastighet. Det är ungefär så snabbt som jägare på savannen förflyttar sig.


San-mannen rinner genom landskapet med minimal energikostnad.

Om du springer snabbare än C1max överger du ditt mest effektiva produktionsläge. Det är ...


tisdag 12 maj 2020

Runners World - Tjocka eller tunna löparskor?

Ska du springa i tjocka eller i tunna löparskor? I Hokas eller Merrel? Svaret på det är ganska självklart om man tänker efter. Det handlar ju om vad du vill.

För några år sedan var ”barfotaskor” populära. Många gillade dem, några - ovana löpare eller löpare som hade bråttom - blev skadade. Att gå från hög till låg höjd tar tid för en fot som sitter fast i kroppen med senor. Foten behöver anpassas en mikrometer i taget. 

En fråga om värderingar

De senaste åren har dämpade löparskor ökat i popularitet. Det känns skönt och bra, men det som känns bra har ofta ett pris. Nya studier visar att den sköna känslan påverkar dina fötter och din hjärna.

Som det mesta handlar det inte om vad som är bra eller dåligt utan om värderingar. Vill du springa snabbare, bli en bättre ...


måndag 22 juli 2019

Gå med skor eller gå barfota?

Hur påverkar skor dina fötter och din kropp? Enligt en studie, som nyligen publicerades i tidskriften Nature, har det du sätter på fötterna stor betydelse.

I studien konstaterar forskarna att du rör sig annorlunda om du går barfota jämfört med om du har skor. När du är barfota känner du av underlaget bättre, vilket har positiv effekt på balans och belastning på leder. En nackdel är att med tiden bildas förhårdnader på särskilt utsatta ställen under foten, men enligt forskarna är det en fördel. De hårda ytorna är gjorda av proteinet keratin, samma material som naglar, samt ett annat speciellt protein. De hårda ytorna skyddar foten med bibehållen känslighet för underlaget. 


Född att gå

Människan är född att springa, men i än högre utsträckning född att gå. Både jägare och moderna människor går mer än de springer. Människor har gått i miljoner år, till största delen barfota som alla andra djur. Skor är en relativt ny uppfinning. De första enkla sandalerna är 10 - 40 000 år gamla. Innan det fanns sandaler skyddades människofötter av hård hud. Människor som regelbundet går utan skor utvecklar förhårdningar under hälar och fotdynor som gör det lätt att gå på svåra underlag. 

Foto Morris Higenyi på Unsplash

Hur påverkar det oss idag? För att jämföra fötter reste forskarna till Kenya. De samlade ihop 81 personer, varav hälften levt barfota hela sitt liv och den andra hälften burit skor. De som vuxit upp på barfota hade stora förhårdningar under fötterna. De var cirka 25 - 30 procent tjockare än förhårdningarna hos de skodda personerna. Trots tjockleken kände nerverna av underlaget lika bra som fötter utan förhårdningar, men de stängde ute smärtan.

Moderna, vadderade skor med styv sula minskar hastigheten som foten träffar marken med. Det är bekvämt, men det är samma krafter. De hårda stötarna från skodda fötter tenderar sprida sig genom skelettet upp till knäna, medan barfotagång ger upphov till korta, skarpa stötar som går via mjuka muskler och senor. På sikt påverkar det kroppen - 10 000 steg per dag belastar lederna 3 - 4 miljoner gånger på ett år. Ingen vet vad det betyder idag.

Nu är det sommar. Jag behöver varken strumpor eller skor. Jag går bra med fötter och ibland går jag eller springer med sandaler.


måndag 10 juni 2019

Hjärnfysikbloggen - Löpningen finns i ditt DNA

Många börjar att springa för hälsans skull, sedan fortsätter de springa av lust. Det är härligt att springa. De som inte springer förstår inte riktigt poängen med att springa, men den där lusten att springa finns nedärvt i människans DNA. Långt innan människan blev människa var löpning en genetisk drivkraft i mänsklighetens utveckling. Alla som vill kan hitta tillbaka till den där urgamla lusten. Det finns en poäng ...



torsdag 30 maj 2019

Löparsandaler

För några veckor sedan beställde jag ett par löparsandaler från Polen efter tips från en löparkompis. De heter Monk sandals (kanske med inspireration från maratonmunkarna). De består av ett snöre och en vibramsula. Det är allt. Enkelt. Jag gillar det som är enkelt.

Men så kan ju inte löparskor se ut, ser jag att folk tänker när jag springer förbi. Jo, det kan de visst, svarar jag i huvudet. En sko är något som sitter på foten. När jag springer blir den sko som sitter på min fot en löparsko. Mina kompisar retar mig. Vad är det där? Vilket påhitt. De har ett fixed mindset när det gäller skor. Löparsandaler har funnits i tusentals år, säger jag. Greker, romare, inkaindianer - alla sprang de i sandaler. Vidga era vyer. De himlar med ögonen och suckar. Jaja, vi känner dig. Du är som du är.


Jag springer i monk sandals. Foto: Jonas Henning

Jag gillar sandalerna, men jag gillar också att springa barfota. Jag klarar i stort sett alla underlag. Jag kan springa i skog, på asfalt, grusväg, stigar, sand, gräs, myr, fjäll. Jag har aldrig gjort illa mig. Ibland kliver jag på en vass sten, men foten parerar direkt och jag märker knappt av det. Det kanske beror på att jag sprang runt barfota i skogen redan som barn. Det lärde mig. Det härdade mig. Jag har troligtvis starka fötter. Imorgon har jag träningsvärk i fötterna. Det betyder att jag är på rätt väg.

En fot består av 26 ben. Foten är en väv av muskler, fascia och senor. Ur ett designperspektiv är en människofot långt i från optimal. Men evolutionen sysslar inte med design, den tager vad den haver. En optimal fot har bara ett blad, som en struts. Men strutsar har en lång historia som tvåfotingar, kanske så långt tillbaka som Tyrannosaurus Rex. Människans fötter har en annan historia. De började som fenor som kravlade upp på land. Sedan utvecklades fötter som kunde greppa tag i trädens grenar. Först därefter utvecklades de till fötter som - i likhet med strutsarna - kunde springa på savannen. Evolutionen bildade fotvalv, förlängde hälsenan och förkortade tårna. Om utvecklingen fortsätter på detta löparspår kanske vi springer på stortån som en häst om några miljoner år. Men det känns osannolikt. Löpning handlar inte längre om överlevnad.


Struts. Foto: Magda Ehlers från Pexels
Jag springer inte för att överleva, jag springer för att det är roligt. Jag gillar att springa. Jag bryr mig inte så mycket om hur saker ser ut. Det viktiga är hur de fungerar och hur det känns. Mina fötter är viktigare än skor. Skorna tar mig inte framåt. Fötterna sitter fast i ben som häftar vid bäckenet som sitter fast i ryggen, och så vidare. Fötterna är en del av mig. Skor slits och byts ut. Fötterna följer med hela livet. De blir bara bättre ju mer du använder dem.

Sandalerna sitter perfekt. De tar ingen plats när jag reser. De får plats i en ficka. Jag kan hålla dem i handen när jag känner för att springa barfota. Det blir mycket sandallöpning i sommar. Jag ska visa mina kompisar att de funkar. Till hösten har jag fotrutor.

söndag 30 juli 2017

Hjärnfysikbloggen: Steglängden

Din löphastighet avgörs av två faktorer: steglängd och frekvens. Det betyder inte att längre steg är bättre, det betyder bara att bra löpare kommer längre på varje steg. Du blir knappast snabbare av att ta längre steg, men om du tränar så att du blir snabbare blir steget längre. Svårare än så är det inte. Men kan man manipulera sin steglängd på något sätt?

Den amerikanska löparen Jared Ward (sexa på OS i maraton 2016) har tillsammans med professorn i biomekanik Iain Hunter vid Brigham Young University försökt hitta ett svar på den frågan. De kom fram till att den steglängd löpare själva väljer är optimal.

“Don’t worry about changing your stride length,” säger Hunter i ett pressmeddelande från Brigham Young University. “You should just leave it alone or you’re going to use more energy in the end.”

I studien mättes energianvändningen hos 33 löpare samtidigt som de sprang med olika steglängd i 20 minuter. Av dessa var 19 erfarna löpare, medan 14 aldrig ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


fredag 9 juni 2017

Sommar och barfotalöpning

En av de bästa sakerna med sommaren är att jag slipper strumpor och skor. Jag går barfota eller i sandaler. Fötterna mår bra av det. Men till skillnad från nästan alla andra brukar jag ibland springa barfota också. Jag känner mig fri och efteråt sprakar det från fötterna ända upp till hjärnan. Det finns massor av muskler och ben i fötterna, men för att de ska utvecklas och bli starka måste man såklart använda dem. För några år sedan började en del - efter att ha läst Born To Run - springa barfota och i barfotaskor, men eftersom många stängt in fötterna samma dag som de lärde sig gå, gick kycklingben och muskler sönder

Själv har jag gått och sprungit runt barfota varje sommar sedan jag var barn, så jag har aldrig haft några problem och klarar alla underlag (kanske inte grovgrusade vägar). Men även om det är svårt, kan alla bli lite bättre på att gå barfota. Man kan alltid bli lite bättre på i stort sett allt. Genom att använda foten, blir den bättre och du utvecklar ditt nervsystem. Foten sitter i hjärnan och om du inte använder dina fötter, kommer området som känner av och styr fötterna att krympa ihop till en liten fläck i hjärnan. Du kan inte hålla balansen på en liten fläck när du blir gammal. Alla borde klara av att gå barfota över en gårdsplan utan att se ut som ofärdiga 90-åringar som går på het kol.



Min syster har fört över gamla suddiga filmer som hittats på en vind och som jag inte sett efter kriget till digitalt format och jag var nästa alltid barfota ute kan jag se nu precis som jag minns (kan man lita på minnet?). Fast här fick jag ett par träskor för det verkar göra ont på gruset. Vilken vekling:)

En fördel med att springa barfota är att du träffar marken på ett mer följsamt sätt. Det ger bättre skydd för dig och dina leder. Professor Dan Lieberman gjorde en studie för några år sedan på kenyanska löpare som växte upp barfota. De hade i det närmaste perfekta löpsteg. De behöll detta löpsteg när de fick löparskor. Amerikaner som föddes i skor hade dock en tendens att landa lite klumpigare på hälen. Det är inte konstigare att fötterna läser av underlaget bättre barfota än att händerna fungerar bättre för finmotorik utan handskar.

För några år sedan sprang jag nästan alltid i Fivefingers. Jag sprang tre Swiss Alpine 78 km i stenig, alpin terräng med dem (och varje gång var det några som sa att det inte går. Sista året kunde jag säga: Jo, det går för jag har gjort det tre gånger). Nu springer jag oftast i Inov8 eftersom mina fötter och tår trivs bra i dem. Men allt som oftast springer jag ut på barfotapass och känner mig ett med naturen. Varför skulle inte jag klara av det när älgar, vargar, katter och tusentals generationer hominider före mig, klarat det? Jag har aldrig gjort illa mig. Det är som om sinnena skärps. Fötterna är känselspröt med antenner. Även om jag tittar en bit fram, så har jag aldrig klivit på något vasst eller någon sten.


Men mina fötter ser inte ut som fötter som levt hela sitt liv i frihet. De befinner sig någonstans mitt emellan den instängda foten till vänster och den fria foten till höger som aldrig suttit och häckat i någon sko.



måndag 13 juni 2016

Jag sprang med kenyanerna

Jag läste någonstans att löpning är som en fylla fast tvärtom - man mår illa medan man springer, sedan känns det skönt efteråt. Det beror förstås på i vilken fas man befinner sig. När man precis börjat ägna sig åt att springa, är löpningen en kamp. Sedan blir löpning vana och lust. Då är det både skönt att springa och skönt efteråt. Det finns inget obehag, såvida man inte tävlar eller springer intervaller - när man ger allt skruvar hjärnan på känslan av ansträngning för att få oss att sakta ner och spara energi.

Meningen med livet
Kanske jag njuter av att springa för att jag inte är tvungen. Jag kan sluta imorgon om jag vill. Jag kan stanna, kliva av. Löpning är trots allt - liksom skrivandet - en hobby. Jag måste inte springa för att överleva. Jag blev påmind om det när jag läste boken Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn. I Kenya springer man inte för att hålla sig i form eller för nöjes skull. Där handlar löpning om pengar, om att överleva, om att skapa sig en bättre framtid. Löpning är skola och arbete. Det är på allvar.


Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn valdes 2012 till årets sportbok av både The Sunday Times och The Daily Telegraph. 2016 kom den på svenska översatt av Linda Skugge.

Boken handlar om löpning men också om att våga ta risker. Den som inte vågar, tappar bort sig själv. Det är val, risker och förändring som ger livet mening. Livet är kort, men vore livet evigt skulle det vi kallar mening försvinna. Meningen uppstår för att vi ...



lördag 16 april 2016

Nya löparskor från MBT

Strax innan jag åkte till Portugal hörde Fysiologiska skor AB av sig och frågade om jag ville testa några MBT-skor. Jag kände till MBT - som står för Masai Barefoot Technology - men visste inte att de numer också hade löparskor. Det verkade spännande så jag sa ja.

MBT bygger på en självklar idé som spridit sig bland skotillverkarna de senaste åren: att den mänskliga foten - under 99,99 % av sin tid ovanpå jordskorpan - har utvecklats och använts för att gå och springa barfota på naturliga underlag. Men i de utvecklade länderna tillbringar fötterna sina liv fastklämda i stödjande och begränsande skor och går och står på hårda, plana och enformiga ytor.

MBT-skon, som kom redan 1996, är utvecklad av schweizaren Karl Müller, som inspirerades av massajerna som lever på gränsen mellan Kenya och Tanzania. De går barfota över stora områden på den ojämna savannen. Det är ett resligt folk med god hållning och de har - trots ett hårt liv med många lyft och mycket bärande - sällan rygg-, höft- eller fotbesvär som västerlänningar.

Massajer. Bild Wikipedia.

För att efterlikna detta - västerlänningar går ju vare sig barfota eller på en ojämn savann - utvecklade Müller en sko med instabil sula och en bula i mitten som gör det lätt att rulla ut tårna och som därmed efterliknar rörelsen som sker i en fot som går i mjuk sand eller i gräs. Detta gör också att foten och hela kroppen måste arbeta mer för att hålla balansen.

MBT Speed 16 och MBT Cushioning ZEE16
Förra veckan kom skopaketet och jag började med att pröva MBT Speed 16. De ser stora och tunga ut, men är förvånansvärt lätta (276 gram). De har ett ...


Läs mer ...


söndag 17 augusti 2014

Skärgårdsutmaningen - min första swimrun

Igår simmade och sprang jag min första swimrun, den nya tävlingen Skärgårdsutmaningen i Söderhamn. Jag gillar att pröva nya saker och swimrun var både nytt och - för mig som inte simmar så bra - en rejäl utmaning. Det kändes även ovant att tävla i par. Jag hade lockat med mig Martin som också är en dålig simmare, men van att tävla och mycket bra på att springa.

Vi var där en dryg timme innan start. Jag hade inte förberett mig förutom att jag simmat mycket och oroat mig mycket. Det kändes lite nervöst, för det var mycket att hålla reda på och jag var inte säker på om jag skulle orka simma så långt. I vanliga fall springer jag själv med så lite som möjligt, nu hade jag en lagkamrat, ett par simfötter, skor, visselpipa, chip, badmössa och en tajt våtdräkt, att hålla reda på. Dessutom hade jag knappt sprungit sedan Swiss alpine för tre veckor sedan och jag hade fortfarande lite ont i höger fot och höger axel efter vurpan i Schweiz. Så mina förväntningar var ganska låga, vilket ju är bra enligt forskning som jag skrev om i förra inlägget.

Skärgårdsutmaningen
Vi startade vid Stenö havsbad. Först sprang vi i sand och sedan på stig i ca 2 km, innan vi kom till Storsjön och första simningen. Jag var rätt varm efter löpningen i våtdräkt. Jag bytte skor till simfötter och sjönk ner i den varma sjön. Det var trångt och det märktes att många deltagare verkligen kunde simma (det är väl egentligen en förutsättning). Vi simmade 550 meter och sedan blev det en kort löptur till Pipsjön och där väntade ytterligare 250 meter simning. Pipsjön var mörk, sumpig och full av näckrosor som girigt grep tag i armar och ben. Det var skönt att kliva upp ur den dystra sjön. Därefter följde en ganska lång löpsträcka på grusväg. Det gick tungt att springa. Det var varmt, blyblött och kladdigt. Dyvattnet klafsade i skorna och svettdroparna rann som våta sniglar längs ryggen. Jag kände av foten och våtdräkten kramade nästan musten ur mig.

Efter den långa grusvägslöpningen var det skönt att kasta sig ner i Bottenhavet vid Tuppsundet. Vattnet var kallare. När vi klev upp ur vattnet märktes det att kylan påverkade motoriken. Jag hade svårt att ta av mig simfötterna och ännu svårare att trä på de blöta skorna. Publiken hade säkert roligt åt oss när vi vinglade upp och ramlade runt som fulla pingviner på den branta stranden innan vi sprang vidare. 

Det är svårt att ta sig fram med simfötter på klippor.
Sedan följde en kort men ännu kallare simtur. Efter ytterligare en kort löpning så väntade den första långa (730 meter) simningen till Nässkär Det var många som tvekade att ge sig ner i det kalla vattnet. Vi såg ut som gnuer som skulle kasta sig över ett vatten fullt av krokodiler. Men det var kylan som fick oss att stanna i några långa sekunder och hämta andan. Direkt när jag klev ner i vattnet kändes det att det blivit kallare. Kylan nafsade mig i benen. Det var elva grader i vattnet, mycket kallare än alla hade räknat med. Värmen strömmade ut ur kroppen som om den var ett läckande kärl. Det var inte särskilt mycket vågor, men några kallsupar och käftsmällar fick jag av havet. När jag viftade med benen började jag ana lite kramp i vaden och jag försökte använda armarna mer. Det var långt och det kändes som om skäret drog sig undan som en hägring när vi närmade oss. Vi följdes hela tiden av funktionärer i kanot och jag gav tummen upp när de frågade hur det kändes. Däremot var jag lite orolig för Martin för jag vet att han brukar få problem när det är kallt.
Martin hoppade i först.
Nära att bryta
När vi äntligen stapplade i land märkte jag att Martins röst inte riktigt nådde fram och att han skakade som ett asplöv. Eftersom vi simmade långsamt var vi ganska länge i det iskalla vattnet. Han var rejält nedkyld. När kroppen kyls ner flyttas blodet till de livsviktiga organen, vilket ökar hjärtfrekvensen. Alla lemmar långt från kroppens viktiga organ tappar blod och kraft - han fick bl a gräva ut en bulle ur munnen med händerna för musklerna i munnen gick inte att kontrollera. Sen började han hyperventilera, d v s lungorna arbetade okontrollerat och det medför att koldioxidhalten sjunker och att balansen i kroppen blir rubbad. Tur i oturen att det inte hände i vattnet. Jag var lite orolig att vi skulle tvingas bryta och började fundera på hur man gör då. Vi gick ganska länge och stannade sedan och drack hett kaffe vid en kontroll. När vi kom ut på stenhällarna som badade i solsken fick han upp farten igen som en kallblodig ödla på soliga klippor.

Nästa långa simtur på 790 meter var kall, men ändå lite varmare än elva grader. Skorna var nu så hopplösa att jag hade knutit fast dem i våtdräkten och sprang barfota i skog och mark, på kottar och sten. Det kändes bättre. Jag har nog Sveriges tuffaste fötter. Vi sprang om flera par, men de simmade lätt (det ser ju så lätt ut) förbi oss sedan på den sista och längsta (850 meter) simningen. Skorna - som jag bundit på ryggen - trasslade in sig i mina armar och högeraxeln gjorde lite ont, men det gjorde ingenting för vi var snart framme. Loppet avslutades med en kort löpning in till Stenö havsbad. Vi var startfältets i särklass sämsta simmare men vi kom i alla fall i mål på 12:e plats med tiden 4:33.
Vänsterfoten efter swimrun och barfotalöpning. Ser stark ut.
Jag simmar vidare
Nästa gång jag tävlar i ett swimrun ska jag ha handpaddlar, dolme och jag ska ha tränat ännu mer simning. Simfötter var bökigt, men det var lite lättare sen jag började springa barfota och slapp dra på mig skor. Det var riktigt kul och ett bra arrangemang i vackert väder och i en vacker skärgård. Det kalla vattnet i havet var inte så mycket att göra något åt, det överraskade nog alla. Jag blev inte särskilt trött, men jag kände mig kall och sliten av simningen. När jag tänker efter är det lite otroligt att jag simmat 4,4 km. För två år sedan kunde jag ju knappt simma 25 meter.

Nu laddar jag inför simningen i jobbklassikern på fredag. Ifjol kom jag nästan sist, men år borde det gå lite bättre. 900 meter i en en varm sjö känns ju som semester. Bra på simning blir jag nog aldrig, men det bästa jag vet det är att bli bättre.

Verkar inte finnas någon hejd på kreativitet när det gäller att hitta på nya tävlingsformer. Vad blir det nästa år? Swimrun med tegelstenar i händerna och med kortbyxor, hängslen, stövlar samt hemmagjord badmössa? I så fall är jag med:)

tisdag 20 maj 2014

Är barfotaskor farliga?

På sistone har jag fått en del frågor om Vibrams barfotasko Fivefingers - vågar man springa i dem? Jag svarar som jag alltid har gjort, att det kan ta nästan ett år - ibland ännu längre - innan man anpassar sig till en så pass annorlunda sko. Problemet med löpare är att många vill se resultat snabbt och det är bakgrunden till att Vibram stämdes av en kund. Men det betyder inte att det är fel på barfotaskor, utan det betyder att löpare har för bråttom och att Vibram - som surfade på en barfotavåg efter boken Born to Run - lovade alldeles för mycket. Ingen skoförsäljare kan lova att en sorts sko minskar skador, särskilt inte om man är verksam i USA. De finns ingen forskning som ger stöd för ett sådant påstående, lika lite stöd som för påståenden om att man plötsligt blir väldigt attraktiv av att använda en speciell rakhyvel eller återhämtar sig bättre med sportdryck x. Det finns heller ingen forskning som stöder påståendet att Fivefingers är skadliga. De kan vara bra och de kan ge upphov till skador. Allt beror på kunden. Alltfler kunder köper minimalistiska skor, men alla förstår inte hur man tränar och hur man springer i dem. Men man kan ju inte stämma kunder för att de inte begriper. Däremot kan man - i USA - stämma företag som inte är tillräckligt tydliga med hur man ska uppnå det de lovar.

Även Tim Noakes överbelastade sin vad
Timothy Noakes, som skrivit löparbibeln Lore of Running, är världens i särklass mest intressanta forskare inom idrottslära. Han läser mycket och hämtar inspiration från framstående vetenskapsmän inom helt andra fält. Det tror jag nästan man måste om man ska kunna ifrågasätta paradigm. Numer skriver han även om kost och mest om stenålderskost. Jag vet inte om han har rätt om sin stenålderskost, och jag har dessutom inte läst hans bok om kost än.

I en mycket intressant podcast som jag lyssnade på under en lång löptur (länk till podcast), beskriver Noakes sin övergång till minimalistiska skor. Efter att ha läst Liebermans forskning om att människan utvecklats för att springa långt barfota, övergick han till minimalistiska skor för några år sedan. Han tyckte det var roligt att springa, det var som om att bli ung på nytt, säger han. Denna löparlust ledde dock till att han sprang för mycket och överbelastade vaden. Inte ens en så rutinerad löpare och vetenskapsman, kunde alltså hålla tillbaka. Nu tränar han vaden för att kunna springa framfota med minimalistiska skor igen. Han tror dock att det tar tid. För personer som lärt sig att springa med rejält dämpade skor och att landa på hälen kan det ta 4-5 år, tror han. Det är en sorts kunskap, som måste återupptäckas och förvärvas. Om man däremot aldrig sprungit tidigare, bör man börja barfota eller i minimalistiska skor. För övriga kan det ta tid, kanske t o m för lång tid. Men det är den mest naturliga löpningen och alla kan - om de vill - sträva efter att springa naturligt. Jag håller med Noakes på den punkten.
Den sanna skon finns inte. Låt var och en bli salig på sin sko.
Vibrams löften
Alla som har barn vet att man inte ska lova så mycket. Vibram lovade för mycket. Man lovade fem saker, men det var minst tre för många. Sålunda lovade Vibram att Fivefingers:

(1) Strengthen muscles in the feet and lower legs
(2) Improve range of motion in the ankles, feet, and toes
(3) Stimulate neural function important to balance and agility
(4) Eliminate heel lift to align the spine and improve posture
(5) Allow the foot and body to move naturally


För vana barfotalöpare är dessa påståenden sanna. Men för en nybörjare är kanske bara punkt 1 och 5 sanna. Alla som springer barfota, får starkare muskler i fötterna. Men några kan bli skadade. Huruvida påståendena är sanna, beror alltså på vem de är riktade till. De är inte objektivt sanna i sig.

Efter Born to Run, exploderade marknaden för minimalistiska skor och Vibram var nästan de enda säljarna. Proselyter påstod att dämpade skor var skadliga och att alla borde kasta sina skor och springa barfota. Vibram och andra tjänade pengar på denna romantiska vurm. Sedan dess har marknaden mognat. Det finns flera skoföretag som säljer minimalistiska skor. Det börjar även dyka upp riktigt tjocka skor. Det finns något för alla, just nu. Pendeln slår fram och tillbaka och förespråkare, d v s folk som på något sätt har sitt levebröd i någon av ytterligheterna, försöker föra fram sitt budskap. Var och en blir salig på sin sko. Det blev tydligt i veckan, då företrädare för fotinlägg och dämpade skor påstod att barfotatrenden var ohälsosam.

USA har problem
I USA ska skadestånd inte bara ersätta utan också vara avskräckande. Det är mycket som är bra i USA och vi européer kan lära oss mycket av dem, men systemet med stämningar fungerar inte bra. Det är för avskräckande, vilket leder till rädsla och en massa onödigt pappersarbete. Där har USA något att lära av oss. Samtidig tycker jag inte USA och Europa ska vara för lika, för då lär vi oss inte lika mycket av varandra och svenska skadestånd är ibland löjligt låga.

Den största faran
För några år sedan skrev jag om att den största faran med fivefingers var att en stor andel löpare fortsatte springa på hälen sedan de övergått till Fivefingers. De utsätter sina kropp för 7 gånger så stark belastning, jämfört med en framfotalöpare (se bild). Det är många som fortsätter springa på hälen. Vanor sitter djupt.

Den andra faran är att man ökar träningen för fort. Kroppens vävnader klarar inte av mer än en ökning på ungefär 10 % i veckan. Kör man hårdare än så, blir man sannolikt skadad. Det finns flera studier som visar att övergången till barfotalöpning är kopplad till skador i vaden, hälsenan och fötterna. Det finns också studier som visar att andra typer av skador - från vaden och uppåt - minskar. I slutändan kanske det visar sig att man bara byter skador och att den egentliga risken är överbelastning och brist på återhämtning, d v s löpares tendens till dumdristighet.

Barfotalöpning är ingen garanti mot att inte bli skadad. Sådana garantier finns inte. Det finns inga bevis för det. Det finns anekdoter och preliminära studier, men inga bevis. Det krävs mycket mer forskning för det. Själv tror jag att vetenskapen kommer att visa på ungefär det jag skriver i det här inlägget: att barfotalöpning är det naturliga sättet att springa på, men att det inte skyddar mot skador. Allt beror i sista hand på löparen själv. Man blir inte heller särskilt mycket attraktivare av en viss deodorant. Den största faran är inte skor, rakhyvlar och deodoranter, utan att man inte tänker själv.


Andra inlägg om skor och sånt
Recension av Fivefingers (mitt andra inlägg... törs nästan inte länka så gamla inlägg ...)
Var och en blir salig på sin sko (också ett tidigt skoinlägg;) ... )





torsdag 17 april 2014

Löpning och överbelastningsskador

Jag tror mitt viktigaste mål med löpningen är att kunna springa långt och fort utan att bli skadad. Första gången jag sprang Swiss alpine överbelastade jag ett knä och det vill jag inte drabbas av igen. En och annan akut skada är dock inte så mycket att göra åt. Akuta skador beror ofta på slumpen eller på att man är ouppmärksam och trött. I tisdags ramlade jag t ex när jag sprang backintervaller med jobbgänget. Det blev bara lite skrapsår och jag kunde fortsätta springa. Hade jag landat på knät eller huvudet, hade det förmodligen blivit lite längre vila.

Vi styrs av fysikens lagar
Idrottsskador brukar delas in i akuta skador och överbelastningsskador. En akut skada är oftast resultatet av en plötslig händelse, som i mitt fall. Överbelastningsskador är mer diffusa och brukar inträffa med tiden. Orsaken är ofta långvarig, monoton belastning utan återhämtning. Att skador överhuvudtaget inträffar beror på att människan är en kropp och att alla kroppar följer Newtons tre rörelselagar. Jag tycker om att gå till botten med saker och ting och därför börjar jag med fysiken.

Newtons första rörelselag: Varje kropp förblir i vila eller rör sig i en rät linje tills den utsätts för en annan kraft.

Newtons andra rörelselag: Den kraft som verkar på en kropp är proportionell mot kroppens massa och mot kroppens acceleration.

Newtons tredje rörelselag: Två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora men motriktade krafter. Om föremålet A utsätter föremålet B för en viss kraft kommer B att utsätta A för samma kraft men riktad åt motsatt håll.

Dessa lagar styrde universum tills Albert Einstein gjorde världen relativ och Niels Bohr m fl. gjorde den nästan obegriplig. Men eftersom vi är långsamma och ganska stora, faller vi genom världen enligt klassisk fysik. Tyvärr, för det hade varit intressant att springa ikapp med tiden och att vara på flera ställen samtidigt.
Isaac Newton och hans Principia.
Kroppen mot jorden
Enligt den första rörelselagen rör sig en människokropp rakt fram tills den blir hindrad av något, som
t ex uppförsbackar, motvindar eller lyktstolpar. Backar och vind gör oss utmattade, vilket på sikt kan leda till överbelastningsskador. Lyktstolpar leder oftast till en akut skada.

Den andra rörelselagen säger att kraft är lika med massa gånger acceleration. Ju tyngre kropp, desto mer kraft utsätts kroppen för. Knän bär en stor del av kroppens massa och de utsätts för rejäl belastning, inte minst när man rusar nedför ett berg. När vi ökar farten, ökar kraften. Det är acceleration. Om en otränad person plötsligt börjar köra intervaller ett par gånger i veckan, leder denna ovana acceleration förr eller senare till skador.

Den tredje rörelselagen säger att varje gång jag träffar marken med min fot, träffar marken mig med samma kraft.

Under ett ultralopp får jag många slag av jorden. Varje gång foten slår i marken slår jorden tillbaka med en kraft som är 2-3 gånger större än min kroppsvikt. Jorden får sig också en liten käftsmäll, men eftersom jordens massa är 10^23 gånger större än min massa, så ger jag knappast upphov till några krusningar på havsytan.

Kroppen är mest kollagen
Den mänskliga kroppen har en enorm förmåga att anpassa sig till fysisk stress. Faktum är att våra kroppar inte överlever utan stress. Ben, muskler, senor och ligament bli starkare och mer funktionella genom kroppens ombyggnadsprocesser som innefattar både nedbrytning och uppbyggnad av vävnad. Om nedbrytningen är snabbare än uppbyggnaden, uppstår överbelastningsskador. Det beror på att man tränat mycket, sprungit fort eller kört hårt, utan att låta kroppen få tillräcklig tid att anpassa sig till ökad belastning.

Kroppens vävnader är i första hand uppbyggda av proteinet kollagen. Kollagen är oerhört anpassningsbart och är uppbyggt på olika sätt i kroppen för olika ändamål. Det har nästan samma dragstyrka som stål, samtidigt är det flexibelt. Det är strukturen på kollagenfibrerna som ger den olika egenskaper. Kollagenfibrerna kan vara uppbyggda för att ge kraft, spänning, elasticitet, kompression, eller någon kombination av allt detta. När friska kollagenfibrer löper parallellt med varandra i samma linjära riktning, ger de varandra en oerhörd kraft. Ett ensamt strå ger inte mycket kraft, men en tjock bunt av strån i linje med varandra ger kraft. Denna uppbyggnad gör det möjligt för bindvävnaden att hantera de otroligt starka krafter som en löpare utsätter sig för. Under ett ultralopp utsätter jag min kropp för en kraft motsvarande 3000 elefanter.
Hel kollagen till vänster och skadad till höger. Källa.
Jag fångar upp en stor del av jordens motkraft genom att lagra rörelseenergi i senan under fotvalvet och i hälsenan. Foten plattas till och vid avstamp frigörs denna energi och jag kastas iväg. Denna gummibandsmekanism gör oss människor till effektiva löpare. Men om jag ökar belastningen genom att springa mer och fortare och låter bli att återhämta mig, så att vävnaden inte får tid att anpassa sig, ökar risken för små mikroskador i vävnaden. Sådana mikroskador gör vävnaden svagare. Den sträcks inte ut lika bra. Fibrerna ligger inte längre i långa fina rader, utan går kors och tvärs. Gör det riktigt ont kan man känna att vävnaden är tjockare. Det beror på ärrbildning.

Barfota och framfota
I början av 2010 kom en studie som visade att framfotalöpare utsatte foten för en mycket mindre maxkraft än löpare som landade på hälen. Hällandare utsattes för en plötslig kraft, som sedan minskade när foten plattades ut och sedan ökade igen. Hos framfotalöpare skedde en mer naturlig stötdämpning, där foten landar lite på utsidan och sedan vrider sig och plattas ut innan den skjuter ifrån med den kraftiga stortån.
Bild från Lieberman 2010.
Barfotalöpare landar oftast på framfoten eftersom det gör för ont att landa på hälen. Kruxet är att de som sprungit länge i dämpade skor och vant sig vid att landa på hälen, riskerar att utsätta vävnaden för kraftig belastning om de har för bråttom. Alla som ändrar löpsteg känner det i vaden, eftersom hälsenan måste sträckas ut lite mer och det gäller att man låter övergången ta tid.

Bilden nedan visar risken med hällandning, att man sätter ned foten för långt fram. Dels riktas kraften bakåt, dels går kraften längre upp mot knä och rygg. Springer man barfota - och tar lika många steg och springer lika fort - slår samma kraft upp i kroppen, men den fångas upp i senor och vävnad i fot och vad. Kraften är dessutom riktad framåt. När man börjar springa ska man luta sig framåt som om man ska kyssa någon (se denna otroliga löparvideo!) och sedan bibehålla den lutningen (men inte överdrivet så att man böjer sig).

Alla överbelastningsskador beror på att man gör något för länge, för intensivt eller med för hög frekvens - alternativt någon kombination av dessa - i förhållande till sin egen kropps anpassningar. Om man kämpar sig genom smärta varje dag slutar det ofta med att man tvingas till ofrivillig vila Det är det inte värt. Däremot är det värt att lyssna på hjärnans signaler om kroppens status och att följa regeln om 10 procent, d v s att inte öka träningen med mer än 10 procent per vecka.

Bästa rehabiliteringen
Många framfotalöpare som fått problem med hälsenorna, har fått diagnosen hälseneinflammation (tendinitis). Sedan flera år vet man dock att det oftast inte rör sig om inflammation - man hittar t ex inga inflammatoriska markörer - utan om skadat kollagen p g a överbelastning. Det tar upp till 100 dagar att bygga upp nytt kollagen, men mildare skador kan bli bättre på 2-4 veckor.

Det finns dock några saker man kan göra när man har känning av överbelastning. Man kan stretcha den skadade vävnaden om den är för kort. Enligt ny forskning krävs det att man stretchar vävnaden i 3-5 minuter (inte 30 sekunder), 4-6 dagar i veckan under 12 veckor. Om man har problem med hälsenorna, ska man träna excentriska hällyft. I en randomiserad studie såg man att excentriska hällyft (3 x 15, 2 gånger per dag i 12 veckor), åtgärdade de flesta patienter med hälseneproblem (bild på övning här). Det gör ont, och många tycker att det är konstigt att man ska bota det skadade med samma rörelse som gav upphov till skada och att det ska göra ont, men hälsenan måste lära sig klara den belastning som orsakade skadan och bevisligen fungerar det.

söndag 8 september 2013

Om löpning, pronation och skador

Fram till alldeles nyss var det självklart att man skulle köpa en sko som var anpassad till den typ av fot man hade. Det fanns tre fottyper: pronerare, supinerare och normala. Om man blev skadad berodde det på att man hade fel fot för sin sko. Men det var förmodligen en felaktig tanke.

I en dansk studie som nyligen publicerades i British Journal of Sports Medicine lockade man 927 personer som inte var löpare att börja springa. Alla fick ett par nya, neutrala skor. De nyblivna löparna klassificerades med hjälp av moderna metoder i fem kategorier: starkt översupinerade (27), starkt överpronerande (9), översupinerande(184), överpronerande(161) eller neutrala (746 st). Sedan följde man löparna med GPS under ett år. I snitt sprang de 352 km och 252 löpare drabbades av medicinskt bekräftade skador.

Forskarna fann inga signifikanta kopplingar mellan de olika fottyperna och risken för skada. Det man kunde se var att hos de personer som sprang mer än 1000 km löpte de som överpronerade lägre risk att skadas än de neutrala. Man kunde också se att gruppen kraftigt överpronerade löpte en förhöjd risk, men den gruppen bestod av endast nio löpare och var inte signifikant.

För 99 % av löparna i denna studie verkar fottyp alltså inte spela någon roll. En person som börjar springa i en neutral sko har samma risk oavsett fottyp. Forskarna drog slutsatsen att man bör välja en sko som känns bekväm, för det finns stöd för att komfort är en bra indikator för hur kompatibel en sko är med foten. Forskarna påpekar också att det viktiga för skador inte är skorna, utan faktorer som för mycket träning, brist på återhämtning, dålig löpteknik, ålder och skadehistoria. För de ytterst få som kan klassificeras som mycket kraftiga överpronerare - knappt en procent - kanske det finns anledning att se över skovalet. Men det krävs en större studie för att avgöra om indicierna här visar sig också i ett större urval löpare.

Den kategoriserande människan
Inom vetenskapen (och ännu mer inom pseudovetenskapen) finns en stark tendens att kategorisera och sortera in saker i fack, även sådant som egentligen inte går att sortera - som människor. Det gäller också fötter. Man har sorterat fötter i tre fack: de normala, de supinerade och de pronerade. Alla fötter ska pressas in - med skohorn om så krävs - i dessa tre former.

Om man överger det kategoriska tänkandet och erkänner att vi inte vet vad som är en normal fot eller en bra löparsko, då återstår endast individens subjektiva uppfattning: det som känns rätt är rätt. Fötter och tår är kroppens känselspröt; om de signalerar att det känns obekvämt och fel är det förmodligen inte bra. Om det känns bra, är det bra. Varför ska man springa i en sko som inte känns bra? Erfarna löpare går förmodligen mer på komfort än teori.

Det rådande skoparadigmet kan - lite förenklat - sägas bygga på följande axiom:

(A) Hur mycket foten pronerar förutsäger skaderisken.

(B) Alla fötter passar in i en modell.

(C) Det finns en sko för varje typ av fot.

(D) Om (A) , (B) och (C) är korrekta, då kommer rätt sko att minska antalet skador.

Om någon av dessa satser är fel, då faller hela teoribygget samman som ett korthus.

(A) Det finns inga studier som har visat att pronation förutsäger skaderisken. Fotens pronation är i själva verket en naturlig stötdämpande rörelse. Genom att landa på utsidan och sedan rulla över foten fångas stötkraften upp av fotens senor, muskler och ligament.

(B) Vad är en "normal" fot? Ordet "normal" är ett olämpligt ord när man ska beskriva den mänskliga kroppen. Ingen kropp är normal. Alla är onormala. Det normala finns bara som en matematisk punkt i toppen på en normalfördelningskurva. När man verkligen gjort studier så har man funnit att en normal fot pronerar litegrann. Så visst är det märkligt att i så fall anpassa majoriteten till den neutrala foten, där foten slår lodrätt mot marken? Varför skulle det vara normalt? Är det inte att anpassa verkligheten efter kartan?

(C) Som studien i början av inlägget visar har löpare samma risk att skadas oavsett typ om de springer i en neutral sko som enligt den gamla teorin borde vara bäst för neutrala fötter. Modern skoteknologi syftar till att dämpa stötar och kontrollera pronation. Denna skyddade miljö försämrar återkopplingen från marken via fötternas känselspröt till hjärnan. Det leder till sämre proprioception, vilket i sig ökar skaderisken.

Det avgörande slaget mot teorin är att skadorna inte har minskat, vilket de borde ha gjort enligt teorins förutsägelser. Om förutsägelser som följer av en viss teori inte slår in då ska man överge eller formulera om teorin; bygga ett nytt och lite bättre korthus. Jag tror det ska bygga på komfort. Jag tror Benno Niggs, en ledande fot- och skoexpert, är på rätt spår när han hävdar att människan bör springa med så lite sko som hon klarar av. Men efter ett långt inbäddat liv är inte alla fötter mogna att släppas ut. Många klarar det fullt ut, men inte alla. Fungerar det inte bör man nog inte byta skor. Man har nämligen sett att ju bättre man trivs med sina skor, desto mindre är skaderisken. Hur det känns är viktigast och varje enskild fot är en byggsten i denna nya teori. Men den egentliga skaderisken sitter inte i skorna, utan i hur vi springer, hur vi tränar och hur vi lever våra liv. Små fel lite här och där ackumuleras och visar sig till sist som skador och det är de orsakerna - stress, överträning, skräpmat, dålig löpteknik - som man bör identifiera och åtgärda. Vi fokuserar mycket på skorna för det är de som slår i backen först.

Min fot sitter perfekt
Jag är alltid snabb att ta in ny teknologi i mitt liv om det gör livet bättre. Men så länge jag har fötter som sitter perfekt, väger 0 gram extra, håller resten av livet om man tar hand om dem och reparerar sig själva när de går sönder, så fortsätter jag springa i så lite sko som jag klarar av. Jag behöver inga skosnören och jag behöver inte leta fram fötterna när jag ska ut. Ibland slits lite hud, men den lagar sig själv. När det finns skor som lagar sig själva, kan man säga att den tekniska utvecklingen kommit ifatt. Då är jag kanske 80 år och har äntligen kvalificerat mig för UTMB.

Jag har lite skoproblem inför E4-loppet på söndag. Det är ett rent asfaltslopp. Mina nya favoriter Fivefingers Spyridon passar inte på asfalt och jag gillar inte enformig asfalt. Jag är med för att jag gillar att det anordnas en halvmara i Sundsvall på hösten. Men jag hade föredragit terräng. 


I veckan testade jag mina Adidas Climacool som jag inte haft på några år och de kändes inget vidare efter tio km. Jag är ovan att springa med hopklämda tår. Jag fick blåsor och skavsår. Kanske jag ska ta mina Fivefingers Classic som jag haft i fyra år och som fortfarande ser helt nya ut. Vi får se hur jag gör. Jag sprang i alla fall 21 km med Classic idag och det kändes ganska bra.

lördag 31 augusti 2013

Om naturlig löpning, artros och ett lågvattenmärke

Naturlig löpning är ett ganska märkligt uttryck, eftersom löpning är bland det mest naturliga man kan göra. Det är lika naturligt för en människa är springa som det är för en ödla att kräla, en fiskmås att flyga eller en haj att simma. Det betyder inte att man måste springa, däremot bör man tänka på hur man springer. Om man springer fel ökar risken för skada för varje mil. Själv springer jag nog med ganska bra teknik, men det finns hela tiden detaljer att förbättra. T ex har jag en tendens att svänga ut med högerarmen när jag blir trött. Jag tänkte på att föra upp handen till bröstbenet under dagens långpass.

Idag sprang jag också på en riktigt bra video om naturlig löpning som jag måste dela med mig. Videon är gjord av professorn, doktorn och maratonlöparen Mark Cucuzzella och handlar bl a om varför man inte ska landa på hälen och om elasticitet. Man får även tips på en del smarta övningar, som att skjuta ifrån med foten på en sparkbräda och att springa med hopprep. Det är svårt att göra med hällandning. Allt på bara drygt 8 minuter. Se nedan och njut.


Växter kan bitas
Många löpare drabbas av artros, men tvärtemot vad många tror är löpare mer skyddade mot artros än ickelöpare.  I en studie på fotbollsspelare fann man att den viktigaste förklaringen till artros är tidigare skador, inte förslitning. I en annan studie såg man att 32 % av ickelöparna drabbades, medan bara 20 % av löparna utvecklade artros. Myten att löpare skulle drabbas särskilt hårt beror förmodligen på att löpare märker av problemet mer eftersom lederna är viktiga för en löpare och på att löpare som springer väldigt mycket (mer än 5 timmar/veckan) har en liten förhöjd risk. Men det kanske finns lindring i kylskåpet. I broccoli finns det giftiga ämnet sulforafan och lite gift emellanåt är bra eftersom det stressar kroppen, ungefär som träning och svält stressar kroppen, och tvingar den att anpassa sig.

Sulforafan hämmar ett enzym som bryter ner brosk. Broccoli är för övrigt något av en supergrönsak, den tycks även motverka cancer genom att förändra hur gener uttrycks och aktiveras (epigenetik). Dessutom är broccoli gott, fast det håller inte små barn med om som är känsliga för gifter.

När européerna drog till Australien tog de med sig får och för att ge dem mat introducerade man även vitklöver i den australiska faunan. Det torra klimatet och det ihärdiga betandet av fåren stressade dock vitklövern så mycket att de svarade med att producera stora mängder växtöstrogener som ledde till ökad dödlighet hos tackorna, nedsatt fertilitet (70 %), problem med amning, förstoppning osv. Genom att begränsa antalet betande djur i nästa generation kunde vitklövern säkra sin överlevnad, något som fungerat i miljontals år. Sedan dess har fårskötare förstått att det är viktigt att variera fårens föda. Grönsaker är nyttiga, men vi bör nog också variera intaget och inte bara äta klöver, soja eller vete hela dagarna.

Broccoli och artros
Till skillnad från djur med hjärnor kan inte växter fly från sina angripare. De förlitar sig istället på kemisk krigföring. Broccoli innehåller massor av antioxidanter och fibrer, men sulforafan är ett svavelliknande ämne som tillverkas av broccoliväxten i självförsvarssyfte, som ett skydd mot insekter, parasiter och svampar. När vi sticker kniven i en broccoli reagerar den därför som om en växtätare attackerar den och frisätter sulforafan.

I en ny studie visade forskarna att sulforafan, som också finns i andra korsblommiga grönsaker som t ex grön- och brysselkål, blockerade broskförstörande enzymer genom att förhindra en molekyl som orsakar inflammation. Möss som fick broccoli hade signifikant mindre skador på sitt brosk jämfört med möss som åt mat utan sulforafan.

I och med denna studie har man nu kunnat se att sulforafan är verksamt i tre olika laborationsmodeller: i broskceller, i vävnader och hos möss. I en kommande studie ska man nu undersöka hela människor. Man ska ge patienter med artros särskild superbroccoli med höga halter av sulforafan och se om det motverkar artros. Det kanske finns anledning att återkomma till broccoli.

Ett lågvattenmärke i livet
Så var det äntligen dags att simma i jobbklassikern i fredags. Den sista deltävlingen av fyra som jag gruvat mig för i ett halvår och som jag egentligen tänkte hoppa över, för jag kan ju inte simma. Jag låg trea i sammandraget innan men jag var inställd på att tappa rätt många placeringar efter simningen. Det var ganska många som avstod från simningen p g a kylan och jag tror att vi bara var 43 i herrklassen. Jag drog på mig min billiga våtdräkt från Clas Ohlson som visserligen ger flyt, men som ger vattenmotstånd och försämrar simningen rejält. Till nästa år måste jag köpa en ny, tänkte jag.

Det är jag som har den gula badmössan.
Vi rusade ner i vattnet och jag låg nästan sist från början. Jag vevade med armarna och såg att jag åtminstone hade några simmare bakom mig så jag skulle inte komma sist. Efter 900 meter kom jag i mål som 36:a av 43. Tiden vet jag inte än, men nu har jag en tid och en placering att slå till nästa år. Det känns inte omöjlig att avancera till mitten av fältet om jag tränar mer.

Nu kan jag fokusera på E4-loppet om två veckor och sedan bygga upp mig i några månader inför skidsäsongen och nästa års ultralopp. Jag funderar på att springa två lopp (Swiss Alpine och UltraVasan) inom en månad och det blir tufft, men vad vore livet utan utmaningar?

500
Sådärja, det var mitt 500:e inlägg. Det mest lästa (över 20 000 sidvisningar) är ett inlägg om periodisk fasta som blåst förbi ett gammalt inlägg om rödbetsjuice och det minst lästa - hmm ... törs jag länka det - verkar vara ett urgammalt lite spretigt inlägg om lite av varje med blygsamma 80 sidvisningar.

fredag 9 augusti 2013

Proprioception - det sjätte sinnet

Förmodligen har du också någon gång försökt få ut den sista klicken ketchup genom att slå på undersidan av flaskan. Om du har gjort det vet du också att det går av sig själv. Du håller i flaskan i ena handen och slår lagom hårt med den andra. Men om en kompis slog på baksidan av flaskan skulle slaget kännas konstigt, i otakt, och risken vore stor att du tappade ut all ketchup. Du har bara kontroll på din egen kropp. Det kallas proprioception.
Kroppens feedback
Proprioception är ett annat ord för kroppsuppfattning och balans, d v s förmågan att känna kroppsdelarnas position i rummet. För att göra detta behöver hjärnan hämta in information från sen- och muskelspolar, tryck- och töjningsmätare i lederna och från labyrinterna långt inne i öronen. Hjärnan sammanställer sedan denna kroppsinformation så att vi kan uppfatta och hantera ben, armar och bål som en sammanhängande enhet och känna av hur delarna rör sig i förhållande till varandra, avgöra om kroppen förändrar hastighet och läge i förhållande till gravitationen, tillhandahålla en uppfattning om kraftutvecklingen i olika muskler och sist, men inte minst, kontrollera om alla dessa rörelser är tillräckliga eller om det krävs ytterligare korrektion från hjärnan.

Även om vi blundar kan vi känna i vilken vinkel vi håller t ex en arm. I vanliga fall använder vi framför allt synen för att hålla balansen, men tack vare alla proprioceptiva receptorer runt om i kroppen kan vi hålla balansen utan att se. Pröva att ställa dig på ett ben och blunda. Det är inte lätt, men det är ett sätt att mäta och träna nervsystemets förmåga att sammanställa proprioceptiv information.

Hjärnans tre löparprogram
Proprioception är till största delen helt omedveten. Det mesta vi gör, gör vi bara. Egentligen är det avancerade saker vi gör. En femåring häller upp ett glas mjölk på ett sätt som inte ens en superavancerad robot klarar av. En dator kan utföra fantasiljoner beräkningar per sekund, men den saknar proprioception. Ett litet barn som tränat några år är fortfarande överlägsen en robot på den punkten, vilket man kan se på videon nedan.

  

Vi springer bättre än robotar också. Innan benet träffar marken har hjärnan räknat ut och anpassat styrkan till underlaget. I hjärnan finns tre program för förflyttning: gång, löpning och sprint. Joggning kan sägas vara en övergånsform mellan gång och löpning. Vi springer alltså på tre växlar, vilket förmodligen är en anpassning till livet som jägare. Först gång/joggning under själva spårandet av bytet, därefter en lång och utdragen uthållighetslöpning där jägaren jagar bytet till utmattning, till sist avslutas jakten med en dödlig sprint där jägaren ger allt. Sedan går jägaren hem med bytet. Det finns självklart andra kombinationer, men det torde ha varit den vanligaste programkombinationen.
Man går med hälen, springer på framfoten och spurtar på tårna. Bild från Lee Saxbys bok om proprioception.
Alla djur som utvecklats för att springa - hästar, hjortar, gaseller och hundar - springer på framfoten eller ännu längre fram. En häst springer på sin stortå och har senor som sträcker sig långt upp på benen. Människor och människoapor använder dock hälen, men vanligtvis bara när de går och det är bara människan som går längre sträckor. För gång är hällandning mer effektivt, däremot inte när man går över till att springa vid en hastighet av ca 7 km/h. I övergången från gång till löpning - joggning - är risken stor att man tar med sig hälen och fortsätter att landa på den.

Kroppsprogrammering
När vi springer styrs vi alltså av proprioceptiva återkopplingar från hud, muskler och leder (främst från fötterna). Hjärnan tar emot signalerna så att den kan anpassa kroppen till den biomekaniska belastningen och till olika sorters underlag.

Hjärnan är plastisk, vilket betyder att den kan förändras. Den anpassar sig till det vi gör och förutser vad vi tänker göra. Den skapar nya kopplingar mellan nervceller - synapser - och binder samman hjärnans olika delar i ett komplext nätverk.
Skillnad mellan jogging och löpning. Bild från Lee Saxbys bok om proprioception.
För mig tog det drygt ett år att programmera om hjärnan från tung joggning på hälen till lättare framfotslöpning i barfotaskor. En viktig del av programmeringen är att förstärka proprioceptionen och det har alla löpare nytta av, men kanske särskilt om man nyligen gått över till tunnare skor eller
t o m barfotaskor/barfotalöpning.

Sitta på huk och knäböj
Det naturliga sättet att sitta på innan det fanns stolar var att sitta på huk. Det gör man fortfarande i stora delar av världen. Gamla kineser sätter sig på huk för att äta och arbeta och reser sig upp utan ansträngning. Det klarar inte många betydligt yngre svenskar. Genom att sitta på huk, med kroppens tyngdpunkt rätt på foten, förbättrar man balans, styrka och flexibilitet och det är viktigt för en löpare.

När man sitter på huk ska man balansera vikten på fötternas främre trampdyna, inte på hälarna. Foten är platt, men kroppsvikten ska kännas mest på trampdynorna, vilket förstärker rörlighet och stabilitet i fötterna. En bra dynamisk knäböjning handlar först och främst om hållning och balans. Det ska inte vara "jobbigt", utan en studsande rörelse som använder så lite muskler som möjligt. Det ska gå snabbt; mer fokus på dynamiken än på positionen.

Upp och hoppa
Ett hopp är mycket mer dynamisk än att sitta på huk, vilket innebär att fler krafter är inblandade och det krävs mer kompetens. Genom att hoppa bygger man upp styrka, balans och flexibilitet och förbättrar elasticiteten i senorna. Dessutom lär man sig en rytmisk rörelse.

När senor och bindväv sträcks lagras energi i elastiska strukturer som sedan fjädrar tillbaks på plats, vilket ger massor av gratis energi. Denna rekyl är effektivast vid en viss steghastighet (170 - 185 steg i minuten). Elasticitet och rytm hör samman.

När man hoppar ska man fokusera på att använda trampdynan. Man ska inte landa på tårna eller hälen. Man ska inte hoppa för högt, utan studsa lite och lätt, och starta med en rytm där hoppningen känns mest effektiv och avslappnad. Hoppa länge och använd gärna musik med 180 BPM så att du når en rytm på 180 hopp i minuten, vilket ger maximal utväxling av kroppens egen gummibandseffekt.

När hoppen känns bra, kan man markera en plats på marken och göra tjugo små hopp utan att titta ner. Helst bör man hamna på samma plats. Om du hamnar långt från markeringen behöver du justera hållningen, kanske huvudet lutar framåt?

Att springa är egentligen en lång serie hopp på ett ben i taget. Testa därför att göra samma hopp på ett ben och sedan på andra benet.

Löpning och ett dopp i Sidsjön
Jag springer med kroppen rak och fäster blicken ovanför horisonten. När underlaget är svårare sveper blicken några meter framför mig som en ficklampa. Jag landar på framfoten, på trampdynan där tårna möter resten av foten och låter hälen nudda marken. Sen skjuter iväg med hjälp av rekylen i senor och bindväv. Jag tar korta, snabba steg och andas i jämn 3:2-rytm, d v s jag andas in på tre steg och ut på två. Ibland fungerar andningen som ett mantra. Jag fokuserar på den och stänger ute allt annat. Tankarna kommer, återkommer och försvinner, som moln på himlen. När jag sprungit färdigt är himlen klarblå.

Jag sprang runt Sidsjön i torsdags, sjön som jag ska simma över i min första och enda simtävling (jobbklassikern) om tre veckor. Jag cirklade runt den ..., sneglade, som om jag bedömde en motståndare. Efter ett drygt varv sprang jag ner på en av alla de bryggor som sticker in i sjön. Ställde mig längst ut och såg sjön djupt i ögonen. Den stirrade tillbaka med tom, bottenlös blick. Sen dök jag. Jag simmade till andra sidan. Jag kände mig som Columbus efteråt; som om jag korsat och krossat Atlanten. Men jag orkade inte simma tillbaka, så jag sprang barfota på grusvägen runt sjön till bryggan. Jag blängde en sista gång på sjön och tänkte att nästa gång så simmar jag åt båda hållen.


måndag 6 maj 2013

Gå på möten

I en föreläsning på ted.com säger författaren Nilofer Merchant att vår tids sittande är 2000-talets variant av rökning. Det är en bra liknelse. Ingen ifrågasätter sittandet eftersom alla sitter, ungefär som ingen ifrågasatte rökarna på 50-talet. Vi sitter faktiskt mer än vi sover, ca 9 timmar per dag. Och medan vi sover allt mindre, sitter vi allt mer. Vi sover kortare tid för att få tid att sitta av lite mer tid, kan man säga. Nio timmars sittande om dagen är ett genomsnitt så en del sitter ännu mer än så. Jag tror inte vi kommer att ha sittrum där man kan sitta av sig eller varningstexter på stolar om 30 år, men kanske man kommer att undra varför man satt kvar mot bättre vetande. Man vet att sittandet i sig är en stor hälsofara, oavsett om man tränar eller inte. Det tycks som om gränsen går vid en timmas sittande i sträck. Efter ca en timme aktiveras kroppens ”viloläge”, vilket är kopplat till ökad risk för en rad sjukdomar.

Ett sätt att motverka sittandet är förstås att stå upp och jobba lite då och då. Det är svårt i början, men som allt annat blir det till slut en vana att stå upp och jobba (förutsatt att man har ett höjbart bord och ett ståbart arbete). Men det är svårt att ställa sig upp på ett möte. En stor del av arbetstiden är trots allt möten. Fast man skulle ju faktiskt kunna ordna möten där man går i stället för att sitta, åtminstone om det är ett mindre möte och om syftet med mötet är att lösa ett problem eller komma igång med något. Det är också något som Nilofer Merchant förespråkar. Gåmöten verkar ha förändrat hennes liv.

Två fördelar med gåmöten
Det finns minst två fördelar med att gå på möten: För det första är det nyttigt att gå. För det andra ökar promenader kreativiteten. Genom att köra några återkommande gåmöten, säg ett entimmesmöte om dagen, så promenerar man minst 20 km på en vecka. Det hjälper de flesta kontorsarbetare att komma över 10 000 steg om dagen, vilket anses ge stora hälsovinster.

Walkie talkie
För mindre möten torde det inte vara några problem att ordna ett gåmöte. Man kan börja mötet redan innan man går ut. Kanske ta en paus på en parkbänk. En workshop blir syrefattig i slutet av dagen, då kan man byta ut fikat mot ett gåmöte och prata lite huller om buller om det man tagit upp. Genom att gå ut rör man sig utanför boxen. Kontorets väggar är både fysiska och mentala. Dessutom finns en mental effekt av att gå sida vid sida när man diskuterar ett problem. Man går och ser framåt mot lösningen tillsammans, istället för att sitta mitt emot varandra. Att gå gör det också lättare att minnas, att lära känna nya människor. Jag tror gåmöten lämpar sig för små och kreativa möten, men kanske inte för statusuppdateringar eller möten där man går igenom en massa dokument. Utvecklingssamtal passar perfekt för gåmöten.




Det bästa stället att gå på är i en skog eller vid vatten. Men man ska inte gå för långt. En timme räcker. Steve Jobs, en av seklets främsta chefer enligt någon lista, föredrog att diskutera affärer med personer på långa promenader. Steve Jobs drog t o m iväg med Bill Gates på en lång promenad och kom tillbaka med ett beslut som båda var nöjda med. Jobs kanske tillämpade en slags utmattningsteknik, en modern variant av uthållighetsjakt. Dessa möten i Silicon Valley dog inte ut med Jobs. Även Facebook's Mark Zuckerberg och Twitters John Dorsey föredrar gåmöten.

Skogsbad
Att gå, särskilt ute i naturen eller i en park, ökar välbefinnandet. Att gå ökar produktionen av substanser i hjärnan som får oss att må bra. Hjärnan vill att vi ska gå, för att gå betyder att man gör något. De som aldrig gick någonstans dog ut. Vi som överlevt är ättlingar till människor som gick iväg och började springa. Enligt japanska forskare ger enbart det faktum att man går i en skog en rad hälsoeffekter. Japanerna kallar det skogsbad. Men jag tror t o m att en trafikerad väg är bättre än ett mötesrum.

Tröga kollegor
Jag tror inte jag skulle få gehör för idén på mitt jobb. Vad blir nästa steg, skulle de säga. Springmöten? Ja, gärna för mig, jag har inga problem att springa i prattempo. Men då måste man ju duscha efteråt. I och för sig kan man ju fortsätta mötena in i omklädningsrummet, duschen och bastun. Åtminstone om man är av samma sort ... Nä, gränsen går kanske vid gåmöten och de måste vara i lågt tempo så att alla kan följa med.

De flesta är dock ganska konservativa och tycker om att stänga in sig i rökiga, svettiga och syrefattiga celler i timmar i sträck. Går gör man först när man går hem. En del har i alla fall börjat stå upp och jobba. De är fortfarande i klar minoritet (idag var det bara jag som stod upp i landskapet). Jag står dock upp för det mesta. Vi är gjorda för att stå eller sitta på huk. Den sittriktiga sköna stolen är en sen uppfinning.

Jag sitter fortfarande ner när jag äter. Ny forskning ger dock stöd för att det är bättre att stå upp och äta. Maten får hjälp av gravitationen att ta sig ner i magen och magsyran hålls kvar i magen av samma gravitation.

Barfotalöpning i Norrbotten
Jag var uppe i Piteå i helgen och städade upp efter en död morbror. Den generation som alltid stått före mig i kön tunnas ut. Snart är det min tur att stå först. Långt bakom mig fylls den på av barn, barnbarn och ett myller av barnbarnsbarn. Det är många tankar som kommer när man rotar i ett dödsbo: vykort med glada hälsningar, gula lappar med påminnelser om vad som måste göras, en bok som inte hann läsas ut ... Livet är så kort, alldeles nyss stod jag sist i kön. Egentligen är det inte mycket jag har åstadkommit, men jag är stolt över att jag skickat livets stafettpinne vidare en generation och när jag ser att livet springer iväg på egna ben kan jag andas ut igen. Fast det är då. Då är då och nu är nu. Just nu springer jag för livet och jag sitter inte still.




På vägen hem körde vi förbi Pite havsbad och jag kunde inte låta bli att springa barfota längs stranden. Sanden var varm. Det fick mig att längta till sommaren. Jag längtar efter att springa längs Medelhavet. Då kan jag avsluta med ett dopp i det blå, det kunde jag inte idag. Det låg fortfarande drivis och skvalpade en bit ut.