Se perfekt utan glasögon

Alla med normala synfel kan se perfekt utan glasögon. Det kan vara bra att veta ifall man glömt glasögonen och måste läsa en text på för långt eller på för nära håll. Det enda som krävs är en hand med en tumme och ett pekfinger. Det har nästan alla. Annars kan man också använda en bit kartong och en penna.

Så här gör man. Ta pennan och gör ett litet hål i kartongen, eller bilda ett pyttelitet hål med tummen och pekfingret. Titta sedan genom hålet på en text som du inte ser i vanliga fall. Det bör vara ganska ljust. Texten kommer att vara hur tydlig som helst. Det enda problemet är att synfältet är ganska litet. Hur kan det komma sig att ett litet hål fungerar som ett par glasögon?

Man behöver inte vifta med långfingret. Det är hålet som är viktigt, men det hamnade lite ur fokus här:)

I ögat finns en lins som bryter infallande ljus, så att det man vill se skarpt hamnar på en punkt i ögat där syncellerna (tapparna) sitter som tätast. Om en smal ljusstråle träffar ögat, kommer den att träffa näthinnan på ett mycket begränsat område. Det är det som sker när man tittar genom ett litet hål. Då kan man, utan att kisa, uppleva nästan perfekt syn. Synen förbättras alltså av att man blockerar ljus, inte av att man böjer ljus. En förutsättning är att det är ljust, helst solsken. Om det är mörkt räcker inte ljuset riktigt till, så det kan vara lite vanskligt att titta genom små hål på bio. Men det går.

Hur fungerar det?
Små hål fungerar alltså som linser, som ett par glasögon. Hur? Tänk dig att du står i ett mörkt rum med ett litet fönster. Du tittar ut på landskapet. När du står nära fönstret kan du se hela landskapet - ett rött hus till vänster, ett stort grönt träd i mitten, och en blå lastbil till höger. Sen backar du tillbaka mot väggen. Synfältet smalnar av, till slut ser du bara en del av trädet. Om du rör dig åt höger kan du se det röda huset, om du flyttar dig till vänster kan du se den blå lastbilen. Från varje ställe längre bakåt i rummet nära den bakre väggen, kan du bara se en liten bit av utsidan genom fönstret.

Litet synfält men bättre skärpa. Bild: The Independent.

Vänd dig sedan och titta på den bakre väggen. Om det är ljust ute, kommer du att se en suddig bild av utsikten som projiceras på den bakre väggen. Det gröna trädet reflekterar grönt ljus rakt genom fönstret mitt på den bakre väggen. Den blå lastbilen reflekterar blått ljus genom fönstret på det ställe på väggen där du stod när du såg den blå lastbilen. Ljuset som kommer in från utsidan går genom fönstret i raka linjer. Där den bakre väggen har en siktlinje till lastbilen kommer den att träffas av blått ljus. Överallt där man kan se trädet faller det in grönt ljus.

Om du gör fönstret mindre, kommer bilden på bakväggen bli mörkare, eftersom det kommer in mindre ljus. Bilden blir även mindre suddig, eftersom antalet platser utanför som kan ses från en given plats på den bakre väggen har minskat.

Hur det fungerar i princip. Bild: myopia.org

Det är det som händer när du tittar genom ett litet hål. Ögongloben är som det mörka rummet, näthinnan är som den bakre väggen och hålet är som ett litet fönster. Ögats lins befinner sig mellan hålet och näthinnan och fokuserar ljuset. Det är nu mycket enklare eftersom hålet begränsar antalet infallande ljusstrålar och ger en viss fokusering på egen hand, vilket förbättrar skärpan.

Nuförtiden behöver man inte göra små hål för att se bra på håll. Man kan se genom kameran i sin mobil. På nära håll är dock hål bättre, tycker jag. Åtminstone jämfört med iPhone 5. Bild: MacWorld.

Närsynthet allt vanligare
Synen är viktig för människan. En stor del av hjärnan används till att fånga in ljus, leda till baksidan av hjärnan och sedan konstruera en bild av omvärlden. Det är därför en smula märkligt att så många människor är närsynta. 1970 var 25 % av alla amerikaner närsynta, nu är siffran 42 %. Det är en ökning med 66 %. Ju "högre" utvecklat ett samhälle är, desto fler närsynta. Förutom gener måste det också finnas en miljöfaktor som aktiverar generna för närsynthet. Vi skulle inte ha överlevt som art om vi inte kunde se var vi satte ner fötterna eller inte kunde skilja en buske från ett lejon.

George skulle inte ha en chans på savannen där lejon smyger omkring.

1969 undersöktes inuiter på Grönland. Det visade sig att endast 1,5 procent av inuiterna över 40 år var närsynta. I gruppen yngre inuiter var dock hälften närsynta. De yngre inuiterna vistades mer inomhus, de läste mer och de åt en västerländsk kost med mycket snabba kolhydrater. Allt detta kan bidra till närsynthet.

Ljus från solen ger 30-100 000 lux, medan ljus från lampor ger 50-500 lux. T o m under en mulen dag är ljuset starkare utomhus än inne. En teori är att det dunkla ljuset från lampor ger hjärnan en suddig bild av föremål på nära håll, vilket leder till att hjärnan skickar en signal om att öka tillväxten där bilden är suddig. Det medför att avståndet mellan lins och näthinna ökar och att föremål som ligger långt borta blir suddiga.

Närsynta djur är inte lika bra på att föra sina gener vidare. Bild Outdoor Oddities.

Studier visar också att barn som vistas mycket utomhus, är mindre närsynta än innebarn. Den som är inomhus ser ingen horisont. Alla objekt ligger nära - och numer med paddor och mobiler ännu närmare -  och eftersom allt i naturen handlar om anpassning, så kan man gissa att ögat på inomhusbarn har anpassat sig till att se föremål i halvdunkel som ligger nära. Det är ingen idé att försöka se en horisont som inte finns. När man är ute tittar man ut mot horisonten och i nästa ögonblick på ett träd en meter ifrån och sedan kanske man tittar upp i trädet. Ögats lins arbetar ständigt. En lins som fixerar blicken vid en datorskärm eller en boksida rör sig inte alls.

Höga Kusten Trail på lördag
Nu är det bara några dagar kvar till Höga Kusten Trail. Jag sprang ett löppass idag på lunchen tillsammans med Fredrik. Det blev drygt 7 km längs Selångersån i soligt väder. Det kanske blev det sista passet innan tävlingen. Det har känts tungt i några veckor och jag har inte tränat så mycket som jag borde, men förra veckan fick jag till två lite längre löppass på 17 resp 25 km. Framför allt ska det bli en upplevelse att springa i Skuleskogen och jag hoppas det blir vackert väder och klar utsikt ut mot kusten.

Fler sidor om den märkliga synförmågan

Blindsyn

Fula kändisar

Hur kan man missa en gorilla?

Vintertid

Mörkret föll över oss i helgen och det norra halvklotet lutar sig allt längre bort från solen. Vi som bor i norr lever nu större delen av dagen i skuggan av vår egen planet, i en suddig, grådaskig värld. Det är som gråast nu innan snön sprider det ljus som finns. Solljus är nödvändigt av minst två anledningar, det reglerar vår sömnrytm och det producerar vitamin D i huden. Den första uppgiften fullföljer den någorlunda om man ser till att hålla sig ute mitt på dagen, den andra uppgiften är solen alldeles för svag för just nu. Nu måste vi nordbor knapra piller. Det är nästan omöjligt att få i sig vitamin D enbart genom kosten och det är ett viktigt vitamin; det påverkar nästan 1 % av alla våra gener och fungerar mer som ett hormon än som ett vitamin. Förutom dessa två viktiga uppgifter kanske solen också påverkar vår syn. En del forskare spekulerar i att närsynthet orsakas av brist på solljus.

På jordens mörka sida
Vi som halva året lever på jordens skuggsida har faktiskt större hjärnor än folk som lever närmare ekvatorn. Ju längre från ekvatorn, desto större hjärnor, enligt brittiska forskare. Men det betyder inte att norrlänningar är smartare än sörlänningar. Däremot är folk som lever på norra halvklotet bättre på att utnyttja det sparsamma ljuset under vinterhalvåret. Anpassningen av de nordliga hjärnorna har tagit hundratals generationer, vilket är snabbt i evolutionära sammanhang. Tack vare en större hjärna har vi nordbor alltså plats för ett större visuellt system, vilket måste ha varit oerhört viktigt före det elektriska ljuset.

Människan är extremt beroende av syn och ljus och en stor del av vår hjärna upptas av synen. Att se är en komplicerad process, ljuset som faller in genom pupillen bearbetas i olika delar av hjärnan och ger oss en upplevelse av världen därute som om det fanns en liten filmkamera i hjärnan. Men därinne är det mörkt som i en nedsläckt biosalong. Ljuset omvandlas till informationsbitar som sedan tolkas och görs till en upplevelse av en sammanhängande värld och vi ser bara en bråkdel av det vi tror att vi ser. Pröva att ställa dig framför en spegel och flytta blicken. Vi ser aldrig pupillerna röra sig, fast de uppenbarligen rör sig (vilket en kompis kan bekräfta). Vi är blinda när vi flyttar blicken. Hjärnan skapar en upplevelse av ett kontinuerligt seende. Det är därför som man ibland upplever att sekundvisaren tycks dröja kvar när man tittar på den. Det inträffar om man flyttar blicken från klockan utan att röra huvudet och sedan flyttar blicken tillbaka till klockan. Hjärnan manipulerar tidpunkterna genom att föregripa bilden av sekundvisaren innan du ser den och därför upplever vi att sekunden dröjer kvar extra länge. Dessutom har vi två stora hål i synfältet, de så kallade blinda fläckarna. Men vi ser dem inte, såvida man inte gör ett experiment. Som om det inte vore tillräckligt skulle de allra flesta av oss missa en gorilla som vi inte förväntar oss att se. 

Sol och närsynthet
Synen är viktig, därför är det lite märkligt att så många människor är närsynta. 1970 var 25 % av alla amerikaner närsynta, nu är siffran 42 %. Ju "högre" utvecklat ett samhälle är, desto fler närsynta. Jag har aldrig riktigt trott på optikernas förklaring att det enbart handlar om gener. Det borde finnas en miljöfaktor också som aktiverar generna för närsynthet. Vi skulle inte ha överlevt som art om vi sprang in i träd hela tiden. Inget djur gör det, vad jag vet. Pingviner är i och för sig närsynta, men det beror på att deras ögon är anpassade för att se under vatten. På Antarktis finns det dessutom inga träd att springa in i.

Nyligen kom det en studie som visade att barn som vistades mycket utomhus, var mindre närsynta än innebarn. Den som befinner sig inne ser ingen horisont. Alla objekt ligger nära och eftersom allt i naturen handlar om anpassning, så kan man gissa att ögat har anpassat sig till att se föremål som ligger nära. Det är ingen idé att försöka se en horisont som inte finns.

Det ljus vi får från solen är av ett helt annat slag (30-100 000 lux) än det ljus som vi får från lampor (50-500 lux). T o m under en mulen dag är ljuset starkare utomhus än inne. Det kanske är så att det svaga, dunkla ljuset från lampor ger hjärnan en suddig bild av föremål på nära håll, som leksaker och bokstäver, och kanske hjärnan därför skickar tillbaka en signal om att öka tillväxten där bilden är suddig, vilket leder till att avståndet mellan lins och näthinna blir för stort och får föremål som ligger långt borta att bli suddiga istället. Det låter som en intressant hypotes. Särskilt nu när det är mörkt borde barn (och vuxna) vara ute så mycket som möjligt mitt på dagen och ta vara på det ljus som solen sprider ut.  

Förmodligen finns det flera förklaringar och bristen på solljus kan vara en. 1969 undersökte man inuiterna i Alaska och bland dem var endast 1,5 procent närsynta av de som var över 40 år. I gruppen yngre inuiter var dock hälften närsynta. De satt mer inomhus och läste böcker i skolan och de åt modern mat. Enligt en teori leder snabba kolhydrater till överdriven vävnadstillväxt och i tonåren så skenar barnen iväg och växer alldeles för fort för att ögat ska hinna anpassa sig. Vi blir dessutom allt längre och det kanske samvarierar med närsynthet.

Träningen
Ja, det här är ju en löparblogg, tror jag. Som bloggen Springjonas skriver, blir inläggen här ibland lite mer som essäer :). Men jag brukar i alla fall avsluta med lite bloggande i slutet, för att det ska bli någon slags tråd som leder fram till mitt stora löparmål - ett ultralopp. Just nu ligger det långt bort i horisonten. Jag försöker fokusera blicken på målet därborta i fjärran, men det är tungt nu under de mörka, närsynta månaderna. Det är lättare på helgerna då jag springer i dagsljus. Det känns faktiskt som att jag kan springa hur långt som helst då. Det är inte antalet kilometer som begränsar mig, det är tiden. Jag kan stanna klockan, men inte tiden. Den här helgen fick vi i alla fall en extratimme och den tog jag ut mig i löparspåret under lördagen.

Jag trotsade regnet och gick skidgång på söndagen med slumpartade inslag av älglufs och igår körde jag core, styrketräning och lite löpning på löpband. Numer är tisdagar (oftast) min vilodag, vilket blir lagom inför morgondagens crossfitpass på Ego som jag blivit bjuden på. Det ska bli spännande. Jag utlovar en recension av det passet i veckan. Om jag nu överlever ...