Runners World - Då är risken för att "vägga" som störst

Om du sprungit ett maraton känner du säkert till väggen som uppenbarar sig kring 30 km. Du kanske har sprungit in i den eller känner någon som gjort det. Det sker så plötsligt och effekten är så påtaglig att det brukar liknas vid att springa in i en vägg. Den faller ner som en bila från skyn. Ingenting kan rädda dig. Det är bara att gå i mål.

Det är så väggen beskrivs, men vad är en vägg egentligen? Hur vanligt är det att springa in i en vägg? I en studie svarade hälften av alla löpare att de sprungit in i väggen. Kruxet med den typen av studier är att du inte är särskilt objektiv när det gäller dig själv, inte minst när det gäller din löpning. Det kanske känns bra för stunden att förklara ett dåligt resultat med att det kom en vägg i vägen. I efterhand blir det en sanning.

Väggdefinition

För att gå till botten med väggen krävs objektiva data. Professorn i datavetenskap, Barry Smyth, har samlat ihop data från nästan 2 miljoner maratonlopp för att hitta svar på vilka som som springer in i väggen och varför de springer in i väggen.

Smyth definierade en vägg som en försämring med minst ...

Läs fortsättningen här.

Snart springer fler under två timmar - Runners World

Strax efter att kenyanen Eliud Kipchoge klarade drömgränsen på två timmar slog landsmaninnan Brigid Kosgei Paula Radcliffes 16 år gamla maratonrekord för damer. Ledde Kipchoges genombrott till att alla väggar och gränser krossats? Kommer fler löpare springa under 2 timmar nu när vi vet att det går? 

Med anledning av Kipchoges och Kosgeis fantastiska resultat återpublicerar jag en krönika från 2015 som känns aktuell. 

Ett maraton under två timmar (krönika från 2015) 

Hösten 2014 sprang den trettioårige kenyanen Dennis Kimetto Berlin Marathon på rekordtiden 2,02,57. Några år tidigare jobbade han som bonde ...

Läs fortsättningen här.

Hjärnfysikbloggen: Är kvinnor tuffare än män?

Årets Boston marathon var ett av de tuffaste på flera decennier. Det var kallt och blåsigt. Enligt en artikel i New York times var loppet också ett bevis för att kvinnor är tuffare än män. När det är bra väder är det ungefär lika många män som kvinnor som bryter, men i lopp som årets Boston Marathon är det fler män som bryter, skriver New York Times. Antalet män som bröt jämfört med 2017 ökade med 80 procent, men endast med 12 procent för kvinnor. Sammanlagt bröt 5 procent av männen och 3,8 procent av kvinnorna. Mönstret var detsamma från motionärer till elit. Vad kan det bero på?

Beror det på att kvinnor har mer kroppsfett eller tål mer smärta? Kroppsfett är bra i kallt väder. Kvinnor är i snitt bättre isolerade än män. Men det förklarar inte varför kvinnor även klarar varmare lopp bättre än män. År 2012 var det ovanligt varmt i Boston Marathon och även då var det fler män än kvinnor som gav upp.

Bild Pixabay. CC0 Creative Commons

Den största skillnaden mellan män och kvinnor - förutom att kvinnor är bättre på att hitta saker som göms i kylskåp - är att kvinnor utvecklats för att föda barn. När värkarna sätter igång kan man inte ge upp. Det är bara att bita ihop och ingen vet hur lång tid det kommer att ta.

Är det kropp eller hjärna, fysiologi eller psykologi, som avgör? För 30 år sedan hade de flesta svarat kroppen och letat fysiologiska orsaker som t ex kroppsfett. Men det är ju sällan kroppen som plötsligt lägger av. Att ge upp är nästan alltid ett medvetet beslut. Man kan alltid springa några meter till, men till slut bestämmer man sig att det är nog. Det är helt enkelt för jobbigt och man bestämmer sig för att ge upp. På frågan om det är kroppen eller hjärnan är det bästa svaret både ock. 
Kvinnor verkar bättre på att beräkna rätt tempo och att anpassa tempot efter omständigheterna. Män går ofta ut för hårt. Om det är varmt, då kan man inte slå personbästa. När jag sprang Swiss Alpine 2013 var det 30 grader varmt och trots det var det många män som jag pratade med innan start som siktade på att slå sin bästa tid. Jag minns inte att någon kvinna sa det.

Swiss alpine i 30 grader.

I Boston gav den amerikanska favoriten Galen Rupp upp efter 30 km. I damklassen föll favoriterna tillbaka, men de gick i mål. Vinnaren Desiree Linden, trodde att hon skulle ge upp, men fortsatte springa för att stötta sina amerikanska löparkollegor. Sedan kom krafterna tillbaka på något sätt och hon vann som den första amerikanska segraren i Boston på flera år. Kanske är kvinnor bättre på att ge och söka stöd, medan män biter ihop. Kanske hon blev starkare av att ge?

Allt jag skriver är spekulationer. Ingen vet varför kvinnorna klarade sig bättre i år än andra år. Min gissning är att män i allmänhet går ut för hårt och i högre grad tvingas ge upp eller sakta ner rejält. I en stor studie som omfattade 92000 maratonlöpare såg man att både män och kvinnor sprang den andra halvan långsammare än den första, men att män saktade ner mer och det var tre gånger så troligt att det var en man som tappade 30 procent eller mer. Män tycks ta större risker.

Snart är det dags för Stockholm maraton och jag gjorde en snabbsökning på resultatet för 2012 som var en kall historia. Det visade sig att 64 procent av alla kvinnor och 71 procent av alla män gick i mål. Men det framgår inte hur många av de som inte fick en tid som bröt. De kanske inte kom till start? Det finns många intressanta studier att göra på kön och Stockholm marathon. Man kan t ex jämföra varma och kalla år med normalår och se hur könen sticker ut åt olika håll under olika förutsättningar.

Så sent som 1980 fick inte kvinnor springa längre än 1500 m på OS. Det fanns läkare som hävdade att livmodern kunde ramla ut om kvinnor sprang så länge. Nu är det ibland fler kvinnor än män på de riktigt tuffa loppen och jag har inte sett någon livmoder på stigarna.

Själv är jag förkyld just nu. Det är riktigt illa. Jag känner mig inte särskilt tuff. Jag vill bara äta glass. Jag behöver glass för att överleva. Helst italiensk.

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Spring inte för fort

I morgon ska jag springa 10,4 km längs en mycket kuperad bana på Norra berget. Formen känns bra och det ska bli intressant om nedtrappning i form av snabba intervaller in i det sista ger effekt. Idag körde jag 8x100 meter på ett hårt löpband och benen känns ovanligt pigga och spänstiga. Det ska bli kallt och regn, så det är ingen risk för överhettning. Däremot kanske man är lite het, d v s springer för fort i början. Det brukar nästan alla göra ibland, men jag vet ju att jag presterar mycket bättre om första halvan är långsammare än den andra. Åtminstone känner jag mig mer nöjd med både tid och prestation när jag avslutat starkt. Men alla kan springa för fort, t o m elitidrottare.

Om vikten av rätt tempo
Förra årets London Marathon, som vanns av Tsegay Kebede på tiden 02:06:04, var den långsammaste sedan 2007. Det märkligaste med tävlingen var att den första halvan var osedvanligt snabb och den andra halvan ovanligt långsam. I mitten av loppet höjdes dessutom tempot betydligt och olika löpare tog ledningen om vartannat. När idrottsforskaren Ross Tucker analyserade data från detta lopp, såg han ett mönster och enligt denna analys hänger allt detta ihop.

Bilden nedan visar vinnarens snittider i blått, medan tvåans kurva är röd.

Källa: sportsscientist.com

Den första halvan av loppet gick på 61:34. Den andra halvan på 64:28. Mellan 20 och 25 km ökade takten ytterligare, så att löparna sprang 14:30-tempo. Den rusningen knäckte fältet. Därefter blev det den starkastes överlevnad. De efterföljande 5 km gick på 14:49. Ledningen växlade, i takt med att löpare inte orkade längre, vilket gjorde att nästa löpare tog ledningen. Flera löpare tappade minuter på slutet.

Topplöpare springer på gränsen till sin fysiologiska kapacitet. I detta lopp sprang 8 av världens bästa maratonlöpare för fort, kanske 2 sek/km för fort i början, och kom därmed för nära gränsen. Skillnaden är alltså mindre än en procent mellan misslyckande och att göra ett bra lopp. Alla misslyckades, men Kebebe överlevde längst. Han vann trots en långsam andra halva på 64:28.

Människans gränser och kollapser
Människan är en komplex organism som lever inom vissa gränser. Vi är summan av en massa avvägningar, mellan för mycket och för lite. En varm kropp är effektivare än en kall kropp, men bara några grader extra så förstörs protein och vi dör. Temperaturen är därför noga reglerad just under alldeles för varmt, precis som halterna av natrium, kalium, kalcium och vatten.

Motionärer ligger ganska långt ifrån sin fysiologiska gräns. Hjärnan hindrar oss genom att göra oss trötta, men ju oftare man springer, desto mer smärta tål man och desto närmare kommer man sin tröskel. Hjärnan håller taktpinnen. Hjärnan fattar i varje ögonblick beslut om vilket tempo som tillåter oss att:

- använda tillgänglig energi optimalt

- öka kroppsvärmen utan att riskera värmeslag

- ansamla metaboliter utan att de försämrar prestationen

- tillgodose musklernas och hjärnans krav på syre

- konkurrera med andra löpare

Det finns alltså en omedveten plan som utformas i hjärnan och som hanterar tempo och löpningens fysiologiska aspekter. Denna styrning sker genom olika effektorer, främst hur mycket muskler vi kan aktivera, så att vi inte tömmer reserver eller ackumulerar för mycket värme och skadliga ämnen. Om man närmar sig sin fysiologiska gräns, är risken stor att man drabbas av det som förmodligen inträffade i London Marathon förra året. Det har nog alla erfarenhet av. Det är hjärnans uppgift. Den skapar så mycket obehag att man måste sakta ner. Normala löpare kan inte passera den fysiologiska gränsen.

En del löpare, med extremt mycket viljestyrka eller något form av psykologisk eller patologiskt tillstånd - som oförmåga att känna smärta eller att göra realistiska bedömningar - kan dock passera den fysiologiska gränsen. Det sker i tre steg enligt en ny teori som kallas Foster collapse positions. I ett första skede börjar löparen vingla, röra sig ostadig och huvudet sjunker framåt, vilket är ett första symptom på att kroppens homeostas brutit samman. I nästa steg böjs höften framåt så att bål och huvud hamnar i ett horisontellt läge. I det tredje och sista steget med full Foster börjar löparen krypa framåt på knän och armbågar. Denna reaktion och position är hjärnans sätt att skydda kroppen, genom att dämpa effekterna av sjunkande blodtryck och blodbrist i hjärnan. Senast såg jag det var i Finnkampen förra året, varvid tv-experten tvärsäkert - men felaktigt - sa att det var vätskebrist!

Sian Welch & Wendy Ingraham famösa målgång i Ironman 1997. Den välkända videon finns här.

Eftersom en kollaps är hjärnans sätt att säga att kroppen kommit ur jämvikt, bör kanske löpare som kollapsar tas ur drift. För det mesta brukar dock löpare bli uppmuntrade att kämpa och krypa mot målet. Förmodligen är kollapsen ofarlig, men kollaps kan bero på många olika saker som hypoglykemi, hypertermi eller hyponatremi. Det vet man först sedan läkaren tagit sig en titt. Men lätt är det inte. Ofta mår löparna prima efter några minuters vila och jag vet inte vad läkarna har för riktlinjer. Själv skulle jag dock vilja tas av banan om jag nådde första Foster-steget med vinglig löpning och hängande huvud. Men jag är ingen elitidrottare och jag tror jag kan göra realistiska bedömningar av smärta och obehag.

  I videon ovan ser man alla tre Foster-steg. Hjärnan lutar kroppen framåt tills hon ramlar omkull.

Jobbklassikern 2014
Jag vet att jag presterar bäst om jag springer den andra halvan fortare än den första halvan och jag vet att det är svårt. Jag ska alltså försöka ge 98 % på första varvet och 100 % på andra varvet, för det är lättare att ge allt på slutet än i början. Det blir i genomsnitt 99 % av den kapacitet som min hjärna tillåter att jag använder. Jag borde inte krypa i mål, däremot kanske det snart är dags att krypa tills sängs. En god natts sömn är en av de viktigaste framgångsfaktorn dagen innan ett lopp.

Fula kändisar

I fjol upptäckte några studenter av en slump en ny sorts illusion som de kallade the face distortion effect. Nu har de gjort ett youtube-klipp som ytterligare illustrerar denna skrämmande illusion. Se filmen nedan och följ instruktionerna. Det är viktigt att fästa blicken på krysset mellan kändisarna. De kända personerna på båda sidor om krysset upplever du då som karikatyrer och väldigt fula. Du kan sedan se klippet igen och se att kändisarna är lika snygga som vanligt. Brad Pitts symmetriska ansikte följer det gyllene snittet, men matematiken förvrängs i synfältets ytterområden. Varför då, kan man fråga sig?

Studenterna bakom illusionen har ännu inte hittat någon slutgiltig förklaring, men det finns mer eller mindre trovärdiga hypoteser.

Vi vill gärna tro att det vi ser är en perfekt avbildning av verkligheten, men i själva verket är vårt synfält mycket litet. Vi ser skarpt och färggrant där ljuset träffar centralgropen (fovea) på näthinnan och det området är inte större än en tumnagel på en armslängds avstånd. Om du skulle titta upp mot natthimlen, då skulle centralgropen motsvara den upplysta månen. Resten av synfältet är lika diffust som natthimlens blinkande stjärnor.

Våra ögon är en synlig del av hjärnan. Hela hjärnan skyddas av olika hinnor och den yttersta - dura mater eller hjärnhinnan - omsluter också våra ögon med sin vita hinna. Det är som om hjärnan pressat sig ur sin skål för att bättre förstå vad som händer i omvärlden.

Ögats näthinna är full av sinnesceller och särskilt centralgropen är till brädden fylld av en sorts ljuskänsliga celler som kallas tappar. När vi tittar på krysset mellan kändisarna, då faller ljuset från krysset in mot centralgropen och vi ser krysset tydligt och klart, medan ansiktena av kändisarna hamnar i synfältets periferi där ögat mest består av den andra typen av celler - stavar - som utvecklats för att se rörelser, som t ex ett rovdjur som smyger på oss från sidan. Därute är det inte färgerna som är viktiga, utan rörelsen.

Det perifera seendet är dåligt på färger och former, fast vi tror att vi ser färger i periferin. Hjärnan gör kvalificerade gissningar åt oss och vi upplever det som om det finns färg och form i utkanten av våra liv.

När vi ser kändisar som Brad Pitt i periferin, då avslöjar vi hjärnans gissningslek. Hjärnan överdriver formerna och näsorna blir större än de är och ett smalt ansikte blir smalare än det är. Hjärnan tillverkar karikatyrer, överdrivna former. En tiger blir en överdriven tiger, en Pitt blir en överdriven Pitt, osv. Detta faktum kan säkert ha en del praktiska konsekvenser, men det får var och en utforska på egen hand.

Att hjärnan skapar karikatyrer på detta sätt kan vara en förklaring. En annan gissning är att hjärnan försöker skapa en enhet av det den ser. När vi tittar mellan två ansikten, försöker hjärnan blanda samman bilderna till en bild och den bilden blir en burlesk blandning av de båda kändisarna i utkanterna. Hakor förskjuts och näsor växer som en följd av detta. Man kanske ska testa och titta mellan lite folk framöver och se vad som händer. Fast det kanske är bättre att se folk i ögonen, trots allt. Det vore ju tråkigt om man - tja allt kan ju hända - samtidigt råkade träffa Angelina Jolie och Jennifer Aniston och minns det som ett möte med två häxor bara för att man höll blicken emellan dem. Det vore synd.

Mitt namn klarade Stockholm Marathon!
Som jag skrev tidigare sålde jag min startplats till en maratondebutant. Under lördagen följde jag med spänning hur mitt namn sprang genom Stockholm. De sista tio kilometrarna är de värsta, men mitt namn sprang i mål under 5 timmar (4,52). Otroligt bra, med tanke på att min namnbärare bara tränat i fem veckor. Skönt att slippa en brytning i min historik. Hoppas han är nöjd med prestationen.

Låg risk att dö under Stockholm Marathon

Nu är det bara några dagar kvar till Stockholm Marathon och jag ska inte vara med. Loppet låg för nära min ultraloppdebut i slutet av juli så jag sålde min startplats (startplats 4567) till en kille som tränat ett par veckor och springer i mitt namn. Det blir inte lätt men jag hoppas att han klarar det. Han är säkert ute och springer nu. Han är en av tusentals personer drabbade av SMS - Stockholm Marathon Syndrome - och antalet drabbade tycks öka för varje år. De drabbade har en stirrig blick, ser med skräck på folk som hostar, vräker i sig pasta, de springer i alla väder och de kan inte tala om något annat än löpning. Det finns upp till 30 000 symptom så det som jag räknade upp var bara en liten, liten del.

Slump eller nödvändighet?
Studerar man startfälten så ser man att antalet maratonlöpare har ökat de senaste åren. Det har blivit en ny boom, som ett förstärkt eko efter löparboomen på 70-talet. Det är 30 år emellan, eller en generation. Det kan vara en slump, eller så finns det ett mönster. Efter andra världskriget föddes många barn och i svallvågorna efter denna babyboom föddes många barn 30 år senare. Fyrtiotalisterna är inte lika dominerande i samhället längre, men deras avkomlingar är det. Nu när efterkrigstidens barn befinner sig i medelåldern börjar man bry sig mer om sin hälsa och därmed kretsar mycket i samhället runt detta. Jag gissar att det är en delförklaring till uppsvinget för löpning och träning. Den andra är att vi får det allt bättre ställt ekonomiskt och när grundbehoven är tillfredsställda har man råd att efterfråga immateriella värden. Ju mer välmående ett samhälle är, desto större del av BNP utgörs av aktiviteter kopplade till hälsa. Sen finns det mängder av andra delförklaringar och ökningen kanske bara är en slump. Jag bara gissar. Nu när det de facto är fler som springer, kan man tro att dödsrisken också ska öka i takt med att allt fler nybörjare testar sina gränser. Men så är inte fallet.

Risken att dö är närmare noll
Enligt en stor amerikansk studie ligger risken att dö under eller strax efter loppet på 0,75 per 100 000 löpare och det är ett värde som varit stabilt trots att antalet löpare nästan fördubblats på tio år. Om hela Sveriges vuxna befolkning mellan 15 och 74 sprang maraton, skulle man alltså kunna förvänta sig att 45 skulle dö inom 24 timmar efter loppet. Men varje dag dör några hundra människor när de springer, sover, äter eller kör bil. Dessutom är man inte ensam när man springer. Varje lopp omges av medmänniskor och läkare.

När någon segnar ner och dör är det en dramatisk händelse som ger rubriker. Rubrikerna kanske skrämmer en del, men kan inte skymma det faktum att löpning minskar risken att dö, eller snarare skjuter fram döden flera år. Man blir inte immun mot plötslig hjärtdöd som man trodde på 70-talet, men man blir bättre skyddad.

Drick lagom
I studien fann man att av alla löpare som deltog i ett maratonlopp mellan år 2000 och 2009 dog 28 personer under själva loppet eller ett dygn efteråt, de flesta av dem män. Hälften av dem som dog var över 45 år, och alla utom en av de som var äldre än 45 dog av hjärtsjukdom. För yngre löpare, varierade dödsorsaken och inkluderade medfödda hjärtfel och hyponatremi, d v s att man druckit för mycket vatten. Under senare år har antalet fall av hyponatremi ökat, förmodligen för att det blivit sådant fokus på att löpare alltid måste dricka vätska, även om man inte är törstig. En sådan regel kan lätt gå överstyr. När löpare inte längre litar på sin egen törstmekanism, ökar risken att man dricker tills cellerna sväller och därmed har något sa banalt och fundamentalt som vatten tagit livet av helt friska personer.

Forskarna har inte hittat något fall där någon löpare dött av uttorkning, däremot har alltså flera personer dött av hyponatremi. Det är oerhört svårt att torka ut. En människa kan kravla runt i några dagar utan vatten. I en studie fann man att omkring hälften drack för mycket vätska under maratonlopp. Så det bästa rådet är att dricka av törst och ju varmare det är, desto mer behöver man dricka och det vet våra hjärnor om, eftersom människan i huvudsak utvecklats i ett torrt klimat där brist på vätska handlade om liv eller död. 

En klump lera föll från skyn
Ett problem som studien tar upp med maratonlöpning är att skadefrekvensen är mycket hög, ca 90 % av alla maratonlöpare skadas under ett genomsnittligt år. Det är den högsta siffran jag sett publicerad i någon studie och jag har nästan svårt att tro att det är så illa. Om det stämmer betyder det alltså att nio av tio löpare drabbas av någon form av skada som tvingar dem att vila under en längre eller kortare period. Men det är skador som läker. Inte skador som dödar.

Eftersom skadefrekvensen är så pass hög, bör man kanske se skador som en del av livet som löpare. Jag har klarat mig bra, men det finns inga garantier i livet. Jag kan drabbas av en skada. Livet är oförutsägbart och allt som ryms inom fysikens lagar kan inträffa och ibland tycks det som om det finns händelser som trotsar naturlagarna. I veckan fick jag en lerklump i huvudet från ingenstans när jag stod och väntade på en buss. Jag tittade upp, men såg ingenting, inte ens en mås. Himlen var klarblå. Det kunde lika gärna ha varit en sten, ett piano eller en blåval som hade ramlat i skallen, kändes det som. Det var obegripligt och lite jobbigt att åka buss med lera i håret. Någon som har en bra gissning? En mås, ett flygplan, en massa slumpmässiga partiklar som enligt någon bisarr osannolikhetskalkyl formerade sig till en lerklump strax ovanför mitt huvud?

Jag försöker vara försiktig. Min nya löpteknik lindrar stötarna och jag tränar varierat. Det är viktigt att lyssna till sin kropp och se till att den får återhämta sig mellan varven. Man bör variera träningen och se till att risken sprids över kroppens ben och muskler så långt det är möjligt i förhållande till de mål man har.

Just nu har jag bara ett mål och det är att gå i mål i Swiss Alpine. Efter det spelar det inte så stor roll vad som händer med mig. Så känns det nu, men jag vet inte hur det känns då. Jag tror aldrig jag har haft så svårt att se in i framtiden som nu. Jag ser bara två månader framåt. Sen ligger en stor bergskedja i vägen. Vad som finns bakom den, det vet jag inte. Hoppas bara att inte några fler grejer ramlar ner i skallen på mig nu.

250 000 sidor senare

Det har nu gått snart två år sedan jag började blogga och drömma om ett ultralopp. Syftet med att blogga var framför allt att hålla drömmen vid liv. Det är lätt att tappa fokus på ett mål som ligger långt bort. En kvarts miljon sidvisningar har det blivit sedan dess. Bloggen passerade 250 000 igår. Tanken var att avsluta bloggen efter att jag fullbordat ultraloppet, men jag tror jag kommer att fortsätta så länge det är roligt och jag har något att skriva om och det finns läsare som vill läsa.

På bättre tankar
Förra året anmälde jag mig till Stockholm Marathon strax efter målgång. Det var så kul att springa genom folkhavet och jag ville göra det igen och igen. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Jag vill inte riskera mitt ultralopp som går några veckor senare, risken är för stor att jag drar på mig någon skada eller infektion och tappar viktiga veckor inför huvudmålet. Risken för infektioner är flera gånger större just efter en stor tävling där immunförsvaret har fullt upp med att återställa kroppen i fullgott skick samtidigt som man omges av hundratals människor och miljarder virus.

Jag lade ut min startplats på startplatser.se. Jag fick ett SMS nästan på en gång. En syster ville köpa startplatsen till sin bror. Tyvärr var han tvungen att springa i mitt namn. Efter en stund kom det fram att köparens bror bara tränat i en vecka. Vad spännande, svarade jag. Det tyckte hon också, men han hade lovat att klara av det. Ett löfte till en syster som ordnar en startplats bör man hålla. Klarar han det, så gör han det bra. Brodern heter Petter och har startnummer 4567. Jag vill ju inte ha ett brutet lopp i min historik så heja, heja Petter! Jag kommer att följa dig den 2 juni:)

Allvarligt sjuk
Förra veckan drabbades jag av den smittsamma och obotliga sjukdomen akut viral nasopharyngit. Det finns ingen behandling som hjälper. Sjukdomen orsakas av rhinovirus som finns i så många varianter att immunförsvaret aldrig klarar av dem alla. Men just den här sorten kommer jag att klara nästa gång, eftersom immunförsvaret byggt upp antikroppar mot eländet. Ett mer vardagligt namn på åkomman är förkylning, men jag tyckte att det vetenskapliga namnet bättre beskrev mitt lidande. För en löpare är en förkylning nästan en katastrof, särskilt strax innan tävling.

Nu har jag varit förkyld i snart en vecka. Jag minns knappt när jag var sjuk senast, men att vara sjuk är en del av livet. Nu känns halsen bra, men ett eko av förkylningen bitar sig fast som en envis hosta. Det finns inget att hosta upp, ändå hostar jag.

I vems intresse hostar jag?
Hosta är en komplex mekanism som inbegriper igenkänning av främmande material och bearbetning av denna information i hjärnan, vilket aktiverar hostreflexen. När jag hostar koordineras olika delar av kroppen som diafragman och bröstmuskler. De främmande materialet sveps genom luftstrupen med hjälp av små hår som tar slemmet med sig upp till svalget så att jag kan hosta ut eller svälja ner det till en säker död i magsäcken där syrorna sliter bakterier och virus i stycken. Så egentligen ska jag väl vara glad över hostan. Det är ett tecken på att försvaret fungerar. Men varför hostar jag så mycket? Särskilt nu när infektionen är på väg att ebba ut? Mitt uppdaterade immunförsvar jagar virus och förgör dem en efter en. Borde det inte vara viktigare att hosta upp virus i ett tidigare skede? Det kanske är så att förkylningsvirus har tagit över hostreflexen. Det är bråttom att ta sig vidare för viruset och de satsar allt på att bli uthostade i världen innan immunförsvaret gjort slut på dem i denna värd. Det ligger inte i min organisms intresse att hosta längre, det är någon annans intresse. Virusets.

Virus kidnappade hostan
Virus är den i särklass vanligaste ”livsformen” på jordklotet. De skulle kunna sträcka sig nästan tusen varv runt galaxen om de kunde hålla varandra i tentaklerna. De kan däremot inte föröka sig som bakterier, de måste programmera om sina värdar för att sprida sig. Virus kidnappar våra celler och gör dem till virusfabriker. Genom att hosta, hjälper vi att sprida virus till nya värdar. En enda hostning kan sprida miljontals virus med ljudets hastighet. Det kanske är så att virus även kidnappat delar av vårt försvarssystem, såsom hostan? 

En ledande expert på hosta, professor A H Morice, påpekar att det är logiskt att respiratoriska virus utvecklat förmågan att orsaka hosta. När ett virus invaderat luftvägarna är det huvudsakliga problemet för fortsatt överlevnad hur viruset ska sprida sig till nästa värd. Vissa virus gör detta genom att utlösa inflammation och producerar mängder av slem som genom kontakt överförs från person till person. Men det effektivaste sättet är att överföra sig i droppform. Med andra ord är hosta en enkel biokemisk process som gör att virus kan ta över och styra en grundläggande mänsklig reflex för att sprida sig från en enda värd till många andra. 


Det är alltså därför man bör hålla sig hemma när man hostar och nyser. Det är ju bara virusets sätt att gå vidare i livet. Ja men gå vidare då. Jag bryr mig inte. Jag vill bara springa igen.


PS
En annan stark Petter. Jag undrar hur Northug låter för en amerikan. Nor och thug, typ nordisk bandit. Eller blir det North och hug. Nordisk och en kram?

Disco räddar liv

Snart är det dags för den blodiga söndagen på Södra berget, dagen då jag ska kvalificera mig till fjärde startled i Vasaloppet. Jag har börjat fylla på glykogenlagren i musklerna och jag sväljer ett par deciliter rödbetsjuice per dag. Jag håller för näsan medan jag bälgar i mig drycken, för jag har svårt för rödbetssmaken. Smaken sitter som bekant i hjärnan och genom att strypa doftsignalerna från luktorganet reduceras smakupplevelsen. Att tömma en vedervärdig bägare är en liten uppoffring och inget offer är för stort för att lyckas, känns det som.

Om jag - mot förmodan - misslyckas på söndag får jag satsa på ultralöpningen istället. Jag har mina bästa tider framför mig eftersom jag började springa sent. Jag är inte ensam om att vara sent ute. Sedan några år råder en löparboom, eller kanske snarare en träningsboom. Det finns säkert flera olika orsaker, men jag gissar att det till viss del beror på svallvågorna från barnkullarna efter andra världskriget. Deras barn från slutet av 60- och början av 70-talet har nått medelåldern, lagt på sig några kilon och fått lite mer tid efter småbarnsåren.

Ingen livmoder på gatan
I en ny studie såg man att äldre maratonlöpare av båda könen blivit mycket bättre på senare år. Gapet mellan generationerna blir allt mindre. De bästa manliga maratonlöparna över 65 och de bästa kvinnliga maratonlöparna över 45 har förbättrat sina resultat rejält under de senaste 30 åren. Samtidigt ökar också antalet deltagare över 40 i maratonlopp. I NY-maraton ökade antalet äldre manliga löpare från 36 % 1980 till 53 % år 2009 och andelen damer i samma ålder ökade från 24 % till 40 % under samma period.

Den genomsnittliga tiden för de 10 bästa manliga och kvinnliga löparna under 64 år har inte förändrats under de senaste 30 åren, däremot har det skett en kraftig sänkning av tiderna för äldre ålderskategorier: den genomsnittliga maratontiden för män i åldern 65-69 har förbättrats med 15 minuter mellan 1980-2009. För kvinnor är förbättringarna ännu mer dramatiska. Kvinnor i 50-årsåldern förbättrade sina maratontider med över 40 minuter mellan 1980-2009. Förmodligen beror det på att kvinnor släpptes in på maraton lite senare. Före 1980 trodde en del läkare att kvinnorna skulle tappa sin livmoder om de sprang långa sträckor och det längsta som damerna fick springa var 1 500 meter så sent som OS 1980. Sedan dess har det visat sig att det ”svaga könet” nästan tävlar på samma villkor i de riktigt tuffa loppen och ingen har vad jag vet sett någon livmoder på vägen.

Maraton, hjärtinfarkt och disco
Förr förknippades joggande 40-åringar med livskris och hjärtinfarkt, numer tänker man snarare på hälsa. Varje år springer omkring två miljoner människor ett maraton. Av så många måste några rent statistiskt drabbas av en hjärtinfarkt. I en ny stor studie följde man under tio år över 11 miljoner löpare som sprang halv- och helmaraton. Endast 59 av dem drabbades av en hjärtattack - 59 av 11 000 000. 42 av dessa - eller 71% - avled. I normalfallet dör 92% av de som drabbas av hjärtinfarkt utanför sjukhus, så att springa maraton tycks vara lite säkrare, delvis för att löpare är friskare än genomsnittet. Den främsta orsaken är dock att löpare är omgivna av personer som kan hjärt-lungräddning. Det borde alla lära sig. Om någon drabbas av hjärtstillestånd så tryck 30 gånger mot personens bröstkorg, gör två inblås, tryck 30 gånger igen, gör 2 inblås o s v. Det viktigaste är dock kompressionerna och i t ex USA nöjer man sig numer med att lära ut enbart kompressioner. Man ska trycka i samma takt som Bee Gees sjunger den gamla discolåten ”Stayin Alive”. Ha, ah, ah, ah, stayin’ alive, stayin’ alive ... d v s 103 gånger i minuten. En enkelt minnesregel över hur man håller liv i någon (fast en smula bisarrt att sjunga Ha, ah, ah, ah ... medan någon kämpar för sitt liv).

De allra flesta attackerades av sitt hjärta bara några kilometer från mål. För de flesta av de drabbade var orsaken hypertrofisk kardiomyopati, en genetisk defekt (mutationen finns hos 0,002% av befolkningen) som leder till förtjockning av hjärtväggen, vilket kan leda till hjärthaveri vid hård ansträngning.

På lång sikt är dock dödligheten 100 % för oss alla, sjuka som friska, slöa som pigga, onda och goda. Men sannolikheten är större att den sjuka dör före den friska och ett sätt att hålla sig frisk är att springa. Det är sant till 100 procent.

Öl och infektioner

Direkt efter målgång i Stockholm Marathon blev jag bjuden på den godaste öl jag någonsin druckit: Erdinger Weissbier Alkoholfrei - tysk alkoholfri veteöl. Den brännande törsten slocknade och strupen återfick sin fuktighet. Jag tror aldrig jag har druckit en så god alkoholfri dryck någon gång. Det berodde förmodligen på omständigheterna. Jag kanske ska pröva ölen lite mer objektivt någon gång framöver. 

Det var ingen slump att just denna öl serverades. I Tyskland lanseras den som sportdryck och Erdinger sponsrar flera idrottare och evenemang. Ölen är sedan länge populär bland maratonlöpare och triatleter och nyligen publicerades dessutom en studie som visar att just denna öl signifikant skyddar utmattade löpare från infektioner och sjukdom.

Det är polyfenolerna som gör det
I studien undersöktes 277 löpare tre veckor före och två veckor efter ett maratonlopp. Syftet var att undersöka potentiella positiva effekter av polyfenoler hos maratonlöpare. Polyfenoler finns i växter och är en antioxidant som skyddar växter mot syre som oxiderar, mikrober som infekterar och parasiter som saboterar. Forskarna ville testa om dessa polyfenoler även kan hjälpa idrottare att återhämta sig efter en ansträngande tävling. Alkoholfri veteöl (Erdinger Weissbier) valdes som testdryck; den har ett rikt och varierat innehåll av polyfenoler och är populär bland uthållighetsidrottare. Testgruppen drack upp till 1,5 liter öl per dag, medan en kontrollgrupp drack en liknande placebodryck utan polyfenoler.

Efter en krävande fysisk ansträngning som ett maratonlopp är kroppen extremt känslig för infektioner. Immunförsvaret har fullt upp med att städa upp efter alla cellskador och vänder ryggen mot eventuella inkräktare. Studier tyder på att risken för infektion är upp till sex gånger större just efter ett maraton. Dels är immunförsvaret satt ur spel, dels träffar man många människor med ett lika nedsatt försvar, vilket lämnar fönster öppna för mikroberna att ta sig in utan att upptäckas. Om teorin om polyfenoler stämmer - och många studier tyder på det - då borde man se ett stärkt immunförsvar och färre infektioner i testgruppen som drack veteöl. Det skulle ge stöd till teorin att polyfenolerna stärker immunförsvaret och stänger till det öppna fönstret.

Resultatet av studien gav ett starkt stöd för den teorin. Man såg en minskad inflammatorisk reaktion. Analysen av vita blodkroppar, som är en av de viktigaste indikatorerna på inflammation, visade värden i den aktiva gruppen som var 20 % lägre än i kontrollgruppen som drack placebodryck.

Immunförsvaret tycktes också bli förstärkt. Vidare kunde forskarna konstatera att de löpare som druckit veteöl var upp till tre gånger mindre mottagliga för infektioner. En tredjedel! Dessutom blev förkylningarna kortare och lindrigare i testgruppen.

Studiens huvudförfattare, Dr Johannes Scherr, blev lite förvånad över att resultaten var så tydliga, trots att det var i enlighet med förväntningarna. Han kunde slå fast att åtminstone veteöl ger positiva effekter med sin speciella kombination av polyfenoler, vitaminer och mineraler. Kanske man ska köpa några flaskor till nästa lopp och ta efteråt. Jag blev inte sjuk efter Stockholm Marathon och det kanske var ölens förtjänst.

Ljuvliga minnen ...

Träningen
Igår sprang jag hela 10 km och den sista halvan "rusade" jag i 4:40-tempo. Det var första gången jag sprang lite fortare efter maratonloppet. Jag höll igen en aning eftersom jag fortfarande är trött och matt och det tog 4-5 km innan löparlusten infann sig. Nu är det bara fyra dagar kvar till Indalsledenloppet så det blir ingen mer träning. Kanske lite styrketräning, men ingen löpning. Det känns lite som löparlusten är ett kapital som jag måste spara och förvalta till lördagen. Jag kan inte springa runt och slösa med det hur som helst.

Kackerlackorna och jag

När jag sprang med 20 000 andra löpare förra veckan kändes det självklart att människan är född att springa. Annars skulle inte så många samlas på ett och samma ställe. Vi springer därför att det haft ett överlevnadsvärde. Människans förmåga och behov av att springa handlar om att få tag på mat och att undkomma fiender. Ett maraton är en symbolisk jakt, på samma sätt som vi ritualiserat andra grundläggande behov och beteenden.

Jag orkade inte en meter till efter att jag sprungit över mållinjen. Jag var helt slut. Tvärstopp. Jag orkade inte en meter till efter 42 195 avklarade metrar. Det är märkligt. Innan jag kom in på Stadion hade jag ont och jag kunde inte öka tempot. Men när jag kom in kunde jag plötsligt spurta, trots att benen nyss var helt stumma. Min hjärna gjorde en bedömning och gav mig lite extra krafter på slutet. Jag gick ut i ett tempo som i stort sett var korrekt och som hjälpte mig att komma i mål. När jag sprang halvmaraton tre veckor tidigare gick jag ut i ett hårdare tempo. Ingen av gångerna var det ett medvetet val. Till viss del kanske jag valde mitt tempo, men till större delen sprang jag utan medvetande. Det var något i min hjärna som bestämde tempo.

Så vad händer i hjärnan när jag står vid startlinjen? Hjärnan gör först en kalkyl baserad på tidigare erfarenheter. Hjärnan drar slutsatser från erfarenheter, 
d v s minnen, och från input av olika slag. Det är därför det är så viktigt att lära hjärnan vad den ska åstadkomma. Inför ett maraton bör man förbereda den så mycket för ett maraton som det bara är möjligt. Jag var ganska bra förberedd, men jag hade inte sprungit tillräckligt mycket. Det kanske man aldrig har? 

Starten går. Ok hjärna, nu hänger allt på dig, parafraserar jag Homer Simpson. Ok, säger hjärnan. Min erfarenhet säger mig att du kan springa den här distansen utan risk för ditt liv om du springer i 5:10/km-tempo. Hjärnan kan klockan. Den lärde sig klockan redan i ur-havet.

Den proaktiva hjärnan
Förr trodde man att hjärnan var en passiv mottagare av input som den reagerade på. Nu vet vi att hjärnan till stor del styr uppifrån och ner - ända ner till fötterna - och den gör hela tiden prognoser för framtiden. Det har den gjort alltsedan det första nervsystemet löddes ihop i ursoppan. Jorden fylldes av livsformer med nervsystem som gissade och drog slutsatser. De bra gissarna konkurrerade ut de dåliga gissarna, eftersom bra prognoser ger överlevnadsfördelar. Hjärnan känner av framtiden med sina känselspröt och konstruerar prognoser på löpande band och vi springer på dem utan att vara särskilt medvetna om det.

För att hjärnan ska kunna hålla ett exakt tempo, krävs en klocka. Det mekaniska urverket uppfanns på medeltiden, men hjärnan uppfann en klocka för flera miljoner år sedan. Att mäta tiden är viktigt om man ska förutsäga framtiden och därför har vi massor av klockor i oss. I våra celler finns det klockor som fungerar som timglas. Vissa gener i cellerna kodar för produktion av proteiner och när mängden överskrider ett tröskelvärde blockeras dessa gener och därmed är timglaset fullt. Då vänder förloppet - timglaset vänds - och cellen töms, d v s proteinerna sönderfaller och allt börjar om. Det tar lite drygt 24 timmar. Förutom dessa sipprande proteiner finns det en finstämd metronom som slår i takt med det mesta vi gör. 

Muskelaktiviteter kännetecknas av rytm. Hostande, tarmrörelser, hjärtslag, andning, tuggning, sväljande (att svälja kräver samordnad sammandragning av över 25 muskelpar i svalg, struphuvud och matstrupe) alla dessa muskelrörelser styrs av en central neurologisk klocka som kallas central mönstergenerator (CPG). Denna mönstergenerator finns i nervsystemet och kan spontant och oberoende skapa regelbundna elektriska impulser. Dess ursprung torde vara från den tid då de första muskelsammandragningarna skapade rörelse på jordklotet.

Blodsugare, kackerlackor och människor
Det finns ett litet maskliknande djur i hav, bäckar och sjöar som heter nejonöga och den lever på att suga blod ur fiskar. Numer lever många forskare på att suga data ur nejonögon. Det är ett populärt forskningsobjekt. Det är ett gammalt djur, dess ättlingar har simmat omkring i minst 500 miljoner år. Nejonögon är uppbyggda av segment och de simmar genom att skapa en våg av muskelsammandragningar från huvud till svans. För att det ska fungera krävs en viss tidsfördröjning. Nejonögon består av 100 segment och fördröjningen är 1 % av den totala vågens tid. När nejonögon simmar så fort de kan är frekvensen 100 millisekunder, vilket ger varje segment en millisekunds tidsförskjutning. Detta styrs från ryggmärgen och kalibreras från ett område i hjärnstammen som alltså kallas central mönstergenerator (CPG). 

Nejonögats mun. Tur man inte är en fisk.

Kackerlackan går omkring på sex ben. Men när den springer fort - och den springer fort - reser den sig upp och springer på två ben. Den ser ut lite som en mänsklig löpare. Det går fort och det skulle inte gå om inte benen styrdes exakt rätt i tiden med hjälp av samma mönstergenerator som får nejonögon att hinna ifatt fiskar att suga ut.

Vi människor är också utrustade med en sådan metronom. När jag springer rör sig ben och muskler i min kropp enligt ett oerhört komplext och stereotypt schema. Varje steg är komplext, men det är likadant som det föregående och efter de första trevande stegen är det som om det satt en metronom och styrde stegen. Det är min mönstergenerator.

När jag stannade för att dricka kändes det också som om metronomen saktade ner. Jag försökte därför hålla igång benen hela tiden. På de båda sista vätskekontrollerna stannade jag dock upp lite. Men det var jag knappt medveten om. Sedan var det tungt att starta om. Det var som en kallstart i januari. Mönstergeneratorn kom i otakt.

Stegfrekvens
Bra löpare brukar ligga på en stegfrekvens på omkring 180 steg per minut. Tar man färre steg är kroppen i luften längre och risken för skada större. Jack Daniels brukar tipsa sina löpare att de ska tänka att de springer på ägg och inte får krossa dem. Men det kanske inte alltid fungerar. Om man ligger på en stegfrekvens på 140 steg är det nog inte bara att öka med 40 steg i minuten. Jag är ingen expert, men jag tror det kan vara svårt att manipulera nervsystemet till att öka stegfrekvensen med så mycket som 30 %. Jag tror det ger sig själv när man springer mycket. Ju mer mil man springer, desto bättre kalibreras mönstergeneratorn så att man finner sin individuella optimala stegfrekvens. Nybörjare tar nästan alltid få steg, men i takt med att man springer ökar också stegfrekvensen. Hjärnstammen vet bäst, men vi kan nog gradvis programmera om den från de högre regionerna i hjärnan genom träning. Det kan inte en kackerlacka göra. Den har inga högre regioner i hjärnan, men den tycks klara sig bra ändå. 

Lyfter man upp en liten bebis på två ben så börjar den genast att "gå" rytmiskt med benen. Människan har en CPG bestående av två strukturer: en struktur i ryggmärgen som skapar rytm och sekvens för att koordinera musklerna på ett mekaniskt urverksmässigt sätt och en struktur i hjärnstammen som kalibrerar tempot. Båda strukturerna är gamla - hjärnstammen är en del av reptilhjärnan - och ser ungefär likadana ut som för alla djur. Ryggmärgen ser till att vi håller oss på benen och inte faller framlänges, medan hjärnstammen under årmiljoner ställt in steglängd och frekvens för varje given hastighet. Människan kan medvetet köra över denna medfödda kunskap, men det är krävande. Ben och armar vill svänga i takt. Pröva att byta håll på armarna och låt högerarmen svänga samtidigt som ditt högerben, så får du se. Inte lätt, för att inte säga omöjligt.

Men människan är en läraktig apa som till viss del kan frigöra sig från hjärnstammens konservativa värderingar. Om man springer med en frekvens på 160 steg så kanske målet bör vara att nå minst 180 steg per minut. Kognitiva ledtrådar, musik i 180-takt och annat kan leda hjärnstammen rätt. Men springer man mycket, blir det förmodligen rätt till slut. Att springa är att träna hjärnan och optimera systemet och då ökar frekvensen naturligt. Man kan lära sig, precis som en duktig och flitig pianospelare kan lära sig att spela olika rytmer med sina båda händer. Det sägs att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på någonting så det är ingen ide att sitta här och skriva. Bäst att ta sig en löptur. :)

Tre dagar efteråt

Tre dagar efter Stockholm Marathon har man fått lite perspektiv. Då var jag både nöjd och missnöjd. Nöjd med tävlingen och att jag överhuvudtaget klarade det, men lite missnöjd med tiden. Jag ville så fort som möjligt radera detta personbästa. Fast jag är nog alltid lite missnöjd med mina prestationer. Vad det än gäller. Så missnöjet får jag ta med en nypa salt och lita på folk som säger att det var bra gjort för en debutant. Hade allt gått perfekt hade jag kanske inte lärt mig lika mycket. Det är av misstag och fel man lär sig något. När man gör rätt behöver man inte förändra någonting. När man gör fel måste man tänka om och att tänka om leder till omkopplingar i hjärnan. Man ska inte tänka om som i "om bara det och det hade hänt", utan verkligen ändra på det som gick fel. Till nästa år ska jag springa hela vintern och jag ska springa fler långa pass och jag ska skaffa ett par skor som är ett nummer större.

Bilresan hem var också en mara. Det var inte lätt att ta sig ut ur bilen och folk som såg mig trodde kanske jag var full. Men nu känns det ganska bra. Det känns bättre i vänsterknät. Däremot har jag haft rejäl träningsvärk och det går inte fort i nerförtrapporna. Träningsvärk är anpassning och nästa gång jag springer långt går det bättre.

Det blir inte mycket träning den här veckan, men jag håller igång med promenader - jag måste hålla topplaceringen i stegtävlingen på wellstep. Alla säger att det är viktigt att vila och återhämta sig ordentligt efter ett maraton, det är en kraftansträning utöver det normala. Man är utsliten både fysiskt och psykiskt och jag börjar inte träna förrän lusten att träna återkommer.

Kanske jag har PMS
Jag tror att jag drabbats lite av PMS - Post Marathon Syndrome. Det är tydligen en vanlig åkomma bland maratonlöpare efter ett lopp. Man har siktat länge - planerat och tränat - med ett mål i sikte och när det är uppnått uppstår en inre tomhet. Vad ska man fylla dagarna med och vad ska man nu sikta mot? Dagarna efter ett maraton kan man varken springa eller ens tänka på att springa och eftersom löpning varit huvudfokus i månader är det svårt att se det man inte sett förut. Kanske man ska ta sig tid att göra det under de här veckorna. När man springer genom livet och tar tre trappsteg åt gången missar man två.

Jag googlade för att ta reda på vad PMS är för något och jag hittade en bra sammanfattning här.

Det fanns 20 olika symptom: tio psykiska och tio fysiska. Jag hade många av de psykologiska symtomen, minst 7/10. Däremot inte så många av de fysiska symptomen. Jag har varken ömma bröst eller svullen buk. De föreslagna behandlingarna verkade lite underliga. I och för sig kan jag kanske föra pms-dagbok, det är bara att läsa bloggen. Men hormonbehandling känns som att gå lite väl långt. Så illa är det inte ;).

Kommande lopp
Jag anmälde mig till nästa års Stockholm Marathon i måndags. Det går den 2 juni 2012. Jag vill inte riskera att missa nästa år. Ingmarie ska påminna mig att springa när jag snöar in för mycket på skidor inför Vasaloppet. Minst två löppass i veckan från november till mars. Jäklar vad stark jag kommer att vara till Stockholm Marathon 2012 :).

Höga kusten halvmaraton måste jag nog springa. Det är så nära och jag vill gärna slå mitt personbästa från Icaloppet på 1,43,58. Det borde jag göra, trots att det är en kuperad bana. Det är inget lopp för rekordjakt, men jag räknar med att vara så pass mycket bättre till hösten.

Jag läste att Vasaloppet fulltecknades redan igår. Det brukar bli fullbokat först till hösten, men just nu går det en träningsvåg genom landet. Sverige springer och åker skidor och man måste var ute i god tid.

Mitt första maraton

Oj, vilken upplevelse! Stockhom Marathon överträffade alla förväntningar. Om du inte har sprungit Stockholm Marathon tidigare så börja träna för det nu.
  
Jag gick ganska tidigt till Stadion för att fixa nummerlapp och för att känna av stämningen. Plötsligt befann jag mig i ett folkhav av löpare. Jag spanade efter några bloggvänner, men jag såg inga. Det hade varit kul att se några på riktigt och få goda råd i sista minuten. Det kanske beror på att jag är rätt kass på ansikten, enligt testet jag gjorde i höstas. Eller så var jag bara fokuserad på loppet.

Jag hade med mig en utskrift från resultatet i Icaloppet och det räckte för att seeda upp mig till grupp D. Det var verkligen en annorlunda känsla att springa gatlopp genom hejande folkmassor jämfört med att springa ett litet lopp hemmavid. Det gick hur bra som helst till en början och jag tänkte positiva tankar som att det är det här jag vill och jag ville nästan inte att det skulle ta slut. Den sista tanken byttes dock snart mot sin motsats.

När jag kom ut på Gärdet - det som Daniel kallar Mordor - blev jag nästan full i skratt. Löpare i massor avvek mot höger ner i buskarna - det såg ut som maraton för inkontinenta i Silly Olympiad.

Det var verkligen ingen brist på drickakontroller och i det svala vädret svettades man dessutom inte så mycket. Jag klarade Gärdet bra och de backar som jag sprang i kändes knappast alls. De var ju ingenting motför backarna hemma. Jag kände mig jättestark och tanken att jag skulle klara det gav nästan euforiska känslor.

Efter 30 km låg jag på en förväntad sluttid runt 3,40 och jag kände mig hur stark som helst och känslan att jag skulle klara det fyllde mig med självförtroende. Jag hade varit lite osäker innan eftersom jag bara sprungit i tio veckor och det längsta var ett pass på 30 km och det längsta på asfalt var 21 km. Mycket riktigt var det efter 30 km som benen började protestera. Jag kände mig pigg och stark, men benen gjorde ont. De blev bara sämre och sämre och det var på ren tjurighet som jag sprang de sista 5-6 kilometrarna.

Surfar in på en tsunami av dopamin
Det var en märklig känsla att springa in på Stadion. Det kändes som om publiken gjorde vågen därinne och jag surfade på en tsunami av dopamin - hjärnans belönings- och glädjesubstans nummer ett. Det gällde bara att hålla balansen ända in i mål. Efter målgången kunde jag nätt och jämt hålla mig på benen. Sen kunde jag inte ta ett steg till. De tog en evighet att ta sig från stadion till ip och sedan ytterligare en evighet att ta sig hem till hotellet. Jag staplade omkring som Dr House med ett styvt vänsterben och mötte många leende människor som nog tänkte något i stil med: Jaja, så går det om man springer så sjukt långt. Tiden blev 3,54,21. Inte illa för en debutant och något att slå nästa år eller kanske redan i höst. 

Jag klarade loppet tillsammans med 20 000 andra. Alla med sin historia, sina förberedelser och tankar före, under och efter loppet.

Tyvärr blev det inga bilder på min målspurt för min fotograf fastnade i shoppingträsket.

Jag är frälst
Jag kände mig lättad och glad, men också lite orolig att jag gjort något dumt och skadat mig för resten av säsongen. Det var som efter Vasaloppet då jag nästan körde sönder kroppen. Det går inte att bryta när det bara är tio km kvar.

Det spelades musik efter banan och det skapade en härlig stämning och tillsammans med allt folk så var det en riktig folkfest. Frälsningsarméns orkester kändes dock inte särskilt uppmuntrande med sitt "Närmare Gud till dig" och den var helt bortkastad på mig. Jag är redan frälst. Och fram till 30 km var jag i sjunde himlen. Nästa år ska jag springa igen och då ska jag klara 3,35. Det är ett löfte. Nu är det bara 364 dagar kvar.

Maratondebuten närmar sig

Nu är det två dagar kvar, eller för att vara mer exakt: 43 timmar och 12 minuter kvar till start och drygt 47 timmar kvar till målgång. Om allt går som det ska. Det var en liten chanstagning att anmäla mig så tidigt till maraton, men jag kunde inte vänta till hösten.

Igår var jag ute och sprang 8 km lite lätt. För första gången på länge kände jag av benen. Men det är mycket man inbillar sig nu och bloggen borde döpas om till Hjärnspöken. Först gjorde det ont i höger knä, sedan i vänster. Smärtan åkte fram och tillbaka som en pingpongboll mellan knäna och sedan for den runt som en kula i ett utflippat flipperspel. Jag kände av hälsenan, benhinnorna, ryggslutet och huvudet. Jag hade ont i varje känd kroppsdel och i en del okända också, för den delen. Men mest uppe i huvudet. Där var det frispel. Dr House hade gett mig diagnosen SMS - Stockholm Marathon Syndrome - och sedan tiltat till mig med en rejäl spark i baken.

Zombiebussen
Dum som jag är åkte jag buss in till jobbet i morse. Zombiebussen som går 6.55. Det är en sovbuss och det finns en outtalad regel om att man inte får prata. En lång kö med busspendlare går på, sätter sig och faller sedan ihop på sin plats och faller i koma. Men idag satt nästan alla och hostade, snörvlade, fräste och nös. Många hade röda ögon och såg ut som nyvakna dreglande zombier. Jag satt på helspänn så att ingen zombie skulle börja äta på mig. Bussluften var tät av virus och mikrober och jag tog ett djupt andetag då jag äntligen kom ut i den ur mikrobsynpunkt friska sundsvallsluften. Det var inte mycket bättre på jobbet. Där hostades det också. Jag skulle jobbat hemifrån idag. Dessutom fick jag höra att jag lät skrovlig på rösten av två trovärdiga personer. 

Hon som satt bredvid mig i bussen såg ut ungefär så här.

Uppladdning
Min uppladdning består i att fylla glykogenlagren genom att äta 70 % kolhydrater per dag från och med igår och mycket extra nitrater - mest i form av rödbetsjuice - för att spänna ut blodkärlen. Det fanns inte pasta på stenåldern, men å andra sidan sprang de knappast maratonlopp på gränsen av sin förmåga. De körde lite lugnare pass när de tröttade ut byten på savannen och klarade sig bra utan glykogenlager fyllda till brädden. Enligt paleolight-dieten är det dessutom inte fel att äta pasta eftersom det ingår i den erkänt hälsosamma medelhavsdieten, man ska bara se till att det inte blir för mycket av det. Men tre dagar före tävling är det helt rätt. 

Johan Renström springer över Västerbron och inser plötsligt att han har glömt nummerlappen.

Stockholm - Here I Come
Sådärja, nu har jag skrivit av mig lite ångest inför loppet. Nu kan jag packa inför morgondagens dryga bilresa. Jag läser igenom Staffans och Daniels beskrivningar av loppet en sista gång och försöker se mig själv springa i mål med uppsträckta händer på tiden 3.xx.xx.

Tremil, metabolism och mitokondrier

Idag - en vecka efter icaloppet och två veckor före Stockholm Marathon - var det dags att testa ett riktigt distanspass. Tre mil i hyggligt tempo var målet för dagen. Jag har inte sprungit tre mil sedan i höstas och då blev jag väldigt trött och det gjorde ont i benen. I år har jag redan hunnit springa flera pass över 20 km och ett halvmaraton, så jag hade ganska höga förväntningar. Målet med passet var att ligga på 5:30/km och sedan avsluta med lite högre tempo de sista 3-4 kilometrarna. Om jag klarade det så borde jag ha en chans på 3,45 i Stockholm Marathon, resonerade jag. Det är ju bara 12 km till och då springer jag lite hårdare. Tre mil med en stark avslutning så att jag stärker självförtroendet.

Det blev två rundor runt sjön vid stugan, vilket blev ganska exakt 30 km. Det har regnat i flera dagar men just när jag sprang var det uppehåll. Det var nätt och jämt, det var som om molnen var fyllda till bredden och bara väntade på att hälla ut sitt innehåll över mig.


Tiden blev 2,40 på den relativt flacka banan. Jag sprang i lagom tempo och ökade farten något på slutet. (Dessutom gav det nästan 30 000 steg till stegräknartävlingen. Nu rycker jag:) ) Om det inte blir för varmt så känns det ganska säkert att jag kommer under 4 timmar och jag har chans att klara 3,45 också. 


Vila sig i form
Den kommande veckan kommer jag att minska träningen med 30-40% och sista veckan blir ännu lugnare. Det blir inga långa pass och jag kommer att springa i lite lugnare tempo så att kroppen byggs upp. Det är svårt rent psykiskt. Man är inte van att träna mindre och att bryta vanor är inte alltid lätt. Man har byggt upp en så stark mental bild att ju mer man tränar desto bättre. Att plötsligt skära ner på träningen ger nästan abstinenssymptom. Men att vila de sista veckorna är bättre än att träna. Kroppen får tid att reparera småskador och under vilan lagrar kroppen upp glykogen, enzymer, antioxidanter och hormoner. Dessa lager utarmas när man tränar hårt och en utarmad kropp är mer mottaglig för infektioner. Nu när jag vilar minskar istället risken för sjukdom. Man vilar sig stark helt enkelt.

Full fart mot personbästa

Jag såg att min målgång i icaloppet var filmad av racetimer. Här spurtar jag förbi en löpare i mål. Men det ser slitsamt ut och snart ska jag springa dubbelt så långt.

Livslängd kopplad till metabolism
Att äta tomma kalorier är onödigt och det kan vara värt att ödsla lite viljestyrka på att frigöra sig från beroendet av dessa. Tidigare har man sett att metabolism och åldrande är nära sammankopplat när det gäller möss, men i en ny amerikansk studie fann man att detta också gäller människor. Det gäller dock inte ökad energiförbrukning p g a träning, utan själva grundförbränningen som vi har i viloläge. Att äta bra kalorier är således viktigt. Att reducera dem till ett minimum som förespråkare av kalorirestriktion hävdar är inte lätt, men man kan åtminstone ta bort de helt och hållet onödiga kalorierna som inte bara gör oss feta, de gör förmodligen så att våra organ åldras fortare också.

Tomma kalorier skyndar på åldrandet.

Spännande forskning om mitokondrier
Mitokondrierna är cellens - och därmed hela kroppens - kraftverk. Forskare vid Göteborgs universitet har nu identifierat en sorts proteiner i mitokondrierna som kan fördröja uppkomsten av åldersrelaterade sjukdomar och öka livslängden när de avlägsnas. Proteinerna kallas MTC-proteiner. Om någon av dessa MTC-proteiner saknas, så anpassas de övriga MTC-proteinerna vilket stabiliserar arvsmassan och förbättrar cellens förmåga att avlägsna skadade och skadliga proteiner. Det tycks också som om denna MTC-beroende kontroll av åldrandet använder samma signalvägar som aktiveras vid kalorirestriktion - något som förlänger livet hos åtminstone jäst, möss och apor och förmodligen också människor.

"Genom att påverka MTC-proteinernas aktivitet skulle man möjligen kunna skapa positiva effekter på cellens förmåga att senarelägga uppkomsten av åldersrelaterade sjukdomar. Det kan handla både om sjukdomar som är relaterade till arvsmassans instabilitet, som cancer, eller skadliga proteiner, som Alzheimers och Parkinson. I dagsläget är det dock bara spekulationer och den exakta mekanismen bakom MTC-proteinernas roll i åldrandeprocessen är ett fascinerande fråga som återstår att lösa.", säger Thomas Nyström, vid institutionen för cell-och molekylärbiologi .

Jag har fått SMS - Stockholm Marathon Syndrome

Jag har drabbats av SMS - Stockholm Marathon Syndrome. Det har kommit krypande. Första gången jag kände av det var veckan efter Vasaloppet. Man kanske bara kan vara besatt av ett vansinne i taget? När värken och smärtan efter loppet i Mora börjde avta, ersattes det av en diffus, krypande känsla i benen. Det var som om de ropade: Spring med oss. Jag ställde in skidorna och började springa och ju mer jag springer, desto mer tar SMS över mitt liv.

Jag tror att det är tusentals som har drabbats. Jag ser folk som springer längs vägarna med syndromet skrivet i pannan. När man själv är drabbad är det så tydligt. En samtidigt både målmedveten och skräckslagen, blank blick. Jag tror nybörjare är värst utsatta, vi är oförberedda och SMS frodas i ovisshet. Syndromet fyller upp alla kunskapsluckor och osäkerheter.

Det finns olika grader och jag har den allvarligaste sorten av SMS. Allt jag gör ses i relief mot Stockholm Marathon. Livet snurrar runt maratonaxeln i stadigt 5:00-tempo. Det finns en tid före och det kanske finns ett liv efteråt. Nu är det 17 dagar kvar till Stockholm Marathon. Sen räknar man timmar, sedan minuter och till sist sekunder: 3-2-1- GOO!

Jag förstod att jag var drabbad en dag då jag sprang i ösregn. Gatorna var tomma. Alla människor satt inne och myste. Jag mötte några andra löpare. Då förstod jag att jag inte var ensam. De hade också SMS. Jag är ganska säker på det. De hade något beslutsamt i blicken. 

Jag tror att SMS går över i samma stund som man passerar mållinjen. Att springa Stockholm Marathon är en katarsis - en rening - för själen. Det krävs kanske 42 kilometers plåga för att bli fri från stockholmssyndromet. Men är man fri? Eller har man bara börjat utveckla en relation till sin kidnappare, vilket gett namn åt ett annat syndrom? Det kanske är en omedveten del av hjärnan som bli kidnappad. Man säger "aldrig mer", men anmäler sig till nästa år utan att riktigt förstå varför. Så var det med Vasaloppet. Jag anmälde mig så fort jag kunde efter målgången. Trots att jag tänkte "aldrig mer", medan jag åkte.

En del blir beroende av Vasaloppet, andra av Stockholm Marathon. Själv är jag en periodare som både smygspringer under veckorna och tar sig en eller två rejäla löpturer på helgerna. Sen vilar jag på måndagen. Det är veckans vita dag i träningsdagboken.

Träningen
Jag har tagit det väldigt lugnt efter icaloppet. Jag tänkte springa en tur på Åland när vi var där med jobbet tidigare i veckan, men det blev bara en promenad genom Mariehamn. Jag såg några som löptränade uppe på däck tidigt på morgonen. De hade säkert långt gången SMS.

Det var varmt söderut och man blev påmind om att det kan vara varmt när det är dags för Stockholm Marathon. Det kan bli ett problem, eftersom det tar tid att acklimatisera sig till värme. Jag hoppas det blir varmt till helgen också då jag ska springa min andra tremil i livet. Det ska bli intressant att uppleva hur det känns. Förra gången jag sprang blev jag väldigt trött i benen. Men då hade jag inte SMS.


Idag gick jag ännu en promenad. Det blev 9 000 steg runt Sidsjön. Jag är med i en stegtävling. Det är därför jag går så mycket, haha. Men nu ikväll blir det en liten löptur också. Det är så skönt nu. Det är ljust länge och man kan springa sent tillsammans med alla andra SMS-drabbade.