Vad är poängen med att utmana sig själv egentligen? Din kropp är som gjord för att bevara saker som de är. Den trivs i komfortzonen. Det har ju bevisligen hjälpt dig att överleva hittills.
Betyder det att du aldrig ska lämna din komfortzon? Det beror på. Vill du utvecklas så måste du utmana dig själv. Du flyttar dina gränser när du befinner dig på gränsen för dina förmågor. Du tar dig steg för steg ut ur komfortzonen och det förändrar din komfortzon. Det som nyss var en utmaning, känns bekvämt.
Idag är det många medvetna motionärer som delar upp sin träning i 80 procent lugna pass och 20 procent hårda pass. Det kallas för polariserad träning. Det är ett effektivt ...
Flera studier visar att träning är lika viktigt för hjärnan som för kroppen. Träning som exempelvis traillöpning eller skidåkning engagerar både din hjärna och din kropp och gör dig bättre på flera sätt. Men hur viktig är träningens fysiska komponent? Är det fysiska lika viktigt som det mentala?
I en ny studie med 100 äldre personer fick 38 av dem el-cyklar, 36 fick vanliga cyklar och 25 personer fungerade som en icke-cyklande kontrollgrupp. De som fick cyklar cyklade på dem tre gånger i veckan under åtta veckor.
Det visade sig - i motsats till förväntningarna - att personerna i el-cykelgruppen gjorde lika stora framsteg i mentala test som de i vanliga cykelgruppen, trots att de inte behövde trampa lika hårt.
Att komma ut och utforska världen och att lära sig att köra på en ny sorts el-cykel hade fördelar utöver den fysiska utmaningen, tror forskarna. Motion handlar inte bara om hjärta och muskler. Hjärnan och de utmaningar den utsätts för är lika viktiga.
Det viktiga är att våga lämna komfortzonen. Genom att göra nya saker när du tränar tycks hjärneffekten bli mycket större. Om du springer samma vanliga runda varje gång, pröva trail, MTB, skidor eller orientering. Pröva åtminstone en ny runda. Huvudsaken att det är nytt och att det känns svårt. Om du dessutom känner ett motstånd, då är du på väg att utmana dig själv. Vägen från komfort- till utmaningszon kännetecknas av ett växande motstånd.
För människan finns det många sätt att dö på, men bara två att leva på: överleva eller blomstra. Att överleva är att på olika sätt minska risken att dö. Du strävar efter mat, skydd och gemenskap. Du bygger en komfortzon. För att blomstra måste du lämna komfortzonen och söka utmaningar. Det kommer inte av rädsla utan av en lust och en längtan att växa i utmaningens riktning.
När du springer från lejon drivs du av rädsla. Det är du bra på, för alla dina förfäder - från de första bakterieliknande livsformerna till de primater som födde dig - har flytt för att överleva. Du vet - utan att veta - hur du ska hitta mat och skydd, för din kropp gör det åt dig. Du härstammar i rakt nedstigande led från individer som hittat mat och sökt skydd i rätt ögonblick. De kroppar som misslyckades med det dog ut. Det är ett naturligt urval - de skickade inte sin icke-funktionella kod vidare till nästa generation.
Varje generation är ett testfall. Om det går bra så går koden vidare, om inte är det slut. Du är resultatet av en miljard lyckade testfall, men ändå går det fel ibland.
Idag jagas du inte av lejon. Du har mat och husrum. Rätts- och välfärdsstaten vakar över dig. Men är det tillräckligt? Vill du bara leva i välmåga, dag in och dag ut tills dagarna tar slut?
Nej, att överleva är bara ett av evolutionens ben. Det andra benet är sexuell selektion. Påfågelshannar har enorma stjärtfjädrar. Denna utstyrsel ökar inte chansen att överleva när de flyr eller slåss, men den skvallrar om att det finns resurser. Andra påfåglar gillar det de ser, och vad är skillnaden mellan påfåglarnas plymer, dyra bilar och bilder av ett lyckat liv på Instagram?
Alla vill bli gillade. Alla vill se starka ut. Vi vill se ut som personer med resurser i form av vänner, pengar, prestationer, bostad, jobb, och så vidare.
För en människa handlar det inte bara om att överleva, men hur vi gör med det andra benet - det som skapats genom sexuell selektion - är upp till oss själva. Det kan handla om att skaffa stora stjärtfjädrar och att stå högst i en hierarki, eller att utmana sig själv och blomstra.
Det finns ett stort gap mellan att bara överleva och att blomstra. Det tar tid att ta sig över. För att blomstra måste du känna dig trygg i din komfortzon, annars går du på nattgammal is. Det tar tid att bli trygg och bygga en stark emotionell grund. De som har bråttom upp i hierarkierna hinner inte med det. Och när de faller - och alla faller ibland - rasar de genom isen och har svårt att komma tillbaka.
Alla ögon på mig tack.
Utmaningar som får dig att blomstra kräver en komfortzon. Du måste känna dig trygg och säker, för det kommer stunder du inte blomstrar och då handlar det om överleva och att söka sig tillbaka till komfortzonen.
Om du vill bli bättre måste du våga utmana dig själv. Det kräver i sin tur en viss trygghet. Du måste tro att du klarar av det. För att bli bättre behöver du alltså både trygghet och utmaningar.
Hur kommer det sig att du blir bättre genom att utmana dig själv? Jo, det beror på att kroppen vill att saker ska vara som de är. Det har ju bevisligen hjälpt dig att överleva hittills. En utmaning är en risk. Kroppen trivs bra i komfortzonen. Den sträcker ut sig i vilstolen. Ditt hjärta slår i lagom takt, pH-värdet ligger fast, temperaturen håller sig kring 37 grader och kroppsvikten är relativt stabil.
Mot Kebnekaise 2014
Det är denna stabila jämvikt som är grunden till förändring. De enskilda cellerna eftersträvar stabilitet. De håller till exempel en viss vattenbalans och är beroende av ett stabil ... Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.
Kroppen och hjärnan - det viss säga du - vill gärna bevara saker som de är. Det har ju bevisligen hjälpt dig att överleva hittills, så du bör kanske bara träna lugnt och aldrig lämna din komfortzon?
Det är helt ok. Du mår bra av att träna lugnt. Hjärtat jobbar. Det finns stora hälsofördelar att bara träna lugnt. Men om du vill utvecklas måste du utmana dig själv. Det är när vi är på gränsen till vår förmåga som vi utvecklas. Det gäller allt som har med prestation att göra.
Jag delar upp min träning i ungefär 80 procent lugna pass och 20 procent hårda pass. Det kallas för polariserad träning. Det är ett effektivt sätt att träna på, men varför är det så effektivt? Kan man inte bara köra hårt eller bara köra lugnt? Jovisst, men för att bli så bra som man kan bli bör man göra bådadera. Det hårda ger intensitet, utveckling och glöd. Det lugna volym, tillväxt och återhämtning. De hårda passen röjer vägen och tar dig till nya platser, medan de lugna passen bygger en ny komfortzon på den nya platsen.
Men hur kan vi då bli snabbare, smartare och uthålligare, om kroppen ser till att ingenting förändras? När kroppen ser till att hjärtfrekvens, pH, temperatur och kroppsvikt inte förändras för mycket? Det låter märkligt, men det är denna jämvikt som är förutsättningen för förändring. De enskilda cellerna eftersträvar stabilitet för att fungera. De håller en viss vattenbalans och är beroende av ett stabil flöde av energi och syre. Om cellernas livsmiljö - dvs. de omgivande vävnaderna - förändras för mycket kan de skadas. Några döda hudceller gör ingenting, men några döda hjärt- eller nervcell är en allvarlig sak. Kroppen är därför utrustad med en rad återkopplingsmekanismer för att bevara jämvikten.
När jag springer intervaller minskar tillgången på syre och energi i blodomloppet. Jag börjar andas häftigt för att pusta ut koldioxid. Kroppens celler och funktioner ökar farten. Men om jag fortsätter springa och utmana mig själv, då räcker det inte med att andas snabbare. För att rädda kroppen ser hjärnan till att skruva upp min upplevelse av ansträngning. Men jag har bestämt mig. Jag ger inte upp. Det gör ont, men jag fortsätter springa för jag vet att ansträngning är en upplevelse som min hjärnan skapar och som dunstar bort i samma stund som jag stannar upp.
Det leder till att mina celler får brist på syre, glukos, ADP och ATP. Cellerna tvingas att söka nya biokemiska vägar. Gener aktiveras som förbättrar det biokemiska flödet i cellerna. Cellerna blir bättre på att använda fett, det bildas fler mitokondrier och kapillärerna växer för att blodet ska ut i alla vävnader och hjälpa kroppen tillbaka till en ny jämvikt. Den nya jämvikten blir min nya komfortzon.
De hårda intervallpassen är jobbiga, för de tvingar kroppen ut ur komfortzonen. Kroppen vill bevara jämvikten och din vanehjärna nickar instämmande. Det är du som måste bestämma dig för att komma över denna rädsla. Det är på andra sidan rädslan som du vill vara. Om du stannar kvar kommer det att kännas bra, men du kommer inte att bli bättre.
Det är stress som får oss att växa. Det vi bryr oss om, är också det som stressar oss mest. Det finns inget stressfritt liv, men det finns bra och dålig stress. En utmaning som du klarar av är bra stress. En utmaning som du undviker eller inte klarar av kan leda till långvarig, dålig stress.
Ibland ser jag fram mot intervallerna, andra gånger känner jag ångest och mitt undermedvetna letar undanflykter. Hur jag känner innan beror på hur motiverad jag är. För att komma vidare pratar jag med mig själv. Vad vill jag? Vill jag bli bättre? Då måste jag ut ur komfortzonen. Vad är det som hindrar mig från att bli bättre? Jag förstår att jag måste köra intervaller. Jag kommer inte undan. Under 4x4 minuter befinner sig min kropp och min hjärna utanför cellernas komfortzon. Jag utvecklas.
Det finns 80-åringar som kastar sig över nya böcker, som åker skidor hela vintern, som vill lära sig nya saker. De flesta vill nog se sig själva som en sådan ”superåldring”. Men hur kommer det sig då att dessa superåldringar är i minoritet?
Superåldringar De flesta tycker det är självklart att pensionsspara och investera för sin ålderdom, men det är inte lika självklart att investera i sin kropp. Det borde det vara. Det är ju kroppen som ska använda pengarna. Det är nämligen de som hela tiden utmanar sig själva som är pigga när de är 80 år. Det är viljan att utmana sig själv som är hemligheten bakom ett bra minne, en frisk kropp och kognitiv skärpa långt upp i åren.
Men hur ska man göra? Den amerikanska psykologen Lisa Barrett Feldman och hennes forskarteam gjorde nyligen en studie som ger en del ledtrådar.
I studien undersöktes 17 personer som klassades som superåldringar och jämfördes med en kontrollgrupp av vanliga åldringar. Det visade sig vara stora skillnader mellan de båda gruppernas ...
I lördags sprang jag 75 km och klättrade drygt 2 km på nästan 11 timmar. Fyra dagar senare föll jag 3 km på 5 minuter. Jag vet inte om jag kan jämföra ett ultralopp med ett fallskärmshopp. De är båda på sätt och vis en nära döden-upplevelse, men att hoppa går inte att föreställa sig innan man gör det. Vi är inte gjorda för det. Människan är uthållighetslöpare, inte fallskärmshoppare.
Sammanbiten. Snart dags att hoppa.
Fallskärmshopp
Ner kommer man alltid, tänkte jag medan jag satte mig tillrätta i det lilla propellerplanet. Vi satt tre stycken på en yta motsvarande bakluckan i en kombi. Planet lyfte. Utsikten var fantastisk i den klara försommarluften. Jag tittade på de andra. Jag försökte avgöra om min kompanjon var en självmordshoppare. Han verkade lugn. Erfaren. Tankarna rusade runt. Jag tänkte på hur det kändes att vara soldat och kasta sig ut över Normandie, på kollegans man som hoppade och hamnade i en grantopp, på tyngdaccelerationen g som är 9,8 m/s, på livet och döden och på livet efter döden.
Nu är det dags, hörde jag en röst säga. Först då förstod jag - hela jag - att jag verkligen skulle hoppa ut i atmosfären. En lite lucka öppnades. Jag hasade mig fram på rumpan. Satte fötterna på en liten avsats. Jorden låg helt stilla under mina fötter. Alla mina instinkter värjde sig mot att hoppa. Det kändes overkligt ... sedan kastade vi oss ut. Hoka Hey!
Jag kastade mig ut i universum och in i ett långt ögonblick. Det var overkligt tyst … i en millisekund - sen kaos.
And I'm free, free fallin' fallin'
Luften skrek och slet i kroppen. Jag skrek också, men mina skrik slets ur strupen och försvann upp i världsrymden. Det kändes som om kroppsdelar lossnade. Min blick kastade sig runt efter nåt att haka fast vid, men jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Sen kände jag två klappar på axeln - signalen att jag skulle sträcka ut armarna. Nu virvlade vi inte längre runt. Jag kunde fästa blicken på marken. Fallet var under kontroll. Jag var trygg. 15 eller 20 sekunder senare kände jag ett kraftigt ryck och allt stannade upp i ett kort ögonblick, som om någon tryckt på paus i filmen om mitt liv. Sen singlade jag sakta ner mot marken. Fallskärmen pustade och frustade ovanför mig. Vinden tjöt inte längre, utan susade hemtrevligt i öronen. Hormonerna, som nyss rusat runt i kroppen som yrvakna och ilskna myror, drog sig sakta tillbaka ner i sina hålor. Mina sinnen var dock fortfarande på helspänn. Pupillerna var uppspärrade och sög in allt. Jag upplevde världen intensivt. Jag tyckte jag kunde urskilja varje träd i skogen under mig och att det var grönare än det brukar vara. Några långa ögonblick av stillhet och kontemplation. Fallskärmen fladdrade mjukt i luften, som ljudet av segel som slår i vinden. Marken kom närmare och blev allt verkligare. Vi gled in för en mjuklandning på kroppens enda riktigt mjuka del. Aaaahh ... Fallskärmen lade sig som en alldeles för stor kunglig mantel bakom mig.
Jag tittade upp mot den klarblå himlen. Flygplanet cirkulerade däruppe. Blicken dröjde kvar i skyn. Jag tror jag såg rätt nöjd ut. Jag var rädd innan, men nu hade jag besegrat mina rädslor. Jag tackade för upplevelsen och stapplade mot bilen på trötta ben. Det rusade fortfarande vilsna adrenalinstinna myror runt om i kroppen, så jag satt kvar en stund i den kokheta bilen innan jag vred om startnyckeln.
Film från hoppet. Jag verkar lite nervös innan:) Man landar mjukt, va? ...
Nästa utmaning
Mina styva ben minns High Coast Ultra, men jag har glömt krampen. Jag känner mig redan sugen på att springa nästa år. Då ska t o m en tjurskallig ...
Jag är skeptisk till mycket, men jag tror på kunskap och att man bör välja det som ger mening. Kunskap eliminerar inte alla skadliga beteenden, men påverkar tillräckligt mycket för att det ska vara värt att läsa resten av den här artikeln.
Två sidor av stress
Alla vet att stress är farligt. I en studie följde man 30 000 personer i 8 år med avseende på stressfaktorer ...
