Hur gör du för att bli starkare? Jo, du lyfter tungt så att muskeln får arbeta. Sedan vilar du och efter det lyfter du några gånger till. Nästa dag tränar du en annan muskel. På samma sätt bygger du upp din kondition. Du tränar, sedan vilar du och därefter tränar du ännu mer. Denna metod, som ligger bakom i stort sett all sorts träning, kallas progressiv överbelastning genom periodisering.
Metoden formaliserades av den amerikanska arméläkaren Thomas DeLorme efter andra världskriget. Han noterade att ovana muskler som utsätts för stress bryts ner och växer sedan tillbaka lite starkare. Om du gradvis ökar mängden träning så att musklerna utmanas precis lagom, blir du starkare och förbättringarna staplas ovanpå varandra.
Antika tetrader
Periodisering inom idrott går dock tillbaka till antiken. De första olympiska spelen hölls i Grekland redan 776 f.Kr. Grekerna tog idrott på stort allvar. Filosoferna diskuterade hur atleterna skulle träna. De kom fram till en träningsfilosofi som kallades tetrad, en slags periodisering som bestod av fyradagars-cykler:
Dag ett: korta, intensiva träningspass. Dag två: långa, ansträngande övningar. Dag tre: vilodag. Dag fyra: lugn träning. Oftast brottning med fokus på taktik.
Med tiden utvecklades tetrad-systemet. Den grekiska filosofen Lukianos lanserade ”train low-compete high”, det vill säga att atleter borde träna under utmanande förhållanden. Löpare skulle träna på sand och springa med tyngder. När det sedan blev tävling kändes det enkelt.
De grekiska atleterna blandade hårda och lugna pass. De vilade var fjärde dag. Men idrott var inte bara kropp, det var även utbildning. Lärandet bestod av fyra element: musik, retorik, idrott och språk. Idrott var bara en del. Filosofen Aristoteles (384 f.Kr. – 322 f.Kr.) var en av de första som varnade för överträning. Han tyckte det var ett problem att atleter tränade hårt och bara fokuserade på idrott, så att de inte orkade med övriga studier.
Även de gamla grekerna fuskade
En av de mest framgångsrika idrottarna var Milon från Kroton. Han vann OS i brottning sex gånger. Efter 24 år som obesegrad fick han stryk i sitt sjunde OS genom att motståndaren höll sig undan och tröttade ut gamle Milon.
Milon är mest känd för berättelsen om hur han i sin ungdom lyfte upp en nyfödd kalv och bar den på axlarna. Han gjorde samma sak nästa dag och nästa. För varje dag blev kreaturet större och när det var dags för OS var det inte längre en liten kalv, utan en vuxen tjur, som Milon bar på sina axlar.
Det är en bra berättelse. Om du som Milon gradvis ökar stressen på din kropp - på ett fokuserat och konsekvent sätt - kommer du att bli bättre.
De vinnande atleterna tjänade enorma förmögenheter (atlet betyder någon som tävlar för pengar/pris) och blev avbildade på statyer. För att undvika fusk tävlade alla nakna och med så få redskap som möjligt. Om någon avslöjades som fuskare uppfördes en fuskarstaty av fuskaren.
År 388 f.Kr mutade boxaren Eupolus från Thessaly tre av sina motståndare. Han och de mutade avslöjades och förevigades med fuskarstaty.
De olympiska spelen pågick under 1169 år till år 393 e. Kr. Det är längre tid än Sverige existerat. När Rom erövrat Grekland tappade spelen gradvis sin betydelse som sammanhållande kraft runt Medelhavet. I OS år 67 e. Kr. vann den ökända romerska kejsaren Nero kapplöpning med tiospann, trots att han ramlade av och lämnade banan. Dessutom införde han tävling i sång som han också vann. När Nero så småningom avrättades av romarna bestämde de grekiska domarna att OS år 67 var "void". Alla resultat från det spelet raderades.
Till sist var det den romerska kejsaren Theodosius som avslutade grekernas olympiska spel år 393.
Det sägs att vissa är födda till att bli ledare. De har ett försprång redan i livmodern. Det är en myt, såvida man inte är född med arvsrätt till ledarskap.
Winston Churchill föddes i en ledande familj, men han var själv ingen stor ledare före maj 1940. Han hade misslyckats med det mesta. De flesta såg honom som en 66-årig föredetting. Men han visste vad han ville. Han var orädd. Han var bra på att skriva och tala. Några veckor senare hade han fattat beslut och hållit tal som gjorde honom till en av de främsta ledarna genom tiderna.
Några är födda ledare. Karl XII föddes 1682. Som 15-åring utsågs han till kung av Guds nåde. Enväldig som sin far Karl XI. Han fick den bästa utbildningen och han trodde själv att Gud utsett honom till att leda Sverige.
Han var en bra ledare i fält, men han fattade flera dåliga beslut: som att försöka lära Polens härskare en läxa och marschera mot Moskva mitt i vintern. Taktik är konsten att vinna ett slag, strategi är konsten att vinna ett krig.
Folket kände inte till kungens tankar. De behövde inte det, ty kungen var ofelbar. Det tycktes stämma. De svenska karolinerna krossade allt motstånd. De marscherade mot fienden under tystnad. Det gjorde fienden skräckslagna. Sedan sköt de en salva på nära håll innan de gick till anfall med bajonett och värja. Danskar, ryssar och polacker drabbades av panik och flydde.
Karolinerna krossade allt motstånd.
Poltava 1709. Svenskarna marscherade på raka led mot en dubbelt så stark fiende. Svenskarna saknade kulor och krut, de saknade artilleri. De gick rakt på med dragna värjor. De marscherade under disciplinerad tystnad. Det var en skrämmande syn. Led efter led av blåklädda soldater. De ryska soldaterna bävade. Sedan sköt de första salvan. Det främste ledet med svenskar glesnade men de fortsatte marschera framåt. Trummorna slog taktfast. De fullföljde ödet. Det gick inte att vända. Deras öde var garanterat av kung Karl XII av Guds nåd.
Segermarschen tog slut i Poltava. Karl XII skyllde på en skada. Efter lite kalabalik tog det sedan tvärstopp i Halden. Då fick finansminister Görtz skulden.
Karl XII och Mazepa efter nederlaget vid Poltava. Karl XII simulerar en fotskada. Källa: Wikipedia
Fortfarande tycks många tro att de ledare vi har på något sätt är välsignade med medfödda kvaliteter, som bra kommunikations- och samarbetsförmåga, passion och viljestyrka, kraftfullhet och effektivitet. Men det är inget de är. De blev. De föddes, sedan blev de ledare genom en lång process.
De bästa ledarna är vanliga människor som du och jag, som har arbetat hårt för att bli bra på att lösa problem. De lärde sig tidigt att gå utanför sin komfortzon. De lärde sig bemästra otydliga och osäkra situationer.
De som lyckas bli bra ledare har också tränat upp sin kommunikationsförmåga. De har lärt sig övertyga andra. De har lärt sig att lyssna. De ser helheten. De är ödmjuka. Det är inte medfödda förmågor, utan färdigheter.
Bra ledare lyssnar. Tvärsäkra ledare pekar med hela handen.
Den grekiska retorikern Demosthenes anses som antikens främsta talare. Som ung var han tystlåten. Han stammade. Men han hade bestämt sig för att bli den ledande talaren i Athen. Det sägs att han övade vid havet för att lära sig överrösta vågorna. Han pratade med stenar i munnen för att lära sig artikulera. Ja, han gick så långt att han rakade halva skallen för att tvinga sig själv att träna hemma och inte falla för frestelsen att gå ut.
Woody Allen sa "80 percent of success is just showing up”. Vad betyder det? Jo, du måste visa upp dig. Vem är du? Vad står du för? Säg ja, men säg inte ja till allting.
Kalabaliken i Bender 1713. Det slutade med att Karl XII snavade på sina egna sporrar och blev tillfångatagen. Bild wikipedia.
De som gör allt detta har förutsättningarna att bli ledare. En del utses till ledare. Det kanske var deras tur i ett kösystem. Men om de inte har gjort det som krävs, blir de dåliga ledare.
Dåliga ledare pekar med hela handen eller håller händerna i byxfickan. De lyssnar inte. De ser inte helheten. Deras vapen är tvärsäkerhet. De strävar efter envälde. De anställer de som tänker lika. De är auktoritära. De ger order. De lägger sig i. De fattar beslut. De som leds lyder. Starka ledare aktiverar rädsla hos de ledde och de kanske går bra i några strider, men de vinner inte kriget. Till slut slutar de ledda att lyssna på den som skriker. Order blir brus. På lång sikt måste förändring komma inifrån. Det går inte att förändra människor från utsidan.
Slutet på de svenska stormaktsdrömmarna 1718. Den svenska modellen uppdaterades inte i takt med verkligheten. Karl XII:s likfärd.
De som vill bli uttagna till Navy Seals utsätts till en början för extremt auktoritärt ledarskap. Syftet är att filtrera fram de tuffaste kandidaterna. Sedan förändras ledarskapet. De som är kvar leder sig själva tillsammans med ledare som lyssnar och vägleder. Syftet är att skapa ett team där den i teamet som har mest kunskap i en situation är tillfällig ledare.
En bra ledare får individer att utveckla sig själva mot ett gemensamt mål. Det kräver empati, en förmåga att lyssna och att våga släppa kontrollen. Det sista är kanske det svåraste för dagens ledare.
Städer som snabbt och resolut vidtog åtgärder vid pandemin spanska sjukan 1918-19 hade en sjukdoms- och dödlighetsfrekvens som var 30 till 50 procent lägre än andra städer. Det visar en ny studie.
Just nu ser vi hur land efter land gradvis stängs ner på grund av viruset SARS-CoV-2 som orsakar Covid-19. Vissa länder har varit snabba, andra långsamma. I efterhand får vi facit, men man kan också lära av historien. Historia ger perspektiv.
I en ny studie har professor Stefan E. Pambuccian vid Loyola University Chicago Stritch School of Medicine, granskat den pandemi som härjade 1918-19 och kallades spanska sjukan*. Viruset infekterade halva världens befolkning och dödade 50-100 miljoner människor (främst unga människor).
I städer som San Francisco, St. Louis och Kansas City genomdrevs snabba åtgärder. De stängde skolor och kyrkor och de förbjöd folksamlingar större än 20 personer. Med facit i hand hade de 30-50 procent lägre nivå på sjukdomar och dödlighet jämfört med städer som reagerade långsammare. De hade dessutom ett mer utdraget och långsamt förlopp.
Ett motsatt exempel var Philadelphia. De anordnade en stor parad 1918, trots varningar om att den spanska sjukan troligtvis redan fanns hos några av soldaterna. Paraden skulle hållas. Planen följas. Snart fylldes sjukhusen med patienter. Inom några veckor hade 4500 människor dött. Det påminner om det senfärdiga svenska beslutet om Melodifestivalen. Det fanns en risk att några i publiken kunde vara sjuka, men Melodifestivalen skulle hållas. Några dagar senare hade det varit otänkbart.
"Ju strängare isoleringspolitik, desto lägre är dödligheten,"säger Dr. Pambuccian. Liksom idag tyckte folk att de hårda och strikta åtgärderna var onödiga. Det är svårt att se en exponentiell utveckling. Den är alltid linjär i den punkt man står på.
Allt är sig likt ...
Uppskattningsvis dog 675000 människor i USA. Folk var skeptiska, men reglerna gjorde uppenbarligen skillnad. Pambuccian anser att studien ger hopp om att de nuvarande åtgärderna - som land efter land genomför - kommer att begränsa effekterna av Covid-19.
SARS-CoV-2 och mutationer
Evolutionen sållar oftast bort de dödligaste virusvarianterna. Vid exempelvis ett ebola-utbrott flyr alla eller dör. Virus som dödar sina värdar får svårt att överleva. Relativt harmlösa förkylningsvirus frodas däremot. Men i den situation som rådde i världen kring första världskriget - då försvagade soldater låg tätt packade i salar och kaserner - gynnades ”elaka”, virulenta virusvarianter. Det ”spanska” viruset muterade; det kunde döda sin värd och hoppa till nästa. Sedan spred de hemvändande soldaterna viruset över hela världen. Ibland genom parader.
Även SARS-CoV-2 muterar. Påståendet att det inte muterar stämmer inte. Människans arvsmassa finns i DNA, som utgörs av två separata strängar som slingrar sig runt varandra, medan SARS-CoV-2 har sin arvsmassa i RNA, som vanligtvis är en enkelsträngad molekyl. När det blir fel i DNA kan det snabbt korrigeras eftersom den andra strängen fungerar som mall. Men kopieringsfel i virus som SARS-CoV-2, som har sin arvsmassa i RNA, blir kvar och ackumuleras.
Bild: SARS-CoV-2 muterar 1000 gånger snabbare än influensavirus. Källa: https://nextstrain.org/
SARS-CoV-2 består av en handfull gener kodade av 29903 baspar. Det är ovanligt mycket kod och mycket som kan bli fel. Förkylningsvirus och HIV har endast 9200 baspar. De flesta mutationer är dock ofarliga och skadar viruset. Att det skulle bli farligare är osannolikt men inte omöjligt.
Rätt djurhantering
Just nu kan du tvätta händerna, hålla avstånd och träna, sova och äta bra för att balansera ditt immunförsvar. SARS-CoV-2 har ett bräckligt membran som lätt förstörs av något så enkelt som tvål och vatten. Om 1-2 år finns troligtvis ett vaccin.
Det handlar också om människans relation till vilda djur. Det räcker med att ett vilt djur biter, andas eller tappar blod på en jägare eller slaktare för att en oförutsägbar kedja ska starta. Omkring 75 procent av alla sjukdomar kommer från djur och det finns 800000 okända virus från vilda djur som kan infektera människor (virus från tamboskap har blivit ”snällare” genom åren).
Det vi inte lärde oss av tidigare epidemier bör vi lära oss av denna pandemi. Undvika polarisering, men uppmuntra debatt. Det är inte ett val mellan hårda åtgärder som i Kina (och vad händer när Kina öppnar igen?) och att låta allt vara som vanligt. Total isolering kraschar ekonomin, medan en avslappnad attityd ökar dödlighet och kraschar sjukvården. Det finns inga enkla vägar. Polarisering istället för transparent och öppen debatt leder ofta till dessa extrema positioner. I en intervju säger den kloka experten Michale T. Osterholm att: ”we must try to thread the rope through the middle”. Just nu tycks länder som Finland, Taiwan och Sydkorea ha klarat sig bättre än exempelvis Sverige. Det är de fakta vi har just nu. De var snabba utan att stänga ner och låsa in som Kina.
Den 26 januari i år, innan pandemin var ett faktum, skrev Nassim Taleb: "Clearly, we are dealing with an extreme fat-tailed process owing to an increased connectivity, which increases the spreading in a nonlinear way ...It will cost something to reduce mobility in the short term, but to fail do so will eventually cost everything—if not from this event, then one in the future ".Att agera snabbt kostar miljarder, att agera långsamt biljoner.
* Spanien var neutralt under första världskriget och censurerade inte nyheter och därför dök nyheten om influensan först upp i Spanien.
Under större delen av 1900-talet var det få som pratade om hjärnans betydelse för prestation och trötthet. Det var först i slutet av 1990-talet som den sydafrikanska idrottsforskaren Tim Noakes tog upp hjärnans roll, men den italienska fysiologen Angelo Mosso (1846-1910) pratade om hjärnan redan på 1800-talet. Mosso var först med att förstå hur både trötthet och prestation påverkas av hjärnan. Han var på många sätt långt före sin tid. Medan andra såg den växande tröttheten i industrisamhället som ett stort problem i slutet av 1800-talet, såg han det som lösningen. Han skrev flera böcker, varav två - Fear och Fatigue - översattes till engelska och nådde en bred publik.
(Återigen en ganska lång text som bygger på research jag gjorde för mitt första bokprojekt)
Mosso var som många andra i slutet av 1800-talet bekymrad över den industriella utvecklingens påverkan på samhället. Han var särskilt bekymrad över att unga människor jobbade så hårt att de inte orkade tänka djupt. Efter 10-12 timmars arbete i fabrik var arbetarna så utmattade att de var oförmögna att lära sig något. I skolorna var tempot också högt uppdrivet. Eleverna satt upp till 12 timmar per dag och lyssnade på lärare. En på sin tid uppmärksammad svensk studie av Axel Key visade att skadorna på nervsystemet hos skolelever ökade varje år, från 8 procent i första årskurs till 69 procent i årskurs 8. Axel Key skrev att långvarigt sittande var särskilt skadligt för barn, och att skolan borde låta barnen springa fritt och ha längre raster efter lunch.
Under 1800-talet blev kunskapen alltmer specialiserad. Specialisering ger kunskap och framsteg, men leder också till att forskare i olika discipliner lever parallella liv och simmar runt i sina egna provrör. Den enda chansen att blanda tankar och koka ihop något nytt, tycks vara att komma från ett annat håll och se provrören i ett nytt sammanhang.
Mosso var en man som arbetade med många olika sorters provrör. Han strävade efter att förena filosofiska, psykologiska och biologiska aspekter av människan till en psykobiologisk helhetssyn. Han ville överbrygga kropp och själ genom att bredda tänkesätt kring begrepp som trötthet och prestation.
Världens första fMRI
Mosso var inte bara en teoretiker utan också en framstående uppfinnare. För att testa sina djärva hypoteser, uppfann han nya, smarta instrument. Han konstruerade bland annat den första apparat som kunde mäta blodflöde i hjärnan, en primitiv fMRI.
Mossos fMRI-vagga.
I William James bok The Principles of Psychology från 1890 beskrivs apparaten så här:
'The subject to be observed lay on a delicately balanced table which could tip downwards either at the head or the foot if the weight of either end were increased. The moment emotional or intellectual activity began in the subject, down went the balance at the head-end, in consequence of the redistribution of blood in his system…'
När en person som balanserades på denna fMRI-vagga utsattes för någon form av känslomässig stress, tippade alltså vaggan över mot huvudändan. Denna apparat glömdes dock bort. William James, som citerades ovan, var en av en handfull skeptiska forskare som nämnde uppfinningen. Den rådande uppfattningen i slutet av 1800-talet var nämligen att lokala ökningar i hjärnans blodflöde var omöjligt eftersom hjärnan är inkapslad av skallen. De dröjde ytterligare 50 år innan Seymour Kety och Carl Schmidt 1948 kunde visa att blodflödet i hjärnan regleras lokalt av hjärnan. Mosso var som vanligt före sin tid.
År 2012 återupptäcktes Mossos beskrivning av fMRI-vaggan i två texter från 1882 och 1884 i Turins bibliotek. Stefano Sandrone med flera översatte texterna till engelska och gjorde dem därmed tillgängliga för vetenskapen. Två år senare byggde några forskare i Oxford en kopia för att replikera Mossos experiment. Mosso hade hävdat att ökningen i hjärnans blodflöde var proportionell mot den kognitiva uppgiftens komplexitet. Forskarna i Oxford visade i sina tester att Mossos icke-invasiva fMRI-vagga verkligen kunde mäta små förändringar i blodflödet. De bekräftade därmed Mossos påstående att det gick att använda apparaten för att avgöra komplexiteten i kognitiva uppgifter.
Fatigue
I Fatigue från 1892 går Mosso på djupet för att hitta källan till trötthet. I första kapitlet berättar han om flyttfåglar. Han står på en strand och ser hur vaktlarna landar utmattade och klumpigt i träden efter en lång flygtur från Afrikas nordkust. Det påminner honom om ett avsnitt i bibeln där vaktlar driver in i mängder från havet så att folket kan plocka och äta dem. Vaktlarna var uttröttade efter sin flygtur. Tänk dig att gå i snö eller att springa i vatten; fåglar måste slå med sina vingar i luft för att hålla sig uppe. De har inget stöd alls, skriver Mosso. Ändå orkar de flyga från Afrika till Spetsbergen. Efter de inledande funderingarna om flyttfåglar ger Mosso en historisk bakgrund och förklaring till de begrepp han använder. Han går igenom hur viktig uppmärksamhet är för lärande, beskriver rörelse, arbete och värme och diskuterar problemet med utbrändhet hos studenter.
Mosso var som många andra vid den här tiden inspirerad och fascinerad av Hermann von Helmholtz texter om termodynamikens första huvudsats, det vill säga att energin är konstant och bevaras. Mosso skriver om havsvatten som värms upp av solenergi och bildar moln som släpper av vattnet i bergen. Sedan rinner vattnet ner från bergen och driver kvarnar som utför arbete i forsarna. Vattenkraft är i grunden solenergi. Det är solen som får vattnet att forsa och falla dag efter dag utan uppehåll. Muskler måste följa samma lagar, skriver Mosso. Solens energi fångas upp av växter och djuren äter dessa växter. Människor äter både djur och växter och det är denna lagrade solenergi som driver musklerna. Till skillnad från vattenkraft blir arbetskraft i form av kroppar och hjärnor trötta. Tidigare trodde man att trötthet var brist på viljestyrka (1800-talet var viljestyrkans århundrade), men fysiker som Helmholtz hade gett naturvetenskapliga bevis för att kroppar förbrukar energi. Människa och ekonomi ingår i det ekologiska kretsloppet och det drivs runt av solenergi. Det är människor som begränsar den ekonomiska tillväxten. Men vad är det som förbrukas när hjärnan tänker? Ingenting är gratis i universum, inte ens en tanke.
Mossos experiment. Efter flera lektioner orkade de inte lika länge.
I Fatigue beskrivs en apparat som Mosso tillverkat för att mäta muskelarbete. Apparaten var konstruerad så att personen lyfte en vikt med sitt mellanfinger varannan sekund. Två lärare på en skola testade apparaten. Lärarnas förmåga att lyfta vikten skilde sig åt i utvilat tillstånd och efter en lång arbetsdag. Föreläsningar påverkade inte musklerna, trots det orkade inte lärarna lyfta lika mycket med fingret om de hållit många föreläsningar.
Tankar har ett pris
Det var en ny, spännande upptäckt. Mental utmattning har fysiska konsekvenser. Tankar har ett pris. Tankar lyder också de termodynamiska lagarna. Mosso gissade att trötthet var ett biologiskt system som utvecklats för att öka människans chans att överleva, vilket stämde med Darwins nya utvecklingslära. Människans prestationsförmåga beror på hur långt du kan pressa dig innan organismen säger ifrån. Mossos gissade att hjärnan utsöndrade något sorts mentalt gift som tröttade ut musklerna, ungefär som fysiologerna några decennier (felaktigt) senare tänkte sig att mjölksyra förgiftade musklerna. Trötthet var ett skydd mot alltför hårt fysiskt och mentalt arbete.
Mosso var kanske den första som tog hänsyn till den träningsbiologiska grunden för trötthet. Genom observationer av djur och fåglar och genom experiment på muskeltrötthet hos människor, slog Mosso fast att:
”In raising a weight we must take account of two factors, both susceptible to fatigue. The first is of central origin and purely nervous in character — namely, the will; the second is peripheral, and is the chemical force which is transformed into mechanical work … On an examination of what takes place in fatigue, two series of phenomena demand our attention. The first is the diminution of the muscular force. The second is fatigue as a sensation… If we regard the brain and the muscles as two telegraph offices, we can understand that the nerves which join them do not suffer from fatigue. But the central or psychical station may influence the peripheral or muscular station, even if the latter is not doing work, since both brain and muscles are irrigated by the blood”.
Han förstod också att trötthet var en viktig evolutionär mekanism:
”Fatigue… at first sight might appear an imperfection of our body, is on the contrary one of its most marvelous perfections. The fatigue increasing more rapidly than the amount of work done saves us from the injury which lesser sensibility would involve for the organism".
Han insåg att hjärnan är unik eftersom det är det enda organet som är skyddat från effekterna av svält. Kroppen förtvinar, men hjärnan är intakt in i det sista. Kroppen rör sig i naturen och samlar på sig mat och föder hjärnan med energi.
”How can one explain the fact that it does not diminish in weight when all the rest of the body is wasting?”.
Mosso upptäckte att både hjärna och muskler förändrar sin funktion under träning; att musklernas förändring kännetecknas av en minskad kraft och kontraktionshastighet; och att trötthet är en upplevelse - en evolutionär mekanism - vars syfte är att öka chansen att överleva. Samhällets ledare såg trötthet som ett problem som måste lösas, men Mosso skrev att trötthet är människokroppens ”… most marvelous perfections”.
För Mosso var inte trötthet ett problem, det var lösningen på ett problem och människan måste lära sig att lyssna på denna lösning. Mosso är därmed fortfarande före vår tid.
Det ansågs länge att det var omöjligt att springa den engelska milen under fyra minuter. Fyra minuter sågs som en fysisk konstant, löpningens motsvarighet till ljusets hastighet. Mellan 1931 och 1945 slogs rekordet på en engelsk mil tio gånger, men sedan dess hade rekordet - satt av Gunder Hägg 1945 med tiden 4,01 - stått sig i nio långa år. Fyra minuter kallades en drömgräns. Läkare och vetenskapsmän sa att det var fysiskt omöjligt att springa snabbare än så, att det var livsfarligt att ens försöka. Den amerikanska sportjournalisten Gary Smith skrev ”Four minutes was a barrier ... seemed so perfectly round - four laps, four quarter-miles, four-point-oh-oh minutes - that it seemed God himself had established it as man's limit, posted it as one quiet, subtle proof of Order against the howl of two world wars.” Det var en nära nog perfekt berättelse.
(Det här är ett långt inlägg som i likhet med artiklarna om Phineas Gage och om Maratonmunkarna inte nådde hela vägen till att bli delar av en bok. Det är genomarbetade texter.)
Den australiske löparen John Landy låg närmast att bli först under fyra minuter. Han körde tuffa träningspass på 30-40 km. Han sprang 10x600 meter i ett rasande tempo nästan varje dag. Mellan 1952 och 1954 kastade han sig gång på gång med våldsam kraft mot drömgränsen, men varje gång slogs han tillbaka. Vid nio tillfällen sprang han på tider mellan 4,02 och 4,03. Han kommenterade ett av försöken med ”I feel I could go on for ten years, but I don’t think it’s worth it. Frankly, I think the four-minute mile is beyond my capabilities. Two seconds may not sound much, but to me it’s like trying to break through a brick wall". John Landy kunde inte springa fortare; det var han övertygad om. Han fick alltid rätt. Efter ännu ett försök som slutade på 4,03 sa han bittert: ”I shall not attempt it again”. 1953 var ett händelserikt år. I början av året tände Stanley Miller och Harold Urey livets gnista genom att utsätta en blandning av metan, ammoniak, koldioxid och väte för elektriska blixtar. Efteråt fylldes provröret av livets byggstenar - aminosyror. Den 25 april samma år presenterade Francis Crick och James Watson spiralmodellen för livets kod, DNA. Drygt en månad senare, den 29 maj, besegrade Edmund Hillary och Norgay Tenzing Mount Everest. Det ansågs vara omöjligt att överleva på toppen där tillgången på syre bara var en tredjedel av mängden syre på havsnivån.
Tre sammansvetsade, hårt jobbande par gjorde det omöjliga möjligt. Människans och livets gränser flyttades mer på några månader än någonsin tidigare. Begreppet ”gräns” förändrades. Människor skrev nya berättelser. Kanske månen var inom räckhåll? Kanske det går att springa en engelsk mil under fyra minuter? Vad är en gräns? Det vet du inte förrän du testat den. Den engelske löparen Roger Bannister trodde inte på gränser. Han hade redan passerat flera gränser. Han kom från en arbetarfamilj och hade satsat hårt på löpningen. Han siktade på OS 1952 i Helsingfors, men hans egentliga mål var att bli läkare. Det var egentligen en omöjlig dröm, eftersom en sådan utbildning var för dyr. Men han hade bestämt sig för att kämpa i den riktningen. Han ville hjälpa andra människor. Han var motiverad och han trodde att löpningen skulle ta honom över hindren. Han fick rätt. Tack vare löpningen fick han ett stipendium till Oxford. Nu hängde allt på honom själv. Läkarutbildningen gick först. Löpningen var bara ett delmål. Han visste att studierna skulle hindra honom från att delta i OS 1956. Bannister vann det mesta i början av 50-talet och var också favorit att vinna 1500 meter i OS 1952. Men han slutade som fyra. Han var nationens hopp och han kände sig misslyckad efteråt. Han sökte genast efter ett nytt mål. Han skulle bli den första löparen att springa en engelsk mil under fyra minuter. Det var hans enda chans inom löpningen. Sedan skulle det vara för sent. Hans motivation var högre än Mount Everest. Som driven läkarstudent följde Bannister med i forskningen. Han såg hur gränser suddades ut, besegrades och ändrades. Han tränade inte lika hårt och mycket som Landy, utan sprang korta, men fokuserade 30 minuters pass som han klämde in mellan föreläsningarna. Tiden var hans mest dyrbara resurs.
Han var ingen drömmare, utan en målmedveten man som såg löpningen som ett delmål för att komma vidare i livet. Han fokuserade på hindren och bröt ner dem. Han bröt ner loppet i små delmål. Först siktade han på att klara 400 meter på en minut, sedan 800 meter på två minuter. Han använde sig av den nya träningsformen intervaller och sprang 400 meter i tävlingsfart och vilade sedan två minuter och därefter 400 meter och så vidare tills han sprungit 1600 meter. Hjärnan programmerades och kroppens muskler drillades att springa i tempot 24 km/h. Det fanns bara ett mål - att hålla det tempot i 1609 meter. Om han klarade delmålen, då visste han att fyra minuter var inom räckhåll. 1953 sprang han ett lopp på tiden 4,02. Det var nytt brittiskt rekord, men rekordet underkändes eftersom Bannister använt sig av farthållare. Det var något nytt. En del menade att det var fusk att använda farthållare. För Bannister var det kanske avgörande. Drömmilen var ingen dröm längre. Det förvandlades till ett tydligt mål. Varför skulle just en jämn siffra vara en gräns? ”Only two painful seconds now seperated me from the four-minute mile and I was certain I could cut down the time.” När två veckor återstod till rekordförsöket förvånade Bannister många genom att avbryta träningen. Tillsammans med två nya vänner, Chris Brasher och Chris Chataway, vandrade han i bergen i en vecka. Att vara med Chris och Chris i naturen fick honom att slappna av. De pratade inte om rekordförsöket. Hans ”tävlingshjärna” fick vila. När han kom tillbaka förlängde han - till omgivningens förvåning - sin vila med ytterligare tre dagar. Några dagar före tävlingen körde han ett par pass för att väcka upp kroppen. Han var mentalt och fysiskt utvilad och redo för stordåd. Mitt emellan två OS den 6 maj 1954, efter långa förberedelser, stod Roger Bannister på startlinjen tillsammans med vännerna Chris och Chris. De skulle agera farthållare. Det var många som såg det som fusk, men för att passera en gräns behöver man all hjälp man kan få. Brasher tog ledningen. Första varvet gick på 57 sekunder. På andra varvet övertog Chataway ledningen. Rekordet var inom räckhåll. Publiken i extas. I början på sista varvet var Chataway fortfarande före Bannister. Bannister väntade tills han kom ut på raksträckan. Sedan exploderade han. Han rusade förbi Chataway och kastade sig mot målsnöret: "I leapt at the tape like a man taking his last spring to save himself from the chasm that threatens to engulf him," skrev han i sin bok The Four-Minute Mile.
Bannister. Wikipedia.
Efteråt kände han sig som ”… an exploded flashlight with no will to live.” Tiduret stannade på 3:59,4 - knappt ett förvånat ögonblick under 4 minuter. Därmed visade Bannister att gränsen inte fanns fysiskt. Det var en psykologisk gräns, en berättad gräns. Ett hjärnspöke. Bannister beskriver hur han befann sig i ett tillstånd av runners high under loppet: ”There was no pain, only a great unity of movement and aim. The world seemed to stand still, or did not exist. The only reality was the next 200 yards of track under my feet ..." Bannister var två sekunder snabbare än Landys personbästa. Bannister trodde inte, som Landy, på att det fanns en fysisk vägg. Han kände till människans fysiologi och visste att man alltid kunde pressa sig några tiondelar snabbare. Han hade utmanat sina gränser med hjälp av harar. Ett år efter rekordet sa han: ”The human body is centuries in advance of the physiologist, and can perform an integration of heart, lungs and muscles, which is too complex for the scientist to analyze.”
Bannisters berättelser och mentala modeller tycktes mer utvecklade än Landys. I en intervju 60 år senare berättade han att han hade varit säker på att det gick att springa fortare. Men inte ens Bannister vågade tro helt och fullt på sig själv. Efter att han kollapsat på mållinjen, trodde han att han var död. Läkare och vetenskapsmän hade sagt att löpare riskerade livet om de passerade gränsen. Det var som att bestiga Mount Everest utan syrgas. Långt senare sa Bannister: ”It was a sense of relief. There was a mystique, a belief that it couldn’t be done, but I think it was more of a psychological barrier than a physical barrier.”
John Landy. Wikipedia.
Den 21 juni 1954, 46 dagar efter Bannisters rekord, sprang Landy på 3,58. Han putsade Bannisters världsrekord med en och en halv sekund och sitt eget personbästa med fyra sekunder. Han gjorde det själv utan hjälp av farthållare. Det var en otrolig prestation. Väggen fanns inte längre. Det omöjliga var plötsligt möjligt. Kanske hade Landy klarat det före Bannister om han tagit hjälp och använt sig av farthållare tidigare och lärt sig att det var möjligt? Nu var han 46 dagar sen. Han blev tvåa, som Buzz Aldrin till månen och Robert Scott till Sydpolen. Drömmilen var inte en berättelse om vem som hade högst VO2Max, utan mer om slump och föreställning. I efterhand verkar det som om det var Bannisters öde att klara det, men i efterhand passar alltid fakta perfekt.
Nästa år sprang ytterligare fyra löpare under fyra minuter och tre år efter Bannisters genombrott hade 16 löpare sprungit under fyra minuter. På tre år hade alltså 18 löpare gjort det ingen lyckats med under nio år. Löparna trodde själva att det gick och då gick det lättare. Det är ingen idé att försöka om du inte tror att det går. Löparen Herb Elliott, som var innehavare av rekordet mellan åren 1958 till 1962, sa en gång: ”a man must have the arrogance it takes to believe he can run faster than anyone ever has at that distance ... and the humility it takes to actually do it.” Bannisters rekord var ett mentalt genombrott. När Bannister raserade väggen krossades också ett antagande om världen; löpare uppdaterade sina mentala modeller. Väggen var ett hjärnspöke och sexton löpare tog chansen att springa rakt igenom detta spöke. Nu springer hundratals löpare under fyra minuter varje år.
Andra gränser
25 år efter Hillary och Tenzing besegrat Mount Everest, hade 62 bergsbestigare utrustade med syrgas klättrat uppför Mount Everest. De hade gått i samma fotspår som Tenzing och Hillary. Men alpinisterna Reinhold Messner och Peter Habeler ville göra det bättre. 1978 besteg de Mount Everest utan syrgas. Det gick, trots att det inte skulle gå enligt experterna. Messner gjorde det med en litet självstyrande arbetsgrupp som bara hade det mest nödvändiga med sig. Messner tillhörde den nya agila, alpina skolan. Messner ogillade de stora expeditionernas belägringstaktik. Han menade att bergsklättring är något du gör på naturens villkor. Att genomföra stora expeditioner var respektlöst mot bergen och naturen. Efter Messner har hundratals bergsbestigare tagit sig upp för Mount Everest utan syrgas. Fysiologerna ändrade sina modeller och böckerna fylldes med nya berättelser. Gränserna flyttas. Bannister och Messner trodde att det gick och nu vet vi att det går. Våra mentala modeller är annorlunda jämfört med 1954 och 1978. Den 16 september 2018 sprang 34-årige Eliud Kipchoge Berlin Marathon på tiden 2:01:39. Två timmar var till alldeles nyligen en dröm, men efter ett tillrättalagt rekordförsök för några år sedan där han nådde 2:00:25 - som kallades breakning2 - testades denna dröm. Kipchoge och andra vaknade upp. Kipchoge kanske har blivit övertygad om att det går att springa under två timmar på samma sätt som Bannisters lopp med två harar strax innan drömmilen gjorde honom övertygad om att det gick att besegra drömmilen. Två timmar är hursomhelst ingen dröm längre. Det är nästa drömgräns och när den första passerar den, kommer fler efter. [Den här texten skrevs innan Kipchoge passerade drömgränsen] En tid är bara en siffra. Siffror är mänskliga påhitt. En engelsk mil är en bråkdel av en svensk mil. Om vi hade räknat tid på annat sätt hade vi haft andra drömgränser. Gränsen för bergsklättring är 8848 meter för att det är det högsta berget. Ett berg är ett berg, men ett berg är också begrepp och siffror. 1856 mätte Andrew Waugh höjden på Mount Everest och kom fram till höjden 29000 fot. Det var lite för exakt så han lade till 2 fot och meddelade världen att Mount Everest sträckte sig 29002 fot över havet (därmed blev han så att säga den första att sätta två fötter på Mount Everest). Denna beräkning korrigerades 100 år senare till 29029 fot eller 8848 meter. Högre än så kan inte människan klättra på jorden. Det har hänt mycket sedan den händelserika tiden i mitten av 1950-talet. Nyheten att Hillery och Tenzing bestigit Mount Everest skickades med en tibetansk löpare till närmsta telegraf. Det var förmodligen sista gången som ett kodat meddelande bars av en löpare på samma sätt som Feidippides sprang mellan Athen och Sparta för 2500 år sedan. Nyheten nådde London samma dag som Elisabeth kröntes till drottning. Hennes första insats som drottning blev att dubba Edmund Hillary till riddare. Tjugo år senare dubbades även Roger Bannister till riddare. Det var hans livsgärning som belönades. En livsgärning som började med löpning. Löpning var bara en liten del av mitt liv, sa han sedan. Han uträttade viktiga och värdefulla saker som läkare och neurolog. Genom sina kunskaper om hjärnan låg han i forskningens frontlinje. Han trodde att hjärnan var viktigare än kroppen: ”It is the brain, not the heart or lungs, that is the critical organ …The man who can drive himself further once the effort gets painful is the man who will win.”
Det finns gränser. Det är kanske viktigare att avgöra när det är dags att ge upp och byta riktning, än att försöka till varje pris. Allt har ett pris. Men det finns vissa människor som inte kan ge upp. De betalar hellre det högsta priset. Några av dessa människor finns i Japan, i en sektliknande munkorder och de kallas för maratonmunkarna. När jag läserom maratonmunkarna i Japan försöker jag förstå dem, men jag förstår inte riktigt. Jag tror aldrig jag kan förstå dem helt och fullt för jag är inte född i Japan och jag saknar många begrepp som är självklara för dem. Jag delar några begrepp med de japanska munkarna. Jag ser livet som en väg. Jag försöker leva i nuet. Jag ser allt som lärande. Men deras livsval känns ändå främmande. (det här är ett långt blogginlägg - ett kapitel från ett tidigare (misslyckat) bokprojekt (liksom de lika långa om Phineas Gageoch om drömmilen)...)
Värdens hårdaste lopp - kaihogyo
Vilken tävling är den hårdaste i världen? Är det Iron Man? Race Across America? Det finns olika åsikter om det. Själv lägger jag min röst på kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei utför i 1000 dagar. Jag tror inte det finns ett mentalt eller fysiskt mer utmanade ”lopp”. 47 munkar har klarat kaihogyo under det senaste århundradet. Tre av dem gjorde det två gånger. En av de tre, Yusai Sakai, gick i mål andra gången 1987 som 60-åring. Det är en form av obegriplig mental styrka.
En maratonmunk i klassisk utstyrsel.
Kaihogyo handlar om att förflytta dig mer än 40 km varje dag under en period av sju år. Loppet är indelat i tio segment om 100 dagar. Den kortaste sträckan är 40 km per dag i 100 dagar, den längsta 84 km per dag i 100 dagar. Munkarna färdas sammanlagt 46400 km, vilket är mer än ett varv runt jorden. Det finns olika berättelser om kaihogyo ursprung. Enligt en sådan berättelse promenerade en ung pojke med namnet So-o i skogarna vid berget Hiei. En dag såg han Buddha nära ett vattenfall. Han kastade sig i vattnet för att förena sig med honom. Efter denna upplevelse byggde han 300 kloster och böneplatser i skogarna runt berget. Han levde ett asketisk och isolerat liv. Under de kommande åren fick han många efterföljare och de kallade den andliga resan för kaihogyo. Med tiden utvecklades regler för att samordna de olika berättelserna om kaihogyo.
I grunden handlar kaihogyo om att besöka de 300 klostren och böneplatserna. Egentligen ber munkarna i 1000 dagar och de går och springer för att hinna med alla besök under en dag. Varje dag är fylld av ceremonier och fysiska strapatser. Löpningen är ett medel. Klosterbesöken och ceremonierna är också ett medel, eller en väg. Målet är komma närmre naturen och upplysning. Enligt munkarna är naturen en manifestation av Buddha och upplysning kan uppnås i detta livet. Kaihogyo knyter samman flera berättelser och är munkarnas epos om sig själva.
Det första året springer munkarna ett maraton om dagen i 100 dagar. Därefter begär de om tillåtelse att fortsätta i ytterligare 900 dagar. Om läraren tror att eleven är uppriktig ger de klartecken. De första 100 dagarna är det fritt fram att ge upp, men från dag 101 kan munken inte längre dra sig tillbaka. Han har gjort ett åtagande - ett komittment - att antingen slutföra uppdraget eller ta sitt eget liv.
En misslyckad man
Yusai Sakai bestämde sig för att göra kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han visste att han var bättre än så. Han hade grit. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han klarade det utan skador. Hur är det ens möjligt? Vem gör det som 53-åring?
Om man känner till Sakais levnadshistoria känns det ännu mer osannolikt. Den första halvan av Sakais liv var allt annat än lyckosamt. Han misslyckades som student. Han kom inte in på något universitet. Han tog värvning i armen under andra världskriget, men kriget tog slut innan han var klar med utbildningen till självmordspilot. Efter kriget drabbades han av en djup depression. Så många bra unga män hade dött men han - en usel människa - hade överlevt. Efter kriget försökte han komma in på universitetet. Men han misslyckades med sina studier. Han drev från jobb till jobb. Så var det tills han fyllde 40 år. Då blev det ännu värre. Hans fru tog livet av sig. Hans svärmor hade länge försökt få henne att lämna Sakai, men hon valde att lämna livet istället. Sakai tyckte att hon var en bättre människa än honom, men hon dog och han levde. Sakai var förkrossad, ensam, arbetslös och 40 år. Han hade kommit halvvägs i livet och misslyckats med allt. Han tänkte ta livet av sig, men hans svärmor - av alla människor - övertygade honom att söka sig till munkarna vid berget Hiei.
Han hade inget att förlora och gick dit till fots. Munkarna var först skeptiska till Sakai. Han var för gammal, vanligtvis tillåter inte denna stränga munkorder någon över 35. Han bönade och bad om en enda chans. Munkarna gav med sig och lät honom utföra en ceremoni. Varje morgon tog han en iskall dusch under ett vattenfall, sedan gick han från knästående till stående 108 gånger. Det var ansträngande och han tvekade, men för varje dag kände Sakai sin beslutsamhet växa. Till slut var han mogen för kaihogyo. Han gav sig iväg 1965.
Sakais första kaihogyo
Under de första 100 dagarna testade läraren hans mod och ihärdighet. Som alla bra lärare ville han bli överträffad av sin elev. Det var hårt. Varje dag var en kamp. Den första tiden var Sakai övertygad om att han skulle dö av utmattning. Han bar med sig pengar till sin egen begravning. Sakai uthärdade och överlevde det första året. Han härdade ut nästa år och året efter det. Det var aldrig lätt. Det fjärde året upplevde han ett genombrott. Han hade klarat halva sträckan och han var inte längre plågad av tankarna på sitt liv och sin fru. Han hade lärt sig acceptera det som hänt. Tidigare såg han sina första 40 år som bortkastade; nu förstod han att han lärt sig mycket under den tiden. Det hade tagit honom dit han var nu. Han kände inte längre någon fysisk eller andlig smärta. Det var halvtid i livet och i kaihogyo. Men det svåraste provet återstod: fastan.
I början av det femte året ska munkarna fasta utan mat, sömn och dryck i nio dygn. Under nio dygn satt två munkar på var sin sida om honom. De bevakade att han inte somnade eller tappade hållningen. Han mumlade sitt mantra. Han utförde ceremonierna, men det gick allt saktare. Cellerna grävde allt djupare i organen efter energi. Efter fem dygn fick han en mugg vatten att skölja munnen med. Det är absolut förbjudet att svälja. En del blir galna av vattnet. De uttorkade cellerna skriker ju efter vatten. Sakai höll sig lugn. Han klarade provet. Han spottade ut vattnet. Vatten utblandat med blod rann över glaskanten. Det var ett bevis på att han inte svalt en enda droppe. Efter ytterligare något dygn dog naglarna. Djupa fåror skar genom händerna. Han hallucinerade. Han utförde ritualerna, men visste inte om han var död eller levande. När fastan var slut föll han ihop, men han repade sig och fortsatte springa nästa dag.
Syftet med fastan är pånyttfödelse. De första fyra åren springer man som individ. På den tiden avverkar man halva sträckan. Efter fastan känner man tacksamhet över livet. Sakai sa att han kände sig odödlig. Han var säker på att klara kaihogyo. Han kom in i ”andra andningen” och upplevde långa stunder av flow.
Det som sedan såg ut att bli en lång raksträcka mot mål höll på att få ett tvärt slut när han blev anfallen av ett aggressivt vildsvin. Sakai skadade sig och såret blev inflammerat. Smärtan blev värre och värre. Han blev tvungen att stanna. Han satte sig ner på en sten, tog fram sin "självmordskniv" och petade i såret. Sedan satte han sig på knä med kniven mot halsen och väntade på döden. Men han föll aldrig ihop över kniven. Han överlevde igen. Krafterna kom tillbaka och han tog sig till klostret innan midnatt. Efter sju år gick han i mål 1973.
Sakais andra kaihogyo
Efter några år kände Sakai att det borde gå att göra kaihogyo bättre. Sju år senare 1980 - efter en lika lång återhämtning som längden på kaihogyo - gjorde han sig redo för ytterligare ett lopp. Han klarade det och gick i mål 1987. Efter det vandrade han i Kina, Indien och Sydamerika. För Sakai tog träningen och lärandet aldrig slut.
Han brukade säga att han dog varje natt och varje morgon föddes han på nytt. Varje kväll såg han tillbaka på dagen som gått och gick igenom alla misstag för att bli bättre nästa dag. Varje dag var som ett helt liv med en chans att rätta till misstag från tidigare liv. Genom att upprepa denna tanke dag efter dag lyckades han springa i 2000 dagar och utföra ceremonierna på ett allt bättre sätt. Han tog ett steg, en ceremoni och en dag i taget. Munkarna lär sig att fokusera på det de gör och inte stirra sig blinda på det avlägsna målet som är upplysning. Genom att leva här och nu, klarar du nästan vad som helst.
Du lär känna dina gränser och därmed kan du flytta dem på ett kontrollerat sätt. Det är en viktig del av att upprätthålla en daglig rutin som kaihogyo, sa Sakai. Det viktigaste är att lära känna sig själv. För att klara kaihogyo måste du veta hur långt du kan pressa dig utan att missa nästa dag. Sakai menade att du bör pressa dig lite då och då eftersom framtiden är oviss. När det inträffar oväntade svårigheter är du redo och blir inte överrumplad. Sakai var ingen löpare. Ingen av munkarna som klarat kaihogyo var löpare. De blev löpare. De sprang och sprang, till slut var de löpare. Allt är lärande.
”It doesn’t matter what, just find something and stick to it, that is practice.”
De första månaderna är värst. Oftast drabbas de av skador och svår utmattning. De är ovana. Sedan anpassar de sig gradvis till ansträngningen. I Japan hyllar man ansträngning i högre grad än i väst. I väst är vi mer fokuserade på talang och begåvning. I Japan är det inte den bästa eleven som läraren kallar fram till tavlan för att visa en lösning, utan den elev som tycker uppgiften är svårast. Eleven kämpar tillsammans med läraren och de andra eleverna tills uppgiften är klar. De lär sig tidigt att ansträngning lönar sig.
Begreppet att leva varje dag som om det var hela livet tycks ha varit Sakais grundläggande insikt. För en västerlänning kanske det låter som att leva som om det inte finns någon morgondag och ropa ”Carpe diem”, men det är en felaktig tolkning. Sakais insikt var kopplad till en förståelse för sakernas "sanna" natur. Bara genom att vara uppriktig kan man verkligen leva varje dag som ett liv. Man måste vara öppen för att acceptera saker som de är i varje situation. Livet är en upplevelse. Det kommer till oss. Att acceptera livet leder till tacksamhet över livet, menade Sakai.
Det viktigaste kravet för att klara kaihogyo är uthållighet. Uthållighet är något munken lär sig på vägen. I början är det jobbigt, men med tiden blir de allt uthålligare. Uthållighet leder till prestation och till praktiska fördelar i vardagen. Sakais egna lärdomar kommer från den dagliga ansträngningen att gå och springa mellan 40 och 84 km. ”The heart of what I talk about comes from things I realized as I was walking and which I never forgot”, sa han.
Yusai Sakai (1926 - 2013)
Förutom uthållighet räknade Sakai empati, medkänsla, tacksamhet och uppriktighet till det som är viktigt i livet.
Munkarna gör en rad mentala förberedelser inför kaihogyo. De tränar på att meditera i rörelse. De fokuserar på andning och att föreställa sig att kroppen är lätt som en fjäder medan de springer. De tränar sent på kvällen och lär sig fixera blicken på en stjärna. De samordnar takten med ett hemligt mantra som deras lärare viskar till dem. Löparen måste hålla ögonen på stjärnan och aldrig tillåta sig själv att bli distraherad. När löpare nått den rätta nivån av rörlig meditation kan de flyga som vinden och liksom glida genom luften i ett tillstånd av djup kontemplation. De springer svävande i flow i nuet. När den mentala träningen är klar är de redo för kaihogyo. Den fysiska träningen börjar samma dag som de ger sig ut på kaihogyo.
Munkarna bär med sig mat på färden, men det är mat som de ska dela med sig av. Det är strängt förbjudet att äta maten själv. Vid midnatt kliver de upp och äter en enkel vegetarisk måltid som består av misosoppa, grönsaker, tofu och te. Enligt rapporter från antropologer som följt dem under flera år rör det sig inte om mer än 1000-1200 kalorier per dag. Det ger dem energi tillsammans med lagrat fett att springa två maraton per dag i hundra dagar. Kanske ger hungern dem motivation att springa, kanske kommer de lättare in i ett flow.
Medan munkarna springer utvecklar de djup kunskap om hur de ska vila olika delar av kroppen medan de är i rörelse. Nu vilar jag axlarna, nu vilar jag mina höfter, nu vilar jag knäna, och så vidare. Det finns ögonblick av vila i rörelse och de lär sig hitta dessa ögonblick, rörelser och platser i kroppen. Efter sju år är de experter på den egna kroppen. De lär känna sig själva och sin periodiserade natur. Kaihogyo är en sjuårig berättelse och en skola i självkunskap där de lär känna varje del av sig själva i det djupaste sammanhanget - naturen. De har hårda stunder och lugna stunder. De tar varje tillfälle att vila och varje dag går de djupare in i sig själva. Allt är lärande. Du kan lära dig något av och om allt.
”Even a blade of grass can be your teacher”
Längs stigarna ligger gravar som är en påminnelse om att det är munkens plikt att hedra och vara trogen munkordern och träningen. I gravarna ligger munkar som inte av klarade det. Självmord är kanske den del av den urgamla moralkoden i Japan som är mest obegriplig för en västerlänning. Maratonmunkarna har gjort ett åtagande att fortsätta till slutet. Individen är inte det största värdet som i väst. Tillsammans med viljan att följa sin valda riktning lär sig munkarna att älska det de gör.
”Human life is like a candle; if it burns out halfway it does no one any good. I want the flame of my practice to consume my candle completely, letting that light illuminate thousands of places. My practice is to live wholeheartedly, with gratitude and without regret. Practice really has no beginning nor end; when practice and daily life are one, that is true Buddhism.”
För en västerlänning känns kaihogyo främmande. I Japan blev dock Sakai en känd person. Han klarade inte skolan, men han lärde sig mer än de flesta genom fysisk träning och djupt tänkande. Hans ”självhjälpsböcker” blev populära i Japan, för kaihogyo ligger inbäddat på djupet i den uråldriga japanska kulturen.
Buddha och de olympiska spelen
Det är lätt att glömma att idrott och andlighet hänger ihop. Upphovet till de olympiska spelen i antiken var att hylla Zeus och de andra gudarna som man trodde levde på berget Olympos. Spelen hölls oavbrutet i över 1100 år, vilket är längre tid än Sverige varit ett eget rike. Atleterna tävlade för priser. Ordet atlet betyder ”en som tävlar för priser”. Grekerna offrade enorma summor till vinnarna som sågs som gudarnas skuggor eller avgudar. De kallades idoler (efter eidos som betyder form eller avbild). Vi ser fortfarande de olympiska vinnarna som idoler, som om de befruktats med talang av självaste Zeus.
När Coubertin startade om OS 1896 var det fokus på rena, friska kroppar. Den internationella idrotten skulle besegra den förlamande tröttheten som spred sig över världen i samband med den själsdödande industrialismen och den obarmhärtiga kapitalismen. De moderna spelen skulle bara vara öppna för amatörer och rent spel, så som Coubertin trodde världen var före fabriker och kapitalism. Men den djupare betydelsen av ordet atlet - pengar och priser - har tagit över Coubertins vision. Tävlingar tycks drivas av sådana belöningar. Vi offrar inte längre kor och getter på altare, men skattebetalare och företag ger idolerna stora summor och om de inte levererar det vi betalat dem för offras de på medias altare.
De begrepp som finns i väst är inte universella, det finns andra begrepp om uthållighet och prestation, idoler och gudar. Om du gräver djupare i andra kulturer lär du dig fler begrepp. Då kan du lära dig något av det. Det kanske går att skapa en egen västerländsk vision av kaihogyo? Precis som den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn tog den religiösa udden från meditation och gjorde den västvänlig i form av mindfulness på 1970-talet, kan man tänka sig en sekulariserad form av kaihogyo. Ultralopp är en mild och ganska entonig variant av kaihogyo. Det kanske krävs nya former av olympiska utmaningar för den nya sortens mentala trötthet som breder ut sig. Sakai talade om livslångt lärande, om att pressa gränserna, fokusera och träna och att känna tacksamhet. Han sa också vad du inte ska göra:
“If you sit there watching tv, specially period pieces, you’ll go senile in a flash”.
Det finns många som ser TV-serier i tusentals dagar i följd. Sakai sprang i tusentals dagar istället. Han levde varje dag som ett helt liv. Han dog den 24 september 2013.
Riktning och mening
När Sakai hade nått mitten av livet upplevde han en djup kris. Han kastade bort dagarna. Han saknade en riktning i livet och han var definitivt ingen löpare, men han lyssnade på en erfaren person som förstod var han var på väg och kände till en bättre väg. Han började ta små steg åt rätt håll. Han skapade mening med hjälp av sina lärare. Sedan bestämde han sig för att springa kaihogyo. Han lärde känna sig själv och naturen. Det är samma sak. Du står inte utanför naturen, du springer med den. Genom hårt arbete blev han en upplyst löpare som strävade efter att lära sig något av varje dag.
Sakais mål med kaihogyo var mer i form av en riktning än ett målsnöre. Varje helig plats och varje dag var ett delmål. Det svåraste hindret var fastan efter halva sträckan. Han sprang rakt in i fastan och staplade sedan ut på andra sidan. Han kände lukten av dödens andedräkt och det fick honom att uppskatta livets berättelse. Livet blev meningsfullt och något större än hans eget liv. Många som varit nära döden vittnar om det. Mötet med döden gör att du ser livet mot bakgrund av det som livet inte är. Efter det är det inte lika lätt att kasta bort dagarna - för det är dagarna som är livet och varje dag är en berättelse av korta stunder och ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Sakai klarade kaihogyo två gånger. Han ville bli bättre andra gången. Är det grit eller flow, motivation eller ett tänkesätt? Jag tror det är allt detta. Det är olika aspekter av samma djupa sanningar. Känn dig själv. Vad är det du vill?
Om du tror att det du gör är en del av något större, klarar du mycket mer än om du bara gör det för dig själv. När du är en del av något, känns livet meningsfullt och du kan offra en stor del av dig själv genom att öka din ansträngning för att nå det du vill uppnå. För munkarna på berget Hiei finns Buddha i naturen. Naturen är större än människan. Även en sekulariserad person kan känna sig som en del i ett sammanhang. Det är en tanke som kanske finns lagrad djupt i våra gener, för allt liv kommer från naturen.
Munkarna lever i nuet. De mumlar mantran för att fokusera tankarna i rätt riktning. De heliga platserna är delmål. De är fokuserade på nuet och inriktade på nästa heliga plats och ägnar den all uppmärksamhet när de kommer fram. Löpning är ett sätt att ta sig mellan de heliga platserna. Det är ett medel, inte ett mål i sig. Sakai sa att han föddes varje dag och att han såg tillbaka på livet varje kväll. Varje dag var ett liv. Du ska ta vara på ögonblicken och ta vara på stunderna mellan ögonblicken. Det finns inget annat. Du kan inte leva i en önskedröm, i det förflutna eller i framtiden, för det är aldrig där du är. ”När du går, äter och reser, var där på riktigt. Annars missar du större delen av ditt liv”, sa Buddha.
Munkarna förbereder sin kropp och sin själ för hårt arbete. De är inte idrottsmän och de löptränar inte. De är hängivna. De är motiverade. De bästa lärarna på klostret hjälper dem. Om din kropp och din själ är förenade på djupet, finns det inget som stoppar dig från att uppnå det som du vet att du kan och vill. Men synen på misslyckande är grym. Självmord är inte en väg. Liv, väg och misslyckanden hänger samman. Det finns alltid en väg tillbaka till livet. Men det är ju också för att jag inte delar deras begreppsvärld. Jag kan aldrig förstå dem på djupet.
Munkarna vet i vilken riktning de springer. De vet att de är löpare på upplysningens stig. De frågar sig inte om de är det, de vet att de är det för det är det de gör. I sin bok Ways of a Runner frågar Adharanand Finn en munk som klarat kaihogyo. Varför gjorde du det? Alla frågar samma sak, svarar munken. Varför lever vi? Det är en resa. Resan ger tid för eftertanke. Det är en sorts meditation i rörelse. Du ska springa lugnt och eftertänksamt. Det ger tankarna ro. Hur känns det nu när du är klar? undrar Finn. Är du upplyst? Har du nått ditt mål? Det finns inget slut. Lärandet fortsätter hela livet, svarar munken. Efter en stund förstår Finn att munken är som du och jag. Han hade gjort något som var svårt och synnerligen krävande, men alla har det svårt ibland. Munken valde det själv. Munken berättade att han hade sett ett tv-program som handlade om löpare som tränade inför ett maratonlopp. De hade dagar då det kändes tungt. Det kändes bra. Jag var inte ensam om att tvivla på mig själv, sa munken. Jag hade också några tunga stunder längs vägen. Löpning förenar människor för löpning går på djupet av vad det innebär att vara människa. Det var löpning som skulpterade människan på savannen. Det i människan som inte var löpare filades bort i tusentals små mutationer. Människan är en del av naturen och löpningen en slags hyllning till det som gjorde livet möjligt.
Du blir aldrig färdig. Det finns inga mål. Det finns bara olika riktningar. För maratonmunken handlar riktningen om lärande, om att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Munken når upplysning, men den upplysta vägen han springer på fortsätter. Han har bara lämnat mörkret. En riktning tar aldrig slut. Den visar vägen. Upplysning är här och nu. Inte sedan och inte i livet efter detta.
En berättelse kan sluta på olika sätt. Du kanske vill avsluta din berättelse på toppen. Men livet slutar inte på toppen. Livet är en våg och en väg. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Det är inte starten, mitten eller slutet som är berättelsen, utan den är det du gör nu. En berättelse är ett kontinuum, ett flöde av ord och händelser. Du lever nu. Du skapar din berättelse nu i detta ögonblick.
