Runners World - Nio anledningar att älska snölöpning

Det finns flera anledningar att gilla snölöpning. Det är något speciellt med att springa i snö. De gamla vanliga stigarna blir nya vita stigar. Här kommer min lista med snölöpningens fördelar:

1. Du kan du se spåren du lämnar efter dig. Du kan springa vart som helst i skogen och hitta tillbaka.

2. Du kan springa genom täta skogar utan att få spindelväv i ansiktet.

3. Du tränar nya muskler. Du måste lyfta fötterna. Alla steg är olika, för snön ligger aldrig på samma sätt.

4. Ljudet från snön liknar ...

Läs fortsättningen här.

Springer på livets stig

Igår sprang jag i skogen längs upptrampade stigar. Det är fortfarande mycket snö på marken. Jag hoppade, trampade lite snett, snubblade till och återfick balansen. Jag lutade kroppen framåt uppför ett brant berg, kortade ner steget när jag sprang ner igen jag. Jag höll utkik efter isfläckar, gömda stenar och blöta pölar.

Det mesta som jag upplevde igår har jag glömt bort nu, men alla rörelser registrerades av hjärnan. Min hjärna justerade rörelserna och lagrade tusentals mönster i lillhjärnan som ansvarar för koordination, kroppshållning och balans. Jag glömmer, men min kropp bär med sig minnen av det jag gjort så att jag ska bli bättre på det jag gör.

Testa att blunda och gå genom ett rum. För att ta dig fram trevar du längs väggarna med händerna och känner dig försiktigt för med fötterna. Du rör dig som nån slags gigantisk insekt och använder händer och fötter som antenner för att förmedla rummets egenskaper till hjärnan. Det är inte lätt för en människa att ta sig fram utan syn, men det går. Du har en inre bild av dig själv. Hjärnan samlar in information från muskler och leder och från balansorganet långt inne i öronen. Den sammanställer sedan all information så att du kan uppfatta och hantera armar, ben och bål som en sammanhängande enhet och känna av hur delarna rör sig i förhållande till varandra, avgöra om kroppen förändrar hastighet och läge i förhållande till gravitationen, ge dig en uppfattning om kraftutvecklingen i olika muskler och sist, men inte minst, kontrollera om alla dessa rörelser är tillräckliga eller om det krävs fler justeringar.

Innan jag träffar marken med foten har ...

Läs mer ...

Snölöpning

Igår sken solen. Det var 13 grader kallt. Vit gnistrande snö. Klarblå himmel. Snö som virvlade runt när man rörde den. Jag stoppade ner fötterna i mina numer nästan tandlösa icebugs och sprang till vägen som leder till skogen. Jag lämnade vägen och sedan stigen. Stubbar, rötter och stenar döljs under snön. Man kan ana dem i snötäckets kontur. Det är en utmaning, en extra dimension att läsa det man inte ser.

Jag vrickade fötterna på dolda stenar, men inte mer än att jag kunde springa vidare. Små vrickningar gör mig bara starkare, vilket ...

Läs mer ...

Kognitiv fitness

Jag har varit några dagar i fjällen med släkten, vilket betyder att man måste anpassa sig och att man inte riktigt kan följa sina invanda mönster. Det är särskilt svårt att följa nya vanor, som min nya vana att fasta två dagar i veckan enligt 5/2-metoden. Sedan några veckor äter jag 600 kcal två dagar i veckan (övriga dagar äter jag som vanligt). Men det kändes fel att klämma in en fastedag när man äter gemensamma middagar. Som tur är finns det olika varianter av fasta och jag körde 16/8- fasta istället - från middag till brunch, några dagar. Sen blev det ett lättare mellanmål i någon fjällstuga innan middagen. Med tanke på all skidåkning blev det ett ganska stort kaloriunderskott under fjällvistelsen. Det var nästan så att jag tillämpade kalorirestriktion. Jag kanske tjänade in lite tid i form av längre livstid. Men det är långt ifrån bevisat.

Vanorna
Jag har flera gånger varit inne på vanornas betydelse. Vi är våra vanor, kanske så mycket som 95 procent av allt vi gör är vanestyrt. Dålig hälsa beror ofta på att dessa 95 procent består av ett antal handlingar som är dåliga för hälsan. De flesta vet också om detta. Man vet vad som krävs för att förbättra hälsan. Människan är ju expert på sin egen hjärna, på sitt operativsystem. Ändå följer man inte sina egna råd. De allra flesta vet om att de kanske bör äta mindre, sova mer, stressa mindre, sluta röka och använda hjälm när de cyklar, för att förbättra eller behålla sin hälsa. Denna paradox beror på många saker, men i botten finns en brist på kognitiv fitness. För att förändra en vana krävs viss kognitiv fitness.

Alla vet förmodligen vad fysisk fitness betyder, d v s att ta hand om och träna sin kropp. Kognitiv fitness är mer inriktad på förmågan att använda den mentala energin som stöd för att hålla fast och fullfölja ett nytt beteende.

Börjar i morgon
Det är lätt att sluta röka. Det svåra är att inte börja igen. Det är lätt att börja springa, men det är svårare att fortsätta. Det är lätt att börja banta, bara inte idag då jag äter en god buffé. Det är lättare att börja i morgon. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att hon passar på att äta mycket idag för i morgon ska hon gå med i Viktväktarna eller börja följa någon diet. Men den tidpunkten finns i en morgondag som rullar framför livet. I morgon är alltid en annan dag.

Vad är kognitiv fitness?
Kognitiv fitness är inte detsamma som intelligens, åtminstone inte enligt en snäv definition av intelligens. Kognitiv fitness är något som kan tränas upp. Den består av många saker, men om jag skulle försöka definiera den så är det framför allt tre komponenter som är viktiga: viljestyrka, flexibilitet och uthållighet.

Viljestyrkan är den viktigaste delen. Det är en resurs och den kan tränas upp och det har jag skrivit om i flera inlägg. Viljestyrkan kan också försvagas. Den varierar dessutom under dagen. Viljestyrkan är som starkast efter en måltid eller efter man sovit. Den laddas upp av mat och av sömn. Den förbrukas när man fattar många medvetna beslut och håller många tankar i arbetsminnet. I slutet av en arbetsdag som inneburit många aktiva beslut är man mottaglig för frestelser som godis och hjärnan är mer inriktad på att överleva än på att upprätthålla goda relationer till sina närmaste.

Flexibilitet är också en viktig komponent. Det är förmågan till anpassning och till att tänka nytt. En hjärna som hela tiden är upptagen med att fatta medvetna beslut, är sämre på att tänka nytt och att anpassa sig till nya situationer. Precis som kroppen behöver återhämtning efter träning, behöver hjärnan också tid att återhämta sig. För mig är löpningen en form av återhämtning, en stund då jag ofta inte tänker på någonting alls. Ibland när jag springer tänker jag bara på andningen, precis som om jag mediterade. Efter en stund börjar hjärnan associera fritt och jag känner mig väldigt kreativ och det finns inte något problem som jag inte kan lösa eller anpassa mig till.

Uthållighet är också viktigt för kognitiv fitness. Genom att se till att hjärnan får återkommande återhämtning, orkar man mer fysiskt, känslomässigt och mentalt. Man känner sig fulltankad. Det största hindret är nog stressen. Stressen gör oss mindre uthålliga. Till viss del är stress bra. Stress tvingar oss till anpassning. Men ofta är det inte konkret stress som ett lejon, utan något mer diffust, som stressar oss. Ibland känner jag mig stressad, men jag vet inte alltid varför.

Vägmärken eller kontroller
Jag tror att vi måste stanna upp ibland och laddas upp med energi. Ingen springer en hel dag, fast vi tror vi kan använda en att göra-lista som en orienteringskarta från morgon till kväll. Men målet flyttas hela tiden framåt med nya ”måsten”, nya kontroller. Vi kommer aldrig i mål. Det vore bättre om man kunde följa vägmärken istället för att hela tiden ta ut en ny kompassriktning och rusa iväg än hit och än dit, tills man hamnar utanför kartan och till slut inte ens hittar igen sig själv. 

Galning på fjället
Jag åkte en del skidor i fjällen; mest blev det lugna fjällturer. Jag har haft lite ont i vaden senaste veckan, men jag tog med mina icebugs ifall det skulle kännas bättre. Näst sista dagen gick skidorna sönder och då sprang jag vid sidan om skidspåret upp till en fjälltopp i stället. När jag var uppe på toppen sprang jag backintervaller på ungefär 900 meters höjd. Efter sista backrusningen ville jag dra en lavin av snö över mig och vila en stund. Jag låg och flämtade i snön tills jag blev kall. Sen sprang jag raka vägen hem till stugan; först halsbrytande utför kalfjället, sedan stapplande genom fjällbjörkskogen och till sist gående genom barrskogen. Det blev en lång snöpulslöpning genom djup snö. Jag var helt slut efteråt. Att springa i snö är bland det jobbigaste som finns. Det bästa var att vaden kändes bra och att det kändes som ett bra träningspass inför Swiss Alpine. Jag kanske kan köra ett intervallpass senare i veckan.