Titta på tv med fjärrkontroll

"Vad tänker du på", frågar sambon. "Ingenting", svarar jag. Det har hon svårt att tro för hon tänker hela tiden. Hennes hjärna planerar saker konstant och det dyker upp förslag och frågor och jag svarar oftast bara: "Mm, det blir bra". Då har jag stängt av hjärnan och tittar och bläddrar mellan kanalerna på teven, men det finns absolut ingenting i skallen. Det är som om jag bara spanar ut från grottan ut mot savannen och håller vakt, men nu tittar jag på teven och bläddrar med fjärrkontrollen istället. Och jag tänker på ingenting alls och skulle kunna sitta så en hel kväll om jag bara fick. Hjärnan är på standby och glor som en upphängd bevakningskamera på en dörr timme efter timme.

Teven visar en ointressant bild, men om något mystiskt visade sig på skärmen då skulle jag rusa upp och hjärnan fyllas på nolltid och benen springa ut och bekämpa inkräktaren. Men som tur är kan vi numera leva hela livet utan att brusa upp från vårt standby-läge. Min gissning är att evolutionen har gett oss denna förmåga till standby-gloende. Vi som kan sitta och vakta och glo ut i ingenstans har kunnat rädda flocken de gånger det kom en sabeltandad tiger och smög, medan de otåliga blev överlistade och uppätna.

Tack vare fjärrkontrollsgenen har jag många år kvar
Man kanske kan kalla det för fjärrkontrollsgenen eller tevegenen. Man har ju länge spekulerat i varför det finns kvinnor efter klimakteriet och kommit fram till teorin om mormorsgenen. När man inte längre kan fortplanta sig är man passé för de själviska generna. Men som kunskapsbank har mormor varit ovärderlig för sina döttrar när de i sin tur fick barn. Sen behövs inte mormor längre. Evolutionen är krass. Att män lever efter 50 har förklarats med att de kan fortplanta sig, men hur många gör det efter 50? Min spekulativa hypotes är att det kanske är så att passivt vaktande har varit viktigare. Morfar och farfar kunde sitta och titta ut från grottmynningen och se den enda kanalen som fanns då: ett savannlandskap. De familjer som hade en gammal man som kunde sitta och glo timme efter timme hade större chans att överleva.

Det kanske var bättre förr i tevens barndom när det bara fanns en kanal. Nu finns det flera kanaler och vi måste hålla lite koll på allihop och det gör vi med fjärrkontrollen. Men det är helt tomt i huvudet, inte en tanke, bara en bevakningskamera i standby-läge.

Träningen och tävlingen och fejsbok
Igår sprang jag 21 km. Det kändes bra att avverka ett halvt marathon. Men det gick inte fort. Kände mig trött sista 3-4 km. Vanligtvis brukar jag springa lite kortare återhämtningspass på torsdagarna. Men nu är det inte så långt kvar till loppet och jag ville klämma in ett extra distanspass. Det är bara två veckor kvar och snart dags att trappa ned träningen.

Gick in på tävlingens hemsida och såg att det var 74 anmälda till halvmarathon. Det är nog ovanligt många men jag hoppas det blir lite fler. Femton dagar kvar till loppet och tre dagar kvar av semestern.

Jag blev förresten inlurad i facebook igår. Det går ett lopp som heter Mitt Norden Ultra och det gick bara att kolla upp via facebook. Jag har försökt hålla mig ifrån denna tidstjuv men det verkar som alla är där. Ultraloppet verkar intressant. Det går i en vacker del av Sverige och är 55 km långt och kanske man kan lunka runt det redan nästa år som förberedelse inför 80 km 2012.

Bloggeri och vetenskapsteori

Ibland brukar jag surfa runt lite planlöst på olika löparbloggar. Det finns hundratals bloggar med mer eller mindre uttalade mål för framtiden. Det handlar om mål för Stockholm marathon, Lidingöloppet eller ett ultralopp. En del missar målet, andra kommer nära och de flesta klarar det och sätter upp nya mål och kanske måste döpa om bloggen.

Att börja blogga om sina mål är att göra ett offentligt åtagande. Man ställer sig på en arena inför publik, vilket gör det lättare att hålla fast vid målet. Det är ett faktum att man springer fortare på tävling än på träning. Det beror till stor del på psykologi. Helst ska man ha familj och nära vänner på plats också, då tar man nog ut sig ännu mer. När jag tränar och springer för något personbästa skapar jag på sätt och vis en tävling, det finns ett yttre mål. Men jag tror jag skulle springa ännu fortare om jag gjorde ett åtagande om att visa en skärmdump av pulsklockans resultattavla dagen efter på bloggen. Det kanske man ska pröva någon gång.

Jag började blogga delvis för att tvinga mig själv att uppnå ett mål. Jag kan inte backa från mitt mål att fullfölja ett ultralopp nu. Men nu är det halvmaraton som gäller och det är bara 16 dagar kvar. Ångest på ångestskalan: 14.

Om bloggandet
Nu har jag bloggat i en dryg månad och det har varit en otrolig erfarenhet. Jag tänkte först bara skriva ner några tankar om varför vi springer och varför jag springer, kanske för att förklara mig inför en oförstående omvärld;). Men nu är det svårt att sluta. Alla uppskattande kommentarer är bra lön och tänk om någon kanske börjar springa p.g.a. vad han eller hon har läst. Dessutom är det lärorikt och en utmaning för hjärnan och den älskar utmaningar.

Jag kan inte låta bli att ändra, förbättra och skriva i vissa gamla längre inlägg och de sväller och blir längre och längre. Men det känns fel att publicera dem igen. Det blir lite för mycket upprepning. Jag tror mer på att försöka knyta ihop inläggen till en sammanhängande text och sedan spara det som en gigantisk pdf att ladda ner efter att jag sprungit ultraloppet om två år. Det kanske kan vara intressant för någon. Det blir väl 5-600 sidor, minst …

Det kanske är så kanske
Ibland är det kanske bra med ett "kanske" när man skriver om vetenskap och löpning. Jag är vetenskapligt skolad och vet att påståenden som rör den här nivån av verkligheten alltid är falska, därför att de bygger på hypoteser som är mer eller mindre väl underbyggda gissningar baserade på ett antal observationer gjorda i en begränsad eller konstruerad situation.

En vetenskaplig hypotes ska gå att falsifiera, annars är det metafysik. Freudianernas påstående att alla drömmar handlar om sex är metafysik för om vi drömmer om något annat än sex är det en förträngning, enligt freudianerna. Hypotesen är alltid sann oberoende av vilka observationer som görs. Enligt freudianerna är drömmar om sex och drömmar som inte handlar om sex båda drömmar om sex. Dessa freudianska påståenden kan alltså aldrig vederläggas och är därför inte vetenskap.

Hypoteser kommer och går
När Copernicus presenterade sin heliocentriska hypotes var den bäst på sin tid, men den var likväl falsk. Jorden snurrar runt solen, men Copernicus förklarade det i termer av epicykler och planetbanorna följde matematiska banor. Det fanns inga observationer som gav Copernicus hypotes mer stöd än den gamla geocentriska modellen med jorden i mitten. Med dåtidens instrument gick det inte att avgöra om solen snurrade runt jorden eller tvärtom. Sen kom Tycho Brahe och Johannes Kepler och modifierade planetbanorna, Galilei Galileo visade att solen verkligen var i centrum och Isac Newton förstod att äpplen och planeter faller på samma sätt. Isac Newton förklarade gravitationen, men använde en metafysisk effekt om verkan på avstånd som han själv inte var nöjd med. Albert Einstein kunde falsifiera Newtons teori genom att observera ljusets böjning kring en tung kropp i samband med en solförmörkelse. Men det dröjde inte länge förrän Einstein ifrågasattes av Niels Bohr och kvantmekaniken och så rullar vetenskapen framåt. Hypoteser ersätts av nya hypoteser och paradigmen avlöser varandra när de får allt svårare att förklara nya fakta.

Jag tror att det finns en objektiv verklighet oberoende av oss därute. Men våra hjärnor förvrider verkligheten och verkligheten själv vet vi väldigt lite om när vi tränger ner i det innersta och vi vet inte ens vad så "självklara" saker som massa, tid och gravitation är. Våra hypoteser blir bättre och bättre, men de flesta kommer alla att falsifieras vid någon tidpunkt. Man kan inte bevisa något, bara säga att så här och så här är det inte.

Det finns goda skäl att tro att Omega 3 är nyttigt och att stenålderskost passar oss. Men vi kan inte veta säkert. Det finns många studier som bekräftar Omega 3-hypotesen men det är inget bevis. Det gör bara hypotesen mer sannolik. Vi kan heller inte veta vad stenålderskost är. Även om vi hittar magar från den tiden och analyserar innehållet kan vi inte säga att maginnehållet utgör ett bevis. Det är en indikation som kan stärka en hypotes. För att veta säkert behövs det en tidsmaskin. Däremot kan man säga vad stenålderskost inte är. De drack inte mjölk, de åt inte vete eller prinskorv.

Just nu lever vi också i ett paradigmskifte när det gäller löparskor. Det gamla paradigmet om att skor ska ha pronationskontroll och mycket dämpning har inte levt upp till vetenskapliga krav och allt fler forskare lutar åt att man ska ha så lite sko som man klarar av. Det började med att den framstående professorn i biomekanik, Benno Nigg, publicerade sin rapport 2001. Numer är Benno Nigg konsult åt bl. a Nike och Adidas och skoindustrin är alltså medveten om den nya forskningen och följer den.

Man blir klokare
En del bloggare gör tvärsäkra påståenden om saker. Det är ju en frihet man har som bloggare. Det är inte en vetenskaplig avhandling. Tur att det inte fanns bloggar då jag var ung, tänker jag ibland. Det som skiljer en vis från en naiv person är att den vise vet att han ingenting vet. Den naive tror att han vet allt. Det är det som förhoppningsvis händer när man blir äldre. Man inser att man vet väldigt lite och blir allt mindre tvärsäker.

För många år sedan då jag läste en kurs i humanekologi ville professorn (Sverker Sörlin) att jag skulle utveckla mina tankegångar som jag skrev i en b-uppsats i en bok. Det gjorde jag aldrig och det var nog tur för jag trodde nog att jag visste allt. Jag har ändrat många åsikter sen dess och jag minns knappt vad uppsatsen handlade om och det hade nog varit pinsamt att stå för idag. Det är så man blir klokare. Man lär sig nya saker och ändrar åsikt och ser sina gamla åsikter i ljuset av det nya.

En löpares själ

Jag bor i ett ganska kuperat landskap där bergen stänger in utsikten och det är kanske därför jag gillar att se ut över gränslösa vidder, ut över havet eller ut över en slätt. Det är omväxlande att springa upp och ner, men jag gillar ändå mer att springa på långa plana ytor. På en plan slätt kan jag se långt och jag känner att jag vill ta mig härifrån och dit. Jag kan ställa mig på en kulle och när jag överblickar sträckan fylls jag inte av motstånd inför uppgiften utan av en lust att överbrygga avståndet mellan här och där. Jag tror det är en ursprunglig känsla som finns i djupet av oss människor.

En kulle med utsikt
På den vidsträckta savannen ser man långt. De första människorna klättrade säkert upp på en kulle, spanade ut över savannen och drömde om bättre jaktmarker längre bort. På något annat sätt kan man inte förklara människans oerhört snabba expansion ut från Afrika och ut i hela världen. Det tog ungefär hundratusen år att befolka hela jorden. Det finns ingen annan art som spridit sig så fort.

För de första indianerna tog det bara några tusen år att fylla upp den amerikanska kontinenten. De måste ha drivits av drömmar om ett ännu bättre liv ännu längre bort, så långt att de hamnade där de startade: i Eldslandet, Alaskas motsvarighet längre söderut. De sprang efter stora bytesdjur som aldrig sett människor och som försvann allteftersom indianerna trängde söderut. Hästar, mammutar, mastodonter och kameler utrotades. Det var det första massutdöendet som drabbade den kontinenten.

Våra följeslagare
Frågan är om någon art spridit sig med sådan hastighet som människan. Andra arter som gräs, virus, råttor och vete hängde bara med. Det var det som ledde till det andra massutdöendet. Husdjur tämjdes i Eurasien: kemiska laboratorier för nya mikrober. Husdjuren spottade ur sig smittkoppor, vattkoppor, röda hund och mässlingen. När skepp från Europa dockade vid olika kontinenter släppte de ut sin last av virusinfekterade människor, tramptåliga gräs, allätande och infekterade råttor och oemotståndligt vete. Folk, djur och växter dog i massor när mikrober, flora och fauna från Eurasien trängde in i nya försvarslösa kontinenter.

Människan har utvecklats genom motstånd
Antropologerna tror att människorna rörde sig ca 2-3 mil fram och tillbaka per dag på jakt efter byte och föda och människans utbredning var blixtsnabb. Från att de första indianerna kom över Berings sund till dess de nådde Eldslandet tog det några tusen år. Sträckan motsvarar ungefär 20 000 km. Det blir alltså ca 20 km per år mellan tummen och pekfingret.

De korsade breda floder och forsande bäckar, de gick genom stekheta öknar, högg sig genom djungler och klättrade över bergskedjor. De tog sig genom milsvida skogar utan karta eller kompass. De mötte ständigt nya rovdjur, nya faror, nya hinder och nya sjukdomar. Vi är deras ättlingar. Dessa mödor har våra förfäder klarat och därför finns denna förmåga nedlagd i våra gener och därför tror jag vi mår bra av att utsätta oss för åtminstone en bråkdel av dessa vedermödor. Det gäller både våra hjärnor och våra kroppar. Det är samma sak. Hjärnan vill bli utmanad att ta kroppen över fysiska hinder och den vill lösa svåra problem och lära sig nya saker.

Vi är fortfarande nomader
Vi är fortfarande nomader trots nästan 10 000 år av bofast liv. 10 000 år är en kort tid för evolutionen. På den tiden har den gjort en majoritet av nordborna laktostoleranta och kanske modifierat något drag. Men den korta tiden har inte tagit nomaden ur oss. Trots att vi varit jordbrukare på senare tid vill vi springa och vi vill röra på oss och i dag kan man förflytta sig långt. Rörligheten ökar hela tiden. Skulle man pricka in sina boplatser under ett liv skulle man se att de sträcker sig över en allt större area och allt fler punkter ju närmare vi kommer vår tid. I jordbrukssamhället föddes och dog man på samma punkt. Ett undantag är massemigrationen till Amerika, men den skedde ofta bara från en punkt i Sverige till en punkt i Amerika. Inte flera punkter som nu då man flyttar ett par gånger under barndomen, sedan ett par gånger som student och arbetssökande och sedan ett par gånger som karriärist. Därefter kanske man flyttar till Spanien eller Florida för att dö, långt från födelseorten.

Gräset är alltid grönare
När jag står på kullen och hämtar andan och blickar ut känner jag en stark drift att springa vidare. Målet är en kulle långt bort. När målet är uppnått upptäcker man att gräset var lite grönare eller så var det lika vidbränt som hemma. Man ställer sig upp och söker ett nytt mål och så fortsätter man att jaga mål efter mål. Men som poeten sa, det är inte målet utan vägen som är mödan värd.

Se tillbaka men aldrig vända sig om
Man måste komma ihåg att se tillbaka på sträckan, minnas och uppskatta löpningen medan man springer, tänka igenom de tankar som dykt upp och kanske skriva ned dem i en blogg. Då har man varit proaktiv. Man har sprungit till något. Det känns meningsfullt. Man springer till något och man minns vägen men däremot tittar jag aldrig tillbaka därifrån jag kom. Man har sprungit ifrån något och då är det ingen mening att tänka på det. Slutar man tänka på det slutar det också existera till slut. Lever man i det förflutna, ältar det gamla, upptar det en allt större del av hjärnan.

En löpares skäl
Man springer till något och man springer från något. Alla har olika skäl och varje löpare har sin egen själ. Men enligt den här artikeln i DN springer alla löpare ifrån döden; man får några friska års försprång om man springer.

17 dagar kvar till halvmaran. Ångest på ångestskalan är 12.

Vetenskapsnyheter v 30

Korta och många steg är bättre än få långa
Det är inte bra att ta för långa kliv och landa med hälen framför kroppens masscentrum. Matt Fitzgerald förklarar två nya studier som visar på fördelarna med att ta många korta steg. Det kan ses som ett stöd för minimalism och barfotalöpning, vilket automatiskt ställer in steglängden.

Den ena studien och den andra.

Temperaturen spelar inte så stor roll som vi tror
Alex Hutchinson förklarar i en artikel att det är inte hur hög temperaturen är i sig som är det viktiga utan hur väl förberedd man är på värmen som påverkar hur man klarar att springa i värme. När Göteborgsvarvet gick på försommaren låg det löpare till höger och vänster och det är större risk att det händer om ett lopp går på våren eller försommaren innan löparna har anpassat sig till den högre temperaturen. Det behövs nästan två veckor av acklimatisering. För det mesta går det dock bra, våra hjärnor känner av värmen och anpassar hastigheten redan då loppet startar, innan löparen har hunnit bli överhettad.

Logga vikten så håller den bättre
I en undersökning från The National Institutes of Health utvärderades ett internetbaserat program där man kunde logga in och skriva sin vikt. Studien omfattade 348 deltagare och det visade sig att de användare som mest konsekvent följt programmet under två och ett halvt år också hade gått ner mest i vikt. "Consistency and accountability are essential in any weight maintenance program …", säger undersökningens författare Kristine L. Funk. Man kunde visa att internetprogrammet gjorde det lättare att hålla den nya jämviktsnivån som man nådde efter den första viktnedgången. Undersökningen visade att det var viktigt att mäta och att ge återkoppling till hjärnan för att kontrollera hjärnan.

Hur man springer barfota
En instruktionsvideo hur man springer barfota och som visar hur hjärnan automatiskt ställer om från hälnedslag till att landa på fram- eller mittfoten när man tar av sig skorna.

Löpteknik
Intressant artikel om hur man lär sig en ny löpteknik. Det tar en till tre månader att lära om hjärnan och det är en ansträngning, inte en snabbfix.

Bild ur artikeln:

Rulltrappor och löpband

När vi var i Stockholm i helgen blev det löpning på löpband på hotellgymmet. Jag föredrar att springa ute, men regnet och att det kändes bekvämt att ta hissen ner till gymmet gjorde att jag valde löpbandet.

Man skulle haft elefantöron
Eftersom man inte rör sig framåt när man springer på löpande bandet förlorar man den del av avkylningen som kallas konvektion och jag svettades ymnigt. Hade jag sprungit ute hade värmen runt mig blåst iväg när jag sprang, men inomhus värms luftlagret närmast huden upp och man springer som i en bastu. Å andra sidan slipper jag luftmotståndet, men det är nog försumbart i den hastighet som jag springer.

Efter en halvtimme skvätte jag svett som en fontän och jag hoppade av löpbandet och sprang efter en handduk. Det är en märklig känsla att springa på löpband i en halvtimme och sedan springa iväg över golvet. Plötsligt rörde sig både jag och golvet och det var inte lätt att hålla balansen.

Jag lade upp hotellhanduken bakom nacken så att den fläktade som två stora elefantöron på var sin axel när jag studsade fram på bandet. Då kändes det bättre. Man kanske ska tillverka artificiella elefantöron som man kan klämma fast när man springer på löpband. Det skulle se kul ut. Samt en snabel som man kunde dricka med och spruta vatten över sig. Ett elefantkit för inomhuslöpare.

Jag ställde in löpbandet på 12,8 km/h och sprang en mil. Det är på många sätt enklare att springa på löpband men det är tråkigt. Men det fanns TV och mycket folk att titta på. Några barn sprang på löpbandet bredvid mig och de kollade min hastighet. ”Han springer 128 km/h”, sa ett av barnen och de försökte trycka in 128 på displayen. Jojo, snabbare än en gepard.

En märklig rulltrappa i Stockholm
I Stockholms undre värld hade jag ett märkligt möte med en rulltrappa. Rulltrappor rullar. Det är deras kännetecken och våra hjärnor tar det för givet. Men när jag klev upp på en trasig rulltrappa, fullt medveten om att den var trasig och beredd att använda mina ben, så snubblade jag ändå till. I något område djupt inne i skallen var en del av mig inställd på att trappan rörde sig, trots min medvetna kunskap om att den stod stilla. Jag fick en känsla av att jag läst om det där någonstans och hittade mycket riktigt en rapport som beskriv fenomenet.

P.g.a. att det tar tid mellan sinnen och hjärna måste hjärnan hela tiden förutsäga vad som ska hända. För det mesta fungerar det bra, men ibland blir det fel och rulltrappeillusionen är ett exempel på det. Vår hjärna har under årtionden lärt sig att rulltrappor rullar och att den måste justera balansen i förhållande till rulltrappans rörelse så att vi inte snubblar. Det märks på små barn de första gångerna de stapplar ut på en rulltrappa, men vi gör det helt omedvetet. Kunskapen om hur man bordar en rulltrappa är långtidslagrad och vi gör en smidig övergång från fast mark till rörlig trappa. Men om trappan inte rör sig då kan vi ändå inte undvika att göra dessa justeringar. Vi kliver på med för hög fart och tappar balansen en aning. Men andra gången vi går uppför trappan har hjärnan lärt sig att just den här trappan är trasig och man kliver på som om det vore ett vanligt trappsteg. Men det är tur att vår autopilot sköter det här, så att vi slipper tänka varje gång vi kliver på en rulltrappa eller när vi springer ett steg.

Länkar
konvektion

Hellre fet än död

Om 20 dagar ska jag springa mitt första halvmaraton. En halvmaraton på 21 km blir ungefär 20 000 steg. Säg att jag lyfter min kropp 10 cm vid varje steg. Det innebär att jag lyfter min 73 kg tunga kropp 2 km. Det är mycket arbete. Det gäller att guppa så lite som möjligt i höjdled och det vore bra om man kunde minska något kilo. Jag ska försöka bli av med två kilo. Det är mycket för mig. Jag brukar variera lite i vikt mellan vinter och sommar men inte under själva säsongen. Under vintern tränar jag överkroppen mer när jag stakar mil efter mil och lite av den muskulaturen tappar jag på sommaren.

Det finns inga feta älgar
Människan är ett djur som lätt tappar formen. Om vi inte springer tappar vi kondition och vi lägger på lite vikt. Feta människor finns det överallt, men feta älgar ser man sällan. De är smala, bruna och vältränade året om. Det är bara solbrillorna som saknas. De kliver runt i skogen och betar löv och grenar och har aldrig utvecklat något stort behov av att lagra fett. När vintern kommer går älgarnas ämnesomsättning ner och de klarar sig på mindre föda och de kan utnyttja de små insättningar de gjorde på fettkontot under sommaren. De kan fortsätta vara smala så att de kan springa ifrån rovdjur. Men vi människor måste hålla igång, eller som den röda häxans sa till Alice i Underlandet: ”Här gäller det att du springer allt vad du kan för att stanna kvar på samma ställe”. Om vi slutar springa växer årsringarna runt buken.

Spring och ät en apelsin om du vill behålla benen
Björnar kan sova ett halvår och sedan springa ut på friska ben och möta våren. De är avmagrade, men inte särskilt hungriga. Deras aptit slås på först på sensommaren när det blir dags att gå i ide igen. Då äter de som besatta och rensar skogarna på blåbär. Om vi låg i ide ett halvår, då skulle våra ben bli så veka att de gick av. Våra ben är gjorda för att stressas och användas.

Löpning är därför lika viktigt som C-vitamin. De flesta djur och växter syntetiserar eget C-vitamin, men vi har tillsammans med några apor och fladdermöss förlorat den förmågan, eftersom vi under de senare årmiljonerna utvecklades där det fanns gott om frukt. Evolutionen tyckte att vi kunde göra oss av med det anlaget och nu måste få i oss C-vitamin via födan, trots att vi bor i en del av världen som är fattig på C-vitamin. Evolutionen har inte riktigt förstått att vi lämnat Edens lustgård som dignade av frukt.

Vi måste springa för att behålla våra ben. Men vi måste också äta C-vitamin för att inte tappa våra ben. Utan C-vitamin kan inte cellerna tillverka kollagen som spänner ut vår hud och håller ihop leder och senor.

En bank med god soliditet och mycket likviditet
Men till skillnad från många andra djur så är vi flexibla. Vi kan bli smala löpare eller muskulösa kroppsbyggare. Det är till stor del upp till oss själva och en kamp mot eller med våra gener. En gepard kan inte välja. Den måste bli sprinter.

Vi är flexibla men vi människor har sprungit för livet genom hela vår moderna evolutionära historia, vilket betyder att om vi hittar mat är det väldigt smart att omvandla maten till ett fettförråd för framtiden. Fettet är ett bankkonto som vi kan göra uttag från. Det var en bra bank för oss människor. Men sen vi slutade springa för livet har insättningarna haft en tendens att vara större än uttagen. En bakvänd bankkris.

Skydda hjärnan till varje pris
När vi bantar är det en hotsignal. Ont om mat betyder: lagra så mycket fett du kan! Vi blir långsamma och slöa och energiförbrukningen går ner. Det kan leda till att fett och proteiner bränns tillsammans i mitokondriernas ugnar.

En av de främsta långdistansflygarna är Kolymasnäppa. Den flyger 5400 km mellan Australien och Kina och när den äntligen är framme har den förlorat massor av fett men även proteiner från organ som hjärtat, levern, huden och muskler. Det ser man också hos människor som varit skeppsbrutna, de har tappat fett, muskler och organ, men ett organ är alltid intakt in i det sista: hjärnan. Det gäller både fåglar, möss och människor. Hjärnan är skyddad bakom skallbenet och den ser också till att äta upp allt som den inte behöver för sin överlevnad. Det är också hjärnan som saboterar alla försök till bantning.

Hjärnans energibalanssystem
Hjärnan bryr sig om vad vi äter. Det finns flera överlappande system som kontrollerar vår vikt. Djupt nere i hjärnan finns en struktur som heter Hypotalamus och den är en länk mellan kroppens hormonsystem och hjärnan, bl. a. kontrollerar den vårt hormonstyrda antisvältsystem. Hypotalamus håller balansen genom att frisätta hormoner i rätt tid och de är främst två hormon med namn som hämtade ur fantasylitteratur: Ghrelin och Leptin. När hjärnan behöver energi frisätts Ghrelin från magen och det skickas till Hypotalamus och väcker vår aptit. Denna aptitsignal regleras av fettcellerna som frigör Leptin till hypotalamus som gör att man känner sig mätt.

Hypotalamus är en formidabel motståndare för bantare eftersom den vill att kroppen ska hålla sin jämvikt. Antisvältsystemet är ett oerhört exakt system. De flesta varierar bara ett par kg under ett år trots att vi äter ett halvt ton mat under den tiden. Men det finns en liten tendens till att vi äter mer. Av alla pådrivande och bromsande signaler finns det en liten övervikt av de pådrivande, en liten övervikt som för en genomsnittlig människa leder till en gradvis viktuppgång på ungefär ett halvt kilo per år.

Att säga hej till en staty
Det värsta man kan göra är att jojo-banta. Det leder bara till att hjärnan sätter nya jämviktsmål och gradvis knuffar upp kurvan så att den stannar lite högre varje gång för att skapa en marginal p.g.a. dessa ständiga svältperioder som verkar sätta in närsomhelst, med en viss övervikt för dagarna efter nyårsafton och på försommaren.

Hjärnan vill till varje pris undvika svält, eftersom svält historiskt varit ett av de värsta hoten mot genernas fortlevnad. Det är bättre att vara fet än död. Allt är bättre än att vara död.

Jag tror man måste använda andra metoder. Genom att väga sig ofta kan hjärnan få viktig återkoppling. Vikten varierar över dagen och det kan skilja mycket mellan morgon och kväll. Flera mätpunkter är en metod jag ska använda mig av de närmsta 20 dagarna. Ställer man sig på vågen på kvällen kanske man undviker kvällsmackan för man vill slå gårdagskvällens notering. Det blir en liten tävling.

För att överlista Hypotalamus tror jag kunskap och träning/löpning är viktigt. I svårare fall tror jag på kognitiv beteendeterapi (KBT). Allting börjar och slutar i hjärnan och vi kan lära oss kontrolla vår hjärna. Jag läste någonstans om en kvinna som testade att under en tid säga hej till en staty. Det kanske var tre månader. Men sen kunde hon inte passera statyn utan att säga hej. Handlingen hade lötts ihop med promenaden och statyn. Så stark är vår makt över oss själva om vi tar tag i oss själva.

Länkar
Långdistansflygare

Hotelltristess

I måndags vilade jag och på tisdagen sprang jag tunga backintervaller. I onsdags hade jag tänkt springa ett lopp, Öbackalufsen, men det passade inte in och det blev ett kort pass med mina Fiverfingers istället och lite styrketräning. Igår sprang jag 10 km i lugnt återhämtningstempo och i morse blev det långa intervaller tidigt på morgonen. Sen åkte vi till Stockholm för att hälsa på vänner och bekanta. Nu sitter jag på ett hotell och det kanske blir en runda i en park utanför hotellet och på hotellgymmets löpband imorrn och på söndag.

Intressanta länkar

Intressant artikel i runners world av Amby Burfoot om nya trenden minimalism och barfota och framfota.

Pete Larsson är en av mina favoritbloggare. Alltid nyktert vetenskaplig och en smula skeptisk. Han var till en början skeptiskt till barfotalöpning, men är numer försiktigt positiv. Petes favoritintresse verkar vara skor och nu har han skrivit ett inlägg om hur Nike erkänner felen med sina skor i en rapport som Nike står bakom. Vad är det som händer?

Vitamin D i de långa skuggornas land

Solen skiner och jag vill ut och springa. Det finns många skäl till att man springer ute. Man får bättre kondition och man blir friskare, inte minst för att solen ger oss D-vitamin. D-vitamin är ett vitamin men fungerar som ett hormon som påverkar en rad processer i kroppen. Det bildas i huden när den träffas av solljuset och det tillverkas av kolesterol. Man kan även få i sig D-vitamin via maten. Men frågan är om det är tillräckligt. Jag tror inte det.

Fisk, fisk mera fisk
Vitamin D tillverkas i huden när UVB-strålar med våglängder mellan 270 och 300 nm träffar oss. Gränsen för att vitaminet ska tillverkas är när solen är minst 30-45 grader över horisonten. När skuggorna är längre än dig själv upphör cellerna med sitt arbete. Kanske fortsätter de tillverka kolesterol istället så att det ska finnas råvaror färdiga nästa dag. Åtminstone finns det sådana spekulationer. Vi som bor norrut och bara ser långa skuggor under vinterhalvåret producerar kanske en massa kolesterol på lager, vilket kan var en bidragande faktor till sämre hälsa. Det är ju också så att förekomsten av MS, diabetes och kanske även hjärt- och kärlskjudomar är högre ju längre norrut man kommer.

Min ljusa hy är en anpassning till breddgraden som mina förfäder har anpassat sig till. Färgen på ursprungsbefolkningars hud kan förutsägas utifrån hur mycket ultraviolett ljus olika områden utsätts för. En ljus hud kan lättare tillverka D-vitamin än en mörk hud. Mörkhyade afrikaner tillbringar hela dagarna under solen och tillverkar, trots låg D-vitaminproduktion per timme, tillräckligt mycket D-vitamin under en dag.

Det enda undantaget från breddgrad och hudfärg är de mörkhyade inuiterna på Grönland. Men inuiter åt fisk till frukost, lunch, middag och söta små sälögon som lördagsgodis. Fisk är ett av få livsmedel som är rikt på D-vitamin och därför har inuiterna fått i sig tillräckligt via maten och har aldrig behövt anpassa sin hud till breddgraden. Men inuiterna med sin extrema fiskdiet är ett undantag.

Rödhåriga är en blekare nyans av vit
Det bor mest rödhåriga i solfattiga områden som brittiska öarna, särskilt i Skottland och på Irland. Rött hår styrs av ett recessivt anlag som också ger ljus hy, fräknar och ljusa ögon och solkänslig hy som tillverkar D-vitamin även under solfattiga förhållanden. 40 procent av alla irländare bär på anlaget. Jag vet inte om det finns något samband, men de blekaste turisterna är nästan alltid britter och de bränner sig nästan alltid första dagen. Det är åtminstone min erfarenhet.

Neanderthalarna var också rödhåriga, tror man nu. Det är ganska logiskt med tanke på att de levde i en solfattig värld under hundratusentals år.

Solen ger och solen tar
Folsyra eller folater får man i sig via bladgrönsaker som spenat och kål och de är viktiga för cellernas tillväxt. Solstrålar fördärvar cellernas förråd av folater och därför tror man att huden skyddar tillgångarna av folater genom att bilda melanin, det ämne som gör oss bruna. Ju mer melanin desto bättre skydd av kroppens förråd av folater. Det är särskilt viktigt för gravida då folater krävs för barnets tillväxt. Vår hudfärg har förmodligen utvecklats både för att skydda värdefulla förråd av folsyra och för att tillverka D-vitamin. Vår hudfärg är en av evolutionens många balansakter mellan det goda och det onda.

Vitamin D gav oss ryggrad
Fotosyntes av vitamin D har existerat i minst 750 miljoner år. Förmågan utvecklades hos plankton som låg och badade i vattenytan. Plankton befinner sig längst ner i näringskedjan och därför kunde D-vitamin sprida sig till alla havets organismer. Fiskar bildar inte mycket D-vitamin i skinnet; ser man en fisk som solar är den förmodligen död. Fiskar får istället i sig D-vitamin genom att äta plankton och andra fiskar.

När vissa fiskar lämnade det kalciumrika havet för ca 300 miljoner år sedan och kröp upp på land blev D-vitamin ännu viktigare för upprätthållandet av ett förkalkat skelett. På land finns inget plankton, så förmågan att använda fotosyntes utvecklades snabbt. De tidiga landdjuren var tvungna att bilda vitamin D för att sträcka ut skelettet och gå. Det gäller fortfarande. Brist på D-vitamin orsakar benskörhet.

Slicka en kattpäls.
Alla däggdjur, förutom nakenråttor under marken, tillverkar D-vitamin med hjälp av fotosyntes. Katter sitter i solen och slickar sin päls och får i sig D-vitamin (edit: enligt nyare forskning får de via födan). Men vi kan inte slicka kattpälsar. Vi måste ut i solen.

Mer omega 3 i blodet
Växt- och djurplankton bildar fortfarande D-vitamin vid havsytan och blir sedan uppätna av fiskar som lagrar vitamin D i fettet. Fiskar som lax innehåller stora mängder D-vitamin då de äter stora mängder djur- och växtplankton. De innehåller också omega 3, ett fleromättat flytande fett som passar fiskar i kallt vatten. Mättat fett blir ju trögt i kyla, vilket man märker på smöret i kylskåpet. Smöret är så hårt att det delar frukostbrödet i två delar. Sådant fett skulle göra fiskarna helt orörliga i det kalla vattnet. Olivoljan flyter dock trots kylan och det tycks som om lättflytande omega-3 fetter är kopplade till en rad hälsoeffekter, både när de gömmer sig i lax och i olivolja. Blodet tunnas ut och flödar bättre i vener och artärer. Därför tar jag en extra kapsel omega 3 varje dag.

Kanske var det också så att folk norr om 50:e breddgraden alltid åt fisk för att få i sig tillräckligt med vitamin D under vinterhalvåret. Numera måste vi åka söderut under vintern eller äta massor av fisk och annan mat rik på D-vitamin. Men jag tror man måste komplettera med piller, både av vitamin D och omega 3.

Den engelska och den svenska sjukan
Under 1800-talet jobbade många engelsmän i kolgruvor under en smogfylld himmel i en solfattig del av världen och de drabbades av något som kom att kallas den engelska sjukan. Skelettet som vi ärvt från fiskarna blev böjt och missformat. Sjukdomen spred sig som en löpeld över världen, men tack vara att myndigheterna började berika livsmedel med D-vitamin minskade antalet fall.

Nu lever stora delar av mänskligheten sina liv inomhus framför datorn och i solfattiga delar av världen drabbas många av sjukdomar som mer och mer kopplas till brist på vitamin D. Särskilt mörkhyade som flyttat norrut är utsatta eftersom deras mörka hud tillverkar D-vitamin i en mycket lägre takt. Förekomsten av autism bland somaliska barn är tre- till fyra gånger högre än bland ljusa svenska barn. Somalierna själva kallar det den svenska sjukan. Nu tror man att det beror på D-vitaminbrist.

Spring dig frisk när skuggorna är korta
Evolutionen har tagit en fisk och knådat och böjt den under miljontals år och sedan ställt upp fisken på två ben och fått den att springa. Vi har gjort en otrolig resa. Just nu skiner solen och vi som springer nästan varje dag målas sakta allt brunare med tunna penseldrag av solens strålar. Vi blir D-vitaminberikade och smörjs in med melanin - kroppens egna klibbfria solskyddsmedel. För en blek nordbo räcker tio minuter en solig dag som denna. Spring ut och spring dig frisk mitt på dagen när du är längre än din egen skugga.

Länkar
Engelska sjukan
Autism och somaliska barn
Hudexperten Nina Jablonski i en bländande förelälsning
Rödhåriga neanderthalare
Hudens biologi
Vitamin d och hjärt- kärlsjukdomar
Svenska barn lider av D-vitaminbrist

Vad jag tänker på när jag inte tänker på att jag springer

När jag springer brukar jag ta med mig en tanke som jag hittat tidigare under veckan. Det kan vara en detalj som gäller löptekniken som jag vill träna, ett problem eller bara en tankegång eller en bild. Numer tänker jag sällan på hur jag springer. Det sköter benen bäst själva. Däremot finns det många problem och tankar som jag tar med mig. Men bara en per löpning, mer än så klarar jag inte. När jag sprungit ett tag börjar kreativiteten flöda och den bestämda tanken ändrar form. Fötterna, armarna, pulsen och hjärtat slår i takt och i hjärnan gungar alfavågorna fram och tillbaka.

När jag går är det inte på samma sätt. När jag promenerar kan jag alltid fästa tanken och tänka den hela vägen, den följer med som en lydig hund. Jag kan planera en dag när jag går till bussen. Det går inte när jag springer. Då låter jag tankarna bara komma och gå. De svischar förbi som träden runt om mig och ibland hänger de med en liten stund som en löpare man nyss passerat. Oftast virvlar tankarna bara runt, som om de skrev skisser i luften eller som moln på himlen. De försvinner och återkommer i nya former.

Tankarna försvinner inte som heliumballonger. Jag måste inte hålla fast i dem. Samlar jag för många tankar kanske jag lyfter från marken.

Jag låter tankarna flyta med vågorna och skvalpa runt därinne. Tankarna dyker inte upp från ingenstans och försvinner till ingenstans. De finns kvar, därför att tankarna kommer någonstans ifrån. De poppade inte upp som en ande. Ingenting kommer från ingenting, allt har en orsak, såvida vi inte djupdyker i materians innersta ologiska natur.

När jag får en idé var det minst två hjärnceller som möttes och om de hade något intressant att säga varandra kommer de att träffas igen. Kanske via en tredje hjärncell. Det är jag övertygad om. Tanken kan tillfälligt försvinna, men den kommer tillbaka, förr eller senare dyker det upp något som är kopplat till den tanke jag glömt. Jag är rädd att om jag skriver upp dem alltför fort kedjar orden fast sig i varandra i långa meningar och tankegångarna blir låsta. Låter jag orden kastas runt på vågorna är tankarna öppna. Man vet aldrig vad som händer, vilka associationer som bildas.

Skallen är inte ett oändligt hav där tankarna driver iväg utom räckhåll. Jag vet att de kommer tillbaka, ibland i nya kombinationer, men jag känner igen dem. De kan uppenbara sig nästa gång jag springer eller ligga uppspolade på stranden när jag vaknar. Då skriver jag ner dem.

Länkar
Vad jag talar om när jag talar om strunt
En fotstudie
Född till löpare
Utdrag ur den bästa löparboken. Gillar man utdraget ska man beställa boken för den springer i samma stil hela vägen.

När jag nästan drunknade

Det står i aftonbladet att antalet drunknade slår rekord. Ifjol höll jag på att bli en av de drunknade. Vi var ute vid havet i Nordingrå och jag simmade längre och längre ut. Jag är en dålig simmare och ligger som ett sjunktimmer nästan lodrätt i vattnet och tar mig fram med armarna. Benen bara sprattlar helt osammanhängande under mig. Men jag ger mig inte så lätt och jag försökte slå ett rekord och var så fokuserad att jag inte märkte att jag kom längre och längre ut. När jag slagit mitt uthållighetsrekord och var rejält slut i armarna upptäckte jag att jag var lite väl långt ut. Jag tittade in mot stranden och tyckte att jag såg min sambo vankandes oroligt av och an. Jag vände in mot land och då högg krampen som en haj i ena vaden. Vad otroligt korkat, tänkte jag. Sen tänkte jag inte så mycket mer utan försökte krampaktigt simma in mot land med värkande armar och krampande ben.

Teorier om kramp
Kramp i benen i samband med träning är väldigt vanligt bland löpare, ca hälften av alla maratonlöpare får kramp i benen någon gång under sin karriär. På Wikipedia definieras kramp som en "ofrivillig, plötslig muskelsammandragning, ofta smärtsam. Kramper uppkommer vanligen som reaktion på överansträngning ..." Sen kommer de vanliga förklaringarna att kramp beror på vätskebrist och saltbrist och kan förebyggas med vätska och sportdryck med elektrolyter och bananer. Men stämmer verkligen det?

Bakgrunden till teorin att kramp beror på saltbrist hittar man i anekdoter från gruv- och byggarbetare för över 100 år sedan. Arbetare fick ofta kramp och när man analyserade deras svett upptäckte man att svetten innehöll mycket salt. När man sedan gav dem salt verkade de också återhämta sig. Man mätte dock inte salthalterna hos de arbetare som inte fick kramp. Man kan ju anta att deras svett också innehöll salt. Dessutom bortsåg man från förklaringen att återhämtningen berodde på att arbetaren vilade från arbetet, dvs. att det var arbetet i sig som orsakade kramp och inte svettningen och uttorkningen. Men sedan dess har tanken varit inskränkt till olika varianter av denna ursprungliga hypotes.

De hypoteser som har funnits sedan dess om kramp har handlat om uttorkning, elektrolytrubbning (brist på magnesium, kalium och natrium), ansamling av mjölksyra, eller brist på energi i cellerna. Inga av dessa hypoteser har dock klarat en närmare granskning. Man har kunnat se att det inte fanns något som helst samband mellan låga saltnivåer och kramp. När det gäller magnesium är det till och med så att personerna som fick kramp under ett långdistanslopp hade högre koncentrationer av magnesium än de som inte fick kramp. Samma sak gällde viktminskning. I en stor studie från 2004 såg man att de som fick kramp hade minskat mindre i vikt jämfört med de som inte fick kramp och de hade samma nivåer av elektrolyter som de som inte fick kramp i musklerna. Dessutom är det svårt att förklara hur svettning minskar elektrolytkoncentrationen, eftersom det är lägre koncentration av salt i svett än i blodet så leder det ju till att koncentrationen ökar när man svettas. Blod består av 3,2 gram salt per liter, medan svett består av ca 1,1 gram/liter. Ju mer du svettas, desto högre saltkoncentration, vilket motsäger hela resonemanget om kramp, svettning och saltkoncentration.

Dessutom tycks det ologisk varför vi skulle få kramp p.g.a. den mekanism som gjort oss till den framgångsrika långdistansjägaren vi är. Svettningen gjorde oss uthålligare än alla andra på savannen. Varför plötsligt falla ihop i kramp p.g.a. svettning? Sanfolket jagar utan sportdryck och svettas kopiöst, men de får inte kramp. Det verkar väldigt ologiskt att jägaren plötsligt faller ihop av kramp p.g.a. att han löper när det är själva löpningen som gjort jägaren till den mest framgångsrika livsformen på jorden. Den evolutionära drivkraften borde motverka en sådan ödesbestämd mekanism. Det vore lika märkligt som om geparden efter sin språngmarsch efter ett byte plötsligt fick spasmer och föll. Det borde alltså rent evolutionärt finnas en annan förklaring.

Kramp uppstår alltid i aktiva muskler. Jag fick kramp i vaden för att jag sprattlade med benen när jag simmade och ansträngde min vadmuskel. Det tyder på att kramp har något med musklernas sammandragning att göra. Den senaste forskningen tyder också på att orsaken till kramp snarare beror på hyperaktiva ryggmärgsreflexer. Det är alltså vårt nervsystem som skapar kramp och då hjälper varken sportdrycker eller bananer.

Ny teori om kramp
En bra hypotes måste kunna förklara varför kramp alltid uppstår i aktiva muskler. Eftersom kramp uppstår i aktiva muskler måste orsakerna till kramp ligga i användningen av musklerna. Vi vet också att det enda som hjälper mot kramp är att sluta springa och att försöka sträcka muskeln. Kramp uppstår i slutet av ett lopp när vi har ansträngt oss mer än vi brukar. Hypotesen måste också förklara varför kramp uppstår när vi har normala nivåer av vätska och elektrolyter.

Den nya teori som Martin Schwellnus formulerade 1996 byggde på ett gediget material. De studerade 1300 maratonlöpare och fann att muskelkramp inte kunde förklaras med de gängse teorierna utan de fann att kramp berodde på hyperaktiva ryggmärgsreflexer, vilket i sin tur var en följd av överanvända muskler.

Muskler kontraherar(förkortas och blir tjockare) när en typ av nerver som kallas alfa-motorneuroner stimulerar dem. När man spänner en muskel börjar denna rörelse med en aktivering i hjärnans motoriska centrum, motorcortex, som skickar en signal ner längs ryggmärgens nervceller till den muskelfiber som är kopplad till motornerven. Denna funktion kallas motorisk enhet och när signalen når muskeln kontraherar den.

Alltså, när alfa-motorneuroner ökar sin aktivitet kontraherar muskeln och aktiviteten kan öka antingen p.g.a. en signal från motorcortex eller genom direkta ryggmärgsreflexer som finns för att skydda musklerna.

Muskeln skyddas av nervceller som består av två olika typer, muskelspolar och senspolar Dessa sitter parallellkopplade mellan muskelcellerna och följer passivt med de närliggande muskelcellernas rörelse. Om muskelcellerna töjs så töjs även muskelspolen. Om muskelns töjs för mycket och det finns risk för att den skall brista, sänder muskelspolen en kontraktionsignal till alfa-motorneuronerna i hjärnan, som i sin tur skickar tillbaka en signal som gör att muskeln drar ihop sig och hindrar att en skada uppkommer. Denna skyddsmekanism kallas för sträckreflex. Det är denna som reflex aktiveras när du håller i ett glas och sedan fyller glaset med vatten så att armen sänks, reflexen ser då till att armen höjs till ursprungsläget igen. Det är samma reflex som aktiveras när doktorn slår med en liten hammare på ditt knä och foten flyger iväg. Knackningarna får lårmuskeln att sträckas och därmed börjar muskelspolarna signalera till ryggmärgen och alfa-motorneuronerna aktiveras. När dessa aktiveras får de lårmuskeln att kontrahera och benet slår rakt ut i en ofrivillig rörelse.

Den andra reflexen som är inblandad är senreflexen och den ser tvärtom till så att musklerna inte spänns för mycket. I musklerna sitter ett känselorgan som kallas senspolar (Golgis senorgan) och de känner av hur spänd muskeln är. Blir muskeln alltför spänd skickas en signal vidare till ryggmärgen. Ju mer spänd muskeln är desto mer signalerar senspolarna. Som svar kommer en hämmande signal som i sin tur hämmar alfa-motorneuronernas aktivitet, vilket leder till att musklerna kontraherar svagare och blir avspända. Försöker man lyfta något som är alldeles för tungt kan man känna hur man plötsligt tappar all kraft och tyngden åker i golvet. Då har senspolarna fullgjort sin uppgift att skydda dina muskler från något de inte skulle klara. Det betyder alltså att varje gång senspolen aktiveras stängs muskelsammandragningen av. Men om senspolen i sin tur hämmas kommer alfa-motorneuronerna signalera ännu mer kraftfullt och musklerna kontrahera ännu mer.

Man har sett att när muskler blir slutkörda ökar signalerna från muskelspolarna, medan de hämmande signalerna från senspolarna blir svagare, vilket leder till överaktivering, dvs. ihållande aktivering av musklerna, vilket vi känner som kramp. Krampen föregås ofta av små ryckningar som beror på denna signaltrafik mellan sträck- och senreflex.

Alfa-motorneuronerna får feedback från både muskelspolar och från hämmande senspolar och de senare är inte är så aktiverade som det borde. Eftersom aktivering av alfa-motorneuroner leder till sammandragning av muskeln medför detta ofrivilliga muskelsammandragningar.

Det är således muskeltrötthet och inte brist på något ämne som salt som är orsaken till kramp, enligt denna teori. Den förklarar fakta som inte tidigare teorier har kunnat förklara. Jag fick kramp för att jag satte målet för högt och ansträngde mig mer än jag klarade. Jag tycker den hypotesen verkar sannolikare än att jag skulle haft brist på salt eller magnesium eller att det skummade av mjölksyra i mina celler.

Enligt denna nya teori är den bästa akuta behandlingen mot kramp passiv stretching av den aktuella muskeln. En av effekterna av stretching är en ökad aktivering i senspolarna som ju motverkar kontraktion. Även stretching innan löpning motverkar kramp. Brukar man få kramp på natten kan stretching av vaderna innan sänggående hjälpa. Då hämmar man alfa-motorneuronerna i hjärnan. Idrottsläkare som arbetar i samband med idrottsevanemang har alltid vetat att det bästa sättet att motverka kramp är att sträcka ut de krampande musklerna. Det gör ont men det fungerar och det visar ju att kramp är en lokal åkomma i en muskel. Det brukar man också se fotbollsspelare göra när de får kramp i slutet av en förlängning. Som vanligt springer praktiken långt före teorin.

Hur undviker man kramp? Eftersom kramp beror på överansträngda muskler gäller det att inte överanstränga dem. Man kan t o m förutsäga vilka som kommer att få kramp genom att jämföra löpares personbästa med deras måltider. Ligger målet under personbästa tar de ofta i för mycket och får kramp. Eftersom det är muskler som blir uttröttade kanske specifik styrketräning av just de muskler som brukar krampa är den bästa lösningen. Som vader och hamstring.

Denna teori kan också förklara mjälthugg. Mjälthugg är kramp i diafragman. När man springer och inte andas tillräckligt djupt börjar den krampa. Det inträffar ofta strax efter att man har ätit. Lösningen blir då att ta djupa andetag och försöka sträcka ut diafragman.

Syftet med kramp kanske är att skydda musklerna mot överanvändning. Trötthet ger en signal som skapar kramp och stänger av orsaken till trötthet som ju är alltför mycket muskelaktivering. Det vet vi inte än. Men det verkar troligt.

Aldrig mera kramp
Jag fick kramp på natten förra månaden när jag var skadad i hälen. Jag gick lite konstigt och spände höger vadmuskel. Men sen stretchade jag högervaden varje kväll och efter det fick jag ingen nattlig kramp. Det är inget bevis, men det fungerade för mig. Nu hoppas jag slippa kramp på ett tag. Men skriver jag ännu mer får jag snart skrivkramp;)

Länkar
Three percent hypohydration does not affect the threshold frequency of electrically-induced cramps.
Juice från saltgurka mot kramp
Schwellnus teori
Sportsscientist 1
Sportsscientist 2
Sportsscientist 3
Sportsscientist 4
Träningslära 1
Träningslära 2