Runners World - Du har Runners high inom dig

Har du upplevt runners high? I så fall vet du vad det är. Du kanske måste uppleva det för att förstå. Det ord som ligger närmast till hands är eufori. Runners high är en upplevelse inom dig som väntar på att bli upptäckt. Det är inte säkert att du hittar dit genom att springa, men löpning tar dig närmare.

Foto:mauro paillex / Unsplash

För drygt 40 år sedan – under joggingboomen – trodde man att runners high förmedlades av kroppens egna smärtstillande opioider, endorfinerna. Men den hypotesen har mer eller mindre övergivits. Löpning ger visserligen en ökad mängd endorfiner i blodet, men endorfinerna kan inte passera blod-hjärnbarriären. Forskarna riktade istället in sig på endokannabinoider, en molekyl som liknar cannabis och som kan ta sig in i hjärnan.

Endokannabinoider viktigare än endorfiner

I en studie från 2015 såg man att råttor som sprang hade förhöjda halter av både endorfiner och endokannabinoider i blodet efteråt. De var också lugnare och tålde smärta bättre. Men när forskarna ...

Läs fortsättningen här.

Runners World - Aktivera dina kroppsegna droger med löpning

Alla som springer vet att löpning förändrar humöret. En löptur gör dig alert, smart, smärtfri och euforisk. Det beror på att kroppen utvecklat en rad olika kemiska svar på fysisk aktivitet. Det är därför det är så härligt att springa (sedan du kommit över de första trösklarna).

Fysisk aktivitet har varit människans viktigaste framgångsfaktor. För att upprätthålla detta fördelaktiga beteende, har evolutionen rört ihop en blandning av kroppsegna droger som dopamin och serotonin, endorfiner och endokannabinoider. De drar ut dig och de drar hem dig. De drar upp dig, men de kan också dra ner dig. Det är viktigt med balans.

Foto: Keefikus / Unsplash

Dopamin - belöning

Dopamin är kopplat till belöningssystemet. Det belönar en process, inte ett slutresultat. Om du bygger ditt liv på att nå ett mål, tappar du dopamin och lust när målet är uppfyllt. På lång sikt är det bättre att fokusera på processen. När du befinner dig i balans mellan ...

Läs fortsättningen här.

Gazzine: Runners high – Därför får du lyckorus av att springa

Kommer du ihåg hur det kändes att springa när du var barn? Du sprang och njöt av livet. Du sprang utan en tanke på att prestera, gå ner i vikt eller förbättra hälsan. Barndomens upplevelse är kanske det bästa sättet att beskriva känslan av ett fenomen som kallas runners high.

Foto: Sasin Tipchai / Pixabay

Runners high var länge ett av av löpningens största mysterium. Löpare berättade om en mystisk förening mellan jaget och löpning. De sa att tiden upphörde. Det var som att bli barn på nytt. Andra löpare sprang hela sitt liv utan att uppleva något annat än blod, svett och tårar.

Endorfiner och andra kemikalier

Gåtan med runners high ...

Läs fortsättningen här.

Hjärnfysikbloggen: mysteriet med Runners high

Ett av av löpningens största mysterium är Runners high. Några löpare har upplevt det, andra springer ett helt liv utan att uppleva denna mystiska förening mellan jag och löpning.

På 1970-talet trodde man att Runners high uppstod när löparens hårt ansträngda muskler frisatte smärtstillande endorfiner. Nästa hypotes var att beroendeframkallande, läkemedelsliknande endokannabinoider som anandamid låg bakom runners high. Anandamid betyder ”lycksalighet" på sanskrit och fäster vid samma receptorer som cannabis. Förmodligen är både endokannabinoider och endorfiner inblandade, men även signalsubstanser som noradrenalin, dopamin och serotonin. Dopamin uppmuntrar engagemang och kreativitet. Noradrenalin gör dig fokuserad på din uppgift.

Nyligen kom en studie som visar att Runners high inte bara handlar om kemikalier i hjärnan. Leptin, ett hormon utsöndrat av fettvävnad, verkar också spela en roll. Ju mer fettvävnad, desto mer leptin producerar du. När fettvävnaden minskar, minskar också utsöndringen av leptin och du blir hungrig. Leptin fyller därmed en viktig funktion vid reglering av hunger och mättnad, men hur ser kopplingen till löpning ut?

Maria Fernanda Fernandes, doktorand vid University of Guelph i Ontario, och hennes kollegor tog reda på det genom att testa två grupper av möss, varav en var genetiskt modifierad att ha nedsatta leptinnivåer. Hon upptäckte att mössen med låga nivåer sprang nästan dubbelt så många kilometer som normala möss.

Grafisk abstract av studien.

Ur ett evolutionärt perspektiv verkar det vettigt, eftersom löpning i grunden är en metod för att hitta mat. Låga leptinivåer påverkar mängden dopamin och ökar motivationen att springa. Leptin skickar alltså ett meddelande till hjärnan om att det är brist på mat och att belöna dig om du springer ut för att leta mat.

Människans extrema uthållighet jämfört med andra däggdjur, anses ha utvecklats för att maximera chanserna att hitta mat på savannen. Studien tyder på att leptin spelar en viktig roll både för att reglera energibalansen och uppmuntra beteenden som är "belönande" för människan, det vill säga engagera sig i fysisk aktivitet för att hitta mat. Tidigare studier har tydligt visat på ett samband mellan leptin och maratontider.

De flesta som upplever runners high gör det efter en eller två timmars löpning, ofta före frukost. Då har fettvävnaden minskat så pass mycket jämfört med kroppens jämviktsläge att leptinnivåerna sjunker för att signalera hunger. Men om du springer har du inte tid att vara hungrig. Då känns det bra att springa istället, för löpning betyder jakt som betyder mat. Hungriga hundar jagar bäst. Det kanske är därför man ska belöna sig själv med god mat efter en löptur som gett en känsla av flow. Det kanske håller det evolutionära löphjulet igång.

Jag har bara upplevt runners high en enda gång, men jag kommer ofta in i en mildare form av flow när jag springer långpass på morgonen före frukost. Jag kommer in i flow efter ungefär en timme. Stora delar av hjärnan går ner i varv, andra delar går upp i varv. Hjärnan ser till att öka min uppmärksamhet och närvaro i nuet för att öka chansen att hitta mat på bekostnad av min upplevelse av sådant som jag och tid. Vår uppfattning av tid beräknas av en stor del av hjärnan och när vissa delar går ner i varv, är det helt enkelt svårt att uppleva tid. För att nå runners high tror jag det krävs mer, men jag vet inte riktigt vad. Det kanske låter mystiskt, men det handlar bara om något så enkelt som att öka chansen att överleva.

Hjärnfysikbloggen: Intervaller och ångest

Jag tränar mest lugnt och långt, men en gång i veckan tränar jag hårt i form av intervaller. Var fjärde vecka kör jag fler intervallpass, eftersom det tycks finnas fördelar att köra intervaller i block. Sedan följer en lugn vecka. Det är ett träningsschema som passar mig. Det känns bra att veta ungefär hur jag ska träna och när jag följer det upplägget, brukar jag bli bättre. Jag ser det som tre trappsteg upp, sedan ett trappsteg ner och därefter tre nya trappsteg upp på lite högre nivå än förra gången. Det tredje trappsteget är högre än de övriga. Det är veckan med fler intervaller.

Utsikt från Speckstaberget. Det är belöningen efter mina backintervaller.

Ibland ser jag fram mot intervallerna, andra gånger känner jag ångest och mitt undermedvetna letar undanflykter. För att komma vidare pratar jag med mig själv. Vad vill du? Vill du bli bättre? Då måste du ut ur bekvämlighetszonen. Ok. Ångesten visar hur viktigt det är. Det är ett tecken. Om jag trots ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Runners high och marijuana

I förra månadens krönika i Runners World skrev jag om runners high och vad som orsakar detta euforiska tillstånd och varför det finns. I veckan kom en studie som bekräftar tankegångarna. Studien visar att endorfinerna sannolikt inte är ensamt ansvariga för runners high. Endorfiner är en av de fyra viktiga lyckokemikalierna i hjärnan, men den euforiska känslan tycks till större del komma från kroppens egna endokannabinoider, en slags kemikalier som binder till samma receptorer som marijuana.

Endorfiner och endokannabinoider
Endorfiner blev populära på 70-talet, då man upptäckte att endorfiner är kroppens egna morfin. De döljer smärta - som kommer efteråt - och de tillerkändes därför också den eufori som löpare kan känna efter och under löpning. Problemet är att endorfiner är stora molekyler. De kommer inte igenom blod-hjärnbarriären och kan därför inte skapa denna känsla, menade många forskare. Andra forskare hävdade dock att det bildas stora mängder endorfiner i hjärnan. Den debatten lär fortsätta ett tag till.

Det som talar för endokannabinoider är att de är små och därmed själva kan ta sig in i hjärnan. Studier visar också att nivåerna av endokannabinoider ökar i blodet hos både djur och människor när de springer.

Lugn och harmonisk av löpning
I den nya studien, som publicerades denna vecka, såg man att råttor som sprang hade förhöjda halter av både endorfiner och endokannabinoider i blodet efteråt. De var också lugnare och tålde smärta bättre.

Men när forskarna blockerade råttornas produktion av endokannabinoider, så att receptorer i deras råtthjärnor inte kunde ta upp molekylerna, var de plötsligt inte lika lugna som tidigare. De var ängsliga och känsliga för smärta.

Foto: Flickr ReneS

När forskarna sedan på samma sätt blockerade råttornas produktion av endorfiner, blev mössen lugna efter löpningen och de kände mindre smärta.

Forskarna drog slutsatsen att det är endokannabinoiderna som är viktigast för att skapa känslan av runners high. I likhet med råttor har människan sprungit för att undkomma fara och för att hitta mat. De som kände mindre smärta och ångest när de sprang, hade en fördel i kampen för att överleva. Naturen har därför skapat ett system av känslor som hjälper oss - både möss och människor - att överleva.

Jag tror dock inte frågan om det är endorfiner eller endokannabinoider som är ansvariga för runners high och känslan av lugn är helt avgjord än. Det är sannolikt en kombination av båda och - när man gräver djupare - ännu mer komplicerat än så.

Läs mer på Hjärnfysikbloggen ...

 

Vår inre löpare

Förra veckan sändes det tredje och sista avsnittet i Vetenskapens värld om Människans inre fisk, ödla och apa. Det är den bästa programserie jag sett om evolutionen, vilket inte är så förvånande med tanke på att programledaren Neil Shubin skrivit en av de bästa böckerna i ämnet: Your inner fish.

TV-serien målade evolutionen med bred pensel, men tecknade vissa avsnitt med den allra tunnaste och finaste penseln, t ex hur benen i ödlornas käkar vandrade upp och bildade avancerade konstruktioner av små ben som blev våra öron. Däremot tog man inte upp människans senaste utveckling - hur vi skakades ner från träden och började gå och springa. Jag hade gärna sett ett fjärde avsnitt om vår inre löpare, så tanken med det här inlägget är att ge Vetenskapens värld ett manus att utgå ifrån när det blir aktuellt med en fjärde del :)

Människans evolution
Jämfört med vår närmsta levande släkting schimpansen är människan ganska klen. Schimpanserna är starkare, snabbare och svingar sig mellan trädgrenarna på ett sätt som inte ens den bästa gymnasten kommer i närheten av. Men vi slår dem - och alla andra däggdjur - i långdistanslöpning. När en schimpans tar ett steg kräver det fyra gånger så mycket energi som för en människa. Människan är helt enkelt konstruerad för att gå och springa långt.

Ett försök att illustrera evolutionen med hjälp av tre motvilliga statister en vacker novemberdag.

För omkring 10 miljoner år sedan skildes schimpansernas och människornas utvecklingslinje åt. De gick sin väg och vi sprang vår väg. De stannade kvar i skogarna, medan våra förfäder klev ner från träden. Det var ett litet steg för vår förfader, men ett stort steg för mänskligheten.

Dessa hominider såg mer ut som apor än som människor. De hade ett ben var kvar i träden. Med tiden blev det allt förre träd och allt mer savann, så hominiderna tvingades äta annan mat än enbart frukt för att överleva - som löv, rötter, rotknölar och frön. Förmodligen även insekter och kött.

De som överlevde på savannen tvingades anpassa sig till en farlig värld fylld av sabeltandade kattdjur, giftiga ormar och gigantiska rovfåglar. På dagen var hominiderna självsäkra samlare, asätare och jägare. På natten var de dock ängsliga villebråd.

För två miljoner år sedan utvecklades en ny art, Homo erectus. Deras kvarglömda skelett visar på en mängd anpassningar till en löpande livsstil, som båggångar i örat, längre ben och kortare armar, cylinderformad bål och sist men inte minst - djurvärldens kraftigaste skinkmuskel. Dessutom försvann pälsen och förmågan att svettas utvecklades.

Några viktiga anpassningar. En jämförelse mellan Homo erectus och Australopithecus afarensis. Källa: Nature.

Tidigare rådde stillestånd mitt på dagen - det var för varmt. Men hominiderna kunde svettas och göra sig av med överskottsvärme, vilket gav en stor fördel i kampen för att överleva.

Huvudet på skaft
En av de viktigaste anpassningarna var utvecklingen av nackligament som stabiliserade huvudet. Tittar man på schimpanser ser man hur deras huvud studsar fram och tillbaka när de springer – de saknar dessa viktiga ligament. Löpare som hästar, hundar och människor har dock oberoende av varandra utvecklat kraftiga nackligament. Tack vare dessa stabilisatorer kan vi hålla huvudet stilla, vilket är en anmärkningsvärd konstruktion för en tvåbent varelse som människan. På fyrbenta djur som vargar är huvudet riktad som en projektil framåt. Det är extremt svårt för en tvåbent varelse vars huvud studsar upp och ner på en hoppstylta. En bra löpare rör sig så lite som möjligt i höjdled och tack vare muskler, senor och armar kan vi balansera huvudet på skaftet och samtidigt hålla det stabilt både vertikalt och horisontellt. Våra ögon är riktade framåt som hos en varg, inte åt sidan som på rådjur och kaniner.

Vestibulo-okulära reflexen. Finurlig i sin enkelhet. Källa Wikipedia.

När vi rör huvudet känner örats båggångar av dessa rörelser och aktiverar en reflex som stabiliserar bilden av t ex ett bytesdjur på mitten av synfältet genom att producera en ögonrörelse i motsatt riktning till huvudets rörelse (vestibulo-okulära reflexen). Vi kan vrida bålen och huvudet när vi springer, men ändå fixera blicken på ett mål i fjärran. Reflexen måste ha varit viktig när vi jagade byte.

Vår inre löpare
För mellan 100 - 200 000 år sedan utvecklades Homo sapiens i Afrika. För 10 000 år sedan hade den nya arten befolkat större delen av världen, från Sydamerika till Australien. Det är en kolonisering som saknar motstycke.

Homo Sapiens använde fantasi och intelligens när de jagade. De försökte tänka som bytesdjuret. När bytet var inom synhåll, fixerade jägaren det på näthinnan och sprang tills bytesdjuret kollapsade av värmeslag. Jägaren blev också trött men uppmuntrades av endorfiner och endocannabonider och uppbådade kraft att döda bytet. Det är ursprunget till "runners high". Denna förmåga att springa långt mitt på dagen i värme var avgörande för vår arts framgång. I en studie för några år sedan kunde man se att en mutation i genen ACTN3 som förbättrade uthålligheten snabbt spred sig i populationen, vilket visar att löpning var värdefullt för vår överlevnad som art.

Vi springer av många anledningar, men den djupaste orsaken är att löpning aktiverar urgamla program i våra kroppar. Hela vår fysiologi - från skallens form till hur fotvalven välver sig - är utformad för att maximera vår förmåga att springa långt. Jag tror det är därför vi mår bra av att springa.

Vi är alla löpare
Vi är inte starka och vi är inte snabba, men vi hittade en lucka och skapade vår egen nisch och jorden är numer överfylld av ättlingar till de första löparna. Jag är fortsättningen på en två miljoner år lång stafettkedja av löpare och jag springer min sträcka. Loppet startade på Afrikas savanner och har sträckt sig runt jordklotet och det finns inget mål. Löpningen är ett mål i sig.

Varje söndag de senaste veckorna har jag sprungit en runda runt halva Härnön utan att titta på klockan. Jag springer på känn utan att ta ut mig och jag fokuserar på löpteknik. Varje gång går det lite fortare. Jag lyfter fötterna som om jag springer på brännhet sand och blicken är fastlåst vid ett suddigt byte långt bort i fjärran. Jag försöker springa innan det blir mörkt. Man har inte många timmar på sig nu. Det måste bli mörkare, innan det blir ljusare.

Mot Alperna

I morgon påbörjar vi resan ner till Davos och på lördag morgon kl 7:00 den 28 juli springer jag - om allt går väl - mitt första ultralopp. Det mesta känns bra. Jag hade en liten svacka förra veckan, men nu tror jag på mig själv igen. Bloggen är en bra terapeut. När jag skrivit ner min oro, försvinner den. Ibland räcker det med en kommentar eller att någon bara säger att jag fixar det här. Det behövs så lite ibland. Fast innerst inne har jag aldrig tvivlat.

Jag är lite orolig för två saker: Att jag ska bli sjuk och att jag ska vara känslig för höga höjder. När vi flyger ner befinner vi oss på hög höjd. Trycket i kabinen motsvarar 2500 meter. Det är samma höjd som jag ska springa på. Det är tillräckligt högt upp för att man ska känna ett tryck mot örat vid upp- och nedstigning. Det är dessutom tillräckligt torrt för att virus ska få en rutschkana ner i luftvägarna. Men det är lite spännande med höga höjder också. 

Hög på hög höjd
I en studie delade man in en grupp italienska bergsklättrare i tre grupper: en grupp vandrade i fyra timmar på låg höjd, den andra gruppen gick fyra timmar längs en stig som steg upp till en 3000 meter hög bergstopp. Den tredje gruppen tog en helikopter till samma topp.

Forskarna tog blodprov längs vägen för att mäta nivåerna av endocannabinoider. Flera studier på senare tid ger stöd för att det är endocannabinoiderna som är ansvariga för den euforiska känsla som kallas runners high. Man såg att grupp 1 ökade nivåerna av endocannabinoider, men att grupp 2 - som klättrade mot höga höjder - ökade nivåerna mycket mer. De som flög helikopter upp till toppen utsöndrade dock ingenting alls. Det tycks alltså som att ju mer vi stressar vår kropp, desto mer endocannabinoider är det som frigörs för att hantera den stress vi utsätter oss för.

När jag når den högsta toppen längs Swiss Alpine, kommer jag alltså att vara bokstavligen hög. Studien visar att långvarig, lågintensiv ansträngning, framkallar de ämnen som man tror är ansvariga för runners high. Endocannabinoider är besläktade med cannabis och fäster till samma receptorer. Detta system har troligtvis utvecklats för att motivera oss att ge det lilla extra när vi spurtar ikapp ett byte, dödar våra fiender eller vill ta oss över bergets topp. Vi glömmer smärta, skavanker och alla sorger och bekymmer. Kemikalierna gör oss dessutom sugna på mer. Det återstår att se om min dos räcker för det.

Film och 2 x Kate Bush
Jag hittade en 13 minuter lång film från Swiss alpine 2010 som en löpare gjort. Det ser både härligt och slitsamt ut. I bakgrunden hör man Kate Bushs suggestiva låt Running Up That Hill. Den första raden i sångtexten är: It doesn't hurt me ... Underlaget verkar besvärligt. Det är viktigt att ha koll på fötterna, vilket kräver att hjärncellerna har tillräckligt med energi. När Jonas Buud gick i mål som segrare 2010 blödde han från båda knäna efter två rejäla vurpor. Jag kom att tänka på en annan av Kate Bushs låtar: Don't Give Up, som hon sjunger tillsammans med Peter Gabriel.

The Long And Winding Road

Det har varit en lång och slingrig väg från de första löpstegen för drygt två år sedan till idag då jag står på tröskeln till Alperna. I går passerade bloggen 300 000 sidvisningar. En del läsare har följt med från början, andra har hoppat på längs vägen. Jag har säkert tappat någon i en och annan ytterkurva också. Det är en rätt yvig blogg som handlar om det mesta, men drömmen om ett ultralopp har löpt som en röd tråd genom alla inlägg. Under sommaren har flera nya läsare hört av sig. Jag tror inte att jag kan sluta skriva nu. Det är för kul och det ger mycket. I början skrev jag ofta rakt upp och ner, men nu är jag nästan maniskt noga med fakta och källor och läser igenom texten flera gånger innan jag publicerar. Antalet inlägg har därmed gått ner från 5 i veckan till kanske 2-3 i veckan. Men jag tycker inläggen har högre kvalitet nu.

Jag tar med mig min iPad så att jag kan blogga lite från både Schweiz och Italien. Det kanske är någon som vill följa min löpning över Alperna? Jag har startnummer 887 och man kan beställa någon slags sms-tjänst här.

Löpning är en drog

Alltsedan människans förfäder skakades ner från träden har vi varit i rörelse. Först sprang vi på savannen i några miljoner år och sedan brukade vi jorden i några tusental år, men under det senaste århundradet har vi blivit stillasittande. Vi har varit så framgångsrika att vi hade råd att bli lata, men det har skett till priset av försämrad hälsa. Vi är friskare än någonsin tack vare teknik, vetenskap och effektiv arbetsfördelning, men vi är inte så friska som vi kunde ha varit om vi fortsatt springa in i det moderna samhället. När man springer blir man både friskare och återknyter kontakten med det som ursprungligen gjorde oss till de vi är: jordens mest effektiva ultralöpare. Dessutom kan man uppleva något som kallas runners high. Ett tillstånd som kan liknas vid ett lyckorus.

David Raichlen, från University of Arizona, försökte tillsammans med sitt forskarteam testa hypotesen att vi utvecklats som ultralöpare och att evolutionen skapat runners high för att motivera människan att springa långt och länge. Om denna hypotes stämmer, torde däggdjur som gillar att springa långt drivas av samma safter i hjärnan som vi människor, medan däggdjur som inte springer långt torde sakna dessa.

Lycksaligheten finns i hjärnan
De flesta elitlöpare upplever någon form av runners high, säger David Raichlen, och denna upplevelse orsakas - åtminstone delvis - av endokannabinoider i hjärnans belöningscentra. Däremot har man tidigare inte känt till om andra däggdjur har samma drivkrafter. I studien tog man tre däggdjur: uthålliga människor och hundar, samt de kvicka men lata illrarna. Trots att forskarna hade lite problem med illrarna kunde de se att det fanns avgörande skillnader mellan de olika arterna. Efter en tuff löpning (promenader duger inte) såg man att nivåerna av endokannabinoiden anandamid (som kommer från sanskrits och betyder lycksalighet och som det för övrigt finns små mängder av i choklad) sköt i höjden och löparna var mycket lyckligare när deras lyckonivåer testades efteråt. Illrarnas nivåer av anandamid var dock konstanta och när forskarna försökte prata med dem efteråt var de precis lika sura som vanligt. Illrarna upplevde inget glädjerus. De sover större delen av dygnet och gillar helt enkelt inte att springa. Hundar, däremot, älskar att springa. De har verkligen kul när de springer efter en pinne eller efter varandra.

Raichlens slutsats är att evolutionen utnyttjat endokannabinoidsystemet (som är minst 600 miljoner år gammalt) för att motivera människor och andra springande däggdjur att springa långt. Det handlar om långa sträckor och det krävs en rejäl ansträngning för att aktivera detta system. Det är inget som nybörjare känner. Tvärtom, det tar tid och man bör följa någon form av löpprogram för att gradvis bygga upp sin fysik. Sedan kommer hjärnans belöningar smygande. Man kanske visslar lite glatt redan när man är på väg ut på löpturen. Hjärnan förväntar sig en belöning och vi är både glada före, under och efter.

Runners high är ett komplext system som evolutionen har skapat för att kicka igång oss när vi varit på gränsen att ge upp. Det kan dröja länge innan man upplever denna lyckokänsla som dessutom är olika hos olika individer. De flesta löpare som springer långt känner att de mår bra av det - annars skulle de inte springa - men det är ganska sällan man upplever ruset från ett äkta runners high. Det är som att vara hög utan droger.

Knark i hjärnan
Det är inte så långsökt som det låter att löpning är som en drog. Faktum är att anandamid aktiverar CB1-receptorer i hjärnan, vilket är samma receptor som aktiveras av cannabis. I båda fallen uppnås en euforisk effekt, men bara i ena fallet är det helt ofarligt. Vi är utvecklade för att springa, inte för att injicera konstgjorda belöningar i hjärnan.

Så om man nyss börjat springa är det viktigt att inte ge upp. Efter några månader är man ikapp evolutionen och då kan man glömma alla andra beroenden. Löpningen blir som ett knark - ett nyttigt knark som ger en lagom lyckodos för det mesta och en och annan gång - när man kör riktigt hårt - en riktig överdos som är helt ok.

Sen kanske vi ska se över uttrycket "hon rusar runt som en iller". Illrar springer inte runt i onödan och nu vet man dessutom att de inte gillar att springa runt.

Foto: Kimberley Tamkun USFWS

Jag vill nå runners high nu

Många löpare som springer känner efter ett tag att de kommer in i ett "flow", mer bekant som andra andningen. Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans och i hjärnan bildas alfavågor, samma vågor som man funnit hos mediterande munkar. Det är ganska vanligt. Själv upplever jag en skön känsla efter ca 30 minuters lagom hård löpning. Men en del löpare når ytterligare en nivå. De hamnar i Nirvana och upplever en känsla av eufori, ett rus. Fenomenet är känt som "runners high". Det är ett subjektivt tillstånd och forskarna har länge diskuterat vad det är, och om det överhuvudtaget finns. Just nu längtar jag efter lite eufori. Efter vinterns tröstlösa lunkande på löpband befinner jag mig nu snarare i ett runners low.

Är det endorfiner?
Ända sedan fenomenet först beskrevs på 70-talet har man kopplat runners high till endorfiner. Endorfin är ett peptidhormon som binder till samma receptorer som morfin i hjärnan. Människor reagerar olika på endorfiner och det kunde förklara varför vissa kände sig höga och euforiska, medan andra "bara" kände sig behagliga till mods. Endorfiner är dock stora molekyler som inte kan tränga genom blodhjärnbarriären in i hjärnan. Därmed borde inte endorfinerna kunna vara ansvariga för lyckorus i hjärnan. Det var ett mysterium, men forskare och löpare godtog endorfinerna som orsak utan att mekanismerna kunde förklaras. När man så i början av 2000-talet identifierade andra lyckoämnen i hjärnan tycktes det som om endorfinerna var helt ute som förklaring. Men det brydde sig knappast någon om. 

För några år sedan lyckades dock tyska forskare bevisa att en lång löprunda leder till att hjärnan frisätter endorfiner. Med en PET-skanner kunde forskarna visa att löpare hade massor av endorfiner i hjärnan efter ett löppass – speciellt i de områden av hjärnan som har med känslor att göra. I testet påvisades ett klart samband mellan mängden frisatt endorfin och förbättringen av löparnas humör – ju större eufori de upplevde, desto mer endorfiner hade de i hjärnan. Dessa endorfiner frisattes i hjärnan - i hypofysen och hypothalamus - och behövde alltså inte ta sig in genom den välbevakade blodhjärnbarriären. Huruvida det är endorfiner, dopamin eller endocannabonider som ytterst är ansvariga för känslan av runners high vet vi inte än. Men det är i alla fall en eller flera drogliknande substanser i hjärnan.

Knark i hjärnan
Varför är vi då utrustade med ett system som belönar hård fysisk ansträngning? Svaret går kanske tillbaka till vårt ursprung. Vi är den enda hominid som kan springa långt. Den nyaste forskningen tyder på att människorna tidigt skilde sig från aporna genom flera evolutionära anpassningar till energieffektiv löpning. Förmågan att springa långt tycks ha varit avgörande i vår utveckling, det var en ledig nisch i naturen som gav tillgång till näringsrikt kött. Förutom att springa långt har människan också en förmåga att ge allt i en spurt. Det spelar ingen roll hur trött en löpare är, det finns alltid krafter till en spurt. Det beror på att hjärnan ser till att hålla en reservmarginal så att kroppen inte ska förlora sin jämvikt. När målet är nära vågar hjärnan frigöra dessa reserver. Dessutom sköljer en våg av välbehag genom hjärnan efteråt, vilket gör att man vill upprepa beteendet igen och igen.

Antropologer och evolutionsbiologer tror i dag att våra tidiga förfäder fällde byten genom att jaga dem tills de blev utmattade. Fakta baserade på vår anatomi, från hur våra fötter ser ut till huvudets form, stödjer antropologernas teorier. Därmed torde också vårt nervsystems funktioner ha utvecklats för att passa till löpning eftersom kroppen är hjärnans spratteldocka.

http://www.botswanasafari.info/

Antropologen David Raichlen tror att runners high uppstått som en mekanism för att både ge motivation för löpning genom att framkalla lyckorus och välbefinnande och samtidigt lindra smärtan som är en ofrånkomlig följd av hård fysisk ansträngning. Fenomenet kan ses som ett belöningssystem så att vi ska klara oss igenom smärtan just innan den avgörande kampen. Evolutionen kunde inte förutspå att människorna skulle framställa konstgjorda droger som fäster vid samma receptorer.


Människan utvecklade kastvapen ganska sent. En typisk uthållighetsjakt bestod därmed förmodligen av flera timmars långdistanslöpning, en kraftfull spurt och sedan en kort brutal närkamp där bytet dödades med en klubba, en vässad käpp eller en sten. 

När vi springer på gränsen av vår förmåga frigör hjärnan de substanser som gjorde oss till människor och det är kanske därför som det känns så rätt att springa. Att springa är att exekvera den kod som gjorde oss mänskliga och som finns gömd längst in i varje cell. Löpning är ett sätt att återknyta kontakten med den djupare meningen i att vara människa. Det är en annan aspekt av "runners high". 


Det känns långt borta just nu, det är knappt jag kommer in i andra andningen för närvarande. Men det är bara att fortsätta springa. Det kommer. Lika säkert som vår kommer efter vinter.

Min träning
Jag åkte 17 km skidor igår. Det var en friskvårdsaktivitet på jobbet och jag hade egentligen inte tänkt åka mer i år. Efter ungefär tio kilometer fick jag ont i högerarmen igen som jag misshandlade så under Vasaloppet. Det var en lite trist avslutning på skidsäsongen. Men det var vackert väder och en fantastisk naturupplevelse att åka ut mot Kolstastugan (tror jag den hette). Nu blir det löpning hädanefter. Idag sprang jag 3 gånger 1,5 km med högt tempo inkl upp- och nedvarvning. Jag är på väg upp ur runners low och jag kan skönja slutet på uppförsbacken.