Visar inlägg med etikett vetenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vetenskap. Visa alla inlägg
söndag 15 mars 2020
Runners World - Nio hårda vetenskaplig fakta om löpning
Det finns många skäl att springa. Det finns fakta också. Hårda vetenskapliga fakta. Här är nio fakta som kanske ger dig motivation.
onsdag 22 maj 2019
Hjärnfysikbloggen - Maximal återhämtning
Förr var återhämtning vila. Nu är det en aktivitet. I sin bok Good to Go frågar sig Christie Aschwanden om hälsobranschen skapat osäkra människor som tappat kontakten med sina kroppar.
Att springa är egentligen det enklaste som finns, det är bara att springa. De senaste årtiondena har dock löpning blivit krångligare för många. Du kanske tror att en timmes löpning kräver vätska laddad med elektrolyter för att upprätthålla salt- och vattenbalans. Du kanske måste titta på en klocka för att veta din ansträngning. Om du springer utan klocka är det som om du inte sprungit. Du bär ...
Att springa är egentligen det enklaste som finns, det är bara att springa. De senaste årtiondena har dock löpning blivit krångligare för många. Du kanske tror att en timmes löpning kräver vätska laddad med elektrolyter för att upprätthålla salt- och vattenbalans. Du kanske måste titta på en klocka för att veta din ansträngning. Om du springer utan klocka är det som om du inte sprungit. Du bär ...
måndag 4 december 2017
Den nya berättelsen om Phineas Gage
Den 13 september 1848 kliver förman Gage fram för att pressa samman krut, stubin och sand i ett spränghål vid ett järnvägsbygge i staden Cavendish, Vermont. 16:30 exploderar krutet och driver järnstången han arbetar med genom huvudet på honom. Järnet går in på sidan av hans ansikte, passerar bakom vänstra ögat och ut genom toppen på huvudet. Hjärnan pulserar, stången ligger blodig och klädd med hjärnsubstans många meter bort. Han kräks och mer hjärnsubstans pressas ut. Ändå talar han, han går och står och sitter upprätt i vagnen på väg till doktorn. Framme hos läkaren verkar han vara fullt medveten, om än utmattad av blodförlusten. Pulsen ligger på 60. Men hans kropp och sängen han ligger på är en enda blodig röra.
De flesta som läst en bok om hjärnan, känner igen historien om Phineas Gage. Han förlorade en bit av hjärnan, tappade sin mänsklighet och återhämtade sig aldrig. Så brukar hans historia berättas. Med ett antagande om att skadan för alltid slog ut de egenskaper som funnits på den plats som hjärnan nu saknade.
Det finns som sagt nästan ingen bok om hjärnan som inte har ett kapitel om Gage. Gages olycka används för att illustrera och - inte så sällan - bevisa olika författares teser. Forskare och författare har sökt stöd i Gages öde för teorier om emotionell intelligens och om social intelligens. Gages berättelse är formbar, eftersom det finns så lite fakta om vad som verkligen hände. Det har lett till att händelsen används till stöd för teorier som sinsemellan motsäger varandra. Den vanligaste berättelsen är att Gages skada ledde till att han blev en ny, sämre människa. Betyder det att vi kan dra slutsatsen att människor som skadar sin frontallob, tappar delar av sin mänsklighet? Är det något vi med säkerhet kan vänta oss efter en stroke?
Historien om Phineas Gage är en bra berättelse. Alla kan känna igen sig i honom. Ena dagen är du normal, nästa dag är du en annan. Det är en berättelse som också haft ett stort inflytande på den vetenskapliga och allmänna förståelsen av hjärnan.
Psykologen och historikern Malcolm Macmillan har studerat Gage i 40 år. När han började gräva i fallet hittade han lager av tyckanden och ytterst lite fakta. Efter flera år av grävande skrev Macmillan till slut en 562 sidor tjock bok om Phineas Gage, An Odd Kind of Fame. Macmillan hävdar att Gage faktiskt återhämtade sig efter olyckan och levde ett ganska normalt liv. Om Macmillan har rätt, bör vi uppdatera våra föreställningar både om Gage och om hjärnan.
I boken betonar Macmillan skillnaden mellan hur lite vi faktiskt vet och alla de åsikter och tvärsäkra påståenden som finns om vad som egentligen hände. Hur vi än vänder och vrider på det finns bara fyra skriftliga källor och en skalle att utgå från. Så vad vet vi?
De första rapporterna kommer från läkaren John Harlow som träffade Gage dagen efter olyckan. Han såg Gage ligga i en blodig säng. Harlow trodde först inte på att Gage genomborrats av ett järnspett, men han förstod att det var allvar då Gage hostade upp en bit av hjärnan. Harlow skriver att Gage hade kväljningar var 20:e minut. Blod och bitar av hjärnan gled ner längs halsen så att han nästan kvävdes.
Dr. Harlow menade att olyckan förändrade Gage. Före olyckan var han en noggrann och respekterad arbetskamrat och förman, men efter olyckan blev han nyckfull och hade svårt att avsluta det han påbörjat. Harlow uttryckte det som att jämvikten mellan det intellektuella och det djuriska tycktes vara rubbad. Vänner till Gage sa att Gage " ... inte längre var Gage… ". Som en följd av personlighetsförändringarna blev han av med jobbet.
Utöver denna korta rapport från Dr. Harlow finns det inga uppgifter om vad Gage gjorde månaderna efter olyckan och vi vet inget om hans beteende. Harlows beskrivning av Gage är dessutom vag. Vad betyder ”djuriska”? Betyder det att Gage var ilsken, ovårdad eller att han hade okontrollerbara sexuella drifter? Även påståendet att Gage förändrats är svårt att kontrollera. Alla människor förändras, men vanligtvis är det bara de närmaste som ser vad som verkligen förändras och det finns inga uttalanden från Gages vänner och anhöriga som tyder på att han förändrades. Och med så få fakta, började rykten fylla i tomrummen. En del rykten beskrev Gage som apatisk och iskall, andra som sexuellt lössläppt.
I artikeln ”Du är bara en illusion” från april 2018, 170 år efter olyckan, fastslår den svenska populärvetenskapliga tidskriften Illustrerad vetenskap att:
”Gage, som tidigare hade varit lugn och vänlig, hade nu blivit känslokall, oförskämd, lögnaktig och utan självbehärskning. Han delade ut örfilar till kollegor, han misshandlade sin fru om och om igen, och kunde inte fatta några beslut.”
Men inget av det är sant. Det finns inga rapporter om örfilar till kollegor. Påståendet om att han misshandlade sin fru ”om och om igen” är lätt att avfärda: Gage var aldrig gift.
Om skrönor upprepas tillräckligt ofta, smälter skrönor och berättelse samman till en sanning. Läroböcker upprepar varandra och författare bryr sig inte alltid om att se efter själva. Ingen vill ändra en bra berättelse. Ett järnrör genom skallen och din själ lämnas i en blodig pöl på backen. Nästa dag vaknar du som ett monster. Det är en bra berättelse. Människor älskar berättelser.
Med utvecklingen av ny teknik har det öppnats ett nytt kapitel i berättelsen om Phineas Gage. Genom att studera skallens in- och utgångshål och lägga in uppgifterna i en dator kan man beräkna och återskapa stångens färd genom hjärnan. De första som gjorde detta var makarna Antonio och Hanna Damasio 1994. De sökte efter bevis för sin hypotes om att det finns en länk mellan känslor och förnuft. Makarna Damasios trodde att Gages skadat både sin vänstra och högra hjärnhalva, vilket - enligt deras hypotes - skulle ha förändrat Gages personlighet. De fann vad de letade efter.
I boken Descartes misstag från 1994 påstod Damasio att ”… Gage förlorat något unikt mänskligt, förmågan att planera sin framtid som en social varelse". Han skriver vidare, ”... Har han en känsla för rätt och fel?”. Han undrar om Gage kunde hållas som ”... ansvarig för sina handlingar". Han påstår att”… kvinnor avråddes från att vara i hans närhet”. Järnstången hade krossat Gages själ och tillintetgjort hans fria vilja. Men det finns inte en enda handling som Gage skulle kunna hållas "ansvarig" för. Det finns inga rapporter om våld, stöld, missbruk eller oansvarighet.
Tio år senare, 2004, gjordes en ny studie med en mer kraftfull dator. En forskargrupp ledd av Peter Ratiu, vid Harvard, visade att järnspettet inte kunde ha gått över hjärnans mittlinje och skadat den högra hjärnhalvan som makarna Damasio hävdade.
2012 ledde den neuroradiologiska experten Jack Van Horn ytterligare en studie med en än mer kraftfull dator. I Van Horns studie beräknades miljontals möjliga banor för järnspettet (som jämförelse hade Damasio i sin studie ett halvt dussin banor.) och alla utom en handfull skulle ögonblickligen ha dödat Gage. Van Horns arbete stöder Ratius studie om att järnstången aldrig rörde den högra hjärnhalvan. Därmed bör man överge Damasios hypotes.
På grund av sjukdom tvingades Gage resa hem till San Francisco 1859. Gages mor nämner att han var angelägen om att arbeta efter att han återhämtat sig. Han fick arbete på en bondgård. Efter en hård arbetsdag kollapsade han. Han drabbades av ett epileptiskt anfall nästa dag. Phineas Gage dog 36 år gammal den 21 maj 1860, tolv år efter olyckan.
Efter Gages död reste Dr. Harlow till Gages familj för att ta reda på fler detaljer om honom. Graven öppnades, skallen sågades av och plockades ut. Dr Harlow skrev en komplett rapport, som innehöll nästan allt vi vet om Gages mentala status och om hans vistelse i Chile.
Macmillan blev övertygad om att tiden i Chile är nyckeln till att förstå Gage efter att han sett en kusk styra ett hästekipage på TV. Han upptäckte vilken otroligt krävande och komplicerad uppgift det är att styra fyra hästar; det är - skriver Sam Kean i en artikel om Phineas Gage i tidningen Slate - som att köra en bil med fyra självständiga hjul. Kusken styr hästarna med varsitt finger på tömmarna. En sväng i en kurva kräver en otrolig fingerfärdighet och därmed en lika fingerfärdig hjärnkarta i skallen.
Gage körde genom trånga passager, genom vindlande bergspass och tvingades göra snabba stopp. När han körde på nätter i mörker var han tvungen att memorera sina vändningar och lämningar. Dessutom måste han hålla utkik efter banditer och kommunicera med spansktalande gruvarbetare. Ett sådant krävande jobb klarar knappast en sociopat med impulsivt och aggressivt beteende av att utföra i sju år.
Macmillan tror att Gage mentala problem efter olyckan var tillfälliga, att Gage återhämtade sig och återerövrade sin hjärna. 2010 hittade datorvetaren Matthew Lena en ny skriftlig källa, ett uttalande från en läkare som levde i Chile på 1800-talet och som kände Gage: "He was in the enjoyment of good health with no impairment whatever of his mental faculties”, rapporterade läkaren. Det är nya fakta som bör leda till att man uppdaterar föreställningarna om Gage. Om det är så att Gage återhämtade sig - vilket nya fakta tyder på - ger det oss en uppdaterad berättelse: Det finns hopp även efter en svår skada i hjärnan. Du och din hjärna kan reparera sig själv och förändras.
Ny kunskap om hjärnans plasticitet ger dessutom stöd för hypotesen att Gage återhämtade sig. Hjärnforskare trodde en gång att hjärnskador orsakade permanenta skador: att en låda som dragits ut ur hjärnhurtsen för alltid var förlorad. Men efter upptäckter om hjärnan av bl.a. hjärnforskaren Michael Merzenich, tror de flesta idag att hjärnan kan anpassa sig och förändras. Järnstången skapade ett hål i hjärnan och rev sönder flera hjärnkartor, men hjärnkartor kan ritas om.
Förmodligen hjälpte Gages inrutade liv i Chile honom i hans tillfrisknande, menar Macmillan. Personer med skador i frontalloben har ofta problem med att slutföra uppgifter, särskilt om det saknas ett tydligt mål. Gage behövde aldrig planera sin arbetsdag när han jobbade i Chile: han körde framåt tills det var dags att vända hem igen. Gages hjärnkartor uppdaterades dag för dag. Han fyllde i hålet som spettet orsakat. Det var ett dagligt hjärnarbete.
Tack vare internet är tillgången till historien bättre än någonsin. Nya fakta dyker upp och försvinner i floden av information. 2008 dök det upp ett foto av en man med en järnstång i nävarna på det sociala bildnätverket Flickr. Bildens ägare trodde först att fotot föreställde en valjägare med harpun, men en kommentator gissade att det var Phineas Gage. För att kontrollera detta, jämfördes bilden med en dödsmask av Gage. Den stämde perfekt. Fotot visar en annan bild än det djuriska monster som fantiserats ihop i brist på kunskap. Gage ser ut att vara en stolt, välklädd och stilig man som till det yttre påminner om ”Stålmannen” Christopher Reeve.
Forskarna fortsätter gräva fram fakta. Historikerna kastar ljus över dunkla föreställningar och ger perspektiv på tidigare händelser, på vår egen tid och på möjliga framtider. Vi tolkar fakta och sammanställer en någorlunda trovärdig historia. Olika historier kan motsäga varandra utan att vara falska. Det beror på vad man betonar i den mångfald av fakta som finns. Men man kan inte påstå något utöver de fakta som finns. Det har man gjort gång på gång i fallet Gage. Det är en viktig lärdom i denna historia. Så kallade bra historier är ibland lite för ”bra” för att stämma med fakta.
Ju mer fakta som kommer fram, desto bättre gissningar. Vi kanske aldrig hittar sanningen om Gage, men vi kan bedöma vad som är sannolikt. Idag verkar det sannolikare att Gage återhämtade sig, än att hans själ var ”förlorad för mänskligheten”.
Fallet Gage visar att människan älskat berättelser ända sedan vi samlades runt lägereldarna. Vi gör gärna en höna av en fjäder. Fakta suddas ut och jämnas till för att passa ihop. Det är vetenskapen som måste vara stringent och kritisk. Berättelserna kommer alltid att leva sitt eget liv. Macmillan säger att flera personer kontaktat honom för att göra ett filmmanus. I ett av dessa manus återvänder Gage till USA, blir vän med en slav och hjälper honom rymma. Därefter vinner han det amerikanska inbördeskriget tillsammans med president Abraham Lincoln. Manusförfattaren bortser då från det faktum att Gage faktiskt dog ganska precis ett år innan inbördeskriget bröt ut.
En skada i hjärnan påverkar personligheten. Kropp och hjärna är inte olika substanser, de är delar av samma helhet som är en människa. Det är den vetenskapliga berättelsen. Det är den berättelsen som leder framåt, till att samhället utvecklas och att människor tillfrisknar. Gage råkade ut för en fruktansvärd olycka, men det är något mänskligheten har kunnat dra nytta av. Den nya tvärvetenskapliga forskningen om Gage visar att det finns hopp. Inte ens ett hål genom frontalloben tar död på en människas mänsklighet. Om inte vetenskapen funnits som korrektiv, hade Gage kanske förvandlats till profet eller djävul, eller till mytomspunnen hjälte i det amerikanska inbördeskriget.
Varje generation tycks berätta sin egen historia om Phineas Gage. Vem vet vad som väntar Gage i framtiden? Det kanske är Gages öde att vara varje tids neurologiska lackmuspapper.
(Uppdaterad 2018)
Källor:
Malcolm Macmillan, The Phineas Gage information page https://www.uakron.edu/gage/
Malcolm Macmillan, An Odd Kind of Fame: Stories of Phineas Gage. 2002 https://www.amazon.com/Odd-Kind-Fame-Stories-Phineas/dp/0262632594
Malcolm Macmillan& Matthew L. Lena , Rehabilitating Phineas Gage http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/09602011003760527
Miki Agerberg, Han håller i järnspettet som gick genom huvudet. LÄKARTIDNINGEN. 2009 nr 47.
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=13195
De flesta som läst en bok om hjärnan, känner igen historien om Phineas Gage. Han förlorade en bit av hjärnan, tappade sin mänsklighet och återhämtade sig aldrig. Så brukar hans historia berättas. Med ett antagande om att skadan för alltid slog ut de egenskaper som funnits på den plats som hjärnan nu saknade.
Det finns som sagt nästan ingen bok om hjärnan som inte har ett kapitel om Gage. Gages olycka används för att illustrera och - inte så sällan - bevisa olika författares teser. Forskare och författare har sökt stöd i Gages öde för teorier om emotionell intelligens och om social intelligens. Gages berättelse är formbar, eftersom det finns så lite fakta om vad som verkligen hände. Det har lett till att händelsen används till stöd för teorier som sinsemellan motsäger varandra. Den vanligaste berättelsen är att Gages skada ledde till att han blev en ny, sämre människa. Betyder det att vi kan dra slutsatsen att människor som skadar sin frontallob, tappar delar av sin mänsklighet? Är det något vi med säkerhet kan vänta oss efter en stroke?
Psykologen och historikern Malcolm Macmillan har studerat Gage i 40 år. När han började gräva i fallet hittade han lager av tyckanden och ytterst lite fakta. Efter flera år av grävande skrev Macmillan till slut en 562 sidor tjock bok om Phineas Gage, An Odd Kind of Fame. Macmillan hävdar att Gage faktiskt återhämtade sig efter olyckan och levde ett ganska normalt liv. Om Macmillan har rätt, bör vi uppdatera våra föreställningar både om Gage och om hjärnan.
I boken betonar Macmillan skillnaden mellan hur lite vi faktiskt vet och alla de åsikter och tvärsäkra påståenden som finns om vad som egentligen hände. Hur vi än vänder och vrider på det finns bara fyra skriftliga källor och en skalle att utgå från. Så vad vet vi?
De första rapporterna kommer från läkaren John Harlow som träffade Gage dagen efter olyckan. Han såg Gage ligga i en blodig säng. Harlow trodde först inte på att Gage genomborrats av ett järnspett, men han förstod att det var allvar då Gage hostade upp en bit av hjärnan. Harlow skriver att Gage hade kväljningar var 20:e minut. Blod och bitar av hjärnan gled ner längs halsen så att han nästan kvävdes.
Dr. Harlow menade att olyckan förändrade Gage. Före olyckan var han en noggrann och respekterad arbetskamrat och förman, men efter olyckan blev han nyckfull och hade svårt att avsluta det han påbörjat. Harlow uttryckte det som att jämvikten mellan det intellektuella och det djuriska tycktes vara rubbad. Vänner till Gage sa att Gage " ... inte längre var Gage… ". Som en följd av personlighetsförändringarna blev han av med jobbet.
Utöver denna korta rapport från Dr. Harlow finns det inga uppgifter om vad Gage gjorde månaderna efter olyckan och vi vet inget om hans beteende. Harlows beskrivning av Gage är dessutom vag. Vad betyder ”djuriska”? Betyder det att Gage var ilsken, ovårdad eller att han hade okontrollerbara sexuella drifter? Även påståendet att Gage förändrats är svårt att kontrollera. Alla människor förändras, men vanligtvis är det bara de närmaste som ser vad som verkligen förändras och det finns inga uttalanden från Gages vänner och anhöriga som tyder på att han förändrades. Och med så få fakta, började rykten fylla i tomrummen. En del rykten beskrev Gage som apatisk och iskall, andra som sexuellt lössläppt.
I artikeln ”Du är bara en illusion” från april 2018, 170 år efter olyckan, fastslår den svenska populärvetenskapliga tidskriften Illustrerad vetenskap att:
”Gage, som tidigare hade varit lugn och vänlig, hade nu blivit känslokall, oförskämd, lögnaktig och utan självbehärskning. Han delade ut örfilar till kollegor, han misshandlade sin fru om och om igen, och kunde inte fatta några beslut.”
Men inget av det är sant. Det finns inga rapporter om örfilar till kollegor. Påståendet om att han misshandlade sin fru ”om och om igen” är lätt att avfärda: Gage var aldrig gift.
Om skrönor upprepas tillräckligt ofta, smälter skrönor och berättelse samman till en sanning. Läroböcker upprepar varandra och författare bryr sig inte alltid om att se efter själva. Ingen vill ändra en bra berättelse. Ett järnrör genom skallen och din själ lämnas i en blodig pöl på backen. Nästa dag vaknar du som ett monster. Det är en bra berättelse. Människor älskar berättelser.
Med utvecklingen av ny teknik har det öppnats ett nytt kapitel i berättelsen om Phineas Gage. Genom att studera skallens in- och utgångshål och lägga in uppgifterna i en dator kan man beräkna och återskapa stångens färd genom hjärnan. De första som gjorde detta var makarna Antonio och Hanna Damasio 1994. De sökte efter bevis för sin hypotes om att det finns en länk mellan känslor och förnuft. Makarna Damasios trodde att Gages skadat både sin vänstra och högra hjärnhalva, vilket - enligt deras hypotes - skulle ha förändrat Gages personlighet. De fann vad de letade efter.
I boken Descartes misstag från 1994 påstod Damasio att ”… Gage förlorat något unikt mänskligt, förmågan att planera sin framtid som en social varelse". Han skriver vidare, ”... Har han en känsla för rätt och fel?”. Han undrar om Gage kunde hållas som ”... ansvarig för sina handlingar". Han påstår att”… kvinnor avråddes från att vara i hans närhet”. Järnstången hade krossat Gages själ och tillintetgjort hans fria vilja. Men det finns inte en enda handling som Gage skulle kunna hållas "ansvarig" för. Det finns inga rapporter om våld, stöld, missbruk eller oansvarighet.
Tio år senare, 2004, gjordes en ny studie med en mer kraftfull dator. En forskargrupp ledd av Peter Ratiu, vid Harvard, visade att järnspettet inte kunde ha gått över hjärnans mittlinje och skadat den högra hjärnhalvan som makarna Damasio hävdade.
2012 ledde den neuroradiologiska experten Jack Van Horn ytterligare en studie med en än mer kraftfull dator. I Van Horns studie beräknades miljontals möjliga banor för järnspettet (som jämförelse hade Damasio i sin studie ett halvt dussin banor.) och alla utom en handfull skulle ögonblickligen ha dödat Gage. Van Horns arbete stöder Ratius studie om att järnstången aldrig rörde den högra hjärnhalvan. Därmed bör man överge Damasios hypotes.
 |
| Bild från Jack van Horns studie 2012. |
Alla studier är hypoteser, dvs. gissningar. Man kan vara säker på att järnspettet förstörde hjärnvävnad, men alla hjärnor ser olika ut och det är svårt att dra tvärsäkra slutsatser. Det hindrar dock inte forskare från att dra tvärsäkra slutsatser. Forskare är också människor.
Nya fakta
1852, fyra år efter olyckan, reste Gage till Chile för att arbeta som kusk. Han körde diligenser längs de trånga bergsvägarna mellan Valparaiso och Santiago. Det gjorde han i sju år. De flesta som skriver om Gage utlämnar tiden i Chile. Det är ett faktum som rimmar illa med påståendet att han förvandlades till en aggressiv sociopat.På grund av sjukdom tvingades Gage resa hem till San Francisco 1859. Gages mor nämner att han var angelägen om att arbeta efter att han återhämtat sig. Han fick arbete på en bondgård. Efter en hård arbetsdag kollapsade han. Han drabbades av ett epileptiskt anfall nästa dag. Phineas Gage dog 36 år gammal den 21 maj 1860, tolv år efter olyckan.
Efter Gages död reste Dr. Harlow till Gages familj för att ta reda på fler detaljer om honom. Graven öppnades, skallen sågades av och plockades ut. Dr Harlow skrev en komplett rapport, som innehöll nästan allt vi vet om Gages mentala status och om hans vistelse i Chile.
Macmillan blev övertygad om att tiden i Chile är nyckeln till att förstå Gage efter att han sett en kusk styra ett hästekipage på TV. Han upptäckte vilken otroligt krävande och komplicerad uppgift det är att styra fyra hästar; det är - skriver Sam Kean i en artikel om Phineas Gage i tidningen Slate - som att köra en bil med fyra självständiga hjul. Kusken styr hästarna med varsitt finger på tömmarna. En sväng i en kurva kräver en otrolig fingerfärdighet och därmed en lika fingerfärdig hjärnkarta i skallen.
 |
| Det var troligtvis en sån här diligens som Gage styrde. |
Macmillan tror att Gage mentala problem efter olyckan var tillfälliga, att Gage återhämtade sig och återerövrade sin hjärna. 2010 hittade datorvetaren Matthew Lena en ny skriftlig källa, ett uttalande från en läkare som levde i Chile på 1800-talet och som kände Gage: "He was in the enjoyment of good health with no impairment whatever of his mental faculties”, rapporterade läkaren. Det är nya fakta som bör leda till att man uppdaterar föreställningarna om Gage. Om det är så att Gage återhämtade sig - vilket nya fakta tyder på - ger det oss en uppdaterad berättelse: Det finns hopp även efter en svår skada i hjärnan. Du och din hjärna kan reparera sig själv och förändras.
Ny kunskap om hjärnans plasticitet ger dessutom stöd för hypotesen att Gage återhämtade sig. Hjärnforskare trodde en gång att hjärnskador orsakade permanenta skador: att en låda som dragits ut ur hjärnhurtsen för alltid var förlorad. Men efter upptäckter om hjärnan av bl.a. hjärnforskaren Michael Merzenich, tror de flesta idag att hjärnan kan anpassa sig och förändras. Järnstången skapade ett hål i hjärnan och rev sönder flera hjärnkartor, men hjärnkartor kan ritas om.
Förmodligen hjälpte Gages inrutade liv i Chile honom i hans tillfrisknande, menar Macmillan. Personer med skador i frontalloben har ofta problem med att slutföra uppgifter, särskilt om det saknas ett tydligt mål. Gage behövde aldrig planera sin arbetsdag när han jobbade i Chile: han körde framåt tills det var dags att vända hem igen. Gages hjärnkartor uppdaterades dag för dag. Han fyllde i hålet som spettet orsakat. Det var ett dagligt hjärnarbete.
Tack vare internet är tillgången till historien bättre än någonsin. Nya fakta dyker upp och försvinner i floden av information. 2008 dök det upp ett foto av en man med en järnstång i nävarna på det sociala bildnätverket Flickr. Bildens ägare trodde först att fotot föreställde en valjägare med harpun, men en kommentator gissade att det var Phineas Gage. För att kontrollera detta, jämfördes bilden med en dödsmask av Gage. Den stämde perfekt. Fotot visar en annan bild än det djuriska monster som fantiserats ihop i brist på kunskap. Gage ser ut att vara en stolt, välklädd och stilig man som till det yttre påminner om ”Stålmannen” Christopher Reeve.
Phineas Gage med sitt järnspett. Foto: Originally from the collection of Jack and Beverly Wilgus; now in the Warren Anatomical Museum, Harvard Medical School. CC BY-SA 3.0
Forskarna fortsätter gräva fram fakta. Historikerna kastar ljus över dunkla föreställningar och ger perspektiv på tidigare händelser, på vår egen tid och på möjliga framtider. Vi tolkar fakta och sammanställer en någorlunda trovärdig historia. Olika historier kan motsäga varandra utan att vara falska. Det beror på vad man betonar i den mångfald av fakta som finns. Men man kan inte påstå något utöver de fakta som finns. Det har man gjort gång på gång i fallet Gage. Det är en viktig lärdom i denna historia. Så kallade bra historier är ibland lite för ”bra” för att stämma med fakta.
Ju mer fakta som kommer fram, desto bättre gissningar. Vi kanske aldrig hittar sanningen om Gage, men vi kan bedöma vad som är sannolikt. Idag verkar det sannolikare att Gage återhämtade sig, än att hans själ var ”förlorad för mänskligheten”.
Fallet Gage visar att människan älskat berättelser ända sedan vi samlades runt lägereldarna. Vi gör gärna en höna av en fjäder. Fakta suddas ut och jämnas till för att passa ihop. Det är vetenskapen som måste vara stringent och kritisk. Berättelserna kommer alltid att leva sitt eget liv. Macmillan säger att flera personer kontaktat honom för att göra ett filmmanus. I ett av dessa manus återvänder Gage till USA, blir vän med en slav och hjälper honom rymma. Därefter vinner han det amerikanska inbördeskriget tillsammans med president Abraham Lincoln. Manusförfattaren bortser då från det faktum att Gage faktiskt dog ganska precis ett år innan inbördeskriget bröt ut.
En skada i hjärnan påverkar personligheten. Kropp och hjärna är inte olika substanser, de är delar av samma helhet som är en människa. Det är den vetenskapliga berättelsen. Det är den berättelsen som leder framåt, till att samhället utvecklas och att människor tillfrisknar. Gage råkade ut för en fruktansvärd olycka, men det är något mänskligheten har kunnat dra nytta av. Den nya tvärvetenskapliga forskningen om Gage visar att det finns hopp. Inte ens ett hål genom frontalloben tar död på en människas mänsklighet. Om inte vetenskapen funnits som korrektiv, hade Gage kanske förvandlats till profet eller djävul, eller till mytomspunnen hjälte i det amerikanska inbördeskriget.
Varje generation tycks berätta sin egen historia om Phineas Gage. Vem vet vad som väntar Gage i framtiden? Det kanske är Gages öde att vara varje tids neurologiska lackmuspapper.
(Uppdaterad 2018)
Källor:
Malcolm Macmillan, The Phineas Gage information page https://www.uakron.edu/gage/
Malcolm Macmillan, An Odd Kind of Fame: Stories of Phineas Gage. 2002 https://www.amazon.com/Odd-Kind-Fame-Stories-Phineas/dp/0262632594
Malcolm Macmillan& Matthew L. Lena , Rehabilitating Phineas Gage http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/09602011003760527
Miki Agerberg, Han håller i järnspettet som gick genom huvudet. LÄKARTIDNINGEN. 2009 nr 47.
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=13195
Sam Kean, Phineas Gage, Neuroscience's Most Famous Patient. Slate 2014. http://www.slate.com/articles/health_and_science/science/2014/05/ phineas_gage_neuroscience_case_true_story_of_famous_frontal_lobe_patient.html
Antonio R. Damasio, Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan, Natur och Kultur, Stockholm 2003 (1994)
Jack Van Horn, Mapping Connectivity Damage in the Case of Phineas Gage
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0037454
Ratiu et. al., Images in Clinical Medicine: The Tale of Phineas Gage, Digitally Remastered”.
New England Journal of Medicine "351" (23) http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMicm031024
Zbigniew Kotowicz , The strange case of Phineas Gage.
HISTORY OF THE HUMAN SCIENCES. 2007 SAGE Publications (London, Thousand Oaks, CA and New Delhi) pp. 115–131. http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/0952695106075178
Antonio R. Damasio, Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan, Natur och Kultur, Stockholm 2003 (1994)
Jack Van Horn, Mapping Connectivity Damage in the Case of Phineas Gage
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0037454
Ratiu et. al., Images in Clinical Medicine: The Tale of Phineas Gage, Digitally Remastered”.
New England Journal of Medicine "351" (23) http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMicm031024
Zbigniew Kotowicz , The strange case of Phineas Gage.
HISTORY OF THE HUMAN SCIENCES. 2007 SAGE Publications (London, Thousand Oaks, CA and New Delhi) pp. 115–131. http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/0952695106075178
måndag 23 mars 2015
Om framtiden
För 7-8 år sedan lyssnade jag på en känd svensk näringsexpert. Han sa en del bra saker och en del mindre bra saker. Bl a hävdade han att det var ohälsosamt att springa mer än 5 km. Efter varje löptur vräkte han i sig c-vitaminer för att hjälpa immunsystemet att oskadliggöra fria radikaler och förhindra att de skulle slita sönder ...
Forts ...
torsdag 18 december 2014
Man andas ut fett
I en ny studie som publicerades i British Medical Journal i veckan påstår författarna att de presenterar … a novel calculation to show how we “lose weight”. Särskilt nytt tror jag dock inte det är. Alla fakta finns för den som bryr sig om att leta. Lagen om massans bevarande och de biokemiska processer som beskriver hur kroppen förbränner fett, finns beskrivna på olika nätforum och i böcker om biokemi och fysik. Jag skrev själv om hur fett lämnade kroppen som koldioxid och vatten för ett år sedan (och i ett annat inlägg för 4 år sedan). Däremot tycks det vara den första studien som redogör för detta faktum och som ställer upp otvetydiga beräkningar.
Studiens namn är When you lose weight, where does the fat go? Deras slutsats är att: Most of the mass is breathed out as carbon dioxide. Our calculations show that the lungs are the primary excretory organ for fat. Losing weight requires unlocking the carbon stored in fat cells, thus reinforcing that often heard refrain of “eat less, move more.” Jag kan bara hålla med. För att gå ner i vikt måste man göra sig av med fler kolatomer än man stoppar i sig och man gör sig av med dem genom att andas ut dem. Det är rätt självklart, när man tänker efter hur kroppen förbränner fett och socker.
I mitt inlägg om vart fettet tar vägen skrev jag att så gott som ingen vet hur fettet lämnar kroppen, att de flesta tror att fett försvinner som energi och värme. Studien bekräftar min gissning. Mer än hälften av alla familjeläkare, personliga tränare och dietister tror att fettet lämnar kroppen som energi och värme (se bild ovan). Resten tror att man tappar ut fettet i toaletten eller att fett blir muskler eller något helt annat. Bara en handfull dietister gissade korrekt att fettet andades ut som koldioxid och vatten.
Jag kanske var först med att skriva det på en blogg, men jag var knappast först med att göra beräkningarna och dra slutsatserna. Fysiker och biokemister skulle komma till samma slutsats, men de skriver mer på olika nätforum än på bloggar. Nu finns det i alla fall en studie publicerad i British Medical Journal. Det ger vetenskaplig tyngd, en faktaspäckad murbräcka som bryter in bland kostbloggar och dogmatiska dieter. Motståndet mot kunskap är kompakt, kanske för att fakta motsäger naiva påståenden om att man kan tappa flera kilon i veckan, vilket både strider mot sunt förnuft och naturlagarna. Man kan tappa vatten, men inte fett. Fettet måste förbrännas och det kräver arbete och i slutändan måste man andas ut fettet. Pust och stön, inget är gratis i universum.
Vetenskap och anarki
Bland hälsoprofeter och dietförespråkare råder en slags anarki. Det finns massor av hypoteser, men de ses mer som sanningar än som gissningar och tillfälliga hypoteser. För många år sedan läste jag några extra kurser i vetenskapsteori för jag ville veta hur man får kunskap om saker och ting. Det borde alla som gör påståenden om kost och hälsa göra, för det handlar också om påståenden om verkligheten. Först fastnade jag för Paul Feyerabends metod. Den var anarkistisk och kul. Feyerabends bok hette Against method. Hans ideologiska motståndare var Karl Popper som var lite stel och tråkig. När kursen var slut var jag dock övertygad om Poppers metod. Det behövs en metod, annars kan man inte avgöra vilken teori som är bäst. Annars blir det den starkastes rätt. Hypoteser är gissningar om verkligheten, inte absoluta sanningar. Sanningen är något människan strävar efter. Vetenskapen röjer undan felaktigheter genom gissningar, experiment och observationer. Teorier som inte kan falsifieras är metafysik och kvasivetenskap. Ibland kan jag tycka att bloggosfären befinner sig utanför fysikens lagar varifrån hälsokometer kastar sig in i vardagen, lyser spektakulärt en kort stund för att sedan falna och slockna. En del kommer tillbaka med jämna mellanrum. Andra når jordytan och kraschar i mötet mot den sublunära verkligheten.
Man kan säga att Popper härskar inom naturvetenskaperna, medan Feyerabend härskar inom bloggosfären. Anything goes, så länge man kan tala för sin sak och försvara sig ad-hoc, är regeln. Man bortser från eller misstänkliggör studier som motsäger favorithypotesen och lyfter fram de som bekräftar favorithypotesen. Syftet är att vinna. Det handlar om bekräftelse, pengar och ära, inte om nyfikenhet och kunskap. Det är tröttsamt och genomskinligt. Jag föredrar fakta, vetenskap och metod. På sikt är det ett vinnande recept.
Studiens namn är When you lose weight, where does the fat go? Deras slutsats är att: Most of the mass is breathed out as carbon dioxide. Our calculations show that the lungs are the primary excretory organ for fat. Losing weight requires unlocking the carbon stored in fat cells, thus reinforcing that often heard refrain of “eat less, move more.” Jag kan bara hålla med. För att gå ner i vikt måste man göra sig av med fler kolatomer än man stoppar i sig och man gör sig av med dem genom att andas ut dem. Det är rätt självklart, när man tänker efter hur kroppen förbränner fett och socker.
 |
| De flesta har mycket vaga kunskaper om grundläggande fysik och biokemi. |
Jag kanske var först med att skriva det på en blogg, men jag var knappast först med att göra beräkningarna och dra slutsatserna. Fysiker och biokemister skulle komma till samma slutsats, men de skriver mer på olika nätforum än på bloggar. Nu finns det i alla fall en studie publicerad i British Medical Journal. Det ger vetenskaplig tyngd, en faktaspäckad murbräcka som bryter in bland kostbloggar och dogmatiska dieter. Motståndet mot kunskap är kompakt, kanske för att fakta motsäger naiva påståenden om att man kan tappa flera kilon i veckan, vilket både strider mot sunt förnuft och naturlagarna. Man kan tappa vatten, men inte fett. Fettet måste förbrännas och det kräver arbete och i slutändan måste man andas ut fettet. Pust och stön, inget är gratis i universum.
 |
| Fett + syre som man andas in ger koldioxid och vatten. |
Bland hälsoprofeter och dietförespråkare råder en slags anarki. Det finns massor av hypoteser, men de ses mer som sanningar än som gissningar och tillfälliga hypoteser. För många år sedan läste jag några extra kurser i vetenskapsteori för jag ville veta hur man får kunskap om saker och ting. Det borde alla som gör påståenden om kost och hälsa göra, för det handlar också om påståenden om verkligheten. Först fastnade jag för Paul Feyerabends metod. Den var anarkistisk och kul. Feyerabends bok hette Against method. Hans ideologiska motståndare var Karl Popper som var lite stel och tråkig. När kursen var slut var jag dock övertygad om Poppers metod. Det behövs en metod, annars kan man inte avgöra vilken teori som är bäst. Annars blir det den starkastes rätt. Hypoteser är gissningar om verkligheten, inte absoluta sanningar. Sanningen är något människan strävar efter. Vetenskapen röjer undan felaktigheter genom gissningar, experiment och observationer. Teorier som inte kan falsifieras är metafysik och kvasivetenskap. Ibland kan jag tycka att bloggosfären befinner sig utanför fysikens lagar varifrån hälsokometer kastar sig in i vardagen, lyser spektakulärt en kort stund för att sedan falna och slockna. En del kommer tillbaka med jämna mellanrum. Andra når jordytan och kraschar i mötet mot den sublunära verkligheten.
Man kan säga att Popper härskar inom naturvetenskaperna, medan Feyerabend härskar inom bloggosfären. Anything goes, så länge man kan tala för sin sak och försvara sig ad-hoc, är regeln. Man bortser från eller misstänkliggör studier som motsäger favorithypotesen och lyfter fram de som bekräftar favorithypotesen. Syftet är att vinna. Det handlar om bekräftelse, pengar och ära, inte om nyfikenhet och kunskap. Det är tröttsamt och genomskinligt. Jag föredrar fakta, vetenskap och metod. På sikt är det ett vinnande recept.
tisdag 16 september 2014
Raka benen och tjäna minuter
Ibland läser man forskningsresultat som man inte tror är sanna och man måste läsa dem igen. Det hände nyligen när jag läste att cyklister som rakar benen minskar energiförbrukningen med 15 watt, vilket motsvarar över en minut på ett 4 mil långt cykellopp som tar ungefär en timme. Det strider mot tidigare studier om luftmotstånd som jag skrev om för drygt två år sedan. Den rådande sanningen, fram till nu, har varit att orakade ben ökar luftmotståndet med 0,6 %. Det är så lite att man knappast behöver bry sig om att raka benen. Men nu måste alla cyklister raka benen. Även löpare kanske kan tjäna någon sekund. Triathleter tjänar definitivt på att raka benen.
Hur kan det skilja så mycket mellan två studier? I den nya studien cyklade flera personer i vindtunnel med rakade och orakade ben och alla sparade mellan 50 och 82 sekunder. När forskarna bakom den nya studien fördjupade sig i den gamla studien såg de att de använt ett träben som de limmat fast hår på och sedan kört i en liten vindtunnel. Sedan testade de låtsasbenet utan hår. Knappast ett realistiskt experiment. Det visar att man alltid ska vara beredd att ifrågasätta teorier, även de som varit ohotade i 30 år och fått ett eget avsnitt i löparbibeln Lore of Running.
Alla cyklister kommer att raka benen nu
Många genombrott sker av misstag eller av en slump. Columbus siktade på Indien och Fleming glömde penicillin i en bakterieodling. Denna upptäckt om hårighetens påverkan skedde också av en slump. Den amerikanska triathleten Jesse Thomas glömde att raka benen inför ett vindtunnelprov och insåg plötsligt att han kunde göra ett före-och-efter test för att ta reda på hur rakade ben påverkar hastigheten. Han trodde inte att det skulle göra någon skillnad. Vem skulle kunna tro något sådant, inte minst med tanke på att det fanns bevis sedan 30 år tillbaka på att rakade ben påverkar hastigheten på marginalen.
Luftmoståndet minskade med hela 7 procent, d v s elva gånger mer än i tidigare studier. Det sparade omkring 15 watt, jämfört med t ex en ny strömlinjeformad hjälm som sparar 2 Watt. 15 watt motsvarar ungefär 79 sekunder på en timme. Videon nedan visar och förklarar hur de körde experimentet i vindtunneln.
Triathleter och löpare då?
De som ansvarade för vindtunneln blev så förvånade att de lät testa ytterligare fem cyklister. De trodde inte riktigt på Thomas resultat. Resultat: Alla fem cyklade mellan 50 och 82 sekunder snabbare på 40 kilometer. Studien från 1986 är därmed falsifierad. Cyklister ska raka benen. Förmodligen även simmare och kanske också löpare som verkligen vill kapa sekunder. Triathleter bör absolut raka benen. Enligt den gamla studien tjänar löpare 5 sekunder på att raka benen, men förmodligen tjänar löpare mer än så. Det var inte riktiga ben som sprang i den gamla studien. Vi vet mer när andra forskare upprepat denna studie.
Trail, trail, trail
Det är skönt att vara fullt frisk igen. Jag springer på orakade ben så fort jag får tillfälle. Idag sprang jag upp mot Klissberget på lunchen. Imorgon siktar jag på Fågelberget. Jag är lite lockad av Stenö trail i Söderhamn i oktober, men vet inte om jag får med mig någon ännu.
Hur kan det skilja så mycket mellan två studier? I den nya studien cyklade flera personer i vindtunnel med rakade och orakade ben och alla sparade mellan 50 och 82 sekunder. När forskarna bakom den nya studien fördjupade sig i den gamla studien såg de att de använt ett träben som de limmat fast hår på och sedan kört i en liten vindtunnel. Sedan testade de låtsasbenet utan hår. Knappast ett realistiskt experiment. Det visar att man alltid ska vara beredd att ifrågasätta teorier, även de som varit ohotade i 30 år och fått ett eget avsnitt i löparbibeln Lore of Running.
Alla cyklister kommer att raka benen nu
Många genombrott sker av misstag eller av en slump. Columbus siktade på Indien och Fleming glömde penicillin i en bakterieodling. Denna upptäckt om hårighetens påverkan skedde också av en slump. Den amerikanska triathleten Jesse Thomas glömde att raka benen inför ett vindtunnelprov och insåg plötsligt att han kunde göra ett före-och-efter test för att ta reda på hur rakade ben påverkar hastigheten. Han trodde inte att det skulle göra någon skillnad. Vem skulle kunna tro något sådant, inte minst med tanke på att det fanns bevis sedan 30 år tillbaka på att rakade ben påverkar hastigheten på marginalen.
Luftmoståndet minskade med hela 7 procent, d v s elva gånger mer än i tidigare studier. Det sparade omkring 15 watt, jämfört med t ex en ny strömlinjeformad hjälm som sparar 2 Watt. 15 watt motsvarar ungefär 79 sekunder på en timme. Videon nedan visar och förklarar hur de körde experimentet i vindtunneln.
Triathleter och löpare då?
De som ansvarade för vindtunneln blev så förvånade att de lät testa ytterligare fem cyklister. De trodde inte riktigt på Thomas resultat. Resultat: Alla fem cyklade mellan 50 och 82 sekunder snabbare på 40 kilometer. Studien från 1986 är därmed falsifierad. Cyklister ska raka benen. Förmodligen även simmare och kanske också löpare som verkligen vill kapa sekunder. Triathleter bör absolut raka benen. Enligt den gamla studien tjänar löpare 5 sekunder på att raka benen, men förmodligen tjänar löpare mer än så. Det var inte riktiga ben som sprang i den gamla studien. Vi vet mer när andra forskare upprepat denna studie.
 |
| Resultat. Mycket signifikant fördel att raka benen om man vill bli snabb. |
Det är skönt att vara fullt frisk igen. Jag springer på orakade ben så fort jag får tillfälle. Idag sprang jag upp mot Klissberget på lunchen. Imorgon siktar jag på Fågelberget. Jag är lite lockad av Stenö trail i Söderhamn i oktober, men vet inte om jag får med mig någon ännu.
söndag 3 augusti 2014
Nu är löpning nyttigt igen
För två år sedan kunde man läsa att löpning förkortar livet. Det var alldeles efter löparen Micah Trues tragiska död. Trues död gav bränsle till hypotesen om faran med alltför mycket uthållighetsträning. Men pressens höga tonläge berodde framför allt på en studie som presenterats på American College of Sports Medicines årliga konferens, som sade sig bevisa att löpning förkortar livet. Det var en förstudie, d v s studien hade inte blivit granskad av experter i en så kallad referensgranskning (peer review). Syftet med referensgranskning är att upprätthålla vetenskaplig standard och objektivitet.
Nu har det gått två år och studiens påstående att löpning förkortar livet har granskats, vilket radikalt förändrat studiens tidigare slutsatser. Den tidigare slutsatsen att löpning dödar har bytts ut mot slutsatsen att fem minuters löpning radikalt minskar risken att dö i förtid. Även denna nya slutsats omfamnades av tidningar och sociala medier. Till skillnad mot den tidigare virala succén var det nu en korrekt slutsats, d v s en slutledning som bygger på de fakta som finns.
Redan för två år sedan fick förstudien kritik för att vara dåligt underbyggd. I likhet med debatten på 70-talet efter Jim Fixx död, tycktes debatten om faran med överdriven uthållighetsträning påverkas av Micah Trues död. Det finns massor av studier, men händelser och stämningar i samhället kan ge vissa studier mer uppmärksamhet än andra studier. Jag tror den tidigare förstudien var en sån. Studier existerar i en miljö, de är memer med strävan att "fortplanta" sig i samhällets informationsflöde. Det unika med den här studien var att den återkom och blev en ny internationell ”hit”, fast med helt andra slutsatser. Memen muterade, kan man säga. Den anpassade sig till en tid då folk efterfrågar snabba och enkla vägar till bättre hälsa.
Fem minuter räcker
I det nya pressmeddelandet står det att "Löpning 5 minuter per dag kan minska risken för dödsfall i hjärt-kärlsjukdom". Som Amby Burfoot påpekar i sin blogg, är data i denna studie exakt samma data som presenterades vid konferensen för två år sedan. Skillnaden är hur data bearbetats. För två år sedan, var t ex faktorer som BMI, blodtryck och kolesterol statistiskt utjämnade mellan de som löptränar och de som inte löptränar. Detta är missvisande, eftersom dessa faktorer skiljer sig mellan de båda grupperna. I den tidigare studien användes således statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets och kolesterolets effekt på dödligheten. Men det är ju helt fel, det är som att eliminera lungcancer i en studie som jämförde rökare och icke-rökare! Den tidigare slutsatsen var alltså något i stil med att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter.
Den nya och färdiggranskade slutsatsen är att det finns flera hälsofördelar med att springa upp till 7-8 km i veckan, eller 5-10 minuter om dagen. Enligt studien är hälsoeffekterna av det likvärdiga med att träna mycket mer. Det stärker hypotesen att även mycket små doser motion har stora fördelar för hälsan, och att du inte behöver träna som en maratonlöpare om syftet är att förbättra hälsan.
Risken för dödliga hjärt- och kärlsjukdomar var 45 procent lägre för löpare jämfört med ickelöpare. De som sprang under hela den studerade perioden klarade sig bättre än de som sprang lite mindre och kvinnor som tränade hade lite mer nytta av det än män som tränade.
Författarna konstaterar: "Denna studie kan motivera friska men stillasittande individer att börja och fortsätta träna." Denna slutsats är väldigt annorlunda jämfört med hur det lät för två år sedan.
Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap och vidlyftigare påståenden, desto större är sannolikheten att den fångas upp av press och sociala media.
Ingen kan säga var gränsen går för hälsosam träning, men det finns en individuell gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i sällsynta tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel. Just efter ett hårt träningspass är det mesta i kroppen, inkl hjärtat, stressat - vilopulsen är kraftigt förhöjd och slagvolymen svagare - men på lång sikt förbättras puls och slagvolym av träning. Kroppen och hjärtat anpassar sig till belastningen. Det är dock viktigt att man ser till att kroppen får tillräckligt återhämtning och är vaksam på symptom på överträning.
Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen och nyttan planar ut. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att maximera hälsoavkastningen på insatt tid. Vi vill bli bättre, snabbare, uthålligare, utvecklas, tävla, klara utmaningar, vara ute i naturen, testa gränser, träffa likasinnade. Alltså allt det som ger livet mening.
 |
| Året är 2012: Braskande löpsedel baserad på förstudie. |
 |
| Året är 2012. |
 |
| I år är det nyttigt igen. Samma data, ny slutsats. |
I det nya pressmeddelandet står det att "Löpning 5 minuter per dag kan minska risken för dödsfall i hjärt-kärlsjukdom". Som Amby Burfoot påpekar i sin blogg, är data i denna studie exakt samma data som presenterades vid konferensen för två år sedan. Skillnaden är hur data bearbetats. För två år sedan, var t ex faktorer som BMI, blodtryck och kolesterol statistiskt utjämnade mellan de som löptränar och de som inte löptränar. Detta är missvisande, eftersom dessa faktorer skiljer sig mellan de båda grupperna. I den tidigare studien användes således statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets och kolesterolets effekt på dödligheten. Men det är ju helt fel, det är som att eliminera lungcancer i en studie som jämförde rökare och icke-rökare! Den tidigare slutsatsen var alltså något i stil med att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter.
Risken för dödliga hjärt- och kärlsjukdomar var 45 procent lägre för löpare jämfört med ickelöpare. De som sprang under hela den studerade perioden klarade sig bättre än de som sprang lite mindre och kvinnor som tränade hade lite mer nytta av det än män som tränade.
Författarna konstaterar: "Denna studie kan motivera friska men stillasittande individer att börja och fortsätta träna." Denna slutsats är väldigt annorlunda jämfört med hur det lät för två år sedan.
Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap och vidlyftigare påståenden, desto större är sannolikheten att den fångas upp av press och sociala media.
Ingen kan säga var gränsen går för hälsosam träning, men det finns en individuell gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i sällsynta tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel. Just efter ett hårt träningspass är det mesta i kroppen, inkl hjärtat, stressat - vilopulsen är kraftigt förhöjd och slagvolymen svagare - men på lång sikt förbättras puls och slagvolym av träning. Kroppen och hjärtat anpassar sig till belastningen. Det är dock viktigt att man ser till att kroppen får tillräckligt återhämtning och är vaksam på symptom på överträning.
Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen och nyttan planar ut. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att maximera hälsoavkastningen på insatt tid. Vi vill bli bättre, snabbare, uthålligare, utvecklas, tävla, klara utmaningar, vara ute i naturen, testa gränser, träffa likasinnade. Alltså allt det som ger livet mening.
tisdag 18 februari 2014
Varning för tillskott och antioxidanter
Varför äter så många antioxidanter? Läkare äter, idrottare äter ... Nästan alla som är hälsomedvetna har tillskott i skafferiet. Många tar en multivitamin för säkerhets skull, för mer är förmodligen bättre än mindre.
Under de senaste decennierna har det kommit flera studier som visar på samband mellan antioxidanter och bra hälsa. Det finns dessutom en välgrundad teori om att fria radikaler skadar celler och påskyndar åldrandet och att antioxidanter motverkar detta genom att fånga upp de fria radikalerna. Men problemet med observationsstudier är att om hälsomedvetna personer äter tillskott, betyder det kanske att de påstådda hälsoeffekterna beror på att de som äter tillskott är hälsomedvetna, inte på att tillskotten i sig har positiva effekter. Nya kliniska studier tyder på det. Det verkar t o m så att många tillskott är direkt skadliga. Människan är gjord för att äta antioxidanter i mat, inte koncentrerade ämnen i pillerform. James Watson, som fick Nobelpriset för sin upptäckt av DNA-molekylens struktur, tror att det i själva verket är fria radikaler som skyddar oss och antioxidanter som ger cancer. Det visar hur lite vi vet och när man vet lite, bör man hålla sig till vad man faktiskt vet.
Många tillskott ökar risken att dö
Det är skillnad på en observationsstudie och en randomiserad klinisk studie. En randomiserad klinisk studie kännetecknas av att patienterna fördelas slumpmässigt till att antingen få en experimentell behandling eller placebo. Denna kontroll finns inte i en observationsstudie. En observationsstudie visar mer på samband än på orsak och det är ofta sådana studier man läser om i media. Ibland läser man om ett samband mellan kaffe och risk för cancer och sen om kaffe och skydd mot cancer.
I tidigare observationsstudier har man sett samband mellan betakaroten - det gula ämnet som finns i morötter - och minskad risk för lungcancer. Man vet att betakaroten är viktigt för syn, immunsystem och celldifferentiering, så många trodde att tillskott skulle minska risken för cancer och sjukdom. Men 1996 visade en randomiserad klinisk studie som omfattade 18 000 rökare och f d rökare som följdes under 4 år, att tillskott av betakaroten och vitamin A ökade risken för lungcancer och hjärtsjukdomar.
I en studie från 1993 såg man att tillskott av vitamin E minskade risken för hjärtsjukdomar hos kvinnor som åt mer än 15 ie/dag. För de som åt 208 ie/dag var risken 40% lägre. Studien verkade stödja tanken att mer är bättre. Men de som åt mycket hade även högre utbildning, de var smalare, rökte mindre - de var helt enkelt hälsosammare. I en senare randomiserad klinisk studie som omfattade 40 000 kvinnor under en period av 10 år såg man inga som helst positiva effekter av tillskott av vitamin E.
I en stor genomgång (sk metanalys) av 47 randomiserade kliniska studier på antioxidanter som omfattade 181 000 individer och 25 000 dödsfall, fann man att dödsrisken jämfört med placebo var:
Vitamin A + 16%
Betakaroten + 7 %
Vitamin E + 4 %
Vitamin C + 6 % (ej signifikant)
Selen - 3 % (ej signifikant)
Tillskotten ökade således risken att dö i förtid i de flesta fall. Det är knappast något man egentligen vill betala för.
Antioxidanternas effekter på träning
Fysisk ansträngning förbrukar mycket syre och det leder i sin tur till skapandet av ett stort antal fria syreradikaler, som man vet skadar cellerna. Därmed verkar det logiskt att minska antalet fria radikaler. Men borde inte kroppen redan ha tänkt på det? Varför skulle kroppen, som har flera system - t ex immunförsvaret vars syfte är att hjälpa oss att överleva - inte kunna ta hand om "giftiga restprodukter"? Vi är trots allt gjorda för att springa.
I en ny studie delades 54 personer in i två grupper. En grupp tog en total dos av 1000 mg C-vitamin och 235 milligram vitamin E per dag. Den andra gruppen fick placebo. Sedan följde ett 11 veckor långt träningsprogram, vilket ledde till att alla ökade sin maximala uthållighetskapacitet med i genomsnitt 8 procent. Men deras kroppar hade reagerat helt olika på träningen. De löpare som tagit placebo hade ökat antalet biokemiska markörer som indikerade fler mitokondrier. Skapandet av nya mitokondrier anses vara en av de viktigaste effekterna av träning. Men de personer som ätit antioxidanter hade signifikant lägre nivåer av dessa markörer. Det tycks alltså som att antioxidanterna påverkar cellernas biokemi så att de inte anpassar sig till träningen fullt ut.
I en studie från i fjol fick hälften av en grupp äldre män 250 milligram resveratrol och den andra hälften fick placebo. Sedan tränade de hårt i två månader. De män som tagit placebo visade signifikanta och positiva förändringar i blodtryck, kolesterol och artärer. De män som tog resveratrol hade tränat lika hårt, men deras blodtryck, kolesterolnivåer och artärer var oförändrade.
Varför fungerar inte tillskotten?
Allt fler tror nu att fria radikaler inte är fullt så farliga i samband med träning som man tidigare trott. De verkar fungera som budbärare, knuffar till gener och andra molekyler som startar olika biokemiska reaktioner, vilket i slutändan leder till starkare muskler och bättre hälsa. Höga doser av koncentrerade antioxidanter i pillerform tycks slå ut dessa anpassningar till träning genom att suga upp alla fria radikaler. Fria radikaler är dessutom viktiga i den dagliga skötseln av kroppen genom att döda fientliga mikrober och oskadliggöra cancerceller.
Våra kroppar har anpassats till att äta vitaminer och antioxidanter i komplexa sammanhang som kallas mat och kroppen tar hand om de nyttiga ämnena på ett smart sätt. Näringsämnen som isoleras från sitt sammanhang fungerar inte som de ska. En bra kropp klarar sig själv utan tillskott. Det har den gjort i miljontals år fram till för några decennier sedan.
I grunden tror jag överdrifterna med tillskott handlar om att vi människor tänker i termer av det onda och det goda. För 20 år sedan framstod antioxidanter som goda och fria radikaler som riktigt elaka. Men i naturen finns inget ont och inget gott. Kroppen fungerar därför att den tar hand om sig själv. Ibland går det fel, men det går inte fel hela tiden. För det mesta reparerar cellerna sina misstag. Jag tror det är fel att välja sida och tro att antioxidanter är nyttiga och fria radikaler onyttiga och tvärtom, eftersom det leder till att vi försöker styra processer som är miljontals år gamla och förmodligen i balans hos de allra flesta. Det bildas massor av fria radikaler i cellerna, men det bildas också massor av antioxidanter och de vill kanske inte ha hjälp i form av yttre inblandning.
Vilka tillskott kan man äta?
Om man vill bygga muskler kan kreatin vara bra. Om man är gravid är folsyra bra. Om man har brist på vitamin D och kalcium kan tillskott vara bra (men mat och sol är bättre). Det kanske kommer visa sig vara bra att äta tillskott av C-vitamin efter urladdningar som ett maratonlopp för att minska extrema mängder fria radikaler. Vitamin C är vattenlöslig och ganska harmlös, men det finns ändå en tendens att den kan öka dödsrisken enligt tabellen lite längre upp och den tycks också försämra kroppens svar på träning. Selen hade en spridning mellan 0,91 - 1,03, alltså en svag tendens att minska risken för dålig hjärthälsa. Men jag tror paranötter, fisk och inälvsmat är bättre källor till selen än piller. Det kan finnas flera exempel där tillskott kan fylla en funktion, men i de allra flesta fall klarar man sig utan, annars hade vi inte överlevt.
En del läsare tycker kanske att jag är en tråkig skeptiker som sågar allt från kompressionskläder och bantning till vitamin D och Omega 3; men jag sågar bara bort överdrifterna - det som saknar vetenskaplig grund. Jag sågar t ex inte rödbetsjuice, intervaller, fasta eller meditation, eftersom det finns någon form av vetenskapligt stöd och jag vill gärna luta mig mot fakta. En del saker som jag "sågar" kan dessutom visa sig vara bra, men det kan man inte påstå just nu.
Edit
Uppdaterat inlägg på Hjärnfysikbloggen om onyttiga antioxidanter och fria radikaler:
http://www.runnersworld.se/blogs/hjarnfysik/fria-radikaler-och-dyra-antioxidanter.htm
Under de senaste decennierna har det kommit flera studier som visar på samband mellan antioxidanter och bra hälsa. Det finns dessutom en välgrundad teori om att fria radikaler skadar celler och påskyndar åldrandet och att antioxidanter motverkar detta genom att fånga upp de fria radikalerna. Men problemet med observationsstudier är att om hälsomedvetna personer äter tillskott, betyder det kanske att de påstådda hälsoeffekterna beror på att de som äter tillskott är hälsomedvetna, inte på att tillskotten i sig har positiva effekter. Nya kliniska studier tyder på det. Det verkar t o m så att många tillskott är direkt skadliga. Människan är gjord för att äta antioxidanter i mat, inte koncentrerade ämnen i pillerform. James Watson, som fick Nobelpriset för sin upptäckt av DNA-molekylens struktur, tror att det i själva verket är fria radikaler som skyddar oss och antioxidanter som ger cancer. Det visar hur lite vi vet och när man vet lite, bör man hålla sig till vad man faktiskt vet.
 |
| James Watson tror att antioxidanter orsakar cancer. |
Det är skillnad på en observationsstudie och en randomiserad klinisk studie. En randomiserad klinisk studie kännetecknas av att patienterna fördelas slumpmässigt till att antingen få en experimentell behandling eller placebo. Denna kontroll finns inte i en observationsstudie. En observationsstudie visar mer på samband än på orsak och det är ofta sådana studier man läser om i media. Ibland läser man om ett samband mellan kaffe och risk för cancer och sen om kaffe och skydd mot cancer.
I tidigare observationsstudier har man sett samband mellan betakaroten - det gula ämnet som finns i morötter - och minskad risk för lungcancer. Man vet att betakaroten är viktigt för syn, immunsystem och celldifferentiering, så många trodde att tillskott skulle minska risken för cancer och sjukdom. Men 1996 visade en randomiserad klinisk studie som omfattade 18 000 rökare och f d rökare som följdes under 4 år, att tillskott av betakaroten och vitamin A ökade risken för lungcancer och hjärtsjukdomar.
 |
| Tillskott av betakaroten ökar risken att dö. Källa: Effects of a combination of beta carotene and vitamin A on lung cancer and cardiovascular disease |
I en stor genomgång (sk metanalys) av 47 randomiserade kliniska studier på antioxidanter som omfattade 181 000 individer och 25 000 dödsfall, fann man att dödsrisken jämfört med placebo var:
Vitamin A + 16%
Betakaroten + 7 %
Vitamin E + 4 %
Vitamin C + 6 % (ej signifikant)
Selen - 3 % (ej signifikant)
Tillskotten ökade således risken att dö i förtid i de flesta fall. Det är knappast något man egentligen vill betala för.
Antioxidanternas effekter på träning
Fysisk ansträngning förbrukar mycket syre och det leder i sin tur till skapandet av ett stort antal fria syreradikaler, som man vet skadar cellerna. Därmed verkar det logiskt att minska antalet fria radikaler. Men borde inte kroppen redan ha tänkt på det? Varför skulle kroppen, som har flera system - t ex immunförsvaret vars syfte är att hjälpa oss att överleva - inte kunna ta hand om "giftiga restprodukter"? Vi är trots allt gjorda för att springa.
I en ny studie delades 54 personer in i två grupper. En grupp tog en total dos av 1000 mg C-vitamin och 235 milligram vitamin E per dag. Den andra gruppen fick placebo. Sedan följde ett 11 veckor långt träningsprogram, vilket ledde till att alla ökade sin maximala uthållighetskapacitet med i genomsnitt 8 procent. Men deras kroppar hade reagerat helt olika på träningen. De löpare som tagit placebo hade ökat antalet biokemiska markörer som indikerade fler mitokondrier. Skapandet av nya mitokondrier anses vara en av de viktigaste effekterna av träning. Men de personer som ätit antioxidanter hade signifikant lägre nivåer av dessa markörer. Det tycks alltså som att antioxidanterna påverkar cellernas biokemi så att de inte anpassar sig till träningen fullt ut.
I en studie från i fjol fick hälften av en grupp äldre män 250 milligram resveratrol och den andra hälften fick placebo. Sedan tränade de hårt i två månader. De män som tagit placebo visade signifikanta och positiva förändringar i blodtryck, kolesterol och artärer. De män som tog resveratrol hade tränat lika hårt, men deras blodtryck, kolesterolnivåer och artärer var oförändrade.
Varför fungerar inte tillskotten?
Allt fler tror nu att fria radikaler inte är fullt så farliga i samband med träning som man tidigare trott. De verkar fungera som budbärare, knuffar till gener och andra molekyler som startar olika biokemiska reaktioner, vilket i slutändan leder till starkare muskler och bättre hälsa. Höga doser av koncentrerade antioxidanter i pillerform tycks slå ut dessa anpassningar till träning genom att suga upp alla fria radikaler. Fria radikaler är dessutom viktiga i den dagliga skötseln av kroppen genom att döda fientliga mikrober och oskadliggöra cancerceller.
Våra kroppar har anpassats till att äta vitaminer och antioxidanter i komplexa sammanhang som kallas mat och kroppen tar hand om de nyttiga ämnena på ett smart sätt. Näringsämnen som isoleras från sitt sammanhang fungerar inte som de ska. En bra kropp klarar sig själv utan tillskott. Det har den gjort i miljontals år fram till för några decennier sedan.
Vilka tillskott kan man äta?
Om man vill bygga muskler kan kreatin vara bra. Om man är gravid är folsyra bra. Om man har brist på vitamin D och kalcium kan tillskott vara bra (men mat och sol är bättre). Det kanske kommer visa sig vara bra att äta tillskott av C-vitamin efter urladdningar som ett maratonlopp för att minska extrema mängder fria radikaler. Vitamin C är vattenlöslig och ganska harmlös, men det finns ändå en tendens att den kan öka dödsrisken enligt tabellen lite längre upp och den tycks också försämra kroppens svar på träning. Selen hade en spridning mellan 0,91 - 1,03, alltså en svag tendens att minska risken för dålig hjärthälsa. Men jag tror paranötter, fisk och inälvsmat är bättre källor till selen än piller. Det kan finnas flera exempel där tillskott kan fylla en funktion, men i de allra flesta fall klarar man sig utan, annars hade vi inte överlevt.
 |
| Paranötter innehåller mycket selen. Två nötter per dag räcker för dagsbehovet och då får man en massa andra nyttigheter också, som vitamin E och Zink. I höga doser är selen giftigt och man bör inte äta för många nötter. Dessutom är de ett av de mest (naturligt) radioaktiva livsmedel som finns. |
Edit
Uppdaterat inlägg på Hjärnfysikbloggen om onyttiga antioxidanter och fria radikaler:
http://www.runnersworld.se/blogs/hjarnfysik/fria-radikaler-och-dyra-antioxidanter.htm
fredag 31 januari 2014
Behövs tillskott av vitamin D?
Vi går mot ljusare tider, men det är fortfarande fyra månader kvar innan vi kan tillverka vitamin D i huden. Det krävs ultraviolett solstrålning (UVB) för att starta tillverkningen och dessa strålar filtreras bort när solen ligger lågt. Det är först när skuggorna är kortare än oss själva, d v s när solstrålarna faller med en vinkel på mer än 45 grader (men man bildar små mängder redan vid 30 grader), som de orkar tränga genom all luft. För snart tio år sedan började forskare uppmärksamma detta faktum och jag och fler med mig började äta extra vitamin D. På senare år har dock försäljningen av vitamin D exploderat. Har det gått till överdrift? Bör alla, eller bara vissa, äta tillskott av vitamin D? Eller är det kanske brist på sol som är problemet? Eller det kanske inte finns något problem överhuvudtaget? I en färsk studie kunde man inte se några fördelar med tillskott av vitamin D.
Spännande fynd från forntiden
Under hundratusentals år fram till drygt 30 000 år sedan dominerade neandertalarna Europa. DNA-analyser tyder på att de var ljusa, blåögda och rödhåriga. För omkring 40 000 år sedan vandrade Homo Sapiens in från Afrika via Mellanöstern. De var förmodligen mörkhyade, brunögda och svarthåriga. På mindre än 40 000 år utvecklades de till ljushyade (kanske med hjälp av några neandertalgener) italienare, svenskar och engelsmän. Nyligen kartlade forskare arvsmassan hos en 7000 år gammal jägare i Spanien och man fann att de genvarianter som styr hudfärgen var av afrikansk typ medan ögongenerna liknade de som är vanligast i norra Europa. Det betyder att på ca hundra generationer ljusnade huden, förmodligen för att en ljus hy är upp till tio gånger bättre på att tillverka vitamin D än en mörk hy. Det var en stor evolutionär fördel att vara blek i norr och därför bleknade européerna. Kanske det fanns inslag av sexuellt urval också.
Fakta om vitamin D
Vitamin D finns i två former: D2 och D3. D3 bildas av kolesterol i huden när den utsätts för stark sol, men det finns även små mängder i torskleverolja, fet fisk, ägg och mejeriprodukter. D2 finns i alger och svampar (kantareller innehåller 5 mg/hekto). För lite vitamin D kan ge rakit och benskörhet och för mycket vitamin D ökar risken för njursvikt och hyperkalcemi. Någonstans mellan dessa ytterligheter finns den optimala dosen. De med störst risk för vitaminbrist är äldre, mörkhyade och beslöjade personer som inte vistas i solen. De som löper störst risk för överdosering är friska personer som äter tillskott mer än rekommenderade intag.
D-vitamin omvandlas i levern genom hydroxylering till 25-hydroxivitamin D (kalcidiol) och i denna form kan vitamin D lagras i flera månader i fettvävnad. Det är denna form av vitamin D som mäts i kroppen. I nästa steg omvandlas kalcidiol genom ny hydroxylering i njurarna till det aktiva hormonet 1,25-dihydroxivitamin D (kalcitriol). Kalcitriol ökar upptaget av kalcium till det dubbla och är viktigt för mineralisering av ben. Om det finns för lite kalcium ökar produktionen av bisköldkörtelhormon (PTH) som tar kalcium från benen, men PTH ökar även produktionen av kalcitriol. Nivåerna är alltså noga reglerade av kroppen. För lite kalcium kan man få antingen genom låga halter av vitamin D eller lågt intag av mat med kalcium. Det är extremt viktigt att ha rätt nivåer av kalcium och i sista hand finns det en stor reserv i skelettet som ständigt bryts ner och byggs upp som ett lager.
Några forskare tror att > 75 nmol/ml av kalcidiol i kroppen är en hälsosam nivå av vitamin D, medan t ex Instiute of medicine menar att nivåer över 50 nmol/ml är tillräckligt. Halterna av kalcidiol är dock omkring 1000 gånger högre än den aktiva formen kalcitriol. Så även om man har låga nivåer av kalcidiol, så har man flera hundra gånger mer än den aktiva formen kalcitriol och det kanske räcker?
Hur mycket är för mycket?
Förr var det vanligt att människor blev sjuka av för lite vitamin D, men efter Michael Holicks banbrytande studier har forskningen om vitamin D och tillskott av vitamin D ökat explosionsartat. Man vet nu att det finns D-vitamin-receptorer överallt i kroppen och att en rad sjukdomar kan kopplas till brist på vitamin D. Men kanske det har gått till överdrift? För några år sedan åt alla vitamin C och nu äter alla vitamin D. Snart kanske alla äter vitamin E? Men en frisk person som är ute mycket och äter en varierad kost, kanske inte behöver tillskott överhuvudtaget? Det kanske t o m är skadligt? Vad vet man egentligen? Försäljningen av vitamin D har tredubblats i Sverige och det är alldeles för mycket. Det är ju trots allt samma molekyl. Det har kommit fram en del nya fakta, men inte tre gånger så mycket nya fakta.
Problemet är att det finns massor av observationsstudier som visar på samband mellan låga nivåer av vitamin D och cancer, autoimmuna sjukdomar, förkylningar, dödsfall, o s v. Men personer som äter vitamin D lever förmodligen redan mer hälsosamt än andra. De motionerar mer, röker mindre, äter bättre - t ex fler nötter, så det kan lika gärna vara nötterna som minskar risken att dö. Observationsstudier visar bara på samband, inte på orsak och säger därmed väldigt lite men tar ändå mycket plats i nyheterna.
En observationsstudie visade t ex att det fanns ett samband mellan risken att få en infektion i luftvägarna och bristen på vitamin D. En randomiserad klinisk studie som gjordes 2012 kunde dock inte visa på något sådant samband och det är den sortens studier som verkligen mäter något.
Fakta: för lite och för mycket vitamin D är farligt, men ingen vet ännu vad som är för mycket och den som äter tillskott - som ju egentligen är för mycket till sin natur - tar en liten risk eftersom man inte vet vad små överskott som lagras i fett kan ge för skador på 20 eller 30 år. Det kan finnas fördelar och det kan finnas nackdelar. Ingen vet svaret än.
Kroppen och solen
Kroppen är en fantastisk konstruktion med en hjärna som reglerar allt så att vi ska överleva. Om halterna av kalcium sjunker aktiveras PTH som ökar tillgången på kalcitriol. I en studie på surfare i Hawaii - som inte brukar använda solkräm - såg man att de hade ganska normala mängder av vitamin D, kring 65 nmol/ml. En del hade mindre än 25 nmol/ml och några få hade över 75 nmol/ml. Kroppen reglerar produktionen och mer sol ger inte mer vitamin D, däremot ger fler piller mer, och mer är inte bättre. Men den tredubblade försäljningen av vitamin D tyder på att många tror att mer är bättre.
Studier visar också att det inte i första hand är surfare och utomhusarbetare som får melanom, utan melanom drabbar mest de som arbetar inomhus och sedan bränner sig vid få tillfällen. Vi är gjorda för att vara i solen, men vi är inte gjorda för att sitta inne och sedan lägga oss på en strand och bränna oss.
Det räcker med så lite som 10 minuter sol per dag för att upprätthålla bra nivåer av vitamin D. På vintern minskar kalcidiol-halterna i kroppen, men vi har lager i fettet för flera månader och den aktiva formen kalcitriol går inte ner lika mycket.
Myndigheter ska vara konservativa och forskare ska formulera djärva hypoteser. Det finns många hypoteser just nu, men riktlinjerna styrs av övertygande kliniska studier och just nu är det två stora kliniska studier på gång i USA och i Finland. Den finska studien är mycket spännande eftersom finländarna också lever i solskugga och resultatet av den studien kommer att påverka svenska rekommendationer och hur jag kommer att göra.
I väntan på det följer jag de nya uppdaterade råden om 10 mikrogram (400 ie) per dag för friska personer (för ”riskgrupper” 20 mikrogram (800 ie) per dag). Helst bör man få i sig vitamin-D genom sol och mat, och i andra hand via tillskott. Många får i sig för lite, men nu tror jag minst lika många får i sig för mycket i förhållande till vad vi vet.
Min slutsats
Det bästa sättet att säga sanningen på är ibland att säga väldigt lite, för oftast vet vi väldigt lite. Sanningen ligger någonstans mellan ytterligheterna och det är forskarnas uppgift att hitta var Någonstans ligger och det är vetenskapsjournalisternas (och en del bloggares) uppgift att sprida om de hittar någonstans eller ingenstans.
Det har funnits människor i norra Europa i tusentals år och vi har onekligen anpassat oss till bristen på sol. Förmodligen åt man dock mer vitamin D förr och var ute mer, så jag tror jag behöver 10 mikrogram per dag och en del av det via tillskott mellan oktober (när lagren är slut i fettet) och maj (i Skåne mellan november och april), men det är inte säkert att jag behöver det och jag har minskat pillerätandet under det senaste året (för ett år sedan testade jag att öka från 400 ie till 1000 ie per dag på vintern). Jag är frisk och tillhör ingen riskgrupp. Kanske våra kroppar klarar sig hela året eftersom det behövs så otroligt små mängder kalcitriol för att hålla igång kroppens funktioner. Jag tror och gissar, men om några år vet vi mycket mer när de två stora studierna är klara.
Jag är dock ganska säkert att många äter för mycket och mitt råd är att spara de pengarna till en solresa istället under vintern för att fylla fettet med vitamin D. Ett piller kan aldrig ersätta den naturliga källan. Solen påverkar oss dessutom på flera sätt och reglerar tillsammans med kroppen nivåerna för organismens bästa. Solljus frigör flera bioaktiva ämnen i huden och sambanden mellan sjukdomar och latitud kanske beror mer på brist på sol än på brist på vitamin D. När solen träffar huden skapar t ex den kortvågiga UVB-strålningen vitamin D, medan den långvågiga UVA-strålningen fortsätter djupare ner i överhuden, där den startar kemiska reaktioner som omvandlar nitrat, nitrit och nitrasotioler till kväveoxid, som sedan läcker ut i blodledningarna som forsar fram alldeles under huden och det kanske är orsaken till att australiensare har tre gånger så bra hjärthälsa som släktingarna i Storbritannien. Som nästan alla vet blir man dessutom snabbare och uthålligare av nitrat och kväveoxid. Men den största effekten av sol kanske är psykologisk. Man mår bra i solsken, men man mår inte särskilt bra av att äta ett piller.
Jag älskar solen, men de senaste veckorna lider jag mest av bristen på snö. Fast just nu snöar det. Det verkar som om det ska gå att köra Södra berget runt nästa vecka.
Spännande fynd från forntiden
Under hundratusentals år fram till drygt 30 000 år sedan dominerade neandertalarna Europa. DNA-analyser tyder på att de var ljusa, blåögda och rödhåriga. För omkring 40 000 år sedan vandrade Homo Sapiens in från Afrika via Mellanöstern. De var förmodligen mörkhyade, brunögda och svarthåriga. På mindre än 40 000 år utvecklades de till ljushyade (kanske med hjälp av några neandertalgener) italienare, svenskar och engelsmän. Nyligen kartlade forskare arvsmassan hos en 7000 år gammal jägare i Spanien och man fann att de genvarianter som styr hudfärgen var av afrikansk typ medan ögongenerna liknade de som är vanligast i norra Europa. Det betyder att på ca hundra generationer ljusnade huden, förmodligen för att en ljus hy är upp till tio gånger bättre på att tillverka vitamin D än en mörk hy. Det var en stor evolutionär fördel att vara blek i norr och därför bleknade européerna. Kanske det fanns inslag av sexuellt urval också.
 |
| Så här tror man män såg ut för 7 000 år sedan i Europa. Bild CSIC. |
Vitamin D finns i två former: D2 och D3. D3 bildas av kolesterol i huden när den utsätts för stark sol, men det finns även små mängder i torskleverolja, fet fisk, ägg och mejeriprodukter. D2 finns i alger och svampar (kantareller innehåller 5 mg/hekto). För lite vitamin D kan ge rakit och benskörhet och för mycket vitamin D ökar risken för njursvikt och hyperkalcemi. Någonstans mellan dessa ytterligheter finns den optimala dosen. De med störst risk för vitaminbrist är äldre, mörkhyade och beslöjade personer som inte vistas i solen. De som löper störst risk för överdosering är friska personer som äter tillskott mer än rekommenderade intag.
Några forskare tror att > 75 nmol/ml av kalcidiol i kroppen är en hälsosam nivå av vitamin D, medan t ex Instiute of medicine menar att nivåer över 50 nmol/ml är tillräckligt. Halterna av kalcidiol är dock omkring 1000 gånger högre än den aktiva formen kalcitriol. Så även om man har låga nivåer av kalcidiol, så har man flera hundra gånger mer än den aktiva formen kalcitriol och det kanske räcker?
Hur mycket är för mycket?
Förr var det vanligt att människor blev sjuka av för lite vitamin D, men efter Michael Holicks banbrytande studier har forskningen om vitamin D och tillskott av vitamin D ökat explosionsartat. Man vet nu att det finns D-vitamin-receptorer överallt i kroppen och att en rad sjukdomar kan kopplas till brist på vitamin D. Men kanske det har gått till överdrift? För några år sedan åt alla vitamin C och nu äter alla vitamin D. Snart kanske alla äter vitamin E? Men en frisk person som är ute mycket och äter en varierad kost, kanske inte behöver tillskott överhuvudtaget? Det kanske t o m är skadligt? Vad vet man egentligen? Försäljningen av vitamin D har tredubblats i Sverige och det är alldeles för mycket. Det är ju trots allt samma molekyl. Det har kommit fram en del nya fakta, men inte tre gånger så mycket nya fakta.
Problemet är att det finns massor av observationsstudier som visar på samband mellan låga nivåer av vitamin D och cancer, autoimmuna sjukdomar, förkylningar, dödsfall, o s v. Men personer som äter vitamin D lever förmodligen redan mer hälsosamt än andra. De motionerar mer, röker mindre, äter bättre - t ex fler nötter, så det kan lika gärna vara nötterna som minskar risken att dö. Observationsstudier visar bara på samband, inte på orsak och säger därmed väldigt lite men tar ändå mycket plats i nyheterna.
 |
| Samband mellan vitamin D och dödsrisk. Obs skalan är 1 ng/ml = 2,5 nmol/ml. Källa. |
Fakta: för lite och för mycket vitamin D är farligt, men ingen vet ännu vad som är för mycket och den som äter tillskott - som ju egentligen är för mycket till sin natur - tar en liten risk eftersom man inte vet vad små överskott som lagras i fett kan ge för skador på 20 eller 30 år. Det kan finnas fördelar och det kan finnas nackdelar. Ingen vet svaret än.
Kroppen och solen
Kroppen är en fantastisk konstruktion med en hjärna som reglerar allt så att vi ska överleva. Om halterna av kalcium sjunker aktiveras PTH som ökar tillgången på kalcitriol. I en studie på surfare i Hawaii - som inte brukar använda solkräm - såg man att de hade ganska normala mängder av vitamin D, kring 65 nmol/ml. En del hade mindre än 25 nmol/ml och några få hade över 75 nmol/ml. Kroppen reglerar produktionen och mer sol ger inte mer vitamin D, däremot ger fler piller mer, och mer är inte bättre. Men den tredubblade försäljningen av vitamin D tyder på att många tror att mer är bättre.
Studier visar också att det inte i första hand är surfare och utomhusarbetare som får melanom, utan melanom drabbar mest de som arbetar inomhus och sedan bränner sig vid få tillfällen. Vi är gjorda för att vara i solen, men vi är inte gjorda för att sitta inne och sedan lägga oss på en strand och bränna oss.
Det räcker med så lite som 10 minuter sol per dag för att upprätthålla bra nivåer av vitamin D. På vintern minskar kalcidiol-halterna i kroppen, men vi har lager i fettet för flera månader och den aktiva formen kalcitriol går inte ner lika mycket.
 |
| Äldre, beslöjade, innesittare och mörkhyade är i riskzonen för låga vitamin D-halter. |
I väntan på det följer jag de nya uppdaterade råden om 10 mikrogram (400 ie) per dag för friska personer (för ”riskgrupper” 20 mikrogram (800 ie) per dag). Helst bör man få i sig vitamin-D genom sol och mat, och i andra hand via tillskott. Många får i sig för lite, men nu tror jag minst lika många får i sig för mycket i förhållande till vad vi vet.
Min slutsats
Det bästa sättet att säga sanningen på är ibland att säga väldigt lite, för oftast vet vi väldigt lite. Sanningen ligger någonstans mellan ytterligheterna och det är forskarnas uppgift att hitta var Någonstans ligger och det är vetenskapsjournalisternas (och en del bloggares) uppgift att sprida om de hittar någonstans eller ingenstans.
Det har funnits människor i norra Europa i tusentals år och vi har onekligen anpassat oss till bristen på sol. Förmodligen åt man dock mer vitamin D förr och var ute mer, så jag tror jag behöver 10 mikrogram per dag och en del av det via tillskott mellan oktober (när lagren är slut i fettet) och maj (i Skåne mellan november och april), men det är inte säkert att jag behöver det och jag har minskat pillerätandet under det senaste året (för ett år sedan testade jag att öka från 400 ie till 1000 ie per dag på vintern). Jag är frisk och tillhör ingen riskgrupp. Kanske våra kroppar klarar sig hela året eftersom det behövs så otroligt små mängder kalcitriol för att hålla igång kroppens funktioner. Jag tror och gissar, men om några år vet vi mycket mer när de två stora studierna är klara.
Jag är dock ganska säkert att många äter för mycket och mitt råd är att spara de pengarna till en solresa istället under vintern för att fylla fettet med vitamin D. Ett piller kan aldrig ersätta den naturliga källan. Solen påverkar oss dessutom på flera sätt och reglerar tillsammans med kroppen nivåerna för organismens bästa. Solljus frigör flera bioaktiva ämnen i huden och sambanden mellan sjukdomar och latitud kanske beror mer på brist på sol än på brist på vitamin D. När solen träffar huden skapar t ex den kortvågiga UVB-strålningen vitamin D, medan den långvågiga UVA-strålningen fortsätter djupare ner i överhuden, där den startar kemiska reaktioner som omvandlar nitrat, nitrit och nitrasotioler till kväveoxid, som sedan läcker ut i blodledningarna som forsar fram alldeles under huden och det kanske är orsaken till att australiensare har tre gånger så bra hjärthälsa som släktingarna i Storbritannien. Som nästan alla vet blir man dessutom snabbare och uthålligare av nitrat och kväveoxid. Men den största effekten av sol kanske är psykologisk. Man mår bra i solsken, men man mår inte särskilt bra av att äta ett piller.
Jag älskar solen, men de senaste veckorna lider jag mest av bristen på snö. Fast just nu snöar det. Det verkar som om det ska gå att köra Södra berget runt nästa vecka.
onsdag 7 november 2012
Sponsrad video: Hur vi uppfann världen
Minnet är som ett spindelnät. Ju större nät, desto mer fastnar och ju mer som fastnar desto större nät. Hjärnan blir bättre ju mer man använder den. Om nätet är tillräckligt stort kan associationstrådar sträcka sig långt bort och hitta en passade bit, en anekdot eller en kvickhet. Det är källan till humor. Men det är också källan till nya upptäckter och uppfinningar. I grunden handlar det om att se något som något annat; att förskjuta begrepp och tänka i metaforer.
Newton och Einstein
Enligt Isaac Newtons egna uppgifter upptäckte han gravitationen då han hörde ett äpple falla. Dunsen av det fallande äpplet startade en tankeprocess. Varför faller äpplet rakt mot jorden, medan månen "faller" i vad som verkar vara en evig cirkelbana runt jorden? Äpplet och månen lyder väl under samma tyngdlag? Hur ska den tyngdlagen vara beskaffad för att kunna beskriva två så olika rörelser? Därefter gjorde han en syntes av Galileis och Keplers upptäckter och skrev Principia om universums eviga rörelselagar. Newton kunde se ett äpple som om det vore en planet. Han tänkte i metaforer: han såg något som något annat.
Albert Einstein tänkte också i metaforer. Einstein var bekant med den nya teorin om att ljuset var en våg som rörde sig med hastigheten c. Men om man skulle surfa på denna ljusvåg och själv röra sig med hastigheten c, då skulle man uppfatta ljusvågen som stillastående, något som inte var tillåtet enligt Maxwells eleganta ekvationer. Det var en paradox. Einsteins speciella relativitetsteori föddes ur denna enkla tanke. Enligt Einsteins teori kan man inte färdas med hastigheten c och om man gör tankeexperimentet att det ändå vore möjligt att komma mycket nära ljusets hastighet, skulle man bara se en ljusvåg som for förbi med hastigheten c. Ljusets hastighet är alltid densamma.
Fåglar, flygande mattor och flygmaskiner
Det skulle inte finnas några flygplan om det inte fanns insekter och fåglar. Människans dröm att flyga föddes när vi tittade upp mot himlen och såg att det var möjligt att flyga. Leonardo da Vincis flygmaskiner var inspirerade av fåglar. Alla saker vi har var en gång drömmar och idéer och de måste komma någonstans ifrån. Det är svårt att tänka utanför de begrepp som finns. Jag vet inte om det är möjligt? Det kanske någon filosof kan svara på.
Det kan tyckas självklart att uppfinna hjulet, men det fanns kulturer som aldrig uppfann något hjul. Vi européer uppfann inte heller något hjul utan tycks ha fått det från sumerer eller egypter. Det var bara några tusen år sedan. Hjulet uppfanns förmodligen inte direkt ur ingenstans, utan gradvis. Någon såg kanske något som rullade, kanske en stock. Sedan tänkte någon kreativ person att man kunde förflytta tunga saker genom att rulla dem på stockar. Kanske någon tappade något som rullade iväg och fick en snilleblixt; det ligger ganska ofta en olycka eller ett misstag i botten på en ny upptäckt. Sedan utvecklade någon hjulet genom att tänka på stockens egenskap att rulla. Det räcker med några cm stock för den uppgiften, o s v.
Ny serie på Discovery
Torsdagen den 8 november kl 21.00 börjar en ny serie på Discovery som heter How we invented the world. Det är ett historiskt drama om hur mobilen, bilen, flygplanet och skyskrapan förändrade världen. Det är en ny sorts TV-dokumentär som kallas Discopedia och det utlovas spännande berättelser med hjälp av den senaste filmtekniken. Kända svenskar som Anja Pärsson, Henning Mankell och Christer Fuglesang vägleder tittarna. Det är en berättelse som mänsklig kreativitet, märkliga kopplingar och sammanträffanden och enastående experiment. Se klippet nedan!
Vår värld bygger på en stor mängd tillfälligheter. Precis som vi själva. Det är en massa tillfälligheter som gör att jag just nu sitter här och skriver ett blogginlägg.
Newton och Einstein
Enligt Isaac Newtons egna uppgifter upptäckte han gravitationen då han hörde ett äpple falla. Dunsen av det fallande äpplet startade en tankeprocess. Varför faller äpplet rakt mot jorden, medan månen "faller" i vad som verkar vara en evig cirkelbana runt jorden? Äpplet och månen lyder väl under samma tyngdlag? Hur ska den tyngdlagen vara beskaffad för att kunna beskriva två så olika rörelser? Därefter gjorde han en syntes av Galileis och Keplers upptäckter och skrev Principia om universums eviga rörelselagar. Newton kunde se ett äpple som om det vore en planet. Han tänkte i metaforer: han såg något som något annat.
Albert Einstein tänkte också i metaforer. Einstein var bekant med den nya teorin om att ljuset var en våg som rörde sig med hastigheten c. Men om man skulle surfa på denna ljusvåg och själv röra sig med hastigheten c, då skulle man uppfatta ljusvågen som stillastående, något som inte var tillåtet enligt Maxwells eleganta ekvationer. Det var en paradox. Einsteins speciella relativitetsteori föddes ur denna enkla tanke. Enligt Einsteins teori kan man inte färdas med hastigheten c och om man gör tankeexperimentet att det ändå vore möjligt att komma mycket nära ljusets hastighet, skulle man bara se en ljusvåg som for förbi med hastigheten c. Ljusets hastighet är alltid densamma.
Fåglar, flygande mattor och flygmaskiner
Det skulle inte finnas några flygplan om det inte fanns insekter och fåglar. Människans dröm att flyga föddes när vi tittade upp mot himlen och såg att det var möjligt att flyga. Leonardo da Vincis flygmaskiner var inspirerade av fåglar. Alla saker vi har var en gång drömmar och idéer och de måste komma någonstans ifrån. Det är svårt att tänka utanför de begrepp som finns. Jag vet inte om det är möjligt? Det kanske någon filosof kan svara på.
 |
| Leonardos spegelvända anteckningar visar försök att konstruera en flygande maskin baserad på fåglars flykt. |
Ny serie på Discovery
Torsdagen den 8 november kl 21.00 börjar en ny serie på Discovery som heter How we invented the world. Det är ett historiskt drama om hur mobilen, bilen, flygplanet och skyskrapan förändrade världen. Det är en ny sorts TV-dokumentär som kallas Discopedia och det utlovas spännande berättelser med hjälp av den senaste filmtekniken. Kända svenskar som Anja Pärsson, Henning Mankell och Christer Fuglesang vägleder tittarna. Det är en berättelse som mänsklig kreativitet, märkliga kopplingar och sammanträffanden och enastående experiment. Se klippet nedan!
Vår värld bygger på en stor mängd tillfälligheter. Precis som vi själva. Det är en massa tillfälligheter som gör att jag just nu sitter här och skriver ett blogginlägg.
tisdag 2 oktober 2012
Dålig vetenskap
Den här bloggen lutar sig alltid mot vetenskapen. Till skillnad från religion, politik och noveller, finns det inom vetenskapen en metod som kan skilja mellan bra och dåliga teorier, skilja fakta från fiktion och gradera påståenden efter deras sannolikhet. Men allt är inte frid och fröjd. Under samma vecka kan man både läsa studier som säger att kaffe leder till cancer och studier som menar att kaffe skyddar mot cancer. Man kan ofta läsa om sensationella och positiva upptäckter, som att ämnet x skyddar mot cancer, Alzheimer eller gör oss smartare och vackrare. De flesta förstår att det är sensationsjournalistik, men det är inte hela sanningen. Det finns systematiska fel som börjar redan när forskarna ser resultatet av sin studie. Det kan man visa med statistik och statistik må vara tråkigt och grått och statistik kan vara en lögn, men likväl är det svårt att blunda för statistik.
Systematiska fel
Det systematiska felet beror på att tidskrifter ogärna publicerar negativa studier, d v s studier som visar att ämnet x inte skyddar mot cancer, Alzheimer eller gör oss vare sig smartare eller vackrare. Den typen av negativa studier är inte lika intressanta. Det vet forskarna och därför bryr de sig inte ens om att skicka in studier som visar på negativa resultat. Positiva studier har dubbelt så stor chans att bli publicerade som negativa studier.
Det är allvarligt, för ett negativt resultat ger lika mycket information som ett positivt resultat och i slutändan kan denna skevhet t o m - som i ämnet medicin - leda till att tusentals människor dör i förtid. Helt i onödan. Det berättar Ben Goldacre mer om i sin blixtrande föreläsning nedan.
Om jag kastar upp en krona och bortser från alla kast som visar klave kan det verka som om jag uppfunnit ett mynt som alltid landar med kungen upp. Det är det som blir konsekvensen om man undanhåller fakta. Små avvikande studier får stå oemotsagda, eftersom ingen bryr sig om att publicera små studier som ger ett motsägande resultat. Goldacre berättar om en genomgång i tidskriften Nature där några forskare försökte reproducera resultaten i 53 cancerstudier. Det lyckades i endast 6 fall. Det betyder att minst 88 procent av cancerstudierna var tvivelaktiga. Forskarna bakom denna genomgång tror att orsaken är att forskare helt enkelt gör massor av olika studier och när de får fram något intressant publicerar de det och när de inte får fram något intressant låter de bli. Förutom denna studie visar Goldacre på olika anekdoter, men det starkaste beviset för att det råder skevhet i publicering bygger på statistik.
Statistik ljuger inte
Jag anser att statistik är det mest användbara området inom matematik eftersom det är användbart i både vardag och vetenskap. En statistiskt bildad person är inte så lättlurad och kan bedöma vad som är mer eller mindre troligt.
Med hjälp av en s k trattgraf (funnel plott) kan man påvisa skevhet i publicering av vetenskapliga studier. Denna graf antar att stora studier borde ligga nära mitten där standardavvikelsen (osäkerheten) är låg, medan små studier - med större standardavikelse - sprider ut sig åt båda hållen från den troliga sanningen i mitten. Om grafen avviker från detta trattutseende, kan man anta att det råder publiceringsskevhet.
Grafen ovan visar alla försök som gjorts med en viss behandling. Varje punkt är ett försök. När man rör sig uppåt mot de större studierna, minskar standardavvikelsen, vilket betyder mindre osäkerhet. De stora studierna är alltså mindre sannolikt falskt sanna och mindre sannolikt falsk negativa. Dessa stora studier klumpar ihop sig runt sanningen eftersom stora studier är närmare verkligheten än små studier. De små studierna är utspridda. De borde vara lika många på respektive sida. Men som den andra grafen nedan visar har de de små negativa studierna som borde finnas till vänster försvunnit. De har rensats bort. Rent statistiskt borde de vara lika många som de positiva eftersom sannolikheter följer eviga fördelningar.
Studier och dieter och omega 3
Det är svårt att vara objektiv, särskilt om man man har en älsklingsteori. Det gäller inte minst olika dieter. Det är sällan förespråkare för en viss diet tar upp negativa studier. De gör medvetet eller omedvetet ett urval. Den enda diet som för tillfället kan sägas ha någon slags vetenskaplig evidens är medelhavsdieten. Själv tror jag att en smart kombination av medelhavsdiet och stenålderskost (paleolight) är bäst för Cromagnonmänniskan. Jag tycker att Cromagnonmänniskan förtjänar ett glas rött vin då och då.
Jag tycker också man bör ta hänsyn till ny kunskap, som att mörk choklad är nyttig och att vi i norr behöver tillskott av vitamin D. Däremot är jag inte lika säker på fiskolja i pillerform (omega 3) längre. Sen 70-talet har det kommit flera positiva studier om omega 3. De första studierna utgick från en hypotes om att eskimåernas goda hjärthälsa berodde på att de åt stora mängder fiskolja. Men eskimåerna åt inte piller. De åt fet fisk. Forskarna antog att fettet i fisken var den hälsosamma verksamma substansen. Men det kanske var att de jobbade hårt ute i den friska och rena naturen, hade det trevligt tillsammans i igloon eller så är fet fisk så mycket mer än omega 3.
I en stor studie, som alltså borde ligga nära toppen på en trattgraf, såg man inga effekter av omega 3 för hjärt- och kärlhälsa. Det finns heller inget stöd för att omega 3 skyddar mot cancer. Många små studier har visat positiv effekt, men det kanske har varit så att de negativa inte kommit fram.
En av de mest citerade studierna (gjord 2005) visade att omega 3 förbättrar skolbarns resultat och uppförande. Hela 3000 barn ingick i studien och de åt sex piller om dagen under ett år. Därefter mättes deras förmåga på examensproven och man jämförde deras examensprovsresultat mot vad man trodde att deras examensprovsresultat skulle ha varit om de inte hade fått pillren. Omkring 40 % av barnen förbättrade sig.
Men det fanns ingen kontrollgrupp. Man genomförde alltså en stor studie men brydde sig inte om att göra studien som en placebokontrollerad dubbelblindstudie. Barnen fick pillren och de förbättrade sina skolresultat. Det behöver dock inte bero på att de åt piller. De blev äldre. Alla skolbarn utvecklas. Dessutom finns den s k placeboeffekten. Den är ett faktum. Ett sockerpiller gör oss friskare. Två verkningslösa sockerpiller är mer effektiva än ett sockerpiller. Röda piller är bättre än vita. En injektion med saltlösning är en ännu effektivare behandling för smärta än sockerpiller, inte för att injektionen eller pillren gör något fysiskt med kroppen, utan för att en spruta känns som ett rejälare ingrepp. Det är dessutom viktigt att inte läkaren vet vilken typ av piller som delas ut, eftersom de omedvetet påverkar patienten. Läkaren måste vara blind, lika blind som sin patient.
Eftersom det saknades placebogrupp är det omöjligt att dra några slutsatser. Om man hade gett de 3000 barnen sockerpiller, kanske resultatet blivit detsamma. Men det var en positiv studie och positiva studier blir som vi sett lättare publicerade.
För två år sedan genomfördes en liknande studie på 450 skolbarn men denna gång var det en riktigt genomförd studie, d v s en randomiserad placebokontrollerad dubbelblindstudie. Resultatet var negativt. Man såg inte några förbättringar som kunde kopplas till omega 3. Men eftersom det var en negativ studie så har den inte blivit lika uppmärksammad.
Trots detta äter jag fortfarande omega 3 under veckor då jag äter lite fisk. Det blir dock inte lika många burkar som förr. Jag vet inte om pillren har någon effekt. Nervcellerna i hjärnan omges av membran som innehåller mycket omega 3 och det kan vara så att tillskott gör att dessa membran fungerar bättre. Men det kanske är mer tro än vetenskap. Det tycks i alla fall inte finnas några negativa biverkningar så jag kan lika gärna fortsätta knapra några piller i veckan.
Träningen
Jag försöker att vara objektiv, men jag uppmärksammar säkert det jag själv tror är rätt mer än det jag tror är fel. Jag har förmodligen tagit upp fler små positiva studier och bortsett från en del små negativa studier. Å andra sidan är det här inte en vetenskaplig journal, utan en populärvetenskaplig träningsblogg om lite av varje. Fast jag hoppas det framgår när det är vetenskap och när det är fria fantasier. De gånger jag tagit mina största steg i utvecklingen har dock varit då jag insett att jag har haft fel. Det är egentligen av misstag och fel och negativa studier som man lär sig något. Livet är trial och error. Det är mycket mer error än success.
Jag sprang 20 km i lördags och det blev ett corepass igår. Idag gick vi skidgång inklusive ett tabatapass som genomfördes med burpees och änglahopp. Sen stapplande skidgång och älglufs efter det. I morgon ska jag tacka nej till onsdagsfika igen. Om jag klarar oktober ut klarar jag mig kanske utan socker resten av livet.
Systematiska fel
Det systematiska felet beror på att tidskrifter ogärna publicerar negativa studier, d v s studier som visar att ämnet x inte skyddar mot cancer, Alzheimer eller gör oss vare sig smartare eller vackrare. Den typen av negativa studier är inte lika intressanta. Det vet forskarna och därför bryr de sig inte ens om att skicka in studier som visar på negativa resultat. Positiva studier har dubbelt så stor chans att bli publicerade som negativa studier.
 |
| En genomgång av alla studier rörande en speciell medicin visade att antalet positiva och negativa studier var i stort sett lika (38-36, till vänster). Men av dessa publicerades alla utom en av de positiva och endast tre negativa (37-3) till höger. Källa. |
Det är allvarligt, för ett negativt resultat ger lika mycket information som ett positivt resultat och i slutändan kan denna skevhet t o m - som i ämnet medicin - leda till att tusentals människor dör i förtid. Helt i onödan. Det berättar Ben Goldacre mer om i sin blixtrande föreläsning nedan.
Om jag kastar upp en krona och bortser från alla kast som visar klave kan det verka som om jag uppfunnit ett mynt som alltid landar med kungen upp. Det är det som blir konsekvensen om man undanhåller fakta. Små avvikande studier får stå oemotsagda, eftersom ingen bryr sig om att publicera små studier som ger ett motsägande resultat. Goldacre berättar om en genomgång i tidskriften Nature där några forskare försökte reproducera resultaten i 53 cancerstudier. Det lyckades i endast 6 fall. Det betyder att minst 88 procent av cancerstudierna var tvivelaktiga. Forskarna bakom denna genomgång tror att orsaken är att forskare helt enkelt gör massor av olika studier och när de får fram något intressant publicerar de det och när de inte får fram något intressant låter de bli. Förutom denna studie visar Goldacre på olika anekdoter, men det starkaste beviset för att det råder skevhet i publicering bygger på statistik.
Statistik ljuger inte
Jag anser att statistik är det mest användbara området inom matematik eftersom det är användbart i både vardag och vetenskap. En statistiskt bildad person är inte så lättlurad och kan bedöma vad som är mer eller mindre troligt.
Med hjälp av en s k trattgraf (funnel plott) kan man påvisa skevhet i publicering av vetenskapliga studier. Denna graf antar att stora studier borde ligga nära mitten där standardavvikelsen (osäkerheten) är låg, medan små studier - med större standardavikelse - sprider ut sig åt båda hållen från den troliga sanningen i mitten. Om grafen avviker från detta trattutseende, kan man anta att det råder publiceringsskevhet.
 |
| Alla utom tre negativa studier har försvunnit. |
Studier och dieter och omega 3
Det är svårt att vara objektiv, särskilt om man man har en älsklingsteori. Det gäller inte minst olika dieter. Det är sällan förespråkare för en viss diet tar upp negativa studier. De gör medvetet eller omedvetet ett urval. Den enda diet som för tillfället kan sägas ha någon slags vetenskaplig evidens är medelhavsdieten. Själv tror jag att en smart kombination av medelhavsdiet och stenålderskost (paleolight) är bäst för Cromagnonmänniskan. Jag tycker att Cromagnonmänniskan förtjänar ett glas rött vin då och då.
Jag tycker också man bör ta hänsyn till ny kunskap, som att mörk choklad är nyttig och att vi i norr behöver tillskott av vitamin D. Däremot är jag inte lika säker på fiskolja i pillerform (omega 3) längre. Sen 70-talet har det kommit flera positiva studier om omega 3. De första studierna utgick från en hypotes om att eskimåernas goda hjärthälsa berodde på att de åt stora mängder fiskolja. Men eskimåerna åt inte piller. De åt fet fisk. Forskarna antog att fettet i fisken var den hälsosamma verksamma substansen. Men det kanske var att de jobbade hårt ute i den friska och rena naturen, hade det trevligt tillsammans i igloon eller så är fet fisk så mycket mer än omega 3.
En av de mest citerade studierna (gjord 2005) visade att omega 3 förbättrar skolbarns resultat och uppförande. Hela 3000 barn ingick i studien och de åt sex piller om dagen under ett år. Därefter mättes deras förmåga på examensproven och man jämförde deras examensprovsresultat mot vad man trodde att deras examensprovsresultat skulle ha varit om de inte hade fått pillren. Omkring 40 % av barnen förbättrade sig.
Men det fanns ingen kontrollgrupp. Man genomförde alltså en stor studie men brydde sig inte om att göra studien som en placebokontrollerad dubbelblindstudie. Barnen fick pillren och de förbättrade sina skolresultat. Det behöver dock inte bero på att de åt piller. De blev äldre. Alla skolbarn utvecklas. Dessutom finns den s k placeboeffekten. Den är ett faktum. Ett sockerpiller gör oss friskare. Två verkningslösa sockerpiller är mer effektiva än ett sockerpiller. Röda piller är bättre än vita. En injektion med saltlösning är en ännu effektivare behandling för smärta än sockerpiller, inte för att injektionen eller pillren gör något fysiskt med kroppen, utan för att en spruta känns som ett rejälare ingrepp. Det är dessutom viktigt att inte läkaren vet vilken typ av piller som delas ut, eftersom de omedvetet påverkar patienten. Läkaren måste vara blind, lika blind som sin patient.
Eftersom det saknades placebogrupp är det omöjligt att dra några slutsatser. Om man hade gett de 3000 barnen sockerpiller, kanske resultatet blivit detsamma. Men det var en positiv studie och positiva studier blir som vi sett lättare publicerade.
För två år sedan genomfördes en liknande studie på 450 skolbarn men denna gång var det en riktigt genomförd studie, d v s en randomiserad placebokontrollerad dubbelblindstudie. Resultatet var negativt. Man såg inte några förbättringar som kunde kopplas till omega 3. Men eftersom det var en negativ studie så har den inte blivit lika uppmärksammad.
Trots detta äter jag fortfarande omega 3 under veckor då jag äter lite fisk. Det blir dock inte lika många burkar som förr. Jag vet inte om pillren har någon effekt. Nervcellerna i hjärnan omges av membran som innehåller mycket omega 3 och det kan vara så att tillskott gör att dessa membran fungerar bättre. Men det kanske är mer tro än vetenskap. Det tycks i alla fall inte finnas några negativa biverkningar så jag kan lika gärna fortsätta knapra några piller i veckan.
Träningen
Jag försöker att vara objektiv, men jag uppmärksammar säkert det jag själv tror är rätt mer än det jag tror är fel. Jag har förmodligen tagit upp fler små positiva studier och bortsett från en del små negativa studier. Å andra sidan är det här inte en vetenskaplig journal, utan en populärvetenskaplig träningsblogg om lite av varje. Fast jag hoppas det framgår när det är vetenskap och när det är fria fantasier. De gånger jag tagit mina största steg i utvecklingen har dock varit då jag insett att jag har haft fel. Det är egentligen av misstag och fel och negativa studier som man lär sig något. Livet är trial och error. Det är mycket mer error än success.
Jag sprang 20 km i lördags och det blev ett corepass igår. Idag gick vi skidgång inklusive ett tabatapass som genomfördes med burpees och änglahopp. Sen stapplande skidgång och älglufs efter det. I morgon ska jag tacka nej till onsdagsfika igen. Om jag klarar oktober ut klarar jag mig kanske utan socker resten av livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)