Runners World - En löpares kropp

Har du någonsin funderat på varför du ser ut som du gör när du springer? I jämförelse med andra djur ser du ganska konstig ut. Du balanserar på två långa ben som en Tyrannosaurus Rex utan svans. Du hoppar från det ena benet till det andra. Ibland ramlar du omkull som en pingvin, vilket knappast fyrbenta kor gör särskilt ofta. 

Foto: Eugene Zhyvchik / Unsplash

En ny studie visar hur och varför du ser ut och fungerar som du gör när du springer. Det är en komplex historia. Muskler i dina axlar och armar stabiliserar huvudet och håller upp kroppen. Det är därför du måste svänga på armarna när du springer. Armarna sitter ihop med resten av dig, från fötter till huvud.

Därför kan Zlatan spela fotboll

De flesta forskare fokuserar på löparnas underkropp, men den kände antropologen och evolutionsbiologen Dan Lieberman är mer intresserad av överkroppen. För löpare är ett stabilt huvud viktigt. Kroppen utsätts för starka krafter när du springer och huvudet på toppen är sist i kedjan. Det ser du om du sprungit ...

Läs fortsättningen här.

Höga Kusten Winter Trail 35k Extreme 2021

Så var det dags för en tävling för första gången på över ett år. Jag har sprungit mycket i hårda, fina skoterspår. Det har varit en perfekt vinter. Men vintern orkade inte riktigt ända fram. En vecka innan start kom värme och massor med snö. Spåren förvandlades till sörja. Bergsluttningarna täcktes av meterdjupa drivor. En härlig utmaning, med andra ord.

Vi löpare började springa allt eftersom vi anlände till starten i olika bussar. De första kilometrarna hamnade jag i ett långt promenadstråk. Det gick inte att ta sig förbi. Det var först ner mot Salsviken som det blev en del löpning. Salsviken är nu en liten sjö, men när jag hade moppe åkte vi dit och fiskade gädda i en havsvik. Landhöjningen är som högst här, det är därför det heter Höga kusten.

Ett och annat löpsteg på vägen i början. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Sedan börjar den långa, sega klättringen upp mot Tärnättvattnen på 172 meters höjd. Jag sprang tillsammans med ett gäng som höll bra fart och kunde följa med dem när andra löpare flyttade sig.

Skönt att komma upp till Tärnettvattnen, men samtidigt blev det mer snö och många besök i det meterdjupa "diket" bredvid och i spåret. På grund av olika väder de senaste veckorna var det flera olika lager med snö som luckrades upp och förvandlades till mjöl.

Efter Tärnettvattnen blir det mer stigning upp mot Slåttdalsskreven. Det är en av många skrevor genom bergen, men den klart mest kända och största.

Mot Slåttdalsskrevan.

Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Slåttdalsskrevan. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Mjölig snö. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Armar är viktiga för balansen. Man springer med armar som flaxar. En del som fiskmåsar, andra som pingviner. På toppen av Slåttdalsberget.

Därefter följer en lång, härlig utförslöpning ner till havet och till den enda vätskestationen. Enligt uppgift bytte hälften av de som påbörjat 50k Insane till 35 eller 20. Många var förvånade över att det var så tungt. En del suckade över sina km-tider, men det är sånt man måste släppa i den här typen av lopp. Livet och löpning är en väg och en process, inte ett mål.

Efter lite vätska och saltgurka följer sugande löpning genom vacker urskog upp mot Stampberget. Jag gillar den sträckan. Sedan springer man ner mot Slåttdalsskrevan igen. Det var enorma mängder snö som drivit in där. Vi lufsade, ramlade och hoppade ner.

Genom urskogen. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Andra gången upp på Slåttdalsberget kändes i benen. Tröttheten gjorde att man lätt klev fel och ramlade ner i något slukhål. Krafterna kom tillbaka under utförslöpningen. 

Efter bergsrundan till Stampberget och ner är det löpning på väg någon kilometer innan spåret svänger in i skogen mot det fruktade Krampberget, förlåt Skuleberget. Jag har fått kramp några gånger i mitt löparliv och de har samtliga inträffat på Skuleberget. Det känns nästan personligt.

Skuleberget växer för varje steg. Det är en vägg av sten som rest sig upp efter inlandsisen. Toppen ligger 292 meter över havet.

Jag hade bra med krafter efter fem timmars löpning, men flåsade rejält uppför Skuleberget. Jag passerade två löpare och sa hej, då högg det till. Jag slappnade kanske av. Jag tog det lite försiktigare och lyckades komma till toppen. Hejade på en funktionär och i nästa sekund stack benet iväg. Jag skrek till och ramlade raklång i snön. Funktionären jag hejat på drog upp mig. Skuleberget - Johan 6-0. Man kanske inte ska säga hej förrän man är över ...

Skuleberget ser lika stöddigt ut på sommaren.

Jag haltade ner. Blev kall när jag gick, inte minst om fotknölarna pga en liten klädmiss. Krampen kom och gick, men till slut sprang jag i mål efter drygt sex timmar. Aldrig mer, tänkte jag. Men jag vill vinna över Krampberget någon gång. Skuleberget är min vita val. Kanske gör ett nytt försök på korta distansen. 

Uppladdning och nedtrappning

En vecka kvar till Höga Kusten Winter Trail. Det utlovas snöfall och besvärliga förhållanden, vilket brukar passa mig bra. Fast jag föredrar sol och blå himmel. Jag gillar utsikterna på Slåttdalsberget och Skuleberget. 

Veckan som gick tränade jag ungefär 60 procent jämfört med en normal vecka. Jag körde ett lugnt 75 minuter långt pass före frukost. Fettförbränningen fungerade bra. Annars blev det mest skidåkning och kortare pass på 40-60 minuter.

Morgonlöpning. Fettförbränningen är bra.

Den enda klocka jag följer på morgonen är solen.

I källaren står tre flaskor med rödbetsjuice. Jag dricker min första klunk i morgon. Ingen smakupplevelse som jag ser fram mot, men kväveoxiden - som nitraterna i juicen reduceras till - är bra för mitokondrierna och mycket annat. 

Jag fyller på energidepåerna genom att träna mindre, men av tradition blir det spagetti dagen innan. 

Långt därborta ser man att isen lagt sig på älven. Havet är fritt.

Jag tar med mig fyra paket som innehåller socker och koffein. Det blir några extra koppar kaffe till frukosten på tävlingsdagen också. Koffein binder till samma receptor som cellens trötthetsämne adenosin, vilket tycks minska upplevelsen av ansträngning. 

Jag har inte bestämt mig om jag ska ta med stavar. De gånger jag haft stavar har de blivit kvar i ryggsäcken. Men om jag får kramp uppför Skuleberget kan de vara bra att ha, så jag kanske tar med dem.

Jag både springer och åker skidor på isen. Det är lätt och avkopplande.

Tyvärr är det en rejäl lista med grejer som är obligatoriska på HKTW, allt från visselpipa till extra långkalsonger. Det känns lite konstigt med tanke på att jag springer runt i samma natur flera gånger i veckan utan att packa någonting alls. Det är inte en polarexpedition. Men det är bara att acceptera villkoren. Det är som det är.

Veckan som kommer minskar jag träningen ännu mer. Det blir nog bara två löppass i veckan: ett på tisdag och ett på torsdag. För övrigt håller igång kroppen med promenader och några lugna skidturer på sjön.

Efter tävling blir det bastu, badkar och rödvin i någon slags ordning. Sedan följer en eller två lugna veckor beroende på hur det känns i kroppen.

Dags för ett uppfriskande bad.

I veckan ska jag delta i både Maratonpoddens och Pace on Earths podcast. Jag har lyssnat på båda och de håller hög kvalitet och tar upp intressanta ämnen. 

Alltid spännande med lite nya grejer. Jag vet inte riktigt vad jag ska prata om, men det är värdens ansvar. Skönt att inte alltid vara den som driver på i möten:)

Sista långpasset innan Höga Kusten Winter Trail

I går sprang jag mitt sista långpass före Höga Kusten Winter Trail. Det är två veckor till start och jag brukar trappa ner träningen två veckor innan. Dels hinner muskler och vävnad återhämta sig, dels ökar glykogenlagren när jag tränar mindre men äter som vanligt. Jag brukar inte vräka i mig pasta, men kvällen före tävling äter jag spagetti med köttfärssås.

Däremot dricker jag rödbetsjuice de sista 4-5 dagarna eftersom det ökar mängden kväveoxid, vilket i sin tur har en rad positiva effekter. Det viktigaste är kanske att de effektiviserar mitokondrierna. Mitokondrier är cellens batterier och kväveoxid förbättrar effektiviteten genom att minska läckage av protoner mellan membranen.

Ser fler djur än människor när jag springer i skogarna en bit från bebyggelsen. Alla djur ser, hör eller känner lukten av mig långt innan jag ser dem. Stora djur ser man på håll och rovdjuren ser man bara spåren av. Små djur ligger ibland och väntar tills man är helt nära, innan de springer, skuttar eller flaxar iväg. 

Försöker också vrida klockan så jag kliver upp tidigare så att dygnsrytm och tävling stämmer. Människor, djur och natur är formade av solens rytm.

Jag lyssnar inte på musik eller pod i skogen. Jag hör bara olika ljud av hundratals typer av snö som packas under mina skor och min andhämtning.

Hårda skoterspår. Perfekta att springa på just nu.

Lugn löpning på tjärnarna. Skön omväxling i kuperad terräng.

Mina och andra djurs fotspår från tidigare löpturer. Lite utsuddade, precis som mina minnen av dem.

Mitt långpass blev tre timmar långt. Det ger inte mycket att springa längre än 90 min rent fysiologiskt, men det ger självförtroende. Mental styrka. Det är hjärnan som springer långa, tuffa lopp. Benen hänger bara med.

Snart dags för Höga Kusten Winter Trail

Risken för skador är störst för nybörjare och för personer som tävlar mycket. Jag är vare sig nybörjare eller tävlar särskilt mycket och det kanske är därför jag varit skadefri hela mitt löparliv. Det är bara på tävlingar som jag drabbats av kramp eller fått ont, men det har gått över nästan direkt. 

Den 20 februari springer jag Höga Kusten Winter Trail (HKWT) - mitt första lopp på väldigt länge och jag är inte rädd för skador, däremot är jag rädd för kramp.

Skidåkning är bästa komplementet och ger bra variation. Dagen efter ett långpass löpning i skoterspår kan jag spara benen och jobba med hjärtat och överkropp i skidspåren.

Jag får bara kramp när jag springer tävlingar i Höga kusten. Dessutom på samma ställe - uppför Skuleberget. Det gör mig lite nervös. På HKWT 2019 hade jag en bra tid och placering, men på stigen uppför Skuleberget började det hugga i ena låret. Jag haltade försiktigt uppför ett steg i taget, sedan slog kramp och tillfällig rigor mortis till precis på toppen.

Minus 20 grader och klar luft. Årets vinter har varit perfekt. Kall och solig. Solen värmer en del, men blåsten kyler så att -18 känns som -28.

Tyvärr finns det inget botemedel mot kramp, men studier visar att vinäger eller juice från inlagd saltgurka (som väl också är vinäger) eventuellt kan kortsluta krampsignaler och förkorta förloppet. Kramp är nämligen ett neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.

Det är bara jag och älgar som springer här. Jag såg spår av lodjur också.

Till syvende og sidst handlar det om att vara vältränad och att inte gå över gränsen. Jag har tränat en del extra benstyrka, så jag hoppas det hjälper.

Iskalla kristaller.

Skaren är så hård att det går bra utan skoterspår också.

Kört hårt i uppförsbackar med sandsäck i ryggsäcken. Härliga hårda skoterspår.

Dagens träning avklarad. Det är mer nöje än träning.

Från HKWT 50k 2017. Det var tufft för 3 dm nysnö dagen innan på blankis gjorde det omöjligt att springa. I år blir det bara 35k.

Hjärnfysikbloggen - Alla blir bättre med rödbetor

Sedan flera år vet man att motionärer förbättrar sin prestation genom att dricka rödbetsjuice. Men gäller det även elitidrottare? Ja, enligt en ny studie tycks rödbetsjuice även göra eliten bättre. De behöver bara dricka lite mer.

De första studierna om rödbetsjuice och prestation kom samtidigt som jag började blogga. Rödbetor har varit lite av en följetång sedan dess. Det här blir faktiskt mitt 30:e inlägg i ämnet. Den första studien visade att rödbetsjuice förbättrade prestationen med 16 %. Men det var en ganska liten studie. Sedan dess har det kommit flera bra studier. Slutsatsen av dem är att man tycks prestera några procent bättre om man dricker rödbetsjuice och att blodtrycket sjunker. Man har också upptäckt att den verksamma substansen i rödbeta är nitrat, som reduceras till nitrit i munhålan och sedan till kväveoxid. Det är komplicerad ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Hjärnfysikbloggen: Viktväststudie och Höga kusten Winter Trail

I går sprang jag Sveriges mäktigaste upplevelselopp Höga Kusten Winter Trail. I år var det dessutom kryddat med 180 cm snö och 15 minusgrader. Skuleskogen lyste med en ljusare nyans av vitt.

Foto: Jonas Henning. Jag och Jonas. Fingrarna tillhör två okända damer som satt bakom oss :)

2017 var det isigt och halt och jag halkade i mål efter nio timmar och 52 km. I år nöjde jag mig med 25 km och det tog 3:32, vilket räckte till en 13:e plats. Vann 25 km gjorde min löparkompis Jonas Henning på några sura sekunder över 3 timmar. Han var liksom jag laddad med rödbetsjuice, men jag tror hans maskin är i lite bättre form just nu.

Foto: Marcus Adolfsson.

Jag var tvungen att stanna ...


Läs fortsättningen med viktväststudie på Hjärnfysikbloggen.

Det bruna fettet

I lördags sprang jag Höga Kusten Winter Trail Insane 50. Jag sprang, kröp och klättrade. Det var faktiskt helt galet. Jag halkade runt på is som täcktes av 2-3 dm kall nysnö. Svårt att få fäste och jag halkade omkull flera gånger. Men vilken upplevelse det var! Sol och snö. Skarpa och fantastiska vyer. Mycket skratt och gott humör. Vi hjälptes åt att dra upp och knuffa fram varandra över isfläckarna. Jag springer nästa år igen. En vintertrail kan inte bli bättre än så här.

På Slåttdalsbergets blåsiga topp. En magisk dag.

Är fettet en fiende?
Det tog över nio timmar att ta sig fram, så jag var beroende av god tillgång till energi. Det är tur jag har fett. Fettet är inte - som man kan tro - en fiende, utan ett organ som ...

Läs mer ...