Ögat är inte en kamera

I sin nya bok om hjärnan berättar Lisa Feldman Barrett om ett mail som hon fick från en före detta soldat. Han undrade om det var något fel på hans hjärna. Som ung rekryt hade han gått i skogen med sin trupp. Plötsligt upptäckte han något som rörde sig. Hjärtat började slå. Han tittade upp och såg en lång rad kamouflerade gerillakrigare. Han lyfte sitt gevär till axeln och siktade mot ledaren som bar på en AK-47:a. Plötsligt känner han en hand på sin axel. ”Skjut inte,” säger hans kompis. "Det är bara en pojke." Han tittade igen. Nu såg han en tioårig pojke som ledde kor längs en stig genom skogen. AK-47:an var en pinne.

Han plågades i flera år efteråt av detta minne. Vad var fel i hjärnan? Men det var inget fel, säger Feldman-Barrett. Det är så hjärnor fungerar. De gör gissningar baserade på förväntningar. 

Ögat är inte, som man trodde tidigare, en kamera som registrerar världen där ute och skapar en bild av världen i hjärnan. Din bild av världen är en konstruktion som skapas av din hjärna. Du ser med hjärnan. Den information som kommer direkt från ögat är i minoritet. Det mesta du ser har du sett förut.

Mannens hjärna utgick från de kunskaper han hade om kriget. Om du befinner dig i en skog med din trupp, lyfter ditt gevär och hjärtat bultar, och något rör sig framför dig, vad är det mest troliga du ser i nästa ögonblick? För mannen var det gerillakrigare. 

Hjärnan gissar

Det gäller inte bara situationer där vapen är inblandade. Samma sak händer när det sker förändringar i din kropp. Din hjärna känner av dessa förändringar innan den får information från organ eller hormoner. Det är inte dina sinnen som styr utan hjärnan. Om du känner törst dricker du vatten. Efter några klunkar känner du dig mindre törstig, men det tar minst 20 minuter innan vattnet faktiskt släcker törsten i cellerna. Vad lindrade din törst? Svaret är hjärnan. Din hjärna förutsåg reaktionen i kroppen och det är den förutsägelsen du upplever. Det är samma fenomen som ligger bakom att du kan skölja munnen med sportdryck och sedan spotta ut den en halvtimme innan du är i mål. Hjärnan gissar att energi är på väg och du känner dig precis lika uppiggad som om du faktiskt tillgodogjort dig drycken. 

Vad föreställer bilden?

Hjärnan är hela tiden på. Din hjärna går på högvarv när den tittar på bilden ovan. Den försöker förstå vad bilden betyder och letar febrilt i sitt arkiv. Du kommer att bli galen om jag inte berättar, så svaret finns här :)

Din hjärna gissar vad signalerna från kroppen betyder. Det gör att generella råd är svåra att ge. En åtgärds effekt är sammankopplad med dina erfarenheter. Om du är trött kanske du blir hungrig och äter ett mellanmål för att bli pigg, för du brukar bli hungrig när du är trött på grund av lite energi. Men du kanske bara är trött. Du behöver sova, inte äta. Det finns fler exempel, men nu är jag trött, eller jag kanske är hungrig? Slutar att skriva gör jag hur som helst.

Hjärnfysikbloggen: Att tro

Vi människor och våra hjärnor är ganska lättlurade, vilket magiker och ficktjuvar vetat länge. Du tror kanske att du ser världen som den är, men det du upplever är alltid hjärnans konstruktion av verkligheten och den tolkningen bygger till största delen på vad du redan vet. Ungefär en tiondel av signalerna till syncentrum kommer från ögonen, resten kommer från andra delar av hjärnan. Du ser till största delen det du förväntar dig att du ska se. Hjärnan ligger alltid steget före och förutsäger vad som ska hända för att öka din chans att överleva. Hjärnan gör smarta prognoser och du tror på din hjärna.

Hjärnor är lättlurade.

Inom idrotten talar man alltmer om det mentala, men ofta ses det mentala som separerat från kroppen och som något som hanteras ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Några illusioner som får hjärnan att vrida sig

Jag har skrivit ganska många inlägg om olika illusioner, bl. a. det här inlägget som förklarar vad en illusion är. Men även om man vet vad det är och vad som händer i hjärnan är de ganska fascinerande. Här är några av mina favoriter:

Det ser ut som bönorna rör sig men det är en stillbild. De rör sig i ditt huvud.

Det ser ut som svarta cirklar men det är vita cirklar överallt om du tittar efter.

Den här skrämmande synvillan skrev jag om här. Titta på korset mellan bilderna så förvandlas skönheterna till karikatyrer. Märkligt, men här är förklaringen.

Va?

Ser du svarta skuggor? Det finns inga.

Den här snurrande damen används lite här och var för att visa om du har en vänster- eller högerhjärna. Men den har ingenting med hjärnhalvor att göra. Det är en internet-myt. Den snurrande damen ser ut att byta håll lite då och då om du tittar på henne. Men hon snurrar faktiskt inte åt något håll, för hon är en platt tvådimensionell bild.

Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

Stabil blick viktigt för löpare

Förra veckan sprang jag förbi ett gäng tjejer som var ute och löptränade. Alla hade hästsvans och svansarna dansade fram och tillbaka i takt med deras samordnade löpsteg. Deras skallar var dock helt stilla, i likhet med min skalle. Annars hade jag inte kunnat göra den iakttagelsen. Det finns något som balanserar huvudet. Detta är särskilt tydligt om man fäster blicken på en punkt långt bort, eller på väggen om man springer på ett löpband. Hela kroppen - armar och ben - pumpar och rör sig, utom blicken som sitter fast som en målsökande laser. Det är nästan så att jag springer i trans, när jag fäster blicken på detta sätt. Det kanske ger ...

Läs mer ...

Håll ögonen på målet

Den som inte vet vart hon ska, vet heller inte när hon kommit fram. När man inte vet, då fyller hjärnan igen luckorna och kanske är det därför som man upplever att det tar längre tid att nå ett okänt mål än ett känt mål? Första gången jag springer eller kör en viss sträcka, känns det längre än nästa gång och sedan blir det bara kortare och kortare.

Alla som tävlat vet att man får nya krafter när man närmar sig målet. När jag sprang ultraloppet Jättelångt i våras var jag osäker på bansträckningen de sista 3 kilometrarna. Det gjorde att jag kände mig tröttare, än om jag känt till sträckan och anat hur långt det var kvar. När jag såg att målet var inom räckhåll kom krafterna tillbaka. Tänk om jag kunnat se målet från första början. Hur hade det varit då?

Avstånd varier
En ny amerikansk studie kanske kan kasta lite ljus över dessa vardagliga observationer. Enligt den är det en bra idé att fokusera på ett mål längre fram längs vägen. Det gör att vägen känns kortare och - märkligt nog - man kommer fram lite fortare. Studien jämförde en "håll ögonen på målet"-strategi med ett mer naturligt sätt att bara se sig om i landskapet. Forskarna bakom studien tror att många som har svårt att komma igång med sin träning borde fokusera på ett mål, eftersom det visade sig att personer som fokuserade på ett mål upplevde att sträckan de skulle gå eller springa var kortare och lättsammare än den verkligen var och de ansträngde sig mer för att nå fram.

Enligt psykologiprofessor Emily Balcetis, som är en av författarna bakom studien, är det svårt för många människor att komma igång med träning, bl a för att avstånden som måste avverkas känns för långa. Hon menar att man genom att fokusera all sin visuella uppmärksamhet på ett specifikt mål, som en byggnad eller ett träd en bit bort, snarare än att låta blicken vandra runt i omgivningen, gör att avståndet verkar kortare, att sträckan avverkas snabbare och att det dessutom känns lättare att träna. Denna studie är relaterad till forskning som publicerade förra året som visade att människor som är överviktiga ser sträckor som längre än de som har normalvikt, särskilt när de inte är motiverade att träna.

I studien genomfördes två experiment: 66 personer, som stod 12 meter från ett kylskåp med kalla drycker, fick i uppgift att uppskatta avståndet till kylskåpet. Hälften av dem hade tränat sin målfokus. Den andra hälften uppskattade avståndet genom att se sig omkring. Det visade sig att de som tränat upp sin målfokus uppfattade sträckan som kortare än de som såg sig omkring.

Samband mellan övervikt och hur lång en sträcka uppfattas. Kroppsvikten påverkar hur vi ser omgivningen. Skärmdump från Emily Balcetis föreläsning på ted. 

I ett andra experiment fick 73 personer gå 20 meter med vikter som motsvarade 15 procent av kroppsvikten. Hälften fick instruktioner om hur de skulle hålla ögonen på målet - och den andra hälften tittade både på mållinje och runt omkring. Resultaten bekräftade forskarnas hypotes att målfokus förändrade synen på distans, hastighet och upplevd ansträngning. Målfokusgruppen upplevde att mållinjen var 28 procent närmare och de avverkade sträckan 23 procent snabbare än den andra gruppen. Målfokusgruppen upplevde dessutom att promenaden var mindre fysiskt ansträngande än den andra gruppen. Allt detta - inte minst att det fysiska arbetet känns lättare - visar att träning med ögonen på målet gör det lättare att komma igång och fortsätta med träning.

Avstånd kan mätas med linjal, men vår hjärna uppfattar avstånd olika. Hur vi tänker, påverkar hur vi uppfattar världen och det sätt vi uppfattar den på, påverkar hur vi tänker. Är man motiverad är sträckan kortare. Om man är man överviktig är sträckan längre. Vi sitter fast i dessa loopar, men genom att bli medveten om våra begränsningar och genom att använda vår viljestyrka, kan vi bryta oss loss och se världen från en annan synvinkel. Men det är alltid en uppfattning.

Bloggar, twittrar, instagrammar och krönikörar
Jag har skaffat ett twitter- och ett instagramkonto. De är på blöjstadiet än så länge. Det dröjer innan jag blir duktig på det, ungefär som det dröjde ett halvår innan jag fick ordning på mina blogginlägg. Jag har skrivit min första krönika för Runner´s World också. Den kommer med i första numret 2015, den 13 januari. Det ska bli spännande att se vad det blir för respons på mina krönikor.

Vad är en illusion?

En vanlig missuppfattning är att vi ser världen som den är. Det kan vi inte. Det är därför det finns så kallade illusioner, men i någon mening rör det sig inte om illusioner utan det är så vi ser världen. Bilderna nedan är inte manipulerade eller missuppfattade, utan det är så vi uppfattar färger och skuggor.

Områdena som markerats med en svart fläck har samma färg. Lägg något över de andra områdena om du tvivlar.

Rutorna A och B har samma färg.

Utvecklingen av det biologiska system som gett oss en visuell uppfattning om omvärlden har begränsats av vissa krav. För det första uppfattar vi endast ett smalt band av all strålning. För det andra har vi inte tillräckligt många fotoreceptorer på näthinnan för att se med bra upplösning. Signalen är således redan full av brus när den når hjärnan. Vi ser bara bra på en liten yta motsvarande en tumnagel på en armlängds avstånd ungefär. För det tredje har vi ett begränsat antal nervceller högre upp i hjärnan som kan bearbeta signalen och göra den till en begriplig bild. För det fjärde måste systemet vara effektivt och energisnålt. För det femte har vi två stora blinda fläckar i vardera synfält. För det sjätte är näthinnan tvådimensionell och hjärnan måste därför skapa en upplevelse av att vi ser tredimensionellt. För det sjunde ser vi världen upp-och ner ... Det går att hålla på hur länge som helst. Om du ser dina egna ögon i spegeln ser du aldrig att pupillerna rör sig, för du är tillfälligt blind när de rör sig och det sker flera gånger i sekunden. Men det är inget vi upplever, för hjärnan skapar en trygg illusion av en färggrann värld som hänger ihop. Det är därför det finns bilder som kallas illusioner. Det är ju på sätt och vis helt fel, för det är så vi ser världen och i så fall vore hela världen en illusion.

Rutan på ovansidan på bilden ovan upplever vi som brun, medan rutan i skuggan ser orange ut. I själva verket är de samma färg. Det vi ser stämmer inte överens med hur verkligheten är beskaffad om man mäter den, eftersom det vi ser är en bild - och det finns inga bilder därute - av verkligheten som hjärnan skapar för att hjälpa oss att överleva. De bilder vi upplever börjar som fotoner från solen som träffar ett föremål, säg ett träd, som absorberar några fotoner och reflekterar resten som sedan färdas genom en fysisk atmosfär innan de når ögat, träffar näthinnan och omvandlas till elektrokemiska signaler som skickas vidare till hjärnan där signalen studsar runt i flera millisekunder. Hjärnans syncentrum tolkar och jämför den inkommande signalen med tidigare erfarenheter, tills vi slutligen upplever en bild av ett träd. Det är flera led mellan verklighet och upplevelse. Det krävs ljus, reflektion, transmittans och näthinnestimulans, innan det överhuvudtaget händer någonting i våra hjärnor. Vår synfömåga är ett sätt för evolutionen att öka chansen för överlevnad genom att utifrån denna yttre stimulans av ögat gissa hur världen som gett upphov till denna stimulans ser ut. Det är bra gissningar. Så bra som de kan bli. Men de är inte sanna avbildningar av verkligheten. Det är fysiskt omöjligt.

Det är samma grå färg på ovan- och undersidan på detta föremål på bilden ovan till vänster. Håll upp en penna eller ett finger över det skuggade strecket så ser du den gråa verkligheten. Den är inte svart-vit. Eller titta på bilden till höger.

Geometri som vi upplever den är inte som den är i verkligheten. Det visar bordet. Roterar man bordet eller använder en linjal, ser man att bordens längd och bredd är exakt lika. Vi ser det på detta sätt för att det varit värdefullt för överlevnaden. Det är inga illusioner, vi kan inte uppleva dem på några andra sätt. Hur vi än tittar och tittar, ser det ut som att bordet till vänster är längre än bordet till höger.

Även vinklar kan uppfattas fel. Vi ser dem på ett sätt men i verkligheten är de på ett annat sätt. Vinklarna på bilden ovan ser olika ut, men alla vinklar är 90 grader. Man kan stirra på de två vinklarna till vänster och enligt vår uppfattning är den gröna spetsigare än den röda, men de är alla 90 grader som man kan se på bilden till höger.

Samma färg men olika bakgrund.

Olika färgbakgrund ger en olika upplevelser av färger. På bilden ovan ser det i ena fallet ut som grönt, i det andra fallet som blått och ljusgrönt.

Alla dessa så kallade illusioner visar att det är så här vi uppfattar verkligheten. Vi ser världen så. Vi kan se dem i verkligheten. Man kan tillverka föremålen fysiskt och ändå vi ser dem så. Var och en kan t ex söka upp en pelare som har någon sorts linje, t ex en rulltrappa, som passerar bakom den och uppleva Poggendorffs illusion. Vi uppfattar det som om linjen bakom pelaren fortsätter lite högre upp, i linje med den blå linjen på bilden ovan. Om det bara fanns en röd linje skulle det se ut som om linjen bröts nedåt. Vi kan inte se det på något annat sätt.

Hur man skapar plats och förlänger tiden

Den här veckan har det varit fullt upp och bloggen har legat i träda, men nu kommer mellandagarna och det finns tid att skriva igen. Fast det blir nog lite jobb också. Dagen innan jul åkte jag och sonen till stugan och inspekterade läget efter den ohyggliga stormen Ivar. Massor av tallar och granar hade vräkts omkull och det var ren tur att inte något hus hade skadats.

Ett träd hade ramlat på "hönshuset", men det var bara en talltopp som inte gjorde någon skada. Till höger inspekterar jag huset ute på klippan och det hade klarat sig nätt och jämnt.

Tallar och granar som blåst omkull. Björkar sitter fast.

En millimeter till så ... Puh ...

Stora huset klarade sig dock bra. Mer grönt än vitt på tomten. På sjön ligger ett tunt lager is och på isen ett tunt lager regnvatten.

Göra plats för livet
När jag är trött orkar jag inte skapa, men jag orkar städa och ta bort sådant som jag inte använder. Det ger tid och plats för annat. Stormar och skogsbränder ger plats för nya ljusa lövträd, utan dem skulle skogarna snart vara täckta av mörka barrträd. Jag tror samma sak gäller oss själva - ibland måste en storm dra genom själen och slita bort allt som man tappat taget om eller som aldrig rotat sig. Det behöver brinna och blåsa ibland.

Jag använder inte Facebook, så därför gick jag ur Facebook. Det var inte så svårt. Man går in på Konto -> Kontoinställningar ->Säkerhet och "Inaktivera ditt konto”. Sen kastade jag alla kläder som jag inte sett på flera år. De har bara hängt i garderoben och tagit plats. Jag avslutade en del andra saker också och gjorde planer för framtiden. Det är skönt att kasta bort och göra sig av med olika beroenden, men samtidigt är jag - som i stort sett alla människor - både beroende och en samlare, så känslan av frihet kanske är en illusion? Robinson Crusoe var fri, men samtidigt väldigt ofri. Och det är väl så det är. Livet är aldrig vare sig det ena eller det andra utan både och, i en ständigt skiftande soppa av beroenden och frihet, förväntningar och tillkortakommanden, liv och död.

Tiden är en illusion
Tiden går fort och långsamt just nu, som om den bromsar in och accelererar om vartannat. När jag inte gör någonting, saktar tiden ner men i efterhand gick den fort. Då jag gör mycket rusar tiden däremot, men i efterhand gick den tiden väldigt långsamt eftersom jag hann med så mycket som tog plats i minnet. Den tid jag inte gör någonting, tar ingen plats och försvinner och blandas ut med alla andra stunder då jag inte gjorde någonting. Så det kanske är bättre att göra någonting än ingenting. Fast ibland måste man göra ingenting … Ibland måste man ingenting, menar jag.

Bild: http://www.moillusions.com/

Tiden är en illusion, fast den är en väldigt envis och övertygande illusion, sa Einstein. Tiden går olika fort i olika hastigheter och gravitiationsfält. Det är inget man tror, utan ett faktum som man kan mäta och som GPS:erna måste ta hänsyn till då de kommunicerar med satelliter - klockorna går saktare på jorden än klockor på en satellit i omloppsbana runt jorden. Tiden har rört sig framåt i 13,72 miljarder år nu. Före det fanns ingen tid, inget rum, inget fram eller bak, upp eller ner, sen eller då, skidspår, snö, mellandagar eller Arne Weise.

Hur man får fart på skidorna
Det dröjde kanske 15 miljoner år innan det fanns vatten i universum. För några år sedan upptäckte astronomerna ett gigantiskt vattenmoln 12 miljarder ljusår bort som bestod av 140 biljoner gånger mer vatten än det finns vatten i världshaven. Så det finns gott om vatten och vatten är ett nödvändigt villkor för snö, men inte ett tillräckligt villkor. Det andra villkoret är kyla och det är alldeles för varmt just nu, trots att norra halvklotet lutar sig så långt det bara går från solen. Jag känner mig desillusionerad, fast jag vet ju att var femte jul är snöfri. Det är fakta. Sånt är livet. Jag har ändå lust att sätta mig i bilen och köra inåt och norrut tills jag möter snö, men det vore ju mer en diagnos som kräver en behandling än en redig handling.

I väntan på snö och skidspår (alla nedblåsta träd måste bort också) kan jag i alla fall tänka på skidor … Har någon tänkt på att det ser ut att gå fortare om man ser åt sidan när man åker skidor? Träden rusar förbi, medan en blick riktad framåt ger en känsla att det går långsamt, som om träden sitter fast i horisonten och rör sig bort med den. Ett exempel på denna illusion kan man se på gif-animationen nedan. Titta rakt fram och sedan på dörrarna vid korridorens sida. Det ser ut att gå olika fort, men det går lika fort. Tiden är konstant vid normala hastigheter.

Hur man förlänger en sekund
Att fånga dagen är ett slitet uttryck och den går inte heller att fånga, men man kan fånga en sekund en kort stund. Om du har en klocka med sekundvisare, håll huvudet stilla och titta först på sekundvisaren och titta sedan så långt bort du kan i synfältet utan att röra huvudet. Kasta sedan en blick, utan att röra huvudet, tillbaka på klockan. Du kommer att uppleva att sekundvisaren står stilla i över en sekund. Upprepa försöket några gånger tills du ser att sekundvisaren dröjer kvar ovanligt länge. Ju längre bort du tittar från klockan, desto längre tycks också sekundvisaren stå stilla. Men kom i håg att hålla huvudet stilla och bara flytta blicken.

Våra hjärnor använder ljus som en fladdermus använder ljud. Fladdermöss skickar korta, snabba ljudstötar i olika riktningar för att bygga upp en "bild" i hjärnan. För att bygga upp en bild, måste våra ögon på samma sätt fånga upp ljusglimtar från yttervärlden. Det sker genom att blicken ständigt förflyttar sig genom att för en bråkdel av en sekund fixera vid något och sedan gå vidare. Dessa ryckiga rörelser mellan fixering kallas sackader. Ögonen flyttar sig tre gånger per sekund och hjärnan bygger i efterhand upp en begriplig bild av yttervärlden. Under själva förflyttningen är vi blinda. Vi är alltså blinda större delen av tiden då vi tittar. Om du inte tror mig, ställ dig då framför en spegel och titta på den ena pupillen och sen den andra, flacka med blicken fram och tillbaka. Du ser inte att pupillerna rör sig för just då är du blind. En kompis som tittar på dina ögon ser rörelserna hur tydligt som helst. Men du ser ingenting. Vi märker inte av denna blindhet, lika lite som vi märker av att vi har två stora hål i vårt synfält en bit ute till höger och vänster (blinda fläcken).

Så här skapar vi en bild av ett ansikte. Varje punkt visar var blicken fokuserat en kort stund. Det är mycket fokus runt ögonen, nästippen och munnen. Hjärnan sammanställer denna information i ett område som kallas Fusiform gyrus. Är detta område skadat känner man inte igen olika ansikten.

För att kompensera för denna tillfälliga blindhet gissar hjärnan vad du borde ha sett medan du var blind. När blicken flyttar sig från ena hörnet av synfältet till klockan, då skapar hjärnan en förväntad bild av klockan med sekundvisare. Om det tar, säg 300 millisekunder, för ögat att flytta sig till sekundvisaren kommer din hjärna att anta att sekundvisaren varit där i 300 millisekunder redan. Därmed kommer sekunden att kännas längre. Det är därför som sekundvisaren tycks dröja sig kvar ibland och nästan kännas som två sekunder.

Hopp och bävan
Jag skulle vilja hålla kvar mellandagarna ett tag också. Det känns riktigt jobbigt att komma tillbaka till kaos nästa år. Det kommer att bli ett jobbigt år och jag vet inte hur jag kommer att göra för att klara av det. Men det är fortfarande kvar några lediga dagar och det finns lite hopp om skidåkning, eftersom vi ska ganska långt norrut till nyår.

Fula kändisar

I fjol upptäckte några studenter av en slump en ny sorts illusion som de kallade the face distortion effect. Nu har de gjort ett youtube-klipp som ytterligare illustrerar denna skrämmande illusion. Se filmen nedan och följ instruktionerna. Det är viktigt att fästa blicken på krysset mellan kändisarna. De kända personerna på båda sidor om krysset upplever du då som karikatyrer och väldigt fula. Du kan sedan se klippet igen och se att kändisarna är lika snygga som vanligt. Brad Pitts symmetriska ansikte följer det gyllene snittet, men matematiken förvrängs i synfältets ytterområden. Varför då, kan man fråga sig?

Studenterna bakom illusionen har ännu inte hittat någon slutgiltig förklaring, men det finns mer eller mindre trovärdiga hypoteser.

Vi vill gärna tro att det vi ser är en perfekt avbildning av verkligheten, men i själva verket är vårt synfält mycket litet. Vi ser skarpt och färggrant där ljuset träffar centralgropen (fovea) på näthinnan och det området är inte större än en tumnagel på en armslängds avstånd. Om du skulle titta upp mot natthimlen, då skulle centralgropen motsvara den upplysta månen. Resten av synfältet är lika diffust som natthimlens blinkande stjärnor.

Våra ögon är en synlig del av hjärnan. Hela hjärnan skyddas av olika hinnor och den yttersta - dura mater eller hjärnhinnan - omsluter också våra ögon med sin vita hinna. Det är som om hjärnan pressat sig ur sin skål för att bättre förstå vad som händer i omvärlden.

Ögats näthinna är full av sinnesceller och särskilt centralgropen är till brädden fylld av en sorts ljuskänsliga celler som kallas tappar. När vi tittar på krysset mellan kändisarna, då faller ljuset från krysset in mot centralgropen och vi ser krysset tydligt och klart, medan ansiktena av kändisarna hamnar i synfältets periferi där ögat mest består av den andra typen av celler - stavar - som utvecklats för att se rörelser, som t ex ett rovdjur som smyger på oss från sidan. Därute är det inte färgerna som är viktiga, utan rörelsen.

Det perifera seendet är dåligt på färger och former, fast vi tror att vi ser färger i periferin. Hjärnan gör kvalificerade gissningar åt oss och vi upplever det som om det finns färg och form i utkanten av våra liv.

När vi ser kändisar som Brad Pitt i periferin, då avslöjar vi hjärnans gissningslek. Hjärnan överdriver formerna och näsorna blir större än de är och ett smalt ansikte blir smalare än det är. Hjärnan tillverkar karikatyrer, överdrivna former. En tiger blir en överdriven tiger, en Pitt blir en överdriven Pitt, osv. Detta faktum kan säkert ha en del praktiska konsekvenser, men det får var och en utforska på egen hand.

Att hjärnan skapar karikatyrer på detta sätt kan vara en förklaring. En annan gissning är att hjärnan försöker skapa en enhet av det den ser. När vi tittar mellan två ansikten, försöker hjärnan blanda samman bilderna till en bild och den bilden blir en burlesk blandning av de båda kändisarna i utkanterna. Hakor förskjuts och näsor växer som en följd av detta. Man kanske ska testa och titta mellan lite folk framöver och se vad som händer. Fast det kanske är bättre att se folk i ögonen, trots allt. Det vore ju tråkigt om man - tja allt kan ju hända - samtidigt råkade träffa Angelina Jolie och Jennifer Aniston och minns det som ett möte med två häxor bara för att man höll blicken emellan dem. Det vore synd.

Mitt namn klarade Stockholm Marathon!
Som jag skrev tidigare sålde jag min startplats till en maratondebutant. Under lördagen följde jag med spänning hur mitt namn sprang genom Stockholm. De sista tio kilometrarna är de värsta, men mitt namn sprang i mål under 5 timmar (4,52). Otroligt bra, med tanke på att min namnbärare bara tränat i fem veckor. Skönt att slippa en brytning i min historik. Hoppas han är nöjd med prestationen.

En snurrig värld

Det var länge sedan jag visade en optisk illusion. En mycket välkänd sådan är den med de roterande ormarna, the rotating snakes. Den har snurrat runt på internet ett tag, närmare bestämt sedan 2003. Nu, nio år efter att den ”uppfanns”, tror forskarna att de vet vad som orsakar denna illusion av rörelse. Svaret hittar man i hjärnan och dess enda synliga del: ögat.

Poängen med illusionen är att ormarna tycks rotera när man tittar på dem. I själva verket är ormarna helt stilla. Den som inte tror det kan ju skriva ut bilden. Även en utskriven orm rör sig på pappret, vilket strider mot fysikens lagar. Alltså är det en illusion.

Våra darrande ögon
För att ta reda på varför ormarna tycks rotera spårade forskarna ögonens rörelser för att se vad som hände därinne i hjärnan. Det gjorde man genom att låta försökspersoner trycka på en knapp varje gång de uppfattade att en orm rörde sig. Ganska snart såg forskarna ett samband mellan illusionen och ett slags ofrivilliga ögonrörelser som kallas mikrosackader.

När vi flyttar blicken, då rör sig ögat blixtsnabbt till nästa fixeringspunkt. Just då - under själva förflyttningen - är vi blinda. Du kan inte se hur din pupill förflyttar sig om du står framför en spegel och flyttar blicken från det ena ögat till det andra. En kompis kan intyga att pupillen rör sig, men du stirrar hela tiden in i en stillastående svart pupill. Hjärnan kompenserar förflyttningen och vi märker inte denna tillfälliga blindhet. Men även under fixeringen - när vi fixerat blicken på ett föremål - rör sig ögat i något som kallas mikrosackader. Utan dessa små och skakiga rörelser skulle vi inte kunna se föremål som står stilla. Vi skulle vara som Tyrannosaurus Rex som bara kunde se mat som rörde på sig.

Mikrosackaderna ser till att uppdatera fotoreceptorerna i ögat, annars skulle signalen till hjärnan bli så svag att objektet sakta tonade bort och försvann. Vi skulle bli snöblinda. Mikrosackaderna ser till att uppdatera bilden av verkligheten och ge den liv.

De små ofrivilliga darrningarna i ögonen stör dock vår uppfattning av rörelse. Om jag är ute och kör bil och en räv kommer springande in på vägen, då behöver jag inte registrera en hel bild av räven i ett ögonblick och sedan ytterligare en ögonblicksbild en stund senare, för att räkna ut hur räven förflyttar sig så att jag kan undvika att krocka med den. Jag får istället in snabba ljusförändringar till ögat och om signalen är tillräckligt stark, så registrerar hjärnan rörelse. Jag reagerar blixtsnabbt, långt innan jag är medveten om vad som händer.

I normalfallet har vi inga problem med att skilja mellan de små snabba förändringarna som beror på ögats mikrosackader och förändringar i pereferin. Men p. g. a. de starka kontrasterna och formerna i bilden av de roterande ormarna så blandas dessa båda synsätt samman och vår rörelsedetektor sätter igång och registrerar rörelse, fast det inte är något som rör sig. Det är därför som ormarna tycks röra sig i pereferin.

Mona Lisas öga
För några veckor sedan var jag i Paris och beundrade Mona Lisa. Hon var inte så märkvärdig, däremot såg jag en ganska rolig illusion där Mona Lisas ena öga hade bytts ut mot en mangafigur. Ta några steg bakåt och mangafiguren blir ett öga.

Lite sjuk
Hård träning ökar risken för infektioner och det var nog förra veckans hårdkörning som gjorde att det började kittla lite i halsen den sista april. Det känns som en liten förkylning och jag har tagit det lugnt några dagar. Det var två år sedan jag var sjuk så det var en lite ovanlig känsla. Kanske bra att uppdatera immunförsvaret nu så att det klarar fler virus till sommaren då jag absolut inte får bli sjuk.

De vänsterhäntas dag

Lördag den 13/8 är de vänsterhäntas dag. De vänsterhänta har länge varit en försummad minoritet. Varför det varit så är höljt i historiens dunkel. En hypotes är att romerska soldater var tvungna att hålla skölden (sköld och vänster var samma ord) med vänster och svärdet - gladius - med höger hand. Alla måste vara lika i den välorganiserade, regelbundna romerska armén. Sedan spred sig detta genom den romerska kulturen. Kanske det var så, kanske det är en myt. Jag tror det är en myt och att orsaken går längre tillbaka. Språkforskare har undersökt ursprungen till höger och vänster och har kunnat rekonstruera ordet för höger som var något i stil med dexi. Däremot har man inte hittat något ord för vänster. Det tyder på att ordet för vänster bytt namn flera gånger, ungefär som vi byter namn på "känsliga" ord. Att vara vänsterhänt har helt enkelt varit lite av ett tabu. Begreppet vänster uttrycks med ett stort antal olika termer, medan begreppet höger har varit stabilt i både tid och rum. Höger heter t ex destro på italienska och desni på serbokratiska, vilket är väldigt likt den ursprungliga protoindoeuropeiskan. Jag har tidigare skrivit om hänthet och alla de myter som omger det.

Vänster- och högerhjärna
Vår hjärna är symmetriskt delad i två delar där den vänstra styr den högra delen av kroppen och tvärtom. Vi är inte höger- eller vänsterhjärnor, trots att olika tester på internet påstås kunna avgöra det. Alla komplexa beteenden och kognitiva funktioner kräver integrerade åtgärder av flera områden i hjärnan och dessa finns utspridda i båda hjärnhalvorna. Halvorna fungerar mer som komplement än som substitut. Däremot har de båda hjärnhalvorna till viss del specialiserat sig på olika saker. Vi har t ex en benägenhet att bedöma ansikten utifrån deras vänstersida. Se bilden nedan:

Båda ansiktena är lika mycket manliga och kvinnliga, men på olika sidor. Vi bedömer efter vänster sida så det övre ansiktet ser manligt ut medan det nedre ser kvinnligt ut, vilket motsvarar den ansiktshalva som sitter till vänster.

Bilden nedan visar samma effekt. Eftersom vi lägger mer märke till den vänstra sidan så avgör uttrycket till vänster om personen ser glad eller sur ut. Det är också vanligare att man stöter i föremål till höger och att man placerar mittpunkter en aning för mycket till vänster.

Att förlora halva sin värld
Vad gör de som förlorat sin vänsterhet en dag som denna? En stroke eller en skallskada i den högra delen av hjärnan kan leda till att man förlorar den vänstra delen av världen. Syndromet kallas neglect. Det är inte så att den drabbade bara tittar åt höger hela tiden. De tycks inte alls inse att det finns något vänster överhuvudtaget. De äter bara maten som ligger till höger på tallriken, klär halva sidan av kroppen och de rakar eller sminkar bara halva ansiktet. Det är svårt för oss med intakta hjärnor att begripa detta. Vi tror att man kan begripa allt, även efter en stroke som slår ut de färdigheter som är ansvariga för att begripa. Faktum är att halva världen är borta för dessa människor. När en person med neglect ombads rita av föremålet till vänster såg det ut så här: 

Källa: http://psychology.jrank.org

I vissa fall förnekar patienterna att den vänstra delen av deras egen kropp tillhör dem. Ett fall beskriver en kvinna som efter en stroke ombads peka på det vänstra benet. Då pekade hon på det högra. Läkaren pekade då på hennes vänstra arm och frågade vem den tillhörde. Den tillhör henne i sängen bredvid, sa kvinnan. Men hon kände att hon behövde förklara varför någon annans hand låg på hennes mage. Jag bad henne lägga sin hand på min mage för jag frös lite, förklarade hon. När läkaren nöp hennes hand, sa hon bara: Jag känner att du nyper handen på kvinnan i sängen bredvid.

Läkaren kunde sagt: She's all right now. (sorry ...)

En ny bok om neglect
Syndromet finns dessutom gestaltat i en utmärkt bok av författaren Lisa Genova. Genova är utbildad neurolog och hennes tidigare bok Fortfarande Alice, som handlar om en framgångsrik kvinna som mitt i karriären drabbas av Alzheimer, var en stor försäljningsframgång. Lisa Genovas kunskaper om hjärnan kom återigen till väl användning i hennes nya bok Left Neglected. Boken handlar om Sarah Nickerson, en framgångsrik kvinna som är en expert på multitasking. Hon jobbar 80 timmar i veckan samtidigt som hon håller ordning på barn, familj och jobb.

En morgon då hon kör till arbetet, blir hon distraherad av mobiltelefonen och kraschar. När hon vaknar upp har allt som finns till vänster försvunnit. Sarah hittar t ex inte sin efterrätt som ligger på den vänstra sidan av matbrickan. Hon har drabbats av neglect.

Konsekvensen av skadan är att hon blir helt oförmögen att uppfatta det som ligger till vänster, inklusive sin vänstra arm, sitt vänstra ben och vänstra halvan av sitt ansikte. Sarah - superkvinnan, som nyligen rusade genom livet - får svårt att gå när hennes hjärna bara uppfattar ett ben. Det blir en plågsam väg tillbaka. Trauman får ofta människor att omvärdera sina liv. Även en högpresterande person som Sarah tvingas omvärdera och omprioritera. Hon försöker återta livet och allt hon försummat innan olyckan, som familjen och sig själv.

Det slutar med någon slags försoning. Hon lär sig uppskatta livet genom att leva det, inte genom att klämma in så mycket som möjligt i livet. Hon lär känna sina barn bättre, lyssnar mer till sin intuition. Hon försonas också med sin mor. Sarah har hela sitt liv känt sig försummad av sin mor sedan den dag hennes far och bror drunknade.

Man kan säga att boken är en metafor för allt det viktiga i livet som alltför lätt glöms bort och försummas, avsiktligt eller oavsiktligt, medan man rusar runt i ett utbytbart ekorrhjul som bara är en liten, liten kugge i det stora samhällsmaskineriet.

PS Beräkna hur mycket vänster- eller högerhänt du är
För att beräkna sin hänthet behöver man en piltavla, ett linjerat papper, en penna, en pincett, 12 små trådar och fem burkar med lock. Sedan gör man följande övningar med respektive hand:

Kasta tre pilar på en piltavla. Räkna ihop avståndet från bull´s eye.

Mät den tid det tar att skriva alfabetet, sex gånger. Börja med den hand du normalt skriver med och vila i 1 minut innan du börjar med den andra handen.

Mät den tid det tar att dra en linje mellan två av linjerna på ett linjerat papper. Lägg till ett straff på 2 sekunder för varje gång din linje tangerar en av linjerna.

Använd en pincett och mät den tid det tar att plocka upp och flytta 12 bitar av tråd från en behållare till en annan.

Mät tiden i sekunder som det tar att sätta lock på fem burkar.

Sedan tar du alla summor och lägger in dem i formeln nedan:

(Vänsterpoäng - högerpoäng) / (Högerpoäng +Vänsterpoäng) x 100

Om resultatet blir positivt är man högerhänt och blir det negativt är man följaktligen vänsterhänt. Det är en glidande skala och därmed är egentligen frågan om man är höger- eller vänsterhänt fel. Man kan vara både och också och det finns en mängd placeringar längs skalan.

Min Garmin har dött

Min Garmin Forerunner 305 har dött. Den rycktes ifrån mig alldeles för tidigt … vi fick bara tre år tillsammans. Jag sprang ett distanspass på 22 km och när jag skulle titta på en klockan var den helt blank. Jag sprang färdigt min runda och sedan försökte jag återuppliva klockan med först en mjuk och sedan en hård återställning. Jag tryckte på startknappen igen. Men inga livstecken, inte ett pip. Den var stendöd. En pulsklocka utan puls. Jag sörjde en kvart sedan beställde jag en ny på komplett.se. Jag kan inte leva utan Garmin Forerunner 305.

Garmin Forerunner (2009 - 2011)

För att bearbeta sorgen klättrade jag uppför Skuleberget istället. Det är en klippa som stiger 292 meter rakt upp från havet. Det var riktigt kul. Nästa gång får jag ta den svarta banan.

Skuleberget

Bitvis var det brant

På toppen av Mount Skuleberget

Vi gick en tur i Skuleskogens nationalpark också. Det är en av de få kvarvarande storskogarna efter kusten. Vi gick till Slåttdalsskrevan, en spricka i urberget som är 40 meter hög och 7 meter bred. Det blev en 16 km lång vandring.

Skuleskogens nationalpark

Urskog

Slåttdalsskrevan

En ljudillusion
Det blev lite kort så jag tar en ljudillusion också ... Hjärnan bearbetar hela tiden olika typer av information samtidigt. Ibland känns det som om det är för mycket, men hjärnan kan hantera det mesta. Vi kan urskilja något vettigt ur bruset runt om oss. Information kommer från alla håll. En effekt som kallas McGurk-effekten illustrerar hjärnans integration av detta virrvarr av information. När du tittar på videon nedan hör du antingen ett ljud som låter som vava eller ett ljud som låter som baba. Men ljudet är detsamma hela tiden. Illusionen uppstår därför att information från både ögon och öra blandas. När du blundar sker inte denna sammanblandning av intryck.

Här är en lite kortare version utan förklaring. Titta och lyssna först, blunda och lyssna sedan. För de allra flesta (98%) låter ljuden lite olika. Ljud är något som skapas i hjärnan.

När man går på film tror man att ljudet kommer från munnarna på filmduken, fast de kommer från högtalare runt om oss. Munnarna rör sig samtidigt med ljudet och det skapar illusionen.

Mystisk löpare i Lidingöloppet
För övrig läste jag att Cabello Blanco kommer till Lidingöloppet nu i höst. Han ska springa i startgrupp 5 i M30. Cabello är en av huvudpersonerna i Chris McDougalls medryckande bok Born to Run. Just nu åker han runt i världen och samlar in pengar till Raramurifolket (tarahumara). Det är en indianstam i Mexico som definierar sig själva som löpare och löpningen genomsyrar hela deras hotade kultur. I Sverige kommer han att hålla två föredrag, ett i Stockholm den 23 september och ett i Hedemora den 25 september.


PS
Enligt Blogger passerar den här bloggen alldeles strax 100 000 sidvisningar. Tack för det alla läsare:) Det ska jag fira med långa intervaller i kväll.

Skrämmande synvillor

En student satt ensam och jobbade med en uppsättning ansikten som skulle användas i ett experiment. När han ögnade igenom ansiktena tyckte han att de såg deformerade och groteska ut. Men när han sedan tittade på de fula ansiktena en och en blev de snygga igen. Tillsammans med två andra lade han ut en video på youtube och kallade upptäckten "flashed face distortion effect". Som så många upptäckter skedde den helt och hållet av en slump.

Riktigt vad effekten beror på vet man inte än. Det kanske har med relativitet och kontraster att göra, d v s att man bedömer ansikten i ljuset av omgivande ansikten. Genom att sätta ihop ansikten med ögonen som i videon blir dessa jämförelser lättare att göra. Om någon har en något stor käke, blir den enormt stor i jämförelse med den andra personen. Av någon anledning vill hjärnan överdriva så att ansikten i periferin liknar orcher eller en korsning mellan gris och häst. Just nu håller man på att göra massor av experiment så det kommer snart bättre hypoteser.

Eftersom ingen ännu riktigt vet kan jag spekulera. Människan har bara en riktigt tydlig bild av omgivningen motsvarande en liten cirkel som motsvarar en krona ungefär, där ljuset träffar centralgropen (fovea) på näthinnan. Eftersom synskärpan finns i mitten (i korset i videon), tvingas hjärnan göra en gissning på grundval av de perifera synfältet. Det perifera seendet är uppbyggt av ett slags celler som kallas stavar som är inriktade på att uppfatta rörelser. Det är dåligt på att se färger och former. Hjärnan gissar vilt och en lite större näsa blir gigantisk och ett smalt ansikte blir som ett bollträ. För att riktigt framhäva former som vi inte riktigt ser med det perifera seendet överdriver hjärnan dem.

Det är oerhört fascinerande vad hjärnan hittar på. Jag antar att det kan ha en praktisk betydelse, d v s det finns ansikten som man tjänar mer på att umgås med än andra med tanke på hur omgivningen uppfattar ditt ansikte i relation till din omgivning:)

Om man träffar två attraktiva personer bör man alltså inte titta diplomatiskt mellan dem, utan se dem djupt i ögonen var och en för sig.

Många illusioner bygger på skräcken för fulhet. En av de första och kanske den mest uttjatade illusionen är den om den unga vackra kvinnan och den gamla fula häxan. Ena stunden ser man en vacker kvinna och sedan ändras bilden plötsligt och man ser en häxa.

Nu har några roliga personer skojat till synvillan lite i en film. Lite studentikost småkul film med två klassiska illusioner:

Det finns flera synvillor som bygger på att verkligheten inte ser ut som vi tror. Hjärnan hittar på det mesta och det är inte mycket vi uppfattar medvetet. De flesta har nog upplevt att de kör en välbekant väg och medan man kör tänker man på annat. Plötsligt är man framme. Man vet att man kört hela vägen, ändå minns man ingenting av själva bilkörningen. Det är som om man varit en klarvaken zombie. Det känns lite läskigt. Man har varit uppmärksam på rödljus och andra trafikanter, ändå minns man ingenting. Hjärnan har jobbat. Hjärnans syn- och planeringsdelar plus de motoriska delarna har bevisligen varit aktiva. Men det är som om man sovit.

Vi föreställer oss gärna att vi har en komplett bild av världen därute någonstans i hjärnan och att vi upplever världen medvetet. Så fungerar det dock inte. Hjärnan fyller i och gissar. Till att börja med har vi en stor blind fläck ungefär 15 grader från mitten. Där är vi helt blinda, ändå har vi ingen upplevelse av att det finns ett stort tomrum på sidan.

Hjärnan fyller i luckorna med gissningar. Vi klarar oss utan detaljer. Hjärnan bearbetar hela tiden flera beskrivningar av världen och inga av dessa beskrivningar är egentligen medvetna förrän vi själva frågar oss vad vi tänker på eller på något sätt blir uppmärksammade på något. Då faller alla omedvetna beskrivningar på plats och vips blir vi medvetna en liten stund. Vi tror vi ser färger i periferin och vi ser inte hålet där den blinda fläcken sitter för det fylls igen av det som mest sannolikt borde vara där. Vi missar t o m en gorilla mitt framför ögonen om vi är koncentrerade på något annat. Frågan är om vi inte är mer medvetslösa än medvetna?


För övrigt
Läste en intressant artikel om löparskor i DN. Jag skrev om det i ett inlägg i våras. Det var en artikel om Ingmarie också. Måste läsa hennes bok snart:)

Månillusion

Nu är det härliga vårvinterdagar. Solen värmer i ansiktet och det droppar från istapparna. Snön har börjat sin reträtt upp mot skogsbrynen. Det är blött och slaskigt och jag plaskar fram i mina icebugs. Det blev 13 km i går. Benen kändes piggare än senast och jag lade t o m in några spurter medan jag sprang, jag kunde liksom inte låta bli. Jag klättrar sakta upp mot maratondistansen, i söndags blev det 9 km och nu lade jag till ytterligare 4 kilometer. Det skulle kännas bra att ha några tremilar i benen innan jag ger mig ut på maran. Jag tror jag ska pröva att springa 20 km redan nästa helg. Det är fortfarande för mycket snö i skogen så det får bli längs småvägar.

Löpartankar
Det är isiga hårda snökanter och pölar med vatten på vägen. Lite försiktig måste man vara, en och annan har stukat foten de senaste veckorna. Det har jag inte tid med. Jag har inte tid att bli skadad och inte tid att bli sjuk. Fast å andra sidan, när har man tid med det? Förra veckan kanske, direkt efter målgång i Vasaloppet kunde jag ha kopplat av och ner och blivit sjuk. Nu är det för sent. Jag släpper inte in ett virus före hösten.

Icaloppet är ett halvmaraton som går i Sundsvall den 7 maj. Det blir en liten förövning till det riktiga maratonloppet. Jag vill slå mitt rekord från Höga kusten halvmarathon. Det borde jag göra med tanke hur huvudlöst jag sprang då. Men jag har inte sprungit så mycket nu under vintern och jag vet inte hur lång tid det tar att komma igång. Det har bara blivit en handfull kilometrar per vecka på rullbandet. Det känns bra att springa, men benen är lite tunga, som om de fortfarande satt fast i skidorna.

Månen är närmare än på länge
Tittade upp mot månen medan jag sprang. Den är närmare än på 19 år just nu, men samtidigt är det ett faktum att den sakta men säkert avlägsnar sig från jorden. Den lämnar oss med en hastighet av 3,8 cm per år, vilket råkar vara exakt samma hastighet som en nagel växer med. Om några miljarder år är månen inte mycket större en stjärna på natthimlen.


När månen är nära horisonten ser den större ut, men när månen sitter högt uppe på himlen ser den liten ut. Det är en välkänd optiskt illusion. Det går lätt att kontrollera med en linjal att månen är lika stor oavsett om den befinner sig vid horisonten eller högt på himlen. Men illusionen är påtaglig, det kan kännas som om månen är dubbelt så stor när den befinner sig bland trädtopparna.

Illusionen fungerar så här: Din hjärna antar att saker som befinner sig vid horisonten är längre bort än saker som befinner sig ovanför dig. När månen befinner sig nära trädtopparna jämför hjärnan storleken med dessa och andra saker runt omkring, som hus, träd och månens skenbara diameter och avståndet mellan månen och marken. Det kan också vara så att när vi ser moln eller fåglar så är de som befinner sig vid horisonten oftast mycket längre ifrån än de som befinner sig rakt ovanför oss och vi uppfattar inte riktigt himlen som en sfär utan som lite tillplattad högst upp.

En liknande illusion. Bollarna är lika stora. Källa: http://faculty.washington.edu/somurray/sizedemo.html