Visar inlägg med etikett stafettvasan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stafettvasan. Visa alla inlägg

måndag 16 februari 2015

Dags att plocka fram skidorna

I lördags sprang jag 25 km i prattempo. Fast jag hade ingen att prata med, förutom på slutet då en kollega körde förbi, bromsade in, hissade ner rutan och erbjöd skjuts. Jag tackade nej. Det var det enda jag sa på över två timmar: nej. Det känns oftast bättre att säga ja, men ibland kan man inte.

Jag mötte solnedgången när det var några kilometer kvar. Jag hann hem innan det blev mörkt.
Nu är det bara en dryg vecka till Stafettvasan och jag har bara åkt 8 mil skidor. Jag borde kanske tacka nej, men jag har redan tackat ja. Det gjorde jag i höstas.

I fjol hade jag åkt över 100 mil inför loppet. Strax före jul halkade jag och gjorde illa handleden, men det kan jag inte skylla på längre. Sanningen är att det har varit tråkigt väder och jag har haft mer fokus på löpning. Med tanke på allt detta så har jag inga höga förväntningar, annat än att jag hoppas att vi ska ha kul i bygdegården i Östnor. Förhoppningsvis kommer jag i alla fall dubbla antalet mil innan det är dags. Om jag har tur kan jag åka skidor under lunchen i morgon.

Favorit i repris på Hjärnfysikbloggen
Jag förenklade, förkortade och rättade - ingen läsare hade tydligen kontrollräknat atomerna - mitt gamla inlägg om vart fettet tog vägen när man bantar så att fler får chansen att läsa det på Runners world. Här är den nya artikeln:

lördag 1 mars 2014

De tio bästa råden som äldre vill ge de yngre

Det är en ganska vanlig uppfattning att generationsklyftorna har vidgats på senare tid. Den teknologiska utvecklingen leder till att de äldre inte längre kan eller vågar ge råd till de yngre. Men när det handlar om livsval står tiden nästan still. De äldre stod inför samma val som de yngre står inför idag. Utvecklingen går fort, men under skinnet är vi samma människor som för 40 000 år sedan. Vi har samma behov av gemenskap och bekräftelse och under ytan sjuder samma drivkrafter som får oss att överträffa oss själva.

Eftersom alla människor står inför liknande livsval kan det vara intressant att veta hur de som en gång gjorde sina val ser tillbaka på dem. Karl Pillemer, professor i gereontologi vid Cornell University, frågade 1500 människor mellan 70 och 100 år vilka lärdomar av livet som de ville föra vidare. Det är människor som genomlevt depressionen och andra världskriget. Resultatet blev boken “30 Lessons for Living: Tried and True Advice from the Wisest Americans.” Enligt Pillemer är det särskilt 10 råd som många äldre var överens om och som unga personer mitt i livet borde lyssna på.

Tio goda råd
1. Välj en karriär som ger en känsla av mening. Det är viktigt att gilla sitt arbete och vara passionerad. Storleken på lönechecken kommer i andra hand.

2. Lev nu som om du ska leva i 100 år. Var rädd om kroppen. Beteenden som rökning, dåliga matvanor, stress och inaktivitet ökar risken att dö, men det allvarliga är att det ökar risken för decennier av kronisk sjukdom.

3. Säg ja till möjligheter i livet. När du erbjuds en ny möjlighet eller utmaning, är det mindre troligt att du ångrar ett ja än att du ångrar ett nej. Att tacka ja är att ta en risk, men utan risker blir livet tråkigt och förutsägbart.

4. Var noggrann när du väljer partner. Lär känna personen. Det är viktigt att inte fatta snabba beslut. Förälskelser går över. Att leva tillsammans är ett gemensamt livsprojekt som kräver tillit och samarbete.

5. Res medan du kan, offra annat om det krävs för att klara det. De flesta äldre såg tillbaka på sina reseäventyr som höjdpunkterna i sina liv och ångrade att de inte reste mer. I valet mellan renovering och en resa så ska man välja att resa, sa en av de äldre. Resor fyller livet med innehåll och töjer ut den upplevda tiden.

6. Säg det du ska säga nu och inte sen. Förr eller senare är det försent att reda ut saker och ting och det ångrade många av de äldre.

7. Tid är det viktigaste i livet. Lev livet som om det ska ta slut inom kort, för det tar slut fortare än man tror. Skjut inte upp viktiga beslut. Ju senare man tar tag i saker, desto mindre tid har man på sig för vi upplever att tiden går mycket snabbare ju äldre vi blir. För en åttaåring varar sommaren ett halvt liv och varje dag är en upplevelse, men ju äldre man blir desto mer blandas sommarens upplevelser ut med alla andra somrar och vissa somrar minns man inte alls.

8. Lycka är inte ett tillstånd som uppstår av sig själv. Förr eller senare måste du göra ett medvetet val att vara lycklig trots utmaningar och svårigheter. En gammal kvinna sa: "My single best piece of advice is to take responsibility for your own happiness throughout your life.”

9. Tid som man oroar sig är bortkastad tid. Att oroa sig är ett enormt slöseri med dyrbar livstid. Många av de äldre beklagar att de kastade bort alldeles för mycket tid på att oroa sig. Oron ledde ingen vart, eftersom det egentligen inte fanns något att oroa sig för.

10. Tänk smått. Försök hitta glädjen i vardagen. Livet är en massa ögonblick och stunder. En del stora, men de allra flesta så små att man inte ser dem förrän man är riktigt gammal och inser att det var dessa stunder och ögonblick som var livet.
Vad är inte viktigt?
Följer man dessa tio råd kanske man blir lite lyckligare och kanske man känner sig nöjd när man suckar sin sista suck. Vissa saker var alla rörande överens om. Framför allt dessa tre punkter:
  • Inte en enda person av de 1500 sa att lycka kräver att man jobbar hårt för att tjäna pengar så att man kan köpa de saker man vill. Lycka kan alltså inte köpas för pengar.
  • Inte en enda person av de 1500 sa att det är viktigt att vara minst lika rik som människorna runt omkring dig, eller att man känner sig mer framgångsrik om man tjänar mer än de runt omkring.
  • Inte en enda person av de 1500 tyckte man skulle välja jobb efter hur mycket man förväntas tjäna i framtiden.
Trots att inte en enda av 1500 äldre tyckte att dessa tre punkter var viktiga så är det så många lever från dag till dag, tills dessa dagar är över och man begrundar att det inte gav så mycket att leva så. Avtalsrörelser, arbete och politik handlar om hur mycket pengar man tjänar eller förlorar, men när man ser tillbaka på livet inser man att det inte var det som livet handlade om.

Om man jobbar med något man är engagerad i och som ger mening, blir man oftast rik på pengar och/eller upplevelser. Jag har läst om entreprenörer som alla tjänat stora pengar, men pengarna var en följd av att de gjorde något som gav livet mening: de skapade något. Det var inte pengarna som var drivkraften annat än som ett medel för att göra drömmarna verkliga. Andra reser iväg eller springer ett ultralopp i öknen så fort de får ihop en slant och blir rika på upplevelser. Självklart finns det också människor som hatar sitt jobb, som inte skapar något och som ändå vill ha mer pengar, för de tror att pengarna ska göra dem lyckliga. Men de är snarare på fel ställe och har gjort fel val i livet. De skulle ha lyssnat på råd från de äldre.

Pengar ökar lyckan när man går från fattig till något mindre fattig, sedan står lyckan ganska still. Vill man öka lyckan på sikt, måste man fatta medvetna beslut och ett sätt kan vara att försöka följa 14 punkter för ett lyckligare liv.

Stafettvasan
Årets traditionsenliga Stafettvasa gick av stapeln i fredags. Vi kom på 24:e plats av 1310 lag. Det var blött, tungt och segt. Skidåkningen gick halvhyfsat, men resten gick inte så bra. När jag kom hem var nästan all snö borta och med den försvann lusten att åka mer skidor. Det blir nya tag nästa vinter. Hoppas det blir en bättre vinter.

söndag 3 mars 2013

Stafettvasan 2013

Nu har jag återhämtat mig efter några dagar i Mora med 29 kollegor och lite annat löst folk från företag runt Sundsvall. Vi åkte ner på torsdag och installerade oss i Östnors hembygdsgård. De senaste sju åren har vi delat den med drygt 50 tjeckiska skidåkare och det fungerar bra trots att de inte är så duktiga på engelska och vi inte så duktiga på tyska. Det enda ord jag kan på tjeckiska är staropramen.

Det jag var mest rädd för var att det skulle bli klisterföre och det blev det förstås. Prognosen hade varit stabil men ändrade sig som vanligt i sista stund. Yr.no två veckor innan: några minusgrader, yr.no en vecka innan: några minusgrader, yr.no fem dagar innan: några minusgrader, yr.no två dagar innan: några minusgrader, yr.no dagen innan: Ha! plusgrader och storm! Jag ljuger inte, jag levererar prognoser! Ni kan inte lita på mig. 


Temperaturen bara steg och steg och på fredagen var det sol, byiga vindar och plusgrader. Jag tycker verkligen inte om att kladda med klister och jag hade tänkt åka ovallat i år, men eftersom jag inte kört ovallat en enda gång så vågade jag inte chansa utan smetade på universalklister. Det var fegt och dumt. Nästa år ska jag - om jag åker sista sträckan - åka utan fäste. Bara staka och glida. Det är ju knappt några uppförsbackar.

Barrföre och trilskande trugor
Före loppet siktade vi ganska högt, bland de 15-20 bästa. Men en av våra toppåkare var halvkrasslig och dessutom vallade han bort glidet och vi låg ganska långt ner efter första sträckan. Nästa toppåkare åkte in en del så att vi låg kring 30:e plats men det räckte inte på långa vägar. Vi slutade på 39:e plats. Det var delvis mitt fel. Jag hade dåligt glid och det gick tungt i barrföret - spåren var fyllda med grenar och barr som blåsten slitit loss. Efter några kilometer kände jag att högerstaven inte fick något fäste. Jag fattade ingenting. Staven bara studsade på snön. Jag lossade staven i en nedförsbacke och tittade. Det visade sig att trugan lossnat och halkat runt så att kåpan på trugan slog ner i snön istället för stavspetsen. Jag försökte först vända på handtaget men blev till slut tvungen att stanna för att skruva fast trugan. Sen fick jag fick göra om det efter någon kilometer - det är svårt att skruva under press. Jag som var så nöjd med mina nya stavar med bytbara skidspetsar ... Man ska nog inte tävla med ny utrustning. Det kommer jag nog aldrig att lära mig.

Jag var flera minuter långsammare än 2012 då det å andra sidan gick otroligt bra. Så mitt mål att komma under 3 minuter per kilometer missade jag rejält, men man styr inte över vädret. Fast trugorna borde jag styrt över. Plats 39 av 1400 lag är inte särskilt dåligt, men det var minst av allt min förtjänst.



bilder snart ... 

På kvällen firade alla 9 lagen som var med. Vi har ett matlag som fixar maten och vi åt en mycket god trerätters middag. Middagen avslutades med prisutdelning, bl a för årets powernapp, årets comeback och årets slarvputte - det sista priset tog jag förstås med mina trugor. Men det var hård konkurrens. En tog fel skidor, en annan hade med sig skejtstavar och en tredje glömde både det ena och det andra. Men jag är väl en drama queen ;)

Efter en flaska vin och 3-4 chips somnade jag på madrassen. En handfull - med betoning på full - fortsatte festa till sent på natten. Det är inte så lätt i en proppfull bygdegård. Men morgonen efter var alla nyktra och vi åkte hem före tio.

Inte bra att vila för länge
Jag sprang 5 kilometer idag. Jag försökte springa fort, men det gick inte så fort. Om två månader är det dags för andra delmomentet i jobbklassikern och den utgörs av blott 10 km löpning. Jag känner att jag måste springa lite snabbare än när jag lufsade runt i Alperna. Jag måste få upp tempot. Men jag börjar inte träna på allvar förrän om en eller två veckor. Först ska jag lägga undan skidorna.

Jag brukar ta ett litet träningsuppehåll efter skidsäsongen. Det är viktigt med återhämtning, både för kropp och för lust. Men jag tror inte på helvila. Man vet att det går relativt snabbt att förlora en del av sin kondition. Man vet också att träning leder till att det bildas nya fräscha hjärnceller, man förbättrar tänkande, minne och inlärning. Men detta betyder också att ett träningsuppehåll försämrar förmågan till tänkande, minne och inlärning. Redan efter tre veckors vila är möss som tidigare motionerat på samma problemlösningsnivå som möss som aldrig motionerar (mer om det senare).

Motion är en färskvara. Det är hjärnan också. Den anpassar sig snabbt till den upplevda verkligheten. Så även under en återhämtningsvecka bör man köra minst ett eller två pass i veckan - för hjärnans skull. Fast frågan är om det hjälper i mitt fall?


Mot en miljon
Snart bryter bloggen halvmiljonvallen. Det känns som ett bra kvitto. Men jag tror jag väntar med att fira tills bloggen passerar en miljon sidvisningar. 

tisdag 26 februari 2013

Stafettvasan och telomerer

Nu är det bara några dagar kvar till Stafettvasan. På fredag smäller det. Jag har varit med alla år utom ett sedan 2007. För det mesta har jag kört sista sträckan - 19 ganska lätta kilometrar. 2007 körde jag på 1:40:40 (5:18/km). Då var jag nybörjare och det gick mest på vilja. Sedan har det gått fortare för varje år. I fjol körde jag på 59:15 (3:07/km). I år borde det gå ännu snabbare om nu föret är någorlunda bra. Jag hoppas på 56 minuter. Det skulle se bra ut med en kilometertid under 3 minuter.

Växling Stafettvasan 2011. Alltid vanskligt att sätta fast chippet.

Målet för stafettlaget är att vara bland de 15-20 bästa. 2012 kom vi på 19:e plats av ca 1000 lag, men vi är nog alla lite bättre i år. Jag kommer i alla fall att ge allt. Det är årets sista skidtävling. Nu gäller det att hålla sig frisk sista veckan. Det är en utmaning på en planet som domineras av virus. Just nu är det dessutom både förkylnings- och influensatider. Jag är omringad av sjuka människor.

Vi har inga reserver till stafetten så ingen får bli sjuk. Sannolikheten att jag blir sjuk är i alla fall rätt liten. Ibland känner jag mig lite halvkrasslig och hostig efter att jag har tävlat eller om jag sovit dåligt. Men jag minns inte när jag var riktigt sjuk senast. Det måste vara flera år sedan. Det kanske beror på att jag har långa telomerer. Jag hoppas det. Långa telomerer ger skydd mot infektioner, enligt en ny studie. Dessutom ökar långa telomerer sannolikheten för ett långt och friskt liv. Men det är bara sannolikheter. Man kan dö när som helst och det är helt säkert.

Skydd mot förkylning
I studien om telomerer och infektioner fann man att det gick att förutse risken för att bli förkyld genom att mäta längden på telomererna. Telomerernas längd är en markör för cellernas ålder. Telomererna sitter längst ut som ett skydd på kromosomerna och varje gång en cell delar sig faller en bit av telomererna bort. Till slut blir de så korta att cellen inte kan dela sig utan att skada sitt DNA och cellen dör.

Sedan tidigare vet man att när vi närmar oss 60 ökar risken för sjukdom och död om man har korta telomerer. Man vet också att stress, depressioner och dålig hälsa förkortar telomererna, medan motion - som t ex några löppass i veckan - förlänger telomererna genom att aktivera ett enzym - telomerase - som bygger på och förlänger telomererna. 




Telomererna påverkas alltså av en rad olika miljöfaktorer och tidigare studier har framför allt inriktat sig på äldre personer. I den nya studien ville forskarna se vad telomererna betydde för yngre personer. Man studerade 152 personer mellan 18-55 år och utsatte dem för förkylningsvirus. Det visade sig att de med kortare telomerer var mycket känsligare för virus. Sambandet blev tydligt efter 22 års ålder. Innan dess betydde telomerernas längd ingenting. Särskilt viktiga var telomererna i kroppens cytolytiska T-celler. Förkortade telomerer i dessa celler har tidigare förknippats med sämre immunitet. De är viktiga för att eliminera inkräktare. Forskarna tror att personer med kortare telomerer i de cytolytiska T-cellerna löper en större risk för infektion eftersom de har färre funktionella cytolytiska T-celler tillgängliga som kan attackera förkylningsvirus.

Förläng telomererna med löpning
Löpare är friskare än de som inte löper och kanske är orsaken tillgång till fler cytolytiska T-celler med långa telomerer. Åtminstone kan det vara en del av förklaringen och det är alltid roligt när man kan påverka sitt öde. Genom att springa blir man friskare och lever sannolikt några fler friska år. Det gör att löppasset är en ganska bra investering för framtiden.

I ett tidigare inlägg skrev jag om T-cellernas betydelse för hjärnans tankeverksamhet. Det kanske också styrs av telomererna? Ju längre telomerer, desto fler reglerande T-celler och bättre styrning av immunsystemet så att det inte av misstag attackerar den egna hjärnan. Så efter att ha läst det här vill du nog hjärna ut och springa, hoppas jag.


måndag 5 mars 2012

Vasaloppet och stafettvasan

Nu har jag återhämtat mig tillräckligt för att skriva lite om Vasaloppshelgen. Vi var ett stort gäng som åkte ner till Mora och installerade oss i Östnors bygdegård. Vi hade sex lag med i Stafettvasan, varav ett elitlag och dessutom skulle tre av oss åka Vasaloppet två dagar senare. Att köra Stafettvasan två dagar innan ett Vasalopp på 90 km är knappast optimalt, men stafett är roligt - inte minst när det går bra.

Stafettvasan
Jag var med i elitlaget även i år. I fjol kom vi på 32:a plats och vi hade lite större förhoppningar i år. Vi var alla lite bättre, kändes det som.

Martin körde som vanligt hårt på sin startsträcka och växlade som 21:e man. Sedan körde Hans upp oss till 14:e plats. De är våra två bästa åkare. Fältet var rejält utdraget och Ulrik och Jörgen tappade bara ett par placeringar. Jag hade sista sträckan och när jag tackade ja till att vara med hade jag tänkt ta det lite lugnt och spara mig till Vasaloppet, men det gick ju inte när vi låg så bra till. I fjol hade jag en tid på 1,09, men i år åkte jag på 59 minuter, vilket gav ett tempo på 3,05/km. Jag har aldrig åkt så fort och jag tappade endast två placeringar. Det brukar alltid vara några fartkanoner på sista sträckan. Det var här och nu och en härlig känsla att staka i mål som nummer 19 av 1357 lag. Jag var glad, men också lite orolig eftersom jag kände av den hårda stakningen som lite molande värk i mina överbelastade armbågar. Men den goda maten på kvällen gjorde mig på gott humör igen.

Dagen efter vaknade jag med lite baksmälla efter loppet. Jag kände en rejäl träningsvärk i ryggen. Men jag oroade mig bara för smärtan i armbågarna. En kompis hade lite liniment som jag fick låna till Vasaloppet. Det kändes bra.

Det riktiga Vasaloppet
I fjol åkte jag Öppet spår men det räknades inte som ett Vasalopp. Så i år anmälde jag mig till Vasaloppet så fort det blev möjligt. Vi var fyra som stannade kvar i bygdegården, tre åkare och en chaufför, tillsammans med ett fyrtiotal vallande tjecker - antingen vallade de, eller så var de ute och testade sina skidor. Själv lämnade jag in skidorna och de vallade med blått klister. Det fick bära eller klistra. På lördag kväll ställde vi mobilerna på klockan tre och försökte sova.

Vi vaknade och åt frukost samtidigt som tjeckerna rusade i väg till sina bussar. De verkade oerhört seriösa och det satte lite extra fart på oss också för redan klockan fyra åkte vi mot Sälen. Det var ganska lugnt på vägarna. Det var först när vi närmade oss Sälen som bilkön växte. Jag sprang genast och ställde mig i femte ledet. Det var redan över hundra meter långt. Jag ställde ut skidorna och gick sedan tillbaka till bilen och gruvade mig tills klockan blev halvåtta. Jag strök liniment på armbågarna och hoppades på det bästa.

Det var en lite overklig känsla att stå där och trängas med alla som man sett så många gånger på TV. Jag stod ganska bra till i femte ledet. Jag tittade över axeln mot det sjätte ledet. De såg aggressiva ut i sina mörka solglasögon. De slog stavarna mot varandra som om de gjorde sig redo för strid med oss i femte startled. Jag ville komma lite längre fram, men det gick inte. Det femte startledet var en kompakt mur av sammanbitna åkare.

När starten gick hände ingenting. Det tog ett tag innan rörelsen fortplantats ner till oss längre bak. Sedan åkte vi iväg. Ovanför oss cirkulerade en helikopter. Från helikopterperspektiv flyter vi fram som en flod. Men verkligheten i spåret var en annan. Det var ett myller av armar, ben, skidor och stavar.

Det sjätte ledet hann i kapp oss redan i första backen. De hade fått blodsmak och försökte tränga sig genom oss. Mitt femte startled var i sin tur ikapp det fjärde ledet - det led som jag tyckte mig höra till egentligen ;). I de långa, tunga uppförsbackarna var snart alla ikapp och vi trängdes ihop mellan varandra. Det var hårda ord och stavar bröts sönder. Det gick inte att saxa utan jag var tvungen att dra mig upp med armarna med stavarna så nära mig som möjligt. Släppte man dem var risken stor att de bröts sönder i villervallan. Det kändes i armarna att dra sig upp. Jag kände av den gamla skadan också.

Jag försökte dra mig mot sidorna, för det bildades timmerbröten av stavar, skidor, ben och armar i mitten och bakom dessa svällde skidåkarna över loppets bräddar. På kanterna rann det dock undan ganska bra och där på sidan var åtminstone den ena staven säker. Det gick sakta. Jag kastade en blick på klockan. Tempot låg på 18 min/km. Men när vi kom upp på toppen gick det fortare. Jag kände mig otroligt stark, men lite orolig över armarna.

Vid första mellantiden i Smågan låg jag på plats 3581. Det motsvarar tredje startled. Kilometertiden var dock 4:51/km, men det berodde på stoppet i början. I en backe efter Smågan trasslade jag och en annan ihop skidorna och jag slog näsan i backen. Jag tappade lite tid och lite blod. Det gick fort uppe på myrarna och jag var snart ikapp tidsmässigt. Snittiden var nere på 3:30/km.

Jag var i Mångsbodarna i god tid. I Mångsbodarna finns ett rep som spänns över spåret för att stoppa eftersläntrarna. Man borde kanske ha med sig en liten repstump ifall man skulle misslyckas, tänkte jag när jag stakade förbi. Jag hänger mig i en gammal martall på myren ifall jag inte skulle orka hålla tempot, tänkte jag.

Snötuggare
Jag slog ner stavarna som två huggtänder i snön och tuggade i mig snöspåret km efter km. Det gick overkligt bra i början. Jag låg på en tid neråt 5,40. Solen sken och det var vackert, men jag såg mest på skidorna framför mig.

Jag stakade och stakade men ingenting hände, allting runt om mig stod helt stilla. Det var skog och myr och myr och skog. Ingenting förändrades. Jag stakade men kom ingenstans. Jag såg mig sig själv från ovan, en liten skidåkare som drev jorden runt sin egen axel. Det var mina stavtag som sakta vred jorden mot väster. Jag stod helt still och drog Mora mot mig. Det kändes väldigt tungt. I universum är allting relativt och efter 40 km i Vasaloppet är man i centrum av det. Det var nog inte bara jag som trodde att solen snurrade runt just mig. Om jag slutade staka, då skulle jorden upphöra att snurra och då skulle jag halka av.

Jag var rädd att jag skulle få ont i armarna som jag fått i varje tävling efter tre mil. Jag fokuserade på mitt mantra igen. Det är ett effektivt sätt att inte tänka.

Efter Evertsberg följde en rad snabba nedförsbackar och jag kom ifatt mig själv igen. För första gången fick jag lite hjälp av andra åkare som tog tag i mina stavar och skjutsade på. Det har jag aldrig varit med om förut. Den första som skrek håll stavarna lurade jag dock så att han gjorde en ordentlig vurpa. Jag trodde han menade att jag viftade med stavarna så jag drog undan dem. Jag ber om ursäkt för det, ifall du som svor på småländska läser det här.

Tiden såg mycket bra ut - långt under 6 timmar. Jag såg till att äta och dricka i kontrollerna. Vi åkte på ett tyst led uppför backarna till Oxberg. Det var tunga kroppar som till slut nådde toppen och nu gjorde det riktigt ont, som om muskelfästena var på väg att lossna.

Ajajaj
Jag visste att det var lättare efter Oxberg. Lite småkuperat i en mil och sedan 19 km stakning mot mål, precis samma sträcka som jag åkte i stafetten så sent som två dagar tidigare. Jag ville verkligen ha en bra tid så jag vred de sista dropparna energi ur de hårt tvinnade muskelfibrerna. Varje kilometer gick en minut fortare än i fjol, men det gick ändå alldeles för sakta. Det gjorde ont. Kilometrarna kändes som en mil. Jag såg mig själv släpa mig fram i spåret med stavarna som isdubbar, medan isen hela tiden brast under mig.

I fredags åkte jag de sista 19 km på 59 minuter, nu tog det nästan 90 minuter. Från Eldris blev jag omåkt av över 200 pigga motionärer. Jag staplade i mål på tiden 6:09:24. Det var 50 minuter bättre än i fjol, men jag var knappast nöjd. Min fotograf klagade över min håglösa målgång. Jag har inte ens tittat på bilderna. Jag tänkte bara ”aldrig mer Vasaloppet”. Däremot blir det fler Stafettvasor. Men jag ska kanske inte lova så mycket. Om ett par månader har jag glömt allt det här och min placering räcker kanske till fjärde startled och då blir jag nog sugen igen.

Jag hade åkt fortare än smärtan och den kom ifatt mig strax efter att jag gått i mål. Armarna blev mer eller mindre obrukbara. Jag väntade in de övriga, tittade på kungligheterna och sedan körde vi hem. Nu lägger jag undan skidorna och börjar springa. Jag måste hinna komma i form till sommarens ultralopp. Jag behöver inga armbågar när jag springer.



söndag 6 mars 2011

StafettVasan 2011

I fredags var det dags för årets sista skidinsats, StafettVasan. Den går i de klassiska spåren från Sälen till Mora uppdelat på fem sträckor:

Sälen-Mångsbodarna: 24 km
Mångsbodarna- Evertsberg: 24 km
Evertsberg-Oxberg: 14 km
Oxberg-Hökberg: 9 km
Hökberg-Mora: 19 km

Martin körde första sträckan upp till Mångsbodarna och kom dit efter 1:16 som 33:e lag. Nästa sträcka körde Hans och han åkte upp tio placeringar till plats 21. Det var våra två kanoner, båda f d tävlingsåkare. Micke, Karin och jag höll sedan större delen av startfältet bakom oss och vi tappade bara tio placeringar så att vi slutade som 32:a av 1200 lag. Inte illa av ett gäng amatörer, varav två nybörjare. Jag började åka för fyra år sedan och Micke drog på sig pjäxorna för första gången för några år sedan.

Det blev mycket varmare än vi trodde och jag smetade på den kletigaste burkvallan jag hade med mig. När jag testade att åka kände jag av armen och nerven jag klämde i måndags, det brände i armbågen där ulnarisnerven passerar på sin väg mellan lillfinger och hjärna. Jag fick samtidigt rapporter om att vi låg bra till och jag blev nervös att jag skulle förstöra allting. Å anda sidan var det ingen som ville byta med mig.

När jag väl började åka så slutade jag att ens tänka på smärtan. Fästet försvann efter några kilometer och även det onda i armbågen. Jag stakade hela vägen efter det. Det var bara i sista backen före upploppet som jag tvingades saxa. Nästa gång jag åker sista sträckan ska jag bara köra på glidvalla. Jag behöver ingen fästvalla den sträckan, men kanske jag behöver fästa något kilo mer på överkroppen så kommer det att gå hur bra som helst.

Jag mötte Lassi
Den väldige roddaren Lassi Karonen drog förbi mig några kilometer innan målgången och knep 31:a platsen. Han har svenskt rekord i syreupptagning, 7,19 liter per minut. Karonen är också en av Sveriges bästa stakare. Det kändes som att sugas in i ett vakuum när han drog förbi. Han lämnade ett ångade moln av koldioxid och vattenånga efter sig. Luften tog slut och jag tappade lite av krafterna också när jag förgäves försökte hänga på honom några meter. Om det inte hade varit för det där luftsuget så hade jag lagt mig i vindraget efter honom ;).

Öde i Mora
Jag hade inte ont, men lite kände jag av loppet i måndags som en vag matthet djupt i muskulaturen. Särskilt när det var lite blött i spåret och skidorna sög fast, men det kändes ändå bra jämfört med mina farhågor. Jag stakade för allt jag var värd de sista metrarna på upploppet. Det var märkligt tyst. Jag körde in i ett nästan folktomt mål. Det brukar vara en folkfest med mycket folk och hejarop. Men ungefär samtidigt som jag gick i mål avgjordes VM-stafetten. En tung besviken jättesuck fortplantade sig från tältet där det finns en storbilds-TV. Northug vann åt Norge och efter några minuter strömmade folket tillbaka ut ur tält och hus och bildade ett böljande och hejande folkhav igen.

Jag körde in på 5:10, det räckte till en 32:a plats och min sträcka avverkade jag på 1:09, vilket gav en snitthastighet på 16,6 km/h över de 19 kilometrarna. Det var tre minuter bättre än i fjol då jag körde samma sträcka. Jag vinglade runt i målområdet ett tag innan mina lagkamrater kom ner med andan i halsen.

Till Stafettvasan 2012 siktar vi nu på topp 20. Att komma 32:a av 1200 lag gav en liten kick. Jag känner mig motiverad att träna stenhårt till nästa år. Att delta i ett lag ger extra motivation.

Efter loppet serverade vår matgrupp under ledning av en alldeles äkta kock en superb middag. Kocken har hädanefter en säker plats i något av lagen. Efter en natt med djup sömn i ett logement som vibrerade av snarkningar så åkte vi hem tidigt på lördagen. Mätta och nöjda, men lite trötta.

Dags att börja springa
Nu ska jag leta fram mina icebugs och springa en runda. Jag har sprungit ungefär en gång i veckan under vintern och nu hoppas jag att det ska gå bättre att komma igång med löpningen än vad det gick i fjol. Då blev jag tvungen att öka långsamt eftersom jag enbart åkte skidor mellan november och april. Men jag börjar inte hårdträningen än. Det är en liten period mellan skid- och löparsäsong då jag brukar ta det lite lugnt och träna så mycket jag känner för.

Idag körs Vasaloppet under fantastiska förhållanden. Det känns lite bittert att jag inte åker, men å andra sidan hade jag nog knappast klarat av det idag. Jag känner mig lite trött på skidor just nu, men det är fint på vårvintern och jag vill gärna komma upp i 100 mil under säsongen. I fjol kom jag upp i 80 mil och tyckte det var otroligt mycket. Gränserna för vad man klarar av flyttas hela tiden.

Övrigt
En del har haft svårigheter att lämna anonyma kommentarer, men jag fick ett tips från signaturen lh om hur man kan gå runt detta problem:

"Jag trixade lite i 2 minuter, vill ju inte förnedra mig med att logga in och så ;), och det funkar fortfarande att kommentera anonymt om man kör den här workarounden:
Skriv kommentaren
Välj profil anonymt
Klicka förhandsgranska (förut funkade det med Skicka)
Slå in kontrollordet/bot-dödaren (contaliz eller nåt)
Klicka Skicka kommentar
/lh"


torsdag 24 februari 2011

Stafettvasan, Vasaloppet eller öppet spår

Vasaloppsveckan närmar sig. Jag har funderat på hur jag ska göra ett tag nu. Jag är anmäld till Vasaloppet och till Stafettvasan. Kruxet är att de sitter så nära ihop. Stafetten går på fredag och Vasaloppet på söndag. Eftersom jag ska åka sista sträckan på fredag kommer jag att ha minimalt med tid att vila upp mig på. Jag kan inte ta det lugnt: i stafetter ger man allt och lite till. Det är ett dilemma.

Det är roligare att åka stafett än att åka individuellt, så i valet mellan stafett och Vasalopp prioriterar jag stafetten. Men jag vill absolut åka hela Vasaloppet också och nu verkar det ordna sig. 



Stafettvasan
Vi brukar bo i en bygdegård i byn Östnor någon kilometer utanför Mora. Första året var vi två lag, men nu har det växt och vi är fem lag som ska åka. Det händer alltid roliga saker. Första året var det en av oss som satte fästvalla på glidytan. För två år sedan åkte jag tredje sträckan och när jag skulle växla i Oxberg fanns det ingen att växla till. Hon var på toaletten. Enligt prognoserna skulle jag anlända tio minuter senare och min medtävlare hade passat på att gå på toa. Jag begrep ingenting, jag hade just avslutat en hård spurt och förstod plötsligt inte var jag var. Det enda som fanns i min hjärna var växlingen och när det inte fanns någon att växla till blev jag helt tom i huvudet. Det kändes lika overkligt som om jag huxflux hade befunnit mig på en söderhavsö. Mina förväntningar stämde inte med verkligheten. Hjärnan gör hela tiden prognoser och de brukar stämma, men när det grundläggande antagandet - själva axiomet för all handling - plötsligt saknas, då blir det väldigt fel i hjärnkontoret. Efter några evighetslånga minuter började sanningen sakta gå upp för mig och jag åkte runt och sökte med blicken. Då kom min panikslagna medtävlare. Efteråt var det bara kul. Tiden är viktig, men inte så viktig. Det viktigaste är att ha en kul upplevelse. Logistiken är det svåra, den har dock alltid fungerat. I år har vi fem lag och vi har 4 bilar och eftersom man har ett parkeringstillstånd per lag så ska det inte vara några problem.

Öppet spår
Dilemmat med Vasalopp och Stafettvasa löste sig i tisdags då en kollega blev sjuk och han frågade om jag ville ta hans plats i Öppet spår nu på måndag. Det ville jag. Då får jag både boende och transport på köpet och jag kan ge allt i både vasalopp och stafett eftersom det är tre dagar vila emellan. Öppet spår redan nu på måndag. Det är ju snart. Nu måste jag börja kolhydratladda och käka lite extra nitrat. Det blir inte så mycket träning heller. Jag måste varva ner. Men jag behåller min startplats i riktiga Vasaloppet också. Man vet aldrig, jag kanske åker det också.

I förrgår körde jag vårt eget seedningslopp som är två varv runt rödmarkerad 2,5 km på Södra berget och det gick ganska fort, 19 minuter. Men det var kärvt före så jag åker nog en gång till för att få en bättre tid. Men det räckte för att platsa i elitlaget i år.

Öppet spår på måndag
Så på måndag bär det iväg. Jag har startnummer 10013. Det skulle kännas bra att komma under 6:30, men jag har ingen aning hur fort det går att åka 90 km. Det låter så långt. Det är ju mer än dubbelt så långt som Njurunda Runt och det kändes långt. Jag är full av förväntan, det ska bli så kul att äntligen åka.

IBM har gjort en prognos med 75 % tillförlitlighet, baserat på startgrupp, träningsnivå, ålder och kön. Beräkningen baseras på tio års historik. Enligt den ska jag klara 6:36 eftersom jag förmodligen kom på femte startled. Byter jag till 4:e ligger jag på 6:05.

Nitratladdning
Jag kolhydratladdar som vanligt, d v s ökar gradvis intaget i tre dagar som jag skrev om tidigare. Jag kommer också att ladda upp mig med massor av nitrat, eftersom det finns ganska starka bevis för att det förbättrar uthålligheten. Än så länge finns inga långtidsstudier så jag tror man ska begränsa laddningen till tävlingstillfällen. Det blir rödbetsjuice enligt receptet här, men även råa rödbetor, spenat och annan grönsallad. Nitrat omvandlas av bakterier till nitrit i munhålan och sedan omvandlas nitrit till kväveoxid som vidgar kärlen och gör oss uthålligare.

Kanske hjärnan mår bättre av nitrat också, åtminstone om man är äldre och får i sig det i form av rödbetsjuice. Enligt en studie från i höstas där man lät 14 äldre personer (75 år) äta nitratrik kost 
(i form av rödbetsjuice) i två dagar och sedan nitratfattig kost i två dagar. Det visade sig att rödbetsjuicen ökade blodflödet till frontalloberna, d v s det område i hjärnan som vanligen förknippas med demens.