Fyra personlighetsdrag som kan kopplas till ett långt och friskt liv

Det finns en klar fördel med att använda möss och bananflugor när man studerar livslängd. De lever korta liv. Det tar alldeles för lång tid att följa en människas liv. Oftast hinner forskaren både pensioneras och dö, innan någon kan dra några slutsatser. Nackdelen med möss och bananflugor är att de är svåra att intervjua och att det är ännu svårare att få dem att skriva dagbok.

Som tur var finns det forskning som ser längre än en livstid. Vad säger de om vilka personlighetsdrag som kan kopplas till ett långt liv?

Du bör vara samvetsgrann
I en studie, som påbörjades på 1920-talet, har man följt 300 förlovade par och man fann att de som av sina vänner under åren sågs som samvetsgranna - tog inte stora risker och var noggranna och effektiva - levde längre.

En annan studie som följde ett antal personer mellan 1930 och 2000 kom till liknande slutsatser. De som ansågs samvetsgranna som barn och som vuxna levde längre än sina kamrater som inte ansågs samvetsgranna av sina vänner.

Du bör vara öppen
I studien från 1920 visade det sig också att öppenhet kunde kopplas till ett långt liv. De som var mest öppna för nya ideer, olika känslor mm, levde längre än de som var mer slutna och inte ville lära sig något nytt om världen. Fantasi och öppenhet gör det lättare att anpassa sig till förluster av vänner och hälsa och att anpassa sig till förändringar. Förlust och acceptans har alltid varit en del av livet, men förändringarna har aldrig varit så snabba som nu och kommer knappast att sakta ner.

Du bör vara emotionellt stabil
Studierna visade att emotionell stabilitet var den viktigaste egenskapen för kvinnor. Skillnaden mellan män och kvinnor på den punkten har dock jämnats ut och i nyare studier tycks emotionell stabilitet vara lika viktigt för båda könen.

Du bör vara glad och vänlig
Glada, generösa och vänliga personer lever längre. Ett gott skratt förlänger livet sägs det och det finns det starkt stöd för i de långa studierna. En glad person bjuder mer på sig själv och den som bjuder blir ofta bjuden. En surkart som gnäller och klagar får inte lika många besök på hemmet som den som är glad och intresserad av andra.

Du skördar det du sår, kan man säga. Det är en livsprincip.

Glad gammal man. Bild wikipedia.

Läs mer om hälsa, löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

Personligheten

Man är den man är. Det har man hört några gånger. Du är som du är du, Johan. Ja och det är du med, tänker jag. Till viss del föds man till den man är, sedan justeras man ganska mycket tills man är runt 20-25. Därefter kanske man får och en och annan rejäl stöt. Men i stort sett är de flesta densamma resten av livet efter 20-25. Det är därför vi inte upplever att vi åldras, för vi är ju - upplever vi - ungefär samma person. En 80-åring kan känna sig som 25, för hon tänker som när hon var 25.

Även om man är som man är blir man åtminstone lite klokare med åren. Hjärnans olika delar blir allt bättre på att skaka hand med varandra. Det är först i medelåldern man får en överblick. Man blir mindre säker på saker också. Att få överblick och bli mindre tvärsäker är detsamma som att bli klok. Nu tror jag att det enda jag någorlunda kan kontrollera är:

1. Mitt beteende och min attityd.

2. Att inte bli upprörd över det jag inte kan kontrollera.

Så mycket mer kan jag inte göra. Inte ens de båda punkterna känns enkla. Jag faller lätt tillbaka i gamla vanor och måste uppbåda viljestyrka för att ta mig ur de gamla hjulspåren. Under de senaste åren har jag ändrat flera beteenden och försökt att ändra min attityd. Jag försöker vara mer positiv, tydligare och lyssna mer. Det går sådär, särskilt det där med att vara tydlig (inga problem när jag skriver). Punkt två är lättare. Jag blir sällan upprörd över det som jag inte kan påverka. Men ibland blundar jag. Efter händelser som tsunamin, 11/9 och Utöya, så brukar jag bara stänga av. Jag vill inte veta.

Kontroll
Jag kan nätt och jämnt kontrollera mig själv. Denna självkontroll sköts av ett område i hjärnan som kallas prefrontala barken. Det är också en sak som blir bättre med åren. Det är väl bara om man slår ut hjärnan med alkohol som man gör bort sig numer och därför dricker jag inte särskilt mycket alkohol heller.

Men man blir aldrig bättre på att kontrollera andra människor eller vädret, det som ligger under punkt 2. Inte ens mina egna barn kan jag kontrollera. Först håller man i dem hårt och spänner bågen tills man en dag släpper taget och låter dem flyga genom livet alldeles av sig själva. Det kanske är det svåraste som finns. Jag tycker mer om den klassiska liknelsen där föräldern håller i en pilbåge, än den nya liknelsen där föräldrarna sopar framför barnen som om de vore curlingklot. Förr eller senare kommer krockarna och man kan inte sopa ända in i boet. I boet ligger vilsna curlingklot som inte vet vart de ska ta vägen.

Personligheten sitter djupt inne i hjärnan. Personlighetens signaler sköts av neurotransmittorer som dopamin och serotonin. Dessa fanns redan på dinosaurernas tid och långt innan dess. De reglerade först bara sådant som matsmältning och cirkulation, men när hjärnan utvecklades fick serotonin och dopamin mer avancerade uppgifter. Därvidlag är det inte så stor skillnad mellan möss och människor. Skillnaden mellan djuren och människan är att vi har en dirigent i prefrontala barken som försöker skapa harmoni och balans mellan olika impulser som bubblar upp. Vi kan välja att inte följa våra impulser.

Dopamin och ADHD
Ett djur är - om man skalar av allting annat - en avlång kropp med ett hål i vardera ändan som rör sig i munnens riktning för att ta in föda. Djur drivs av vingar, fenor, ben och - sist men inte minst - dopamin. Dopamin skapade en vilja att röra sig mot något. Utan dopamin skulle vi svälta ihjäl. Möss utan dopamin äter bara om de får mat serverat framför munnen så att de bara behöver gapa. Dopamin gör att vi vill något. En del vill mer än andra. En del har mer driv. Förmodligen var det dopamin som fick människan att sprida sig över jordklotet.

I en studie såg man att genen DRD4 (den långa versionen) förekommer i högre grad bland nomader än bland bofasta. Denna gen påverkar förekomsten av dopaminreceptorer och har kopplats till ADHD. De afrikaner som sedan blev asiater och som stannade kvar och utvecklades till hankineser har en låg förekomst av DRD4, medan de asiater som gav sig iväg, korsade Berings sund, floder, skogar och hittade en väg genom Kanadas glaciärer och till slut fyllde hela den amerikanska kontinenten, har en hög frekvens av DRD4 (USA har högst frekvens av ADHD. Det kanske till viss del kan förklaras med att hela kontinenten är fylld av ättlingar till pionjärer).

De som idag får diagnosen ADHD var de som historiskt förmodligen först hittade vatten, byten och lägerplatser på den nya platsen. Det var de som först tog sig över floder, gick in i mörka skogar och hittade vägen. Att vara nyfiken, "överaktiv" och äventyrlig var ett viktigt personlighetsdrag. Det ökade risken, men för att utvecklas måste man ta risker. Hos bofasta befolkningar är det inte en lika stor fördel att vilja ge sig iväg och undersöka horisonten. Men utan dopamin skulle inte mycket hända. Alla skulle kanske ha stannat i Afrika eller i Kina.

Personliga djur
Personligheten sitter djupt. Du kan var introvert, försiktig, nyfiken, utåtriktad, ängslig, kreativ osv. Alla som har husdjur vet att de också har personligheter. Men det som inte många vet är att även en eremitkräfta har personlighet. En del eremitkräftor kommer snabbt ut ur sitt skal medan andra är lite mer försiktiga. En del krokodiler vakar mer aggressivt över sina yngel, medan andra släpper ynglen vind för våg. Ibland är det ena beteendet bättre och ibland det andra och just därför finns det flera olika personligheter. De blomstrar i olika miljöer (du kan vara introvert eller extrovert beroende på miljö). Denna variation gör att det finns en utveckling, en evolution. I en farlig miljö är det bättre att vara ängslig och försiktig, medan det i en miljö med många möjligheter är bättre att vara nyfiken och försigkommen. Ur evolutionens synvinkel avgörs hur bra något är med hur många gener man lyckas skicka vidare till kommande generationer.

Man är den man är fast ibland vill man vara där man inte är
Jag tror de flesta är nöjda med sin personlighet. Man vill ogärna byta, för då skulle man ju i någon mån inte vara densamma. Däremot kanske man vill öka eller minska olika drag av sin personlighet. När jag såg videon nedan tänkte jag att jag kanske måste våga visa mig svag. Mycket av det jag gör syftar ju till att bygga upp min kompetens och min fysiska styrka. Hennes budskap skakade om mig lite. En dag blir alla svaga och man kanske måste börja träna på det? Eller åtminstone tänka på det? Eller ska man köra på som vanligt? Jag vet inte.

Se hela videon. Brené Brown är en fantastiskt bra föreläsare med mycket humor och insikt. Lade in den med svensk textning.