Risken för skador är störst för nybörjare och för personer som tävlar mycket. Jag är vare sig nybörjare eller tävlar särskilt mycket och det kanske är därför jag varit skadefri hela mitt löparliv. Det är bara på tävlingar som jag drabbats av kramp eller fått ont, men det har gått över nästan direkt.
Den 20 februari springer jag Höga Kusten Winter Trail (HKWT) - mitt första lopp på väldigt länge och jag är inte rädd för skador, däremot är jag rädd för kramp.
Skidåkning är bästa komplementet och ger bra variation. Dagen efter ett långpass löpning i skoterspår kan jag spara benen och jobba med hjärtat och överkropp i skidspåren.
Jag får bara kramp när jag springer tävlingar i Höga kusten. Dessutom på samma ställe - uppför Skuleberget. Det gör mig lite nervös. På HKWT 2019 hade jag en bra tid och placering, men på stigen uppför Skuleberget började det hugga i ena låret. Jag haltade försiktigt uppför ett steg i taget, sedan slog kramp och tillfällig rigor mortis till precis på toppen.
Minus 20 grader och klar luft. Årets vinter har varit perfekt. Kall och solig. Solen värmer en del, men blåsten kyler så att -18 känns som -28.
Tyvärr finns det inget botemedel mot kramp, men studier visar att vinäger eller juice från inlagd saltgurka (som väl också är vinäger) eventuellt kan kortsluta krampsignaler och förkorta förloppet. Kramp är nämligen ett neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.
Det är bara jag och älgar som springer här. Jag såg spår av lodjur också.
Till syvende og sidst handlar det om att vara vältränad och att inte gå över gränsen. Jag har tränat en del extra benstyrka, så jag hoppas det hjälper.
Iskalla kristaller.
Skaren är så hård att det går bra utan skoterspår också.
Kört hårt i uppförsbackar med sandsäck i ryggsäcken. Härliga hårda skoterspår.
Dagens träning avklarad. Det är mer nöje än träning.
Från HKWT 50k 2017. Det var tufft för 3 dm nysnö dagen innan på blankis gjorde det omöjligt att springa. I år blir det bara 35k.
