Varför måste vi äta vitaminer?

Enligt en nyligen publicerad studie minskar tillskott av vitamin C risken för förkylning direkt efter ansträngande lopp som ett maraton eller ett Vasalopp med hela 50 %. I normala fall påverkar C-vitamin inte risken att bli förkyld. Det krävs en rejäl ansträngning först som försvagar immunförsvaret. Men jag vet inte om det är värt det. Man vet nämligen att tillskott av C-vitamin, i likhet med de flesta tillskott, har en tendens att förkorta livet. Så man kanske kan ta tillskott efter en extrem tävling, men inte annars. Det är en avvägning. Jag tycker den intressanta frågan är varför vi överhuvudtaget är så beroende av dessa små molekyler. Varför tillverkar inte kroppen vitaminer själv? Livet självt har trots allt varit beroende av vitaminer i flera miljarder år.

Vitamintillverkning på entreprenad
Vitaminer kan man få i sig på två sätt: antingen tillverka dem själv eller äta dem. De första årmiljarderna efter livets uppkomst tillverkades alla vitaminer av organismerna själva. Nu behöver vi 13 essentiella vitaminer för att överleva. Primaterna förlorade t ex förmågan att göra C-vitamin för 60 miljoner år sedan. Våra förfäder behövde inte tillverka C-vitamin, för de åt mycket frukt. Man kan säga att vi lade ut dyrbar vitamintillverkning på entreprenad till växtriket. Även vissa fladdermöss, benfiskar, marsvin och tättingar har förlorat förmågan att göra C-vitamin. Dessa djur får det via c-vitaminrik kost. Det gäller även andra vitaminer - vi får i oss de vi behöver om vi är friska och lever som jägare och samlare eller äter en varierad kost och vistas ute. Det enda frågetecknet som kvarstår är om det ev krävs tillskott av vitamin D under de mörka vintermånaderna i norr. Svaret på det lär vi få genom två stora studier inom några år.

Vitaminernas ursprung i ursoppan
Frågan jag ställde i början var varför vi inte tillverkar vitaminerna själva? Forskarna tror att vitaminer var avgörande för det första livet som utvecklats från kemiskt enklare former av liv baserat på RNA för kanske fyra miljarder år sedan. RNA bar både den genetiska informationen och katalyserade med hjälp av vitaminer biokemiska reaktioner. Med tiden tog proteiner över katalysens jobb, men proteinerna var fortfarande beroende av de ursprungliga vitaminerna. Sen tappade flera arter - bland annat vår egen art - förmågan att göra egna vitaminer. De blev istället alltmer beroende av varandra för att få vitaminer, vilket skapade ett komplext flöde av vitaminer mellan livsformerna.

Vitaminer tillverkas av levande celler. Vitamin D produceras t ex i vår hud när den träffas av solljus. Apelsinträd gör C-vitamin av glukos. Det är en kostsam process. Det kan krävas upp till 20 proteiner för att tillverka ett vitamin, vilket dessutom kan leda till restprodukter som cellerna måste ta hand om. T ex bildas väteperoxid när kroppen tillverkar C-vitamin. Väteperoxid donerar gärna en av sina syreatomer till molekylerna runt om, vilket kan skada cellerna. Om det finns god tillgång på vitaminer i mat, så har individer som inte längre kan tillverka vitamin alltså en fördel. De slipper en energikrävande process och undviker skador utan att riskera att förlora några vitaminer.

Vitamin C är en liten och enkel molekyl.

De flesta ryggradsdjur kan tillverka eget C-vitamin och de använder samma gen, L-gulonolactone oxidase (GULO), för detta ändamål. Människor har också GULO-genen i sitt DNA, den är bara inte aktiverad. Kanske kommer vi i framtiden att aktivera denna gen och återigen bli självförsörjande på C-vitamin.

Vi plaskar fortfarande runt i ursoppan
Djur tenderar alltså att förlora genen som styr tillverkningen av C-vitamin efter en övergång till en kost rik på frukt. Det kan tyckas konstigt att förlora en så viktig gen. Men om vitaminerna finns runt omkring i överföd finns det ingen anledning att behålla genen. Under evolutionens gång har vi förlorat flera gener, som t ex genen eller generna för simhud mellan tårna och den eller de generna skulle jag i alla fall behöva aktivera igen;)

Vitaminflödet är komplext. Vi människor kan t ex inte göra vitamin B12. Vi behöver B12 bland annat för att tillverka röda blodkroppar och för nervsystemets funktion. Ett sätt att få i sig B12 är att äta kött. Men inte heller de nötkreatur som vi äter tillverkar B12. Det tillverkas av bakterier i nötkreaturens tarmar.

Ett exempel på vitaminflöde och beroende mellan växtplankton (1) som producerar tre sorters vitamin B, växtplankton (2) producerar inga vitaminer och bakterie (3) som producerar tre vitamin B. Alla tre arter är beroende av att åtminstone någon av de andra arterna producerar vitaminer. Källa.

I varje människa finns biljontals bakterier (mikrobiom). De tillverkar också vitaminer av maten vi äter. I varje cell skvalpar fortfarande samma ursoppa som livet uppstod i. Vi är individer och olika arter, men vårt gemensamma ursprung utgör en komplex väv och flödet av vitaminer är bara ett exempel på det.

Mannen som sjönk som en sten
Jag härstammar från ursoppan och för några hundra miljoner år sedan kravlade en förfader till mig upp ur havet och rätade ut sig. Igår kröp jag tillbaka till havet, eller i alla fall till en klorbassäng. Det var sista kurstillfället på min andra kurs i nybörjarcrawl. Jag hade verkligen behövt aktivera de gamla generna för simhud mellan tårna, men på något sätt lyckades jag kravla och bli godkänd, vilket var tur eftersom jag redan anmält mig till fortsättningskursen. Det tycker jag är bra gjort av en tungsint man utan flyt.

Förra veckan skulle vi lägga oss ner på mage och bara flyta (jag fyllde lungorna och försökte spreta med hela kroppen) och sedan sa läraren att det är i det läget vi ska simma. Jag hörde bara det sista för jag höll på att ta mig upp mot ytan just då. Sedan tittade hon på mig och skrattade: utom du för du ligger ju en meter under …

På fredag ska jag åka Stafettvasan för sjunde gången. Jag vet att jag ska åka i förstalaget, men jag vet inte riktigt vilka de andra är. Enda orosmomentet är att 50 % av mina ögon är röda och irriterade och jag tror synen är påverkad, men det borde ju inte vara så svårt att följa ett rakt spår.

Löpning är inte farligt för hjärtat

På 70-talet var det en vanlig föreställning att löpare var immuna mot hjärtsjukdomar. Man trodde att löpningen rensade kranskärlen från plack och ledande forskare påstod att det inte fanns ett enda konstaterat fall av hjärtinfarkt bland löpare som sprang ett maraton under fyra timmar. Men 1977 kunde Tim Noakes visa att det fanns löpare som drabbats av hjärtattacker i åtminstone fyra fall.

Sju år senare dog joggningens fader Jim Fixx i löparspåret endast 52 år gammal. Efter Jim Fixxs överraskande död vände debatten 180 grader. Plötsligt ansåg allmänheten att löpning var farligt. Kvällstidningarna visade bilder på Jim Fixx med braskande rubriker. En bild säger mer än tusen ord och det är inte många som orkar läsa tusen ord.

Sedan dess har debatten om faran med löpning pendlat fram och tillbaka. Den övervägande majoriteten hävdar att löpning är hälsosamt, även om man tränar hårt och springer maraton. Några kardiologer med James O'Keefe i spetsen menar dock att "överdriven" löpning är skadligt och ökar risken för hjärtinfarkt. Han har sett skador på hjärtat, men andra menar att dessa skador är reversibla och går tillbaka efter några veckor.

En ny intressant studie
Men hur ska man avgöra debatten? De observationsstudier som finns visar att man minskar risken för hjärtsjukdomar om man springer, men svagheten med observationsstudier är att de inte tar hänsyn till att löpare äter bättre och röker mindre. Kritikerna med James O’Keefe i spetsen menar dessutom att det är ”överdriven” träning som är skadlig, d v s om man springer mer än 30 km i veckan.

Bild från ne.se

I en ny studie som undersökte graden av ateroskleros (åderförkalkning) hos maratonlöpare har man lyckats skapa en intressant kontrollgrupp, vilket kanske kan ge bättre svar än tidigare studier. I den nya studien undersöktes 42 maratonlöpare (21 män och 21 kvinnor med en medelålder på 46 år) som hade tränat i 12 år, i genomsnitt omkring 60 km per vecka. Deras snittid på maraton var strax under 4 timmar. Dessa löpare utgjorde den experimentella gruppen. Kontrollgruppen var deras makar, 21 kvinnor och 21 män som inte var löpare, men delade samma livsstil som kost och vanor. Därmed kunde forskarna minska livsstilens påverkan och någorlunda isolera effekten av träning.

Förbättrar man hjärtat genom att gifta sig med en maratonlöpare?
Forskarnas hypotes var att de 42 maratonlöparna skulle ha mindre ateroskleros än deras makar. Detta visade sig inte vara fallet. I själva verket fanns det ingen skillnad mellan de två grupperna. Både löpare och ickelöpare hade ungefär hälften så mycket åderförkalkning jämfört med genomsnittet för åldersgruppen. Däremot hade löparna mycket lägre kroppsvikt (68 vs 77), lägre vilopuls(57 vs 69), lägre BMI (24 vs 27), lägre c-reaktivt protein ( 0,6 vs 1,6 ), högre HDL ( 68 vs 58 ) och lägre triglyceridnivåer ( 76 vs 103 ).

Detta visar att maratonlöpare som springer mer än 60 km i veckan inte har en ökad risk för hjärtsjukdom. Tvärtom har löparna väsentligt lägre värden på riskfaktorer som även påverkar sjukdomar som cancer och diabetes. Den låga graden av ateroskleros jämfört med jämnåriga tror dock forskarna beror på att löparna lever ett hälsosamt liv, liksom deras partners. Eller så halverar man risken för ateroskleros genom att vara gift med en maratonlöpare ;)

Ger denna studie ett slutgiltigt svar på frågan? Jag tror inte det. Det är bra att det finns personer som James O'Keefe som ifrågasätter rådande paradigm, på samma sätt som det var bra att Tim Noakes ifrågasatte att löpning gav immunitet mot hjärtsjukdom på 70-talet (och sedan fortsatte ifrågasätta andra paradigm). Själv tror jag att det är bra att springa. Jag tror det finns en kurva med avtagande nytta, vilket betyder att den första kvarten löpning i veckan är viktigare för hälsan än den tionde timmen i veckan. Någonstans planar kurvan ut och vänder nedåt och någonstans störtar den rakt ner. Det är gränsen och den ska man kanske inte nå mer än ett par gånger i sitt liv.

Ett av mina mål är att hitta min egen gräns och jag tror jag ska göra det nästa år, men jag hoppas jag saktar ner och stannar så att jag inte passerar den. Jag är inte som Jure Robic. Jag tror i alla all att jag är alldeles för förståndig. Men det ska vara en utmaning.

Jim Fixx då?
Samma dag som Fixx föll död ner, dog tusentals andra som inte sprang av hjärtinfarkter. Det var inte löpningen som dödade Fixx, det var hans hjärta. Det bevisar att löpning inte ger immunitet, men det bevisar inte att löpning är skadligt för hjärtat. Fixx bar, som alla människor, på gener och en livsshistoria. Fixx far dog i hjärtattack redan vid 43 års ålder. Fixx blev nio år äldre. Fixx rökte två paket cigaretter och vägde över 100 kg när han var 35 år. I enlighet med rådande teori ansåg han att man kunde äta vad som helst om man sprang ett maraton under fyra timmar. När han skars upp fann man att han hade långt gången åderförkalkning. Med tanke på allt detta - generna och miljön - så kan man kanske säga att löpningen gav Jim Fixx nio extra år.

Varning för tillskott och antioxidanter

Varför äter så många antioxidanter? Läkare äter, idrottare äter ... Nästan alla som är hälsomedvetna har tillskott i skafferiet. Många tar en multivitamin för säkerhets skull, för mer är förmodligen bättre än mindre.

Under de senaste decennierna har det kommit flera studier som visar på samband mellan antioxidanter och bra hälsa. Det finns dessutom en välgrundad teori om att fria radikaler skadar celler och påskyndar åldrandet och att antioxidanter motverkar detta genom att fånga upp de fria radikalerna. Men problemet med observationsstudier är att om hälsomedvetna personer äter tillskott, betyder det kanske att de påstådda hälsoeffekterna beror på att de som äter tillskott är hälsomedvetna, inte på att tillskotten i sig har positiva effekter. Nya kliniska studier tyder på det. Det verkar t o m så att många tillskott är direkt skadliga. Människan är gjord för att äta antioxidanter i mat, inte koncentrerade ämnen i pillerform. James Watson, som fick Nobelpriset för sin upptäckt av DNA-molekylens struktur, tror att det i själva verket är fria radikaler som skyddar oss och antioxidanter som ger cancer. Det visar hur lite vi vet och när man vet lite, bör man hålla sig till vad man faktiskt vet.

James Watson tror att antioxidanter orsakar cancer.

Många tillskott ökar risken att dö
Det är skillnad på en observationsstudie och en randomiserad klinisk studie. En randomiserad klinisk studie kännetecknas av att patienterna fördelas slumpmässigt till att antingen få en experimentell behandling eller placebo. Denna kontroll finns inte i en observationsstudie. En observationsstudie visar mer på samband än på orsak och det är ofta sådana studier man läser om i media. Ibland läser man om ett samband mellan kaffe och risk för cancer och sen om kaffe och skydd mot cancer.

I tidigare observationsstudier har man sett samband mellan betakaroten - det gula ämnet som finns i morötter - och minskad risk för lungcancer. Man vet att betakaroten är viktigt för syn, immunsystem och celldifferentiering, så många trodde att tillskott skulle minska risken för cancer och sjukdom. Men 1996 visade en randomiserad klinisk studie som omfattade 18 000 rökare och f d rökare som följdes under 4 år, att tillskott av betakaroten och vitamin A ökade risken för lungcancer och hjärtsjukdomar.

Tillskott av betakaroten ökar risken att dö. Källa: Effects of a combination of beta carotene and vitamin A on lung cancer and cardiovascular disease

I en studie från 1993 såg man att tillskott av vitamin E minskade risken för hjärtsjukdomar hos kvinnor som åt mer än 15 ie/dag. För de som åt 208 ie/dag var risken 40% lägre. Studien verkade stödja tanken att mer är bättre. Men de som åt mycket hade även högre utbildning, de var smalare, rökte mindre - de var helt enkelt hälsosammare. I en senare randomiserad klinisk studie som omfattade 40 000 kvinnor under en period av 10 år såg man inga som helst positiva effekter av tillskott av vitamin E.

I en stor genomgång (sk metanalys) av 47 randomiserade kliniska studier på antioxidanter som omfattade 181 000 individer och 25 000 dödsfall, fann man att dödsrisken jämfört med placebo var:

Vitamin A            + 16%
Betakaroten          + 7 %
Vitamin E             + 4 %
Vitamin C             + 6 % (ej signifikant)
Selen                    - 3 % (ej signifikant)

Tillskotten ökade således risken att dö i förtid i de flesta fall. Det är knappast något man egentligen vill betala för.

Antioxidanternas effekter på träning
Fysisk ansträngning förbrukar mycket syre och det leder i sin tur till skapandet av ett stort antal fria syreradikaler, som man vet skadar cellerna. Därmed verkar det logiskt att minska antalet fria radikaler. Men borde inte kroppen redan ha tänkt på det? Varför skulle kroppen, som har flera system - t ex immunförsvaret vars syfte är att hjälpa oss att överleva - inte kunna ta hand om "giftiga restprodukter"? Vi är trots allt gjorda för att springa.

I en ny studie delades 54 personer in i två grupper. En grupp tog en total dos av 1000 mg C-vitamin och 235 milligram vitamin E per dag. Den andra gruppen fick placebo. Sedan följde ett 11 veckor långt träningsprogram, vilket ledde till att alla ökade sin maximala uthållighetskapacitet med i genomsnitt 8 procent. Men deras kroppar hade reagerat helt olika på träningen. De löpare som tagit placebo hade ökat antalet biokemiska markörer som indikerade fler mitokondrier. Skapandet av nya mitokondrier anses vara en av de viktigaste effekterna av träning. Men de personer som ätit antioxidanter hade signifikant lägre nivåer av dessa markörer. Det tycks alltså som att antioxidanterna påverkar cellernas biokemi så att de inte anpassar sig till träningen fullt ut.

I en studie från i fjol fick hälften av en grupp äldre män 250 milligram resveratrol och den andra hälften fick placebo. Sedan tränade de hårt i två månader. De män som tagit placebo visade signifikanta och positiva förändringar i blodtryck, kolesterol och artärer. De män som tog resveratrol hade tränat lika hårt, men deras blodtryck, kolesterolnivåer och artärer var oförändrade.

Varför fungerar inte tillskotten?
Allt fler tror nu att fria radikaler inte är fullt så farliga i samband med träning som man tidigare trott. De verkar fungera som budbärare, knuffar till gener och andra molekyler som startar olika biokemiska reaktioner, vilket i slutändan leder till starkare muskler och bättre hälsa. Höga doser av koncentrerade antioxidanter i pillerform tycks slå ut dessa anpassningar till träning genom att suga upp alla fria radikaler. Fria radikaler är dessutom viktiga i den dagliga skötseln av kroppen genom att döda fientliga mikrober och oskadliggöra cancerceller.

Våra kroppar har anpassats till att äta vitaminer och antioxidanter i komplexa sammanhang som kallas mat och kroppen tar hand om de nyttiga ämnena på ett smart sätt. Näringsämnen som isoleras från sitt sammanhang fungerar inte som de ska. En bra kropp klarar sig själv utan tillskott. Det har den gjort i miljontals år fram till för några decennier sedan.

I grunden tror jag överdrifterna med tillskott handlar om att vi människor tänker i termer av det onda och det goda. För 20 år sedan framstod antioxidanter som goda och fria radikaler som riktigt elaka. Men i naturen finns inget ont och inget gott. Kroppen fungerar därför att den tar hand om sig själv. Ibland går det fel, men det går inte fel hela tiden. För det mesta reparerar cellerna sina misstag. Jag tror det är fel att välja sida och tro att antioxidanter är nyttiga och fria radikaler onyttiga och tvärtom, eftersom det leder till att vi försöker styra processer som är miljontals år gamla och förmodligen i balans hos de allra flesta. Det bildas massor av fria radikaler i cellerna, men det bildas också massor av antioxidanter och de vill kanske inte ha hjälp i form av yttre inblandning.

Vilka tillskott kan man äta?
Om man vill bygga muskler kan kreatin vara bra. Om man är gravid är folsyra bra. Om man har brist på vitamin D och kalcium kan tillskott vara bra (men mat och sol är bättre). Det kanske kommer visa sig vara bra att äta tillskott av C-vitamin efter urladdningar som ett maratonlopp för att minska extrema mängder fria radikaler. Vitamin C är vattenlöslig och ganska harmlös, men det finns ändå en tendens att den kan öka dödsrisken enligt tabellen lite längre upp och den tycks också försämra kroppens svar på träning. Selen hade en spridning mellan 0,91 - 1,03, alltså en svag tendens att minska risken för dålig hjärthälsa. Men jag tror paranötter, fisk och inälvsmat är bättre källor till selen än piller. Det kan finnas flera exempel där tillskott kan fylla en funktion, men i de allra flesta fall klarar man sig utan, annars hade vi inte överlevt.

Paranötter innehåller mycket selen. Två nötter per dag räcker för dagsbehovet och då får man en massa andra nyttigheter också, som vitamin E och Zink. I höga doser är selen giftigt och man bör inte äta för många nötter. Dessutom är de ett av de mest (naturligt) radioaktiva livsmedel som finns.

En del läsare tycker kanske att jag är en tråkig skeptiker som sågar allt från kompressionskläder och bantning till vitamin D och Omega 3; men jag sågar bara bort överdrifterna - det som saknar vetenskaplig grund. Jag sågar t ex inte rödbetsjuice, intervaller, fasta eller meditation, eftersom det finns någon form av vetenskapligt stöd och jag vill gärna luta mig mot fakta. En del saker som jag "sågar" kan dessutom visa sig vara bra, men det kan man inte påstå just nu.

Edit
Uppdaterat inlägg på Hjärnfysikbloggen om onyttiga antioxidanter och fria radikaler:
http://www.runnersworld.se/blogs/hjarnfysik/fria-radikaler-och-dyra-antioxidanter.htm

Tankekraft

Tankens kraft är enorm, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom den mänskliga hjärnan är det mest komplexa som vi känner till i universum. Den består av 100 miljarder nervceller som var och en har upp till 10 000 kopplingar till andra nervceller. Antalet möjliga kopplingar är fler än antalet atomer i universum. Våra tankar kan ta oss ut i universum, tillbaka i historien och även göra oss friska och snabbare.

Placeboeffekten
Vi kan tänka oss friskare och det är ett problem eftersom det försvårar studier på hur läkemedel påverkar oss. Inom medicinen kallas denna läkande kraft för placeboeffekten. Det finns även en omvänd effekt som kallas noceboeffekten. En ärlig läkare som säger till sin patient att han förmodligen är svårt sjuk kan förkorta livet på patienten. Det är inte magi, utan fysiska ljudvågor som tränger in i patientens öra och som via hörselnerven transporteras till hjärnan som skapar förväntningar som överensstämmer med läkarens föreställningar. En oärlig läkare som ger sockerpiller, kan å andra sidan lindra patienternas lidande eftersom patienternas hjärnor förekommer botemedlet. Det väcker en del svåra moraliska frågor. Ska en läkare ljuga för patientens bästa?

Mannen som nästan lurade döden
Ett av de märkligaste fallen i sjukdomshistorien är fallet Mr Wright. Mr Wright fick en cancerdiagnos 1957. Läkaren sa att han hade några dagar kvar i livet. Tumörerna var stora som apelsiner. Mr Wright hade dock hört om ett nytt läkemedel mot cancer, Krebiozen, och han övertalade sin läkare Dr Philip West att ge honom en injektion. Några dagar senare var Mr Wright till synes helt frisk. Tumörerna hade försvunnit.

Två månader senare läste Mr Wright att Krebiozen var overksamt. Han blev genast sjuk igen. Tro inte allt vad du läser i tidningarna, sa Dr West. Därefter gav han honom - enligt vad han sa - en ny, bättre version av Krebiozen. Men det var en lögn. I själva verket var det bara vatten i sprutan, men tumörerna försvann. Mr Wright var sedan helt frisk i ytterligare två månader, tills han av en händelse läste en rapport om att Krebiozen inte hade någon som helst effekt på cancer. Han avled två dagar senare. Mr Wright var alltså aldrig helt frisk, men genom att tro fick han några friska extra månader.

Sedan dess har det hänt mycket och de flesta erkänner att det finns en placeboeffekt och att vi egentligen vet lite om vad som händer i kroppen. Det kanske verkar konstigt att röda piller är effektivare än blå piller och att en spruta saltlösning är ännu mer verksam, men alla studier måste ha en kontrollgrupp som tar placebo eftersom effekten är ett faktum. Den finns och är mätbar. I en undersökning fick flintskalliga män ett medel (Propecia) mot skallighet och 86 % behöll eller ökade hårtillväxten, men drygt 42 % av de som fick placebo fick också mer hår.

Kroppens kunskap bygger inte bara på information som flödar in i hjärnan från omvärlden utan också på vad hjärnan, baserat på tidigare erfarenheter, räknar med ska hända härnäst. Hjärnan gör hela tiden prognoser och förutser effekterna av läkemedel. Placeboeffekten kan förklara varför läkare hade hög status trots att de oftast saknade verksamma mediciner fram till 1800-talet.

Var rädd om hjärnan
Placebo- och noceboeffekten visar hur viktigt det är med hälsosamma tankar och en förutsättning för hälsosamma tankar är att man har en bra hjärna. Hjärnan gillar social samvaro, utmaningar, träning, meditation, bra mat och den ogillar droger, skräpmat, stress och destruktiva tankar som går runt, runt och gräver stora hål i hjärnan. Lite ångest kan dock vara bra: människor som tar allt med ro lever lite kortare eftersom de också tenderar att ta riktiga hot med ro, medan en aning mer neurotiska personer byter livsföring när de får sin första hjärtinfarkt. Oro och ångest har ett syfte, men det får inte ta över organismen.

Tankekraft för bättre löpning
Våra tankar påverkar även styrka, ork och snabbhet. Det är hjärnan som bestämmer känslan av trötthet och om man på något sätt lurar hjärnan, orkar man mer. I en studie fick cyklister cykla i en datorsimulerad virtuell verklighet. I första försöket skulle de cykla så fort de kunde. Några dagar senare fick de tävla mot en avatar (en virtuell person) som höll samma tid som i det första försöket. Ytterligare några dagar senare fick cyklisterna tävla mot en avatar som de trodde cyklade som i första försöket, men som i verkligheten cyklade 2 % snabbare.

Resultatet av dessa tre försök var att de cyklade 1 % snabbare när de cyklade mot en motståndare än när de cyklade så fort de kunde själva. Men det intressanta är vad som hände i tredje försöket där cyklisterna blev lurade. Det visade sig att de cyklade hela 1,7 % snabbare mot den falska avataren. Självklart finns en gräns för hur långt man kan driva detta. När avataren cyklade 5 % fortare stängde hjärnan av cyklisternas muskler och de gav upp. Det intressanta vara att cyklisterna cyklade 1 resp 1,7 % snabbare än deras förmodade maximala prestationsförmåga. Maxprestationen är knuten till hjärnan som övervakar prestationsförmågan och sätter gränserna, och i en kampsituation tillät hjärnan att cyklisterna kom närmare sin fysiologiska gräns.

När man närmar sig målet får man nya krafter, eftersom hjärnan vet att man kommer att överleva och vågar släppa tyglarna lite så att man orkar lite mer. Det finns alltid krafter till en spurt. I en studie lät forskarna cyklister cykla max 2 km i en virtuell värld. De flesta maxtesterna körde de ensamma mot klockan, men i ett av testerna deltog en avatar som cyklade lika fort som cyklisten gjort i testet innan. Cyklisterna höll samma fart som avataren under större delen av testet, ända tills det blev dags för spurt. Då ryckte cyklisterna ifrån avataren. Det finns alltid reservkrafter till en spurt. Hjärnan ser till att man inte ger allt, bara nästan allt.

Enligt den nedre bilden förutser hjärnan vad som händer genom återkoppling från omvärlden. 

Andra studier visar att löpare och cyklister orkar mer än de borde om man manipulerar tider och temperatur. Själv slog jag ett rejält personbästa när jag läste pulsklockan fel och trodde att jag sprang för sakta. Men när jag kom hem såg jag att jag putsat mitt personbästa med flera sekunder.

Snart är det dags för femmilen i Sotji. Den tar över två timmar och den kanske avgörs med några tiondelar i en spurt. En så liten marginal sitter mer i huvudet än i muskler och lungor, tror jag.

Lyssna även på andras hjärnor
Man bör lyssna på sin hjärna, men man bör även lyssna på andras hjärnor och en del påstår att det är min svaghet, särskilt när jag är fokuserad. I fredags var det dags för andra upplagan av jobbklassikern. Enligt alla andra hjärnor fick vi instruktioner om att vika av på ett markerat ställe efter 5-6 km. Min hjärnan har inget minne av det och efter 5-6 km befann jag mig på femte plats och hade ingen framför eller bakom mig. Efter ytterligare några kilometer insåg jag att jag åkt fel och fick en stark lust att lägga mig i en snödriva och invänta våren.

Efter några bittra ögonblick vände jag tillbaka och mötte ett gäng åkare med nummerlapp och slog följe med dem mot målet. Trodde jag … De hade också åkt fel! Det kändes på sätt och vis skönt att inte vara ensam på villovägar. Vi tog oss ner till målet på lite olika sätt. Jag och någon till åkte via Sidsjöns puckelpist (eller puckopist …). Jag ramlade ett par gånger. Vi var som ett gäng blinda skidåkare utan ledsagare. Men alla kom i mål till slut. I söndags fick jag min bästa placering någonsin och nu fick jag min sämsta placering någonsin.

Jag måste bli bättre på att lyssna på instruktioner vid start. Jag hörde bara ett diffust ljud som mer lät som bastuba och trombon än vettiga röster. Jag tänkte bara på att åka skidor. Fast just nu tänker jag bara på Kalla. Stafettguld! Vilken tjej!

Frossa bränner kalorier

Helgens tävling Södra berget runt 22 km känner jag mig mycket nöjd med. Jag kom på en åttonde plats. Det var snö och regn om vartannat och flera plusgrader och jag kände mig helt vallaväck. Jag hade vallat med klister kvällen före, men det frös fast. Jag gillar inte klister som kladdar ihop utrustning, kläder, hår och mobil så att man ser ut som om man fångats in i ett nät av spindeltråd av en jättespindel.

Jag lade på lite kallare burkvalla utanpå klistret så att det inte skulle frysa och då blev det lite bättre. Bra var det inte, men det var det knappast för någon.

Direkt i starten högg skidorna fast, men sen gick det ganska fort i de snabba spåren runt Sidsjön. Klättringen upp mot NTO-stugan var jobbig, men jag hade hyggligt fäste. Det var sämre med glidet. Efter en evighet var jag uppe vid Fågelberget och jag tror jag låg sexa just då, sedan gled två snabba killar förbi mig i nedförsbackarna mot Sidsjön. Bortsett från att jag åkte så dåligt utför är jag nöjd. I fjol var jag 27:a så det blev en rejäl förbättring rent placeringsmässigt. Det var tungt och det var tur att jag inte åkte 40 km. Mårten Vänn vann 22 km herrar och John Lagerskog vann 40 km. I damklassen vann Marie-Helen Söderman 22 k och Amanda Mattsson 40 km.

Starten. Bild: Håkan Humla. Källa: st.nu

En hamburgare minus 55 kalorier
Jag hade glömt ombytet i bilen så jag började frysa och skälva rätt rejält medan jag hackade i mig en grillad hamburgare i målgången. Jag lutade mig över grillen, men min hjärna hade satt igång köldskakningar för att öka värmeproduktionen i cellerna. Det är så däggdjur som inte går i ide håller värmen när de blir för kalla. Genom att huttra bränner vi fett, men det är också en signal till kroppen att öka tillverkningen av brunt fett som håller värmen utan att man huttrar. De bruna cellerna är som små brasor och föremål för intensiv forskning just nu.

Genom att huttra förbrukade jag dessutom 55 kcal, eller lika mycket energi som i en tugga av hamburgaren som jag smaskade på. Fettet lämnade dock inte kroppen som kalorier, inte heller som värme eller tryckvågor orsakade av skakande hud, utan i form av kol- och väteatomer som tog sig ut ur kroppen via näsan och över darrande läppar och formade ett moln som omgav mig. Men på sikt förbrukar jag ännu fler kalorier eftersom jag fick nya bruna fettceller.

Fördelning av brunt fett (svart på bilden). Till vänster smal person i normal temperatur. I mitten smal person i kyla och till höger överviktig person i kyla.

I bruna fettceller finns en sort mitokondrier som bara skapar värme. Vanliga mitokondrier skapar både ATP och spillvärme och man blir ju varm om man arbetar hårt. Men mitokondrierna i bruna celler brinner utan att man arbetar och det är ju nödvändigt för djur som sover på vintern eller bebisar som inte kan huttra sig varma. Till för bara några år sedan trodde man också att det bara var bebisar som hade brunt fett och att vuxna människor saknade det, men nu vet man att så inte är fallet och att brunt fett bildas när vi fryser. Det är en av anledningarna till att man fryser mer på förvintern än på senvintern vid samma temperatur.

En frusen kvart är som en timmes träning
En ny studie visar att frossa startar en rad biokemiska reaktioner som förändrar fettceller och ökar förbränningen, på ungefär samma sätt som träning. Det tycks som om motion och frossa är relaterade på ett sätt som ingen kunnat föreställa sig. Forskarna lät några försökspersoner dels träna, dels exponeras för kyla i 15 minuter så att de började huttra. I båda fallen ökade nivåerna av hormonet irisin som produceras av muskler och hormonet FGF21 som produceras av brunt fett och dessa hormoner påskyndade omvandlingen av ohälsosamma vita fettceller till nyttiga bruna fettceller. Att huttra i en kvart frigjorde lika mycket irisin hos försökspersonerna som när de tränade en timme. Det leder självklart till nya frågor, som varför leder fysisk aktivitet till att man bildar irisin som ökar värmeproduktionen ytterligare. Forskarna gissar helt enkelt att det irisin som bildas via frossa är en äldre process i kroppen.

Människor brukar börja huttra mellan 14 och 16 grader. Det är olika mellan individer. I första hand försöker kroppen värma sig med brunt fett, men när det inte räcker måste hjärnan aktivera musklerna så att de drar ihop sig snabbt - man huttrar- och skapar värme på så sätt. Eftersom detta huttrande leder till ökad produktion av brunt fett, klarar man kylan bättre nästa gång: kroppen har anpassat sig.

Brunt fett är bättre än vitt fett
En genomsnittlig man består till en fjärdedel av vit fettvävnad. Kvinnor något mer. Alla människor föds med brunt fett - det är det som håller oss varma när vi är barn - men vi förlorar en del av det med tiden. Skillnaden mellan brunt och vitt fett är att vitt fett innehåller 300 kcal per 50 gram, medan 50 gram brunt fett bränner 300 kcal på en dag. Personer med mer brunt fett är därför i allmänhet smalare än människor med mindre brunt fett och de är friskare.

I Sverige utsätter just nu forskare en grupp frivilliga människor för plågsamma frysförsök för att testa om andelen brunt fett ökar och hitta ytterligare mekanismer bakom denna process. Det verkar som forskarna har stora förhoppningar om framtiden.

Huttra - nästa trend?
Att stå och huttra kanske blir en trend? Människor gör i stort sett vad som helst för att förbättra sin hälsa och gå ner i vikt, så i takt med nya kunskaper kanske folk inte har så bråttom att ta på sig varma kläder efter en målgång. Man blir knappast sjuk av att frysa. Den ökade risken för infektioner under vintern beror på andra faktorer. Att huttra är ett symptom på sjukdom men inte en orsak till sjukdom. Det är inte skönt att huttra. Men allvarligt talat, hur skönt är det att köra intervaller? Men vanor sitter djupt och föreställningar om att man blir sjuk av att glömma halsduken hemma sitter ännu djupare, långt ner i barndomens godtrogna matjord.

Jag är inte särskilt frusen av mig och det kanske beror på att jag ofta ”glömmer” att klä mig ordentligt. Jag har kanske mycket brunt fett. Många klär sig som eskimåer när den första snön kommer och det kanske känns bra för stunden, men ökar kanske risken för fetma, sjukdom och att man ska känna sig frusen.

I fjol byggde jag mycket brunt fett när jag spårade egna skidspår i djupsnön. Sämre i år.

Stå upp för hjärta och hjärna

Den senaste veckan har jag sett att antalet träffar ökat på inlägg som har med sittsjukan att göra, som t ex artikeln Stå upp för hälsan. Det inlägget är mer än tre år gammalt nu och sedan dess har det kommit flera nya studier som förstärker hypotesen om att det verkligen finns något som kan kallas sittsjukan. Dessutom har man sett att det faktiskt växer mossa på hjärnceller som inte aktiveras tillräckligt mycket av rörelse.

Tillfälliga avbrott är viktiga
För tre år sedan var stillasittandet ett ganska okänt problem, men sedan dess har problemet med stillasittande uppmärksammats alltmer. De första studierna kom för några år sedan och det sista året har det även uppmärksammats i TV och kvällstidningar, men trots detta fortsätter folk att sitta som förut. Många som tränar med syfte att förbättra hälsan, sitter stora delar av dagen, vilket reducerar effekten av träningen. Ett träningspass är inte ett frikort för att göra som man vill resten av dagen. För hälsan är det förmodligen viktigare att vara lite i rörelse hela dagen. De flesta är nog inte medvetna om denna effekt, men många sitter också fast i vanor, som t ex att man ska sitta och arbeta.

Det är inte bara den totala sittiden som avgör hälsorisken, hur man sitter är också viktigt. Det är viktigt att göra små avbrott då och då. Bilden nedan, som skapats med en apparat som aktiveras av rörelse, visar två personer med samma totala mängd av stillasittande tid. Personen till vänster får det mesta av sin stillasittande tid (svart) i långa, sammanhängande block, medan personen till höger rör sig (vitt) emellanåt och sällan sitter längre stunder. Denna skillnad i sittmönster gör skillnad, visar en ny studie från i höstas.

Svart visar stillasittande tid. Vitt visar rörelse. Personerna1 och 2 sitter lika mycket men har olika sittmönster vilket påverkar risken att drabbas av hjärt- kärlsjukdom. Källa

Bildskärmsarbete ökar dödsrisken
I studien undersökte man sambandet mellan avbrott i stillasittande och riskfaktorer som högt blodtryck och blodsocker hos barn med överviktiga föräldrar. Det är i vanliga fall svårt att göra hälsostudier på barn eftersom de oftast är friska, men barn med överviktiga föräldrar har en förhöjd risk att också blir överviktiga och sannolikheten är ganska stor att de redan har ett beteende som leder till övervikt. Ett av dessa livsmönster tycks vara långa perioder av stillasittande, och forskarna fann ett samband mellan barn med färre avbrott i sittandet och markörer som förhöjt blodtryck och blodsocker, oberoende av total sittid och aktiv tid. Ett annat mönster som framträdde var att pojkar oftare satt stilla framför någon spelkonsol, medan flickor tenderade att sitta stilla långa stunder framför teven. Den gemensamma faktorn är bildskärmar som fångar barnens intresse. Det viktigaste är kanske inte att förbjuda barnen att spela och titta, utan att se till att de tar minst två pauser per timme och aktiverar kroppen litegrann.

Källa

Det kan självklart vara så att sämre hälsa ledde till mer stillasittande; studien visar inte på kausala orsaker, men den är en av många som visar på sambandet mellan stillasittande och dålig hälsa och kanske kan man förfina mätmetodiken ytterligare för att få fram mer exakt hur pilarna mellan orsak och verkan ser ut.

Barn till överviktiga föräldrar är en tydlig riskgrupp, men sambandet gäller övriga befolkningen också. Genom att välja ut en liten grupp var det lättare att finna signifikanta samband, än om studien omfattat en mer generell och större grupp.

En helt ny studie på 93 000 kvinnor mellan 50 och 79 år kom också fram till att sittande och död hänger ihop. De kvinnor som satt stilla mest, dog tidigare än de mer aktiva kvinnorna, oberoende av fysiskt aktivitet, sjukdomar och kondition. De kvinnor som satt mer än 11 timmar per dag löpte 12 procent högre risk att dö under tidsperioden än de som satt mindre än 4 timmar per dag. I den sittande gruppen ökade också risken att dö på grund av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer med ca 20 procent.

Hjärnmossa
För 15 år sedan trodde de flesta forskare att hjärnan var färdig efter tonåren, att man inte kunde skapa nya hjärnceller eller ändra formen på dem som fanns. Numer vet man att hjärnan är formbar (plastisk) hela livet och att t ex löpning är särskilt bra om man vill bygga om och bygga ut sin hjärna. Allt vi gör påverkar hjärnan och även allt vi inte gör, som att vara inaktiva. I en studie på råttor placerades hälften av råttorna i burar med löphjul, där de kunde springa när de fick lust. De andra råttorna sattes i burar som saknar hjul och de satt mest stilla. Under tre månader sprang hälften av råttorna medan andra hälften satt.

Genom ett färgämne kunde forskarna sedan följa hur vissa nervceller i rostrala ventrolaterala medulla, vilket är en del av hjärnan som kontrollerar det sympatiska nervsystemet - reglerar blodtrycket genom att styra hur blodkärlen drar ihop sig och utvidgas. Det sympatiska nervsystemet är således oerhört viktigt för att vi ska fungera utan att svimma och ramla omkull. Överaktivitet i det sympatiska nervsystemet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, genom att stimulera blodkärlen att dra ihop sig för mycket, för lite eller för ofta.

Forskarna fann att det fanns stora skillnader mellan nervceller hos råttor som hade tränat i tre månader och de som inte gjort det. Hos de stillasittande råttorna hade särskilt nervcellerna i rostrala ventrolaterala medulla ändrat form; de hade fler utskott än normala nervceller. Dessa vildvuxna och överkänsliga nervceller ökar risken för överaktivitet i det sympatiska nervsystemet, vilket kan skada hjärtat, tror forskarna bakom studien. Det kan vara en av flera orsaker till varför sittande inte är bra för oss.

Södra berget runt 2014
Jag tycker mig se en svag tendens till att fler står upp och jobbar. Jag försöker stå varje dag, men jag förstår inte varför personer som i andra sammanhang verkar så angelägna om att förbättra hälsan, sitter ner. Vi har i alla fall skaffat ett ståbord i ett av mötesrummen och där kan man ha korta stå-upp möten.

I morgon ska jag åka Södra berget runt - 22 kilometer skidor. Det roliga med tävlingar är att man får ett kvitto på träningen. Jag har inte tränat mer, men jag har tränat smartare i år och jag hoppas det ger resultat. Jag tycker jag blir lite smartare för varje år, men jag började långt ner som en rätt korkad idiot. Nu är jag bara korkad. Eller en idiot.

Tyvärr har vädret varit ganska dåligt senaste veckan. Just nu säger prognosen regn imorgon. Risken är stor att jag måste leta fram en klistertub och smeta på under skidorna.

Vad är felet med socker?

Vad är det för fel på socker egentligen? Ja, det finns många olika svar på den frågan. En del menar att det är beroendeframkallande, andra säger att det är ett gift och att det är orsaken till fetmaepidemin. Det finns många frågor och inte blir det enklare av att det finns flera olika sorters socker: fruktos, sackaros, maltos, laktos, o s v. Socker i form av stärkelse har vi ätit i miljontals år, rörsocker i några hundra år och majssirap i några decennier. Men en sak är säker och det är att vi aldrig har ätit så mycket tillsatt socker som nu och vi har aldrig varit så överviktiga som nu.

Något är fel, men jag kan knappast ge ett svar i detta inlägg. Dels skulle det inte få plats, dels vet jag för lite. Min filosofi är att man uppnår kunskap genom att ta en sockerbit i taget och varje inlägg kan ses som en sådan bit.

Det söta samhället
De flesta jag känner dricker kaffe utan socker. Ingen skulle dricka en kopp kaffe med ungefär tio matskedar socker i, ändå är det så mycket socker en genomsnittlig svensk äter per dag och de flesta vet inte ens om att de äter socker. Med socker menar jag inte naturligt socker i t ex frukt, utan tillsatt socker i form av raffinerat strösocker och billig majssirap (HFC). Tillsatt socker finns i all möjlig mat som bröd, frukostflingor, salladsdressing, soppor, såser, mm. Till för ungefär 300 år sedan var tillsatt socker helt okänt och på stenåldern fanns knappast något som var sötare än en morot. Nu äter vi 45 kilo per år. Självklart får det konsekvenser.

En förenklad bild av en av många orsakskedjor. Socker leder till fetma som driver folk att motionera för att kunna upprätthålla sockerkonsumtionen.

Hunger driver oss att äta tills vi känner oss mätta och livsmedelsbranschen upptäckte så småningom att med tillsatt socker tycks människor äta lite mer. Det ledde till övervikt, men även till en slags symbios mellan livsmedels- och fitnessindustri: genom träning kan folk andas ut mer övervikt och därmed kan folk äta mer sockrad mat; socker och träning hänger ihop, det kan man se på vilken tävling som helst. Folk laddar upp sig före, förser sig under och återställer sockernivåerna efteråt. Så på så sätt och vis driver socker fetmaepidemin som driver folk att motionera så att de kan äta ännu mera socker - livets sockerkedja. Men det är en bild och alla bilder är förenklingar.

Är fruktos den skyldiga?
Det finns flera sorters socker och enligt Robert Lustig är socker i form av fruktos ett gift, som leder till inflammationer, överätande och insulinresistens. Lustig är övertygande i sin argumentering, men i en artikel från 2012 argumenterar den schweiziska professorn Luc Tappy ännu mer övertygande för att fruktos inte kan vara den enda orsaken. Det är mer komplext än så och det finns fortfarande fler frågor än svar; men människans hjärna vill inte ha fler frågor utan ett svar och helst en tydlig fiende.

Eftersom det ytterst sällan finns ett svar och en fiende, ställs två eller tre svar mot varandra och det skapar förvirring och debatt. Jag tror det beror på att man inte tagit reda på vilka frågor som gett svaren och finns det många frågor, finns det minst lika många svar och i bästa fall kan man se ett mönster. Fruktos är en orsak, att vi äter fruktos är en annan orsak - redan det ger två orsaker. Varför äter vi fruktos? Varför äter vi socker? Är socker beroendeframkallande?

Är socker beroendeframkallande?
Kan det vara så att socker är beroendeframkallande? Kan man verkligen jämföra socker med kokain eller nikotin? Studier på råttor visar att socker påverkar belöningssystemet. Gäller det även människor? Man vet att mat som innehåller fett, salt och socker (hyperpalatable food) aktiverar hjärnans belöningssystem genom att öka dopaminnivåerna ungefär som beroendeframkallande droger gör och det finns individer som missbrukar mat ungefär som en alkoholmissbrukare. Men det finns olika typer av beroenden - som t ex träningsberoende eller spelberoende - och olika individer kan fastna i olika vanor. Sockerätande är inte som att vara beroende av heroin eller cigaretter, annat än som en liknelse eller metafor.

Förra året fastslog en stor samling oberoende forskare att mat eller vissa ingredienser i mat inte är beroendeframkallande eftersom det inte finns någon neurobiologisk mekanism för detta. Det saknas receptorer och specifika nervbanor i hjärnan som skulle kunna förklara att människor äter för mycket. Det enda livsmedel som man kanske kan bli beroende av är kaffe (alkohol ingick inte). Söt mat stimulerar ett beteende, men vi blir inte fastlåsta i det beteendet. Vi är fria att välja mellan fisk och godis.

Så det verkar alltså inte vara så enkelt att fruktos är den skyldiga eller att socker är beroendeframkallande. Men fruktos är en av många skurkar och socker kan skapa beteenden som får oss att bete oss som drogmissbrukare.

Läskigt
Socker och övervikt hänger ihop, men hur hänger det ihop? Forskaren Lisa Te Morenga från Nya Zeeland har granskat forskningen om sambandet mellan socker och kroppsvikt. Hon kom fram till att det inte nödvändigtvis var sockerkonsumtionen i sig som gjorde oss feta. Det var snarare det totala intaget av kalorier som skapade fetma.

Men när forskarna tittade närmare på hur folk åt, fann man att de som åt mycket socker också åt mer kalorier från andra födoämnen. Det var framför allt sötade drycker som ledde till ökad kalorikonsumtion.

Fast hur kan det spela roll om kalorierna är flytande eller fasta? Tänk på det här sättet: Det krävs 3 apelsiner att göra ett glas juice. Men man blir inte lika mätt på ett glas juice som av 3 apelsiner. Det beror på att fibrerna i frukten gör att du känner dig mätt längre och fibrerna behöver flera timmar för att passera genom kroppen. Ett glas juice rinner däremot rakt ut i blodet.

Fungerar artificiella sötningsmedel?
Läsk och juice ökar matens kaloriinnehåll utan att bidra till mättnad. Detta beror delvis på att fruktos inte aktiverar det viktiga mättnadshormonet leptin. Läsk utan socker då? Tyvärr. Det fungerar inte bättre eftersom konstgjorda sötningsmedel som sackarin och aspartam tycks få oss att äta mer, enligt en ny studie. Det beror på att vanligt socker först aktiverar söta receptorer på tungan och i munhålan, vilket ökar mängden dopamin i hjärnan. När sockret sedan absorberas under matsmältningen, aktiveras också belöningssystemet. Konstgjorda sötningsmedel ger bara hjärnan den första dopaminduschen som börjar på tungan, eftersom det inte finns något socker att metabolisera. Därmed bryts det inlärda sambandet mellan sötma och tillfredsställelse, vilket leder till otillfredsställelse och lust att kompensera genom att äta mer, tror forskarna bakom studien.

Allting börjar därhemma
Det finns flera studier som kopplar fetma, diabetes typ 2 och hjärtsjukdomar till söta drycker. Kunskapen finns, ändå tycks konsumtionen av söta drycker öka. Jag tror inte det är den enda orsaken (vi sitter mer, rör oss mindre, äter processad mat o s v), men det är en av flera orsaker. Kruxet är att det finns många som tjänar på sockret och i grund och botten handlar det om att överleva. Människor och företag vill överleva, men för att vända på utvecklingen krävs också något som Joseph Schumpeter kallade kreativ förstörelse och att några företag går i konkurs och att många människor måste byta arbetsuppgifter. I slutändan är det vad som händer när efterfrågan ändras och därför är det svårt att ändra systemet. Det är många som kämpar emot. Det påminner lite om ”kriget” mot tobaksindustrin. Det dröjde flera decennier innan tobaksindustrin erkände farorna med tobak och det var tack vare starka vetenskapliga bevis som de tvingades ändra sin marknadsföring. När debatten har lagt sig och fakta klarnat är det vetenskap som ger legitimitet i ett modernt samhälle och idag skulle knappast någon hävda att rökning är ofarligt.

En förändring är på gång. Läckor från WHO säger att de arbetar på nya riktlinjer om att rekommendera att bara 5 procent av det dagliga kaloriintaget kommer från fria sockerarter. Det skulle innebära att två tredjedelar av allt socker tas bort, en minskning till ca 8 teskedar om dagen för män och 6 för kvinnor.

Hur ska detta fungera i praktiken? Kanske med hjälp av någon slags sockerskatt ungefär som tobaksskatt? Men socker finns i produktionskedjan och kräver gemensamma regler över en större marknad och det är långt mellan Peking och Stockholm. Jag tror istället det kommer att handla om eget ansvar. Ta bort läsk, saft och juice från fredagsmyset. Chips, glass och choklad är knappast nyttigt, men man blir mätt. Numer finns gott smaksatt vatten (massor av smaker numer som lockar barn) istället för läsk. Jag vet att det inte är lätt att ändra ens litegrann på ett vinnande koncept som fredags- och lördagsmys (snart läggs söndagsmys till). Förr fanns bara en liten påse lördagsgodis. Det kanske blir lite tjafs, men det är bara en liten storm i ett saftglas. Det går över, medan vanor från barndomen kan hänga kvar resten av livet.