Förr var återhämtning vila. Nu är det en aktivitet. I sin bok Good to Go frågar sig Christie Aschwanden om hälsobranschen skapat osäkra människor som tappat kontakten med sina kroppar.
Att springa är egentligen det enklaste som finns, det är bara att springa. De senaste årtiondena har dock löpning blivit krångligare för många. Du kanske tror att en timmes löpning kräver vätska laddad med elektrolyter för att upprätthålla salt- och vattenbalans. Du kanske måste titta på en klocka för att veta din ansträngning. Om du springer utan klocka är det som om du inte sprungit. Du bär ...
Visar inlägg med etikett dålig vetenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dålig vetenskap. Visa alla inlägg
onsdag 22 maj 2019
lördag 16 september 2017
En kraftfull pose hjälper inte
Föreställningen att en "power pose" kan förbättra ditt liv blev mycket populärt för några år sedan i samband med en Ted-föreläsning. Föreläsningen hölls av Amy Cuddy och byggde på hennes egen publicerade forskning. Den har nu setts av över 43 miljoner. Förra året kom hennes bok Närvara - stärk kroppen med kroppens hjälp, på svenska.
Vi tror gärna att publicerade studier är sanningen. Det är de inte. Det finns många publicerade studier som tänjer på den s k sanningen. Dessutom är det svårt att motstå en expert som föreläser. En studie från 2009 visade att du stänger av en del av hjärnan när du lyssnar på en expert. Vidare är det lättare för roliga studier med förföriska påståenden att slå sig genom mediebruset, än trista falsifieringar av samma påståenden.
I föreläsningen påstår Cuddy att en kraftfull pose med benen brett isäg och händer i sidan i två minuter påverkar dina hormonnivåer och din prestation. Du förvandlas från en ängslig stackare till en framgångsrik superman eller mirakelkvinna. Du är ditt kroppspråk. Det påståendet har falsifierats gång på gång, men tidningar, sociala media och TV fortsätter att berätta den spännande historien om kraftfulla poser.
I en ny och mycket omfattande studie från Michigan State University falsifieras återigen Cuddys påståenden. Frågan är om studien knuffar ner henne från topplistan på TedTalks?
"This new evidence joins an existing body of research questioning the claim by power pose advocates that making your body more physically expansive -- such as standing with your legs spread and your hands on your hips -- can actually make you more likely to succeed in life”, säger Joseph Cesario, professor i psykologi vid Michigan State University.
I tidskriften Comprehensive Results in Social Psychology har Cesario m fl sammanställt sju studier som alla försökt replikera Cuddys studie utan att lyckas med det. Ingen av studierna visade positiva effekter. En kraftfull pose påverkar t ex inte hur du presterar på en arbetsintervju. Det hjälper inte att sätta händerna bakom huvudet eller stå med benen brett isär. Studierna granskades dessutom av professor Dana Carney, som var medförfattare till Cuddys studie från 2010. Carney skrev nyligen att hon inte längre “... believe that ‘power pose’ effects are real”. Hon erkänner också att man gjorde metodologiska misstag som p-hacking.
Dessutom publicerades fyra nya studier som testade huruvida en kraftfull pose påverkar hur du lyckas i förhandlingar. Det gjorde de inte. Hur du sitter och hur du står påverkar inte hur det går.
"There is currently little reason to continue to strongly believe that holding these expansive poses will meaningfully affect people's lives, especially the lives of the low-status or powerless people."
I sin Ted-föreläsning säger Cuddy att du bara behöver din kropp och två minuter för att förändra ditt liv. Det låter bra. Fantastiskt bra. För bra. Kan det vara sant? Om det låter för bra för att vara sant, är det sällan sant.
De kraftfulla poserna kommer att överleva den här studien (och man blir ju gladare om man sätter en penna mellan läpparna, men det är ingen power pose). En del ser det som fakta. De kraftfulla poserna sprider sig och delar sig på sociala media. Myten får eget liv, precis som påståendet att du ska dricka 8 glas vatten eller att du bara använder tio procent av din hjärna.
Amy Cuddy på TED.
Vi tror gärna att publicerade studier är sanningen. Det är de inte. Det finns många publicerade studier som tänjer på den s k sanningen. Dessutom är det svårt att motstå en expert som föreläser. En studie från 2009 visade att du stänger av en del av hjärnan när du lyssnar på en expert. Vidare är det lättare för roliga studier med förföriska påståenden att slå sig genom mediebruset, än trista falsifieringar av samma påståenden.
I föreläsningen påstår Cuddy att en kraftfull pose med benen brett isäg och händer i sidan i två minuter påverkar dina hormonnivåer och din prestation. Du förvandlas från en ängslig stackare till en framgångsrik superman eller mirakelkvinna. Du är ditt kroppspråk. Det påståendet har falsifierats gång på gång, men tidningar, sociala media och TV fortsätter att berätta den spännande historien om kraftfulla poser.
I en ny och mycket omfattande studie från Michigan State University falsifieras återigen Cuddys påståenden. Frågan är om studien knuffar ner henne från topplistan på TedTalks?
"This new evidence joins an existing body of research questioning the claim by power pose advocates that making your body more physically expansive -- such as standing with your legs spread and your hands on your hips -- can actually make you more likely to succeed in life”, säger Joseph Cesario, professor i psykologi vid Michigan State University.
I tidskriften Comprehensive Results in Social Psychology har Cesario m fl sammanställt sju studier som alla försökt replikera Cuddys studie utan att lyckas med det. Ingen av studierna visade positiva effekter. En kraftfull pose påverkar t ex inte hur du presterar på en arbetsintervju. Det hjälper inte att sätta händerna bakom huvudet eller stå med benen brett isär. Studierna granskades dessutom av professor Dana Carney, som var medförfattare till Cuddys studie från 2010. Carney skrev nyligen att hon inte längre “... believe that ‘power pose’ effects are real”. Hon erkänner också att man gjorde metodologiska misstag som p-hacking.
Dessutom publicerades fyra nya studier som testade huruvida en kraftfull pose påverkar hur du lyckas i förhandlingar. Det gjorde de inte. Hur du sitter och hur du står påverkar inte hur det går.
"There is currently little reason to continue to strongly believe that holding these expansive poses will meaningfully affect people's lives, especially the lives of the low-status or powerless people."
I sin Ted-föreläsning säger Cuddy att du bara behöver din kropp och två minuter för att förändra ditt liv. Det låter bra. Fantastiskt bra. För bra. Kan det vara sant? Om det låter för bra för att vara sant, är det sällan sant.
De kraftfulla poserna kommer att överleva den här studien (och man blir ju gladare om man sätter en penna mellan läpparna, men det är ingen power pose). En del ser det som fakta. De kraftfulla poserna sprider sig och delar sig på sociala media. Myten får eget liv, precis som påståendet att du ska dricka 8 glas vatten eller att du bara använder tio procent av din hjärna.
lördag 10 december 2016
Årets julnötter
I veckan kom en ny studie som visade att människor som äter minst 20 gram nötter per dag minskar risken för hjärtsjukdomar med 30 procent och för cancer med 15 procent. Risken för diabetes typ 2 minskade med hela 40 procent. Mer än 20 gram nötter per dag gav dock inga ytterligare fördelar.
Vadå? Bara 20 gram? That's nuts!
De senaste åren har det - ofta kring juletid - kommit flera studier om nyttan med nötter. Det är ju bra att något som är så gott också är nyttigt, men vad betyder ”nyttigt” egentligen. Vad säger studierna?
Strax före julen 2014 presenterades en stor studie som visade att personer som äter nötter flera gånger i veckan minskade risken att dö (inom en viss tid såklart) med 20 procent. Även de som åt nötter en gång i veckan uppvisade en lägre dödsrisk. De som ...
Läs mer ...
De senaste åren har det - ofta kring juletid - kommit flera studier om nyttan med nötter. Det är ju bra att något som är så gott också är nyttigt, men vad betyder ”nyttigt” egentligen. Vad säger studierna?
Strax före julen 2014 presenterades en stor studie som visade att personer som äter nötter flera gånger i veckan minskade risken att dö (inom en viss tid såklart) med 20 procent. Även de som åt nötter en gång i veckan uppvisade en lägre dödsrisk. De som ...
Läs mer ...
onsdag 11 februari 2015
Ännu en studie som påstår att löpning är farligt
Förra veckan kunde man läsa att mycket löpning är lika farligt som att sitta och slöa i soffan. Rubrikerna byggde på en dansk studie som nyligen publicerades i Journal of American College of Cardiology. Men det rör sig inte om nya uppgifter. Exakt samma uppgifter publicerades 2012 i American Journal of Epidemiology. En av författarna bakom den nya studien är James O’Keefe, som sedan länge hävdat att mycket löpning dödar. Han är lite part i målet. Det är jag också – jag skriver ju för Runners World. Men data är data.
Studien nämndes på fikarasten. Där ser du, det är farligt att springa. Det är säkrare att sitta still, det står ju i tidningen. Löparna skulle alltså leva ett lika ohälsosamt liv som soffpotatisarna. Något är uppenbart fel med den danska studien. Det finns någonting ruttet i det danska riket, sa Hamlet. Han skulle ha sagt den danska studien. Det känns som om de försöker hitta nya påståenden genom att vaska om gamla uppgifter.
Att springa eller inte springa, det är frågan: Är det bättre att sitta still, eller springa och kämpa mot ett hav av kval. Vad dödade dig? Löpning, leda eller ett bittert ödes styng? Foto Szilárd Szabó, Pixabay
Nej Hamlet, det kan inte en ensam dödskalle svara på. Två döda räcker inte heller. Det krävs hundratals.
För att uppskatta hälsoeffekter av olika mängder av löpning, klassificerades löparna i tre träningskategorier: lätt, måttligt och hårt (light, moderate, strenuous). De flesta sprang mindre än 2,5 timmar per vecka, och bara femtio personer sprang mer än fyra timmar i veckan. Uppgifterna kom från en enkät som deltagarna i studien fyllde i mellan 2001 och 2003. Studien förutsätter alltså att de som sprang enligt ett visst mönster 2001 fortsatte springa på samma sätt tolv år senare. Därefter grävde forskarna fram hur många som dött. Sedan trycktes allt data in i en statistisk modell, och ut ramlade ett resultat som visade risken att dö av vad som helst kopplat till hur ofta, hur länge och hur intensivt man springer.
Det visade sig att det var långt färre löpare än ickelöpare som dog mellan 2001 och 2012. Men nyttan med löpning avtog för de som sprang fort, långt eller alltför ofta. De löpare som sprang mest, hade samma risk att dö som ickelöparna. Dödskurvan formade ett U – först ner sedan upp igen.
Problemet med detta resultat var att det inte var så många som dog – vilket ju är bra för de överlevande deltagarna i studien, men sämre för de som gjorde studien. Få döda ger dålig signifikans. Av 50 löpare som sprang mer än fyra timmar i veckan dog en. Endast sju av 576 i gruppen ”lätt”, åtta av 262 i gruppen ”måttligt”, samt två av 40 i gruppen ”hårt”, dog under de tolv åren.
Studien ger alltså väldigt vaga svar. Det enda man kan säga med säkerhet – eller snarare 95 % säkerhet – är att upp till 2,5 timmars löpning per vecka, löpning 1-3 gånger per vecka och lugn löpning, minskar risken att dö jämfört med att vara stillasittande. Det stämmer i genomsnitt 19 gånger av 20.
Däremot kan vi inte avgöra om mer än 2,5 timmars löpning, löpning mer än 3 gånger per vecka eller hög hastighet och hård träning, ökar risken att dö jämfört med att inte träna alls. Det finns för lite data för det, vilket ger väldigt långa konfidensintervall. I gruppen som sprang mer än 2,5 timmar/vecka dog endast en vart tredje år under de tolv år som undersöktes. Människor är ganska seglivade. Fördelen med att använda råttor och bananflugor i studier är att de dör oftare än så. Nackdelen är att de är svåra att intervjua.
Det faktum att man inte såg signifikanta skillnader mellan dödligheten hos löpare med hög volym/intensitet och dödligheten hos stillasittande människor, betyder inte att de risker som är förknippade med dessa två är likvärdiga. Det betyder bara att det inte finns tillräckligt med data. Men det framgick inte av alla tidningsartiklar.
Det finns många fler problem med denna studie. Personerna undersöktes vid ett enda tillfälle för tolv år sedan. Personerna uppskattade sin egen intensitet och den enas ”lätt” kan vara någon annans ”måttligt”. I den snabbaste gruppen var 80 % män. Löpare som springer ”hårt” kanske har en annan riskprofil, osv.
Det största problemet med denna studie är att den gör kraftfulla påståenden som inte har stöd i data. Dödligheten var högst bland dem som sprang mest och med högst intensitet. Men två dödsfall är inte en grund för ett statistiskt signifikant påstående om verkligheten. Dessutom framgår inte om dessa två dödsfall kunde relateras till löpning.
Tyvärr saknar 10 av 8 svenskar grundläggande kunskaper i statistik och ännu färre läser studierna bakom rubrikerna. Jag tror att löpning och dödsfall följer en U-kurva, men ingen vet hur den U-kurvan ser ut och den kan definitivt inte baseras på två dödsfall. Man kan springa för mycket, men det finns så många andra faktorer att ta hänsyn till.
Spring så länge du kan
Mycket löpning håller hjärtat ungt
Löpning och hjärthälsa
Studien nämndes på fikarasten. Där ser du, det är farligt att springa. Det är säkrare att sitta still, det står ju i tidningen. Löparna skulle alltså leva ett lika ohälsosamt liv som soffpotatisarna. Något är uppenbart fel med den danska studien. Det finns någonting ruttet i det danska riket, sa Hamlet. Han skulle ha sagt den danska studien. Det känns som om de försöker hitta nya påståenden genom att vaska om gamla uppgifter.
Nej Hamlet, det kan inte en ensam dödskalle svara på. Två döda räcker inte heller. Det krävs hundratals.
Studiens upplägg och resultat
Genom att följa en stor grupp människor mellan 2001 och 2012, har forskarna försökt svara på hur löpning påverkar risken att dö. I själva studien ingick 5048 personer. Bland dessa klassificerades – på lösa grunder – 1098 som löpare, resten som ickelöpare.För att uppskatta hälsoeffekter av olika mängder av löpning, klassificerades löparna i tre träningskategorier: lätt, måttligt och hårt (light, moderate, strenuous). De flesta sprang mindre än 2,5 timmar per vecka, och bara femtio personer sprang mer än fyra timmar i veckan. Uppgifterna kom från en enkät som deltagarna i studien fyllde i mellan 2001 och 2003. Studien förutsätter alltså att de som sprang enligt ett visst mönster 2001 fortsatte springa på samma sätt tolv år senare. Därefter grävde forskarna fram hur många som dött. Sedan trycktes allt data in i en statistisk modell, och ut ramlade ett resultat som visade risken att dö av vad som helst kopplat till hur ofta, hur länge och hur intensivt man springer.
Det visade sig att det var långt färre löpare än ickelöpare som dog mellan 2001 och 2012. Men nyttan med löpning avtog för de som sprang fort, långt eller alltför ofta. De löpare som sprang mest, hade samma risk att dö som ickelöparna. Dödskurvan formade ett U – först ner sedan upp igen.
Problemet med detta resultat var att det inte var så många som dog – vilket ju är bra för de överlevande deltagarna i studien, men sämre för de som gjorde studien. Få döda ger dålig signifikans. Av 50 löpare som sprang mer än fyra timmar i veckan dog en. Endast sju av 576 i gruppen ”lätt”, åtta av 262 i gruppen ”måttligt”, samt två av 40 i gruppen ”hårt”, dog under de tolv åren.
Om det man inte kan tala måste man tiga
Med så låga dödstal suddas slutsatserna ut av slumpen. Kanske en av de 40 som tränade hårt halkade i badkaret eller svalde en tvål. Ett dödsfall hit eller dit får väldigt stora konsekvenser. Ett tredje dödsfall hade kanske medfört ett förbud för löpning. Med två dödsfall i gruppen ”hårt”, är det dessutom omöjligt att dra slutsatser kring dödsorsaker. För studiens slutsatser är det stor skillnad på att dö i en bilolycka och att dö av en hjärtattack.Studien ger alltså väldigt vaga svar. Det enda man kan säga med säkerhet – eller snarare 95 % säkerhet – är att upp till 2,5 timmars löpning per vecka, löpning 1-3 gånger per vecka och lugn löpning, minskar risken att dö jämfört med att vara stillasittande. Det stämmer i genomsnitt 19 gånger av 20.
Däremot kan vi inte avgöra om mer än 2,5 timmars löpning, löpning mer än 3 gånger per vecka eller hög hastighet och hård träning, ökar risken att dö jämfört med att inte träna alls. Det finns för lite data för det, vilket ger väldigt långa konfidensintervall. I gruppen som sprang mer än 2,5 timmar/vecka dog endast en vart tredje år under de tolv år som undersöktes. Människor är ganska seglivade. Fördelen med att använda råttor och bananflugor i studier är att de dör oftare än så. Nackdelen är att de är svåra att intervjua.
Det faktum att man inte såg signifikanta skillnader mellan dödligheten hos löpare med hög volym/intensitet och dödligheten hos stillasittande människor, betyder inte att de risker som är förknippade med dessa två är likvärdiga. Det betyder bara att det inte finns tillräckligt med data. Men det framgick inte av alla tidningsartiklar.
Det finns många fler problem med denna studie. Personerna undersöktes vid ett enda tillfälle för tolv år sedan. Personerna uppskattade sin egen intensitet och den enas ”lätt” kan vara någon annans ”måttligt”. I den snabbaste gruppen var 80 % män. Löpare som springer ”hårt” kanske har en annan riskprofil, osv.
 |
| Foto: Jenny Hill , Unsplash |
Tyvärr saknar 10 av 8 svenskar grundläggande kunskaper i statistik och ännu färre läser studierna bakom rubrikerna. Jag tror att löpning och dödsfall följer en U-kurva, men ingen vet hur den U-kurvan ser ut och den kan definitivt inte baseras på två dödsfall. Man kan springa för mycket, men det finns så många andra faktorer att ta hänsyn till.
ULTRA-studien
För att hitta sanningen krävs bättre studier. Just nu pågår en omfattande studie av 1212 ultralöpare, alltså löpare som springer ca 60-70 km i veckan. Studien – The Ultrarunners Longitudinal Tracking Study (ULTRA) – kommer att följa löparna in i döden, och preliminära resultat tyder på att ultralöpare har bättre hälsa än ickelöpare. Jag tycker inte det är så förvånande, för jag mår bättre sedan jag började springa långt. Jag tror ULTRA-studien – liksom andra studier – kommer att visa att löpning minskar risken att dö i förtid. Mer om den studien senare. Den som lever får se. Att man dör är dock 100 % säkert. Det är signifikant.Tidigare inlägg i ämnet
Löpning är inte farligt för hjärtatSpring så länge du kan
Mycket löpning håller hjärtat ungt
Löpning och hjärthälsa
torsdag 18 december 2014
Man andas ut fett
I en ny studie som publicerades i British Medical Journal i veckan påstår författarna att de presenterar … a novel calculation to show how we “lose weight”. Särskilt nytt tror jag dock inte det är. Alla fakta finns för den som bryr sig om att leta. Lagen om massans bevarande och de biokemiska processer som beskriver hur kroppen förbränner fett, finns beskrivna på olika nätforum och i böcker om biokemi och fysik. Jag skrev själv om hur fett lämnade kroppen som koldioxid och vatten för ett år sedan (och i ett annat inlägg för 4 år sedan). Däremot tycks det vara den första studien som redogör för detta faktum och som ställer upp otvetydiga beräkningar.
Studiens namn är When you lose weight, where does the fat go? Deras slutsats är att: Most of the mass is breathed out as carbon dioxide. Our calculations show that the lungs are the primary excretory organ for fat. Losing weight requires unlocking the carbon stored in fat cells, thus reinforcing that often heard refrain of “eat less, move more.” Jag kan bara hålla med. För att gå ner i vikt måste man göra sig av med fler kolatomer än man stoppar i sig och man gör sig av med dem genom att andas ut dem. Det är rätt självklart, när man tänker efter hur kroppen förbränner fett och socker.
I mitt inlägg om vart fettet tar vägen skrev jag att så gott som ingen vet hur fettet lämnar kroppen, att de flesta tror att fett försvinner som energi och värme. Studien bekräftar min gissning. Mer än hälften av alla familjeläkare, personliga tränare och dietister tror att fettet lämnar kroppen som energi och värme (se bild ovan). Resten tror att man tappar ut fettet i toaletten eller att fett blir muskler eller något helt annat. Bara en handfull dietister gissade korrekt att fettet andades ut som koldioxid och vatten.
Jag kanske var först med att skriva det på en blogg, men jag var knappast först med att göra beräkningarna och dra slutsatserna. Fysiker och biokemister skulle komma till samma slutsats, men de skriver mer på olika nätforum än på bloggar. Nu finns det i alla fall en studie publicerad i British Medical Journal. Det ger vetenskaplig tyngd, en faktaspäckad murbräcka som bryter in bland kostbloggar och dogmatiska dieter. Motståndet mot kunskap är kompakt, kanske för att fakta motsäger naiva påståenden om att man kan tappa flera kilon i veckan, vilket både strider mot sunt förnuft och naturlagarna. Man kan tappa vatten, men inte fett. Fettet måste förbrännas och det kräver arbete och i slutändan måste man andas ut fettet. Pust och stön, inget är gratis i universum.
Vetenskap och anarki
Bland hälsoprofeter och dietförespråkare råder en slags anarki. Det finns massor av hypoteser, men de ses mer som sanningar än som gissningar och tillfälliga hypoteser. För många år sedan läste jag några extra kurser i vetenskapsteori för jag ville veta hur man får kunskap om saker och ting. Det borde alla som gör påståenden om kost och hälsa göra, för det handlar också om påståenden om verkligheten. Först fastnade jag för Paul Feyerabends metod. Den var anarkistisk och kul. Feyerabends bok hette Against method. Hans ideologiska motståndare var Karl Popper som var lite stel och tråkig. När kursen var slut var jag dock övertygad om Poppers metod. Det behövs en metod, annars kan man inte avgöra vilken teori som är bäst. Annars blir det den starkastes rätt. Hypoteser är gissningar om verkligheten, inte absoluta sanningar. Sanningen är något människan strävar efter. Vetenskapen röjer undan felaktigheter genom gissningar, experiment och observationer. Teorier som inte kan falsifieras är metafysik och kvasivetenskap. Ibland kan jag tycka att bloggosfären befinner sig utanför fysikens lagar varifrån hälsokometer kastar sig in i vardagen, lyser spektakulärt en kort stund för att sedan falna och slockna. En del kommer tillbaka med jämna mellanrum. Andra når jordytan och kraschar i mötet mot den sublunära verkligheten.
Man kan säga att Popper härskar inom naturvetenskaperna, medan Feyerabend härskar inom bloggosfären. Anything goes, så länge man kan tala för sin sak och försvara sig ad-hoc, är regeln. Man bortser från eller misstänkliggör studier som motsäger favorithypotesen och lyfter fram de som bekräftar favorithypotesen. Syftet är att vinna. Det handlar om bekräftelse, pengar och ära, inte om nyfikenhet och kunskap. Det är tröttsamt och genomskinligt. Jag föredrar fakta, vetenskap och metod. På sikt är det ett vinnande recept.
Studiens namn är When you lose weight, where does the fat go? Deras slutsats är att: Most of the mass is breathed out as carbon dioxide. Our calculations show that the lungs are the primary excretory organ for fat. Losing weight requires unlocking the carbon stored in fat cells, thus reinforcing that often heard refrain of “eat less, move more.” Jag kan bara hålla med. För att gå ner i vikt måste man göra sig av med fler kolatomer än man stoppar i sig och man gör sig av med dem genom att andas ut dem. Det är rätt självklart, när man tänker efter hur kroppen förbränner fett och socker.
 |
| De flesta har mycket vaga kunskaper om grundläggande fysik och biokemi. |
Jag kanske var först med att skriva det på en blogg, men jag var knappast först med att göra beräkningarna och dra slutsatserna. Fysiker och biokemister skulle komma till samma slutsats, men de skriver mer på olika nätforum än på bloggar. Nu finns det i alla fall en studie publicerad i British Medical Journal. Det ger vetenskaplig tyngd, en faktaspäckad murbräcka som bryter in bland kostbloggar och dogmatiska dieter. Motståndet mot kunskap är kompakt, kanske för att fakta motsäger naiva påståenden om att man kan tappa flera kilon i veckan, vilket både strider mot sunt förnuft och naturlagarna. Man kan tappa vatten, men inte fett. Fettet måste förbrännas och det kräver arbete och i slutändan måste man andas ut fettet. Pust och stön, inget är gratis i universum.
 |
| Fett + syre som man andas in ger koldioxid och vatten. |
Bland hälsoprofeter och dietförespråkare råder en slags anarki. Det finns massor av hypoteser, men de ses mer som sanningar än som gissningar och tillfälliga hypoteser. För många år sedan läste jag några extra kurser i vetenskapsteori för jag ville veta hur man får kunskap om saker och ting. Det borde alla som gör påståenden om kost och hälsa göra, för det handlar också om påståenden om verkligheten. Först fastnade jag för Paul Feyerabends metod. Den var anarkistisk och kul. Feyerabends bok hette Against method. Hans ideologiska motståndare var Karl Popper som var lite stel och tråkig. När kursen var slut var jag dock övertygad om Poppers metod. Det behövs en metod, annars kan man inte avgöra vilken teori som är bäst. Annars blir det den starkastes rätt. Hypoteser är gissningar om verkligheten, inte absoluta sanningar. Sanningen är något människan strävar efter. Vetenskapen röjer undan felaktigheter genom gissningar, experiment och observationer. Teorier som inte kan falsifieras är metafysik och kvasivetenskap. Ibland kan jag tycka att bloggosfären befinner sig utanför fysikens lagar varifrån hälsokometer kastar sig in i vardagen, lyser spektakulärt en kort stund för att sedan falna och slockna. En del kommer tillbaka med jämna mellanrum. Andra når jordytan och kraschar i mötet mot den sublunära verkligheten.
Man kan säga att Popper härskar inom naturvetenskaperna, medan Feyerabend härskar inom bloggosfären. Anything goes, så länge man kan tala för sin sak och försvara sig ad-hoc, är regeln. Man bortser från eller misstänkliggör studier som motsäger favorithypotesen och lyfter fram de som bekräftar favorithypotesen. Syftet är att vinna. Det handlar om bekräftelse, pengar och ära, inte om nyfikenhet och kunskap. Det är tröttsamt och genomskinligt. Jag föredrar fakta, vetenskap och metod. På sikt är det ett vinnande recept.
söndag 3 augusti 2014
Nu är löpning nyttigt igen
För två år sedan kunde man läsa att löpning förkortar livet. Det var alldeles efter löparen Micah Trues tragiska död. Trues död gav bränsle till hypotesen om faran med alltför mycket uthållighetsträning. Men pressens höga tonläge berodde framför allt på en studie som presenterats på American College of Sports Medicines årliga konferens, som sade sig bevisa att löpning förkortar livet. Det var en förstudie, d v s studien hade inte blivit granskad av experter i en så kallad referensgranskning (peer review). Syftet med referensgranskning är att upprätthålla vetenskaplig standard och objektivitet.
Nu har det gått två år och studiens påstående att löpning förkortar livet har granskats, vilket radikalt förändrat studiens tidigare slutsatser. Den tidigare slutsatsen att löpning dödar har bytts ut mot slutsatsen att fem minuters löpning radikalt minskar risken att dö i förtid. Även denna nya slutsats omfamnades av tidningar och sociala medier. Till skillnad mot den tidigare virala succén var det nu en korrekt slutsats, d v s en slutledning som bygger på de fakta som finns.
Redan för två år sedan fick förstudien kritik för att vara dåligt underbyggd. I likhet med debatten på 70-talet efter Jim Fixx död, tycktes debatten om faran med överdriven uthållighetsträning påverkas av Micah Trues död. Det finns massor av studier, men händelser och stämningar i samhället kan ge vissa studier mer uppmärksamhet än andra studier. Jag tror den tidigare förstudien var en sån. Studier existerar i en miljö, de är memer med strävan att "fortplanta" sig i samhällets informationsflöde. Det unika med den här studien var att den återkom och blev en ny internationell ”hit”, fast med helt andra slutsatser. Memen muterade, kan man säga. Den anpassade sig till en tid då folk efterfrågar snabba och enkla vägar till bättre hälsa.
Fem minuter räcker
I det nya pressmeddelandet står det att "Löpning 5 minuter per dag kan minska risken för dödsfall i hjärt-kärlsjukdom". Som Amby Burfoot påpekar i sin blogg, är data i denna studie exakt samma data som presenterades vid konferensen för två år sedan. Skillnaden är hur data bearbetats. För två år sedan, var t ex faktorer som BMI, blodtryck och kolesterol statistiskt utjämnade mellan de som löptränar och de som inte löptränar. Detta är missvisande, eftersom dessa faktorer skiljer sig mellan de båda grupperna. I den tidigare studien användes således statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets och kolesterolets effekt på dödligheten. Men det är ju helt fel, det är som att eliminera lungcancer i en studie som jämförde rökare och icke-rökare! Den tidigare slutsatsen var alltså något i stil med att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter.
Den nya och färdiggranskade slutsatsen är att det finns flera hälsofördelar med att springa upp till 7-8 km i veckan, eller 5-10 minuter om dagen. Enligt studien är hälsoeffekterna av det likvärdiga med att träna mycket mer. Det stärker hypotesen att även mycket små doser motion har stora fördelar för hälsan, och att du inte behöver träna som en maratonlöpare om syftet är att förbättra hälsan.
Risken för dödliga hjärt- och kärlsjukdomar var 45 procent lägre för löpare jämfört med ickelöpare. De som sprang under hela den studerade perioden klarade sig bättre än de som sprang lite mindre och kvinnor som tränade hade lite mer nytta av det än män som tränade.
Författarna konstaterar: "Denna studie kan motivera friska men stillasittande individer att börja och fortsätta träna." Denna slutsats är väldigt annorlunda jämfört med hur det lät för två år sedan.
Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap och vidlyftigare påståenden, desto större är sannolikheten att den fångas upp av press och sociala media.
Ingen kan säga var gränsen går för hälsosam träning, men det finns en individuell gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i sällsynta tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel. Just efter ett hårt träningspass är det mesta i kroppen, inkl hjärtat, stressat - vilopulsen är kraftigt förhöjd och slagvolymen svagare - men på lång sikt förbättras puls och slagvolym av träning. Kroppen och hjärtat anpassar sig till belastningen. Det är dock viktigt att man ser till att kroppen får tillräckligt återhämtning och är vaksam på symptom på överträning.
Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen och nyttan planar ut. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att maximera hälsoavkastningen på insatt tid. Vi vill bli bättre, snabbare, uthålligare, utvecklas, tävla, klara utmaningar, vara ute i naturen, testa gränser, träffa likasinnade. Alltså allt det som ger livet mening.
 |
| Året är 2012: Braskande löpsedel baserad på förstudie. |
 |
| Året är 2012. |
 |
| I år är det nyttigt igen. Samma data, ny slutsats. |
I det nya pressmeddelandet står det att "Löpning 5 minuter per dag kan minska risken för dödsfall i hjärt-kärlsjukdom". Som Amby Burfoot påpekar i sin blogg, är data i denna studie exakt samma data som presenterades vid konferensen för två år sedan. Skillnaden är hur data bearbetats. För två år sedan, var t ex faktorer som BMI, blodtryck och kolesterol statistiskt utjämnade mellan de som löptränar och de som inte löptränar. Detta är missvisande, eftersom dessa faktorer skiljer sig mellan de båda grupperna. I den tidigare studien användes således statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets och kolesterolets effekt på dödligheten. Men det är ju helt fel, det är som att eliminera lungcancer i en studie som jämförde rökare och icke-rökare! Den tidigare slutsatsen var alltså något i stil med att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter.
Risken för dödliga hjärt- och kärlsjukdomar var 45 procent lägre för löpare jämfört med ickelöpare. De som sprang under hela den studerade perioden klarade sig bättre än de som sprang lite mindre och kvinnor som tränade hade lite mer nytta av det än män som tränade.
Författarna konstaterar: "Denna studie kan motivera friska men stillasittande individer att börja och fortsätta träna." Denna slutsats är väldigt annorlunda jämfört med hur det lät för två år sedan.
Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap och vidlyftigare påståenden, desto större är sannolikheten att den fångas upp av press och sociala media.
Ingen kan säga var gränsen går för hälsosam träning, men det finns en individuell gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i sällsynta tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel. Just efter ett hårt träningspass är det mesta i kroppen, inkl hjärtat, stressat - vilopulsen är kraftigt förhöjd och slagvolymen svagare - men på lång sikt förbättras puls och slagvolym av träning. Kroppen och hjärtat anpassar sig till belastningen. Det är dock viktigt att man ser till att kroppen får tillräckligt återhämtning och är vaksam på symptom på överträning.
Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen och nyttan planar ut. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att maximera hälsoavkastningen på insatt tid. Vi vill bli bättre, snabbare, uthålligare, utvecklas, tävla, klara utmaningar, vara ute i naturen, testa gränser, träffa likasinnade. Alltså allt det som ger livet mening.
onsdag 8 januari 2014
Ät nötter och lev längre, eller?
De senaste åren har det kommit flera studier om nyttan med nötter. De sägs minska risken för hjärt- och blodkärlssjukdomar och typ 2-diabetes, vilket ökar chansen till ett långt och friskt liv. Det är ju bra att något som är så gott också är nyttigt, men det är lika nyttigt att vara lite skeptisk ibland.
Nyttiga tankenötter
Strax före jul presenterades en stor studie som visade att personer som äter nötter flera gånger i veckan minskade risken att dö med 20 %. Även de som åt nötter en gång i veckan uppvisade en lägre dödsrisk. De som inte alls åt några nötter löpte dock en kraftigt förhöjd dödsrisk. Studien omfattade 120 000 personer som följts under 30 år och av dessa dog 27 429 under perioden.
Studien visade på ett samband mellan nötkonsumtion och risken att dö av cancer, hjärtsjukdomar och luftvägssjukdomar. Personer som äter mycket nötter är dessutom smalare (lägre BMI), trots att nötter är väldigt kaloririka och består av 80 % fett.
Det mesta som vi kallar nötter är egentligen stenfrukter med frön som - ungefär som en äggula - utgör grunden till ett nytt liv. Nötter innehåller därför massor av bioaktiva substanser. De är rika på omättat fett, protein, fibrer, växtsteroler, resveratrol, arginin, antioxidanter och mineraler som koppar, selen och magnesium. Valnötter är särskilt rika på alfa-linolensyra, som omvandlas till den nyttiga fettsyran omega 3.
Att nötter är nyttiga råder det alltså ingen tvekan om, men kan man verkligen påstå att man blir frisk som en nötkärna av att äta nötter?
Bra och dålig vetenskap
För det första är det intressant vilka som står bakom den nya studien: ”The research was funded by … the International Tree Nut Council Nutrition Research & Education Foundation”. Nötstudien är alltså finansierad av några som håller på med nötter. På deras hemsida står det att Tree Nut Council representerar nio nötindustrier. Det gör mig skeptisk. Vetenskapliga studier påverkas - ibland subtilt - av de som finansierar forskningen. Det är som om jag skulle få en flaska hälsokost hemskickad och sedan försöka recensera den objektivt. Det är svårt. Man vill ju vara till lags, särskilt när man får en gåva. En studie nyligen visade också att rapporter som var oberoende av läskindustrin i 10 fall av 12 (83,3%) visade att läsk kan kopplas till fetma, medan studier som finansierats av läskindustrin i 5 fall av 6 (också 83,3%) tvärtom kom fram till att det inte fanns någon bevisad koppling mellan fetma och läsk. Av det kan man dra slutsatsen att finansiering påverkar slutsatsen. Tyvärr finns det mycket dålig vetenskap, men på sikt vinner den goda vetenskapen. Den goda vetenskapen har metoden på sin sida.
Det finns tillräckligt med bra studier för att verkligen fastslå att läsk bidrar till fetma, men hur är det med nötter? Kan man verkligen påstå att nötter förlänger livet? För att svara på det måste man läsa studien. Det kräver att man kan läsa en vetenskaplig rapport och att man kan tolka statistik. Tyvärr är 10 av 8 svenskar ganska dåliga på statistik, så jag ska försöka förenkla så långt det går, dock inte längre än så.
Vad säger studien egentligen
Nötstudien citeras av tidningar som Time, Aftonbladet och DN. Lagom till julens nötknäppande citerar tidningarna pressmeddelandet om att regelbunden konsumtion av nötter minskar risken att dö (fast på lång sikt är risken att dö alltid 100 %).
Tabellen ovan, som hämtats från studien, ger en bra sammanfattning. Den visar att livslängden är längre ju fler nötter man äter. Även motionsvanorna tycks påverkas av hur många nötter man äter. Nötätare röker mindre och äter mycket nyttigare. Nötätare är helt enkelt mer hälsomedvetna i allmänhet. De dricker även mer alkohol. Forskarna kunde således lika gärna ha dragit slutsatsen att alkohol, motion, grönsaker och att inte röka, förlänger livet. Men forskarna bakom studien plockar ut nötterna ur sammanhanget, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på vilka som finansierat studien.
Min åsikt i ett nötskal
Nötter är nyttiga i ett sammanhang. De som äter medelhavskost eller en varierad kost äter mycket nötter och nötterna är då en del av detta nyttiga sammanhang som består av varierad och bra mat som flera studier visar minskar risken för olika sjukdomar. En nötpåse som man köper vid kassan i snabbköpet är inte en del i ett sådant sammanhang, dessutom är nötpåsar ofta sötade och saltade (OLW är sämre än Icas gott liv). När tidningarna påstår att nötter i sig förlänger livet, citerar de i stort sett bara pressmeddelandet och folk kanske tror att de lever lite längre om de köper en påse snacks med nötter. Men i själva verket kan ett sådant impulsköp vid kassan kopplas till ett beteende som uppstår i ett sammanhang som förmodligen är skadligt för hälsan.
Jag kom också att tänka på alla nötallergiker ... Har de en ökad risk för cancer och hjärt- och kärlsjukdomar? Om påståendet stämmer att nötter skyddar mot sjukdomar och förlänger livet, så borde alla nötallergiker ligga i farozonen. Men något sådant samband känner jag inte till.
Det kanske finns någon som tror att jag hävdar att nötter är onyttiga, men naturella nötter i ett övrigt nyttigt sammanhang är bra kost. Jag äter nötter i stort sett varje dag, de är en del i min strävan att äta och leva hälsosamt. Jag lägger en näve nötter i yogurten till frukost. Ibland tar jag en näve mitt på dagen också om jag blir hungrig. De mättar bra och innehåller flera näringsämnen, fast man ska passa sig för nötter som är missfärgade, mögliga och smakar/luktar illa. De kan innehålla det starka mögelgiftet alfatoxin som kan göra slut på livet.
Observationssstudier visar på samband, inte på orsaker. När jag läser studien drar jag slutsatsen att man bör äta en varierad kost som bl a består av nötter i olika former, det gjorde vi redan före stenåldern. Dessutom bör man motionera och inte röka. Kanske dricka ett glas rödvin ibland också. :)
Nyttiga tankenötter
Strax före jul presenterades en stor studie som visade att personer som äter nötter flera gånger i veckan minskade risken att dö med 20 %. Även de som åt nötter en gång i veckan uppvisade en lägre dödsrisk. De som inte alls åt några nötter löpte dock en kraftigt förhöjd dödsrisk. Studien omfattade 120 000 personer som följts under 30 år och av dessa dog 27 429 under perioden.
Studien visade på ett samband mellan nötkonsumtion och risken att dö av cancer, hjärtsjukdomar och luftvägssjukdomar. Personer som äter mycket nötter är dessutom smalare (lägre BMI), trots att nötter är väldigt kaloririka och består av 80 % fett.
 |
| Nötter har vi ätit länge. De kanske inspirerade oss till de första verktygen. |
Att nötter är nyttiga råder det alltså ingen tvekan om, men kan man verkligen påstå att man blir frisk som en nötkärna av att äta nötter?
Bra och dålig vetenskap
För det första är det intressant vilka som står bakom den nya studien: ”The research was funded by … the International Tree Nut Council Nutrition Research & Education Foundation”. Nötstudien är alltså finansierad av några som håller på med nötter. På deras hemsida står det att Tree Nut Council representerar nio nötindustrier. Det gör mig skeptisk. Vetenskapliga studier påverkas - ibland subtilt - av de som finansierar forskningen. Det är som om jag skulle få en flaska hälsokost hemskickad och sedan försöka recensera den objektivt. Det är svårt. Man vill ju vara till lags, särskilt när man får en gåva. En studie nyligen visade också att rapporter som var oberoende av läskindustrin i 10 fall av 12 (83,3%) visade att läsk kan kopplas till fetma, medan studier som finansierats av läskindustrin i 5 fall av 6 (också 83,3%) tvärtom kom fram till att det inte fanns någon bevisad koppling mellan fetma och läsk. Av det kan man dra slutsatsen att finansiering påverkar slutsatsen. Tyvärr finns det mycket dålig vetenskap, men på sikt vinner den goda vetenskapen. Den goda vetenskapen har metoden på sin sida.
Det finns tillräckligt med bra studier för att verkligen fastslå att läsk bidrar till fetma, men hur är det med nötter? Kan man verkligen påstå att nötter förlänger livet? För att svara på det måste man läsa studien. Det kräver att man kan läsa en vetenskaplig rapport och att man kan tolka statistik. Tyvärr är 10 av 8 svenskar ganska dåliga på statistik, så jag ska försöka förenkla så långt det går, dock inte längre än så.
Vad säger studien egentligen
Nötstudien citeras av tidningar som Time, Aftonbladet och DN. Lagom till julens nötknäppande citerar tidningarna pressmeddelandet om att regelbunden konsumtion av nötter minskar risken att dö (fast på lång sikt är risken att dö alltid 100 %).
Min åsikt i ett nötskal
Nötter är nyttiga i ett sammanhang. De som äter medelhavskost eller en varierad kost äter mycket nötter och nötterna är då en del av detta nyttiga sammanhang som består av varierad och bra mat som flera studier visar minskar risken för olika sjukdomar. En nötpåse som man köper vid kassan i snabbköpet är inte en del i ett sådant sammanhang, dessutom är nötpåsar ofta sötade och saltade (OLW är sämre än Icas gott liv). När tidningarna påstår att nötter i sig förlänger livet, citerar de i stort sett bara pressmeddelandet och folk kanske tror att de lever lite längre om de köper en påse snacks med nötter. Men i själva verket kan ett sådant impulsköp vid kassan kopplas till ett beteende som uppstår i ett sammanhang som förmodligen är skadligt för hälsan.
 |
| Nötter i sitt sanna sammanhang. |
Det kanske finns någon som tror att jag hävdar att nötter är onyttiga, men naturella nötter i ett övrigt nyttigt sammanhang är bra kost. Jag äter nötter i stort sett varje dag, de är en del i min strävan att äta och leva hälsosamt. Jag lägger en näve nötter i yogurten till frukost. Ibland tar jag en näve mitt på dagen också om jag blir hungrig. De mättar bra och innehåller flera näringsämnen, fast man ska passa sig för nötter som är missfärgade, mögliga och smakar/luktar illa. De kan innehålla det starka mögelgiftet alfatoxin som kan göra slut på livet.
Observationssstudier visar på samband, inte på orsaker. När jag läser studien drar jag slutsatsen att man bör äta en varierad kost som bl a består av nötter i olika former, det gjorde vi redan före stenåldern. Dessutom bör man motionera och inte röka. Kanske dricka ett glas rödvin ibland också. :)
söndag 4 augusti 2013
Kompressionsplagg - vad säger vetenskapen?
Alltfler köper olika sorters kompressionskläder. Under det senaste året har jag själv sett alltfler som springer runt i strama byxor och vadvärmare. De ska bland annat göra oss snabbare, leda till bättre återhämtning och minska inflammationssvaret i muskulaturen efter ett hårt löppass. Kompressionsstrumpor har länge använts för att behandla ödem i underben och fötter, eftersom ett ökat tryck mot venerna ökar blodets flödeshastighet. Många som sitter mycket har dessutom använt stödstrumpor för att motverka att blodet samlas i underbenen. Men för några år sedan började även löpare använda kompressionskläder, kanske för att man trodde att ett ökat blodflöde skulle skölja bort skadliga restprodukter. Förmodligen spelade det också stor roll att framgångsrika löpare som Paula Radcliffe använde kompressionsstrumpor.
Jag skulle egentligen ha testat kompressionskläder själv innan jag skriver något om dem. Men jag anser inte att studier med n = 1 är särskilt trovärdiga. Det vore bara en åsikt och åsikter finns det gott om och de är ganska ofta sponsrade.
I grunden är jag - som alltid - en smula skeptisk. Det verkar lite väl enkelt att köpa ett par guldbyxor och prestera mer. Vad är vetenskap och vad är marknadsföring? Det enda sättet att få svar är att studera vetenskapligt underbyggda fakta.
Ditt andra hjärta
Det är ingen tvekan om att kompressionskläder hjälper personer som har problem med sitt venösa blodflöde eller personer som sitter still onaturligt mycket, men frågan är om de också förbättrar blodflödet och prestationen för friska och rörliga personer?
En av nackdelarna med att människan reste sig upp på två ben var att 60 % av allt blod som cirkulerar i kroppens vener hamnade under hjärtat. När en frisk människa springer eller går aktiveras vadmuskelpumpen, som med hjälp av vadmusklerna driver blodet i venerna tvärs mot gravitationen upp till hjärtat. Det är inte ovanligt att löpare kollapsar p. g. a. lågt blodtryck just efter målgång när de stannar upp, eftersom blodet samlas i benen när de inte längre aktiverar denna venpump. En enkel metod för att väcka liv i den kollapsade löparen är då att lyfta ben och bäcken så att de befinner sig ovanför hjärtat.
Faktum är alltså att vi har en venpump, som fungerar så länge vi aktiverar vadmusklerna (vilket vi inte gör när vi t ex sitter i ett flygplan) och jag tror inte en kompressionsstrumpa kan krama mer blod ur ett friskt ben. Dessutom, om våra ben behövde extra tryck för att fungera optimalt, varför har då inte evolutionen redan gjort det åt oss? Evolutionen har skapat en rad unika och komplicerade anpassningar i vår anatomi för att vi skulle överleva som effektiva ultralöpare på savannen, men skulle alltså ha missat något så enkelt som lite extra tryck runt vader och ben? Trots massor av forskning och utveckling, har man ännu inte lycktas ta fram någon pryl som bevisligen gör en långdistanslöpare signifikant snabbare och effektivare på ett naturligt underlag. Men det kanske finns andra fördelar? Det enda sättet att få reda på det är att gå igenom de studier som faktiskt finns.
Studier - genomgång
Jag hittade ca 20 studier och resultaten är ganska spretiga. En del visar små fördelar, andra små nackdelar. Två större studier från Indiana University kunde inte visa några vinster med kompression på ben och vader. I den ena studien var syrekonsumtionen densamma oavsett om löparna använde kompressionsplagg eller inte. Forskarna drog slutsatsen att löpare använder dem eftersom andra gör det och sedan tillskriver de plaggen framgångarna, men bortser från mindre bra lopp, ett vanligt psykologisk sätt att resonera. Det är alltså skrock, ungefär som när Stefan Holm alltid hoppade i samma kalsonger.
Duktiga löpare har oftast redan en mycket effektiv löpstil och det är svårt att förbättra den med hjälp av ett plagg. Det fanns viss spridning i resultatet och det visade sig - föga förvånande - att de löpare som var mest positiva till kompressionsplaggen förbättrade sin löpeffektivitet lite mer än de som inte hade någon åsikt om dem.
Den andra studien från Indiana University testade om kompression runt låren förbättrade spänsten, vilket en del marknadsföring utlovar. Studien visade att kompressionen var meningslös. Man såg ingen som helst förbättring. Man hoppar lika högt oavsett vad man har runt benen.
Övriga studier finns längs ner på sidan med länk och slutsats.
Kroppen vet bäst - lyssna på den
Min slutsats är att plaggen inte gör oss snabbare, men det är möjligt att de förbättrar återhämtningen. Många vittnar om att återhämtningen blir snabbare och många studier visar också detta. Det känns bättre dagen efter, men är det bra? Det vet jag inte. Man kanske blir lurad att träna för hårt, när inte kroppen säger nej. Kroppen anpassar sig till stress och tar man bort alltför mycket stress, anpassar den sig inte lika bra. Jag tror en frisk kropp läker sig själv bäst.
Det tycks som om kompressionsplagg minskar utrymmet för svullnad, vilket gör att man känner sig mindre öm efter ett lopp. Men jag är tveksam till om det verkligen är bra att minska på det inflammatoriska svaret efter en ansträngning och på så sätt förkorta återhämtningstiden. Inflammationen är nämligen det som ger hyperkompensation i vävnaderna så att de bli starkare och mer hållfasta på sikt. Att ta bort eller minska denna är detsamma som att ta bort eller minska den faktiska återhämtningen. En liknande effekt kan man uppnå med läkemedel som hämmar inflammation (kortison och NSAID), något som bevisligen förkortar återhämtningstiden, på bekostad av styrka och hållfasthet i vävnaderna.
Löpning, särskilt långdistans, medför ofta att vätska samlas i underben och fötter, vilket sker olika mycket hos olika individer och beror på klimat, kost, vätsketillförsel och kroppssammansättning. Detta leder till obehag i form av trånga skor (många springer i större skor när de springer långt) och stumma vader. Om det upplevs som ett problem finns det kanske fördelar med att använda kompressionsstrumpor. Jag tror det är det viktigaste. Om de känns bra för dig, är de förmodligen bra för dig. Däremot ska man inte lyssna på dåligt underbyggda medicinska påståenden.
Keep it simple
Jag skrev tidigare om att negativa studier - studier som inte visar någon effekt - sållas bort och inte publiceras i lika hög grad som en positiv studie. Det beror inte på någon konspiration, utan är snarare ett resultat av den mänskliga naturen: "Vi kunde inte hitta några effekter", är helt enkelt inte en särskilt intressant slutsats. Det skulle kunna betyda att antalet studier som visar att plaggen inte har någon effekt är mycket större, än de som redovisas ovan.
Eftersom de studier som finns spretar: en del visar på små effekter andra på inga effekter, kan man gissa att eventuella effekter är ytterst små. Annars vore de mätbara och alla studier skulle peka åt samma håll. Man kan, om man sållar bland studierna, välja de positiva eller de negativa slutsatserna. Det enda säkra svaret är: Kanske. De kanske förbättrar återhämtningen och några kanske blir lite effektivare löpare, men det kan precis lika gärna vara tvärtom.
Effekterna är hursomhelst små. Det viktiga är till sist att träna ordentligt, att äta nyttigt och varierat, att sova och återhämta sig. Det finns inga genvägar.
Till stor del är det ett psykologiskt fenomen. Om man tror, så hjälper det eftersom tron ger en placeboeffekt. En av de första som bar kompressionsplagg var Paula Radcliff, men hon bär också halsband av titan och smörjer in sig med emuolja. Det kanske fungerar för henne. Amuletter är förmodligen en av människans äldsta ägodelar.
Så slutsatsen är: Det är upp till var och en. Själv kommer jag inte att köpa kompressionsplagg. Jag vill klara mig med så litet som möjligt när jag springer. Kroppen har fungerat i några miljoner år så den duger åt mig. Man kan säga att jag följer en variant av Ockhams rakkniv: I valet mellan två likvärdiga alternativ väljer jag det enklaste.
Övriga studier med länk och slutsats:
1. Studie 2012. Slutsats: Any demonstrable physiological or psychophysical effects of full-body CG were mild and seemingly reflective more of surface coverage than pressure. No benefit was evident for exercise performance.
2. Studie 2013. Slutsats: The review found little change in performance while wearing the garments, but they noted improvements in recovery when the subjects wore them.
3. Studie 2012. Slutsats: After wearing the compression stockings performance time in the second time trial improved, on average, by 1.2% and average power increased 3.3% compared with wearing the non-compression stockings. The athletes’ rating of perceived exertion during the subsequent tests did not change significantly.
4. Studie 2011. Slutsats: There was no significant difference in 10km times, heart rate or blood lactate levels regardless of the type of stocking worn.
5. Studie 2010. Slutsats: There were no significant differences in oxygen uptake, heart rate or blood lactate during the runs. There were no benefits post-exercise.
6. Studie 2004. Slutsats: The decrease in max power was less when the compression stockings were worn during the preceding recovery and lactate was significantly decreased with the compression stockings also.
7. Studie 2010. Slutsats: There were no differences in performance or other measures except for muscle soreness which was less after using the compression stockings.
8. Studie 2009. Slutsats: With compression garments there was greater distances covered and faster velocities although the enhancements were minimal.
9. Studie 2009. Slutsats: Running performance with the compression socks improved at anaerobic threshold 1.5% and at aerobic threshold 2.1%.
10. Studie 2008. Slutsats: In the graded exercise tests there was a 5% increase in anaerobic threshold power (245.9 +/- 55.7 to 259.8 +/- 44.6 watts) when wearing LBCG. There was no performance enhancement in the time trial (as measured by total work achieved in kilojoules).
11. Studie 2010. Slutsats: There were no differences in performance, ratings of perceived exertion, muscle soreness, time to exhaustion and lactate concentrations.
12. Studie 2007. Slutsats: recreationally active men experienced a reduction in delayed-onset muscle soreness 24 hours after wearing compression stockings (18-22 mmHg) compared with traditional sports socks.
13. Studie 1987. Slutsats: For the first experiment (VO2 max tests) there was no difference in VO2 max with or without compression stockings. But blood lactate levels after the test were lower with compression stockings. For the second experiment (3-minute max efforts) post-exercise lactate was lower only when compression stockings were worn during recovery.
14. Studie 2009. Slutsats: Self-reported muscle soreness was reduced by wearing the tights.
15. Studie 2008. Slutsats: Neither the contrast baths or compression stockings promoted recovery any more effectively than passive rest. However, the contrast baths had a brief but transient benefit for reduced soreness.
16. Studie 2011. Slutsats: The EC30 stockings produced the lowest levels of fatigue.
17. Studie 2008. Slutsats: Cold-water produced better recovery results than carbs + stretching or the compression garments.
18. Studie 2010. Slutsats: Post-exercise lactate removal was significantly faster with compression stockings.
19. Studie 2010. Slutsats: Compression stockings improved all markers of recovery except for creatine kinase (a marker of muscle cell damage).
20. Studie 2010. Slutsats: Wearing a full-body compression garment for 24 hours after a challenging, heavy-resistance strength workout enhanced psychological, physiological and performance markers of recovery when compared with non-compressive garments.
I grunden är jag - som alltid - en smula skeptisk. Det verkar lite väl enkelt att köpa ett par guldbyxor och prestera mer. Vad är vetenskap och vad är marknadsföring? Det enda sättet att få svar är att studera vetenskapligt underbyggda fakta.
Ditt andra hjärta
Det är ingen tvekan om att kompressionskläder hjälper personer som har problem med sitt venösa blodflöde eller personer som sitter still onaturligt mycket, men frågan är om de också förbättrar blodflödet och prestationen för friska och rörliga personer?
En av nackdelarna med att människan reste sig upp på två ben var att 60 % av allt blod som cirkulerar i kroppens vener hamnade under hjärtat. När en frisk människa springer eller går aktiveras vadmuskelpumpen, som med hjälp av vadmusklerna driver blodet i venerna tvärs mot gravitationen upp till hjärtat. Det är inte ovanligt att löpare kollapsar p. g. a. lågt blodtryck just efter målgång när de stannar upp, eftersom blodet samlas i benen när de inte längre aktiverar denna venpump. En enkel metod för att väcka liv i den kollapsade löparen är då att lyfta ben och bäcken så att de befinner sig ovanför hjärtat.
 |
| Vadmuskelpumpen. Kroppens näst viktigaste pump. När man lyfter hälen pressas blodet tillbaka till hjärtat. |
Studier - genomgång
Jag hittade ca 20 studier och resultaten är ganska spretiga. En del visar små fördelar, andra små nackdelar. Två större studier från Indiana University kunde inte visa några vinster med kompression på ben och vader. I den ena studien var syrekonsumtionen densamma oavsett om löparna använde kompressionsplagg eller inte. Forskarna drog slutsatsen att löpare använder dem eftersom andra gör det och sedan tillskriver de plaggen framgångarna, men bortser från mindre bra lopp, ett vanligt psykologisk sätt att resonera. Det är alltså skrock, ungefär som när Stefan Holm alltid hoppade i samma kalsonger.
Duktiga löpare har oftast redan en mycket effektiv löpstil och det är svårt att förbättra den med hjälp av ett plagg. Det fanns viss spridning i resultatet och det visade sig - föga förvånande - att de löpare som var mest positiva till kompressionsplaggen förbättrade sin löpeffektivitet lite mer än de som inte hade någon åsikt om dem.
Den andra studien från Indiana University testade om kompression runt låren förbättrade spänsten, vilket en del marknadsföring utlovar. Studien visade att kompressionen var meningslös. Man såg ingen som helst förbättring. Man hoppar lika högt oavsett vad man har runt benen.
Övriga studier finns längs ner på sidan med länk och slutsats.
Kroppen vet bäst - lyssna på den
Min slutsats är att plaggen inte gör oss snabbare, men det är möjligt att de förbättrar återhämtningen. Många vittnar om att återhämtningen blir snabbare och många studier visar också detta. Det känns bättre dagen efter, men är det bra? Det vet jag inte. Man kanske blir lurad att träna för hårt, när inte kroppen säger nej. Kroppen anpassar sig till stress och tar man bort alltför mycket stress, anpassar den sig inte lika bra. Jag tror en frisk kropp läker sig själv bäst.
 |
Blixten (flash) - the fastest man alive - var först med kompressionskläder.
|
Löpning, särskilt långdistans, medför ofta att vätska samlas i underben och fötter, vilket sker olika mycket hos olika individer och beror på klimat, kost, vätsketillförsel och kroppssammansättning. Detta leder till obehag i form av trånga skor (många springer i större skor när de springer långt) och stumma vader. Om det upplevs som ett problem finns det kanske fördelar med att använda kompressionsstrumpor. Jag tror det är det viktigaste. Om de känns bra för dig, är de förmodligen bra för dig. Däremot ska man inte lyssna på dåligt underbyggda medicinska påståenden.
Keep it simple
Jag skrev tidigare om att negativa studier - studier som inte visar någon effekt - sållas bort och inte publiceras i lika hög grad som en positiv studie. Det beror inte på någon konspiration, utan är snarare ett resultat av den mänskliga naturen: "Vi kunde inte hitta några effekter", är helt enkelt inte en särskilt intressant slutsats. Det skulle kunna betyda att antalet studier som visar att plaggen inte har någon effekt är mycket större, än de som redovisas ovan.
Eftersom de studier som finns spretar: en del visar på små effekter andra på inga effekter, kan man gissa att eventuella effekter är ytterst små. Annars vore de mätbara och alla studier skulle peka åt samma håll. Man kan, om man sållar bland studierna, välja de positiva eller de negativa slutsatserna. Det enda säkra svaret är: Kanske. De kanske förbättrar återhämtningen och några kanske blir lite effektivare löpare, men det kan precis lika gärna vara tvärtom.
Effekterna är hursomhelst små. Det viktiga är till sist att träna ordentligt, att äta nyttigt och varierat, att sova och återhämta sig. Det finns inga genvägar.
Till stor del är det ett psykologiskt fenomen. Om man tror, så hjälper det eftersom tron ger en placeboeffekt. En av de första som bar kompressionsplagg var Paula Radcliff, men hon bär också halsband av titan och smörjer in sig med emuolja. Det kanske fungerar för henne. Amuletter är förmodligen en av människans äldsta ägodelar.
Så slutsatsen är: Det är upp till var och en. Själv kommer jag inte att köpa kompressionsplagg. Jag vill klara mig med så litet som möjligt när jag springer. Kroppen har fungerat i några miljoner år så den duger åt mig. Man kan säga att jag följer en variant av Ockhams rakkniv: I valet mellan två likvärdiga alternativ väljer jag det enklaste.
Övriga studier med länk och slutsats:
1. Studie 2012. Slutsats: Any demonstrable physiological or psychophysical effects of full-body CG were mild and seemingly reflective more of surface coverage than pressure. No benefit was evident for exercise performance.
2. Studie 2013. Slutsats: The review found little change in performance while wearing the garments, but they noted improvements in recovery when the subjects wore them.
3. Studie 2012. Slutsats: After wearing the compression stockings performance time in the second time trial improved, on average, by 1.2% and average power increased 3.3% compared with wearing the non-compression stockings. The athletes’ rating of perceived exertion during the subsequent tests did not change significantly.
4. Studie 2011. Slutsats: There was no significant difference in 10km times, heart rate or blood lactate levels regardless of the type of stocking worn.
5. Studie 2010. Slutsats: There were no significant differences in oxygen uptake, heart rate or blood lactate during the runs. There were no benefits post-exercise.
6. Studie 2004. Slutsats: The decrease in max power was less when the compression stockings were worn during the preceding recovery and lactate was significantly decreased with the compression stockings also.
7. Studie 2010. Slutsats: There were no differences in performance or other measures except for muscle soreness which was less after using the compression stockings.
8. Studie 2009. Slutsats: With compression garments there was greater distances covered and faster velocities although the enhancements were minimal.
9. Studie 2009. Slutsats: Running performance with the compression socks improved at anaerobic threshold 1.5% and at aerobic threshold 2.1%.
10. Studie 2008. Slutsats: In the graded exercise tests there was a 5% increase in anaerobic threshold power (245.9 +/- 55.7 to 259.8 +/- 44.6 watts) when wearing LBCG. There was no performance enhancement in the time trial (as measured by total work achieved in kilojoules).
11. Studie 2010. Slutsats: There were no differences in performance, ratings of perceived exertion, muscle soreness, time to exhaustion and lactate concentrations.
12. Studie 2007. Slutsats: recreationally active men experienced a reduction in delayed-onset muscle soreness 24 hours after wearing compression stockings (18-22 mmHg) compared with traditional sports socks.
13. Studie 1987. Slutsats: For the first experiment (VO2 max tests) there was no difference in VO2 max with or without compression stockings. But blood lactate levels after the test were lower with compression stockings. For the second experiment (3-minute max efforts) post-exercise lactate was lower only when compression stockings were worn during recovery.
14. Studie 2009. Slutsats: Self-reported muscle soreness was reduced by wearing the tights.
15. Studie 2008. Slutsats: Neither the contrast baths or compression stockings promoted recovery any more effectively than passive rest. However, the contrast baths had a brief but transient benefit for reduced soreness.
16. Studie 2011. Slutsats: The EC30 stockings produced the lowest levels of fatigue.
17. Studie 2008. Slutsats: Cold-water produced better recovery results than carbs + stretching or the compression garments.
18. Studie 2010. Slutsats: Post-exercise lactate removal was significantly faster with compression stockings.
19. Studie 2010. Slutsats: Compression stockings improved all markers of recovery except for creatine kinase (a marker of muscle cell damage).
20. Studie 2010. Slutsats: Wearing a full-body compression garment for 24 hours after a challenging, heavy-resistance strength workout enhanced psychological, physiological and performance markers of recovery when compared with non-compressive garments.
fredag 30 november 2012
Kan man springa för mycket?
Att springa för mycket kan döda dig enligt en ny studie av en forskare som heter O'Keefe, står det i tidningen. Den typen av artiklar dyker upp lite då och då, inte sällan i samband med tragiska dödsfall. Sådana "nyheter" tar stor plats eftersom de avviker från det vanliga budskapet om att löpning är bra för hälsan. Men vad är "för mycket"? Det är klart att man kan springa för mycket, precis som man kan gå för långt.
Det finns en gräns för alla mänskliga aktiviteter. De positiva hälsoeffekterna av såväl löpning som vitamin D eller något annat når så småningom en punkt med avtagande avkastning per springande timme eller svalt piller. Problemet med O'Keefes studie är dock att den faller under det som kallas dålig vetenskap (Läs gärna det inlägget).
Dålig vetenskap
Ingen vet var den avtagande avkastningen börjar. I studien lyckas ändå O'Keefe - som skrivit flera studier tidigare med samma slutsats - "bevisa" att mycket löpning är skadligt. Han citerar en stor studie som omfattade över 50 000 personer. De som sprang hade en 19 % lägre dödlighet än de som inte sprang. Så långt är allt bra. Det är i överensstämmelse med andra studier. När forskarna sedan tittade på gruppen löpare som sprang mer än 30-40 km i veckan försvann dessa fördelar gentemot ickelöparna. Därmed ska man inte springa mer än så, menar O'Keefe.
Men, som Alex Hutchinsson påpekar i en artikel på Runnersworld, i studiens abstract står det: Cox regression was used to quantify the association between running and mortality after adjusting for baseline age, sex, examination year, body mass index, current smoking, heavy alcohol drinking, hypertension, hypercholesterolemia, parental CVD, and levels of other physical activities.
Det betyder alltså att de använde statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets, kolesterolets, rökningens osv, effekt på dödligheten. Men det är ju helt fel! Den som springer långt har oftast låg vikt, lågt blodtryck, lågt kolesterol, osv. Det forskarna egentligen säger är att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter. Det skulle man kunna kalla en tautologi. Eller en dålig slutsats.
Utvalda källor
O'Keefes studie refererar dessutom till en studie som publicerats i Lancet som O'Keefe påstår visade minskade fördelar om man tränade mer än 50 minuter per dag. Enligt Alex Hutchinsson fanns det inte alls något stöd i Lancetstudien för de påståenden som gjordes i O'Keefs studie. Tvärtom var 2 timmars träning lite bättre än 1 timmes träning. De negativa effekterna av träning utöver en timme översteg inte nyttan. I Lancetstudien kunde de dessutom inte hitta en gräns där skadan var större än nyttan.
Lancetstudien ger alltså ett dåligt stöd för O'Keefes påstående om att mycket löpning är skadligt. Som Michael Bubb vid University of Florida uttryckte det: "The interpretation of the data provided in the review by O'Keefe et al is misleading, particularly given the response of the authors of the original data."
Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap, desto större är sannolikheten att den publiceras och om den är riktigt usel kan man vara i stort sett säker på att den hamnar i kvällspressen. Vi kan inte säga var gränsen går, men det finns en gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i vissa tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel.
Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter (kanske inte sånt som kärlek och vänskap) ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att öka hälsoavkastningen. Vi vill bli bättre, tävla, ha utmaningar, vara ute i naturen. Alltså sådant som ger livet en mening.
Varning för dövstumma försäljare
Nu är marken täckt av ett vitt täcke nyfallen snö. Jag kanske får fixa en egen liten stakslinga i väntan på spårläggarna. Nu gäller det bara att komma ihåg att springa 3-4 mil i veckan utöver skidåkningen.
Om jag hade kommit hem någon timme tidigare igår hade jag fått vara med och jaga inbrottstjuvar. Grannarna jagade bort dem. Det är förmodligen organiserade ligor. De låtsas vara dövstumma försäljare. I själva verket kartlägger de villorna och det har varit flera villainbrott under veckan. Jag brukar springa efter tjuvar. Vid ett tillfälle när jag var i Bukarest tog en ficktjuv min plånbok och jag rusade efter direkt och tog tillbaka den. Det är kränkande att bli utsatt för brott.
Även om jag gärna hade varit med och sprungit så hoppas jag att polisen tagit de där skojarna vid det här laget. Fast det är inte lätt att bevisa brott så de klarar sig nog den här gången också. Jag får springa i skogen istället. Det blir minst 2-3 timmars löpning i helgen och jag är övertygad om att det inte ökar min risk att dö i förtid. Fast helst skulle jag vilja åka skidor just nu.
Apropå löpning och hjärta och dövstumma ... Här är en mycket gammal, välgjord stumfilm över hur hjärtat arbetar för att pumpa runt blodet, hur klaffarna arbetar och vad som händer när det blir fel på hjärtat. En helt otrolig professor som verkligen kunde illustrera ett hjärta med kroppen.
Dålig vetenskap
Ingen vet var den avtagande avkastningen börjar. I studien lyckas ändå O'Keefe - som skrivit flera studier tidigare med samma slutsats - "bevisa" att mycket löpning är skadligt. Han citerar en stor studie som omfattade över 50 000 personer. De som sprang hade en 19 % lägre dödlighet än de som inte sprang. Så långt är allt bra. Det är i överensstämmelse med andra studier. När forskarna sedan tittade på gruppen löpare som sprang mer än 30-40 km i veckan försvann dessa fördelar gentemot ickelöparna. Därmed ska man inte springa mer än så, menar O'Keefe.
Men, som Alex Hutchinsson påpekar i en artikel på Runnersworld, i studiens abstract står det: Cox regression was used to quantify the association between running and mortality after adjusting for baseline age, sex, examination year, body mass index, current smoking, heavy alcohol drinking, hypertension, hypercholesterolemia, parental CVD, and levels of other physical activities.
 |
| Foto: Steve McLaughlin för nola.com |
Utvalda källor
O'Keefes studie refererar dessutom till en studie som publicerats i Lancet som O'Keefe påstår visade minskade fördelar om man tränade mer än 50 minuter per dag. Enligt Alex Hutchinsson fanns det inte alls något stöd i Lancetstudien för de påståenden som gjordes i O'Keefs studie. Tvärtom var 2 timmars träning lite bättre än 1 timmes träning. De negativa effekterna av träning utöver en timme översteg inte nyttan. I Lancetstudien kunde de dessutom inte hitta en gräns där skadan var större än nyttan.
Lancetstudien ger alltså ett dåligt stöd för O'Keefes påstående om att mycket löpning är skadligt. Som Michael Bubb vid University of Florida uttryckte det: "The interpretation of the data provided in the review by O'Keefe et al is misleading, particularly given the response of the authors of the original data."
Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap, desto större är sannolikheten att den publiceras och om den är riktigt usel kan man vara i stort sett säker på att den hamnar i kvällspressen. Vi kan inte säga var gränsen går, men det finns en gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i vissa tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel.
Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter (kanske inte sånt som kärlek och vänskap) ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att öka hälsoavkastningen. Vi vill bli bättre, tävla, ha utmaningar, vara ute i naturen. Alltså sådant som ger livet en mening.
Nu är marken täckt av ett vitt täcke nyfallen snö. Jag kanske får fixa en egen liten stakslinga i väntan på spårläggarna. Nu gäller det bara att komma ihåg att springa 3-4 mil i veckan utöver skidåkningen.
Om jag hade kommit hem någon timme tidigare igår hade jag fått vara med och jaga inbrottstjuvar. Grannarna jagade bort dem. Det är förmodligen organiserade ligor. De låtsas vara dövstumma försäljare. I själva verket kartlägger de villorna och det har varit flera villainbrott under veckan. Jag brukar springa efter tjuvar. Vid ett tillfälle när jag var i Bukarest tog en ficktjuv min plånbok och jag rusade efter direkt och tog tillbaka den. Det är kränkande att bli utsatt för brott.
Även om jag gärna hade varit med och sprungit så hoppas jag att polisen tagit de där skojarna vid det här laget. Fast det är inte lätt att bevisa brott så de klarar sig nog den här gången också. Jag får springa i skogen istället. Det blir minst 2-3 timmars löpning i helgen och jag är övertygad om att det inte ökar min risk att dö i förtid. Fast helst skulle jag vilja åka skidor just nu.
Apropå löpning och hjärta och dövstumma ... Här är en mycket gammal, välgjord stumfilm över hur hjärtat arbetar för att pumpa runt blodet, hur klaffarna arbetar och vad som händer när det blir fel på hjärtat. En helt otrolig professor som verkligen kunde illustrera ett hjärta med kroppen.
tisdag 2 oktober 2012
Dålig vetenskap
Den här bloggen lutar sig alltid mot vetenskapen. Till skillnad från religion, politik och noveller, finns det inom vetenskapen en metod som kan skilja mellan bra och dåliga teorier, skilja fakta från fiktion och gradera påståenden efter deras sannolikhet. Men allt är inte frid och fröjd. Under samma vecka kan man både läsa studier som säger att kaffe leder till cancer och studier som menar att kaffe skyddar mot cancer. Man kan ofta läsa om sensationella och positiva upptäckter, som att ämnet x skyddar mot cancer, Alzheimer eller gör oss smartare och vackrare. De flesta förstår att det är sensationsjournalistik, men det är inte hela sanningen. Det finns systematiska fel som börjar redan när forskarna ser resultatet av sin studie. Det kan man visa med statistik och statistik må vara tråkigt och grått och statistik kan vara en lögn, men likväl är det svårt att blunda för statistik.
Systematiska fel
Det systematiska felet beror på att tidskrifter ogärna publicerar negativa studier, d v s studier som visar att ämnet x inte skyddar mot cancer, Alzheimer eller gör oss vare sig smartare eller vackrare. Den typen av negativa studier är inte lika intressanta. Det vet forskarna och därför bryr de sig inte ens om att skicka in studier som visar på negativa resultat. Positiva studier har dubbelt så stor chans att bli publicerade som negativa studier.
Det är allvarligt, för ett negativt resultat ger lika mycket information som ett positivt resultat och i slutändan kan denna skevhet t o m - som i ämnet medicin - leda till att tusentals människor dör i förtid. Helt i onödan. Det berättar Ben Goldacre mer om i sin blixtrande föreläsning nedan.
Om jag kastar upp en krona och bortser från alla kast som visar klave kan det verka som om jag uppfunnit ett mynt som alltid landar med kungen upp. Det är det som blir konsekvensen om man undanhåller fakta. Små avvikande studier får stå oemotsagda, eftersom ingen bryr sig om att publicera små studier som ger ett motsägande resultat. Goldacre berättar om en genomgång i tidskriften Nature där några forskare försökte reproducera resultaten i 53 cancerstudier. Det lyckades i endast 6 fall. Det betyder att minst 88 procent av cancerstudierna var tvivelaktiga. Forskarna bakom denna genomgång tror att orsaken är att forskare helt enkelt gör massor av olika studier och när de får fram något intressant publicerar de det och när de inte får fram något intressant låter de bli. Förutom denna studie visar Goldacre på olika anekdoter, men det starkaste beviset för att det råder skevhet i publicering bygger på statistik.
Statistik ljuger inte
Jag anser att statistik är det mest användbara området inom matematik eftersom det är användbart i både vardag och vetenskap. En statistiskt bildad person är inte så lättlurad och kan bedöma vad som är mer eller mindre troligt.
Med hjälp av en s k trattgraf (funnel plott) kan man påvisa skevhet i publicering av vetenskapliga studier. Denna graf antar att stora studier borde ligga nära mitten där standardavvikelsen (osäkerheten) är låg, medan små studier - med större standardavikelse - sprider ut sig åt båda hållen från den troliga sanningen i mitten. Om grafen avviker från detta trattutseende, kan man anta att det råder publiceringsskevhet.
Grafen ovan visar alla försök som gjorts med en viss behandling. Varje punkt är ett försök. När man rör sig uppåt mot de större studierna, minskar standardavvikelsen, vilket betyder mindre osäkerhet. De stora studierna är alltså mindre sannolikt falskt sanna och mindre sannolikt falsk negativa. Dessa stora studier klumpar ihop sig runt sanningen eftersom stora studier är närmare verkligheten än små studier. De små studierna är utspridda. De borde vara lika många på respektive sida. Men som den andra grafen nedan visar har de de små negativa studierna som borde finnas till vänster försvunnit. De har rensats bort. Rent statistiskt borde de vara lika många som de positiva eftersom sannolikheter följer eviga fördelningar.
Studier och dieter och omega 3
Det är svårt att vara objektiv, särskilt om man man har en älsklingsteori. Det gäller inte minst olika dieter. Det är sällan förespråkare för en viss diet tar upp negativa studier. De gör medvetet eller omedvetet ett urval. Den enda diet som för tillfället kan sägas ha någon slags vetenskaplig evidens är medelhavsdieten. Själv tror jag att en smart kombination av medelhavsdiet och stenålderskost (paleolight) är bäst för Cromagnonmänniskan. Jag tycker att Cromagnonmänniskan förtjänar ett glas rött vin då och då.
Jag tycker också man bör ta hänsyn till ny kunskap, som att mörk choklad är nyttig och att vi i norr behöver tillskott av vitamin D. Däremot är jag inte lika säker på fiskolja i pillerform (omega 3) längre. Sen 70-talet har det kommit flera positiva studier om omega 3. De första studierna utgick från en hypotes om att eskimåernas goda hjärthälsa berodde på att de åt stora mängder fiskolja. Men eskimåerna åt inte piller. De åt fet fisk. Forskarna antog att fettet i fisken var den hälsosamma verksamma substansen. Men det kanske var att de jobbade hårt ute i den friska och rena naturen, hade det trevligt tillsammans i igloon eller så är fet fisk så mycket mer än omega 3.
I en stor studie, som alltså borde ligga nära toppen på en trattgraf, såg man inga effekter av omega 3 för hjärt- och kärlhälsa. Det finns heller inget stöd för att omega 3 skyddar mot cancer. Många små studier har visat positiv effekt, men det kanske har varit så att de negativa inte kommit fram.
En av de mest citerade studierna (gjord 2005) visade att omega 3 förbättrar skolbarns resultat och uppförande. Hela 3000 barn ingick i studien och de åt sex piller om dagen under ett år. Därefter mättes deras förmåga på examensproven och man jämförde deras examensprovsresultat mot vad man trodde att deras examensprovsresultat skulle ha varit om de inte hade fått pillren. Omkring 40 % av barnen förbättrade sig.
Men det fanns ingen kontrollgrupp. Man genomförde alltså en stor studie men brydde sig inte om att göra studien som en placebokontrollerad dubbelblindstudie. Barnen fick pillren och de förbättrade sina skolresultat. Det behöver dock inte bero på att de åt piller. De blev äldre. Alla skolbarn utvecklas. Dessutom finns den s k placeboeffekten. Den är ett faktum. Ett sockerpiller gör oss friskare. Två verkningslösa sockerpiller är mer effektiva än ett sockerpiller. Röda piller är bättre än vita. En injektion med saltlösning är en ännu effektivare behandling för smärta än sockerpiller, inte för att injektionen eller pillren gör något fysiskt med kroppen, utan för att en spruta känns som ett rejälare ingrepp. Det är dessutom viktigt att inte läkaren vet vilken typ av piller som delas ut, eftersom de omedvetet påverkar patienten. Läkaren måste vara blind, lika blind som sin patient.
Eftersom det saknades placebogrupp är det omöjligt att dra några slutsatser. Om man hade gett de 3000 barnen sockerpiller, kanske resultatet blivit detsamma. Men det var en positiv studie och positiva studier blir som vi sett lättare publicerade.
För två år sedan genomfördes en liknande studie på 450 skolbarn men denna gång var det en riktigt genomförd studie, d v s en randomiserad placebokontrollerad dubbelblindstudie. Resultatet var negativt. Man såg inte några förbättringar som kunde kopplas till omega 3. Men eftersom det var en negativ studie så har den inte blivit lika uppmärksammad.
Trots detta äter jag fortfarande omega 3 under veckor då jag äter lite fisk. Det blir dock inte lika många burkar som förr. Jag vet inte om pillren har någon effekt. Nervcellerna i hjärnan omges av membran som innehåller mycket omega 3 och det kan vara så att tillskott gör att dessa membran fungerar bättre. Men det kanske är mer tro än vetenskap. Det tycks i alla fall inte finnas några negativa biverkningar så jag kan lika gärna fortsätta knapra några piller i veckan.
Träningen
Jag försöker att vara objektiv, men jag uppmärksammar säkert det jag själv tror är rätt mer än det jag tror är fel. Jag har förmodligen tagit upp fler små positiva studier och bortsett från en del små negativa studier. Å andra sidan är det här inte en vetenskaplig journal, utan en populärvetenskaplig träningsblogg om lite av varje. Fast jag hoppas det framgår när det är vetenskap och när det är fria fantasier. De gånger jag tagit mina största steg i utvecklingen har dock varit då jag insett att jag har haft fel. Det är egentligen av misstag och fel och negativa studier som man lär sig något. Livet är trial och error. Det är mycket mer error än success.
Jag sprang 20 km i lördags och det blev ett corepass igår. Idag gick vi skidgång inklusive ett tabatapass som genomfördes med burpees och änglahopp. Sen stapplande skidgång och älglufs efter det. I morgon ska jag tacka nej till onsdagsfika igen. Om jag klarar oktober ut klarar jag mig kanske utan socker resten av livet.
Systematiska fel
Det systematiska felet beror på att tidskrifter ogärna publicerar negativa studier, d v s studier som visar att ämnet x inte skyddar mot cancer, Alzheimer eller gör oss vare sig smartare eller vackrare. Den typen av negativa studier är inte lika intressanta. Det vet forskarna och därför bryr de sig inte ens om att skicka in studier som visar på negativa resultat. Positiva studier har dubbelt så stor chans att bli publicerade som negativa studier.
 |
| En genomgång av alla studier rörande en speciell medicin visade att antalet positiva och negativa studier var i stort sett lika (38-36, till vänster). Men av dessa publicerades alla utom en av de positiva och endast tre negativa (37-3) till höger. Källa. |
Det är allvarligt, för ett negativt resultat ger lika mycket information som ett positivt resultat och i slutändan kan denna skevhet t o m - som i ämnet medicin - leda till att tusentals människor dör i förtid. Helt i onödan. Det berättar Ben Goldacre mer om i sin blixtrande föreläsning nedan.
Om jag kastar upp en krona och bortser från alla kast som visar klave kan det verka som om jag uppfunnit ett mynt som alltid landar med kungen upp. Det är det som blir konsekvensen om man undanhåller fakta. Små avvikande studier får stå oemotsagda, eftersom ingen bryr sig om att publicera små studier som ger ett motsägande resultat. Goldacre berättar om en genomgång i tidskriften Nature där några forskare försökte reproducera resultaten i 53 cancerstudier. Det lyckades i endast 6 fall. Det betyder att minst 88 procent av cancerstudierna var tvivelaktiga. Forskarna bakom denna genomgång tror att orsaken är att forskare helt enkelt gör massor av olika studier och när de får fram något intressant publicerar de det och när de inte får fram något intressant låter de bli. Förutom denna studie visar Goldacre på olika anekdoter, men det starkaste beviset för att det råder skevhet i publicering bygger på statistik.
Statistik ljuger inte
Jag anser att statistik är det mest användbara området inom matematik eftersom det är användbart i både vardag och vetenskap. En statistiskt bildad person är inte så lättlurad och kan bedöma vad som är mer eller mindre troligt.
Med hjälp av en s k trattgraf (funnel plott) kan man påvisa skevhet i publicering av vetenskapliga studier. Denna graf antar att stora studier borde ligga nära mitten där standardavvikelsen (osäkerheten) är låg, medan små studier - med större standardavikelse - sprider ut sig åt båda hållen från den troliga sanningen i mitten. Om grafen avviker från detta trattutseende, kan man anta att det råder publiceringsskevhet.
 |
| Alla utom tre negativa studier har försvunnit. |
Studier och dieter och omega 3
Det är svårt att vara objektiv, särskilt om man man har en älsklingsteori. Det gäller inte minst olika dieter. Det är sällan förespråkare för en viss diet tar upp negativa studier. De gör medvetet eller omedvetet ett urval. Den enda diet som för tillfället kan sägas ha någon slags vetenskaplig evidens är medelhavsdieten. Själv tror jag att en smart kombination av medelhavsdiet och stenålderskost (paleolight) är bäst för Cromagnonmänniskan. Jag tycker att Cromagnonmänniskan förtjänar ett glas rött vin då och då.
Jag tycker också man bör ta hänsyn till ny kunskap, som att mörk choklad är nyttig och att vi i norr behöver tillskott av vitamin D. Däremot är jag inte lika säker på fiskolja i pillerform (omega 3) längre. Sen 70-talet har det kommit flera positiva studier om omega 3. De första studierna utgick från en hypotes om att eskimåernas goda hjärthälsa berodde på att de åt stora mängder fiskolja. Men eskimåerna åt inte piller. De åt fet fisk. Forskarna antog att fettet i fisken var den hälsosamma verksamma substansen. Men det kanske var att de jobbade hårt ute i den friska och rena naturen, hade det trevligt tillsammans i igloon eller så är fet fisk så mycket mer än omega 3.
En av de mest citerade studierna (gjord 2005) visade att omega 3 förbättrar skolbarns resultat och uppförande. Hela 3000 barn ingick i studien och de åt sex piller om dagen under ett år. Därefter mättes deras förmåga på examensproven och man jämförde deras examensprovsresultat mot vad man trodde att deras examensprovsresultat skulle ha varit om de inte hade fått pillren. Omkring 40 % av barnen förbättrade sig.
Men det fanns ingen kontrollgrupp. Man genomförde alltså en stor studie men brydde sig inte om att göra studien som en placebokontrollerad dubbelblindstudie. Barnen fick pillren och de förbättrade sina skolresultat. Det behöver dock inte bero på att de åt piller. De blev äldre. Alla skolbarn utvecklas. Dessutom finns den s k placeboeffekten. Den är ett faktum. Ett sockerpiller gör oss friskare. Två verkningslösa sockerpiller är mer effektiva än ett sockerpiller. Röda piller är bättre än vita. En injektion med saltlösning är en ännu effektivare behandling för smärta än sockerpiller, inte för att injektionen eller pillren gör något fysiskt med kroppen, utan för att en spruta känns som ett rejälare ingrepp. Det är dessutom viktigt att inte läkaren vet vilken typ av piller som delas ut, eftersom de omedvetet påverkar patienten. Läkaren måste vara blind, lika blind som sin patient.
Eftersom det saknades placebogrupp är det omöjligt att dra några slutsatser. Om man hade gett de 3000 barnen sockerpiller, kanske resultatet blivit detsamma. Men det var en positiv studie och positiva studier blir som vi sett lättare publicerade.
För två år sedan genomfördes en liknande studie på 450 skolbarn men denna gång var det en riktigt genomförd studie, d v s en randomiserad placebokontrollerad dubbelblindstudie. Resultatet var negativt. Man såg inte några förbättringar som kunde kopplas till omega 3. Men eftersom det var en negativ studie så har den inte blivit lika uppmärksammad.
Trots detta äter jag fortfarande omega 3 under veckor då jag äter lite fisk. Det blir dock inte lika många burkar som förr. Jag vet inte om pillren har någon effekt. Nervcellerna i hjärnan omges av membran som innehåller mycket omega 3 och det kan vara så att tillskott gör att dessa membran fungerar bättre. Men det kanske är mer tro än vetenskap. Det tycks i alla fall inte finnas några negativa biverkningar så jag kan lika gärna fortsätta knapra några piller i veckan.
Träningen
Jag försöker att vara objektiv, men jag uppmärksammar säkert det jag själv tror är rätt mer än det jag tror är fel. Jag har förmodligen tagit upp fler små positiva studier och bortsett från en del små negativa studier. Å andra sidan är det här inte en vetenskaplig journal, utan en populärvetenskaplig träningsblogg om lite av varje. Fast jag hoppas det framgår när det är vetenskap och när det är fria fantasier. De gånger jag tagit mina största steg i utvecklingen har dock varit då jag insett att jag har haft fel. Det är egentligen av misstag och fel och negativa studier som man lär sig något. Livet är trial och error. Det är mycket mer error än success.
Jag sprang 20 km i lördags och det blev ett corepass igår. Idag gick vi skidgång inklusive ett tabatapass som genomfördes med burpees och änglahopp. Sen stapplande skidgång och älglufs efter det. I morgon ska jag tacka nej till onsdagsfika igen. Om jag klarar oktober ut klarar jag mig kanske utan socker resten av livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)