Rulltrappor och löpband

När vi var i Stockholm i helgen blev det löpning på löpband på hotellgymmet. Jag föredrar att springa ute, men regnet och att det kändes bekvämt att ta hissen ner till gymmet gjorde att jag valde löpbandet.

Man skulle haft elefantöron
Eftersom man inte rör sig framåt när man springer på löpande bandet förlorar man den del av avkylningen som kallas konvektion och jag svettades ymnigt. Hade jag sprungit ute hade värmen runt mig blåst iväg när jag sprang, men inomhus värms luftlagret närmast huden upp och man springer som i en bastu. Å andra sidan slipper jag luftmotståndet, men det är nog försumbart i den hastighet som jag springer.

Efter en halvtimme skvätte jag svett som en fontän och jag hoppade av löpbandet och sprang efter en handduk. Det är en märklig känsla att springa på löpband i en halvtimme och sedan springa iväg över golvet. Plötsligt rörde sig både jag och golvet och det var inte lätt att hålla balansen.

Jag lade upp hotellhanduken bakom nacken så att den fläktade som två stora elefantöron på var sin axel när jag studsade fram på bandet. Då kändes det bättre. Man kanske ska tillverka artificiella elefantöron som man kan klämma fast när man springer på löpband. Det skulle se kul ut. Samt en snabel som man kunde dricka med och spruta vatten över sig. Ett elefantkit för inomhuslöpare.

Jag ställde in löpbandet på 12,8 km/h och sprang en mil. Det är på många sätt enklare att springa på löpband men det är tråkigt. Men det fanns TV och mycket folk att titta på. Några barn sprang på löpbandet bredvid mig och de kollade min hastighet. ”Han springer 128 km/h”, sa ett av barnen och de försökte trycka in 128 på displayen. Jojo, snabbare än en gepard.

En märklig rulltrappa i Stockholm
I Stockholms undre värld hade jag ett märkligt möte med en rulltrappa. Rulltrappor rullar. Det är deras kännetecken och våra hjärnor tar det för givet. Men när jag klev upp på en trasig rulltrappa, fullt medveten om att den var trasig och beredd att använda mina ben, så snubblade jag ändå till. I något område djupt inne i skallen var en del av mig inställd på att trappan rörde sig, trots min medvetna kunskap om att den stod stilla. Jag fick en känsla av att jag läst om det där någonstans och hittade mycket riktigt en rapport som beskriv fenomenet.

P.g.a. att det tar tid mellan sinnen och hjärna måste hjärnan hela tiden förutsäga vad som ska hända. För det mesta fungerar det bra, men ibland blir det fel och rulltrappeillusionen är ett exempel på det. Vår hjärna har under årtionden lärt sig att rulltrappor rullar och att den måste justera balansen i förhållande till rulltrappans rörelse så att vi inte snubblar. Det märks på små barn de första gångerna de stapplar ut på en rulltrappa, men vi gör det helt omedvetet. Kunskapen om hur man bordar en rulltrappa är långtidslagrad och vi gör en smidig övergång från fast mark till rörlig trappa. Men om trappan inte rör sig då kan vi ändå inte undvika att göra dessa justeringar. Vi kliver på med för hög fart och tappar balansen en aning. Men andra gången vi går uppför trappan har hjärnan lärt sig att just den här trappan är trasig och man kliver på som om det vore ett vanligt trappsteg. Men det är tur att vår autopilot sköter det här, så att vi slipper tänka varje gång vi kliver på en rulltrappa eller när vi springer ett steg.

Länkar
konvektion

Hur man förlänger en sekund

En sekund är inte alltid en sekund. Jag ljuger inte. Det finns en reflex som påverkar vår tidsuppfattning. Om du har en klocka med sekundvisare, håll huvudet stilla och titta först på sekundvisaren och titta sedan så långt bort du kan i synfältet utan att röra huvudet. Kasta sedan en blick, utan att röra huvudet, mot klockan. Du kommer att uppleva att sekundvisaren står stilla i över en sekund. Upprepa försöket några gånger tills du ser att sekundvisaren dröjer kvar ovanligt länge. Ju längre bort du tittar från klockan, desto längre tycks också sekundvisaren stå stilla. Men kom i håg att hålla huvudet stilla och bara flytta blicken.

När vi spanar ut över horisonten tror vi att världen är harmonisk och sammanhängande. I själva verkat uppfattar hjärnan världen som ett blinkande kaos, den ser ut i en mörk natt med en ficklampa som blinkar hysteriskt tre gånger i sekunden. Men det märker vi inte, såvida vi inte har en hjärnskada. Hjärnan skapar en begriplig helhet av något som egentligen är obegripligt.

Vi använder ljus som en fladdermus använder ljud. Fladdermöss använder korta snabba ljudstötar för att bygga upp en "bild" som hjälper dem att fånga små snabba insekter. För att bygga upp en bild, måste våra ögon på samma sätt ständigt förflytta sig genom att för en bråkdel av en sekund fixera blicken och sedan gå vidare. Dessa ryckiga rörelser mellan fixering kallas sackader. Ögonen flyttar sig tre gånger per sekund och bygger upp en begriplig bild av yttervärlden och under själva förflyttningen är vi blinda. Vi är alltså blinda större delen av tiden då vi tittar. Ställ dig framför en spegel och titta på den ena pupillen och sen den andra, flacka med blicken fram och tillbaka. Du ser inte att pupillerna rör sig för just då är du blind. En kompis som tittar på dina ögon ser rörelserna hur tydligt som helst. Men du ser ingenting.

För att kompensera för denna temporära blindhet gör hjärnan en avancerad gissning av vad du skulle ha sett medan du var blind. Hjärnan gör det i efterhand. När blicken flyttar sig från ena hörnet av synfältet till klockan, då skapar hjärnan en förväntad bild av klockan med sekundvisare. Om det tar, säg 200 millisekunder, för ögat att flytta sig till sekundvisaren kommer din hjärna att anta att sekundvisaren varit där i 200 millisekunder redan. Därmed kommer sekunden att kännas längre. Det är därför som sekundvisaren dröjer sig kvar. Men det är bara i din hjärna den gör det.

Hjärnan gör hela tiden en massa antaganden och kalkyler och försöker göra världen därute begriplig för att förbättra våra möjligheter att överleva. Sekundvisaren var bara ett av många exempel. Det är därför det finns så många bilder som vi upplever som illusioner. Hjärnan gör ständigt tolkningar. Det gäller även ljud och text. När vi hör någon tala fyller vi i ord som saknas och när vi läser en text räkcer det att fösrta och stsia boskvaten är rtät för att txeetn ska vraa bepirglig, se säjlv. Du kanske t o m läste sista meningen utan att tänka på att bokstäverna var omkastade.

Det är en otrolig prestation att vi överhuvudtaget kan begripa någonting med tanke på att bara 16 av de 10 miljoner bitar som rusar in via synnerven varje sekund bearbetas av hjärnans medvetna delar. Resten försvinner in i hjärnans omedvetna dunkel. Vårt omedvetna ser till att vi blinkar när det kommer en fluga flygande mot ögat och spänner våra benmuskler i förhållande till vägunderlaget innan de slår i marken.

Det händer ofta att jag springer flera kilometer och plötsligt upptäcker att jag ingenting minns. Jag har svängt in på rätt stigar och hållit rätt tempo, men det har styrts av min omedvetna autopilot. Autopiloten är som en gammal häst som alltid leder mig hem, när jag springer kan jag koppla av och tänka på något annat.

PS. En blind kille som använder ljud som en fladdermus.