Det finns ingen plan B

Nu är det två nervösa veckor kvar till Swiss Alpine. Jag har börjat trappa ner på träningen. Den här veckan har vi varit i Lysekil och jag har sprungit i stort sett varje dag, både på asfaltsvägar och - med tungan rätt i mun - på klippor och stenar längs med havet. Från och med idag tränar jag lite mindre än vanligt och det blir inga fler tunga långpass. Nästa vecka blir det bara några få löppass, varav minst ett i Davos. När man minskar på träningen, laddas kroppen upp och jag tror att jag kommer att vara i toppform i Davos. Redan nu känner jag mig starkare än någonsin. Resa och hotell till Schweiz är bokat och klart. Biljetterna ligger nedpackade i inplastade fickor.

Stångehuvud i Lysekil.

Efter loppet åker jag till Alassio i Ligurien. Det blir en sju timmar lång tågresa. Efter fem dagar i Italien och stärkande medelhavsmat och dryck är jag - enligt mina beräkningar - tillräckligt återhämtad för att ta mig till Nice och sedan flyg hem. Sen har jag bara en vecka på mig att bli människa igen innan jobbet börjar. Resan till Alassio och resan från Nice är bokad.

Allt tycks vara planerat och färdigt, men mellan dit och hit ska jag springa ett ultralopp. Jag har en startbiljett, men det kan hända mycket mellan nu och då och inte minst under tiden. Jag är mest rädd för att ett virus ska tränga sig in i någon av mina celler, eller att någon dubbelknut i knät ska gå upp.

Jag försöker utarbeta en plan B, ifall jag skulle bli sjuk, skadad eller av någon annan anledning inte kan vara med eller tvingas bryta. Men det går inte, jag har inga krafter till det. Jag kan inte tänka i banor som inte följer Swiss Alpine. Jag ser bara ett svart hål, en avgrund, vid sidan om det. Om jag missar loppet kommer jag att ramla och falla fritt i flera dagar innan jag krossas av min egen tyngd. Sedan dröjer det ytterligare flera dagar innan jag vaknar upp i vardagen efter kraschen mot verkligheten. Då är det försent med en plan B. Jag beställde inget avbokningsskydd på flyg och hotell heller.

Jag hittar stöd i en forskningsrapport. Det är bättre med ett mål än många olika mål. Vi är dåliga på att jonglera med fler mål. Särskilt när man balanserar på en lina.

Lindansare
Jag är nervös och spänd. Det känns som om jag står framför en åtta mil bred klyfta och över denna avgrund finns ett långt rep fastspänt. På min sida hålls repet fast av starka armar som jag kan påverka, kontrollera. På den andra sidan finns det jag inte kan kontrollera. Den sidan hålls fast av hoppet. Om jag spänner repet för hårt på min sida, går det kanske av. Om jag spänner det för lite, blir det slakt och osäkert och repet kommer att svänga fram och tillbaka.

Jag är spänd och repet är spänt och repet må bära eller brista. Jag lever på hoppet och jag förbereder mig så gott jag kan. Men jag har ingen plan B. Det finns bara ett åtta mil långt rep och en avgrund som jag inte ser någon botten på.

Jag vill ut på repet och springa och jag hoppas att det håller. Min sida håller - det vet jag - den första halvan av sträckan, sen litar jag till den andra sidan. Även när jag är långt bortom synhåll kommer min sida att hålla fast. Jag måste titta rakt fram och fokusera på målet som jag inte ser; på tanken om ett mål på andra sidan. Jag ska inte se neråt och jag får inte titta tillbaka.

Ett åtta mil långt rep som försvinner in i dimman efter 47 km. Min erfarenhet sträcker sig bara så långt. Längre än så har jag aldrig sprungit och då är jag halvvägs. Efter det är varje steg ett steg närmare målet och samtidigt ett steg ut på nattgammal is. Det är då äventyret börjar.

Varför springer jag?
Jag tror att jag springer delvis för att bevisa för mig själv att jag är människa. Alla människor härstammar från jägare som sprang långa sträckor för sin överlevnad. Varenda en av oss bär samma gener i cellerna som gav oss unika överlevnadsfördelar på savannen och de flesta av oss är kapabla att springa så här långt med rätt förberedelser. Det låter kanske långsökt, men jag har i alla fall distans - långdistans - till mig själv. Mitt gamla jag är långt bakom mig nu.

Jag kanske också springer för att utvecklas som människa. Man vet aldrig när nästa katastrof klyver livets väg och jag tror att jag blir bättre på att ta mig till andra sidan om jag klarar det här nu. Det ger bättre balans, det gör mig starkare och kanske lite mindre rädd för djupet under mig. Man vet inte när katastroferna kommer, bara att de kommer i alla människors liv och det gäller att ta sig över till andra sidan utan bitterhet och ånger.

Varje utmaning jag övervinner, gör mig starkare. Det gör varje misslyckande också, det tar bara lite längre tid att läka ihop alla delar som gått sönder. Allt vi gör, gör oss starkare. Det är det man inte gör, som gröper ur en från insidan.

Äh, jag kanske söker svar som inte finns. Om tio år vet jag mer om varför jag sprang åtta mil. Kanske mitt gamla jag måste hinna ikapp så att jag kan se mer klart och tydligt, eller det kanske blir så att jag hinner ikapp mitt gamla jag på andra eller tredje varvet runt mig själv. Men då bryr jag mig knappast om varför jag sprang, den frågan släpper jag om två veckor. Då är det nya utmaningar som väntar, hoppas jag.