Följa sitt hjärta

För några veckor sedan fick jag ett generöst erbjudande från ett konsultbolag. Min chefs motbud var att ge mig nya arbetsuppgifter, något jag länge försökt få. Nu har jag bestämt mig. Jag väljer förändring och stannar kvar. Det var chansen att göra något nytt som fick mig att stanna. Jag var verkligen utled på det jag gjorde och nu väntar nya utmaningar. Jag missade i och för sig den höga lönen på konsultbolaget, men å andra sidan börjar jag få in lite pengar på bloggen genom reklam och jag tror att ni läsare begriper att man gärna vill ha lite lön för mödan att skriva texter. Men det får inte bli för mycket. Då tappar bloggen trovärdighet.

Svåra beslut ska man fatta tidigt på dagen då hjärnan är fulladdad med viljestyrka och beslutskapacitet. Det var tydligt under den här processen. Varje kväll började tanken vandra fram och tillbaka mellan ja och nej och jag blev helt oförmögen att bestämma mig. Tankarna följde mig in i natten och infiltrerade mina drömmar. Drömmarna gav ingen vägledning. De var bara konstiga. Drömmarna försökte sortera virrvarret av information och inte ens mitt undermedvetna kunde fatta något beslut på grundval av detta.

Gå dit hjärtat leder dig
Det bästa rådet jag fick var att följa mitt hjärta. Min hjärna var ju oförmögen att fatta något rationellt beslut. Jag försökte hitta fördelar med det ena och det andra. Men ju mer jag tänkte på en fördel, desto fler nackdelar reste sig upp och blev synliga. Till slut såg jag inte fördelen för alla nackdelar.

Ett n fogades till ja och blev ett nja. Sedan vreds a:et till ett e och bokstäverna skiftade plats till ett nej. Under en dag kunde jag vara övertygad om ett ja på förmiddagen och sedan lika övertygad om ett nej på eftermiddagen. Det finns ingen rationalitet i det, eftersom fakta är oförändrade. Det var min hjärna som tolkade fakta olika, under olika stunder på dagen. Det var en osäker grund.

Jag bestämde mig för att följa hjärtat istället. Hur följer man hjärtat? Jag lade handen mot hjärtat och lyssnade: Ja - nej, ja - nej, ja - nej, dunkade det. Hjärtat är binärt. Det finns inget nja eller kanske, mellan hjärtslagen. Om hjärtat tänker kanske, så dör det till slut. Det slits sönder.

Mitt hjärta stannade på nej. Det var så jag kände. Nej. Ett nytt jobb skulle ge mer pengar, men jag skulle jobba med ungefär samma saker som jag var så less på. Om jag stannade, skulle jag få göra något helt nytt. Den chansen hade knappast dykt upp om jag inte fått ett telefonsamtal från konsultbolaget. Tack för det.

Efter en god natts sömn hade hjärtats beslut även landat i hjärnan. Hjärnan nickade innanför skallbenet. Ny utmaning, är viktigare än mer pengar. Sen kan jag ju alltid ångra mig om utmaningen inte blir som jag tänkt mig. Jag mejlade min chef och nu ser jag fram mot nya utmaningar. Ett nytt jobb hade dessutom inneburit att jag blivit tvungen att skära ner på träningen. Det skulle inte mitt hjärta gilla. Mitt hjärta är antingen på eller av. 

 

Lätta vikter ger också muskler

Förra fredagen var jag på en after work. Vi drack några öl och surrade. En fråga som dök upp var hur man får större muskler. Ska det vara maskiner eller fria vikter? Snabba eller långsamma lyft? Tyngre eller lättare vikter? De allra flesta tror nog att tunga vikter ger större muskler än lätta vikter. Det trodde de i mitt sällskap också. De stora byggarna kör ju med tunga vikter. Ju större, desto tyngre vikt orkar man ju också lyfta. Då är det lätt att dra slutsatsen att tyngre vikter också ger större muskler. Men det är en felaktig slutsats.

En ny teori
Under diskussionen drog jag mig till minnes att kanadensiska forskare för något år sedan fastslog att det gick att bygga muskler med lätta vikter. Mitt sällskap såg lite skeptiskt ut, men ett frö av tvivel sådde jag kanske. De vet att jag brukar var rätt så påläst, fast å andra sidan säger jag ibland saker bara för att retas.

Av en händelse kom det i dagarna ytterligare en studie som verifierar teorin att lätta vikter bygger lika stora muskler som tunga vikter. Det visar också att teorier och modeller aldrig är sanna beskrivningar av verkligheten och att den mänskliga organismen är minst sagt komplex. Det finns inte bara en väg till större muskler (eller bättre kondition eller högre intelligens), det finns många.

I den nya studien testade man en grupp unga män och forskarna fann att åtminstone detta urval av Homo Sapiens byggde lika mycket muskler om de lyfte lätt som om de lyfte tungt. Man kan nog extrapolera resultaten till att även inkludera kvinnor och äldre män. Det avgörande, visar studierna, är att man lyfter tills man når ”failiure”, alltså tills man inte orkar ett enda lyft till.

Hur tunga vikter ska man ha?
Enligt tidigare riktlinjer från amerikanska sports medicine bör nybörjare lyfta 60-70% av sin en repetition max (1RM), den styrka som krävs för att klara en reps i en övning. Mer erfarna personer kan dock lyfta mellan 80-100 % av 1RM. Det har man trott ger maximal muskeltillväxt. Men enligt den nya studien är det inte procenten som är det viktiga, utan hur nära sin maximala kapacitet man kommer. Ju högre procent, desto fortare blir man trött. Men om man når sin absoluta gräns, så anpassar sig musklerna och växer lika mycket oberoende av hur tunga hantlar man använder.

Studien
De unga männen i studien delades slumpmässigt in i tre olika grupper som utförde 3 olika övningar under 10 veckor tre gånger i veckan.

Grupp 1: Tre set a´30% av 1RM
Grupp 2: Ett set a´ 80% av 1RM
Grupp 3: Tre set a´ 80% av 1RM

Grupp 1 = 6.8±1.8%, Grupp 2 = 3.2±0.8%, Grupp 3 = 7.2±1.9%

Muskelvolymen växte lika mycket i grupp 1 och 3, mer än dubbelt så mycket som grupp 2. Däremot ökade den maximala styrkan signifikant mer i både grupp 2 och 3, jämfört med grupp 1. Det är inte så märkligt och torde bero på att hjärnan blir bättre på att göra det den tränar på. Om man lyfter tungt, lär man sig att lyfta tungt. Det är en neuromuskelär anpassning. Hjärnan blir alltid bra på det man gör. Om man oroar sig mycket, blir hjärnan bra på det, osv. Om man tränar tunga lyft, blir hjärnan bra på att rekrytera muskelfibrer för tunga lyft. Men man har lika mycket muskler. Det syns inte på stranden att man lyft lätta vikter. Det kanske är det viktigaste?

Om man lyfter tungt, rekryteras så många muskelfibrer som möjligt. Om man däremot lyfter lätta vikter under lång tid, måste också så många muskelfibrer som möjligt användas. Studien säger inte vad som är bättre, bara att musklerna växer till på lite olika vägar och i slutändan blir lika stora.

Nyckeln till att stimulera muskeltillväxt är alltså inte kopplat till någon särskild vikt eller hur många repetitioner man gör - det handlar bara om att köra tills man inte orkar ett enda lyft till. Det finns än så länge inga genvägar till mera muskler. No pain - no gain.

Det handlar om smak
Det är mer tidseffektivt att lyfta tungt. Men det kan vara bra med lätta vikter ibland, t ex när man är på resa eller om man är en person som inte vill åka till ett gym. Man kan ta en lätt vikt och köra tills man inte orkar mer, sedan vila och upprepa. Man väljer helt enkelt vad som passar bäst. Tunga vikter och intervaller för den stressade, lätta vikter och långpass för den som har all tid i världen.

För äldre kan det vara bra att träna med lätta vikter som kanske inte leder till samma påfrestningar. Det kan också vara en fördel att träna med lätta vikter för de som drabbats av skador, cancer eller stroke.

Snart maj
Nu skiner solen och värmen har kommit tillbaka. Det är härligt att springa. Jag har tränat hårt hela veckan och jag ska fortsätta med det. Varje dag har jag känt av någon del av kroppen. Idag sprang jag långa intervaller. I morgon blir det ett återhämtningspass och på måndag blir det ett långt distanspass. På tisdag blir det lätta vikter i hemmagymmet. Jag har inte hunnit köpa nya, tyngre vikter; men det går ju lika bra med lätta. För två år sedan var de tunga. Allting är relativt.

Vi dödade en räv

För några veckor sedan då jag satt och halvslumrade i bussen, vaknade jag med ett ryck när bussen tvärnitade. Vi hade krockat med en räv. Vi blev stående i en halvtimme - jag vet inte om chauffören försökte kontakta rävens anhöriga eller vad han gjorde. Det var inte chaufförens fel att vi krockade och inte rävens heller för den delen. Chauffören såg inte räven förrän i sista sekunden. Han var helt omedveten ända till sekunderna innan krocken. Det var de omedvetna delarna i busschaufförens hjärna som höll i ratten. Det medvetna var avstängd och gick på sparlåga som alltid då man kör en bekant väg. Så kan man köra i flera mil. Så är det när jag kör till och från jobbet. Man är en zombie. Tills man krockar med en räv.

Det urgamla limbiska systemet i hjärnan är blixtsnabbt, alltid redo att varna för faror som lurar i skuggorna. Det limbiska systemet kastade snabbt upp en bild - med låg upplösning - av ett djur som tog sig ut på vägen. Det går blixtsnabbt. En högupplöst bild av räven hade tagit för lång tid att tanka över till medvetandet. De gamla systemen bryr sig inte om detaljerna, det får det medvetna leta fram efteråt, ungefär som när en plötslig telefonsignal får hela kroppen att förflytta sig som om en tiger hade vrålat en knapp meter ifrån. Efter en kort stund återtar det medvetna kontrollen och identifierar rytandet som en telefonsignal och vi lugnar ner oss. Men det tar ett tag innan vi är tillbaka till utgångsläget. Det limbiska systemet behöver lugnas ner. Det fanns inga telefoner när det limbiska systemet utvecklades för hundratals miljoner år sedan.

Busschauffören tryckte på bromsen när han blev varse den suddiga bilden av en räv. Men då var det försent. Räven hoppade ut på vägen och tittade med uppspärrade, förvånade ögon på vidundret som kom rusande. En oförstående blick och sedan ... smack! Det var den räven. En buss utförde det naturliga urvalet. Nu när det finns ont om rovdjur i skogarna är kanske människan en av de viktigaste drivkrafterna bakom djurens evolution. Flera upptäckter på senare tid tyder på det.

Tuffa salamandrar
I en ny studie fann man att salamandrar som lever och förökar sig längs vägarna har högre dödlighet, växer i långsammare takt och det är mer än troligt att de utvecklar krökta ryggar och andra vanställdheter. De lever i en farlig och giftig miljö, men dessa tuffa uppväxtvillkor tycks ge dem en överlevnadsfördel gentemot de salamandrar som lever längre in i skogen. Efter några år längs vägarna så konkurrerar de ut lantisarna från skogen. De är tuffa och vanställda. Det som inte dödar, gör dem starkare.

En vanställd tuff salamander. Foto: Steven Brady

Nu väntar jag otåligt på att älgarna, grävlingarna och rävarna som lever längs vägarna också ska anpassa sig. Älgarna är oftast på rätt sida om staketet, men rävar och framför allt grävlingar, ligger utströdda längs motorvägarna. Kråkor och korpar hänger i lyktstolparna och väntar som gamar på dött kött som serveras i skymning och gryning.

Framtidens djur
I Afrika skyddar man noshörningarna mot tjuvjägare genom att såga av hornen på dem. Även elefanternas betar sågas av. Hellre en halv elefant än inga elefanter alls, resonerar djurskyddsmyndigheterna. Men evolutionen är ändå obönhörlig. Elefanternas betar blir allt mindre. Djuren gör allt mindre väsen av sig. Sillarna i havet blir allt mindre och blir könsmogna i allt yngre ålder för att hinna skicka sina gener vidare innan de dras upp i något nät. Det sägs att skallerormarna blivit tystare. De ormar som skvallrar om sin närvaro får ett skott mellan ögonen. De tysta överlever. De finns utan att höras.

Det tog 24 miljoner år för ett djur stort som en mus att bli en elefant. Hur lång tid kommer det att ta för elefanterna att bli tysta små möss? Det kanske går fortare än så. Ju mindre och obetydligare, desto större chans att överleva.

Snart har vi älgar som ser sig för innan de går över vägen och feta, snälla brunbjörnar som sitter på stubbar och vinkar åt bärplockare. Djuren blir disneydjur. Lilla vargen ersätter stora stygga vargen. Snälla, små och harmlösa. Allt för att passa in i människans samhälle.

Faktiskt så har Disneys egna figurer utvecklats till att se allt snällare, trubbigare och barnsligare ut. Musse Piggs evolution visar tydligt hur figurerna gradvis gjorts allt lättare att tycka om. Framför allt verkar ögonen växa. Bebisar är lätta att tycka om och de har stora ögon i förhållande till kroppen. I japanska tecknade filmer är ögonen stora som tefat.

Musse Piggs evolution

Men de riktigt små varelserna anpassar sig inte, inte till oss i alla fall. De blir bara jävligare. Knotten blir ännu mindre, så att de inte syns utan bara känns. Det svider till utan att man ser något. Plötsligt sprutar det blod ur olika kroppsdelar som om man har stigmata. Sniglar förökar sig som amöbor via celldelning och äter upp allt. Fästingar som är proppfulla av farliga parasiter och osynliga virus. Kackerlackor som ligger och lurar under kylskåp och diskmaskiner utan att synas. Löss som klättrar ned från väggarna när man somnar och suger blod och andra löss som sprider sig från barn till barn. Svarta myror som väntar på att ta huset i besittning när man är bortrest.

En del djur klarar sig dock och får se ut som de gör, som pandor och koalabjörnar. Sälar har vädjade ögon och är feta och gulliga som små bebisar. Pingviner går som små barn och med lite uppfostran kanske de kan jobba som butlers. De kanske drog vinstlotten i djurens evolution. De liknar den härskande artens bebisar och vi är ju inte elaka mot något som liknar små barn.

Träningen
På sista tiden har jag tränat ganska hårt. På söndag sprang jag 30 km. Måndag körde jag både core och Nordic Military Training(NMT). Det är rätt kul. Jag vilade på tisdag och sedan blev det ett crossfitpas på förmiddagen idag och därefter 17 km backlöpning från norra berget till södra berget.

Myten om 2 procent

När Haile Gebrselassie vann maraton i Dubai 2009 förlorade han hela 9,8 % av sin kroppsvikt, enligt en ny och noga genomförd studie. En tiondel av Gebrselassie avdunstade och spreds över sanddynerna. Han gick ner från 58,2 till 52,5 kg. Under loppet drack han sammanlagt 1,7 liter, men svettades 3,6 liter per timme. Han minskade ungefär lika mycket i vikt när han tidigare slog världsrekordet i maraton två gånger i Berlin. Påståendet att människans prestationsförmåga minskar redan vid 2 procents uttorkning stämmer alltså inte. Den teorin är falsifierad, eftersom Gebrselassie uppenbarligen inte försämrade sin prestationsförmåga när han tappade fem gånger så mycket vätska som teorin förutsåg skulle försämra prestationen. Alla individer är olika, men det räcker med en observation för att stjälpa en teori.

Nio tiondelar av Haile Gebrselassie

Det som skiljer vetenskapliga teorier från icke-vetenskapliga är att de vetenskapliga ska kunna falsifieras, d v s en teori ska kunna säga vad som inte får ske om teorin är sann. En teori kan aldrig bevisas. En teori som säger att alla svanar är vita verifieras - men bevisas inte - varje gång man iakttar en vit svan. Om någon däremot observerar en svart svan är teorin falsifierad och måste följaktligen överges eller formuleras om så att den även förklarar svarta svanar. Gebrselassie är denna svarta svan.

Svarta svanar sågs första gången i Australien 1790. Källa Wikipedia.

Det är knappast farligt att förlora några procent av sin kroppsvikt under ett löppass. Vatten kan man dricka efteråt. Gebrselassie blev tvärtom lättare och snabbare. Om vi människor inte skulle klara att tappa några liter vätska hade vi inte överlevt på savannen. Vi är alla ättlingar till löpare som sprang i timmar mitt på dagen då det var som hetast. De litade på sin instinkt, snarare än att de följde några rekommenderade råd om procentsatser. 

Vi är egentligen bara i ”vattenbalans” just då vi har druckit oss otörstiga, sedan ökar törsten gradvis och det bästa rådet är att dricka när man är törstig. Det gjorde Gebrselassie och det bör alla göra. Törstmekanismen är en mycket pålitlig mekanism och den tvingar oss att söka upp vatten. Vi behöver alltså inte dricka för att förekomma törsten. Det ger bara onödigt skvalp i magen.

Målet med vetenskap är att formulera teorier som kan förkastas. Det är så vi närmar oss sanningen. Sanning och bevis kan man söka i religion och matematik, men i en empirisk vetenskap som t ex idrottsvetenskap, handlar det istället om att utforma modeller om hur man tror kroppen fungerar. Det är gissningar och hypoteser. Modellerna behöver inte vara sanna, det viktiga är att de kan generera intressanta hypoteser och förutsägelser som kan testas i experiment. Om observationerna i experimenten stämmer med vad modellen förutsåg (och kan upprepas av andra), då stärker det modellen och ger underlag och idéer till ännu fler testbara förutsägelser. Denna process fortskrider till dess modellen antingen förkastas i sin helhet eller modifieras. Sakta men säkert blir modellerna allt bättre på att beskriva verkligheten.

Jag tror att det finns en sanning, men den är långt, långt borta. Kanske den t o m är ouppnåelig för människan, eller att vi bara kan komma nästan oändligt nära. Tyvärr resonerar många vetenskapsmän och andra som att de har funnit sanningen och en del går så långt att de skapar grandiosa teorier som är så lösa i kanterna att de helt enkelt inte går att falsifiera. Det är så långt ifrån vetenskap som man kan komma.

Långpass i snöslask
Förra helgen lovade jag mig själv att försöka springa 30 km och jag hoppades på sol. Det var soligt, men två dagars snöfall hade förvandlat vägar och stigar till snöslask. Jag trädde på mig mina tåskor och sprang upp mot Myrans flygfält. Det var först kallt om fötterna, men jag blev snabbt varm. Efter 20 km kom jag till en fotbollsplan som var ganska torr. Jag drog av mig de blöta tåskorna och sprang 6-7 km helt barfota. Det var första gången i år och jag sprang runt som en ko på grönbete.

Jag har mycket att fundera på och det kändes befriande att springa och bryta sönder tankeloopar. Efter 10 km började tankarna flyta runt och allt kändes ganska bra. Efter 27 km ville jag inte springa längre, men jag tvingade mig själv att springa ytterligare 3,1 km. Det blev 30,1 km och det är mer än en tredjedel av Swiss Alpine. Efteråt var jag hungrig och törstig och omkring 1,8 kg lättare, vilket är lite mer än 2 procent av min kroppsvikt.

Sponsrad video: Norska fjordar

Den vackraste plats jag varit på måste vara Lofoten i norra Norge. Ett år hyrde vi ett hus på en ö långt ut på Lofoten. En morgon kokade viken av sill. När jag tittade närmare såg jag att havet var rött. Det var krill, massor av krill fullproppade med omega 3. Egentligen borde man kanske ha hoppat i och simmat med öppen mun som en blåval. Vi rodde ut och tittade ner på havet som var rött på ytan och silverfärgat av all sill lite längre ner.

Inlandsisen nådde inte hit med sin jättehyvel, utan bergen reser sig branta och spetsiga ur havet. Vattenfall störtar nedför bergen och landskapet känns nästan som hämtat ur Tolkiens fantasivärld. Det tar lång tid att ta sig ända ut, men det är värt varje krone. Det är inte bara Lofoten som är vackert, hela den norska kusten är värt ett besök. Se videon nedan och bli övertygad om det. 

Sedan människan lämnade Afrika har hon hållit sig till kusterna. Lofoten befolkades redan för 6 000 år sedan. Havet är ett enormt skafferi som dessutom sköljer upp mat på morgnarna. Högar av kökkenmöddingar avslöjar det. Varje gång jag fick napp när jag stod på bryggan fick jag upp någon ny sorts fisk som jag inte kände till; däremot fick man alltid torsk om man rodde ut en bit och lät sänket sjunka meter efter meter ner i fjorden. Torsken dödades av tryckförändringarna när man drog upp den.

Det härliga med att bo vid havet, särskilt ett stort hav som Atlanten, är förändringen. Varje dygn drar månens gravitation vattnet till sig och sedan sjunker tidvattnet undan och stranden ritas om. Golfströmmen kastar sig mot klipporna och kan ta med sig överraskningar från en annan kontinent. Jag skulle gärna bo vid ett stort hav, men helst ett lite varmare hav. Jag trivs med förändring.

Att byta eller inte byta
Jag gillar förändring, ändå har jag jobbat i snart tolv år på samma plats och jag trivs bra. Jag har inte sökt något nytt jobb, men nu hade någon tipsat ett konsultbolag som kontaktade mig. Jag pratade först med en rekryterare och sedan med chefen och de kom med ett erbjudande. Nu står jag mellan mitt gamla jobb och det nya, som en åsna mellan hötapparna. Konsultjobbet ger bättre lön och nya spännande utmaningar, men på det gamla har jag många vänner och jag trivs bra. Att det ska vara så svårt. Jag vill ha både och.

Jag funderar och funderar och försöker fatta ett rationellt beslut. Men i slutänden blir det instinkten som avgör. Förmodligen kommer jag inte att veta vad jag vill ens när jag lyfter telefonen. Olika delar av mig vill olika saker, men alla dessa olika inre viljor kommer till slut att samsas om ett litet ord på två eller tre bokstäver.

De sista jägarna

Om jag hade varit född för 100 000 år sedan hade jag förmodligen kunnat följa spåren av hjort även när det inte fanns några spår. Att spåra utan spår kräver en utvecklad abstraktionsförmåga. Som jägare måste man försöka tänka som bytesdjuret, vilket kräver empati - förmåga till inlevelse i hur andra känner. Sedan försöker man visualisera bytet, se hur det rör sig genom landskapet. Man gör en abstrakt modell av bytesdjur och landskap och formulerar olika hypoteser och förutsägelser: Hur fortsätter spåren som inte längre finns? Det är embryot till vetenskapliga hypoteser och förutsägelser. Grunden till vetenskapligt tänkande lades på savannen. Jag följer inga spår, men jag tänker på samma sätt som jägarna för 100 000 år sedan.

Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.

Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.

Sanfolket

Allt detta finns dokumenterat i en sydafrikansk film som heter The Great Dance: A Hunter's Story och som man (än så länge) kan se gratis nedan. Den är från år 2000 och fick många internationella pris. Filmen är ett gediget hantverk. Den är suggestiv och vacker och berättad av jägaren !Nqate Xqamxebe. Deras land tas över av boskapskötare. Stängslen skär som knivar genom deras jaktmarker, men han fortsätter att jaga för han är jägare. Kanske hans barn kan fortsätta i samma spår, men barnbarnen? Jag tror inte det. Den resa som tog tusentals år för oss, gör de på två generationer. Hoppas fler skriver ner och filmar deras myter och berättelser innan de gamla hjärndiskarna kraschar för alltid.

Aktivera flash för att se filmen eller klicka på denna länk cultureunplugged.com

Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate. Det är lite som runners high, eller det kanske är det som är runners high? Hur många upplever runners high på jobbet varje dag? 

Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.

Det var tur att vi sprang ifrån vårt asätande ursprung. Tänk om vi aldrig kommit längre än till asätare? Vilken sorts mat skulle vi äta då? Surströmming och stinkande fårmagar?

Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.

När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.

Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.

Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.

Snön faller
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.

Några dagar i Paris

Efter en ganska hektisk vinter kändes det som att vi behövde resa bort. Det är alltid trevligt att möta våren några veckor tidigare och valet föll därför på Paris. När våren kommer till Norrland är det nästan alltid försent, känns det som; den krockar i princip med sommaren.

Vi körde iväg klockan halv fyra på tisdagsmorgon och hann till Arlanda i ganska god tid till flyget som gick klockan 10:30.

Solknarkare
Vi undersökte omgivningarna första dagen, gick till Sacre Coeur och strosade runt i Montmartre. Det föll ett ihärdigt duggregn. Jag var sur och blöt, men uppmuntrades en aning av ett besök på Apple Store samt ett lyckat restaurangval. Det är viktigt med mat, särskilt när man går mycket och umgås hela dagarna. Det gäller att hålla liv i viljestyrkan, annars blir man stressad och otålig. På kvällen sprack molntäcket upp med ett löfte om en bättre morgondag.

Efter en sötsliskig fransk frukost gick vi till Eiffeltornet, Notre Dame - jag älskar katedraler - och några andra sevärdheter. Vi strövade runt i Tuilerierna - den stora parken strax intill Louvren. Det var bättre väder och solstrålarna föll i brant vinkel, tillräckligt för att borra sig in i huden och bygga D-vitamin av kletigt kolesterol.

Härligt med sol igen efter en lång mörk vinter. Solstrålarna gav en välbehövlig injektion av solljus rätt in i blodomloppet. Jag lutade mig tillbaka i en av alla de stolar som ligger utkastade i parken och kavlade upp ärmarna, lade upp mina bleka underarmar på armstöden och knarkade sol.

Grönt och vackert i Tuilerierna.

Medan övriga familjen sedan begav sig ut på shoppingtur, så gick jag tillbaka till hotellet och bytte om för lite löpning. Jag sprang från hotellet som ligger på en tvärgata till Rue De Lafayette ner till Louvren. Jag sprang genom parken som jag nyss satt stilla och njöt i. Jag sprang ganska lugnt och försökte uppleva allt jag sprang förbi: solen, grönskan, folklivet.

Jag sprang ikapp med pråmarna längs Seine. Det var ett lagom tempo, ca 5-6 knop. Det var inte många löpare, men desto fler flanörer och det var bitvis lite trångt mellan turister och de karaktäristiska gröna bokstånden som slås upp längs Seine på morgnarna.

Mona Lisa och jag
Köerna till Louvren slingrade sig timslånga när vi gick förbi på onsdagen och då gick vi vidare mot Eiffeltornet i stället. Nästa dag gick vi dit tidigt. Köerna växer alltid med tiden och ju tidigare, desto kortare kö och mindre folk som köar inne bland konstverken. Vi kom ner till Louvren kvart över nio till en kort kö där alla pratade om Mona Lisa. Men i Louvren finns ju så mycket annat. Man tappar nästan fattningen när man går förbi verk efter verk som man på något sätt känner igen. Redan vid ingången springer Nike utan huvud och skor, men med vingar.

Nike

Till slut kom jag fram till Mona Lisa. Jaha, tänkte jag. Mona Lisa. Liten och oansenlig på håll. Det var nästan roligare att se hur folk reagerade när de kom dit. Det var upphetsade japaner, stolta italienare, högljudda amerikaner som checkade av Mona Lisa på sin resa genom Europa - What's next? Så kände jag också lite. Vi svenskar är nog mest lika amerikanarna. En mer tystlåten lightversion. Jaha, nu har jag sett Mona Lisa. Det ska man ju ha gjort. Check!

Folksamling framför Mona Lisa

Jag blev lite vimmelkantig av alla konstverk som jag kände igen. Det blev nästan för mycket på en gång. En del stack ut som El Greco - hans målning av Jesus på korset såg nästan ut att vara gjort i 3D. Vi var där några timmar och såg en bråkdel. Man lär väl åka till Paris fler gånger.

El Greco (1541-1614)

Efter en lång dag på Louvren sprang jag igen. Det var varmt och jag har inte acklimatiserat mig till värme än. Jag genade vilt, men kom lite snett och det blev lite längre än jag hade tänkt. Men det är alltid spännande att springa lite fel.

Franska paradoxen
Fransmännen sägs vara smalast i Europa och det stämmer verkligen. Jag tror aldrig jag sett så många smala damer. De är smala, men äter söta, sockerdränkta frukostar eller tar bara en espresso och en cigg. De äter långa vita baguetter och dricker stora mängder vin. Däremot tror jag att de äter små portioner och de äter sakta och länge. På restaurangerna får man små portioner, ungefär som man fick i Sverige för många decennier sedan. Man vill ju ha mycket mat för pengarna, men man blir faktiskt ganska mätt och mycket nöjd om man får en vällagad om än liten portion. Att känna sig proppmätt borde inte vara syftet med en måltid, det är ju lite girigt och ligger nära en av de sju dödssynderna: frosseri. Omkretsen på pizzorna som serveras sägs ha ökat med omkretsen på midjorna och orsak och verkan mellan pizza- och midjemått kanske är svårt att reda ut.

Om man fördjupar sig i något blir allt plötsligt väldigt svårt. Varför lever t ex fransmännen längre än svenskarna? De röker och en cigarett sägs förkorta livet med flera minuter. Sambanden mellan livsstil, hälsa och livslängd är komplexa och den som tror sig veta mest om detta, har förmodligen också mest fel. Det är bäst att vara ödmjuk och låta forskningsfronten långsamt breda ut sig tills den också omfattar fransmännen.

Parisarna är kreativa. Förbjuden infart omgjord till tillåten rökning. De röks mycket, trots det har fransmännen högre medellivslängd än svenskarna.

Svenska bokaffärer är översållade av dietböcker, men i de franska bokhandlarna säljer de skönlitteratur, poesi och filosofi. Ingen bok om dieter vad jag kunde se, däremot en del böcker som innehöll recept. Svenskar kanske är mest matfixerade i hela världen. Det är bara amerikanerna som är värre, men vi svenskar är ju som sagt lite amerikalight. Fransmännen är också matfixerade, men på ett lite annat sätt. De är fixerade vid att det ska vara gott och trevligt.

Äckliga magar
Jag gillade maten och jag åt lika onyttigt som fransmännen till frukost. De svenska vanorna lämnade jag hemma. Men allting har en gräns. Jag trodde jag beställde lammstek men det visade sig vara fårmage. Det kunde ha gått illa. Kyparen sa till som tur var och jag åt en god anka istället. En kund bredvid - en fransman förmodar jag - beställde sedan in en sån där fårmage. Den såg ut som en död säckpipa indränkt i sås. Jag gav kyparen generöst med dricks och en tacksam blick.

Vi kom till Arlanda sent på fredag. Det var snöslask. Jag körde raka vägen hem och vi var hemma ungefär samma tid som vi åkte i tisdags, strax efter klockan tre. Nu får man vänta på en ny vår.

Fyra vägar till människan

Under de senaste decennierna har vi fått en mer komplett bild av människans ursprung. Under miljoner år levde våra förfäder på den torra, heta savannen och de sprang långa sträckor i kampen för överlevnad. Det är svårt att tro, nu när många tror att man måste dricka massor av vätska under ett träningspass som varar en timme och det anses vara vansinne att springa sträckor längre än ett maraton. Men vi är gjorda för att klara det. Vi är tuffa, annars hade vi aldrig lämnat tryggheten i träden och gett oss ut på den heta savannen. Vi har tappat pälsen, svettas, balanserar på två ben och vi har en hjärna som skyddar oss från överhettning och allt annat som kan hota vår överlevnad.

Två ben
Redan för över fyra miljoner år sedan stod ardipithecus ramidus (Ardi) på två ben. Under flera miljoner år tvekade Ardi mellan tryggheten i träden och möjligheterna på savannen - hon hade ett ben på marken och ett ben uppe i träden. Det tyder på att människans och schimpansens gemensamma förfader för över 7 miljoner år sedan förmodligen också gick upprätt. Sedan delade sig utvecklingen i två grenar. Den evolutionära gren som så småningom ledde till schimpanser böjde sig ner och började gå på knogarna, medan vår linje sträckte på sig och sprang ut på savannen på två stadiga ben. Sedan dess har vi sprungit och evolutionen har knådat oss till perfekta långdistanslöpare.

Ardi - den tvekande länken

Den upprätta gången frigjorde våra händer, minskade ytan som träffades av solen, flyttade oss en meter från den heta marken till en kyligare luftlager och möjliggjorde ett effektivt löpsteg.

Svett
Inget däggdjur svettas som människan. Svett är det mest effektiva sättet att göra sig av med överskottsvärme. När man springer, ökar blodflödet. När blodet passerar musklerna, värms det upp. Värmen sprids sedan i kroppen längst ut i huden, där värmen avdunstar och kroppen kyls av.

Människan har massor av svettkörtlar. Ardi hade dock inga svettkörtlar och schimpanser kan inte svettas. Schimpanser kan inte klara sig om temperaturen överstiger 38 grader. Så något hände med vår linje i utvecklingen som krävde svettning för att vi skulle kunna göra oss av med överskottsvärme. För att bara leva på savannen krävdes inte dessa anpassningar - det gör ju schimpanser. Men för att springa i hettan mitt på dagen krävs en extraordinär förmåga att svettas. Det var människans nisch på savannen; att jaga mitt på dagen så att bytet kollapsade av värmeslag.

Varför har bara människan och några få däggdjur till - kameler, hästar, babianer och vissa stora antiloper - utvecklat denna förmåga (dock inte i närheten av människans svettkapacitet)? Allt har ett pris i evolutionen, annars hade vi ju varit snabba som geparder, starka som schimpanser och skarpögda som gamar, och priset för svettning är att man förlorar vätska och elektrolyter, särskilt salt (NaCl). Men fördelarna överväger, därför kan vi förlora massor av saltvatten.

Värdet av att kunna förflytta sig över savannen översteg förlusten av salt och vatten. Den smarta människan hade tillgång till dessa resurser och kunde fylla på lagren efter en kvällsmåltid. De sprang knappast på sportdryck, utan människan utvecklade mekanismer som skyddade mot uttorkning och överhettning: törst och trötthet. Vi blir törstiga och tvingas att söka vatten och om vi blir för varma eller något annat hotar kroppens jämvikt, då blir vi så trötta att vi inte orkar springa. Vi har precis så mycket krafter kvar att vi orkar ta oss tillbaka och hjärnan stoppar oss långt innan kroppens organ skadas.

Vi behöver inte ersätta salt och vatten i samma stund som vi svettas, utan evolutionen har försett oss med en komplex uppsättning mekanismer som tillåter att vi väntar med att fylla på lagren till efter löpningen, då vi kan äta och dricka utan några som helst begränsningar.

Päls
En tredje fördel är frånvaron av päls. Den lämnade vi på någon gren i skogen när vi sprang ut på savannen och det ökade vår förmåga att svettas. Vi blev dock sämre på att reflektera solljus, men eftersom vi stod upprätt och behöll päls på huvudet så gjorde det inte lika mycket. Djur med päls reflekterar mer solljus och dessutom leder hår värme väldigt dåligt, så gorillor kan sitta påpälsade utan att drabbas av värmeslag (så länge temperaturen är under 38 grader). När människorna rörde sig norrut så tog de dock tillbaka pälsarna från djuren. Det går fortare att ta från någon annan än att vänta i miljoner år på att evolutionen ska odla en ny päls.

Hjärnan
Människan lever i alla möjliga klimat, från öken till ishav och det är möjligt därför att vår hjärna kan reglera kroppstemperaturen oerhört exakt. Vi ändrar beteende och minskar aktiviteten när det blir för varmt. Om det blir för kallt börjar vi skaka och springa runt.

När vi springer mitt på dagen när det är som varmast - vilket är människans specialitet - så ser hjärnan till att vi springer med ett tempo som motverkar överhettning. Hjärnan räknar ut hur mycket värme som skapas av musklerna och anpassar svettningen så att kroppen håller en temperatur som inte hotar kroppens jämvikt. Om något går fel - som när man som nordbo inte acklimatiserat sig tillräckligt till värmen - och temperaturen överstiger 41 grader så stänger hjärnan av benen och det blir omöjligt att röra sig. Man drabbas av värmeslag och blir paralyserad.

Alla vägar leder till mig
Det var fyra vägar till mig, men alla vägar leder till mig så här i efterhand. Om jag åkte tillbaka i tiden och på något sätt ändrade historien skulle jag förmodligen försvinna. Historien är en väv av slump och tillfälligheter som blir en berättelse först när man ser tillbaka. Jag ser dock hellre framåt än bakåt. I morgon åker jag till Paris. Jag kanske ska springa längs Seine eller jogga genom Boulognerskogen.

Långlöpning på långfredag

Långfredagen ska enligt tradition präglas av sorg och lidande. Vi ska minnas Jesus korsfästelse och död på Golgata. Det var en sorglig händelse, men det var länge sedan. Det är dags att gå vidare. Fast lidandet kan jag ta till mig. Ibland är träning mer lidande än nöje och jag gillar nog att lida lite lagom. Det är en slags rening, en katarsis av själen.

Jag ställde in mig på att springa över 25 km på långfredagen. Det är långpass jag behöver inför Swiss Alpine. Långa pass stärker både ben och psyke. Att springa ultralopp är inte att slå en tid utan att besegra en distans, var det någon som sa. Förra veckan besegrade jag 20 km, men nu misslyckades jag. Jag kände av träningsvärken i vaderna och ville inte riskera något. Vaderna tvingas jobba hårt när jag springer framstupa. Jag krossar 25 km på söndag eller måndag istället. Sakta men säkert klättrar jag mot 78 km. Om några månader är jag där.

Den härliga träningsvärken
Jag har haft träningsvärk nästan varje dag sedan Vasaloppet. Just nu känner jag av vader, bål och axlar. Det känns, men det gör inte ont. Träningsvärken är ett kvitto och ett bevis för att man ansträngt sig så mycket att musklerna tvingas anpassa sig och bygga nya, starkare strukturer. Jag klarar inte riktigt 25 km än, men om några veckor så. Vaderna har haft en ganska lugn vinter och anpassningen måste få ta den tid som krävs.

Inför ultraloppet är det viktigt att köra spänst och styrketräning. Excentrisk träning av vadmusklerna gör att man klarar sig med mindre träning, säger löpargurun Tim Noakes. Alla muskler i benen är nog viktiga i ett så långt lopp. Bruce Fordyce, som vann Comrades Marathon nio gånger, blev en bra löpare i nedförsbackarna efter att han hade börjat utsätta sina quadriceptmuskler för excentrisk belastning.

Benen ska orka alla 78 km i Swiss och de första 30 km är det mycket nedför, har jag läst. Risken är att jag springer för fort och att jag belastar musklerna alltför mycket och inte orkar springa uppför berget sedan. Det är över tusen meter upp. Det är något att tänka på.

Snart tävling
Om en dryg månad är det dags för årets första löpartävling: Icaloppet. Det är ett halvmaraton som sträcker sig runt halva Alnön. Jag vill gärna slå fjolårets tid på 1:43, men jag måste få upp lite fart, känner jag. Jag blir inte särskilt trött när jag springer, men det går sakta. Kroppen känns tung efter all styrketräning. Jag väger 2-3 kg mer än i fjol. Men det kan jag inte skylla på. Jag är fortfarande lite snabbare på träning än motsvarande tid förra året så jag hoppas på en tid under 1,40.

Framtidens glasögon
Smarta glasögon har varit på gång ett tag och nu verkar de bli verklighet. Google har visat upp sitt projekt kring förstärkt verklighet som de kallar Project Glass (se video).

Snart kanske jag springer runt i ett par. Eller så lämnar jag dem hemma när jag springer. Jag tror inte att jag vill vara uppkopplad jämt, å andra sidan får jag lite panik när jag befinner mig i radioskugga, utan tillgång till världen. Fast när paniken går över, känns det faktiskt ganska skönt. Men jag kliver inte frivilligt in i skuggan. Det är bara vid två tillfällen som jag gör det: i sommarstugan och när jag springer. Då är jag helt avkopplad. Men de där glasögonen kanske man alltid bär?

Det känns som att tekniken rusar ifrån biologin och det är bara att hänga på om man vill överleva. Att ha, eller inte ha, vad var frågan?

Sittsjukan

Som människor utvecklades vi för att stå upprätt. Vår överlevnad krävde nästan konstant fysisk aktivitet. Att stå upp och att röra sig är grunden i att vara människa. Numer sitter vi dock mest hela dagarna. När vi inte längre lever som vi utvecklats för att leva, får det konsekvenser. I USA kallas det the sitting disease. På svenska skulle man kunna säga att vi drabbats av sittsjukan. Dessutom tycks det inte som att regelbunden motion uppväger de hälsorisker som sittandet ger.

Lev tre år längre genom att stå upp
Genom att stå upp lite oftare halverar man risken att dö inom tre år, visar en ny stor studie som omfattar 200 000 människor. I studien såg man att vuxna som satt mer än 11 timmar per dag hade en rejält förhöjd risk att dö de kommande tre åren, jämfört med de som satt högst fyra timmar om dagen. Forskarna tog hänsyn till och rensade bort faktorer som fysiskt aktivitet, vikt och hälsa, ändå var det omkring 40 procent högre risk att dö för de som satt mycket.

Motion är viktigt, men det kanske viktigaste för vår hälsa är att vara igång och inte sitta för länge. Det är bättre att stå eller gå lite då och då under dagen. Man vet fortfarande inte hur lång sittid som är säker, men i studien framkom i alla fall att fyra timmar per dag gav tusentals timmar extra liv. Det är alltså ganska bra avkastning på att stå en timma jämfört med att sitta av samma tid.

Vi som rör oss dagligen klarar oss förvisso bättre. De inaktiva som satt mest hade en fördubblad dödsrisk jämfört med aktiva motionärer som satt minst. Men även bland de aktiva hade de som satt mest en tredjedel så stor risk att dö de kommande tre åren jämfört med de som satt minst.

Studiens omfattning ger starkt stöd för hypotesen att det är sittandet i sig som är farligt för hälsan. I genomsnitt sitter en vuxen ca 9 1/2 timme om dagen. Läkarna bör lägga till att man bör sitta mindre, till den vanliga rekommendationen att motionera och äta hälsosamt.

Inaktivitetsfysiologi
När man suttit under en längre tid börjar kroppen att stänga ner funktioner på metabolisk nivå, ungefär som när datorn går ner i sparläge. Om vi inte använt en muskel på en stund, så använder vi den förmodligen inte nästa stund heller, tycks hjärnan resonera. Det är en algoritm som både dator och hjärna använder för att spara energi. När muskler - speciellt de stora musklerna i benen som är avsedda för rörelse - är orörliga, saktar cirkulationen ner och man förbränner färre kalorier. Viktiga enzymer som bryter ner fett stängs av. Om man sitter en hel dag minskar fettförbränningen med 50 procent.

Forskning visar dessutom att för varje två timmar som man sitter på rumpan, ökar risken att drabbas av diabetes med 7 procent. Även hållning och ryggrad skadas av sittandet. När man sitter hela dagen, förkortas höftböjar- samt hamstringsmusklerna, medan de muskler som stödjer ryggraden försvagas. Det är inte konstigt att förekomsten av ryggsmärtor ökat så de senaste hundra åren.

Sittandet inaktiverar också rumpmuskeln. Den är utsträckt och utsatt för statisk stretch hela dagen lång, vilket försvagar den. Det krävs starka rumpmuskler för effektiv löpning. Människan har faktiskt utvecklat den största rumpmuskeln i djurvärlden (gluteus maximus) just för att balansera kroppen och motverka att den faller framåt när man springer - att springa är egentligen en serie fall framåt. Om man sitter blir rumpan större av en annan anledning: den fylls med fett.

Som ett exempel på en kausal effekt av stillasittande kan man ta molekylen lipoproteinlipas (LPL). Detta är en molekyl som spelar en central roll i fettsyrametabolismen och det är kopplat till metabola syndromet, ateroskleros och hjärt–kärlsjukdom. Studier på råttor visar att benmusklerna endast producerar LPL när de aktivt böjs. Slutsatsen är att när du sitter, saktar en avgörande del av din ämnesomsättning ner. Hård fysisk träning anses kunna öka aktiviteten hos LPL och därmed minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Men studier på råttor visar att LPL-nivåerna hos de råttor som tilläts stå eller gå inte skilde sig signifikant från nivåerna hos råttor som genomförde mer intensiv fysisk aktivitet. Detta illustrerar hur den lokala muskulära kontraktionen i sig, snarare än intensiteten, har betydelse för LPL-aktiviteten.

Stå upp för hälsan
Den enklaste medicinen mot sittsjuka är helt enkelt att stå upp vid skrivbordet. Att stå vid skrivbordet ökar kaloriförbrukningen och ger bättre hållning. Att sitta är en av de mest passiva saker man kan göra. Man bränner mer energi genom att tugga tuggummi än vad man gör när man sitter still i en stol. Jämfört med att sitta, är stående ett hårt arbete. Att stå kräver att man spänner benmuskler och aktiverar musklerna i rygg och axlar. Allt detta förbrukar energi.

Källa

Jag tror inte att alla orkar stå en hel dag på kontoret, men man kan jobba stående ett par gånger om dagen. Det viktiga tycks ju vara att inte sitta alltför länge i ett sträck och att hålla sig i rörelse så mycket det går. Man kan t ex resa sig upp och gå när man talar i mobilen eller gå bort till kollegan istället för att chatta eller mejla.

Det behövs kanske en ny app
En vuxen sitter i genomsnitt 9 1/2 timme om dagen. Om man suttit en timme, har man förmodligen suttit för länge. Det borde finnas en stegräknare som signalerar om man inte tagit ett steg på en timme. En pryl som både ser till att man tar sina 10000 steg och att man inte sitter still i mer än 1 timme. Om det inte finns får jag väl sätta mig ner och knacka ihop lite kod till en app.

Sponsrad Video: trail running

Asics är bra på att göra inspirerande reklamfilmer. I filmen nedan berättar Emmanuel Gault om sin passion för trail running. Emmanuel vann CCC Mont Blanc i fjol, ett kraftprov på 98 kilometer över Alperna.

Det ser så härligt ut. Trail running kombinerar två av mina intressen: att springa och att vara ute i naturen. I slutet av videon säger Emmanuel: ” ... nothing is crazy if you are well prepared”. Det är ett citat att ta fasta på. Jag är inte galen när jag väljer att springa Swiss Alpine. Jag vore galen om jag inte var förberedd, men när det är dags är jag redo för 78 km över Alperna.

Trail running, eller traillöpning, betyder att man springer längs stigar. Det är en varierad och ursprunglig form av löpning. Man aktiverar hela kroppen och nervsystemet när man tar sig fram över stockar och stenar, rötter och bäckar.

Omväxling är alltid bra och om man vanligtvis springer på asfalt längs monotona, raka vägar, så är traillöpning ett sätt att aktivera nya delar av hjärnan och nya muskler. Det finns alltid en risk att man snubblar och ramlar omkull när man springer i kuperad skogsterräng. Men att snubbla är att lära sig något nytt: att hålla balansen, att orientera sig, att läsa av underlaget. Barn snubblar hela tiden, tills de kan gå och springa.

Det är spännande att springa ute i naturen där varje krök och backe öppnar en dörr till det okända. För några år sedan kunde forskare visa att det bildas nya nervceller i hjärnan när man springer. När man springer förändras omgivningen och nya hjärnceller och nya bindningar hjälper oss att integrera det nya med det gamla. Det är det som skiljer djuren från växterna och löparna från soffpotatisarna.

Traillöpning är kanske den mest ursprungliga formen av löpning. Man känner sig som en jägare. Det är tillbaks till rötterna. Man springer på rötterna.