Det finns flera symptom, varav lung- och hjärnödem är de mest allvarliga. Risken att drabbas är individuell, men kan påverkas hur mycket man anstränger sig och hur lång tid man har haft på sig för att acklimatisera sig. Höghöjdssjuka är egentligen ett samlingsnamn på flera symtom som man kan drabbas av på hög höjd.
Grekerna trodde att gudarna bodde på berget Olympos och att höghöjdssjuka var ett bevis för att människan inte skulle gå upp till bergen. Människor verkar ha undvikit berg genom en stor del av historien. Bergsområden är glest befolkade. Det bor människor över 3000 meter endast i Anderna, Etiopien och Tibet. Men de har anpassat sig genetiskt under generationer. Tibetaner är väldigt olika de omgivande folkslagen. De flesta tibetaner bär på s k supergener, så Sir Edmund Hillary gjorde på sätt och vis en större prestation än sherpan Tenzing Norgay när han besteg Mount Everest.
Men jag tror att risken för oss löpare under Swiss Alpine är närmare noll. Vi är nämligen övervakade av läkare och helikoptrar. De har rätt att plocka löparna från banan. Det är bara att lyda. Helikoptrarna kanske behövs för de som inte lyder. Det kanske finns ett gevär med bedövningspilar i helikoptern :)
Schweiziskt bankvalv
Ju högre upp, desto mindre syrgas. Syrgas består av två syreatomer. En enkel, men mycket viktig molekyl. Allt vi gör kräver energi och energi skapas i en process som kräver syre. Det är framför allt hjärnan och musklerna som kräver mycket syre. Ju mer vi anstränger oss, desto mer syre måste vi suga in från luften. Det blir ett problem på hög höjd där det inte finns lika mycket syre att suga in.
Livet utvecklades i vattnet, kravlade upp på land och sedan levde livet länge vid vattennivån. Det tog lång tid för livet att klättra uppför bergen. Det är förmodligen därför som det är koldioxid, och inte syre - som det finns gott om vid havsnivån - som reglerar andningen. Vid havsnivån finns det mer syre än vi behöver och vi klarar oss även om vi andas långsamt. Andningsfrekvensen är dock viktig eftersom den påverkar koldioxidhalten i lungor och vävnader och därför är det ur ett överlevnadsperspektiv mycket viktigare att det är halten av koldioxid som styr.
Det finns 21% syre på 3000 meters höjd också, men där är inte baromtertrycket lika högt så det är glesare mellan syremolekylerna. När hjärnan förstår att tillgången på syre är lägre ser den till att rekrytera färre muskler till benen och det känns tyngre att springa.
Jag har ingen aning om hur jag klarar höjden. Risken ökar med höjden och vi befinner oss i de lägre riskklasserna upp mot 3000 meter. Det spelar ingen som helst roll hur vältränad man är. Det finns fall av t ex lungödem på höjder mellan 1500 - 2500 meter. Men risken är liten och man är övervakad som ett schweiziskt bankvalv.
Schweizerost
Det värsta som kan hända är att man drabbas av lungödem. Då fylls lungorna med vätska. Vid havsnivån betyder låg syrgaskoncentration i en alveol att luftflödet är blockerat. Eftersom det vore meningslöst att låta syrefattigt blod strömma runt en avstängd alveol, drar de kringliggande kapillärerna ihop sig och stänger blodflödet och skickar blodet vidare till andra alveoler med bättre ventilation. Evolutionen kunde inte förutsäga att vi skulle ge oss upp i bergen, så vi reagerar på samma sätt om vi får för lite syre p.g.a. minskat luftflöde som om det beror på reduktion av syrgasens partialtryck i inandningsluften.
Det är därför som kapillärerna drar ihop sig på hög höjd. Det sker fläckvis, för alveolerna har olika känslighet. Det medför att mer blod tvingas genom de öppna kapillärerna och därmed höjs blodtrycket, vilket i sin tur pressar ut vätska genom kapillärväggarna. Vätskan samlas sedan i eller mellan alveolerna. Ödemet sprider sig fläckvis i lungan som antar utseendet av en schweizerost. Andningen blir mödosam och man riskerar att drunkna i sina egna kroppsvätskor. Risken är särkilt stor vid snabb uppstigning till hög höjd, men om man stiger gradvis och i lugnt tempo är risken mycket låg.
Schweizerkniv
Koldioxidhalten reglerar andningen med stor precision. Det kan ta tid innan andningen kalibrerats så att den är smidig och mjuk. I början innan man acklimatiserats till hög höjd är det koldioxidhalt och ph-värde som hämmar andningen, men med tiden ökar andningsfrekvensen, vilket ökar syrgashalten i blodet, samtidigt som halten av koldioxid och ph-värde normaliseras.
Högt över oss seglar fåglarna i ännu tunnare luft. Sedan de övergav sina tunga dinosaurkroppar och lämnade dem att fossileras i berggrunden är de jordens mest uthålliga varelser. De har lungor som är gjorda för uthållighet. De kan både ta upp mer syrgas och avge mer koldioxid genom ett system av luftsäckar. Vi människor har ineffektiva lungor och en kropp som snickrats till i efterhand. Vi är inte särskilt specialiserade på någonting utan vi liknar mest en schweizerkniv som är bra på lite av varje.
Fåglarna passerar Alperna med god marginal, vi håller oss däremot så nära marken som möjligt.
Schweizerur
Det finns som sagt helikoptrar längs banan och läkarteam som kontrollerar att allt står rätt till. Det känns tryggt. Men jag kanske inte vill känna mig trygg. Jag vill bara komma i mål. Tiden spelar ingen roll. Jag bär inget schweizerur. Om jag råkar vingla till, kanske de skickar en helikopter. Fem km från mål hör jag en helikopter som hovrar över mig. I den sitter en skytt med bedövningspilar. Jag träffas i skinkan men fortsätter springa mot målet. Bedövningen fyller mig sakta upp till bröstet, ut i armarna och sedan benen. Jag försöker få benen att röra sig, men det går inte att styra alla muskeltrådar och kommendera dem att dra åt samma håll med min bedövade vilja. Jag ser målet, men rasar ihop femtio meter ifrån. DNF.


