Livet är en resa, inte en plats

“The end of a melody is not its goal; but nonetheless, if the melody had not reached its end it would not have reached its goal either.”

-Friedrich Nietzsche 

Det sägs att livet handlar om vägen och inte om målet. En ny studie, utförd av forskare vid Stanford University's Graduate School of Business, visar att det stämmer.

Metaforer

I studien jämförde forskarna vilka metaforer 1 600 personer använde för att nå sina mål. Jämfört med personer som fokuserade på målet eller inte använde några metaforer alls, upptäckte forskarna att de som använde metaforer som handlade om resor följde sina nya goda vanor - även efter att ha nått sitt mål.

Foto Free-Photos från Pixabay

Om du ser på livet som en resa, med alla upp- och nedgångar, kan det hjälpa dig att se hur mycket du faktiskt har förändrats. Det ger motivation och hjälper dig också att komma tillbaka efter ett bakslag.

A long and winding road

Om du ser dig själv köra på en lång, rak motorväg mot ett avlägset mål, kan en kö på grund av en bilolycka upplevas som ett misslyckande. Det hjälper inte att du tutar på bilarna framför i kön. Du blir stressad, trots att köer är en del av livet.

När du ser på dig själv som en resande förstår du att vägen är slingrig och att det är normalt med köer och att köra i diket ibland. Det går inte att göra framsteg varje dag. Du kan inte köra 300 km varje dag. När du inser det minskar stressen att hamna i diket eller i en kö bakom någon annan som kört i diket. Det är som det är. Folk kör i diket och ibland gör jag det, tänker du. 

Foto Ricardo Adelaide från Pixabay

De stora målen står framför dig med händerna i sidan och stirrar ner på dig. De är skrämmande. Jag kan börja i morgon, säger du till dig själv. I morgon är en annan dag. I morgon tror du att du klarar vad som helst, men i morgon är gårdagens idag. Morgondagarna går och till slut har motivationen sinat. 

När du tänker på målet fastnar du i tankar om målet och hur du ska komma dit. Men om du börjar idag kommer du närmare och du blir också lite bättre på att ta dig fram. Till slut har du kommit långt och du tänker inte i termer av framme eller mål.

Leva i nuet

I en studie från Harvard fann forskarna att vi lägger nästan 50 procent av vår tid på att tänka på det förflutna och framtiden, istället för att fokusera på nuet. Enligt forskarna bakom studien leder det till ökad olycka. När du stirrar på målet glömmer du att göra det som krävs för att komma dit.

Foto Bonnie Kittle på Unsplash

Det förändras när du ser på livet som en resa. Du fokuserar på resen. Som löpare fokuserar du på träning, inte på OS. Som skribent fokuserar du på att skriva, inte på att skriva en bok. Du blir lite bättre varje dag, istället för att drömma och glömma att göra det som krävs. Du fokuserar på hinder och reflekterar över det du gjort och det du ska göra idag. 

Många tror de ska bli lyckliga när de når sitt mål, men när de når målet vill inte lyckan infinna sig. Psykologen Tal Ben-Shahar kallar det för ”arrival-fallacy”. Det är något som drabbar många kändisar vars enda mål var att bli känd. Kändisskapet skulle ge dem all lycka, men de känner bara tomhet. Lycka är inget mål, utan något du måste plocka upp längs vägen.

Resultat eller process

Är du resultatorienterad eller processorienterad ? Är det tider, placeringar och att slå en motståndare som är det viktigaste? Eller vill du lära dig mer för framtiden? Är varje tillfälle ett tillfälle att lära sig mer, eller ett svar på om du lyckats eller inte? Är det en stund att lära av, eller ett tillfälle att minnas eller glömma? 

Foto: Zoltan Tasi, Unsplash

Om du drivs av resultat är sannolikheten stor att misslyckanden är något du vill undvika. Om du misslyckas, vill du glömma det. Drivkrafterna befinner sig utanför dig. Tider, placeringar och din motståndare är inte du. Du kan inte kontrollera andra. Risken med ett sådant mindset är att du - förr eller senare - kommer att uppleva dig som misslyckad. Dessutom motverkar ett sådant mindset din resa mot ett bättre jag. För att bli bättre måste du både misslyckas och lära dig av det. Du kan inte lära om du vill glömma.

Du kan alltid lära dig och bli bättre. Du kan bli bättre i förhållande till din egen uppfattning om dig själv. Att bli bättre är en inre drivkraft. Du presterar med inställningen att göra ditt bästa och lära dig så mycket som möjligt av det. Det är ett annat mindset. Det leder till andra handlingar. Det minskar pressen, för resultatet är inte lika viktigt som det du gör och det du gör har du kontroll över. 

Mindset

Det enda du verkligen har kontroll över är dina tankar - ditt mindset - och ditt beteende. Du kan inte göra något åt vädret, men du kan kontrollera dina tankar och du kan styra ditt beteende. Du kan inte planera att det ska bli sol i morgon, men du kan bestämma dig för att springa idag.

Du kan lura dig själv en tid, men du mår inte bättre av att besegra en motståndare eller av att komma nia, trea eller etta. Det känns bra en stund, sedan jagar du resultat och bekräftelse igen. Det är ett beteende som skapar press och det är du - ingen annan - som skapar den pressen. Pressen följer av de begränsningar som du sätter att producera ett resultat du inte har kontroll över.

Foto: dylan nolte, Unsplash

Ju högre dina förväntningar är - på ditt jobb, på människorna runt om dig, på resultatet - ju mer stress känner du. Ju mer du förväntar dig av andra och saker du inte kontrollerar, desto mer press och stress kommer du att uppleva.

Fokusera på det du kan påverka istället: dig själv, dina tankar och ditt beteende. Beteendet är det enkla, tankar det svårare. 

Lärandeprocessen

De som blir bäst väntar inte på inspiration att träna, skriva eller måla. De bara gör det de vet att de måste göra. Genom att fokusera på processen, blir de starkare, snabbare och skickligare. Alla mästare skapas på träning. Det kräver uthållighet och en insikt om att det tar tid. 

De som blivit bäst försöker bli lite bättre varje dag. De som inte blir lika bra fokuserar på resultat. De gör allt för att uppnå detta resultat oavsett vad det innebär på sikt. De tar sig inte tid att fördjupa sig i processen. De tar sig inte tid att studera det de gör.

Om allt handlar om att slå den andra, använder du dig bara en bråkdel av de förmågor du tränat upp. Då vinner du om den andra blir skadad eller misslyckas. Du kan vinna genom att ta en genväg. Är det glädje?

Skadeglädje är inte sann glädje. Det är en myt, kläckt av någon som misslyckats och bara kan känna sig bra om andra misslyckas. Det är ett statiskt mindset. Det är ett mindset som tolkar världen som ett nollsummespel. För att någon ska lyckas, måste andra misslyckas. En bitter åsikt. 

Foto: Sasin Tipchai, Pixabay

Äkte glädje kommer av att du åstadkommit något på egen hand, med hjälp av andra eller genom att hjälpa andra att lyckas. Äkta glädje gör dig generös. Du gläds åt andra och lyckas tillsammans med dem. Det är en glädje som ger dig energi att orka leva hela livet.

Sikta inte mot stjärnorna

Det är viktigt att spänna bågen, men du måste också veta något om det du siktar på. Siktar du för lågt eller högt, är risken stor att du missar målet och tappar pilarna. Siktar du rätt, kommer du vidare.

Image by Claudia Mitu from Pixabay

Som nybliven löpare är det bättre att sikta på fem kilometer, än att sikta på att klara ett maraton på fyra timmar. Klarar du fem kilometer kommer du närmare ett maraton. Ta små steg. Höj ribban en centimeter i taget. Framtiden kommer en dag i taget.

Sikta inte på stjärnorna. De ligger utom räckhåll. Sikta på att bli bättre istället. Ta reda på hur, var och när du ska sikta. Sikta högt, men sikta rätt. För att sikta rätt måste du lära känna dig själv. Sikta bara på det du kan urskilja med dina egna ögon. Målet måste vara tydligt.

Varje träff stärker ditt självförtroende. Ibland missar du, men det är bara att försöka igen. Om målet är inom synhåll är det också inom räckhåll.

Det finns de som tror de nått stjärnorna, men de har inte fötterna på jorden. Det finns de som tror att de är stjärnor, men de är bara tomtebloss som sprakar i natten. Du kanske drömmer om stjärnor ibland, men för stjärnorna kvittar det lika. Det är bara här och nu och det du gör med det du har som finns.

Image by Johannes Plenio from Pixabay

Stjärnorna visar vägen. Polstjärnan har lett sjöfarare i alla tider, men ingen sjöfarare har seglat till polstjärnan. Målet är en riktning, inte en plats. 

Det är inte de stora händelserna som ändrar livets gång. Livet är inte en film. Livet är ett myller av små steg. Det ena steget leder till det andra. Plötsligt är du någon helt annanstans. Du minns bara några enstaka stunder och ögonblick. Det är dessa steg som blir rubriker i berättelsen om ditt liv.

Swiss Alpine - fyra dagar efteråt

Ett mål är en dröm med en deadline. Jag brukar inte sätta upp mål. Men när jag gör det, så brukar jag å andra sidan nå fram till målet. Deadlines gillar jag inte, särskilt inte min egen. Vi jobbar hela tiden med en deadline, en tidpunkt när allt måste vara klart. Men när man passerar sin sista deadline är man knappast klar med någonting. Kanske man vänder sig om just innan och inser just det, att man egentligen inte har gjort någonting vettigt. Sen passerar man linjen och faller ihop i armarna på ingenting alls.

För fyra dagar sedan passerade jag en dröm med en deadline. Att springa ett ultralopp var ett mål som jag siktat på i två år. När man siktat så länge, kan man nästan inte misslyckas. Jag var övertygad om att jag skulle klara det om jag bara kom hel och frisk till startlinjen. Mellan startlinjen och mållinjen hängde det mesta på mig själv och jag har - när det kommer till kritan - ett mycket starkt självförtroende. Jag tvivlade ofta, men att tvivla var bara ett sätt att göra mig starkare. Förflyttningen mellan hopp och tvivel är ett slags mentala armhävningar.

Jag skadade mitt knä, men gav inte upp. Man får inte ens tänka tanken att ge upp. Det kan räcka med en negativ tanke för att de negativa tankarna ska växa till en lavin av okontrollerbara, negativa tankar. Jag höll tankarna hårt knutna till mitt mantra. Jag var fokuserad på att komma i mål och jag sprang t o m bort smärtan. Efter 33 km trodde jag inte det var möjligt, men efter 66 km är kanske allting möjligt. Då tänkte jag inte ens i de termerna. Jag bara bestämde mig för att springa hur ont det än gjorde.

Efter branten nedför sertig pass började jag springa 

Målgången i Davos var ett tillfälle av lycka, lättnad, tacksamhet och tillfredsställelse. Det känns fortfarande bra. Jag har sovit gott varje natt efter loppet. Veckorna innan loppet sov jag nästan inte alls. Någonting har förändrats, jag kan bara inte sätta fingret på det just nu. Jag har uppnått ett mål, förverkligat en dröm och jag har lärt mig någonting om mig själv.

En del känner vemod och blir deprimerade när de uppnått ett mål. Jag har inte känt av det än. Jag har upplevelsen med mig. Jag kan göra det igen om jag vill. Men jag tror nästa mål ser annorlunda ut. Det är en ny dröm som börjat ta form, men jag har inte hittat orden riktigt som kan ringa in det till en dröm med en deadline. Det ligger förmodligen flera år bort, men Swiss Alpine kan jag springa igen nästa år. Det tror jag att jag gör. Jag vill springa under nio timmar.

Tidvattnet
Jag ligger och tittar på havet. Det är rofyllt. Solen vräker ner. Jag andas i nästan samma takt som vågorna slår. Det är tidvatten och just nu stiger havet. Tidvattnet är knappt märkbart i Medelhavet, men efter tre dagar är man känslig för nyanser. Vattnet börjar nafsa mig i tårna. Jag flyttar mig mödosamt en bit upp. Sen tittar jag ut över stranden och känner suget efter att springa igen. Det var fyra dagar sen sist. Sedan vi kom hit har jag legat uppspolad på stranden, ett bröte av ben, köttslamsor och tankar.

Jag ställer mig upp på darrande ben och gräver ner mina fötter i sanden. Vänsterknät ömmar lite, men det är nog ingen fara. De första trevande löpstegen är jobbiga och det gör lite ont, men sen börjar benen springa. De springer av sig själva. Jag springer sakta längs strandkanten innan jag vänder om och avslutar med en lång simtur i havet. När jag kommer tillbaka är nederdelen av handduken blöt, men tidvattnet har vänt. Efter flod kommer ebb. I morgon ska jag vila, men om några dagar kan jag nog springa en liten bit igen. Jag längtar redan efter att springa riktigt långt och ännu längre.

I morgon åker vi tåg till Nice och sedan flyger vi tillbaka. Då har jag en vecka kvar innan jag börjar jobba igen. Jag älskar att resa bort. Men det är härligt att komma tillbaka också.