Visar inlägg med etikett Höga kusten trail. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Höga kusten trail. Visa alla inlägg
söndag 6 september 2015
Om Höga kusten trail och människans märkliga anatomi
Jag har brutit två lopp och båda dessa brott ägde rum i Skuleskogen, inom en rumtid på 1000 meter och nio månader. Hösten 2014 bröt jag efter kramp och i somras bröt jag High Coast Ultra efter smärta i iliotibialbandet - det band av fascia ...
måndag 6 april 2015
Kommande lopp
Jag skrev ett nytt och viktigt inlägg om överträning på Hjärnfysikbloggen i går. Det är ganska många som vill för mycket och tränar för mycket. Utveckling är en balans mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Om det blir för mycket av det ena eller det andra, då nöts vi sakta ner tills vi bryter ihop och faller samman. Utan undantag. Förr eller senare. Läs mer om det här.
Jag tror inte jag tränar för mycket. Jag känner mig pigg och stark och ser fram emot High Coast Ultra till sommaren. Det loppet är 129 kuperade kilometer, 50 kilometer längre än Swiss alpine. Det blir en utmaning. Imorgon ska jag springa ett pass på morgonen och ett pass senare på eftermiddag, sammanlagt ungefär 35 km. Det kan verka långt men det är ju ingenting mot själva ultraloppet.
Senare på hösten ska jag springa Höga Kusten Trail (se film nedan). Jag är revanschsugen efter fjolårets överraskande krampattack. Det är bara en tredjedel så långt, men rejält kuperat och en del klättring. Jag har inga fler inplanerade lopp, men man vet aldrig.
Förutom fysisk träning så testar jag min hjärna med en ny app som heter Brain Fitness Tracker. Appen har utvecklats av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Appen kartlägger min kognitiva förmåga, d v s uppmärksamhet, arbetsminne och logik. Min kurva ser bra ut, mest för att jag gjorde många nybörjarfel i början. Ny forskning visar att mental och fysisk utmattning hänger ihop, därför kan man använda mental träning som ett led att förbättra den fysiska prestationen. Jag tror mycket på det.
Jag tror inte jag tränar för mycket. Jag känner mig pigg och stark och ser fram emot High Coast Ultra till sommaren. Det loppet är 129 kuperade kilometer, 50 kilometer längre än Swiss alpine. Det blir en utmaning. Imorgon ska jag springa ett pass på morgonen och ett pass senare på eftermiddag, sammanlagt ungefär 35 km. Det kan verka långt men det är ju ingenting mot själva ultraloppet.
Senare på hösten ska jag springa Höga Kusten Trail (se film nedan). Jag är revanschsugen efter fjolårets överraskande krampattack. Det är bara en tredjedel så långt, men rejält kuperat och en del klättring. Jag har inga fler inplanerade lopp, men man vet aldrig.
Förutom fysisk träning så testar jag min hjärna med en ny app som heter Brain Fitness Tracker. Appen har utvecklats av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Appen kartlägger min kognitiva förmåga, d v s uppmärksamhet, arbetsminne och logik. Min kurva ser bra ut, mest för att jag gjorde många nybörjarfel i början. Ny forskning visar att mental och fysisk utmattning hänger ihop, därför kan man använda mental träning som ett led att förbättra den fysiska prestationen. Jag tror mycket på det.
onsdag 12 november 2014
Om järnbröd, bakterier och fetma
Ett av de häftigaste och mest överraskande lopp jag sprungit är Höga Kusten Trail som gick för första gången i september i år. Det är ett lopp som går genom den dramatiska naturen i Skuleskogens nationalpark. Jag fick tyvärr kramp och bröt efter 21 km. Det var första gången jag bröt ett lopp, så jag vill springa igen. Det var verkligen min typ av terräng. Anmälan öppnar idag den 12 november (45 anmälda just nu. 300 får plats).
Efter att jag brutit fick jag skjuts tillbaka till starten av arrangörens fru. Hon berättade att hon jobbar på Mjälloms tunnbröd som ligger inklämt mellan bergen mitt i Höga kusten, och hon frågade om jag ville provsmaka deras nya järnrika bröd och kanske skriva om det ifall jag tyckte om det. Jag är ju lite lokalpatriot och jag gillar företagarandan som finns runt Övik, så här kommer ett litet reklaminslag:)
Järn för kvinnor
En brödskiva Järnrike ger en fjärdedel av dagsbehovet av järn (51 mg per 100 g), vilket är dubbelt så mycket som blodpudding. Många löpare, inte minst kvinnor som inte nått klimakteriet, har låga blod- och järnvärden, så detta bröd är utmärkt för kvinnor som springer. Det innehåller mindre kolhydrater och mer protein. Dessutom är det berikat med vitamin D, kanske det enda tillskott en genomsnittlig svensk behöver nu under vintern. Några brödskivor om dagen så säkerställer man sina depåer av vitamin D och järn. Det smakar gott också. Brödet innehåller mycket fibrer som bakterierna i magen tycker om och vi bör bry oss om bakterierna.
Bakterier och övervikt
Ett spännande forskningsområde som jag skrivit mycket om de senaste åren är vårt mikrobiom. Mikrobiom är ett fint ord för alla mikrober som lever i och på människor. Den övervägande delen bor i mag-tarmkanalen.
Bakterierna påverkar oss på många sätt. Magen står faktiskt i direktkontakt med hjärnan. Bakterierna kan därmed kommunicera med hjärnan. En av de viktigaste substanserna i hjärnan är serotonin, men 90 % av allt serotonin finns i magen. Kommunikationen mellan hjärna och mage och bakterier är ett spännande forskningsområde.
I en ny studie såg man att inte bara miljön utan även generna påverkar vilken typ av bakterier som vi har i magen. Genom att studera 416 tvillingpar kunde forskarna ta fram de bakterier som var mer vanliga hos identiska tvillingar (som delar alla gener), än hos icke-identiska tvillingar (som i snitt delar 50 % av generna). Forskarna identifierade bl a en specifik bakterie (Christensenellaceae) som är mycket ärftlig och vanligare hos personer med låg kroppsvikt. När man stoppade in bakterien i feta möss, blev mössen magrare.
Firmicutes och Bacteroidetes
Våra magar domineras av två grupper av bakterier: Firmicutes och Bacteroidetes. I början av 2000-talet upptäckte genetiker att överviktiga människor hade en högre andel Firmicutes i magen, medan smala människor hade mer av Bacteroidetes. När de överviktiga människorna gick ner i vikt ökade andelen Bacteroidetes i förhållande till Firmicutes. I en studie på möss fann forskarna samma kvot - feta möss hade mer Firmicutes, medan smala möss hade mer Bacteroidetes. Forskarna kunde också visa att möss med stor andel Firmicutes absorberar mer energi ur maten.
I klartext betyder det att magar som domineras av Firmicutes kan utvinna 100 kalorier ur ett äpple, medan en mage som domineras av Bacteroidetes utvinner 70 kalorier. Det kan vara en delorsak till att vissa går upp mer i vikt än andra, trots likartade matvanor. Men det återstår mycket forskning.
Lätt på foten
Det känns lätt att springa just nu. Så lätt att jag ställde mig på vågen för att kolla om jag verkligen blivit lättare - det hade jag inte. Jag väger något kilo mer än när jag sprang Swiss alpine. Jag kör hårt i gymmet också, så jag tror - fast det syns inte - att jag har lite mer muskler. Alltså måste det vara tekniken och/eller musklerna som blivit bättre. Jag måste testa att springa fort och se om jag verkligen är snabbare.
Efter att jag brutit fick jag skjuts tillbaka till starten av arrangörens fru. Hon berättade att hon jobbar på Mjälloms tunnbröd som ligger inklämt mellan bergen mitt i Höga kusten, och hon frågade om jag ville provsmaka deras nya järnrika bröd och kanske skriva om det ifall jag tyckte om det. Jag är ju lite lokalpatriot och jag gillar företagarandan som finns runt Övik, så här kommer ett litet reklaminslag:)
 |
| Järnrike. Öppnad från fel håll ... |
En brödskiva Järnrike ger en fjärdedel av dagsbehovet av järn (51 mg per 100 g), vilket är dubbelt så mycket som blodpudding. Många löpare, inte minst kvinnor som inte nått klimakteriet, har låga blod- och järnvärden, så detta bröd är utmärkt för kvinnor som springer. Det innehåller mindre kolhydrater och mer protein. Dessutom är det berikat med vitamin D, kanske det enda tillskott en genomsnittlig svensk behöver nu under vintern. Några brödskivor om dagen så säkerställer man sina depåer av vitamin D och järn. Det smakar gott också. Brödet innehåller mycket fibrer som bakterierna i magen tycker om och vi bör bry oss om bakterierna.
Bakterier och övervikt
Ett spännande forskningsområde som jag skrivit mycket om de senaste åren är vårt mikrobiom. Mikrobiom är ett fint ord för alla mikrober som lever i och på människor. Den övervägande delen bor i mag-tarmkanalen.
Bakterierna påverkar oss på många sätt. Magen står faktiskt i direktkontakt med hjärnan. Bakterierna kan därmed kommunicera med hjärnan. En av de viktigaste substanserna i hjärnan är serotonin, men 90 % av allt serotonin finns i magen. Kommunikationen mellan hjärna och mage och bakterier är ett spännande forskningsområde.
 |
| Länkar mellan hjärna och mage |
Firmicutes och Bacteroidetes
Våra magar domineras av två grupper av bakterier: Firmicutes och Bacteroidetes. I början av 2000-talet upptäckte genetiker att överviktiga människor hade en högre andel Firmicutes i magen, medan smala människor hade mer av Bacteroidetes. När de överviktiga människorna gick ner i vikt ökade andelen Bacteroidetes i förhållande till Firmicutes. I en studie på möss fann forskarna samma kvot - feta möss hade mer Firmicutes, medan smala möss hade mer Bacteroidetes. Forskarna kunde också visa att möss med stor andel Firmicutes absorberar mer energi ur maten.
I klartext betyder det att magar som domineras av Firmicutes kan utvinna 100 kalorier ur ett äpple, medan en mage som domineras av Bacteroidetes utvinner 70 kalorier. Det kan vara en delorsak till att vissa går upp mer i vikt än andra, trots likartade matvanor. Men det återstår mycket forskning.
Lätt på foten
Det känns lätt att springa just nu. Så lätt att jag ställde mig på vågen för att kolla om jag verkligen blivit lättare - det hade jag inte. Jag väger något kilo mer än när jag sprang Swiss alpine. Jag kör hårt i gymmet också, så jag tror - fast det syns inte - att jag har lite mer muskler. Alltså måste det vara tekniken och/eller musklerna som blivit bättre. Jag måste testa att springa fort och se om jag verkligen är snabbare.
söndag 7 september 2014
Trist rapport från ett härligt lopp
Egentligen skulle jag inte ha sprungit Höga Kusten Trail, men jag ville så gärna och det var spännande att se hur det skulle gå för min kollega Fredrik som aldrig sprungit så långt. För två år sedan tyckte han att mina långpass var sjukt långa och nu springer han själv lika långt, hehe. Jag hade bara ett råd: spara på krafterna i början. Springer man för fort i början är risken stor att kilometertiderna skjuter i höjden på slutet. Jag tror att i alla fall jag tjänar på att lägga på en halvminut per kilometer i början. Dessutom är det roligare att känna sig stark andra halvan i längre lopp.
Jag anmälde mig för två veckor sedan, trots att jag inte sprungit sedan Swiss alpine och det var först förra veckan som jag fick till två långpass i joggtempo på 17 och 25 km. Så jag hade ganska låga förväntningar på mig själv, men de var kanske inte tillräckligt låga.
Jag sprang i mina Montrailskor. Ryggsäcken fyllde jag med en del av den obligatoriska utrustningen. Dock inga vantar eller mössa. De kändes lite onödiga i värmen.
Starten
Höga Kusten Trail är nytt för i år och det måste nog ses som en succé att det var hela 174 löpare vid starten. Vad jag kunde se var det också ganska jämnt fördelat mellan män och kvinnor.
Vi lyssnade en sista gång på en genomgång av sträckan, sedan lunkade vi iväg. De första 3 kilometrarna sprang vi på grusväg. Jag sprang lugnt, ca 5:40-tempo. Redan i första motlutet kände jag att benen var lite stumma. Inne i skogen kändes det bättre, inte minst i utförslöpningen. Men så fort det vände uppåt blev jag trött och jag snubblade ett par gånger och det brukar jag sällan eller aldrig göra. Det kanske handlade om att jag lyfte foten någon millimeter för lite och då snubblar man till slut eftersom man tar många steg över stenar och rötter.
Efter drygt 10 km kom jag äntligen upp på Slåttsberget. Utsikten ut över Höga kusten var magnifik. Sen följde brant utförslöpning med inslag av klättring ner mot Tärnettvattnet. Efter det så ökade farten rejält i utförslöpningen längs Skravelbäcken. Just då var det kul att springa. Stigen var fylld av stenar i olika storlekar och det gällde att vara snabb i fötterna.
När vi kom ner till havet svängde vi söderut och följde stranden längs en fin, mjuk stig ut mot Tärnettholmarna, där det fanns energikakor och en spännande häxbrygd bestående av rödbetsjuice blandad med sportdryck. Jag kände mig lite piggare efter löpningen utför och tror jag låg ganska bra till tids- och placeringsmässigt med tanke på alla starka löpare jag mötte när jag sprang tillbaka från holmarna. Just innan stigen svängde upp på Slåttsberget igen mötte jag Fredrik som såg pigg och fräsch ut.
Kramp!
Löpningen uppför kändes tung. Jag gick och sprang omvartannat. Jag borde nog ha tagit det ännu lugnare, men jag är ju van att kunna springa uppför ganska långt och länge. Efter 20 km darrade det till i vaden, som om en ål plötsligt vaknade till liv därinne efter att ha legat i dvala i min vad i flera år. Jag skrek till och stöp som en fura. Min första kramp under löpning var ett faktum. En engelsktalande kille som sprang bakom mig stannade och sträckte ut vaden genom att trycka foten mot benet. En annan vänlig löpare stannade och gav mig resorb. En funktionär som satt några hundra meter bort kom och tryckte upp foten i en evighet. Jag tackade för hjälpen och sedan haltade jag vidare mot infart Syd. Jag ringde arrangören Jerry Engström och berättade att jag brutit. När jag staplade genom Slåttdalsskrevan kom Fredrik ikapp och han och två medlöpare sprang fel precis där. Det var bra skyltat, men om man tappar fokus - och det kanske var mitt fel eftersom vi pratade en del - så kan man missa vägen.
Jag gick sakta genom urskogen. Jag hejade på flera löpare som sprang förbi, bl. a ett par som jag sprang förbi på Swiss alpine för 5-6 veckor sedan. Det kändes oändligt trist att inte kunna avsluta och springa två gånger uppför Skuleberget som jag på något sjukt sätt sett fram emot. Men samtidigt kanske det var tur att jag fick kramp och tvingades avsluta. Kramp är ett sätt för musklerna att skydda sig själva. Min kropp är bra mycket smartare än jag någonsin kommer att bli.
Tillbaka nästa år
När jag sent omsider kom fram till infart Syd fick jag skjuts till Friluftsbyn. Jag körde hem direkt. Senare fick jag ett SMS om att Fredrik klarat banan på drygt 6 timmar. Det var kul, men det hade ju varit roligare att se det på plats uppe på berget. Nästa år måste jag komma tillbaka. Det kommer att vara ännu fler med då. Jag kan verkligen rekommendera alla att delta. Så länge det varade var det ett av de häftigaste lopp jag sprungit. Men just nu vill jag bara vila och återhämta mig. Jag känner fortfarande av krampen. Sen gäller det att ta nya tag, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i just nu.
Vad är kramp?
Jag hade nyss druckit och ätit energikaka, så jag led knappast brist på elektrolyter eller glukos, när jag fick kramp. Det var nog snarare så att jag överansträngde mina muskler.
För snart 20 år sedan framförde Martin Schwellnus en hypotes om att kramp orsakas av hyperaktiva ryggmärgsreflexer, vilket i sin tur är en följd av uttröttade muskler. Denna hypotes kan förklara de fakta som finns och det är den enda förklaringen med en riktig orsak. Men bland tränare och löpare är den vanligaste föreställningen fortfarande att kramp beror på antingen brist på vätska eller på salt/elektrolyter, trots att det inte finns några studier som ger stöd för det.
Alla är dock överens om att kramp är spasmer i musklerna. När man springer aktiveras musklerna i benen av hjärnans motoriska centrum. Denna aktivering är viljestyrd - jag vill ju springa. Nervsignalen från hjärnan går via ett knippe alfamotoriska nervceller ner längs ryggmärgen och sedan ut till de muskler som ska kontraheras (spännas). Aktiviteten kan också öka genom omedvetna ryggmärgsreflexer som går direkt ut i musklerna för att skydda dem.
Våra muskler skyddas av ryggmärgsreflexer med hjälp av muskelspolar och senspolar. Muskelspolarna finns mellan muskelcellerna och följer passivt med de närliggande muskelcellernas rörelse. Om muskelcellerna sträcks ut, töjs även muskelspolarna. Om muskelns töjs för mycket och det finns risk för att den skall brista, sänder muskelspolen en signal till de alfamotoriska nervcellerna, som i sin tur skickar tillbaka en signal som gör att muskeln kontraherar och hindrar att en skada uppkommer. Denna skyddsmekanism kallas för sträckreflex. Det är denna reflex som aktiveras när du håller i ett glas och någon sedan fyller glaset med vatten så att armen sänks, reflexen ser då till att armen höjs till ursprungsläget igen.
Senspolarna sitter längst ut på musklerna nära senorna och ser till så att musklerna inte kontraherar för mycket. Ju mer kontraherad och spänd en muskel är, desto mer signalerar senspolarna. Om det finns risk för skada skickar senspolarna en hämmande signal som i sin tur minskar de alfamotoriska nervcellernas aktivitet. (Det hände mig för något år sedan då jag tog för mycket i bänkpress och plötsligt tappade all kraft. Reflexen finns för att hindra mina muskler från att slitas loss, de bryr sig dock inte om att jag har tyngden ovanför mig. Bänkpress är ett ganska nytt fenomen ur evolutionär synvinkel.)
När muskler blir slutkörda ökar signalerna från muskelspolarna, medan de hämmande signalerna från senspolarna blir svagare, vilket leder till överaktivering, d v s ihållande aktivering av musklerna - spasmer - vilket vi känner som kramp. Krampen föregås ofta av små ryckningar i muskeln som beror på denna signaltrafik mellan sträck- och senreflex. Det drabbar oftast muskler som kontraherar under lång tid som vader och musklerna på baksidan av låret, medan muskler som sträcks ut mycket är mer skyddade genom att de aktiverar senreflexen.
De alfamotoriska nervcellerna får hela tiden återkoppling från muskelspolar och senspolar och de senare är inte är så aktiverade som de borde. Eftersom aktivering av alfamotoriska nervceller leder till kontraktion av muskeln medför detta ofrivilliga muskelsammandragningar. Det finns inget man kan göra just då. Vadmusklerna får eget liv och man hoppar omkring som om marken plötsligt förvandlats till glödande kol.
Botemedel mot kramp
När kramp är ett faktum kan man minska de alfamotoriska nervcellernas aktivitet genom att stretcha den krampande muskeln och aktivera senreflexen. Det var det jag fick hjälp med när jag fick kramp. Ett annat sätt att bryta kramp är att snabbt dricka en dl juice från saltgurka. Juice från saltgurka - som innehåller bl a salt och vinäger - tycks kortsluta den neuromuskulära mekanism som ger upphov till kramp. Lindringen sker direkt, d v s långt innan kroppen tagit in juicen i cellerna, vilket stärker hypotesen att kramp är neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.
Jag anmälde mig för två veckor sedan, trots att jag inte sprungit sedan Swiss alpine och det var först förra veckan som jag fick till två långpass i joggtempo på 17 och 25 km. Så jag hade ganska låga förväntningar på mig själv, men de var kanske inte tillräckligt låga.
 |
| Foto: Okänd fotograf? |
 |
| Peter Larsson på Runblogger gillade Montrail. Bra med plats för tårna. |
Höga Kusten Trail är nytt för i år och det måste nog ses som en succé att det var hela 174 löpare vid starten. Vad jag kunde se var det också ganska jämnt fördelat mellan män och kvinnor.
 |
| Buss gick från Friluftsbyn upp till starten. |
 |
| Skravelbäcken. Foto: Wikipedia |
 |
| Bitvis ganska brant. Foto: Okänd fotograf? |
Kramp!
Löpningen uppför kändes tung. Jag gick och sprang omvartannat. Jag borde nog ha tagit det ännu lugnare, men jag är ju van att kunna springa uppför ganska långt och länge. Efter 20 km darrade det till i vaden, som om en ål plötsligt vaknade till liv därinne efter att ha legat i dvala i min vad i flera år. Jag skrek till och stöp som en fura. Min första kramp under löpning var ett faktum. En engelsktalande kille som sprang bakom mig stannade och sträckte ut vaden genom att trycka foten mot benet. En annan vänlig löpare stannade och gav mig resorb. En funktionär som satt några hundra meter bort kom och tryckte upp foten i en evighet. Jag tackade för hjälpen och sedan haltade jag vidare mot infart Syd. Jag ringde arrangören Jerry Engström och berättade att jag brutit. När jag staplade genom Slåttdalsskrevan kom Fredrik ikapp och han och två medlöpare sprang fel precis där. Det var bra skyltat, men om man tappar fokus - och det kanske var mitt fel eftersom vi pratade en del - så kan man missa vägen.
Tillbaka nästa år
När jag sent omsider kom fram till infart Syd fick jag skjuts till Friluftsbyn. Jag körde hem direkt. Senare fick jag ett SMS om att Fredrik klarat banan på drygt 6 timmar. Det var kul, men det hade ju varit roligare att se det på plats uppe på berget. Nästa år måste jag komma tillbaka. Det kommer att vara ännu fler med då. Jag kan verkligen rekommendera alla att delta. Så länge det varade var det ett av de häftigaste lopp jag sprungit. Men just nu vill jag bara vila och återhämta mig. Jag känner fortfarande av krampen. Sen gäller det att ta nya tag, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i just nu.
 |
| Bild från hogakusten.se |
Jag hade nyss druckit och ätit energikaka, så jag led knappast brist på elektrolyter eller glukos, när jag fick kramp. Det var nog snarare så att jag överansträngde mina muskler.
För snart 20 år sedan framförde Martin Schwellnus en hypotes om att kramp orsakas av hyperaktiva ryggmärgsreflexer, vilket i sin tur är en följd av uttröttade muskler. Denna hypotes kan förklara de fakta som finns och det är den enda förklaringen med en riktig orsak. Men bland tränare och löpare är den vanligaste föreställningen fortfarande att kramp beror på antingen brist på vätska eller på salt/elektrolyter, trots att det inte finns några studier som ger stöd för det.
Alla är dock överens om att kramp är spasmer i musklerna. När man springer aktiveras musklerna i benen av hjärnans motoriska centrum. Denna aktivering är viljestyrd - jag vill ju springa. Nervsignalen från hjärnan går via ett knippe alfamotoriska nervceller ner längs ryggmärgen och sedan ut till de muskler som ska kontraheras (spännas). Aktiviteten kan också öka genom omedvetna ryggmärgsreflexer som går direkt ut i musklerna för att skydda dem.
Våra muskler skyddas av ryggmärgsreflexer med hjälp av muskelspolar och senspolar. Muskelspolarna finns mellan muskelcellerna och följer passivt med de närliggande muskelcellernas rörelse. Om muskelcellerna sträcks ut, töjs även muskelspolarna. Om muskelns töjs för mycket och det finns risk för att den skall brista, sänder muskelspolen en signal till de alfamotoriska nervcellerna, som i sin tur skickar tillbaka en signal som gör att muskeln kontraherar och hindrar att en skada uppkommer. Denna skyddsmekanism kallas för sträckreflex. Det är denna reflex som aktiveras när du håller i ett glas och någon sedan fyller glaset med vatten så att armen sänks, reflexen ser då till att armen höjs till ursprungsläget igen.
Senspolarna sitter längst ut på musklerna nära senorna och ser till så att musklerna inte kontraherar för mycket. Ju mer kontraherad och spänd en muskel är, desto mer signalerar senspolarna. Om det finns risk för skada skickar senspolarna en hämmande signal som i sin tur minskar de alfamotoriska nervcellernas aktivitet. (Det hände mig för något år sedan då jag tog för mycket i bänkpress och plötsligt tappade all kraft. Reflexen finns för att hindra mina muskler från att slitas loss, de bryr sig dock inte om att jag har tyngden ovanför mig. Bänkpress är ett ganska nytt fenomen ur evolutionär synvinkel.)
När muskler blir slutkörda ökar signalerna från muskelspolarna, medan de hämmande signalerna från senspolarna blir svagare, vilket leder till överaktivering, d v s ihållande aktivering av musklerna - spasmer - vilket vi känner som kramp. Krampen föregås ofta av små ryckningar i muskeln som beror på denna signaltrafik mellan sträck- och senreflex. Det drabbar oftast muskler som kontraherar under lång tid som vader och musklerna på baksidan av låret, medan muskler som sträcks ut mycket är mer skyddade genom att de aktiverar senreflexen.
Botemedel mot kramp
När kramp är ett faktum kan man minska de alfamotoriska nervcellernas aktivitet genom att stretcha den krampande muskeln och aktivera senreflexen. Det var det jag fick hjälp med när jag fick kramp. Ett annat sätt att bryta kramp är att snabbt dricka en dl juice från saltgurka. Juice från saltgurka - som innehåller bl a salt och vinäger - tycks kortsluta den neuromuskulära mekanism som ger upphov till kramp. Lindringen sker direkt, d v s långt innan kroppen tagit in juicen i cellerna, vilket stärker hypotesen att kramp är neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.
torsdag 31 juli 2014
Höga Kusten Trail
En dag efter min målgång (filmsnutt från målgången här) i Swiss alpine landade jag i Sverige och nu efter ytterligare 3-4 dagar har jag landat i mig själv. Jag känner mig rejält nöjd med min prestation. Det var ett av tidernas tuffaste Swiss alpine, kanske bara jämförbart med året innan då värmen knäckte många. I år var det den nya och längre bansträckningen med fler backar i början samt det ihållande regnet som drog ut kilometertiderna och tvingade många av banan. Enligt de flesta GPS:er var sträckan ca 82 km, mer än 2 km längre än förra året och 7 km längre än året innan dess.
I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle simma redan på tisdag, men det är ju svårt när inte knät läkt ihop än. Jag hade inte riktigt landat när jag skrev det. Jag tittar på sårskorporna som ligger som ett knöligt lapptäcke över knät. Det är som att titta på en sjö som sakta fryser till is. Det ser bättre ut, men det läker långsamt. Jag vill ut och simma nu. Kroppen är pigg och viljan är stark. Jag tror fortfarande jag har lite swisskyrus.
I väntan på simning körde jag ett styrkepass på gymmet igår. Jag kunde träna hela kroppen, både ben och armar. Jag började med ett pass i roddmaskinen och sedan körde jag litegrann på alla maskiner, som för att känna om något inte var som det skulle. Det enda jag känner av är utsidan av högerfoten och högeraxeln. Jag tror jag ska pröva att springa några kilometer imorgon.
När jag sover läker kroppen. Det råder febril aktivitet i mina celler, särskilt i benen. Triljontals proteiner reparerar cellerna i ett svindlande tempo. Om några dagar återstår bara ett ärr på knät, det enda synliga tecknet på att jag sprungit nästan 82 km.
Ett lopp på hemmaplan
För några veckor sedan blev jag uppmärksammad på ett spännande traillopp i Skuleskogen som heter Höga Kusten Trail. Loppet går den 6 september. Jag blev riktigt sugen att springa på dessa stigar som jag känner så väl. Som barn brukade jag fiska gädda på våren i Salsviken, som ligger i norra delen av nationalparken. När jag studerade bansträckningen såg jag att Salsviken numer var en sjö, så jag vet inte om gäddorna simmar in där längre. Landet höjer sig snabbast (8 mm/år) i världen just där, därav namnet Höga kusten och att det upphöjts till ett världsarv.
Jag hittade en lockande video som presenterar loppet som man kan se här nedanför. Om inget oförutsett händer kommer jag säkerligen att springa. Det är inte lika tufft som Swiss alpine, men Skuleskogen är mäktig och avslutningen med två vändor upp på Skuleberget kommer att kännas i benen.
Om jag springer Höga Kusten Trail den 6 september blir det sista loppet för säsongen, förutom end of season som brukar gå i oktober. Men end of season brukar bli mer som en joggingtur med matsäck. E4-loppet vore också kul, men jag gillar ju inte asfalt. Fast 21 K klarar jag och jag har ett par inov-8 för asfalt (som dock tyvärr är väldigt slitna trots lite löpning).
Hjärnans beslutssystem
Swiss viskar mitt namn: Joooohan, kooom ååååhh spriiiiing mig … Men jag lyssnar inte än. Tre gånger får räcka. Eller kan man bli beroende av ett lopp? Det finns män som åkt 50 Vasalopp. Det handlar så klart om hjärnfysik och hjärnkemi. Vanor och beslut är komplicerade samspel mellan olika nätverk i hjärnan. Från mitthjärnan frigörs dopamin som stärker vanor som man upplever som positiva. Minnen som finns i hippocampus påverkar också. Det kanske viktigaste området är amygdala, den plats i hjärnan där själva kostnads- och intäktsanalysen görs. Från insula kommuniceras känslor som vidhäftar besluten. Som mottagare av allt detta finns accumbenskärnan som tillsammans med områden i prefrontala barken fattar det slutgiltiga beslutet. Det låter nästan som att jag överlåter åt hjärnan att fatta mitt beslut, men jag är faktiskt inte något mer än min hjärna.
Jag kan fatta ett intuitivt beslut eller ett väl avvägt beslut. Märkligt nog visar studier att intuitiva, snabba beslut är bättre än väl genomtänkta beslut, när det finns mycket fakta att ta hänsyn till. Det undermedvetna är helt enkelt mycket smartare än vi tror. Inför beslutet om att springa eller inte springa Swiss ännu en gång bör jag alltså lyssna till min intuition och inte väga så mycket för och emot. Det är ofta bara bortkastad tid, för det mesta är det som känns bra också det som visar sig vara bra i långa loppet. Fast Swiss alpine är kanske ett lite väl långt lopp.
I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle simma redan på tisdag, men det är ju svårt när inte knät läkt ihop än. Jag hade inte riktigt landat när jag skrev det. Jag tittar på sårskorporna som ligger som ett knöligt lapptäcke över knät. Det är som att titta på en sjö som sakta fryser till is. Det ser bättre ut, men det läker långsamt. Jag vill ut och simma nu. Kroppen är pigg och viljan är stark. Jag tror fortfarande jag har lite swisskyrus.
I väntan på simning körde jag ett styrkepass på gymmet igår. Jag kunde träna hela kroppen, både ben och armar. Jag började med ett pass i roddmaskinen och sedan körde jag litegrann på alla maskiner, som för att känna om något inte var som det skulle. Det enda jag känner av är utsidan av högerfoten och högeraxeln. Jag tror jag ska pröva att springa några kilometer imorgon.
När jag sover läker kroppen. Det råder febril aktivitet i mina celler, särskilt i benen. Triljontals proteiner reparerar cellerna i ett svindlande tempo. Om några dagar återstår bara ett ärr på knät, det enda synliga tecknet på att jag sprungit nästan 82 km.
Ett lopp på hemmaplan
För några veckor sedan blev jag uppmärksammad på ett spännande traillopp i Skuleskogen som heter Höga Kusten Trail. Loppet går den 6 september. Jag blev riktigt sugen att springa på dessa stigar som jag känner så väl. Som barn brukade jag fiska gädda på våren i Salsviken, som ligger i norra delen av nationalparken. När jag studerade bansträckningen såg jag att Salsviken numer var en sjö, så jag vet inte om gäddorna simmar in där längre. Landet höjer sig snabbast (8 mm/år) i världen just där, därav namnet Höga kusten och att det upphöjts till ett världsarv.
 |
| Utsikt från ett kalottberg i närheten av Slåttdalsskrevan. |
Om jag springer Höga Kusten Trail den 6 september blir det sista loppet för säsongen, förutom end of season som brukar gå i oktober. Men end of season brukar bli mer som en joggingtur med matsäck. E4-loppet vore också kul, men jag gillar ju inte asfalt. Fast 21 K klarar jag och jag har ett par inov-8 för asfalt (som dock tyvärr är väldigt slitna trots lite löpning).
Swiss viskar mitt namn: Joooohan, kooom ååååhh spriiiiing mig … Men jag lyssnar inte än. Tre gånger får räcka. Eller kan man bli beroende av ett lopp? Det finns män som åkt 50 Vasalopp. Det handlar så klart om hjärnfysik och hjärnkemi. Vanor och beslut är komplicerade samspel mellan olika nätverk i hjärnan. Från mitthjärnan frigörs dopamin som stärker vanor som man upplever som positiva. Minnen som finns i hippocampus påverkar också. Det kanske viktigaste området är amygdala, den plats i hjärnan där själva kostnads- och intäktsanalysen görs. Från insula kommuniceras känslor som vidhäftar besluten. Som mottagare av allt detta finns accumbenskärnan som tillsammans med områden i prefrontala barken fattar det slutgiltiga beslutet. Det låter nästan som att jag överlåter åt hjärnan att fatta mitt beslut, men jag är faktiskt inte något mer än min hjärna.
Jag kan fatta ett intuitivt beslut eller ett väl avvägt beslut. Märkligt nog visar studier att intuitiva, snabba beslut är bättre än väl genomtänkta beslut, när det finns mycket fakta att ta hänsyn till. Det undermedvetna är helt enkelt mycket smartare än vi tror. Inför beslutet om att springa eller inte springa Swiss ännu en gång bör jag alltså lyssna till min intuition och inte väga så mycket för och emot. Det är ofta bara bortkastad tid, för det mesta är det som känns bra också det som visar sig vara bra i långa loppet. Fast Swiss alpine är kanske ett lite väl långt lopp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)