Jättelångt

Så var det dags för årets första ultralopp. Inför loppet kändes det mesta bra. Jag var lite öm i högerbenet efter en vådlig vurpa i trappan för några dagar sedan, men det kändes inte som något problem. Mitt ”mål” var att inte springa för fort och inte för sakta. En tid runt 8 timmar kändes rimlig. Jag köpte nya skor av märket Montrail för några veckor sedan som jag skulle testa. Dagen innan sprang jag dessutom in på wått och tårrt och köpte en ny, skön löparryggsäck. Jag tryckte ner mina Fivefingers i den ifall skorna inte skulle kännas bra.

När jag hämtade nummerlappen träffade jag Hasse från fjolårets Swissresa - ultravärlden är ganska liten. Han skulle ner till Swiss i år igen. Som så många andra stektes han av solen, och han var sugen på revansch.

Kvällen före loppet åt jag middag med de engagerade arrangörerna och några andra löpare. Vi behövde inte betala för middagen och sedan fick jag dessutom skjuts till hotellet av en av löparna.

Efter en kort natt kastade jag i mig hotellfrukosten. Personalen var vänlig och släppte in mig en kvart tidigare. Bussen till Grisslehamn gick 07.41. Men jag kom i god tid för jag blev upplockad på vägen av några vänliga tjejer som jag träffade på middagen dagen innan.

På bussen satt jag bredvid en av favoriterna, Daniel Nilsson. Jag passade på att ställa massor av frågor om hur han tränade och förberedde sig och han svarade på bred skånska som jag inte hade några problem att förstå. Han sa bl a att ingen slår Jonas Buud i utförslöpning (så jag tänkte direkt att jag måste googla fram en video där Buud springer utför). Det var ganska kyligt: kring 12 grader, sol och blåst mellan 10-15 m/s. Jag frågade hur han brukade klä sig. Han klädde sig alltid så lätt som möjligt. För en teoretiker som läst fysiologi, var det intressant att han genom praktiskt förnuft (antar jag) kommit fram till att det första han tar på sig efter kortbyxor och t-shirt, om det blir lite kallare, är en mössa. Sedan handskar. Aldrig långbyxor. Man fryser sällan om benen. Jag tror aldrig jag känt mig kall om benen, trots 30 grader utan långkalsonger. Mössa är viktigt för att hålla värme, särskilt då det blåser eftersom den skyddar artärer som förgrenat sig från halspulsådern och försörjer pannan med blod. När man blir lite nedkyld är det fingrarna som domnar först och därför är det bra med handskar. Jag önskade honom lycka till. Men han verkade helt säker på seger och bara lite orolig för att springa fel.

Blåst och blåsor
Starter i ultralopp är lite speciella. Man vet att man har en lång dags färd mot mål framför sig. En 70 kilometer lång arbetsdag. En del tycker det är jobbigt att bara stå upp en hel arbetsdag, vi ska springa. Det krävs både fysisk och psykisk uthållighet. Man får aldrig tänka tanken att ge upp.

Bild från starten. Blå himmel och hård blåst.

Det viktigaste var att ta det jättelugnt i starten. Det var ganska lätt löpning till en början. Det svåraste partiet var när vi sprang på klippor och stenar längs kusten och kastbyarna försökte vräka omkull oss. Jag sprang lite fel, men en medlöpare ropade och jag kom på rätt spår igen.

Efter 21 km väntade en helt ljuvlig buffé med bl a jordgubbar och melon. Helt underbart gott. Det fanns korv också, men jag tror inte jag kan äta korv när mitt sympatiska system är aktiverat.

Skogsparti nära kusten. Trångt med löpare, men det glesnade. Sedan blev det inga fler bilder för mobilen vände på kameran och tog bilder på mig istället. Suck.

Jag ökade takten rejält efter 21 km och sprang i stabil 5:45 tempo fram till 50 km. Jag hade tänkt springa på ca 8 timmar. Helst inte fortare än så och inte långsammare än så. Jag ville inte ta ut mig, men jag kände mig så stark. Jag borde kanske bytt skor för det började bubbla fram blåsor efter ca 35 km. Då var det försent att byta. Montrail-skorna kändes bra, men foten rör sig lite i det stora utrymmet därframme, vilket leder till at överhuden slits mot läderhuden. Det översta lagret av läderhuden innehåller papiller som tränger in i överhuden. Dessa bildar vågmönstrade veck som håller fast dem vid varandra - annars skulle överhuden slitas av som ett skal. Under fotsulan (och handflatan) är dessa vågor så stora att de syns genom huden; det vi kallar fingeravtryck. Evolutionen har förstått att det är händer och fötter som slits, men evolutionen har inte tagit till sig användandet av skor, särskilt nya skor. När huden dras fram och tillbaka under ett långt lopp så lossnar överhuden till slut. Det samlas vätska i detta hålrum och det bildas en smärtande blåsa. Och en till blåsa och en till … 

De sista 15 km gjorde ganska ont under fötterna och jag saktade ner och löptekniken blev sämre. När det var 7-8 km kvar stumnade benen. Sista kilometrarna sprang jag dessutom med en gnagande känsla av att jag sprang fel, men till slut såg jag en funktionär och förstod att det inte var långt kvar. Det var en härlig känsla. Jag tittade på klockan som visade 69,59 km och tiden 7:41. Det var ungefär som jag förväntat mig.

Det visade sig att Daniel hade vunnit loppet på rekordtid, 5:20. Jag gratulerade honom till segern och han berättade att han dessutom sprungit 20 minuter fel!

Sen linkade jag hem till hotellet. Jag hade fått shortsbränna på benen och håret såg lite blåst och blonderat ut. Bortsett från blåsorna kände jag mig fräsch och jag hade inte ont någonstans. Det var det viktigaste målet med loppet. Nu känns det jättebra inför Swiss alpine. Det här loppet var en perfekt uppladdning. Nu - en dag efteråt - är jag bara lite öm i låren.

Jättekul
Jättelångt kändes nästan jättekort. Alla timmar man sprungit komprimeras i samma stund som man passerar mållinjen. Tiden går fort när man har kul, men i efterhand är det ett långt ögonblick av livet. Vanliga vardagar blandas ut och sipprar sakta ur minnet, men speciella händelser - som t ex ett ultralopp - binder samman så många nya intryck att de dröjer sig kvar resten av livet.

Den största missuppfattningen om ultralopp är att de är långtråkiga. Det är de inte. Ett ultralopp är både en utdragen upplevelse och ett bra sätt att lära känna sig själv (och andra). Det är också en upptäcktsresa. Roslagen är en fantastiskt vacker del av Sverige. De första 25 kilometrarna längs havet var rena idyllen. Jag tror inte det var sista gången jag sprang här. Men nästa gång måste jag nog springa i Fivefingers. Hellre en hård sten under fotsulan än tio blåsor mellan tårna.

Om att inte höra ihop

Nu är det bara några dagar kvar till årets första ultralopp längs Roslagsleden med det luriga namnet Jättelångt (jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska springa jättelångt och fått frågan: hur långt då?). Jag trodde att det var mest stiglöpning, men det ska tydligen vara övervägande grusväg. Det är inte mitt favoritunderlag, men bättre än asfalt. Jag har inte bestämt om jag ska ta Fivefingers eller Montrail-skorna. Kanske jag tar båda och har ett par i en ryggsäck och ett par på fötterna … fast jag är inte säker på om jag ska ta ryggsäck heller. De flesta verkar springa loppet med ryggsäck, men jag gillar inte att bära något på ryggen som skumpar omkring. Kanske jag börjar med ryggsäck och sedan lämnar den i en kontroll om den känns för jobbig. Det är ju bättre än att kasta den i en soptunna. Efter några mils löpning är risken stor att jag kastar saker som stör.

När jag körde tredje sträckan i stafettvasan 2009 var vi sponsrade med vita mössor med en stor rund tofs på. Den där tofsen blev bara större och större för varje kilometer, som om den rullade i snö. Huvudet slog fram och tillbaka i takt med tofsen. Än slankt jag hit och än slank jag dit. Snart lossnar huvudet, tänkte jag. Det var den eller mitt huvud. Jag fattade ett snabbt beslut och slet av tofsjävlen från mössan och kastade den rakt mot en sovande tall som råkade stå för nära spåret. Den ruskade till, släppte ner lite snö innan den somnade om i några hundra år igen. Huvudet kändes 200 kilo lättare efter det och det var som om jag kastat iväg alla negativa tankar också. Jag körde så fort efter detta utbrott att lagkompisen som jag skulle växla till satt på toaletten lagom till växlingen. Det är väl tjusningen med stafetter. Man vet aldrig hur det ska gå och det är kul att vara en länk i en kedja av likasinnade.

Tofsen sitter i dagen före.

Den märkliga förmågan att höra vågor i luften
Jag måste bära med mig mobilen under Jättelångt. Det är ett krav från arrangörerna. Det är ganska stor risk att man springer fel, ger upp eller kanske vill ringa en vän. Om jag inte tar någon ryggsäck, sätter jag kanske fast mobilen på armen. Inga hörlurar och musik dock. Ultralopp vill jag uppleva med alla sinnen, inklusive vansinnet och ursinnet.

Jag tränar bara till musik när jag vill överösta något annat, som när jag springer längs trafikerade vägar eller inne på ett gym. Det finns både för- och nackdelar med musik. En stor nackdel - som nästan alla moderna människor drabbats av - är att mobilernas hörlurar är så små, att de skickar ljudvågorna direkt in i hörselkanalen, rakt mot trumhinnan. Fördelen med moderna mobiler är att de visar på en display om man höjer volymen alltför mycket. Den blir röd som i död. Alltför höga ljud skövlar innerörats yttre hårceller. De slits sakta ner som klippor vid vattenbrynet. Men hur många bryr sig om det?

När ljudvågor når trumhinnan, börjar den vibrera och skaka tre små ben i mellanörat: hammaren, städet och stigbygeln. Rörelsen får stigbygeln att slå på den vätskefyllda hörselsnäckan, därmed översätts vågor i luft till vågrörelser i vätska. Vågrörelsen fortplantar sig därefter genom snäckans kanaler och får de yttre hårcellerna, som kantar kanalerna, att röra sig fram och tillbaka som sjögräs. Denna rörelse förstärker ljudvågorna innan de skickas till de inre hårcellerna, som skapar en elektrisk signal som via hörselnerven och flera synapser leds till den andra sidan av hjärnan där signalen slutgiltigt tolkas - mot bakgrund av hjärnans minnen - som språk, musik eller träd som faller.

Det är de yttre hårcellerna som kan skadas. De enda skyddande vågbrytare som finns är små muskler i mellanörat. Dels trumhinnespännaren, som aktiveras när vi tuggar (det är den muskeln som man kan få att mullra till lite om man gäspar eller gapar), dels stapediusmuskeln som drar åt stigbygeln om det kommer att kraftigt ljud. Den spänns förmodligen litegrann när man lyssnar på musik med hörlurar. Alla har väl råkat ut för att man dagen innan kört bil med bilradion på och utan att tänka på det har man höjt volymen gradvis. Dagen efter när man startar bilen dånar ljudet från bilradion jättehögt, eftersom stigbygelmusklen inte var beredd och det tar ett tag innan hjärnan får tag i stigbyglarna och dämpar signalen. Ptrooo!

Video med en yttre hårcell som rör sig i takt med ljudvågor från Bill Haley. Häftig känsla att veta att tusentals små hårceller svänger i takt med ljudvågor och gör det till musik. Källa.

För några veckor sedan skrev jag om Jean-Dominique Bauby som drabbades av Locked in syndrome efter en stroke. Han hade tappat kontrollen över nästan alla muskler, som t ex stigbygelmuskeln. Därmed kunde han inte mildra höga ljud genom att dra åt stigbygeln. En kvarglömd TV som stod på hela natten kunde var ren och skär tortyr för honom.

Att inte höra ihop
Nästan alla frågar sig någon gång vad som är värre: att bli döv eller blind? Jag tror det är svårare att plötsligt bli blind. En sån stor del av hjärnan och våra liv bygger på synen. Men det är svårt att tappa hörseln också och det är många som gör det. Med åldern krymper frekvenserna. Syrsorna tystnar. De bara gnider sina bakben. Många drabbas av tinnitus, som kanske låter ungefär som om en syrsa sitter i hörselgången och gnisslar hörselbenen mot varandra. Dålig hörsel gör andra sinnen, som synen, viktigare. Ögonen blir öron. Jag tror det är som att vara en guldfisk i en skål. Mumlande ljudvågor sugs upp av vattnet och man tvingas gissa vad läpparna säger, en mun i taget, tills man gissat fel så många gånger att ingen lyssnar på vad man säger. Man tystnar och blir dövstum. Man hör inte ihop längre. Det är därför jag är lite försiktig med att stoppa in höga ljud direkt in i örat.

Dålig hörsel är ett ganska nytt fenomen. Liksom alla andra sinnen försämras hörseln med åldern, men i en studie såg man att 80-åringar som levt sina liv långt från den moderna världen hade hörsel som dagens 30-åringar.

Nu vek jag av rejält från spåret som jag tror var löpning. Min blogg är mest avvikelser från ämnet, vad det nu är. Hoppas jag kan följa spåret bättre i Roslagen. Jag avslutar i alla fall inlägget med lite löparsnack.

Höga kusten Trail
Jag skrev tidigare att jag var sugen på att springa Drakloppet i Sundsvall i augusti, men det ligger kanske alldeles för nära Swiss alpine. Däremot borde jag hinna återhämta mig till Höga kusten trail, som en lång kompis tipsade om. Ser riktigt spännande och kul ut att springa i välkända skogar. Egentligen borde jag inte tävla så mycket, men det är ju så roligt och det finns tyvärr inte särskilt många lopp som inte är tävlingar. Tävlingar gör att man anstränger sig mer och presterar bättre, men de sliter också. Jag hoppas det blir en fortsättning på fjolårets härliga End of trail-löpning. Jag gillar att springa lopp utan tidtagning och nummerlappar. Jag tävlar helst mot mig själv och hör samman med andra när jag gör det. För mig handlar löpning alltmer om samhörighet och allt mindre om att tävla. Alla springer mot samma mål, men en del springer jättelångt.

Lita på din hjärna

Jag har nästan alltid en Garmin 305 Forerunner runt handleden när jag springer. Den är enkel och bra. Den har börjat krångla lite, men jag behåller den i väntan på en kommande iWatch (till hösten?) som man ska kunna koppla ihop med iCloud, iPad och iPhone. Det låter ännu enklare. Egentligen är jag ingen prylmänniska. Det viktiga är att det är enkelt. Det kan vara kul att titta på och analysera data, men jag vet inte om det ger så mycket hjälp medan jag springer. Pulsband hjälpte mig när jag började springa, men nu kan jag min puls utan och innan. Jag hör det på andningen. När jag går över från att andas 3-2 till 2-1 (genom att andas ojämnt belastar man kroppen jämnt), då har jag lämnat den lugna aeroba löpningen.

Lyssna på hjärnan som lyssnar på kroppen
För något år sedan kom en studie som visade att de flesta motionslöparna springer den första halvan av ett maratonlopp snabbare än den andra halvan och de första 5 km är de snabbaste. I en artikel i Runners world, spekulerar den förre chefredaktören på Runners World och tidigare Boston marathon-vinnaren Amby Burfoot om huruvida detta tapp beror på att motionslöpare i första hand följer ett tempo som dikteras av pulsklockor och prestandatabeller, vilket ökar risken att springa in i väggen. Väggen brukar dyka upp efter 30 km, inte efter 21 km. Genom att stirra på klockan följer inte löparen tempot som hjärnan bestämmer vid starten, tror Burfoot. Målet sätts externt, utanför löparen själv. Moderna högpresterande motionärer sätter hjärna målet för högt, mycket högre än dagsformen, på grund av alla hjälpmedel. Det låter som en sannolik förklaring, mot bakgrund av hur hjärnan fungerar.

Tempot sjunker efter halva maratonloppet för vanliga motionärer.

Det fungerar ganska bra att springa på gränsen av sin förmåga ungefär ett halv maratonlopp, sedan börjar kropp-hjärna tala med varandra och dra vissa slutsatser, och det upplever man som en känsla av trötthet. Det krävs mycket viljestyrka för att stå emot denna känsla.

Burfoot menar att det är bättre att lyssna på sin egen kropp-hjärna från första steget och undvika att ge 100 % från steg ett. Det är bättre att ge 98 % och orka hela vägen och spara 100 % till slutet. Utan att vi är medvetna om det, har hjärnan koll på sträcka, metaboliter, glykogenlager, dagsform, temperatur, motivation, konkurrenter, m m. Hjärnan hanterar oändligt mycket mer data och vet mycket mer än en pulsklocka. Hjärnan väljer olika tempo om man springer 5 kilometer eller 10 kilometer och om det är varmt eller kallt. Under en tävling gör hjärnan ett antagande om en slutpunkt på löpningen och beräknar sedan hur mycket muskler som löparen maximalt kan aktivera utan att förlora sin jämvikt. Det är en omedveten process.

Hjärnan ser också till att det finns reserver. Den fysiologiska gränsen ligger bortanför ”väggen”. I slutet av ett maratonlopp använder man endast 40 procent av musklerna i benen. Det är därför det alltid finns krafter till en spurt och det är därför den sista km - när man borde vara som tröttast - ofta är den snabbaste. Särskilt om man blir utmanad av någon annan. Hjärnan vågar frigöra krafter när målet närmar sig. Genom träning kan man knapra in på denna reserv, eftersom hjärnan sakta men säkert blir övertygad i takt med att man klarar att hålla sig inom gränsen. Det går även att lura hjärnan. Själv slog jag ett personbästa en gång när jag såg fel på klockan och trodde att jag sprang för sakta. Hjärnan går alltså att lura till viss del, men det krävs mycket viljestyrka för att tvinga fram ett snabbare tempo än hjärnans gissning. Det brukar sluta med kollaps, att hjärnan helt enkelt stänger av kopplingarna till benen.

Tre kommande tävlingar
Om två veckor är det jobbklassikern igen: löpning 10,4 km. Jag är nog i lite bättre form än förra året tack vare ett genomtänkt träningsschema. Jag har t ex sprungit massor av 4x4-intervaller och sprungit fler km per vecka. Det är en ganska kuperad bana på Norra berget med en rejäl backe som jag måste springa två gånger eftersom vi springer två varv.

En månad efter jobbklassikern är det dags för Jättelångt, ett ultralopp på 68 km mellan Grisslehamn och Norrtälje. Det blir som ett förlöp till Swiss alpine. Jag har inte hunnit med särskilt många långpass ännu, men efter jobbklassikern ska jag springa ett par stycken.

Den 26 juli springer jag Swiss alpine för tredje gången. Med tanke på att jag sprungit mycket mer än i fjol och lite mer än första året, känns det som jag har chans på personbästa. Jag ska dessutom åka till Sardinien innan dess och där finns många berg att träna uppför. Den enda risken är att jag springer för fort på Jättelångt och inte återhämtar mig tillräckligt. Första året på Swiss alpine fick jag ont i ett knä och andra året var det 30 grader varmt, så den här gången ska det inte finnas något att skylla på. Fullt ös medvetslös.

Ett rop på hjälp
Ett par gånger de senaste två åren har jag tänkt att det var det. Nu får det räcka. Nu tar jag en lång bloggpaus eller lägger ner skrivandet helt och hållet. Bloggar brukar ju självdö efter några år. Men så får jag ett mail eller en kommentar och inser att det finns läsare som bryr sig om det jag skriver. På ett ögonblick får jag tillbaka motivationen och jag glömmer känslan att jag kastar bort tid. Jag lade till en sida med beröm och återkoppling så att jag bara är ett klick ifrån motivationshöjande kommentarer.

Jag fortsätter skriva, för de som läser gillar förmodligen att läsa det jag skriver. Andra tycker att det jag skriver är tråkigt och trist, men man kan inte skriva för alla och de återkommer knappast. Jag förutsätter att mina läsare är öppna i sinnet, skärpta och nyfikna, samt föredrar vetenskapliga förklaringar framför tyckande och flum. Jag tror tyvärr att de senare är i majoritet i samhället, men jag skulle inte kunna skriva på något annat sätt. Jag får mest positiva kommentarer, men jag uppskattar saklig och konstruktiv kritik så att jag får lite incitament att förnya bloggen. Jag gillar inte att upprepa mig, och ibland känns det som jag upprepeteterar mig. Kanske jag ska vara mer personlig, skriva mer eller mindre om löpning, kost eller hjärnan? Försöka vara roligare, snyggare, elakare, buttrare?



PS Fick en bra återkoppling i förra inlägget att bloggen ser ut som en säck skit men med underbart innehåll :) Viktor som gav den återkopplingen samlar dessutom in pengar till cancerforskning här, så gå in dit och skänk en slant. Förr eller senare tar cancer vänner och anhöriga och 50 000 nya cancerfall upptäcks varje år i Sverige.