Springer ensam och långt i coronatider

Jag springer mycket nu i coronatider. Det sliter att sitta hemma och jobba. Efter varje nyhetsuppdatering känns det lite sämre. Jag har dragit ner på min nyhetskonsumtion till högst två gånger per dag.

Löpningen ger mig ny energi. Jag springer ensam. Skogen ger mig energi. Det finns utrymme. Det går 9000 träd på varje människa i Sverige.

Skogsbrand

Jag springer genom bränd skog. Några tallar står kvar. Marken sönderbränd. Nytt liv spirar i den näringsrika svarta myllan. Eld är skogens naturliga sätt att föryngra sig på.

Det är lätt att ta sig fram. Förr brann skogarna regelbundet. Döda grenar, ris och småträd brann upp. Det gav mer yta. En urskog som aldrig brinner förvandlas till en snårig granskog.

Utsikter

Stigarna går nere i dalarna, men jag vill högre upp. Jag gör avstickare och ser mig omkring. 

Vyer

På en bergssida ligger ett älghorn. Jag lät hornen ligga kvar. Det passade bra där.

Älghorn.

Vatten

På vintern, hösten och sommaren hoppar eller springer jag över bäckarna. Nu under våren forsar vattnet fram. Det dånar på långt håll. Vattnet gräver sig ner i en ravin. Jag tar sats och hoppar. Jag blir lite blöt, men det torkar fort i vårsolen.

Forsande vårbäckar

Marken

Om man stannar upp, böjer sig ner och tittar kan man se vackra lavar och blommor. Man ska inte bara titta på klockan. I skogen ska man lyssna och titta. Det finns mycket att se om man tar sig tid att se efter.

Kochenillav

Närmare kusten ligger den gamla kustlinjen. Tusentals stenar som ligger huller om buller. Jag springer på stenarna. De ligger fastkilade sedan årtusenden. De rör sig inte. Det är bra balansträning.

Kullersten. Gammal strandlinje.

Man kan se hur havsvågor format berget under tusentals år. Det är som om vågorna frusit fast i berget.

Böljande berg

Träden

Döda träd är viktiga för djurlivet. Insekter bor i dem, fåglar lever på insekterna. De gamla träden bär spår från skogsbränder för hundratals år sedan.

Gammal tall som överlevt många skogsbränder.

Jag springer och halkar till på en bit fönsterlav. Den är förrädisk. Jag tränar mitt nervsystem. Det måste hela tiden ligga steget före. Min hjärna gissar, jag följer efter.

Luften

Jag har ingen musik i öronen när jag springer i skogen. Man måste lyssna på skogens ljud. Ljud är luft i rörelse. Jag hör tranor som trumpetar, talgoxar som sjunger. Jag vill inte bli överraskad av en älg eller en björn. Jag vill låta tankarna vandra fritt, inte följa ett samtal i en pod.

Framtiden

Jag tar en dag i taget. Jag springer många av de dagarna. En del frågar sig när det är över. När är allt som vanligt igen? Vi flyttar aktiviteterna till sommaren, sedan hösten. Men vi kan inte veta när det är över. Naturen har sin gång. Naturen bryr sig inte om våra kalendrar. 

Virus bryr sig inte om någonting. Virus är död kod som replikerar sig i levande celler, i dig och i mig. I skogen finns inget dig och mig. Det är bara jag. Jag gör det svårt för virus när jag springer i skogen.

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning." - Winston Churchill

Bilder från mina storys på instagram, @jhnrnstrm

Följa en plan eller låta stigen visa vägen

För några veckor sedan sprang jag till skogen som brann förra sommaren. Jag ville se naturen komma tillbaka. Eld är skogens naturliga föryngringskur.

Jag tittade på kartan. Skogsbilvägarna bildade ett rutnät. Jag räknade ut att sträckan blev 30-35 km om jag valde vägarna, men om jag kombinerade med stigar blev det bara drygt 25 km tur och retur. Jag valde en kombination, sedan bröt jag ner sträckan i delar: A till B, sedan C till D, därefter den brända skogen X. En resplan. 

Foto Ylvers från Pixabay

Eller är det bättre om jag springer från A till B, sedan tänka igenom nästa steg till C? Välja mellan väg, stig eller rent av springa genom skogen?

Jag valde det andra alternativet. Det blir sällan som man tänkt sig. Stora projekt med omfattande planer misslyckas nästan alltid. De spräcker budgetar och människor. Projekt som levererar det minsta möjliga och låter planen ta form efter hand, går bättre. Man går från A till B, sedan lägger man på lite mer och levererar C. Det är den agila, smidiga vägen framåt.

Planer är värdelösa, men planering är oumbärlig - Dwight Eisenhower

Enligt det agila manifestet - som alltfler myndigheter och företag försöker följa - ska man ” reagera på förändringar framför att följa en uppgjord plan”. Några tror att det betyder anarki. Inga planer. Kaos. Men det står inget om att inte ha en plan. Det finns alltid en plan, men du ska inte följa den slaviskt. Planen visar riktningen, inte vägarna och stigarna. Du väljer när du är där. 

Den agila löparen 

Jag hade en plan att nå X, men jag kastade resplanen. Jag sprang först från A till B. Därefter valde jag att gena över ett berg. Jag tog en omväg runt ett vindkraftverk som vispade sönder skogens ljud och fågelliv. Sedan sprang jag genom en risig föryngringsyta genomkorsad av djupa, blöta diken. Det var som att springa genom taggtråd och gyttjiga skyttegravar så jag vek av och sprang upp på en torr skogsväg. Jag följde vägen ända till den brända skogen. Ris, granar och skräp hade förvandlats till aska, men ur askan spirade nytt liv. De starkaste tallarna såg ännu starkare ut. 

Branden släppte i från sig ett moln av koldioxid, öppnade himlen och släppte in solenergin. Skogen hämtar tillbaka koldioxidutsläppet en kolatom i taget. Naturen strävar efter jämvikt. Det gör jag också, för jag sprang tillbaka exakt samma väg.

Hjärnfysikbloggen - Spring och tillfriskna från sittande livsstil

De flesta anser att det är sjukt att springa i två timmar, men de tycker samtidigt det är normalt att sitta i åtta timmar. Är det riktigt klokt? Nej, det är ju precis tvärtom. Du blir sjuk av att sitta länge. Du blir frisk av att springa.

I helgen sprang jag ett pass på över två timmar. Det blev en lång löpning genom skogen, för jag ville hela tiden se vad som fanns bakom nästa berg. Jag får ofta höra att jag är sjuk som springer så långt. Ordet ”sjuk” är fornnordiskt med samma rot (seueg) som mjuk och svag. En löpare är inte mjuk och svag. Det är brist på rörelse som gör dig mjuk och sjuk. Det är sittandet som är sjukt, inte springandet. Det är dock lätt att ...

Läs mer.

Härlig vårlöpning

I veckan sprang jag flera pass i skogen. Ibland fick jag pulsa genom snö, men det var mestadels snöfritt och härlig stiglöpning. Det känns så mycket lättare att springa i skogen och ännu roligare när jag hittar nya stigar. 

Magiskt.

Stigen ringlade framåt och jag visste inte riktigt vart den ledde. Jag sprang nästan för långt, för jag ville inte vända tillbaka. Det blev 16 km långsam löpning in i det okända. Jag hade inget vatten med mig och det var ganska varmt, så jag stannade vid en bäck och drack flera klunkar iskallt vatten innan jag vände tillbaka och sprang 16 km åt andra hållet.

Våren kommer.

I skuggan låg snön kvar, men på sydsluttningarna blommade våren. Jag hade en klocka på mig, men jag brydde mig inte om tiden. Utsikten fick ta den tid den tog.

Jag stannade ibland och njöt av utsikterna.

I veckan skrev jag även klart min sjätte krönika för Runners World. Den som publiceras i nästa nummer (majnumret) tycker jag är min bästa hittills och den som jag skrev nu till juni är jag också nöjd med. Jag älskar utmaningar och krönikorna är en utmaning. De måste vara intressanta och man måste hålla sig under 4000 tecken. Det sista är bra träning för mig, eftersom jag gärna breder ut mig när jag skriver och associerar till allt mellan arkeér och kvasarer. Idag blev det återigen ett ganska långt inlägg när jag skrev om mjölksyra på Hjärnfysikbloggen. Det inlägget finns här …

Hjärnan vill ut i naturen

Rubriken på detta inlägg låter en aning naturromantisk. Föreställningen att människan inspirerades av naturen blommade ut med full kraft efter upplysningen i början på 1800-talet och den tankefiguren lever kvar och blommar dessutom upp med jämna mellanrum. Jag älskar att vara ute i naturen, men jag idealiserar den inte. Naturen är både grym och vacker, fast egentligen är den bara. Det är vi människor som gör värderingar. Men kanske hade romantikerna rätt på åtminstone en punkt. Enligt en färsk studie blir vi smartare av att vistas i naturen ibland.

Caspar David Friedrich (1774-1840), Vandraren över dimhavet.

Get out, tune in, turn on
Vi håller oss upplysta nästan dygnet runt med mobiler, TV och datorer. Utan tillgång till satelliter och internets idévärldar tycks man vara dömd att dväljas i köttvärlden. Men är det då så dåligt? Genom att koppla bort internet, kopplar man av och när man är avkopplad laddas hjärnan upp med naturens energi. Eller är det kanske så att omväxling är bäst? 

Thomas Cole (1801-1848), The Oxbow.

I en studie som publicerades förra månaden kunde man visa att nedkoppling från internet kopplade på nya kretsar i hjärnan. De som vistades ute i naturen utan tillgång till elektronik blev märkbart kreativare och bättre på att lösa problem. Forskarna tror att det antingen var frånvaron av elektroniska apparater eller naturvistelsen eller kanske både delarna som gjorde att hjärnorna presterade så mycket bättre redan efter fyra dagar.

Studiens metod och resultat
I studien ingick 56 personer och de delades in i 8 grupper. Det fanns ingen kommunikation mellan grupperna, som var utspridda från Alaska till Maine. Grupperna vandrade i naturen under 4-6 dagar och de fick inte använda någon elektronik under den tiden.

24 av deltagarna gjorde ett prov före vandringen och 32 deltagare gjorde sitt prov efter 4 dagar. De som gjorde provet innan vildmarksvandringen klarade 4,14 (standardavvikelse = 0,46) av 10 poäng i ett test som mätte kreativitet och problemlösning, medan gruppen som varit ute på vandring klarade 6,08 poäng (standardavvikelse = 0,39). Detta motsvarar en femtioprocentig ökning i problemlösningsförmåga och kreativitet efter fyra dagar i naturen.

Liten brasklapp
I en perfekt studie skulle man haft med en kontrollgrupp som gick ut i skogen med sina mobiltelefoner och iPads. Som studien är gjord går det inte att avgöra om det är frånvaron av elektronik, naturen i sig, de fysiska strapatserna, eller en kombination av allt detta som förbättrar hjärnorna. Bortsett från det är det mycket intressant att studien kom fram till en så signifikant skillnad mellan grupperna. Förmodligen är det en kombination av allting, men forskarna tycks tro att det är vistelsen i naturen i sig som ger den extra förmågan och utifrån de kunskaper vi har om hjärnan verkar det inte osannolikt.

Hjärnan behöver också återhämtning
Jag har tidigare skrivit om risken för överträning och vikten av återhämtning och jag har även skrivit om beslutströtthet. Den här studien bekräftar att det är lika viktigt att återhämta hjärnan som att vila kroppen. I prefrontala barken finns vårt värdefulla arbetsminne, det som ger oss viljestyrka, beslutskraft och gör oss uppmärksamma. Det är en resurs som utarmas under en arbetsdag där vi hela tiden fattar beslut och plötsliga händelser som telefonsignaler, pratande kollegor och sirener tar en stor del av uppmärksamheten. Sen när vi kommer hem kräver mobilerna och datorerna vår ständiga uppmärksamhet så att vi kan följa statusuppdateringar på facebook. Ju mer vi använder denna del av hjärnan, desto viktigare blir det att den får återhämta sig ibland.

Vi återhämtar oss med sömn och mat, men vi kanske måste återhämta oss genom alternativ användning av hjärnan, ungefär som en övertränad person mår bra av alternativ träning. En lugn löprunda är återhämtning för hjärnan. Det är en lite förbisedd hälsovinst med aktiviteter som löpning, skidåkning och promenader. När man springer är man ganska fri från sådant som stjäl uppmärksamhet. Man hör fågelsång, springer under tysta träd och man kanske hänförs av en vacker utsikt. Det är sådant som laddar prefrontala barken med ny energi. I Japan, ett av världens mest högteknologiska länder, kallar man en promenad i skogen för ett skogsbad. Det anses hälsofrämjande. Nästan 70 % av Japan täcks av skog. Det är procentuellt mer än i Sverige. De bryr sig om träden. De hade skogsvård långt innan vi européer kommit på den tanken. 

En löprunda är bra, men vi kanske alla behöver några dagar ute i naturen då vi är helt bortkopplade. Jag är ganska övertygad om att jag skulle må bra av lite omväxling. Skulle jag våga åka iväg på semester utan min mobil? 

Dagens träning
Idag var det 16 grader kallt och klarblå himmel. Snön gnistrade och knastrade. Jag åkte 22 km och slog rekord med en hel minut på min 8,5 km bana. Måste vara tack vare styrketräningen. Jag orkar staka mycket längre. Jag blev inte särskilt trött utan nu känner jag mig pigg och uppladdad med energi från skogen. I morgon ska jag försöka slå personbästa på en annan bana. Jag har fått blodad tand.

Ismannen

Ett uppfriskande skogsbad

I Japan är det vanligt att man går ut i skogen för att bada. Det kallas för att skogsbada - shinrin-yoku - och anses hälsosamt. Det är inget vatten inblandat, utan det betyder att gå ut i skogen och beblanda sig med den. Det är kanske det jag gör när jag springer i skogen? Jag tar mig ett skogsbad och känner mig fräsch och stark efteråt. Det är som om jag laddar batterierna. Men är det en känsla som kan mätas och finns det någon mekanism som i så fall skulle kunna förklara denna mätbara effekthöjning?

Två typer av uppmärksamhet
I en ny kanadensisk studie testade man om gröna skogar gav mätbara kognitiva konsekvenser för personer som var deprimerade. Man gjorde ett experiment där en grupp gick i skogen och en grupp gick runt i en stad i knappt en timme. Därefter testades uppmärksamhet och arbetsminne i de båda grupperna. Försökspersonerna skulle bl a komma ihåg en slumpmässig sträng med siffror och sedan upprepa dem i omvänd ordning. Forskarna fann att försökspersonerna som gick i skogen ökade sin mentala förmåga med hela 16 procent. I en tidigare studie fann man liknande resultat hos personer som inte var deprimerade.

Forskarna bakom studien gissar att den kognitiva effekten beror på att det finns två olika typer av uppmärksamhet. Vi har den frivilliga uppmärksamheten där vi med en viljeakt uppmärksammar något och vi har den ofrivilliga uppmärksamheten där något fångar vår uppmärksamhet. Träd, fåglar och solstrålar kittlar vår ofrivilliga uppmärksamhet utan att ta över den, medan bilar, bussar, sirener, rödljus och mötande människor tvingar oss att fatta viljestyrda beslut om att reagera på eller ignorera det vi möter och ser. En promenad genom en stad gör slut på våra begränsade resurser i prefrontala barken - det område i hjärnan som är kopplat till medvetna handlingar som att fatta ett beslut - och vi känner oss därför mentalt utmattade.

Forskarna bakom studien tror att en promenad i skogen ger den viljestyrda uppmärksamheten en välbehövlig paus, eftersom hjärnan får en chans att tänka planlöst när omgivningen är mindre pockande på uppmärksamhet.

Jag laddar min hjärna med löpning
Det är samma sak som händer när jag springer lite lugnare löppass. Efter en halvtimme ungefär börjar tankarna att vandra ut från den medvetna prefrontala barken, ut i den stora hjärnan där allt kan hända. Det är omöjligt att fokusera på något och att göra upp planer. Tankarna surfar på hjärnans rytmiska alfavågor. Ibland håller de fast vid varandra en kort stund, men sedan skingras de för att sedan knytas ihop på ett helt annat sätt och en helt ny tanke som jag inte hade innan jag började springa tar form och den tanken kanske får ett långt liv som ett blogginlägg.

Jag brukar springa en eller två återhämtningspass på 5-8 km i skogen utan klocka och utan något mål. Syftet med återhämtningspassen är dels att de ger fler kilometer och det finns en stark koppling mellan antalet kilometer man springer och löpekonomi, dels tvingar jag hjärnan att leta fram muskelfibrer som inte är utbrända efter det hårda löppasset dagen innan. När hjärnan letat fram dem, ökar chansen att de blir en del av den springande hjärnans vanliga rekryteringsmönster.

Men det finns alltså ett tredje syfte och det är att jag laddar min hjärna med viljestyrka. Men det beror förstås på var jag springer. Om jag springer i en skog full av tigrar, björnar och ormar kanske skogen suger lite mer än annars.

En huggorm som jag störde när den låg och värmde sig i solen.

Ibland brukar jag ta en promenad efter lunchen. Då känner jag mig piggare på eftermiddagen. Men för det mesta har man inte det utrymmet. Hjärnan lyser röd och jag avfärdar alla varningar om låga energinivåer. Sådana dagar blir långa och jag riktigt känner - och ibland hör jag också - hur dum jag blir.

Den tysta skogen
För att återgår till studien: ytterligare en faktor som jag tror betyder mycket är bakgrundsbruset som är helt annorlunda i skogen jämfört med staden. I skogen fångas ljud upp och det är mest naturliga ljud som fågelsång och vind som stryker genom skogen och ljuden varierar i styrka när man rör sig. I en stad är man utsatt för en monoton ljudmatta som bl a skapas av däck som slits mot asfalt och kastar upp nanopartiklar som virvlar runt och tränger in i våra kroppar.

I skogen finns frisk luft, men även den är mättad med nanopartiklar, som t ex fytoncider från träden. Träd och växter är visserligen stillastående och tröga, men de är också biokemiska fabriker. Träd kan kommunicera med varandra och de kan påverka sin omgivning. Fytonciderna är en del av trädens immunsystem och skyddar dem mot olika parasiter och japanska forskare anser att de kan ha effekt även på människans immunsystem. I en studie såg forskarna att ett ”skogsbad” ökade antalet NK-celler (Natural killer cells) med 23 procent första dagen och 50 procent andra dagen. NK-celler räknas till det ospecifika immunsystmet och det kan alltså vara så att det finns en koppling mellan människans och trädens immunsystem.

Indalsledenloppet för tredje gången
Jag ville egentligen inte tävla något innan Swiss Alpine i slutet av juli, men jag kände mig mer eller mindre tvingad att ställa upp i Indalsledenloppet nu på lördag. Det är en stafett och det var där jag debuterade som löpare för snart två år sedan. Jag är dålig på att säga nej, men jag slapp i alla fall de morgontidiga sträckorna långt in i landet. Jag känner mig långsam nu, så jag ser det som ett rejält tempopass. Tävlingar tvingar en att ge allt och det behöver man lite då och då. Jag har sista sträckan och blir den som ser till att stafettlaget staplar i mål. Jag hoppas att jag kan hålla ett tempo på 4:30/km, men hur det går vet jag då.