Runners World - Ibland gör det ont att springa

Smärta är en naturlig del av livet - och för löpare en naturlig del av löpningen. Ibland är smärta en tydlig signal om att du ska stanna, men oftast är smärtan mer diffus. Du springer och känner smärta i foten. Det är inte så illa, så du fortsätter springa. Nästa dag känner du samma smärta. Nu känns det lite värre, men ändå ganska ok. Du bestämmer dig för att fortsätta springa. Efter en vilodag ger du dig ut igen och nu gör det riktigt ont, så du bestämmer dig för att ta några extra vilodagar.

Huvudbild: kinkate / Pixabay

Smärtan kommer och går. Är du skadad eller inte? Kruxet är att smärta inte är samma sak som skada. Smärta är en komplicerad process.

Smärtexperten Lorimer Moseley berättade ...

Läs fortsättningen här.

Höga Kusten Trail

En dag efter min målgång (filmsnutt från målgången här) i Swiss alpine landade jag i Sverige och nu efter ytterligare 3-4 dagar har jag landat i mig själv. Jag känner mig rejält nöjd med min prestation. Det var ett av tidernas tuffaste Swiss alpine, kanske bara jämförbart med året innan då värmen knäckte många. I år var det den nya och längre bansträckningen med fler backar i början samt det ihållande regnet som drog ut kilometertiderna och tvingade många av banan. Enligt de flesta GPS:er var sträckan ca 82 km, mer än 2 km längre än förra året och 7 km längre än året innan dess.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle simma redan på tisdag, men det är ju svårt när inte knät läkt ihop än. Jag hade inte riktigt landat när jag skrev det. Jag tittar på sårskorporna som ligger som ett knöligt lapptäcke över knät. Det är som att titta på en sjö som sakta fryser till is. Det ser bättre ut, men det läker långsamt. Jag vill ut och simma nu. Kroppen är pigg och viljan är stark. Jag tror fortfarande jag har lite swisskyrus.

I väntan på simning körde jag ett styrkepass på gymmet igår. Jag kunde träna hela kroppen, både ben och armar. Jag började med ett pass i roddmaskinen och sedan körde jag litegrann på alla maskiner, som för att känna om något inte var som det skulle. Det enda jag känner av är utsidan av högerfoten och högeraxeln. Jag tror jag ska pröva att springa några kilometer imorgon.

När jag sover läker kroppen. Det råder febril aktivitet i mina celler, särskilt i benen. Triljontals proteiner reparerar cellerna i ett svindlande tempo. Om några dagar återstår bara ett ärr på knät, det enda synliga tecknet på att jag sprungit nästan 82 km.

Ett lopp på hemmaplan
För några veckor sedan blev jag uppmärksammad på ett spännande traillopp i Skuleskogen som heter Höga Kusten Trail. Loppet går den 6 september. Jag blev riktigt sugen att springa på dessa stigar som jag känner så väl. Som barn brukade jag fiska gädda på våren i Salsviken, som ligger i norra delen av nationalparken. När jag studerade bansträckningen såg jag att Salsviken numer var en sjö, så jag vet inte om gäddorna simmar in där längre. Landet höjer sig snabbast (8 mm/år) i världen just där, därav namnet Höga kusten och att det upphöjts till ett världsarv.

Utsikt från ett kalottberg i närheten av Slåttdalsskrevan.

Jag hittade en lockande video som presenterar loppet som man kan se här nedanför. Om inget oförutsett händer kommer jag säkerligen att springa. Det är inte lika tufft som Swiss alpine, men Skuleskogen är mäktig och avslutningen med två vändor upp på Skuleberget kommer att kännas i benen.

Höga Kusten TRAIL - Utmana världsarvet from Höga Kusten on Vimeo.

Om jag springer Höga Kusten Trail den 6 september blir det sista loppet för säsongen, förutom end of season som brukar gå i oktober. Men end of season brukar bli mer som en joggingtur med matsäck. E4-loppet vore också kul, men jag gillar ju inte asfalt. Fast 21 K klarar jag och jag har ett par inov-8 för asfalt (som dock tyvärr är väldigt slitna trots lite löpning).

Hjärnans beslutssystem
Swiss viskar mitt namn: Joooohan, kooom ååååhh spriiiiing mig … Men jag lyssnar inte än. Tre gånger får räcka. Eller kan man bli beroende av ett lopp? Det finns män som åkt 50 Vasalopp. Det handlar så klart om hjärnfysik och hjärnkemi. Vanor och beslut är komplicerade samspel mellan olika nätverk i hjärnan. Från mitthjärnan frigörs dopamin som stärker vanor som man upplever som positiva. Minnen som finns i hippocampus påverkar också. Det kanske viktigaste området är amygdala, den plats i hjärnan där själva kostnads- och intäktsanalysen görs. Från insula kommuniceras känslor som vidhäftar besluten. Som mottagare av allt detta finns accumbenskärnan som tillsammans med områden i prefrontala barken fattar det slutgiltiga beslutet. Det låter nästan som att jag överlåter åt hjärnan att fatta mitt beslut, men jag är faktiskt inte något mer än min hjärna.

Jag kan fatta ett intuitivt beslut eller ett väl avvägt beslut. Märkligt nog visar studier att intuitiva, snabba beslut är bättre än väl genomtänkta beslut, när det finns mycket fakta att ta hänsyn till. Det undermedvetna är helt enkelt mycket smartare än vi tror. Inför beslutet om att springa eller inte springa Swiss ännu en gång bör jag alltså lyssna till min intuition och inte väga så mycket för och emot. Det är ofta bara bortkastad tid, för det mesta är det som känns bra också det som visar sig vara bra i långa loppet. Fast Swiss alpine är kanske ett lite väl långt lopp.

Swiss alpine III

Hemma efter mitt tredje - och förmodligen - sista Swiss alpine. Inget Swiss är det andra likt. Ifjol stekhett, i år kall, blöt lervälling.

Förberedelser
Jag bodde på bergshotell Schatzalp, ett gammalt sanatorium på 1860 meters höjd från slutet av 1800-talet. Den höga, friska luften skulle bota rika människor från TBC. Det kändes nästan som lungsjuka spöken hostade på nätterna när de drogs genom salarna och de långa korridorerna. Utsikten från balkongen var magnifik. Jag åkte ner ensam, men hängde ganska mycket med löparkompisen Martin och hans fru Helena som bodde på samma hotell.

Härlig utsikt från rummet. Fredagen var fin och jag njöt i solen.

Efter en månads värme var det ganska skönt med regn och tio grader. När vi gick uppe i bergen dagarna före tog jag av mig jackan för att försöka köldanpassa mig något. Men jag var inte så rädd för kylan. Vi skulle knappast frysa till is. Jag tänkte springa lättklädd utan några krusiduller. I sista stund köpte jag dock ett par löparhandskar. Efter huvudet är det fingrarna som ska hållas varma. Benen fryser jag aldrig om. Det visade sig vara klokt att jag köpte handskar.

De enda förberedelserna just innan var att klippa tånaglarna och tejpa alla bröstvårtor, samt att klunka lite rödbetsjuice (hittade en flaska på coop i Davos). På startdagen bjöd hotellet på frukost redan klockan fem. En tidig frukost är viktig eftersom sväljreflexen fortplantar sig som en sammandragande rörelse från halsen ner genom kroppen och om allt går som det ska når sammandragningarna ändstationen inom en timme.

I år kände jag mig säker på mig själv. I bagaget hade jag två erfarenheter: ultraloppet Jättelångt som jag sprang i juni och jag hade tränat mer och smartare än ifjol. Dessutom var det mitt tredje lopp. Jag hade gjort en grov plan. Gå ut lugnt. Jag ville känna mig stark uppe i bergen. Aldrig, aldrig tänka en negativ tanke. Klappa alla utsträckta händer.

Jag hade en plan.

Hela loppet
Det är lätt att dras med i för högt tempo i starten och det ville jag undvika. Jag sprang långsamt, andades i 3-2-takt. 3-2 takten var mitt mantra. Ett slags inre samtal med min kropp. Jag vet att jag gått över i mer anaerob löpning om jag lämnar 3-2 för 2-1. Tre in och sedan två ut och det mesta ut i den första utandningen då diafragman slappnar av. 

En bit efter starten för löpare 78K och 42K. Bild swiss - image. 

Lätt på foten. Pigga ben i början. I glatt samspråk med Mikael från Söderhamn.

Känns bra. Springer lugnt. Lite sol i början.

Det var inte ljusare på andra sidan ...

En av de första backarna. Bild swiss - image. 

Arrangörerna hade ändrat banan i år. Sträckningen till Filisur var både längre och mycket jobbigare, mer upp och ner. Jag låg på plats 396 vid Filisur, en bit efter min bästa placering på 380 och tidsmässigt långt efter mitt mål. Regnet öste ner.

Bild  swiss - image. 

Bild swiss - image. 

Min första - och enda - svacka kom i löpningen mot Bergün. Benen kändes tunga, vaderna spända och fötterna möra. Gravitationen var stark. Jag visste att det var 1200 meter upp till Kesch. Men det var fler än jag som var trötta i lervällingen. Folk halkade omkring och bitvis såg det ut som tjurruset.

Lervälling mit dem koshit. Bild swiss - image. 

Halt och slipprigt. Bild swiss - image. 

Sen började den djävulska klättringen upp mot Kesch - skärselden där väktare i vita rockar släpper igenom de friska så att de kan fortsätta mot himlen. De som visar svaghet plockas av. Där avgörs det. Det visste jag. Där kan man tappa timmar. Ifjol staplade jag i nästan tre timmar och runt mig ramlade flera löpare ihop och fick transport tillbaka. I år gick det lättare och en halvtimme fortare. Konstigt nog kände jag mig allt starkare ju närmare jag kom Kesch på 2600 meters höjd. Det enda problemet var kylan och det ihållande regnet. Högerarmen kändes avdomnad. Då kom jag på att jag hade handskar i bakfickan och tog på mig dem. Jag passerade Kesch som 264:a.

Kallt upp mot Kesch. Dragit på mig handskar. Missade att de delade ut regnskydd däruppe.

Sen följde 6 km löpning i tunn luft bort mot Sertigpasset. Jag kände mig hur stark som helst och sprang hela sträckan, förutom den sista biten upp mot passet. Det är ganska trångt på stigen och när jag - lite väl chansartat kanske - kastade mig om en löpare i en nedförsbacke klev han ut åt samma håll och jag föll handlöst ner bland de vassa klipporna. Hela högersidan fick sig en smäll, från axel till knä. Huvudet klarade sig dock och knät verkade hålla. Det gick att springa, men blodet rann från knä och armbåge. I Sertig ville medicinarna plocka in mig i tältet och se över skadan och de sa att man kanske inte ska springa ett sånt här lopp i fivefingers. ”This is my third time”, sa jag. ”I take care of the wound in the ziel”, hörde jag mig själv säga på märklig tysk-engelska som kom nånstans ifrån hjärnstammen eller ännu längre ner. Då skrattade de och önskade mig lycka till.

Nyss slagits med stenarna men pigg i halva kroppen. Högerknät blöder. Sista biten upp mot Sertigpasset.

Nedför Sertigpasset är det brant, många vassa stenar och man måste hålla tungan rätt i mun. Ett fall till skulle jag knappast klara av. Jag hoppade ändå ner i full fart och det kändes som jag hade hur mycket krafter som helst. De sista ganska platta tio kilometrarna kändes dock tunga. Tio kilometer låter inte mycket, men slutat av Swiss alpine är väldigt utdraget. Det är ett slut utan slut, känns det som. Kilometrarna dras ut ju närmre målet man kommer, som om sträckan blir relativ till tiden på något sätt som kanske det krävs en Einstein för att förklara. Nu började musklerna i fötterna göra ont och högeraxeln smärtade. Men jag gick nästan ingenting. Jag sprang sakta men stabilt.

 

Snart framme. Bara att bita ihop och lyfta lerfötterna åt rätt håll.

När det var 2-3 kilometer kvar såg jag Davos. Jag ökade takten den sista kilometern och "spurtade" i mål på 10.31 och plats 216. Ifjol kom jag på 380:e plats med tiden 11:17 och året innan det på 455:e plats på tiden 9:55. Så en gång till och jag hamnar bland topp 100 :) Jag var trött, frusen, hade ont överallt och började hacka tänder. Banan var omgjord och mycket jobbigare och det var slitsamt att springa över tio timmar i regn och lervälling, så tiderna går inte att jämföra. Varje lopp är unikt. För första gången i år hade jag tagit ut mig totalt, som om jag sparat mig inför det här.

Tredje gången i mål.

Tredje gången gillt
Första året jag sprang fick jag ont i ett knä, andra året var det 30 grader varmt. I år regn, kallt, fall och lervälling. Är jag nöjd nu? Blir det ett fjärde Swiss alpine? Jag tror inte det. Man ska sluta på toppen, eller rättare sagt när man kommit ner från toppen. Det känns som att jag bottnat nu. Jag är nöjd. Jag har bottnat i mig själv. Jag är förmodligen den enda som sprungit tre Swiss alpine i fivefingers. Det ska ju inte gå, säger alla - och minst tio sa det till mig under loppet. På slutet var det flera som skakade på huvudet och tyckte det var otroligt att jag klarat det. ”Third time”, sa jag på engelska - eller kanske tyska? -  och gjorde tummen upp.

Jag stapplade till hotellet, lånade en förbandslåda i receptionen och lade om knät. Det såg ganska bra ut efter att jag tvättat det. Det var inga benpipor som stack ut.

Dagen efter var jag sugen på att använda de här knapparna.

Dagen efter tog vi det lugnt. Jag kände mig öm i högra sidan, från fot till axel. Vi gick på favoritfiket Kaffee Klatsch. Det regnade hela dagen, så det var inte så mycket annat att göra än att vänta in flyget. Jag åkte från Arlanda kl 23:45 och svängde av in på jobbet i Sundsvall kl 4 på natten och hämtade datorn så att jag kunde jobba hemifrån. Semestern är slut. Jag sov till nio. Imorrn åker jag dock in till jobbet. Jag tror jag ska crawla över Sidsjön på lunchen. Jag behöver träna massor av crawl om jag ska klara mitt livs första swimrun i Söderhamn om tre veckor. Mitt mål är att kravla i mål levande. Jag tror inte jag har simmat 4 km sammanlagt i hela mitt liv. 

PS. Man ska aldrig säga aldrig. Träffade flera löpare i Schweiz och några hade t o m blivit inspirerade av bloggen och det inspirerar mig ... att träffa fysiska människor som faktiskt läser det här … Börjar nästan bli sugen … Men nä … fast … hmm… Skulle vare kul om jag hittade skor som passade mina breda fötter, som var lite mer snälla mot fötterna … Kanske då … hmmm … man brukar ju säga ”tredje gången gillt” … men också ”på det fjärde smäller det”, hmm. En smäll låter ju å andra sidan lite avskräckande ...

Jättelångt

Så var det dags för årets första ultralopp. Inför loppet kändes det mesta bra. Jag var lite öm i högerbenet efter en vådlig vurpa i trappan för några dagar sedan, men det kändes inte som något problem. Mitt ”mål” var att inte springa för fort och inte för sakta. En tid runt 8 timmar kändes rimlig. Jag köpte nya skor av märket Montrail för några veckor sedan som jag skulle testa. Dagen innan sprang jag dessutom in på wått och tårrt och köpte en ny, skön löparryggsäck. Jag tryckte ner mina Fivefingers i den ifall skorna inte skulle kännas bra.

När jag hämtade nummerlappen träffade jag Hasse från fjolårets Swissresa - ultravärlden är ganska liten. Han skulle ner till Swiss i år igen. Som så många andra stektes han av solen, och han var sugen på revansch.

Kvällen före loppet åt jag middag med de engagerade arrangörerna och några andra löpare. Vi behövde inte betala för middagen och sedan fick jag dessutom skjuts till hotellet av en av löparna.

Efter en kort natt kastade jag i mig hotellfrukosten. Personalen var vänlig och släppte in mig en kvart tidigare. Bussen till Grisslehamn gick 07.41. Men jag kom i god tid för jag blev upplockad på vägen av några vänliga tjejer som jag träffade på middagen dagen innan.

På bussen satt jag bredvid en av favoriterna, Daniel Nilsson. Jag passade på att ställa massor av frågor om hur han tränade och förberedde sig och han svarade på bred skånska som jag inte hade några problem att förstå. Han sa bl a att ingen slår Jonas Buud i utförslöpning (så jag tänkte direkt att jag måste googla fram en video där Buud springer utför). Det var ganska kyligt: kring 12 grader, sol och blåst mellan 10-15 m/s. Jag frågade hur han brukade klä sig. Han klädde sig alltid så lätt som möjligt. För en teoretiker som läst fysiologi, var det intressant att han genom praktiskt förnuft (antar jag) kommit fram till att det första han tar på sig efter kortbyxor och t-shirt, om det blir lite kallare, är en mössa. Sedan handskar. Aldrig långbyxor. Man fryser sällan om benen. Jag tror aldrig jag känt mig kall om benen, trots 30 grader utan långkalsonger. Mössa är viktigt för att hålla värme, särskilt då det blåser eftersom den skyddar artärer som förgrenat sig från halspulsådern och försörjer pannan med blod. När man blir lite nedkyld är det fingrarna som domnar först och därför är det bra med handskar. Jag önskade honom lycka till. Men han verkade helt säker på seger och bara lite orolig för att springa fel.

Blåst och blåsor
Starter i ultralopp är lite speciella. Man vet att man har en lång dags färd mot mål framför sig. En 70 kilometer lång arbetsdag. En del tycker det är jobbigt att bara stå upp en hel arbetsdag, vi ska springa. Det krävs både fysisk och psykisk uthållighet. Man får aldrig tänka tanken att ge upp.

Bild från starten. Blå himmel och hård blåst.

Det viktigaste var att ta det jättelugnt i starten. Det var ganska lätt löpning till en början. Det svåraste partiet var när vi sprang på klippor och stenar längs kusten och kastbyarna försökte vräka omkull oss. Jag sprang lite fel, men en medlöpare ropade och jag kom på rätt spår igen.

Efter 21 km väntade en helt ljuvlig buffé med bl a jordgubbar och melon. Helt underbart gott. Det fanns korv också, men jag tror inte jag kan äta korv när mitt sympatiska system är aktiverat.

Skogsparti nära kusten. Trångt med löpare, men det glesnade. Sedan blev det inga fler bilder för mobilen vände på kameran och tog bilder på mig istället. Suck.

Jag ökade takten rejält efter 21 km och sprang i stabil 5:45 tempo fram till 50 km. Jag hade tänkt springa på ca 8 timmar. Helst inte fortare än så och inte långsammare än så. Jag ville inte ta ut mig, men jag kände mig så stark. Jag borde kanske bytt skor för det började bubbla fram blåsor efter ca 35 km. Då var det försent att byta. Montrail-skorna kändes bra, men foten rör sig lite i det stora utrymmet därframme, vilket leder till at överhuden slits mot läderhuden. Det översta lagret av läderhuden innehåller papiller som tränger in i överhuden. Dessa bildar vågmönstrade veck som håller fast dem vid varandra - annars skulle överhuden slitas av som ett skal. Under fotsulan (och handflatan) är dessa vågor så stora att de syns genom huden; det vi kallar fingeravtryck. Evolutionen har förstått att det är händer och fötter som slits, men evolutionen har inte tagit till sig användandet av skor, särskilt nya skor. När huden dras fram och tillbaka under ett långt lopp så lossnar överhuden till slut. Det samlas vätska i detta hålrum och det bildas en smärtande blåsa. Och en till blåsa och en till … 

De sista 15 km gjorde ganska ont under fötterna och jag saktade ner och löptekniken blev sämre. När det var 7-8 km kvar stumnade benen. Sista kilometrarna sprang jag dessutom med en gnagande känsla av att jag sprang fel, men till slut såg jag en funktionär och förstod att det inte var långt kvar. Det var en härlig känsla. Jag tittade på klockan som visade 69,59 km och tiden 7:41. Det var ungefär som jag förväntat mig.

Det visade sig att Daniel hade vunnit loppet på rekordtid, 5:20. Jag gratulerade honom till segern och han berättade att han dessutom sprungit 20 minuter fel!

Sen linkade jag hem till hotellet. Jag hade fått shortsbränna på benen och håret såg lite blåst och blonderat ut. Bortsett från blåsorna kände jag mig fräsch och jag hade inte ont någonstans. Det var det viktigaste målet med loppet. Nu känns det jättebra inför Swiss alpine. Det här loppet var en perfekt uppladdning. Nu - en dag efteråt - är jag bara lite öm i låren.

Jättekul
Jättelångt kändes nästan jättekort. Alla timmar man sprungit komprimeras i samma stund som man passerar mållinjen. Tiden går fort när man har kul, men i efterhand är det ett långt ögonblick av livet. Vanliga vardagar blandas ut och sipprar sakta ur minnet, men speciella händelser - som t ex ett ultralopp - binder samman så många nya intryck att de dröjer sig kvar resten av livet.

Den största missuppfattningen om ultralopp är att de är långtråkiga. Det är de inte. Ett ultralopp är både en utdragen upplevelse och ett bra sätt att lära känna sig själv (och andra). Det är också en upptäcktsresa. Roslagen är en fantastiskt vacker del av Sverige. De första 25 kilometrarna längs havet var rena idyllen. Jag tror inte det var sista gången jag sprang här. Men nästa gång måste jag nog springa i Fivefingers. Hellre en hård sten under fotsulan än tio blåsor mellan tårna.

Hur man springer i nedförsbackar

I vanliga fall springer jag uppför och joggar nedför när jag kör backintervaller. Men förra året gjorde jag tvärtom några gånger. Kroppen anpassar sig till det man gör och under bergslopp som Swiss alpine gör man oftast tvärtom: man går uppför och springer nedför. Därmed borde man också träna på det. Nedförslöpningen är slitsam, särskilt om man har dålig teknik. Allt blir bättre genom träning. Jag kände mig dessutom tvungen att träna eftersom det gjorde för ont att landa som jag gjorde tidigare när jag gick över till fivefingers. Nu springer jag förbi massor av löpare nedför, mest för att de inte tränat på det. Det går ganska bra uppför också. Det är på platta ytor som jag är sämst, kanske för att det inte finns så många platta ytor längs Höga kusten.

Löpning och fysik
I en studie som jag skrev om för några år sedan, såg man att de flesta löpare sprang för fort uppför och för sakta nedför. Många löpare var så trötta efter löpningen uppför, att det tog över en minut innan de var tillbaka i sitt grundtempo. En sak som skilde var steglängden. Nästan alla löpare tar längre steg utför, men samtidigt bibehåller de stegfrekvensen. Lite förenklat kan man tänka sig att en löpare som tar, säg 140 steg a´ 2 meter på en minut, springer nedför berget med en hastighet på 16,8 km/h. Om samma löpare ökar stegfrekvensen till 200 steg och kortar ner steget till 1,5 meter, ökar hastigheten till 18 km/h.

Jag tar så många steg jag kan och försöker nästan falla fritt nedför. Därmed utnyttjar jag den lägesenergi som mitt muskelarbete skapade under löpningen uppför. Lägesenergin blir rörelseenergi. Genom att minimera friktionen, får jag tillbaka så mycket som möjligt av den energi som krävdes för att knuffa kroppen till toppen.

Löpning utför ser annorlunda ut, mest för att armarna breder ut sig för att balansera kroppen i fallet. Det finns ingen poäng med att springa med armarna nära kroppen upp mot bröstbenet (såvida man inte vill bli fin på bild). Armarna fungerar snarare som vingar som styr fallet nerför berget. Tyngdlagen ger fri energi och man förlorar inget på att "bromsa" med armarna. Det är tvärtom en naturlig reflex som gör löpningen säkrare och därmed snabbare.

Ett vattenfall av ben
Ett bra tips i många sammanhang är att visualisera det man vill uppnå. Det stärker kopplingen mellan nervsystemet och det mål man har. Jag brukar tänka att jag är som vatten som faller nedför berget; som en porlande vårbäck letar jag mig nedför berget och ibland är jag en skummande fors som kastar sig utför stup i ett vattenfall av ben och armar.

Bild Kjosfossen

Det är gravitationen som drar mig neråt. Jag lutar mig svagt framåt från höfterna. Fötterna faller parallellt med marken och jag lyfter dem snabbt som om jag sprang på brinnande lava. Ibland måste jag luta mig tillbaka, ungefär som en rallyförare bromsar i kurvorna. Men jag använder hälbromsen så lite som möjligt. Kraftens centrum är musklerna i rumpan, höften och bålen. De ger stabilitet. Det är kroppen. Kroppen är vagnen som mina fyra lemmar snurrar runt. Blicken är riktad en bit framåt, inte rakt nedåt. Jag litar på att min hjärna har registrerat alla hinder och faror. När stigen är översållad av stenar och rötter, hamnar blicken närmare kroppen. Men jag vill inte titta neråt. Inte luta huvudet framåt. Det gör man bara inför bödeln och övermakten.

Aldrig luta sig tillbaka
Jag försöker springa med så korta steg som möjligt, så att inte fötterna hamnar för långt fram och anstränger lårmusklerna. Det kan vara frestande att ta långa kliv, men korta kliv med fötterna nära marken är effektivare. Om fötterna befinner sig framför kroppen, måste de vänta på att kroppen ska komma ifatt innan de kan skjuta iväg från marken igen. Denna väntan sker i excentriskt läge, som sliter på musklerna och allt slitage kräver ännu mer återhämtning. Vidare kan inte den kraftfulla höftbörjarmuskeln ge kraft till löpningen. Den behövs för att aktivera de stora musklerna längst bak. Försöker man öka farten i ett tillbakalutat läge, är risken stor att fötterna hamnar allt längre framför kroppen och att man måste bromsa hårdare.

Braking bad ...

Det kanske allra viktigaste är att komma över rädslan. Det gör man genom övning. Utförslöpning är som kognitiv beteendeterapi. När man inte längre är rädd, är det lättare att bortse från den naturliga reflexen att luta sig bakåt och bromsa. Släpp bromsen, men var beredd. Det är i nedförsbacken som man ska ta igen så mycket som möjligt av den lägesenergi som man med stor möda byggt upp när man klättrade uppför. Kroppen är som Sisyfos sten, men den ska inte rulla tillbaka; den ska över krönet och bort till nästa backe och helst rulla över med rörelseenergi som den samlar på sig i fallet neråt.

Sisyfos sten.

Övning ger färdighet
Ett bra tips är att försöka hitta en backe och öva att springa utför den varje vecka. Som all annan träning är det viktigt att inte gå ut för hårt ifall rörelsen är ny. Kroppen anpassar sig gradvis. Om du får rejäl träningsvärk, har du kört för hårt och förmodligen lutat dig bakåt och tvingat musklerna till hårt excentriskt arbete.

Man blir snabbt bättre. Det ger självförtroende, mindre rädsla, starkare muskler och bättre teknik. Försök utmana när det blir för lätt, genom att välja brantare och mer svår terräng. Kroppen anpassar sig och blir bättre, så länge man utmanar den. Det gäller hjärnan också. Det är samma sak. Kroppen anpassar sig med hjälp av nervsystemet.

Kastade mig nedför Södra berget
Det sägs att björnar är dåliga på att springa utför. Det är en seg myt, som förmodligen bygger på att björnarnas framben är kortare än bakbenen. Björnar springer mycket fortare än en människa både uppför och nedför. Fyra ben är bättre än två ben på korta distanser. Men björnar har ingen chans på längre distanser. Så enda chansen att springa ifrån en björn är att börja med ett stort försprång eller att ta med sig en kompis som är en sämre löpare.

Jag hade dock inte med mig någon kompis då jag sprang nedför slalombacken vid Södra berget i några timmar. En del halvgalna pass, passar nog bara mig. Å andra sidan finns det inte så mycket björnar runt Sundsvall.

Jag joggade och gick ganska raskt uppför och rusade nedför. Jag lutade mig framåt som om jag åkte storslalom mellan portarna längs den slingriga stigen. Jag bromsade ganska hårt i första åket, men i sista åket klarade jag flera kurvor utan att bromsa och kom ut ur dem med bra höjd och god fart. Jag avslutade med att springa fort både upp och ner två gånger med lite vila emellan. Sen låg jag kvar på toppen en stund och stirrade på molnen, innan jag prövade en sista plyometrisk övning på vägen nedför. Sen åkte jag hem på darriga ben.

Jag tänkte att jag borde göra samma övningar på skidor. Jag tappar ofta i utförskörningarna, för jag står inte på tillräckligt. Jag bromsar litegrann, kanske för att jag gjorde en rejäl vurpa för några år sedan. Det ska jag öva mer på i vinter, när den nu kommer. Just nu känns den avlägsen.

Lita på din hjärna

Jag har nästan alltid en Garmin 305 Forerunner runt handleden när jag springer. Den är enkel och bra. Den har börjat krångla lite, men jag behåller den i väntan på en kommande iWatch (till hösten?) som man ska kunna koppla ihop med iCloud, iPad och iPhone. Det låter ännu enklare. Egentligen är jag ingen prylmänniska. Det viktiga är att det är enkelt. Det kan vara kul att titta på och analysera data, men jag vet inte om det ger så mycket hjälp medan jag springer. Pulsband hjälpte mig när jag började springa, men nu kan jag min puls utan och innan. Jag hör det på andningen. När jag går över från att andas 3-2 till 2-1 (genom att andas ojämnt belastar man kroppen jämnt), då har jag lämnat den lugna aeroba löpningen.

Lyssna på hjärnan som lyssnar på kroppen
För något år sedan kom en studie som visade att de flesta motionslöparna springer den första halvan av ett maratonlopp snabbare än den andra halvan och de första 5 km är de snabbaste. I en artikel i Runners world, spekulerar den förre chefredaktören på Runners World och tidigare Boston marathon-vinnaren Amby Burfoot om huruvida detta tapp beror på att motionslöpare i första hand följer ett tempo som dikteras av pulsklockor och prestandatabeller, vilket ökar risken att springa in i väggen. Väggen brukar dyka upp efter 30 km, inte efter 21 km. Genom att stirra på klockan följer inte löparen tempot som hjärnan bestämmer vid starten, tror Burfoot. Målet sätts externt, utanför löparen själv. Moderna högpresterande motionärer sätter hjärna målet för högt, mycket högre än dagsformen, på grund av alla hjälpmedel. Det låter som en sannolik förklaring, mot bakgrund av hur hjärnan fungerar.

Tempot sjunker efter halva maratonloppet för vanliga motionärer.

Det fungerar ganska bra att springa på gränsen av sin förmåga ungefär ett halv maratonlopp, sedan börjar kropp-hjärna tala med varandra och dra vissa slutsatser, och det upplever man som en känsla av trötthet. Det krävs mycket viljestyrka för att stå emot denna känsla.

Burfoot menar att det är bättre att lyssna på sin egen kropp-hjärna från första steget och undvika att ge 100 % från steg ett. Det är bättre att ge 98 % och orka hela vägen och spara 100 % till slutet. Utan att vi är medvetna om det, har hjärnan koll på sträcka, metaboliter, glykogenlager, dagsform, temperatur, motivation, konkurrenter, m m. Hjärnan hanterar oändligt mycket mer data och vet mycket mer än en pulsklocka. Hjärnan väljer olika tempo om man springer 5 kilometer eller 10 kilometer och om det är varmt eller kallt. Under en tävling gör hjärnan ett antagande om en slutpunkt på löpningen och beräknar sedan hur mycket muskler som löparen maximalt kan aktivera utan att förlora sin jämvikt. Det är en omedveten process.

Hjärnan ser också till att det finns reserver. Den fysiologiska gränsen ligger bortanför ”väggen”. I slutet av ett maratonlopp använder man endast 40 procent av musklerna i benen. Det är därför det alltid finns krafter till en spurt och det är därför den sista km - när man borde vara som tröttast - ofta är den snabbaste. Särskilt om man blir utmanad av någon annan. Hjärnan vågar frigöra krafter när målet närmar sig. Genom träning kan man knapra in på denna reserv, eftersom hjärnan sakta men säkert blir övertygad i takt med att man klarar att hålla sig inom gränsen. Det går även att lura hjärnan. Själv slog jag ett personbästa en gång när jag såg fel på klockan och trodde att jag sprang för sakta. Hjärnan går alltså att lura till viss del, men det krävs mycket viljestyrka för att tvinga fram ett snabbare tempo än hjärnans gissning. Det brukar sluta med kollaps, att hjärnan helt enkelt stänger av kopplingarna till benen.

Tre kommande tävlingar
Om två veckor är det jobbklassikern igen: löpning 10,4 km. Jag är nog i lite bättre form än förra året tack vare ett genomtänkt träningsschema. Jag har t ex sprungit massor av 4x4-intervaller och sprungit fler km per vecka. Det är en ganska kuperad bana på Norra berget med en rejäl backe som jag måste springa två gånger eftersom vi springer två varv.

En månad efter jobbklassikern är det dags för Jättelångt, ett ultralopp på 68 km mellan Grisslehamn och Norrtälje. Det blir som ett förlöp till Swiss alpine. Jag har inte hunnit med särskilt många långpass ännu, men efter jobbklassikern ska jag springa ett par stycken.

Den 26 juli springer jag Swiss alpine för tredje gången. Med tanke på att jag sprungit mycket mer än i fjol och lite mer än första året, känns det som jag har chans på personbästa. Jag ska dessutom åka till Sardinien innan dess och där finns många berg att träna uppför. Den enda risken är att jag springer för fort på Jättelångt och inte återhämtar mig tillräckligt. Första året på Swiss alpine fick jag ont i ett knä och andra året var det 30 grader varmt, så den här gången ska det inte finnas något att skylla på. Fullt ös medvetslös.

Ett rop på hjälp
Ett par gånger de senaste två åren har jag tänkt att det var det. Nu får det räcka. Nu tar jag en lång bloggpaus eller lägger ner skrivandet helt och hållet. Bloggar brukar ju självdö efter några år. Men så får jag ett mail eller en kommentar och inser att det finns läsare som bryr sig om det jag skriver. På ett ögonblick får jag tillbaka motivationen och jag glömmer känslan att jag kastar bort tid. Jag lade till en sida med beröm och återkoppling så att jag bara är ett klick ifrån motivationshöjande kommentarer.

Jag fortsätter skriva, för de som läser gillar förmodligen att läsa det jag skriver. Andra tycker att det jag skriver är tråkigt och trist, men man kan inte skriva för alla och de återkommer knappast. Jag förutsätter att mina läsare är öppna i sinnet, skärpta och nyfikna, samt föredrar vetenskapliga förklaringar framför tyckande och flum. Jag tror tyvärr att de senare är i majoritet i samhället, men jag skulle inte kunna skriva på något annat sätt. Jag får mest positiva kommentarer, men jag uppskattar saklig och konstruktiv kritik så att jag får lite incitament att förnya bloggen. Jag gillar inte att upprepa mig, och ibland känns det som jag upprepeteterar mig. Kanske jag ska vara mer personlig, skriva mer eller mindre om löpning, kost eller hjärnan? Försöka vara roligare, snyggare, elakare, buttrare?



PS Fick en bra återkoppling i förra inlägget att bloggen ser ut som en säck skit men med underbart innehåll :) Viktor som gav den återkopplingen samlar dessutom in pengar till cancerforskning här, så gå in dit och skänk en slant. Förr eller senare tar cancer vänner och anhöriga och 50 000 nya cancerfall upptäcks varje år i Sverige.

Svett och löpning

Äntligen har värmen kommit. Efter helgens 4x4-intervaller var jag genomblöt av svett efteråt. Jag tycker det är härligt att svettas efter ett hårt pass. Det är ett kvitto på att man inte har fuskat. Jag - eller snarare min kropp - har dessutom blivit bättre på att svettas sedan jag började träna.

När det var 30 grader under förra årets Swiss alpine, svettades jag flera liter i timmen. Jag drack också flera liter. Många bröt, kanske för att de jagade tider och inte lyssnade till hjärnans varningssignaler. När kroppen blir för varm stänger hjärnan av benen och det går inte att springa mer. Jag kände att jag var på gränsen när jag sprang upp mot Keschütte. Solen brände, luften stod stilla och dallrade och jag kände mig yr och illamående. Tiden brydde jag mig inte om, det gällde bara att komma upp på berget, se pigg ut när läkarna tittade på mig och sedan springa ner igen och springa, krypa eller kravla till Davos. Jag lärde mig mer än jag lärt mig under alla andra lopp jag sprungit under och efter det loppet.

Löpare svettas mer
Svettningen är kroppens sätt att kyla ner kroppen och ju oftare man tvingar kroppen att svettas, desto bättre blir den på att svettas, bl a genom att bilda fler svettkörtlar och genom att utsöndra mer svett per körtel. Det är bara en av alla de anpassningar som gör mig till en bättre löpare ju mer jag tränar. Man blir också bättre på att svettas om man flyttar till ett varmare land, vilket kanske ger löpare från varmare länder en liten fördel.

Jag har även blivit bättre på att andas. Ju mer jag springer, desto bättre blir kroppen på att byta gas med atmosfären. Andningen ökar direkt när jag börjar springa, eftersom hjärnan förutser ett ökat behov av syre och - ännu viktigare - ett ökat behov av att vädra ut koldioxid. Hjärnan förutser att jag måste snabba på ventileringen, genom erfarenhet. Den ser också till att jag springer långsammare om det är varmt, långt innan jag blir medveten om att det är varmt. Efter löpningen flämtar jag rejält för att fylla på lagren av syre i musklernas myoglobin och för att återställa syrabasbalansen. Syret behövs också för att reducera vätejoner till vatten och för att bygga upp nytt kreatinfosfat.

Svett och evolution
Alla djur måste lösa problemet med överhettning och olika djur gör på olika sätt: Hundar och katter flämtar. Fåglar flaxar med vingarna. Hästar och människor svettas. När jag springer snabbt flämtar jag också som en hund för att göra mig av med överskottsvärme, men det är framför allt genom att vatten avdunstar från huden som jag kyls ner.

Hundar flämtar. De svettas lite under tassarna också.

Tack vare förmågan att svettas är människor och hästar naturens bästa långdistanslöpare i ett varmt klimat. För tio år sedan framförde Lieberman och Bramble en hypotes om att flera aspekter av människans anatomi - som balansorganet i örat, nackligament och korta tår - kunde förklaras som anpassningar till uthållighetsjakt. Den viktigaste anpassningen var dock minskad kroppsbehåring och en kraftig ökning av antalet svettkörtlar över hela kroppen. Tack vare denna unika anpassning hittade människan en nisch: uthållighetsjakt mitt på dagen när andra rovdjur låg och flämtade i skuggan, oförmögna att röra sig utan att bli överhettade. Människan blev människa genom att springa långt.

Det är törsten som sätter gränsen för hur länge vi kan springa, men eftersom vi består av 60 % vatten kan vi springa tillräckligt länge för att hinna ikapp byten. Under flera miljoner år mejslades våra kroppar till perfekta löpmaskiner i värme och våra hjärnor belönade beteenden kopplade till löpning. Därmed finns det en löpare i alla människor. Tyvärr finns det en latmask i varje människa också, för det har alltid varit viktigt att spara på energi och bygga upp fettreserver.

Svett och prestation
I en rykande färsk studie från Sydkorea jämförde man långdistanslöpare med en stillasittande kontrollgrupp med avseende på svettproduktion. Forskarna mätte VO2max som en markör för kondition.

Källa

Diagrammet ovan visar hur lång tid det tog innan svettkörtlarna började utsöndra svett. De vita cirklarna är de stillasittande, och de svarta cirklarna är löparna. Diagrammet visar ett tydligt samband mellan VO2max och hur snabbt svettkörtlarna svarar på stimulans. Man kunde också se att svettproduktionen ökade mer, ju högre VO2Max en person hade. Långdistanslöparna hade även fler svettkörtlar. Forskarna drog slutsatsen att långdistanslöpare har en bättre svettrespons på grund av kortare svarstid och högre svettproduktion per svettkörtel. Långdistanslöpare är därmed bättre på att reglera sin kroppstemperatur, vilket fördröjer tidpunkten då hjärnan tvingar löparen att sakta ner farten för att förhindra överhettning. Värme är en av många parametrar som hjärnan tar hänsyn till då den skruvar upp känslan av trötthet.

Forskare som räknar svettkörtlar, tror jag.

Det betyder att jag inte bara bör träna på hög höjd inför årets Swiss, utan även träna i extrem värme. Det kan vara 30 grader igen. Slumpen bryr sig inte om förra årets väder. Om det blir 30 grader igen, tror jag att jag kommer att klara mig lite bättre än senast.

Swiss Alpine - dagarna efteråt

Jag har återhämtat mig oerhört snabbt efter den 79,4 kilometer långa och varma maran i Schweiz, mycket tack vare god sömn. Jag har sovit över åtta timmar varje natt. Jag vet inte när det hände senast. Jag har ätit gott och sovit gott och tagit det lugnt. Igår sprang jag av ren nyfikenhet 5 kilometer för att känna efter hur det kändes och det kändes bara bra. Idag simmade jag lite och sedan körde jag cirkelträning och en del balansövningar. Jag har hittat några mycket bra övningar för att förbättra kroppens proprioception och minska risken för skador på sikt. Det kommer ett inlägg om det snart. Jag tror det är oerhört viktigt, inte minst för löpare.

Nästa år
Jag har också börjat fundera på vilket som är huvudloppet nästa år. Under veckan i Klosters pratade jag med Niklas som sprang Zugspitz Ultratrail tidigare i somras. Det är 100 km långt och man klättrar 5420 höjdmeter - vilket ger tre ultrapoäng och chans att delta i UTMB. I sista hand är det lotten som avgör om man får plats i UTMB. Jag ska fundera på Zugspitz Ultratrail. UTMB lockar, men jag gillar inte lotterier. Jag funderar även på att springa Keb Artic Run runt Kebnekaise. Det går i början av juli och vore lagom uppvärmning till Swiss. Dessutom borde man ju passa på och komma upp på Sveriges högsta berg en gång i livet.

Zugspitz Ultratrail lockar.

Swiss Alpine nästa år känns nästan klart. Jag vill dit igen. Jag vill springa under nio timmar. I år var det 203 svenskar med och jag tror det blir ännu fler nästa år. Jag tror många svenskar gillar att det är välordnat. Man får tågbiljetter hemskickade så att man kan ta sig till Davos och tillbaka och sedan åka runt i Davos gratis. Tågen går dessutom i tid. Man kan även be om ett pass på hotellet som ger fri tillgång till alla linbanor upp i bergen.

Om jag ska klara sub 9 timmar måste jag träna för det hela året. Det gjorde jag inte i år. Det blir fler långpass och mer backlöpning, kanske också någon ultratävling som Sörmlands Ultra Marathon och mer löpträning under vinterhalvåret. Om jag inte klarar nio timmar borde jag utlova ett straff om jag misslyckas så att jag verkligen fokuserar: kanske raka håret, låta skägget växa ett år, sluta blogga, skänka 30 000 till Grekland, avslöja min hemligaste hemlighet, eller nåt.

I år
Nu närmast siktar jag på E4-loppet i Sundsvall i mitten av september. Det är ett halvmaraton och jag ska försöka krossa mitt personbästa från 2011. Det ska bli kul att springa fort igen. Fast däremellan kommer jobbklassikern och simningen. Åååhhh, jag vill bara glömma simningen. Den måste jag ju bara klara av på något sätt. Det ska bli skönt när det är över. Att kråla är svårt. Jag får nog försöka med min variant av bröstsim/hundsim. Huvudsaken att jag kommer i mål och inte kommer sist, men det blir svårt när man simmar som en orangutang. 

Jag funderar dessutom på att vara med i en lite annorlunda tävling om några veckor. Men det avslöjar jag i så fall först efteråt. Det kanske inte går eller jag kanske inte får.

Nätshoppa och stöd Hjärnfysik
I samarbete med Menyou har jag skapat en liten webbshop där man kan köpa och ladda hem digitala produkter som e-böcker, musik och ljudböcker. Hela 70 procent går till artisten/författaren, 10 procent till Menyou och 20 procent till mig. Jag tycker det är en bra fördelning. Jag kommer aldrig att kunna leva på att blogga, men kanske jag kan leva lite delvis på den - någon timme i veckan - och går det bra kan jag ju dessutom inte sluta blogga.

Webshoppen ligger som länk näst överst till höger, eller så kan du klicka här och köpa något till din man/fru ditt barn eller dig själv. Man betalar genom att använda ett paypal-konto eller så betalar man som gäst.

Just nu är det ett defaultutbud på shoppen, men tanken är att jag i framtiden kan påverka vad som säljs. Kanske jag kan sälja min kommande bok via denna tjänst. Då drar jag in 90 % av priset. Jag är ingen bra säljare (eller köpare), men det ska bli kul och se om det trillar in några kronor efter den här hejdlösa marknadsföringen :)

Swiss Alpine 2013 - sju vågade livet

Efter fyra dagars anpassning till höjd och värme så var det så dags att springa. Redan tidigt på morgonen insåg vi att lördagen skulle bli den varmaste dagen, kanske den varmaste i Swiss Alpines historia. 

Niklas och Rikhard har tagit de flesta bilderna i detta inlägg. En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Därmed blir det här mitt längsta inlägg någonsin. Jag har även uppdaterat förra inlägget med lite nya bilder.

Startklara
Efter en orolig natt och en tidig frukost, åkte vi tåg in till Davos. Jag tog på mig min K78 finisher-tröja från förra året, som tyvärr är en aning för liten. Men det kändes ändå bra. Vi tog en lagbild och sedan gick vi mot startfållan.

Sju glada gubbar

Högtalarna vräkte ut pampig filmmusik. Nackhåren reste sig. Solen steg över horisonten en kvart innan starten. Himlen var klarblå. Det skulle bli varmt. Men i startögonblicket tänkte ingen på det. Stämningen var på topp. Förväntan.

Hans, Erik, Rikhard och jag i fokus en kvart innan starten.

Rikhard peppar Marcus. Jag ser lite fundersam ut, kanske jag undrar vad mannen i vitt är för någonting.

De första solstrålarna av många denna dag. 

Jag var taggad, men inte som i fjol. Jag hade bara sprungit ett par pass över 25 km. Det var inte tillräckligt. Det visste jag, men jag litade på min rutin och min vilja. Jag kanske inte har tränat mycket löpning, men jag har åkt skidor, cyklat, simmat och tränat styrka ... Jag kände mig starkare än någonsin, men jag var nog mer förberedd att springa 79 km förra året.

Loppet - mot toppen
Det kändes ganska lätt i början. Det var asfalt och det gick mest lätt utför. Det var fortfarande svalt och man springer långa partier inne i skogarna längs dalen.

Över en bro.

Över en bro till. 

Första stigningen efter 11 km. Sedan följde en behaglig löpning i skogen. 

Lätt löpning genom dalen efter 20 km. 

Jag var i Filisur redan efter 2:55. Det kanske var lite för fort, men jag tyckte inte det kändes särskilt fort. Sträckan till Bergün var ändrad sen i fjol och kändes jobbigare och jag var där 4:18, vilket var några minuter efter förra året. Jag hade avverkat ett maraton och nu väntade det värsta, klättringen upp mot Keschhütte. Förra gången lämnade jag Bergün haltande, men i år har jag fokuserat på skadeförebyggande styrke- och balansträning och jag hade inte ont någonstans, fast benen var stumma. Det kändes att jag inte sprungit några långpass på länge.

Nånstans

Värmen blev allt jobbigare. Jag tog svampar och stoppade under tröjan bak i nacken. Det rann kallt vatten nedför ryggraden. Det var skönt, men kroppstemperaturen steg obönhörligen och jag blev tvungen att börja gå allt längre sträckor. Jag fick sällskap av en löpare som hette Mikael från Söderhamn och det kändes lite lättare när man kunde prata lite. Vi följdes åt upp mot berget, men när klättringen mot Keschhütte började hängde jag inte med längre och jag tror ingen av oss orkade prata mer. 

Varenda cell skrek efter vatten och jag drack mycket i kontrollerna. Mest vatten, men också iste. Jag drack så länge vattnet var gott. Det är det bästa sättet att reglera törsten. Dricker man mer än så riskerar man att må illa och
t o m bli allvarligt sjuk. Det är mycket vanligare än man tror i maraton och ultralopp.

Eine Brücke

Auf den weg Nach Monstein

Auf den weg von Monstein 

Det var inte bara benen som var stumma nu. Hela jag var stum. Alla var stumma. Dövstumma. Vi gick sakta, sakta, uppför berget; med sänkta huvuden och händerna mot knäna. En och annan satte sig vid sidan av stigen med tom blick. Jag började känna mig illamående, som om jag ville vända ut och in på mig själv. I Keschhütte skulle det finnas en toalett, men det var långt dit. Det kanske rörde sig om några kilometer, men Keschhütte flöt omkring någonstans högt däruppe på ett moln.

Keschhütte ligger i himlen. 

Det blev värre för varje meter. Jag kände mig vimmelkantig. Det var nog en kombination av dålig sömn, dålig mage och framför allt värme. Sen såg jag Keschhütte dingla däruppe i himlen. Jag visste att läkarna hade ögonen på oss och jag tog det så lugnt det gick för att inte stapla eller t o m ramla omkull. Jag var lite orolig, för jag har aldrig känt mig så dålig och totalt utmattad. Läkaren tittade mig i ögonen när jag kom upp. I´m ok, ljög jag. I need to go to the toilet. På toaletten kände jag mig nästan ännu sämre (fast inte så dålig som killen i båset bredvid; det lät som att han skulle föda barn), men efter att jag gjort det jag skulle gjort långt tidigare kändes det mycket bättre. Sen fick jag dessutom massage. Jag tog god tid på mig däruppe. Det var klokt. Efter den ordentliga pausen kände jag mig piggare. Man ska inte jaga tider i värme, risken är alldeles för stor för bakslag och i värsta fall kollaps. Man ska välja sina strider.

Andra halvan
Jag tog det ganska lugnt bort till Sertigpass. Kroppen var inte med, men jag var inte längre illamående. Dessutom var det svalare uppe i bergen, men å andra sidan var det glesare mellan syremolekylerna. Hjärta och lungor slet hårt. Det kändes som om blodet inte riktigt trängde ut i alla kapillärer. Sen rann blodet som en trög flod tillbaka till hjärtat, där det sedan skickades vidare upp till lungorna för att sedan tryckas ut till kroppens celler. Hjärtslag efter hjärtslag. Varv efter varv. Det går av sig självt, men man kan inte springa av sig själv. Att springa kräver vilja och även vilja behöver syre och näring. Det gick dock mycket bättre än förra året och det beror nog på att vi var så mycket uppe i bergen dagarna innan.

Halt och slirigt utför Sertigpass.

Tidsmässigt låg jag ganska bra till vid Sertigpass, men jag visse att jag inte skulle kunna avsluta lika starkt som 2012 när jag nästan tvingade fram ett runners high och avslutade de sista 20 km i ett endorfin- och cannabonidrus. Dessutom ville jag inte riskera någonting. Jag hade inte ont nånstans, förutom stumma ben och lite öm under fötterna av alla vassa och hårda småstenar (minst halva loppet). Jag skulle inte rekommendera någon att springa Swiss i Fivefingers, men själv tål jag rätt mycket och jag är van. Jag har starka fötter och vader och jag kan inte springa i några andra skor. Det som inte dödar härdar och jag gillar utmaningar och risken för att jag skulle ramla eller skada mig tror jag är mindre om jag känner underlaget. Jag hade rätt bra tempo nedför, men när jag kom ner i dalen så blev värmen svår igen. Då hade det gått ca 9 timmar.

Grus och sten ...

De sista 5 kilometrarna var värst. Det gick bara på vilja. Jag kunde inte motivera mig att springa sub 11, eftersom jag sprang sub 10 ifjol. Hjärnan var inte heller med på det. Den ville inte att jag skulle springa. Varje tanke på ett löpsteg skickade en våg av olust genom kroppen.

Jag blev upphunnen av en svensk kille som sprang på 7:48 förra året, men han lät nästan lite chockad. Han hade nätt och jämnt klarat sig ur en läkarkontroll och han kunde bara inte springa fortare i år. Värmen knäckte många.

Den sista kilometern visste min hjärna att jag skulle klara av det och frigjorde lite extra reserver och jag kunde springa ganska bra på slutet. Men jag gjorde ingen segergest. Jag var för trött. I fjol kändes det som en seger, i år var jag mest glad att komma i mål på 11:17. På stadion sökte jag efter en kall öl och skugga, men det var brist på skugga. Sen hämtade jag min tröja som var av storleken large i år. Den satt bättre än 2012 års modell.

Sju vågade livet och alla överlevde
Det var förmodligen det tuffaste Swiss Alpine på många år. Jonas Buud vann som vanligt och han tyckte det var det värsta Swiss han sprungit. Vilken kille, förresten. Vinner år efter år. En stjärna som är alldeles för anonym i Sverige med tanke på hans prestationer. Han låg efter vid Keschhütte, men vann ändå med flera minuter. Han har ett gigantiskt psykologiskt övertag mot alla andra.

Av oss sju i gänget kom sex i mål, en bröt efter 53 km och en fick åka in på sjukhus strax efter målgång. Men alla var nöjda. Alla överlevde. Alla hade gjort en jätteprestation i värmen och alla hade faktiskt klarat över 50 km. Flera ville åka tillbaka nästa år. Jag tror nästan att jag gör det också. Swiss Alpine är speciellt. Dessutom vill jag klara sub 9 och då måste jag vara mer taggad och träna för det.

Sista besöket på Silveretto. 

Jag åt ingen middag utan somnade redan klockan tio och sov djupt till klockan sju. Jag kände mig otroligt pigg på morgonen. Värmen hade kanske hindrat att jag överansträngt mig och jag kände bara lite träningsvärk i framsidan av låren. Jag hade inga blåsor, inga skavsår. Jag var några kilo lättare, men det brukar man återhämta på några dagar. Resten av dagen åkte vi hem. Trots åska och försenade flyg, kom vi till Arlanda före tolv. Jag tackade för mig, körde hem och var framme lagom till soluppgången.

 

Stolt som en äggsvans. 

Relaterade inlägg
Swiss Alpine 2012
Swiss Alpine 2012 - bilder
Swiss Alpine - dagarna innan