För några år sedan läste jag om en studie där forskare minskade löpares effektiva kroppsvikt med 5–10 procent för att se hur det påverkade prestationen. Resultatet pekade på tydliga förbättringar – flera procent snabbare tider på både 5 och 10 kilometer.
Rent mekaniskt är det logiskt. Det kostar energi att förflytta kroppens massa uppåt i varje steg.
När teorin mötte verkligheten
Jag bestämde mig därför för att gå ner fem kilo inför ett lopp. Jag lyckades. Jag kände mig lätt på startlinjen. Men jag blev inte snabbare.
Jag tappade kontrollen över kroppen. Magen krånglade. Tröttheten slog till tidigt. Motivationen försvann. Jag började gå halvvägs och stapplade i mål på min sämsta tid någonsin. Jag lärde mig att kroppen kräver bränsle. Sedan dess äter jag därefter.
Varför? För att människan inte är en maskin. Vi är biologiska överlevnadsmaskiner.
Fett är inte dödvikt. Fettvävnad fungerar som ...
Läs fortsättningen här.
