Hur löpning påverkar hjärnan

Löpning förknippas ofta med starkare hjärta, bättre blodtryck och ökad uthållighet. Men den kanske mest djupgående effekten sker inte i musklerna – utan i hjärnan. Regelbunden löpning förändrar hur hjärnan fungerar, hur den åldras och hur den hanterar stress, trötthet och koncentration.

För löpare innebär det att träningen inte bara bygger kondition – utan formar hur hjärnan fungerar i vardagen.

1. Ökat blodflöde och bättre energiförsörjning

Hjärnan är kroppens blodtörstigaste organ – trots att den bara utgör runt två procent av kroppsvikten förbrukar den cirka 20 procent av kroppens energi och syre. På sikt förbättras även kärlfunktionen i hjärnan: blodkärlen blir mer följsamma, med tätare kapillärnät och effektivare transport av syre och glukos. Sammantaget stärks hjärnans infrastruktur och dess förmåga att både ta emot energi och göra sig av med slaggprodukter. Resultatet är en hjärna som:

– arbetar mer energieffektivt

– reglerar blodflöde och energitillgång mer stabilt

– återhämtar sig snabbare efter belastning

Detta är en central ...

Läs fortsättningen här.

Runners World - Högintensiv träning kan skydda mot Alzheimers

Sedan några år tillbaka vet man att både fasta och träning har hjärnskyddande effekter. Men hur stora är dessa effekter och är det skillnad på hård och lugn träning? I studien Six minutes of high-intensity exercise could delay the onset of Alzheimer's disease, har forskare undersökt hur den kognitiva funktionen påverkas hos individer med risk för Alzheimers sjukdom.

I studien deltog personer med lindrig kognitiv funktionsnedsättning. De körde högintensiv träning som innebar korta cykelintervaller (maximal ansträngning) och ett lugnt träningspass som bestod av 90 minuter lugn cykling. De fastade också i 20 timmar.

Forskarna fokuserade på proteinet brain-derived neurotrophic factor (BDNF). BDNF främjar neuroplasticitet, det vill säga hjärnans förmåga att växa och bilda nya synapser. Djurstudier har visat att ökad produktion av BDNF förbättrar minne, lärande ...

Läs fortsättningen här.

Runners World - Idrott och lärande hänger ihop

Det tål att upprepas: Löpning är bra för både kropp och hjärna. Ett bevis för det senare är att löpning förbättrar minnet. Nu har forskare även hittat molekylerna som kopplar samman fysisk ansträngning och minne.

I en ny studie från Genèves universitet såg man att ett intensivt konditionspass på 15 minuter förbättrar minnet och förmågan att lära sig motoriska färdigheter. Det visar att konditionsträning borde vara en viktig del av inlärningsprocessen och att idrott är ett viktigt ämne i skolan. Idrott är både lärande och grunden för lärande.

Foto: Inspired Horizons Digital Marketing / Unsplash

Träna ditt minne med löpning

Som löpare vet du att det känns bra efter ett löppass. Du känner en skön blandning av fysiskt och psykiskt välbefinnande. Dessa känslor skapas av endokannabinoider som produceras av kroppen under fysisk ansträngning. De cirkulerar ...

Läs fortsättningen här.

Din hjärna skapades av ett virus

Viruset SARS-CoV-2 härjningar har gett virus ett dåligt rykte. Men alla virus är inte elaka. Dels är de flesta virus harmlösa; en klunk havsvatten innehåller flera miljarder virus. Dels har vi virus att tacka för våra liv; ditt DNA består till 8 procent av retrovirus. Det var virus som gav däggdjur en moderkaka. Ny forskning visar också att virus skapar minnen.

ARC

Nervceller kan inte röra sig. De tar emot information och skickar den vidare. Signalen kastar sig sedan över ett mellanrum som kallas synaps. Synapser förändras med användning; de är plastiska. Ny forskning visar att ett protein med namnet ARC (Activity-Regulated Cytoskeleton-associated protein) spelar en viktig roll i denna process. Möss som berövas ARC-genen tappar nämligen minnet, ungefär som Leonard Shelby i Memento.

Från den utmärkta filmen Memento.

I mitten av 1990-talet letade forskare gener som aktiveras i synapser under inlärning. Cellkroppen, där proteiner tillverkas, befinner sig långt från synapsen. Hur kommer proteinerna dit? Det visade sig att ARCs mRNA - som bär koden för ARC-proteinet - skickades från cellkroppen till synapsen.

ARC fungerade som ett virus. Medan människans arvsmassa finns i DNA, som utgörs av två separata strängar som slingrar sig runt varandra, har virus oftast sin arvsmassa i RNA, som vanligtvis är en enkelsträngad molekyl. Ett virus kan inte replikera sitt RNA, utan måste utnyttja en cell som i sin tur replikerar viruset. När ett virus letar efter celloffer är dess RNA skyddat bakom ett proteinskal som kallas kapsid. På samma sätt skyddas ARCs RNA av kapsid.

Kapsid. Virus är kapsid-kodande ”organismer”, medan celler är ribosom-kodande.

ARC-proteiner uppför sig alltså som virus. De förflyttar sig och "infekterar" celler. ARC-kapsider som frisätts från en nervcell kan dela sitt RNA med en annan nervcell, precis som virus delar RNA med varandra.

Virus gav djuren minne

Men hur hamnade ett protein som liknar ett virus hos människor? Eftersom samma version av ARC finns hos både människor och möss antar forskare nu att genen finns i alla landdjur. För cirka 375 miljoner år pressade sig ett virus - med en tidig version av ARC - in i arvsmassan till den gemensamma förfadern för alla landlevande djur. Med hjälp av ARC kunde viruset sprida sig från cell till cell. Men viruset fångades upp, avväpnades och fick en avgörande uppgift i hjärnorna hos landlevande djur.

Arc tar sig från nervcellens cellkropp till synapsen som ett virus.

Det kan tyckas som landdjuren besegrade viruset, men i själva var det win-win. Virus som dödar sina värdar överlever sällan. Virusutbrott som ebola dör ut eftersom alla flyr eller dör. Relativt snälla virus - som de 300 varianter som ger upphov till förkylning - lyckas bättre, men allra bäst lyckas det RNA som blir en del av någon arts arvsmassa. Genom att ge djuren funktioner som moderkakor och bättre minnen kommer de dessutom att öka sin och värdens chans att överleva.

Dåligt minne?

Fiskar saknar ARC-gener. De har inte lika bra minnen som landdjur. När fiskarna kravlade upp på land krävdes en plastisk hjärna. På land är det svårare att överleva. Varje dag en utmaning. I vatten kan fiskar suga in mat genom munnen. På land blev de tvungna att skicka munnen efter maten. Fiskarna behövde också lära sig och minnas vad de lärt sig och ARC hjälpte dem med det. Sedan pressade sig fiskarna upp från marken och började springa efter mat. Först på fyra ben, sedan på två ben. Det är inget jag tänker på när jag springer, men varje gång jag utmanar mig själv ökar jag ARC-genens aktivitet.

Runners World - Löpning gör dig hjärnsmart

Som löpare lär du dig dina fysiska och mentala gränser. Varje löpsteg är en ny sida i boken om dig själv. Du bläddrar i dina tankar och utforskar din fysik. Du blir starkare, klokare och smartare.

Löpning förändrar dig. Efter en löptur känner du dig redo att lära och att ta in ny information. Du upptäcker att dina tankar är mer positiva – saker du oroade dig tycks inte längre lika oroväckande. Det är inte något du inbillar dig. Nya studier visar att du inte bara blir smartare och klokare av löpning - du känner dig även i bättre känslomässig balans.

Bättre hjärna

I höstas publicerades en studie som visade att en löptur på 3-5 km förbättrar synapserna mellan nervceller i hippocampus, ett hjärnområdet som är viktigt för inlärning och minne.

Hjärnforskarna gjorde sin upptäckt när de analyserade gener i nervceller som aktiverades under träning. En gen som kodar för ett protein som böjer cellmembranet, utmärkte sig mer ...

Läs fortsättningen här.

Runners World - Spring dig en bättre hjärna på en vecka

Om du springer idag är din hjärna bättre inom en vecka. Nya studier visar att fysisk aktivitet inte bara ökar antalet nya nervceller i hjärnan, det förändrar också formen och funktionen på dessa nervceller. Det kan i sin tur påverka minne och fördröja demens. Och det går fort. Förändringarna syns redan efter sju dagar. 

Bild: Gerd Altmann från Pixabay

Hjärnan vilar aldrig. Den är alltid på. Den uppdaterar ständigt sina mentala modeller av världen för att öka din chans att överleva. För att hänga med och vara steget före skapar hjärnan nya nervceller, nya kopplingar och förbättrar kvaliteten på signalerna. 

Läs fortsättningen här.

Löpning ger bättre minne

När du springer förbättrar du minnet på en gång. Bokstavligen. En gång. En löptur och ditt minne stärks. Ett bra minne är bättre i de flesta sammanhang. De flesta vill ha ett bättre minne. Tänk om alla visste vad lite som krävs.

Många klagar på sitt dåliga minne. Man glömmer namn på kollegor, på grannar och på kändisar. Det tycks vara ett gradvis förfall. Först glömmer man att dra upp gylfen, sedan att dra ner den. 

Minnet tycks bli värre med åren, men det kanske beror på att de flesta rör sig mindre med stigande ålder. Minne och rörelse är nämligen intimt sammankopplade. När du rör dig är det avgörande att minnas hur du rört dig så att du hittar tillbaka. Det gäller både möss och människor. 

Foto Michal Jarmoluk från Pixabay

En ny studie visar nu att ett enda måttligt intensivt löppass omedelbart förbättrar ditt minne. Studien ger stöd för att träning ger snabba effekter på hjärnans funktioner och att dessa effekter kan leda till långsiktiga förbättringar av hur hjärnan fungerar.

Den plastiska hjärnan

Fram till nyligen trodde forskare att vuxna hjärnor var färdiga. Efter en viss ålder upphörde utvecklingen. På 1960-talet upptäckte enskilda forskare att så inte var fallet, men de blev utskrattade. Det dröjde till slutet av 1990-talet innan det fanns tydliga bevis för att hjärnan kunde förändras i vuxen ålder.

Djurförsök visade att löpning förändrade hjärnans kemi och ökade antalet nyfödda nervceller, vilket förbättrade mössens tankeförmågor. Studier på människor visar att regelbunden övning ökar volymen på hippocampus, en viktig del av hjärnans minnesnätverk.

Det är framför allt det semantiska minnet som blir sämre med stigande ålder. Det är faktabaserade minnen, till exempel namnet på skådespelaren som spelade Sauron och som tidigare spelade Dracula. Två meter med mörk röst. Släppte ett heavy metal album strax innan han dog. Nästan 100 år ... Du vet allt utom just namnet. Du har namnet på tungan. Men numer behöver du inte gubb-googla. Google svarar Christopher Lee. 

Det semantiska minnet är som en blindtarm, en rudimentär rest från en tid då minnet var viktigt för överlevnad. Men du är dina minnen. Google kan inte ersätta dig.

Hjärnan är ingen muskel, men den liknar en muskel. Ju mer du använder hjärnmusklerna, desto starkare blir de.

Den nya berättelsen om Phineas Gage

Den 13 september 1848 kliver förman Gage fram för att pressa samman krut, stubin och sand i ett spränghål vid ett järnvägsbygge i staden Cavendish, Vermont. 16:30 exploderar krutet och driver järnstången han arbetar med genom huvudet på honom. Järnet går in på sidan av hans ansikte, passerar bakom vänstra ögat och ut genom toppen på huvudet. Hjärnan pulserar, stången ligger blodig och klädd med hjärnsubstans många meter bort. Han kräks och mer hjärnsubstans pressas ut. Ändå talar han, han går och står och sitter upprätt i vagnen på väg till doktorn. Framme hos läkaren verkar han vara fullt medveten, om än utmattad av blodförlusten. Pulsen ligger på 60. Men hans kropp och sängen han ligger på är en enda blodig röra.

De flesta som läst en bok om hjärnan, känner igen historien om Phineas Gage. Han förlorade en bit av hjärnan, tappade sin mänsklighet och återhämtade sig aldrig. Så brukar hans historia berättas. Med ett antagande om att skadan för alltid slog ut de egenskaper som funnits på den plats som hjärnan nu saknade.

Det finns som sagt nästan ingen bok om hjärnan som inte har ett kapitel om Gage. Gages olycka används för att illustrera och - inte så sällan - bevisa olika författares teser. Forskare och författare har sökt stöd i Gages öde för teorier om emotionell intelligens och om social intelligens. Gages berättelse är formbar, eftersom det finns så lite fakta om vad som verkligen hände. Det har lett till att händelsen används till stöd för teorier som sinsemellan motsäger varandra. Den vanligaste berättelsen är att Gages skada ledde till att han blev en ny, sämre människa. Betyder det att vi kan dra slutsatsen att människor som skadar sin frontallob, tappar delar av sin mänsklighet? Är det något vi med säkerhet kan vänta oss efter en stroke?

Historien om Phineas Gage är en bra berättelse. Alla kan känna igen sig i honom. Ena dagen är du normal, nästa dag är du en annan. Det är en berättelse som också haft ett stort inflytande på den vetenskapliga och allmänna förståelsen av hjärnan.

Psykologen och historikern Malcolm Macmillan har studerat Gage i 40 år. När han började gräva i fallet hittade han lager av tyckanden och ytterst lite fakta. Efter flera år av grävande skrev Macmillan till slut en 562 sidor tjock bok om Phineas Gage, An Odd Kind of Fame. Macmillan hävdar att Gage faktiskt återhämtade sig efter olyckan och levde ett ganska normalt liv. Om Macmillan har rätt, bör vi uppdatera våra föreställningar både om Gage och om hjärnan.

I boken betonar Macmillan skillnaden mellan hur lite vi faktiskt vet och alla de åsikter och tvärsäkra påståenden som finns om vad som egentligen hände. Hur vi än vänder och vrider på det finns bara fyra skriftliga källor och en skalle att utgå från. Så vad vet vi?

De första rapporterna kommer från läkaren John Harlow som träffade Gage dagen efter olyckan. Han såg Gage ligga i en blodig säng. Harlow trodde först inte på att Gage genomborrats av ett järnspett, men han förstod att det var allvar då Gage hostade upp en bit av hjärnan. Harlow skriver att Gage hade kväljningar var 20:e minut. Blod och bitar av hjärnan gled ner längs halsen så att han nästan kvävdes.

Dr. Harlow menade att olyckan förändrade Gage. Före olyckan var han en noggrann och respekterad arbetskamrat och förman, men efter olyckan blev han nyckfull och hade svårt att avsluta det han påbörjat. Harlow uttryckte det som att jämvikten mellan det intellektuella och det djuriska tycktes vara rubbad. Vänner till Gage sa att Gage " ... inte längre var Gage… ". Som en följd av personlighetsförändringarna blev han av med jobbet.

Utöver denna korta rapport från Dr. Harlow finns det inga uppgifter om vad Gage gjorde månaderna efter olyckan och vi vet inget om hans beteende. Harlows beskrivning av Gage är dessutom vag. Vad betyder ”djuriska”? Betyder det att Gage var ilsken, ovårdad eller att han hade okontrollerbara sexuella drifter? Även påståendet att Gage förändrats är svårt att kontrollera. Alla människor förändras, men vanligtvis är det bara de närmaste som ser vad som verkligen förändras och det finns inga uttalanden från Gages vänner och anhöriga som tyder på att han förändrades. Och med så få fakta, började rykten fylla i tomrummen. En del rykten beskrev Gage som apatisk och iskall, andra som sexuellt lössläppt.

I artikeln ”Du är bara en illusion” från april 2018, 170 år efter olyckan, fastslår den svenska populärvetenskapliga tidskriften Illustrerad vetenskap att:

”Gage, som tidigare hade varit lugn och vänlig, hade nu blivit känslokall, oförskämd, lögnaktig och utan självbehärskning. Han delade ut örfilar till kollegor, han misshandlade sin fru om och om igen, och kunde inte fatta några beslut.”

Men inget av det är sant. Det finns inga rapporter om örfilar till kollegor. Påståendet om att han misshandlade sin fru ”om och om igen” är lätt att avfärda: Gage var aldrig gift.

Om skrönor upprepas tillräckligt ofta, smälter skrönor och berättelse samman till en sanning. Läroböcker upprepar varandra och författare bryr sig inte alltid om att se efter själva. Ingen vill ändra en bra berättelse. Ett järnrör genom skallen och din själ lämnas i en blodig pöl på backen. Nästa dag vaknar du som ett monster. Det är en bra berättelse. Människor älskar berättelser.

Med utvecklingen av ny teknik har det öppnats ett nytt kapitel i berättelsen om Phineas Gage. Genom att studera skallens in- och utgångshål och lägga in uppgifterna i en dator kan man beräkna och återskapa stångens färd genom hjärnan. De första som gjorde detta var makarna Antonio och Hanna Damasio 1994. De sökte efter bevis för sin hypotes om att det finns en länk mellan känslor och förnuft. Makarna Damasios trodde att Gages skadat både sin vänstra och högra hjärnhalva, vilket - enligt deras hypotes - skulle ha förändrat Gages personlighet. De fann vad de letade efter.

I boken Descartes misstag från 1994 påstod Damasio att ”… Gage förlorat något unikt mänskligt, förmågan att planera sin framtid som en social varelse". Han skriver vidare, ”... Har han en känsla för rätt och fel?”. Han undrar om Gage kunde hållas som ”... ansvarig för sina handlingar". Han påstår att”… kvinnor avråddes från att vara i hans närhet”. Järnstången hade krossat Gages själ och tillintetgjort hans fria vilja. Men det finns inte en enda handling som Gage skulle kunna hållas "ansvarig" för. Det finns inga rapporter om våld, stöld, missbruk eller oansvarighet.

Tio år senare, 2004, gjordes en ny studie med en mer kraftfull dator. En forskargrupp ledd av Peter Ratiu, vid Harvard, visade att järnspettet inte kunde ha gått över hjärnans mittlinje och skadat den högra hjärnhalvan som makarna Damasio hävdade.

2012 ledde den neuroradiologiska experten Jack Van Horn ytterligare en studie med en än mer kraftfull dator. I Van Horns studie beräknades miljontals möjliga banor för järnspettet (som jämförelse hade Damasio i sin studie ett halvt dussin banor.) och alla utom en handfull skulle ögonblickligen ha dödat Gage. Van Horns arbete stöder Ratius studie om att järnstången aldrig rörde den högra hjärnhalvan. Därmed bör man överge Damasios hypotes.

Bild från Jack van Horns studie 2012.

Alla studier är hypoteser, dvs. gissningar. Man kan vara säker på att järnspettet förstörde hjärnvävnad, men alla hjärnor ser olika ut och det är svårt att dra tvärsäkra slutsatser. Det hindrar dock inte forskare från att dra tvärsäkra slutsatser. Forskare är också människor.

Nya fakta

1852, fyra år efter olyckan, reste Gage till Chile för att arbeta som kusk. Han körde diligenser längs de trånga bergsvägarna mellan Valparaiso och Santiago. Det gjorde han i sju år. De flesta som skriver om Gage utlämnar tiden i Chile. Det är ett faktum som rimmar illa med påståendet att han förvandlades till en aggressiv sociopat.

På grund av sjukdom tvingades Gage resa hem till San Francisco 1859. Gages mor nämner att han var angelägen om att arbeta efter att han återhämtat sig. Han fick arbete på en bondgård. Efter en hård arbetsdag kollapsade han. Han drabbades av ett epileptiskt anfall nästa dag. Phineas Gage dog 36 år gammal den 21 maj 1860, tolv år efter olyckan.

Efter Gages död reste Dr. Harlow till Gages familj för att ta reda på fler detaljer om honom. Graven öppnades, skallen sågades av och plockades ut. Dr Harlow skrev en komplett rapport, som innehöll nästan allt vi vet om Gages mentala status och om hans vistelse i Chile.

Macmillan blev övertygad om att tiden i Chile är nyckeln till att förstå Gage efter att han sett en kusk styra ett hästekipage på TV. Han upptäckte vilken otroligt krävande och komplicerad uppgift det är att styra fyra hästar; det är - skriver Sam Kean i en artikel om Phineas Gage i tidningen Slate - som att köra en bil med fyra självständiga hjul. Kusken styr hästarna med varsitt finger på tömmarna. En sväng i en kurva kräver en otrolig fingerfärdighet och därmed en lika fingerfärdig hjärnkarta i skallen.

Det var troligtvis en sån här diligens som Gage styrde.

Gage körde genom trånga passager, genom vindlande bergspass och tvingades göra snabba stopp. När han körde på nätter i mörker var han tvungen att memorera sina vändningar och lämningar. Dessutom måste han hålla utkik efter banditer och kommunicera med spansktalande gruvarbetare. Ett sådant krävande jobb klarar knappast en sociopat med impulsivt och aggressivt beteende av att utföra i sju år.

Macmillan tror att Gage mentala problem efter olyckan var tillfälliga, att Gage återhämtade sig och återerövrade sin hjärna. 2010 hittade datorvetaren Matthew Lena en ny skriftlig källa, ett uttalande från en läkare som levde i Chile på 1800-talet och som kände Gage: "He was in the enjoyment of good health with no impairment whatever of his mental faculties”, rapporterade läkaren. Det är nya fakta som bör leda till att man uppdaterar föreställningarna om Gage. Om det är så att Gage återhämtade sig - vilket nya fakta tyder på - ger det oss en uppdaterad berättelse: Det finns hopp även efter en svår skada i hjärnan. Du och din hjärna kan reparera sig själv och förändras.

Ny kunskap om hjärnans plasticitet ger dessutom stöd för hypotesen att Gage återhämtade sig. Hjärnforskare trodde en gång att hjärnskador orsakade permanenta skador: att en låda som dragits ut ur hjärnhurtsen för alltid var förlorad. Men efter upptäckter om hjärnan av bl.a. hjärnforskaren Michael Merzenich, tror de flesta idag att hjärnan kan anpassa sig och förändras. Järnstången skapade ett hål i hjärnan och rev sönder flera hjärnkartor, men hjärnkartor kan ritas om.

Förmodligen hjälpte Gages inrutade liv i Chile honom i hans tillfrisknande, menar Macmillan. Personer med skador i frontalloben har ofta problem med att slutföra uppgifter, särskilt om det saknas ett tydligt mål. Gage behövde aldrig planera sin arbetsdag när han jobbade i Chile: han körde framåt tills det var dags att vända hem igen. Gages hjärnkartor uppdaterades dag för dag. Han fyllde i hålet som spettet orsakat. Det var ett dagligt hjärnarbete.

Tack vare internet är tillgången till historien bättre än någonsin. Nya fakta dyker upp och försvinner i floden av information. 2008 dök det upp ett foto av en man med en järnstång i nävarna på det sociala bildnätverket Flickr. Bildens ägare trodde först att fotot föreställde en valjägare med harpun, men en kommentator gissade att det var Phineas Gage. För att kontrollera detta, jämfördes bilden med en dödsmask av Gage. Den stämde perfekt. Fotot visar en annan bild än det djuriska monster som fantiserats ihop i brist på kunskap. Gage ser ut att vara en stolt, välklädd och stilig man som till det yttre påminner om ”Stålmannen” Christopher Reeve.

Phineas Gage med sitt järnspett. Foto: Originally from the collection of Jack and Beverly Wilgus; now in the Warren Anatomical Museum, Harvard Medical School. CC BY-SA 3.0 

Forskarna fortsätter gräva fram fakta. Historikerna kastar ljus över dunkla föreställningar och ger perspektiv på tidigare händelser, på vår egen tid och på möjliga framtider. Vi tolkar fakta och sammanställer en någorlunda trovärdig historia. Olika historier kan motsäga varandra utan att vara falska. Det beror på vad man betonar i den mångfald av fakta som finns. Men man kan inte påstå något utöver de fakta som finns. Det har man gjort gång på gång i fallet Gage. Det är en viktig lärdom i denna historia. Så kallade bra historier är ibland lite för ”bra” för att stämma med fakta.

Ju mer fakta som kommer fram, desto bättre gissningar. Vi kanske aldrig hittar sanningen om Gage, men vi kan bedöma vad som är sannolikt. Idag verkar det sannolikare att Gage återhämtade sig, än att hans själ var ”förlorad för mänskligheten”.

Fallet Gage visar att människan älskat berättelser ända sedan vi samlades runt lägereldarna. Vi gör gärna en höna av en fjäder. Fakta suddas ut och jämnas till för att passa ihop. Det är vetenskapen som måste vara stringent och kritisk. Berättelserna kommer alltid att leva sitt eget liv. Macmillan säger att flera personer kontaktat honom för att göra ett filmmanus. I ett av dessa manus återvänder Gage till USA, blir vän med en slav och hjälper honom rymma. Därefter vinner han det amerikanska inbördeskriget tillsammans med president Abraham Lincoln. Manusförfattaren bortser då från det faktum att Gage faktiskt dog ganska precis ett år innan inbördeskriget bröt ut.

En skada i hjärnan påverkar personligheten. Kropp och hjärna är inte olika substanser, de är delar av samma helhet som är en människa. Det är den vetenskapliga berättelsen. Det är den berättelsen som leder framåt, till att samhället utvecklas och att människor tillfrisknar. Gage råkade ut för en fruktansvärd olycka, men det är något mänskligheten har kunnat dra nytta av. Den nya tvärvetenskapliga forskningen om Gage visar att det finns hopp. Inte ens ett hål genom frontalloben tar död på en människas mänsklighet. Om inte vetenskapen funnits som korrektiv, hade Gage kanske förvandlats till profet eller djävul, eller till mytomspunnen hjälte i det amerikanska inbördeskriget.

Varje generation tycks berätta sin egen historia om Phineas Gage. Vem vet vad som väntar Gage i framtiden? Det kanske är Gages öde att vara varje tids neurologiska lackmuspapper.

(Uppdaterad 2018)

Källor:

Malcolm Macmillan, The Phineas Gage information page https://www.uakron.edu/gage/

Malcolm Macmillan, An Odd Kind of Fame: Stories of Phineas Gage. 2002 https://www.amazon.com/Odd-Kind-Fame-Stories-Phineas/dp/0262632594

Malcolm Macmillan& Matthew L. Lena , Rehabilitating Phineas Gage http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/09602011003760527

Miki Agerberg, Han håller i järnspettet som gick genom huvudet. LÄKARTIDNINGEN. 2009 nr 47.
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=13195

Sam Kean, Phineas Gage, Neuroscience's Most Famous Patient. Slate 2014. http://www.slate.com/articles/health_and_science/science/2014/05/ phineas_gage_neuroscience_case_true_story_of_famous_frontal_lobe_patient.html

Antonio R. Damasio, Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan, Natur och Kultur, Stockholm 2003 (1994)

Jack Van Horn, Mapping Connectivity Damage in the Case of Phineas Gage
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0037454

Ratiu et. al., Images in Clinical Medicine: The Tale of Phineas Gage, Digitally Remastered”.

New England Journal of Medicine "351" (23) http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMicm031024

Zbigniew Kotowicz , The strange case of Phineas Gage.
HISTORY OF THE HUMAN SCIENCES. 2007 SAGE Publications (London, Thousand Oaks, CA and New Delhi) pp. 115–131. http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/0952695106075178

Hjärnfysikbloggen: Löpning pumpar ut BDNF i hjärnan

Löpning är bra för hjärnan, för minne och lärande. Ur ett evolutionärt perspektiv är dessa processer sammanflätade för att säkerställa överlevnaden hos djur och människor. Fysisk ansträngning är vanligtvis ett svar på fara eller hunger. Fara och hunger har inte bara tvingat människor och djur att röra sig och springa, utan också medfört ökad plasticitet så att hjärnan lärt sig undvika faror och hitta mat. Det är viktigt att hjärnan anpassar sig till nya stresskällor, lär känna nya platser och lär sig var faror och byten finns. Allt detta kräver en hjärna som uppdaterar sina modeller och gissningar.

I åratal har forskare vetat att hjärnorna hos djur och människor som tränar regelbundet är annorlunda än hjärnorna hos de som sitter stilla. Djurförsök visar att löpning leder till att det skapas nya nervceller i hippocampus, som är en del av hjärnan och viktigt för minne och inlärning.

Forskare tror att motion åstadkommer detta genom att uppmana hjärnan att pumpa ut ett protein som kallas brain-derived neurotrophic factor, eller BDNF. BDNF fungerar som ett ”hjärngödsel" och hjälper nervceller att växa och överleva och stärker ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Fyra vägar till bättre hjärnhälsa

Alla som har en hjärna vill nog att den ska bli bättre. Jag är ganska nöjd med min hjärna, men på morgonen och efter träning brukar den i bland ta på mig fel kläder, glömma knäppa knappar och missa åt vilket håll de ska sitta - där finns en viss förbättringspotential ... Löpningen är kanske det viktigaste för att hålla min hjärna i bra trim. Även skrivandet och att jag alltid vill lära mig nya saker, är viktigt för min hjärnhälsa. Min hjärna är väldigt narcissistisk och vill hjärna veta mer om sig själv, så idag blir det ett inlägg om hur den - och alla andra hjärnor - blir bättre.

Situation på ett möte för några veckor sedan ... Byxorna kändes mycket tajta hela dagen och under mötet hittade jag det här i fickan och förstod ... att jag borde gå hem ... 

1. Synaptogenes - nya synapser
När man lär sig något nytt - som att jonglera, ta simlektioner, tala italienska - då skapas nya kopplingar (synapser) mellan olika hjärnceller. Denna process kallas synaptogenes. Genom att vara uppmärksam och träna hårt, förstärks dessa synapser. En person som lärt sig spela fiol eller jonglera utvecklar områden ...

Läs mer ...

Hjärnor som krymper

I nordöstra Mexiko lever två varianter av den mexikanska grottetran (Astyanax mexicanus). Den ena är silvergrå, har stora ögon och lever i näringsrika floder med mycket mat. Den andra är nästan färglös, saknar ögon och lever i mörka näringsfattiga grottor.

Grottetror. Från Wikipedia.

Vid något tillfälle tillbaka långt tillbaka i tiden fastnade några grottetror i en kalkstensgrotta i nordöstra Mexiko. Det fanns inget sätt att ta sig tillbaka till floden, så fiskarna tvingades att anpassa sig för att överleva. I mörker finns inga färger, så fiskarna tappade färgen. De förlorade även sin syn, och ögonen krympte och försvann till slut helt och hållet. Efter några tusen år hade de anpassats till sina respektive livsmiljöer. Ett bevis för att evolutionen är något som pågår hela tiden.

Hur de grottlevande fiskarna förlorade sina ögon har inte haft något riktigt bra svar. Men nu har kanske några forskare hittat svaret. Eftersom det finns två varianter av samma art - samt en hybridform - kunde forskarna jämföra deras energikostnad. De isolerade fiskarnas hjärnor och ögon och mätte syreförbrukning. De visade sig att de flodlevande fiskarna med ögon använde 15 procent av sin totala energiomsättning till att bearbeta synintryck. Deras hjärnor var dessutom 30 procent tyngre. Hybriderna låg mittemellan.

Den grottlevande grottetran förlorade färg och ögon - samt mellanhjärnan där synbarken sitter - för att säkerställa sin överlevnad i underjorden. Den blev istället mer beroende av lukt och smak och utvecklade en mer avancerad förmåga att upptäcka förändringar i vattenrörelser. De saknade även dygnsrytm, vilket sparar energi. Allt detta gjorde att de klarar sig med en hjärna som nästan är en tredjedel mindre.

Sammantaget står hjärnan för cirka 23% av ämnesomsättning hos de flodlevande fiskarna, jämfört med bara 10% hos de grottlevande fiskarna.

Krymper även våra hjärnor?
Människans hjärna har också anpassat sig till nya omständigheter. De första hominiderna hade en hjärna som inte var större än 600 kubikcentimeter. Nu - några miljoner år senare - är en hjärna i snitt 1350 kubikcentimeter. Men för 10 000 år sedan var en hjärna i snitt 1500 kubikcentimeter. Våra hjärnor har alltså krympt med 10%, ungefär jämförbart med en tennisboll. Vad beror det på? Beror det på att livet som jordbrukare är mer förutsägbart jämfört med att vara jägare och samlare? Vi behövde inte längre lika mycket hjärnkraft när arbetet, maten och miljön blev alltmer lika och förutsägbara? En jägare och samlare måste hålla reda på tusentals växter och djur och lagra all kunskap i minnet.

Vad betyder det nu att vi lägger alltmer av våra minnen på externa diskar som finns i moln omkring oss? Vi återkallar minnen genom att se fotografier och vi försöker inte minnas det vi har på tungan - det som kallas för att gubbgoogla - utan googlar direkt efter svar. Det kanske finns utrymme för att minska våra hjärnor ytterligare?

Hjärnan gillar variation
När man springer riktigt extrema ultralopp minskar hjärnans storlek med 6%. Det visar en studie där forskare följt 44 löpare som sprungit Trans Europe Foot Race - ett 4500 km långt lopp. Forskarna tror att hjärnan krymper som ett sätt att anpassa sig till minskade intryck. Löparna ser bara väg och asfalt så långt ögat når - dag efter dag i två månader. Efter målgång återhämtar hjärnorna sig och växer ikapp. Men det finns människor som lever som om de sprang efter en lång väg dag efter dag. De förlorar inte synen, men kanske tappar de förmågan att se allt de skulle kunna se.



Läs mer om hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen ...

Den plastiska hjärnan

Förändring är knepigt, för det som förändras är ju inte detsamma och alla människor har en stark känsla av att vara desamma. Redan de gamla grekerna hade problem med förändring. Några "bevisade" att ingenting förändras, medan andra påstod att allting förändras. Till slut tänkte de ut idévärldar och atomer, som logiskt kunde koppla det oföränderliga med det föränderliga. Några greker hävdade också att människan utvecklats från enklare varelser, men ända till för några hundra år sedan trodde de flesta att alla arter var statiska. De hade skapats några tusen år tidigare och världen var till brädden full av oföränderliga djur och växter. Under upplysningen började dessa tankar ifrågasättas och 1859 framförde Charles Darwin och Alfred Wallace evolutionsteorin. Sedan dess har det kommit starka bevis för att skapelsen är en pågående process, inte en händelse bortom logik och vetenskap.

Men idéer om det statiska och oföränderliga dröjde sig kvar inom hjärnforskningen. De senaste 50 åren har det dock kommit övertygande bevis om att hjärnan är föränderlig och anpassningsbar - det som med ett finare ord kallas plasticitet. Hjärnan förändrar sig hela tiden. Man vet att det skapas tusentals nya hjärnceller (neuroner) varje dag och att vi genom vårt beteende kan påverka denna skapelseprocess.

Vad är hjärnplasticitet?
Med hjärnplasticitet avses minne och de processer som hjärnan använder för att lagra nya minnen. Det är det som händer när man lär sig nya färdigheter, som ett språk, en sport eller ett instrument. Plasticitet är hur hjärnan återhämtar sig efter en stroke. Kort sagt är det hjärnans anpassning till förändring. Denna anpassning kan sammanfattas med uttrycket: "Neurons that fire together wire together”, d v s att hjärnceller som aktiveras samtidigt också binds samman med varandra. Genom att läsa den här texten, förändras din hjärna för alltid och det sker just precis nu. Det tycker jag är en fascinerande tanke.

Neuroner som aktiveras tillsammans, binds samman.

Ett exempel på plasticitet är minnet. Minnet av t ex en mormor är inte ett mormorsneuron någonstans i hjärnan, utan ett aktivitetsmönster av flera neuroner som signalerar samtidigt. När du tänker på din mormor, aktiveras olika områden i hjärnan. Minnet är utspritt och består av doftminnen djupt inne i hjärnan (viktiga lukter minns man länge, kanske hela livet), en bild av ett ansikte i visuella hjärnbarken, röster i hörselbarken, smaker, känslor och platser. Att minnas är att återskapa detta signalmönster från ett fragment, t ex en kaka som mormor alltid bjöd på. Denna kaka aktiverar de andra platserna i hjärnan som du aktiverade när du var tillsammans med din mormor. De bands samman under flera år: ljud, dofter och smaker. Kakan får hjärnan att spraka mormor.

Varje gång man återskapar ett minne, förändras det litegrann. Det betyder att minnet av mormor förändras med tiden och att syskon kan ha helt olika minnen av samma episod, eftersom olika hjärnor beter sig olika. Hjärnan är inte en hårddisk som spelar in minnen, utan en levande, blöt, elektrisk klump av proteiner och fett. Om man öppnar hjärnan är det som att titta in i en burk skivade champinjoner som någon hällt vaniljsås på.

Grekerna trodde inte att hjärnan var centrum för tankeförmågan och det skulle inte heller jag tro, om jag inte läst böcker om den. Kött som tänker, är nästan som science fiction, om man tänker efter.

Minnen och synapser
När en hjärncell aktiveras skickas en elektrisk impuls till en annan hjärncell. Denna impuls kan vara stärkande eller hämmande. En hjärncell kan ta emot hundratals olika impulser från andra hjärnceller och om summan av stärkande och hämmande impulser överstiger ett tröskelvärde, skickar hjärncellen i sin tur en impuls till nästa hjärncell via en koppling som kallas för synaps. Denna koppling är egentligen en liten klyfta, ett mellanrum mellan hjärncellerna. När den elektriska impulsen når slutet av hjärncellen, aktiveras små säckar med kemiska signalsubstanser som knuffas ut i synapsklyftan; dessa signalsubstanser fångas sedan upp av receptorer på den mottagande hjärncellen, som eventuellt återskapar den elektriska signalen. De flesta receptorer är linjära, så att en liten dos kemisk signalsubstans ger en svag respons och mycket signalsubstans ger en stark respons (AMPA-receptor). Andra receptorer (NMDA-receptor) aktiveras inte alls av svaga kemiska signaler, men ger en mycket stark respons på starka signaler som - via ett komplext biokemiskt maskineri - i sin tur ökar antalet linjära receptorer, vilket stärker synapsen. Därmed har kopplingen mellan hjärncellerna blivit starkare. Starka signaler ger således starka minnen. Varje gång man aktiverar synapsen, blir den lite starkare. Synapser som inte aktiveras blir svagare. Man glömmer. Till slut kanske man glömmer Iprenmelodin ... Fast genom att jag tänkte att jag skulle glömma iprenlåten, stärkte jag den synaps som jag ville försvaga. Suck ...

En synaps. Källa (med bra animation)

Tredubbla antalet hjärnceller
Ett område i hjärnan som heter hippocampus är särskilt viktigt för minnet. Alla de olika aktivitetsområdena som är minnet av mormor knyts samman av hippocampus. Neuroner kan inte föröka sig genom delning. Däremot kan det skapas nya hjärnceller av stamceller. Dessa stamceller kravlar iväg till hippocampus och om de används bildar de nya, friska hjärnceller, redo att minnas nya intryck och binda samman nya färdigheter. Långa nervceller, som kan sträcka sig ända ner till tårna, kan dock inte ersättas. De måste man ha från födseln.

Bilden B till höger visar röda nya neuroner i hippocampus efter löpning, jämfört med en hippocampus som inte sprungit i bild A. Källa.

Tidigare trodde man att man föddes med de hjärnceller man skulle ha resten av livet. Nu vet man att det bildas tusentals nya neuroner (neurogenes) varje dag och att denna volym kan tredubblas med träning. Det är framför allt i hippocampus som denna neurogenes äger rum. Sudoko, att umgås, äta bra, att lösa korsord, är bra, men inget är så bra som ett träningspass. Det bästa tror jag är att träna och sedan aktivera de nya hjärncellerna genom att utmana hjärnan på olika sätt. 

När vi springer frigörs tillväxtfaktorerna BDNF och VEGF och synaptiska receptorer, som ökar plasticiteten. I en studie följde man äldre personer som antingen stretchade eller tränade, och man såg att hippocampus växte hos de personer som tränade, medan hippocampus sakta krympte med åldern för kontrollgruppen som stretchade. Studier tyder också på att hjärnan är förberedd att lära sig efter träning, som om den gjorde sig redo att minnas alla detaljer från löppasset som rent evolutionärt är detsamma som en jakt efter ett byte. Under nattens drömmar återskapar sedan hjärnan det som är viktigt för vår överlevnad och förstärker minnena av dessa och sorterar bort det som inte är lika viktigt. Det är därför sömn är så viktigt för den plastiska hjärnan.

Tyvärr tränger också reklamsnuttar in i minnet. Det beror förmodligen på att reklamen är utformad för att fungera som virus i våra hjärnor, vilket i sig är så pass intressant att jag skulle vilja skriva ett inlägg om det.

Om nedtrappning
Det lutar dock åt att jag skriver om nedtrappning i nästa inlägg, för just nu trappar jag ner träningen inför årets första löpartävling om nio dagar. I början på veckan sprang jag 4x4-intervaller med några löparvänner. Det kändes riktigt, riktigt bra. Formen är på god väg. Igår provsprang jag och några vänner milbanan på Drakloppet. Det var brant och tufft. Själva Drakloppet går den 13 augusti och det sägs att det är ett av Emelie Forsbergs favoritlopp i världen. Det skulle vara kul att vara med, men frågan är om jag återhämtat mig efter Swiss redan efter två veckor? Jag hoppas det, men jag tror inte att jag tror det.

Upptrappning från Drakloppet 2013. Källa.

Men nu är det fokus på jobbklassikern. Tävlingen går den 9 maj och jag ska springa ett tempopass på 5 kilometer samt korta intervaller, typ 4 x 400 meter och 8 x 100 meter i tävlingstempo och lite lugn joggning, fram till dess. Träningsdosen blir i stort sett halverad. 

Jag tror alla trappar ner på olika sätt, för vi är olika och man kör på det som man vet fungerar av erfarenhet. Men jag skulle vilja pröva något annat till nästa lopp (nästa korta lopp blir troligtvis E4-loppet), för jag gillar att testa mig själv och se om utfallet förändras. Jag läste nyligen om ett nytt sätt att trappa ned på som baserades på hjärnans plasticitet. Men det skriver jag nog mer om i nästa inlägg, så att jag har tillräcklig kunskap att antingen implementera eller förkasta det nya sättet till nästa tävling.

Stå upp för hjärta och hjärna

Den senaste veckan har jag sett att antalet träffar ökat på inlägg som har med sittsjukan att göra, som t ex artikeln Stå upp för hälsan. Det inlägget är mer än tre år gammalt nu och sedan dess har det kommit flera nya studier som förstärker hypotesen om att det verkligen finns något som kan kallas sittsjukan. Dessutom har man sett att det faktiskt växer mossa på hjärnceller som inte aktiveras tillräckligt mycket av rörelse.

Tillfälliga avbrott är viktiga
För tre år sedan var stillasittandet ett ganska okänt problem, men sedan dess har problemet med stillasittande uppmärksammats alltmer. De första studierna kom för några år sedan och det sista året har det även uppmärksammats i TV och kvällstidningar, men trots detta fortsätter folk att sitta som förut. Många som tränar med syfte att förbättra hälsan, sitter stora delar av dagen, vilket reducerar effekten av träningen. Ett träningspass är inte ett frikort för att göra som man vill resten av dagen. För hälsan är det förmodligen viktigare att vara lite i rörelse hela dagen. De flesta är nog inte medvetna om denna effekt, men många sitter också fast i vanor, som t ex att man ska sitta och arbeta.

Det är inte bara den totala sittiden som avgör hälsorisken, hur man sitter är också viktigt. Det är viktigt att göra små avbrott då och då. Bilden nedan, som skapats med en apparat som aktiveras av rörelse, visar två personer med samma totala mängd av stillasittande tid. Personen till vänster får det mesta av sin stillasittande tid (svart) i långa, sammanhängande block, medan personen till höger rör sig (vitt) emellanåt och sällan sitter längre stunder. Denna skillnad i sittmönster gör skillnad, visar en ny studie från i höstas.

Svart visar stillasittande tid. Vitt visar rörelse. Personerna1 och 2 sitter lika mycket men har olika sittmönster vilket påverkar risken att drabbas av hjärt- kärlsjukdom. Källa

Bildskärmsarbete ökar dödsrisken
I studien undersökte man sambandet mellan avbrott i stillasittande och riskfaktorer som högt blodtryck och blodsocker hos barn med överviktiga föräldrar. Det är i vanliga fall svårt att göra hälsostudier på barn eftersom de oftast är friska, men barn med överviktiga föräldrar har en förhöjd risk att också blir överviktiga och sannolikheten är ganska stor att de redan har ett beteende som leder till övervikt. Ett av dessa livsmönster tycks vara långa perioder av stillasittande, och forskarna fann ett samband mellan barn med färre avbrott i sittandet och markörer som förhöjt blodtryck och blodsocker, oberoende av total sittid och aktiv tid. Ett annat mönster som framträdde var att pojkar oftare satt stilla framför någon spelkonsol, medan flickor tenderade att sitta stilla långa stunder framför teven. Den gemensamma faktorn är bildskärmar som fångar barnens intresse. Det viktigaste är kanske inte att förbjuda barnen att spela och titta, utan att se till att de tar minst två pauser per timme och aktiverar kroppen litegrann.

Källa

Det kan självklart vara så att sämre hälsa ledde till mer stillasittande; studien visar inte på kausala orsaker, men den är en av många som visar på sambandet mellan stillasittande och dålig hälsa och kanske kan man förfina mätmetodiken ytterligare för att få fram mer exakt hur pilarna mellan orsak och verkan ser ut.

Barn till överviktiga föräldrar är en tydlig riskgrupp, men sambandet gäller övriga befolkningen också. Genom att välja ut en liten grupp var det lättare att finna signifikanta samband, än om studien omfattat en mer generell och större grupp.

En helt ny studie på 93 000 kvinnor mellan 50 och 79 år kom också fram till att sittande och död hänger ihop. De kvinnor som satt stilla mest, dog tidigare än de mer aktiva kvinnorna, oberoende av fysiskt aktivitet, sjukdomar och kondition. De kvinnor som satt mer än 11 timmar per dag löpte 12 procent högre risk att dö under tidsperioden än de som satt mindre än 4 timmar per dag. I den sittande gruppen ökade också risken att dö på grund av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer med ca 20 procent.

Hjärnmossa
För 15 år sedan trodde de flesta forskare att hjärnan var färdig efter tonåren, att man inte kunde skapa nya hjärnceller eller ändra formen på dem som fanns. Numer vet man att hjärnan är formbar (plastisk) hela livet och att t ex löpning är särskilt bra om man vill bygga om och bygga ut sin hjärna. Allt vi gör påverkar hjärnan och även allt vi inte gör, som att vara inaktiva. I en studie på råttor placerades hälften av råttorna i burar med löphjul, där de kunde springa när de fick lust. De andra råttorna sattes i burar som saknar hjul och de satt mest stilla. Under tre månader sprang hälften av råttorna medan andra hälften satt.

Genom ett färgämne kunde forskarna sedan följa hur vissa nervceller i rostrala ventrolaterala medulla, vilket är en del av hjärnan som kontrollerar det sympatiska nervsystemet - reglerar blodtrycket genom att styra hur blodkärlen drar ihop sig och utvidgas. Det sympatiska nervsystemet är således oerhört viktigt för att vi ska fungera utan att svimma och ramla omkull. Överaktivitet i det sympatiska nervsystemet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, genom att stimulera blodkärlen att dra ihop sig för mycket, för lite eller för ofta.

Forskarna fann att det fanns stora skillnader mellan nervceller hos råttor som hade tränat i tre månader och de som inte gjort det. Hos de stillasittande råttorna hade särskilt nervcellerna i rostrala ventrolaterala medulla ändrat form; de hade fler utskott än normala nervceller. Dessa vildvuxna och överkänsliga nervceller ökar risken för överaktivitet i det sympatiska nervsystemet, vilket kan skada hjärtat, tror forskarna bakom studien. Det kan vara en av flera orsaker till varför sittande inte är bra för oss.

Södra berget runt 2014
Jag tycker mig se en svag tendens till att fler står upp och jobbar. Jag försöker stå varje dag, men jag förstår inte varför personer som i andra sammanhang verkar så angelägna om att förbättra hälsan, sitter ner. Vi har i alla fall skaffat ett ståbord i ett av mötesrummen och där kan man ha korta stå-upp möten.

I morgon ska jag åka Södra berget runt - 22 kilometer skidor. Det roliga med tävlingar är att man får ett kvitto på träningen. Jag har inte tränat mer, men jag har tränat smartare i år och jag hoppas det ger resultat. Jag tycker jag blir lite smartare för varje år, men jag började långt ner som en rätt korkad idiot. Nu är jag bara korkad. Eller en idiot.

Tyvärr har vädret varit ganska dåligt senaste veckan. Just nu säger prognosen regn imorgon. Risken är stor att jag måste leta fram en klistertub och smeta på under skidorna.

Sämst när det gäller

Det sägs att svenska idrottare är sämst när det gäller. Det stämmer kanske, men det gäller inte bara svenskar. Det beror mer på för högt ställda förväntningar och vi svenskar är sannerligen inte de enda som har orimliga krav på andra. Om man skulle räkna ihop alla guld som förväntades i ett OS från olika nationer, skulle det behövas 4-5 guldmedaljer i varje tävling. Vi har inte bara orimliga krav på andra, vi har ibland orimliga krav på oss själva också. Inte minst idrottare. De speglar de orimliga förväntningarna som publiken har och gör dem till sina egna.

I OS 2010 förväntades skidskytten Helena Jonsson (numer Ekholm) ta flera medaljer. Hon hade dominerat stort i världscupen. När det blev OS misslyckades hon. Det förvånade många då hon tycktes vara en kvinna utan nerver. Tidigare hade Magdalena Forsberg misslyckats i OS, trots att hon dominerade i världscupen och VM.

Det är inte nervernas fel
Den typen av missar brukar skyllas på nerver, men det handlar snarare om trafikstockning i hjärnan, säger psykologen Sian Beilock, som skrivit boken Choke: What the Secrets of the Brain Reveal About Getting It Right When You Have To. Skidskytte är oerhört känsligt för den typen av missöden, men det gäller nästan alla sporter och nästan allt annat i livet.

I en straffsituation i fotboll har man gott om tid att tänka, särskilt om det är utslagsgivande straffar. David Beckham missade flera avgörande straffar grovt under sin karriär. Förmodligen försökte han styra foten medvetet, istället för att bara låta foten slå till bollen som den alltid har gjort. När medvetandet är inblandat uppstår timmerstockningar i hjärnan. Själv tycker jag att mina flottare i hjärnan får jobba hårt. Det uppstår brötar lite då och då. Inte minst då det gäller, då kör det ihop sig.

Trafikstockningarna uppstår i den del av hjärnan som kallas prefrontala barken. Där finns vårt arbetsminne och det är en begränsad resurs. Om vi tänker på något vi gör, då finns det inte plats för så mycket mer. Då kommer missarna. Beckham tänkte och Helena tänkte och det skedde till priset av försämrad funktionalitet. Ingemar Stenmark var fruktansvärt nervös och hade problem med nerverna inför varje åk, men det gick inte ut över hans prestation. Hä ba å’ åk, som han sa. Men det är lättare sagt än gjort för de allra flesta.

Enligt Beilock kan jag skylla mina misslyckanden på mitt arbetsminne. Det är en bra egenskap ibland - jag är bra på huvudräkning och kan snabbt bearbeta mycket information - men ett stort arbetsminne ökar också risken för haveri, enligt Beilock. Människor med stort arbetsminne litar helt och hållet på att kunna använda det fullt ut och när det slås ut av stress, tappar de kontrollen. De börjar chansa och presterar mycket sämre än de brukar.

Jag tror hon har rätt i det. Särskilt när jag var yngre blev jag ibland helt låst och kom ingenstans när jag skrev prov och tentor. Det berodde inte på nerverna, utan på att jag ville för mycket och arbetsminnet tog helt enkelt slut. När jag började läsa på universitet drabbades jag av tentaångest. Jag var nästan alltid först ut från tentasalen. Det gick faktiskt bättre än i grundskolan. Jag var så fokuserad på att komma ut därifrån att jag bara skrev utan att fundera så mycket. Det kanske låter som en motsägelse, men det fungerade ganska bra att skjuta från höften.

Paralys genom analys
Att misslyckas är att prestera submaximalt, d v s man presterar sämre än man själv vet att man klarar av, därför att man känner press att göra allting rätt. Det stockar sig i hjärnan när tankarna står i vägen för prestationen. De självgående programmen som vanligtvis sköter om oss, börjar hacka. Då ”laggar” vi. Vi tappar flytet och rörelserna blir ryckiga. Vi känner oss som om vi rör oss genom en serie stillbilder.

Beilock och hennes forskarteam fann att skickliga golfare sänkte puttar bättre om de fick verktyg för att förhindra sina egna analyser av putten. En så enkel sak som att vissla tyst för sig själv förhindrar hjärnhaveri. Putten är inövad sedan länge och behöver inte analyseras. Hä ä ba å’ slå.

I tidigare studier har Beilock visat på arbetsminnets betydelse när det gäller akademiska prestationer och hur man sköter sitt jobb. Arbetsminnet är inte stort, men så kan vi inte göra särskilt mycket samtidigt heller. De allra flesta kan inte ens köra bil och prata i telefon samtidigt. Trosföreställningen att vi kan multitaska är en seglivad myt.

Det magiska talet sju
Arbetsminnet kan samtidigt hålla sju bitar information - plus eller minus två bitar. Det motsvarar ett telefonnummer. De har avsiktligt gjorts sju siffror långa så att vi ska kunna minnas dem tillräckligt länge. Säg ett fiktivt nr 7393890. Det består av sju bitar och vi kan nätt och jämnt minnas det så länge inte någon annan information stör, som t ex ett rödljus eller en fråga från baksätet. Genom att dela upp de sju siffrorna i i tre bitar så blir det mycket enklare, eftersom vi då har fyra bitar lediga. Vi kan t ex tänka på kompisen Tage som är född -73 och en släkting som gifte sig -93 och att Bob Beamon hoppade 890 cm när han slog världsrekordet i längdhopp. Om man dessutom tänker ihop en absurd bild med Tage, släktingen och Bob - som att de hoppar jämfota på led i nummerordning på en telefonlur - så minns man telefonnumret för alltid, om man nu vill det. Det lagras i långtidsminnet där Tage, släktingen och Bob finns inbäddade i synapser sedan länge. Allt som via associationer knyts till långtidsminnet minns man och det har jag skrivit om tidigare. Det är ett oerhört användbart knep och det finns egentligen ingen gräns för hur mycket man kan lagra i minnet.

När man lär sig något nytt, består allting till en början av osammanhängande bitar. Men allteftersom kompetensen ökar, så vidgas bitarna och blir till mönster. En erfaren schackspelare kan utan problem hålla reda på alla positioner på schackbrädet. Varje position är en bit för en nybörjare, men för ett proffs är det ett mönster som hänger ihop.

Arv eller miljö
Arbetsminnet är till viss del ärftligt. En del barn har svårt att lära sig läsa och räkna därför att deras arbetsminne inte kan hålla informationen tillräckligt länge. Men hjärnan är formbar, eller plastisk som hjärnforskarna säger. Nu vet man att arbetsminnet kan förbättras genom träning. Allt som kräver mycket arbetsminne - det kan vara att spela ett instrument eller ett strategiskt dataspel - utvecklar arbetsminnet.

Beilock har tidigare visat att studenter underpresterar när de ska leva upp till förväntningar om etnicitet och kön. Svarta barn presterade t ex bättre efter att Obama blivit USAs president. Genom att Obama lyckades, blev barnen säkrare på sin egen förmåga och struntade i fördomarna - som alltså också var deras egna - att svarta presterar sämre i skolan. Det är nästan omöjligt att reda ut vad som är gener och vad som är miljö eftersom det dels alltid finns förväntningar, dels  börjar miljön redan i ägget. Generna bygger upp ramarna, men det hänger på miljön och oss själva om vi ska fylla ut dem. 

Sämst då de gnäller
När vi känner oss stressade, så hamnar vi i en olycklig loop där vi försöker kontrollera oss för att säkerställa framgång, vilket leder till ännu mer stress eftersom försöken till kontroll gör oss ännu sämre. Oron äter upp vårt arbetsminne. Vanligtvis sker skjutandet, puttandet och svingandet helt automatiskt. Men när automatiken kidnappas av arbetsminnet, så försöker arbetsminnet ta kontrollen över de basala ganglierna och motorbarken - urgamla områden i hjärnan som styr våra rörelser utan att vi är medvetna om det. När vi oroar oss tränger oron in och stör dessa omedvetna processer. Allt blir ryckigt, hackigt och skotten träffar bredvid och ju mer vi tänker, desto mer skakar geväret.

Lasse Anrell skrev i en artikel inför OS 2010 att bara "losergäng anlitar idrottspsykologer". Ut och åk och skjut bara. Hur svårt kan det vara. Ja, det visade sig ju. Det gick inte så bra för svenskarna. Norrmännen hade hjälp av psykologer. En bra psykolog kan vara mer värd än hundratals träningstimmar. Journalister är sämst då de gnäller.

Ju mer vi oroar oss, desto bättre blir vi på det. Efter några tusen timmar är man expert. Det kanske drabbade Magdalena Forsberg. Hon blev specialist på att oroa sig inför OS. Hon gruvade sig allt längre in sig själv. Jag tror att både hon och Helena hade behövt hjälp att hitta ut. Förhoppningsvis tar de svenska ledarna mer intryck av de norska framgångarna än Anrells recept. Alla är inte lika tuffa som Anrell, en del behöver hjälp.

Tips från en expert
En positiv attityd är alltid bra. Tänk på resan, inte destinationen, säger Beilock. Tänk att du brukar klara av det du ska och att du har kontroll över situationen. Det kan vara tillräckligt för att lyckas bättre.

Genom att skriva ned sina funderingar blir man till viss del fri från dem. Arbetsminnet befrias från oavslutade tankar - som bara väntar på att vi ska tappa koncentrationen - och som går runt utan att komma någonstans. Det är därför de är oavslutade. Det är ett brus i hjärnan.

Ett tips om man oroar sig inför ett test är att skriva ned sin oro tio minuter innan. Det har visat sig ge ett bättre resultat på testet. Man klarar helt enkelt av mer när man släppt ut och avslutat de rastlösa tankarna, för en stund i alla fall. Bara genom att skriva blir vi alltså lite friare och får lite mer kraft att klara våra mål.

Foto Ocell

Man kan också träna sig att tänka annorlunda. Att uppfatta stigande hjärtfrekvens som något positivt. Det betyder att man är redo och laddad, inte att man är på väg att kollapsa.

En paus kan också frigöra arbetsminnet och lösa upp hindren. Ibland kan en kort timeout - en promenad till kaffeautomaten - vara nog för att frigöra kapacitet i arbetsminnet som är tillräcklig för att lösa uppgiften. Det har hänt mig många gånger. Jag har suttit med ett omöjligt problem och en kaffekopp senare är problemet löst.

Man ska inte bry sig om förväntningarna på person, klass, etnicitet eller kön. Jag är en vit, medelålders, heterosexuell man, men det gör mig inte till en förtryckare. Jag är lika mycket värd som alla andra och klarar visst av att hänga tvätt alldeles rakt ;).

Tre misslyckade lopp
Lidingöloppet, Vasaloppet och Indalsledenloppet var misslyckade i år utifrån mina egna krav och de förväntningar som jag byggt upp. I Lidingöloppet ville jag för mycket och spände mig och andades fel och fick kramp redan efter någon kilometer. Jag funderade så mycket att jag missade en rad viktiga detaljer, som att ... nä, det blir för pinsamt att skriva ... Det var samma sak inför Vasaloppet och Indalsledenloppet. I Vasaloppet gjorde jag illa handen för att jag inte fixade remmen runt staven och i Indalsledenloppet missade jag starten och sedan kom jag aldrig riktigt ikapp mig själv. 

Jag är disträ, för att jag analyserar mig själv i realtid för mycket. Att skriva en blogg är på sätt och vis en befrielse. Det befriar arbetsminnet från tankar. Det är samma sak med ett bra planeringssystem. Jag både bloggar och planerar, jag borde ha all plats i världen. Jag ska tänka mindre och göra mer.

Vi blir bättre på det vi gör och en nybörjare är därför per definition rätt dåligt på det han gör. Ju fler tävlingar, desto bättre lär man sig hantera situationen. Det gäller alla saker som ger upphov till stress. Det gäller bara att våga göra det.