Visar inlägg med etikett meningen med livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett meningen med livet. Visa alla inlägg

tisdag 10 december 2019

Runners World - Det är ansträngning som ger mening åt livet

Om du alltid väljer det enkla flyter livet lätt, men du blir mer sårbar för förändring och förmodligen också en smula missnöjd. Du är helt enkelt gjorda för att kämpa. Du mår bra av att anstränga dig. 

I en av sina böcker berättar psykologen Martin Seligman om en bekymrad kollega som hade en ödla som husdjur. Kollegan kunde inte få ödlan att äta någonting. Den tynade sakta bort. Oavsett vilken sorts mat som serverades - frukt, griskött, döda flugor - vägrade ödlan att äta. En dag satt kollegan vid sitt skrivbord med en tidning och en smörgås. När han råkade lägga tidningen över smörgåsen, vaknade ödlan plötsligt till liv. Den smög sig fram och kastade sig med sina sista krafter över tidningen, strimlade den i bitar och åt upp smörgåsen. 

Ödlor och människor 

Ödlor har utvecklats för att avvakta, smyga sig fram och anfalla innan de kan äta. De behöver anstränga sig för att bli lyckliga. De svälter hellre ihjäl än de lever ett liv utan jakt. Det finns inga genvägar till lycka, åtminstone inte för ödlor. 



Du är inte en ödla, men för att må bra krävs det någon form av ansträngning. Människan har ...

Läs fortsättningen här



torsdag 17 oktober 2019

Lev ditt liv - inte någon annans liv

För några år sedan skrev den australiska sjuksköterskan Bronnie Ware boken "The top five regrets of the dying". I den beskriver hon vad människor som ligger på sin dödsbädd ångrar mest av allt. Det vanligaste svaret var:

“I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.”

Döende personer har andra värderingar än levande och kanske kan man inte helt och hållet överföra det på oss som fortfarande lever, men det döende ångrar säger ändå något om livet.

Det är du som ska dö, men om du levt livet som någon annan är det som om du aldrig riktigt levt. 


Barnet

Varför lever du inte ditt liv fullt ut? Du vet att du behöver träna, men du hittar på ursäkter för att slippa träna. Du vet att du värd mer, men du gör ingenting åt det. Du vet att vänner är värdefulla, men du söker inte kontakt. Du vet så mycket, men du gör ingenting. 

Bild av Sasin Tipchai från Pixabay
Men en gång i tiden - när du var ett barn - gjorde du det. Du gjorde det du ville. Du levde i nuet. Du var kreativ. Sedan lärde du dig det sociala spelet. Du blev rädd för att inte bli accepterad. Du började anpassa dig. Till slut var du en annan person än den du en gång var. Du skapade en komfortzon av regler och vanor runt ditt liv.

Ut ur komfortzonen 

Det finns bara en väg tillbaka till dig och den resan börjar med att du lämnar din komfortzon. Det finns många hinder som håller dig kvar. Ett av de vanligaste hindren är din mobil. Du sätter dig ner för att skriva en ansökan eller ett viktigt mail, men det slutar med att du dyker ner i ett socialt flöde utan slut. Dina gamla vanor tar över dig.

Mobilen triggar en rutin och som belöning upplever du en känsla av komfort när du undviker din utmaning. Du gör det enkla, det trygga och stannar där du är. Du nöjer dig med ”likes” på sociala media. 

När du lämnar komfortzonen upplever du stress. Om du tror att du kan klara av det ger stressen dig energi att ta itu med utmaningen, men om du inte tror faller du tillbaka i gamla mönster. Du beter dig som den person som skapades av andra. Din hjärna belönar dig med känslor av trygghet. Men den känslan kommer inte att ge dig energi att lämna komfortzonen. 

Du är formbar 

Din hjärna är formbar. Du och din självkänsla kan förändras. På samma sätt som du anpassade dig efter andra, kan du anpassa dig till dina egna förväntningar på livet. Om ingen skulle döma dig, vad skulle du göra då? Vad är det du vill? 


Foto Darpan Dodiya på Unsplash
Det är trångt i komfortzonen. Det är många som är ganska bra. Du är också ganska bra, men du vet att du kan bättre om du tillät dig själv att söka utmaningar och göra det du vill.

Vad är det som hindrar dig från att vara den person du vill vara? Fundera på det. Ta tag i det största hindret som du har kontroll över. Om du klarar av ditt hinder, tar du tag i nästa hinder och bryter ner det. Du skapar vanor och vanorna blir ditt liv. Till slut är du den du vill vara. Om du inte klarar det, kan du glömma den versionen av dig. Då måste du acceptera det. Du kan välja någon annan version av dig. 

Tro

Det är inte enkelt. När du lämnar komfortzonen måste du också lämna ett beteende som inpräntats sedan barndomen att hela tiden anpassa dig till vad andra förväntar sig av dig. 


Bild av Stefan Keller från Pixabay
Du måste tro på det du gör. Då kommer andra också att tro dig. 

Du har ett liv. Var den person du vill vara. En dag är det för sent.



söndag 29 september 2019

Varför springer du? - Runners World

Du vet varför du springer tills du börjar fundera på varför du springer. Då är du plötsligt inte lika säker. Du kanske springer för att må bra, för att kontrollera vikten eller för att vinna. Du kanske springer för att du kan. Du kanske springer för att ”rensa skallen”. Det kanske är allt detta, eller så är allt efterhandskonstruktioner. 

Jag springer ofta på lunchen. Jag springer själv eller med vänner. När jag springer med en vän går allt av sig själv. Det är roligt. Det känns bra. När jag springer själv är jag mer medveten om mig och min löpning. Jag lämnar negativa tankar i små svarta påsar längs vägen. Jag fokuserar på de tankar som leder vidare. Tankarna flyter runt och hakar fast i varandra på nya sätt. Efter löpturen känner jag mig klar i skallen. Det känns som att jag kan lösa vilket problem som helst.

Foto Hamish Duncan Unsplash
Ny forskning bekräftar denna upplevelse. Löpning förändrar hjärnan på flera sätt. En rad studier visar på en stark koppling mellan löpning och kognitiv förmåga. Det skapas nya nervceller i hippocampus - ett område i hjärnan som ...

Läs fortsättningen här.


fredag 13 september 2019

Livet är en resa, inte en plats

“The end of a melody is not its goal; but nonetheless, if the melody had not reached its end it would not have reached its goal either.”
-Friedrich Nietzsche 

Det sägs att livet handlar om vägen och inte om målet. En ny studie, utförd av forskare vid Stanford University's Graduate School of Business, visar att det stämmer.


Metaforer

I studien jämförde forskarna vilka metaforer 1 600 personer använde för att nå sina mål. Jämfört med personer som fokuserade på målet eller inte använde några metaforer alls, upptäckte forskarna att de som använde metaforer som handlade om resor följde sina nya goda vanor - även efter att ha nått sitt mål.

Foto Free-Photos från Pixabay
Om du ser på livet som en resa, med alla upp- och nedgångar, kan det hjälpa dig att se hur mycket du faktiskt har förändrats. Det ger motivation och hjälper dig också att komma tillbaka efter ett bakslag.

A long and winding road

Om du ser dig själv köra på en lång, rak motorväg mot ett avlägset mål, kan en kö på grund av en bilolycka upplevas som ett misslyckande. Det hjälper inte att du tutar på bilarna framför i kön. Du blir stressad, trots att köer är en del av livet.

När du ser på dig själv som en resande förstår du att vägen är slingrig och att det är normalt med köer och att köra i diket ibland. Det går inte att göra framsteg varje dag. Du kan inte köra 300 km varje dag. När du inser det minskar stressen att hamna i diket eller i en kö bakom någon annan som kört i diket. Det är som det är. Folk kör i diket och ibland gör jag det, tänker du. 


Foto Ricardo Adelaide från Pixabay
De stora målen står framför dig med händerna i sidan och stirrar ner på dig. De är skrämmande. Jag kan börja i morgon, säger du till dig själv. I morgon är en annan dag. I morgon tror du att du klarar vad som helst, men i morgon är gårdagens idag. Morgondagarna går och till slut har motivationen sinat. 

När du tänker på målet fastnar du i tankar om målet och hur du ska komma dit. Men om du börjar idag kommer du närmare och du blir också lite bättre på att ta dig fram. Till slut har du kommit långt och du tänker inte i termer av framme eller mål.


Leva i nuet

I en studie från Harvard fann forskarna att vi lägger nästan 50 procent av vår tid på att tänka på det förflutna och framtiden, istället för att fokusera på nuet. Enligt forskarna bakom studien leder det till ökad olycka. När du stirrar på målet glömmer du att göra det som krävs för att komma dit.


Foto Bonnie Kittle på Unsplash

Det förändras när du ser på livet som en resa. Du fokuserar på resen. Som löpare fokuserar du på träning, inte på OS. Som skribent fokuserar du på att skriva, inte på att skriva en bok. Du blir lite bättre varje dag, istället för att drömma och glömma att göra det som krävs. Du fokuserar på hinder och reflekterar över det du gjort och det du ska göra idag. 

Många tror de ska bli lyckliga när de når sitt mål, men när de når målet vill inte lyckan infinna sig. Psykologen Tal Ben-Shahar kallar det för ”arrival-fallacy”. Det är något som drabbar många kändisar vars enda mål var att bli känd. Kändisskapet skulle ge dem all lycka, men de känner bara tomhet. Lycka är inget mål, utan något du måste plocka upp längs vägen.

söndag 5 maj 2019

Livet är det du gör


Jag har inte tid (med dig). Jag måste göra det och det (det är viktigare än dig).

Du har alltid tid. Det handlar om vad du prioriterar. Om du hellre väljer att spendera din tid med person A än B, betyder det inte att du saknar tid. Det betyder att person A är viktigare för dig än person B. Det förstår person B. Med tiden kommer person B hitta någon annan att dela tid med eller något annat att lägga sin tid på.

Om du svarar på mobilen mitt i ett samtal med person A är mobilen viktigare än person A. Du lyssnar inte. Du vill bli distraherad. Person A blir plötsligt person B.


Foto Анастасия Гепп från Pixabay
Tid är allt du har. Du kan välja att följa din att göra-lista, eller välja det som verkligen är värdefullt. Det viktigaste är så självklart att det inte står på någon lista. Det glöms bort. När man frågat personer på dödsbädden ångrade de mest av allt att de inte ägnat mer tid åt det som inte stod på någon lista. Livet är ingen att göra-lista. Livet är det du gör. Det du gör nu. Inte det du borde ha gjort. Inte det du ska göra sedan. Inte en lista. Utan nu.


tisdag 23 april 2019

Sikta inte mot stjärnorna

Det är viktigt att spänna bågen, men du måste också veta något om det du siktar på. Siktar du för lågt eller högt, är risken stor att du missar målet och tappar pilarna. Siktar du rätt, kommer du vidare.
Image by Claudia Mitu from Pixabay
Som nybliven löpare är det bättre att sikta på fem kilometer, än att sikta på att klara ett maraton på fyra timmar. Klarar du fem kilometer kommer du närmare ett maraton. Ta små steg. Höj ribban en centimeter i taget. Framtiden kommer en dag i taget.

Sikta inte på stjärnorna. De ligger utom räckhåll. Sikta på att bli bättre istället. Ta reda på hur, var och när du ska sikta. Sikta högt, men sikta rätt. För att sikta rätt måste du lära känna dig själv. Sikta bara på det du kan urskilja med dina egna ögon. Målet måste vara tydligt.

Varje träff stärker ditt självförtroende. Ibland missar du, men det är bara att försöka igen. Om målet är inom synhåll är det också inom räckhåll.

Det finns de som tror de nått stjärnorna, men de har inte fötterna på jorden. Det finns de som tror att de är stjärnor, men de är bara tomtebloss som sprakar i natten. Du kanske drömmer om stjärnor ibland, men för stjärnorna kvittar det lika. Det är bara här och nu och det du gör med det du har som finns.

Image by Johannes Plenio from Pixabay

Stjärnorna visar vägen. Polstjärnan har lett sjöfarare i alla tider, men ingen sjöfarare har seglat till polstjärnan. Målet är en riktning, inte en plats. 

Det är inte de stora händelserna som ändrar livets gång. Livet är inte en film. Livet är ett myller av små steg. Det ena steget leder till det andra. Plötsligt är du någon helt annanstans. Du minns bara några enstaka stunder och ögonblick. Det är dessa steg som blir rubriker i berättelsen om ditt liv.

måndag 25 december 2017

Allting hänger ihop

Ju mer man lär sig, desto lättare är det att lära sig nya saker eftersom allt hänger ihop. Det är inget mystiskt. Allt hänger ihop, för allt har ett gemensamt ursprung. Man kan välja vilken yttring av livet som helst för att bevisa det, som t ex blodet, andningen och hjärnan.

Blod och järn
Blodet består av blodkroppar. I varje blodkropp finns miljontals proteiner som kallas hemoglobin. I mitten av varje hemoglobin finns en järnatom. När du andas in syre från atmosfären binder dessa järnatomer syret till sig och fraktar syret till kroppens vävnader.



Blodflöden.

Blodets järn kommer från stjärnorna. Järn är stjärnaska. När en massiv stjärna brunnit upp återstår endast stjärnaska. Allt järn som finns i din kropp kommer från några få massiva stjärnor som exploderat och spridit sin aska i universum. Det skedde för mer än fem miljarder år sedan. Det var ungefär då vår sol tändes av gravitationen. Solen fångade upp järn och andra grundämnen som kväve, kol och syre från döda stjärnor. Förutom solen skapades planeter, däribland jorden. I begynnelsen var jorden täckt av stjärnaska.

Andning och syre
Det gick inte att andas på jorden. Atmosfären bestod av 80 procent kväve och 19 procent koldioxid. Endast anaeroba bakterier som levde utan syre kunde överleva. 


För omkring 2,5 miljarder år sedan uppfann cyanobakterierna fotosyntesen. De utnyttjade solens energi och använde koldioxid för att skapa sig själva och som restprodukt bildades syre. Detta syre fångades upp av järnet i haven och på marken. Jorden blev roströd som Mars. När allt järn rostat började syre samlas i atmosfären. För nästan en miljard år sedan bildade syret ett skyddande ozonlager. Växtcellerna tog cyanobakteriernas fotosyntes - kloroplaster - och djurcellerna tog bakterier - mitokondrier - som använder syre för att skapa energi. Djuren tog syret och gav i från sig koldioxid och växterna tog koldioxiden och gav i från sig syre. 

Människans kosmiska roll är att andas, att i utbyte mot syre ge växterna koldioxid.


Kosmos och atomer
En människa består av 7x10^27 atomer. En atom består av protoner med en livslängd på 10^32 år och elektroner med en livslängd på 10^28 år. I jämförelse med universum som funnits i 13,8^9 år är våra atomer odödliga.

Omkring 98 procent av alla våra atomer byts ut under ett år. Efter tio år är varenda atom utbytt. Varje dag tar våra kroppar in 1,05 kg materia, 2,5 kg vatten och 0,8 kg luft. Det motsvarar ca 7 procent av kroppsmassan. På två veckor tar vi alltså in hela vår kroppsmassa. Det betyder att 7 procent av dig är borta i morgon. Det motsvarar en av dina armar. Men du är inte de atomer du består av. Du är mönster i en kosmisk väv.

Till vänster en bild av hjärncell och till höger en bild av universum.

Hjärnan och mening
På vår breddgrad virvlar jorden runt sin egen axel med ca 800 km/h. Luften rör sig alltså över jorden på några dagar. Syret du andas in skapades i en stjärna för över fem miljarder år sedan. Sedan bröts syret loss från andra atomer i en växt, kanske på andra sidan jorden för bara en vecka sedan. Du kan i din tur föda en blomma med koldioxid på andra sidan jorden om några dagar.

En femtedal av allt syre som du andas in fraktas av blodets järnatomer till hjärnan. Hjärnan används för att bygga modeller. Den förutspår framtiden. Hjärnor har upptäckt och modellerat galaxer och supernover, neuroner och hemoglobin. Hjärnan gissar vad som ska hända. Just nu gissar hjärnan nästa ord i den här texten och jag kan hoppa några ord eftersom den fyller i tomrum och spakar odrning i kaos.



tisdag 6 juni 2017

Hjärnfysikbloggen: Förläng livstiden genom att springa på nya platser

Vad är tid egentligen? I sin bok Bekännelser från år 400 försökte Augustinus ge ett svar: "Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte." Varken det förflutna eller det framtida är verkligt. Endast nuet är verkligt. Den förflutna tiden är våra minnen, framtiden våra förväntningar, hävdade Augustinus.

Augustinus lyckades inte förklara vad nuet är. Han var tvungen ...




måndag 13 juni 2016

Jag sprang med kenyanerna

Jag läste någonstans att löpning är som en fylla fast tvärtom - man mår illa medan man springer, sedan känns det skönt efteråt. Det beror förstås på i vilken fas man befinner sig. När man precis börjat ägna sig åt att springa, är löpningen en kamp. Sedan blir löpning vana och lust. Då är det både skönt att springa och skönt efteråt. Det finns inget obehag, såvida man inte tävlar eller springer intervaller - när man ger allt skruvar hjärnan på känslan av ansträngning för att få oss att sakta ner och spara energi.

Meningen med livet
Kanske jag njuter av att springa för att jag inte är tvungen. Jag kan sluta imorgon om jag vill. Jag kan stanna, kliva av. Löpning är trots allt - liksom skrivandet - en hobby. Jag måste inte springa för att överleva. Jag blev påmind om det när jag läste boken Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn. I Kenya springer man inte för att hålla sig i form eller för nöjes skull. Där handlar löpning om pengar, om att överleva, om att skapa sig en bättre framtid. Löpning är skola och arbete. Det är på allvar.


Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn valdes 2012 till årets sportbok av både The Sunday Times och The Daily Telegraph. 2016 kom den på svenska översatt av Linda Skugge.

Boken handlar om löpning men också om att våga ta risker. Den som inte vågar, tappar bort sig själv. Det är val, risker och förändring som ger livet mening. Livet är kort, men vore livet evigt skulle det vi kallar mening försvinna. Meningen uppstår för att vi ...



onsdag 3 februari 2016

Bryt ihop och spring vidare

Som löpare tvingas man acceptera vissa svårigheter. Under tävling är det den upplevda ansträngningen som är svårigheten - det är löparens viktigaste motståndare. Att springa är ett åtagande, något man bestämt sig för och hänger sig åt. Träning och tävling handlar på sätt och vis om att göra sin ”plikt” - plikten mot sig själv. Det betyder att man måste acceptera den ansträngning som krävs och man måste bestämma sig.

ACT för löpare
Acceptance and Commitment Therapy (ACT) är en utveckling av kognitiv beteendeterapi (KBT). Till skillnad från KBT, som handlar om att bedöma hur rimliga de egna tankarna är och sedan avfärda det orimliga, går ACT ut på att ändra förhållningssätt till tankarna och att acceptera dem. Commitment (betyder att bestämma sig) syftar till att agera efter riktade värderingar. Dessa värderingar är inte mål, utan mer allmänna inriktningar i livet. Till skillnad från mål - som när de uppnås kan ge känslor av tomhet och meningslöshet - kan det finnas flera uttryck för en riktning (ett mål kan vara att gifta sig eller springa maraton på tre timmar, medan att behålla och utveckla relationer, att kunna springa långt upp i åren eller att hela tiden utvecklas och lära sig mer, är riktade värderingar). En riktning kan dock innehålla flera mål eller delmål. En viktig del av ACT är att lära sig hantera livets ofrånkomliga motgångar, misslyckanden och smärta och ta ansvar för sin egen förändring.


I en randomiserad dubbelblindstudie undersökte några forskare vid McGill University hur kvinnliga löpare påverkades av att lära sig acceptera fysiskt obehag och negativa känslor enligt ACT. Det var första gången någon ...



onsdag 18 juni 2014

Det är aldrig försent att ge upp

Jag såg ett experiment på TV eller Youtube, kanske Discovery. Några möss tvingades simma runt i en skål. De kunde inte ta sig upp. Efter några minuter av fruktlös kamp, gav de flesta mössen upp och flöt runt med nosen nätt och jämt över vattenytan; ett par tappra möss kämpade dock vidare. De hade fått antidepressiv medicin. Deras små mösshjärnor var därmed programmerade att tänka optimistiskt och de trodde att de skulle kunna klara att klättra uppför en lodrät vägg. Experimentet visade alltså att antidepressiv medicin fungerar. De gav inte upp, men i detta läge borde de ha gett upp, kan man tycka. Det var lönlöst att kämpa och det var inte ens värt att kämpa väl. Det förstod mössen som gav upp. De sparade på krafterna.


Man ska aldrig ge upp, sägs det. Men ibland är det bäst att ge upp. Genom att ge upp ett omöjligt mål, kan man samla ihop resurser för att nå ett mer rimligt mål. Det kanske är det som är kärnan i en typisk medelålderskris, som i stort sett alla tycks ”drabbas” av. Livet blev förmodligen inte som man tänkt sig och snart är det slut och framtidsutsikterna krymper för varje år. Några tar piller och mår bättre efter det och kastar sig över nya projekt. Andra drar sig tillbaka, begrundar livet och tar sig sedan an nya projekt eller startar om gamla projekt. De som kastar sig över nya projekt, kanske kraschar till slut och äter ännu fler piller. De som blev ”deprimerade” och tänkte efter, kanske tänkte varje tanke ett varv till och gjorde rätt till slut.

Bland det värsta man kan drabbas av är att förlora ett barn. Jag vet inte hur det är nu, men för 20 år sedan skrev man ut piller för att lindra depression efter ett förlorat barn. Men jag vet att i Norge gjorde man inte det vid samma tid. Sorg och depression är naturligt, en anpassning som utformats av livet självt. Det är ”meningen” att man ska dra sig tillbaka och hushålla med krafterna efter en svår motgång. Tar man det ett steg vidare är många depressioner sorg över något eller någon som man förlorat och varför ska man egentligen ta ett lyckopiller och riskera att man fattar felaktiga beslut, när själva poängen med depression är att man ska dra sig tillbaka, slicka såren, begrunda det som hände, spara energi och sakta komma tillbaka. Det är alltså en naturlig instinkt, som självklart också kan gå överstyr och ta över ett liv. Då behövs piller, terapi och motion. I det stora hela har förmodligen piller minskat lidandet och antalet självmord. Livet är inte enkelt.

Myten om Sisyfos
Som straff för att han skymfat gudarna dömdes Sisyfos till att utan uppehåll rulla en stor sten uppför ett berg, varifrån stenen sedan rullade ner igen. Den grekiska myten illustrerar en hopplös kamp och ett meningslöst liv. Det är lätt att se bilden av Sisyfos sammanbitna ansikte när han trycker sin svettiga kind mot den leriga stenen, fötterna som tar spjärn mot gruset och armarna som famlar efter nya grepp runt stenen när han pressar den uppför berget. När han når toppen, rullar stenen ner igen. Sisyfos tittar efter den och går ner genom dammolnet för att börja om. På vägen ner hinner han hämta andan. Nya tag och upp mot toppen igen.

Den franska författaren och filosofen Albert Camus menar att Sisyfos är en hjälte. Sisyfos inser att livet är absurt och accepterar sitt öde. Därmed kan han finna mening i livet, menar Camus. Jag tror i alla fall att han menar så. Camus är inte lätt att förstå. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, skriver han i slutet av boken. Jaha.

Jag har en lite kluven bild av Sisyfos strävan. Alla människor pressar stenar uppför berg, lunkar tillbaka ner till bergets fot och rullar upp dem igen. Livet är ständiga omtagningar. Det finns något stort i det. En daglig, men i grunden hopplös och maktlös kamp mot övermakten.

Men jag tycker också att han är lite dum i huvudet. Sisyfos har i och för sig inget val. Han är dömd av gudarna, men som metafor över livet är det kanske bättre att ge upp. Det finns ingen poäng att rulla en sten, som rullar ner igen. Livet kan inte vara att börja om på nytt hela tiden. Det kanske är bättre att tänka efter innan man börjar om. När man till slut hittat ett spår fortsätter man på det tills man lyckas eller misslyckas. Därefter prövar man en annan väg och man kanske går åt ett annat håll.

Som en rullande sten
Som ultralöpare kan man dock aldrig ge upp. För en ultralöpare är det alltid försent att ge upp. Tänker man tanken att ge upp, då har man tappat den viktigaste drivkraften. Ultralöpning tränar upp den där sega viljan att klara av något svårt. Det är en aerob aspekt av viljestyrkan. På sikt kanske det är riktigt bra. Att klara ett ultralopp är som att pressa kinden mot en lerig sten och pressa den allt tyngre stenen mot en bergstopp långt bort. En kort stund balanserar löpare och sten på toppen, sedan rullar stenen ner igen. När man går nerför berget känner man sig ganska nöjd, trots allt. Man behöver inte ha bråttom ner. Det är en tid för återhämtning. Det är snart dags för nästa lopp, någon annanstans. Jag tror ändå att det viktigaste är att vara i rörelse på något sätt. Annars är risken stor att det börjar växa mossa i hjärnan.

Swimrun i Söderhamn
Om jag kastas i vattnet simmar jag för livet. Jag behöver inga antidepressiva piller för det. Jag kan inte ge upp för då sjunker jag. Jag har inget val. Simma eller drunkna. Min simlärare bara skakade på huvudet när vi skulle flyta. Jag bottnade med hela kroppen efter några sekunder. Sen låg jag där och tittade upp på kropparna som flöt på ytan. Det måste kännas härligt, tänkte jag. Tänk att flyta som ett lik.

Igår fick jag ett erbjudande om att vara med i en ny tävling, den 16 augusti längs Hälsingekusten, som kallas Skärgårdsutmaningen. Det är en swimrun-tävling, d v s man både springer och simmar. Det lät ju nästan som ett självmordsuppdrag, men jag gillar att vara i rörelse, upptäcka nya platser och nya sidor av mig själv och andra. Man springer, hoppar, klättrar och simmar mellan några öar. Det låter ju hur kul som helst och extrakul att det är ganska nära till Söderhamn.

karta över långa banan. Källa.


tisdag 22 januari 2013

Meningen med livet

Är en lycklig person en människa som funnit någon slags mening i livet? Eller är det tvärtom? En ny studie av Roy Baumeister & co har undersökt meningen med livet och likheter och skillnader mellan lycka och mening. Det är en gedigen studie och den finns att läsa här.

Sammanfattning av studien om lycka och mening
Det finns ett samband mellan lycka och mening. I studien visar forskarna att sambandet (korrelationen) ligger omkring 0.65. Så om man är lycklig känner man oftast att livet är meningsfullt.

Ett lättsamt liv är lyckligare än ett svårt liv. Men det finns inget samband mellan ett lättsamt liv och meningsfullhet. 
Alltså handlar ett lättsamt liv om lycka, inte om meningsfullhet. Däremot har man kunnat konstatera ett samband mellan ett svårt liv och upplevelsen av mening. Det kanske är så att mening skapas genom någon slags kamp. Om man kämpar för att uppnå något eller att komma över något, så ger man också detta en mening. 

Mer pengar och bättre hälsa gör oss också lyckligare, åtminstone upp till en viss gräns. En frisk person är lyckligare än en sjuk person, men båda upplever livet som lika meningsfullt. Om vi kan köpa allt vi önskar blir vi lyckligare än om vi inte kan köpa det vi önskar. Men inte heller pengar påverkar hur meningsfullt livet är. Vi kan inte köpa oss meningen med livet.

Lyckan är kortvarig och tycks helt frikopplad från tiden. Mening är dock starkt kopplad till händelser i tiden och ju mer man tänker fram och tillbaka i tiden desto större mening upplever man. Däremot blir man mindre lycklig ju mer man tänker, medan man känner sig lyckligare om man lever i nuet. Studien visade dock inte på något samband mellan nuet och mening.

Att umgås med andra människor ökar både lycka och mening. Tid som man spenderade med sin partner ökar livets mening, men gör oss inte lyckligare. De närmaste ger kanske lika mycket lycka som besvär, men en partner gör livet mer meningsfullt. Vänner upplevs som positiva. Ensamhet och tankar på en ensam framtid var starkt kopplad till både minskad mening och lycka.

De som ger upplever mer mening än de som tar emot eller tar. Att ge ger livet mening. Men de som tar för sig är lite lyckligare. Till sist är personer som oroar sig mycket och funderar mycket också olyckliga, men de upplever livet som mer meningsfullt.

Vad var frågan?
Lycka handlar främst om att få vad man vill ha och behöver, från andra människor eller genom att använda pengar. Däremot är meningsfullhet kopplat till att göra saker som uttrycker och återspeglar en själv, i synnerhet att göra goda saker för andra. Meningsfullt engagemang ökar stress, oro och ångest, som minskar lycka. Den som tar är lyckligare än den som ger, men en givare känner större meningsfullhet än en tagare. Medan lycka är inriktad på att må bra i nuet, så är meningsfullhet integrerat med dåtid, nutid och framtid. Olyckliga upplevelser minskar lyckan i nuet, men de är kopplade till större meningsfullhet, förmodligen för att människor hanterar dessa upplevelser genom att hitta en mening i det som hänt.


Jag vet inte om studien gav svaret på frågan eller om det ens var rätt fråga. Svaret på livets mening kanske finns på närmare håll. Jag läste nyligen en bok om en kvinna som lyssnade på en skogssnäcka. 



Ljudet av en snigel som äter
En snäcka är på många sätt en motsats till människan. Den är slemmig, långsam och trög. Den har en liten hjärna. Den bär sitt skelett utanpå sig själv som ett litet hus, medan jag har skelettet inom mig som ett stöd för att hålla mig upprätt. Men att alltid stå upprätt är inget man kan ta för givet.

Elisabeth Tova Bailey var drygt 30 år när hon drabbades av ett lömskt virus (förmodligen TBE) efter ett fästingbett. Hon blev sängliggande under 18 år och livet förändrades. Från att ha varit en person som aldrig hade tid blev tid allt hon hade. Tankarna rusade som blodhundar genom hjärnan.

”When the body is rendered useless, the mind still runs like a bloodhound along well-worn trails of neurons, tracking the echoing questions: the confused family of whys, whats, and whens and their impossibly distant kin how. The search is exhaustive; the answers, elusive. Sometimes my mind went blank and listless; at other times it was flooded with storms of thought, unspeakable sadness, and intolerable loss.” 


Författarporträtt målat av Edith B LaRoche
En dag får hon en skogssnäcka från skogen hemmavid. Hon dras sakta med i snäckans liv. Hon ser paralleller till sitt eget långsamma liv och hon upptäcker vilket oändligt komplicerat och spännande blötdjur en skogssnäcka är. Den har en lika lång utvecklingshistoria som människan. Hon lär sig allt som går att lära sig om skogssnäckor. Den har 2640 små tänder och hon hör hur snigeln tuggar i sig maten. Det är också titeln på boken: The Sound of a Wild Snail Eating

Snäcka. Bild från wikipedia
Hennes vänner rusar in på besök och de kan göra allt det hon inte kan, men de har inte tid. Det enda hon har är tid och hon kan nästan inte göra någonting av det hennes vänner kan. Hon lever i samma takt som snäckan och känner en samhörighet med livet genom den. Hon är så svag och skör att det enda hon kan lyssna på är gregorianska munkar som sjunger på låg volym.

Det finns ingen bitterhet i det hon skriver, utan bara förundran, nyfikenhet och ett mycket vackert och målande språk. Vännerna som ser henne ligga i sängen tycker kanske att hennes liv verkar meningslöst, men hon själv tycker att livet är meningsfullt. Medan tiden släpar sig fram känner hon sig alltmer lik en snäcka. Hennes skelett håller på att lösas upp. Hon känner att hennes status som ryggradsdjur snart inte går att upprätthålla. Hon håller på att förvandlas till en ryggradslös, mjuk varelse som mer liknar ett blötdjur än ett däggdjur.

Elisabeth tillfrisknar till slut efter 18 långa år och orkar skriva en bok om sina upplevelser från sängen. Jag gillade boken och trailern nedan med flera citat från boken tycker jag förmedlar känslan och budskapet.




Hon är inte lycklig, men hon hittar något att leva för. Mening och lycka är inte samma sak och hennes berättelse bekräftar Roy Baumeisters studie. Man har själv ansvaret att hitta meningen med livet, den kommer inte flygande och sätter sig i handen. Meningen kanske kommer krypande som en snigel, medan lyckan mer liknar en fågel? Fast vem vill ha en fågel i handen? Den kan ju bära på någon sjukdom. De får gärna stanna i skogen tillsammans med sniglarna och fästingarna. Just nu handlar min mening mest om att sätta punkt på rätt ställe.