Har du svårt med din motivation? Du kanske vet vad du ska göra, men du gör det inte. Du kanske ser motivation som en våg. Vågorna kommer och slår, och med lite tur kanske du kan fånga upp en sådan våg och surfa utan ansträngning.
Problemet med det är att du inte kommer så långt mellan de stora vågorna. Du ligger på magen och plaskar. Det är 99 procent. Om du är beroende av att känna dig motiverad för att göra det du inte tycker om att göra kommer du inte så långt.
Din hjärna
Har du tänkt på varför du har en hjärna? De flesta livsformer har inte hjärnor. Om vi bortser de två största livsdomänerna - bakterier och arkéer - så har bara en livsform av tio i den tredje domänen - eukaryoterna - en hjärna. Djur har till skillnad från övriga eukaryoter som växter, svampar, mm en hjärna och djuret människan sägs - eller människans hjärna anser åtminstone det - ha den mest utvecklade hjärnan i universum.
Djur utvecklade hjärnor för att skapa, driva och styra rörelse. Sötvattenssniglar kan fatta komplexa beslut med bara två nervceller: en för att känna av närvaron av mat och en som berättar för snigeln om den är hungrig eller inte. Dessa två nervceller avgör om det är värt att röra sig i riktning mot maten. Om hungern är tillräckligt stark rör sig snigeln mot maten. Annars stannar den kvar.
Med tiden utvecklades komplexa hjärnor för att skydda djur från kyla, värme, hunger, trötthet och ensamhet. När det blir kallt klär vi på oss. När det är varmt klär vi av oss. När vi blir törstiga söker vi vatten. När vi blir hungriga öppnar vi kylskåpet. Hjärnan försöker hålla oss i jämvikt - inte för varma, inte för kalla, inte för smala, inte för tunga, inte för torra eller blöta.
Evolutionärt liknar våra hjärnor sniglarnas hjärnor. Nervcellerna ser exakt likadana ut och drivkrafterna är likartade: När det känns obehagligt ökar motivationen att återställa jämvikten.
Du tar upp mobilen för att slippa ringa ett jobbigt samtal. Du gör det enkla som ger omedelbar belöning istället för det svåra som känns obehagligt. Dina hjärna vill undvika det som är obehagligt.
Obehag är ditt bränsle
Men obehag är inte nödvändigtvis dåligt. Det kan fungera som bränsle för att driva dig framåt. Du kan fråga dig varför du känner obehag. När du vet mer, kan du förbereda dig på dessa tillfällen när det känns jobbigt.
Om du vet vad som väntar, är det lättare att agera och skapa motivation. Den måste komma inifrån. Det är ingen våg som kommer utifrån. Det är inget du kan vänta på. Fundera på varför du känner obehag. Fundera på var du vill vara. Vad hindrar dig? Ta itu med det problemet. Låt obehaget vara ditt bränsle. Det är så du skapar motivation.
Så länge du tränar kontinuerligt blir du starkare och uthålligare. Nervsystemet anpassar sig snabbt och kroppen hänger med så gott den kan. Om du slutar träna, tappar du kondition och styrka. Hur snabbt? Och går det att komma i form igen?
Enligt en och annan artikel kan kondition som byggts upp under årtionden försvinna efter en förkylning. Riktigt så illa är det nog inte. Du tappar form, men vad är form egentligen?
Fysisk fitness
Form och kondition används ofta som synonymer. Kondition mäts med syreupptagningsförmåga, men hur mäter man form? På engelska säger man physical fitness, som på ...
Ultralöpare som springer tvärs över den amerikanska kontinenten har knappast problem med sin motivation. Ju längre de sprungit, desto starkare blir motivationen att komma över till den andra sidan. Men vad avgör då vem som klarar det när alla drivs av ungefär samma motivation?
En studie som publicerades för 2 år sedan visade att det är den upplevda ansträngningen som avgör och den upplevelsen hänger ihop med hur mycket mat som kan omvandlas till energi i form av ATP. Det är ATP som driver musklerna. Utan ATP står kropp och tankar stilla.
Kroppar är ett resultat av en evolutionär byteshandel. Tyrannosaurus Rex utvecklade kraftiga bakben för att springa ikapp byten och
Ett djur som springer är på flykt eller på jakt efter något. Djuren vet hur de bäst använder sin energi. Det vet egentligen vi människor också, men det är svårare att vara människa.
I en av mina favoritfilmer Memento jagar Leonard - som lider av minnesförlust - sin frus mördare. I en scen springer Leonard allt vad han orkar när han plötsligt frågar sig: Okay, what am I doing? Sedan ser han en kille som också springer. I´m chasing this guy. Då drar killen en pistol och skjuter mot honom. Nope. He´s chasing me.
Ungefär så känns livet ibland. Flyr jag eller är jag på jakt? Har jag kontroll över mitt liv? Varför springer jag? Oavsett svaret kan man alltid springa åt något håll.
Springa från ett beroende
De flesta springer för att de vill, men många löpare jag pratat med säger att de började springa för att komma bort från någonting ...
Det sägs ofta att motivation kommer inifrån, som om du lyfter dig själv i håret eller tar dig i kragen. Tänk positivt, dröm och visualisera dina mål: det blir alltid som du tänker dig. Men det stämmer inte riktigt.
Foto: Austin Distel /Unsplash
Motivationen ligger inte gömd i någon vrå av dig själv. Motivation handlar snarare om att du följer en riktning längs en väg. Här är jag nu och dit vill jag komma. Ordet motivation betyder ”sätta i rörelse”. Du skapar din motivation.
Din hjärna gillar att drömma. Men för att komma någonstans ...
För två månader sedan kanske du tränade hårt inför vårens tävlingar. Du läste om coronaviruset som spred sig i Kina. Det var långt borta. Nu är det här. Virus färdas med flygets hastighet. När tävlingarna ställdes in tappade du motivationen. Det kanske skedde gradvis eller direkt. Men det finns hopp. Det finns en vetenskap om hur du hittar tillbaka till din motivation.
Motivation betyder drivkraft. Det är en process i hjärnan. Inför en uppgift samlar din hjärna in information - som upplevd ansträngning och potentiella belöningar - och jämför information med tidigare erfarenheter. Sedan fattar din hjärna ett beslut: Är det värt att genomföra uppgiften? Brist på motivation skapar därför en nästan förlamande trötthet, för du vill ingenting. Då kan du lika gärna sova en timme till.
Inre och yttre motivation
Det finns inre och yttre motivation. Inre motivation handlar om inneboende drivkrafter: glädje och tillfredsställelse av att träna, identitet, värde och mening. Det är du som har kontrollen. Yttre motivation handlar om inre och yttre tryck. Det kan vara ...
Om du börjar träna regelbundet i 50-årsåldern kan du bli lika snabb och vältränad på 10 år som jämngamla, erfarna löpare, enligt en ny studie. Allt hänger på din motivation och hur mycket du faktiskt tränar.
Maratonmunken Yusuo Sakaibörjade springa efter en drygt 20 år lång livskris. Han gick i mål efter ett sju år långt lopp när han var 60 år. För honom var den första halvleken av livet en prövning, den andra halvan en lek. Han ler på alla bilder. Cliff Young deltog i sitt första lopp som 61-åring. Han utklassade hela världseliten i ett lopp som sträckte sig över 875 km. Han sprang för att ge andra ett bättre liv. Det gav honom motivation.
Det är inte för sent när du nått halvtid i livet. Medelåldern är en signal om att det är dags att ta tag i resten ...
För några år sedan trodde jag starkt på viljestyrka. Jag kan göra det och jag ger mig aldrig, tänkte jag att jag tänkte. Jag ska springa en ultra, lära mig italienska, lära mig måla, skriva en bok och så vidare.
Jag sprang min första ultra 2012 och jag fick ett bokkontrakt 2018. Men jag är fortfarande dålig på italienska och jag kladdar mer än jag målar. Varför lyckas du med vissa saker medan du misslyckas med andra?
Var det brist på viljestyrka? Nej, jag ville. Jag pluggade italienska och jag köpte akvarellfärger. Kanske jag såg mig själv sitta på en kulle i Toscana och måla solnedgångar med ett ljus som Lars Lerin. Men faktum är att jag fortfarande är lika dålig ... Läs fortsättningen här.
Det finns gränser. Det är kanske viktigare att avgöra när det är dags att ge upp och byta riktning, än att försöka till varje pris. Allt har ett pris. Men det finns vissa människor som inte kan ge upp. De betalar hellre det högsta priset. Några av dessa människor finns i Japan, i en sektliknande munkorder och de kallas för maratonmunkarna. När jag läserom maratonmunkarna i Japan försöker jag förstå dem, men jag förstår inte riktigt. Jag tror aldrig jag kan förstå dem helt och fullt för jag är inte född i Japan och jag saknar många begrepp som är självklara för dem. Jag delar några begrepp med de japanska munkarna. Jag ser livet som en väg. Jag försöker leva i nuet. Jag ser allt som lärande. Men deras livsval känns ändå främmande. (det här är ett långt blogginlägg - ett kapitel från ett tidigare (misslyckat) bokprojekt (liksom de lika långa om Phineas Gageoch om drömmilen)...)
Värdens hårdaste lopp - kaihogyo
Vilken tävling är den hårdaste i världen? Är det Iron Man? Race Across America? Det finns olika åsikter om det. Själv lägger jag min röst på kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei utför i 1000 dagar. Jag tror inte det finns ett mentalt eller fysiskt mer utmanade ”lopp”. 47 munkar har klarat kaihogyo under det senaste århundradet. Tre av dem gjorde det två gånger. En av de tre, Yusai Sakai, gick i mål andra gången 1987 som 60-åring. Det är en form av obegriplig mental styrka.
En maratonmunk i klassisk utstyrsel.
Kaihogyo handlar om att förflytta dig mer än 40 km varje dag under en period av sju år. Loppet är indelat i tio segment om 100 dagar. Den kortaste sträckan är 40 km per dag i 100 dagar, den längsta 84 km per dag i 100 dagar. Munkarna färdas sammanlagt 46400 km, vilket är mer än ett varv runt jorden. Det finns olika berättelser om kaihogyo ursprung. Enligt en sådan berättelse promenerade en ung pojke med namnet So-o i skogarna vid berget Hiei. En dag såg han Buddha nära ett vattenfall. Han kastade sig i vattnet för att förena sig med honom. Efter denna upplevelse byggde han 300 kloster och böneplatser i skogarna runt berget. Han levde ett asketisk och isolerat liv. Under de kommande åren fick han många efterföljare och de kallade den andliga resan för kaihogyo. Med tiden utvecklades regler för att samordna de olika berättelserna om kaihogyo.
I grunden handlar kaihogyo om att besöka de 300 klostren och böneplatserna. Egentligen ber munkarna i 1000 dagar och de går och springer för att hinna med alla besök under en dag. Varje dag är fylld av ceremonier och fysiska strapatser. Löpningen är ett medel. Klosterbesöken och ceremonierna är också ett medel, eller en väg. Målet är komma närmre naturen och upplysning. Enligt munkarna är naturen en manifestation av Buddha och upplysning kan uppnås i detta livet. Kaihogyo knyter samman flera berättelser och är munkarnas epos om sig själva.
Det första året springer munkarna ett maraton om dagen i 100 dagar. Därefter begär de om tillåtelse att fortsätta i ytterligare 900 dagar. Om läraren tror att eleven är uppriktig ger de klartecken. De första 100 dagarna är det fritt fram att ge upp, men från dag 101 kan munken inte längre dra sig tillbaka. Han har gjort ett åtagande - ett komittment - att antingen slutföra uppdraget eller ta sitt eget liv.
En misslyckad man
Yusai Sakai bestämde sig för att göra kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han visste att han var bättre än så. Han hade grit. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han klarade det utan skador. Hur är det ens möjligt? Vem gör det som 53-åring?
Om man känner till Sakais levnadshistoria känns det ännu mer osannolikt. Den första halvan av Sakais liv var allt annat än lyckosamt. Han misslyckades som student. Han kom inte in på något universitet. Han tog värvning i armen under andra världskriget, men kriget tog slut innan han var klar med utbildningen till självmordspilot. Efter kriget drabbades han av en djup depression. Så många bra unga män hade dött men han - en usel människa - hade överlevt. Efter kriget försökte han komma in på universitetet. Men han misslyckades med sina studier. Han drev från jobb till jobb. Så var det tills han fyllde 40 år. Då blev det ännu värre. Hans fru tog livet av sig. Hans svärmor hade länge försökt få henne att lämna Sakai, men hon valde att lämna livet istället. Sakai tyckte att hon var en bättre människa än honom, men hon dog och han levde. Sakai var förkrossad, ensam, arbetslös och 40 år. Han hade kommit halvvägs i livet och misslyckats med allt. Han tänkte ta livet av sig, men hans svärmor - av alla människor - övertygade honom att söka sig till munkarna vid berget Hiei.
Han hade inget att förlora och gick dit till fots. Munkarna var först skeptiska till Sakai. Han var för gammal, vanligtvis tillåter inte denna stränga munkorder någon över 35. Han bönade och bad om en enda chans. Munkarna gav med sig och lät honom utföra en ceremoni. Varje morgon tog han en iskall dusch under ett vattenfall, sedan gick han från knästående till stående 108 gånger. Det var ansträngande och han tvekade, men för varje dag kände Sakai sin beslutsamhet växa. Till slut var han mogen för kaihogyo. Han gav sig iväg 1965.
Sakais första kaihogyo
Under de första 100 dagarna testade läraren hans mod och ihärdighet. Som alla bra lärare ville han bli överträffad av sin elev. Det var hårt. Varje dag var en kamp. Den första tiden var Sakai övertygad om att han skulle dö av utmattning. Han bar med sig pengar till sin egen begravning. Sakai uthärdade och överlevde det första året. Han härdade ut nästa år och året efter det. Det var aldrig lätt. Det fjärde året upplevde han ett genombrott. Han hade klarat halva sträckan och han var inte längre plågad av tankarna på sitt liv och sin fru. Han hade lärt sig acceptera det som hänt. Tidigare såg han sina första 40 år som bortkastade; nu förstod han att han lärt sig mycket under den tiden. Det hade tagit honom dit han var nu. Han kände inte längre någon fysisk eller andlig smärta. Det var halvtid i livet och i kaihogyo. Men det svåraste provet återstod: fastan.
I början av det femte året ska munkarna fasta utan mat, sömn och dryck i nio dygn. Under nio dygn satt två munkar på var sin sida om honom. De bevakade att han inte somnade eller tappade hållningen. Han mumlade sitt mantra. Han utförde ceremonierna, men det gick allt saktare. Cellerna grävde allt djupare i organen efter energi. Efter fem dygn fick han en mugg vatten att skölja munnen med. Det är absolut förbjudet att svälja. En del blir galna av vattnet. De uttorkade cellerna skriker ju efter vatten. Sakai höll sig lugn. Han klarade provet. Han spottade ut vattnet. Vatten utblandat med blod rann över glaskanten. Det var ett bevis på att han inte svalt en enda droppe. Efter ytterligare något dygn dog naglarna. Djupa fåror skar genom händerna. Han hallucinerade. Han utförde ritualerna, men visste inte om han var död eller levande. När fastan var slut föll han ihop, men han repade sig och fortsatte springa nästa dag.
Syftet med fastan är pånyttfödelse. De första fyra åren springer man som individ. På den tiden avverkar man halva sträckan. Efter fastan känner man tacksamhet över livet. Sakai sa att han kände sig odödlig. Han var säker på att klara kaihogyo. Han kom in i ”andra andningen” och upplevde långa stunder av flow.
Det som sedan såg ut att bli en lång raksträcka mot mål höll på att få ett tvärt slut när han blev anfallen av ett aggressivt vildsvin. Sakai skadade sig och såret blev inflammerat. Smärtan blev värre och värre. Han blev tvungen att stanna. Han satte sig ner på en sten, tog fram sin "självmordskniv" och petade i såret. Sedan satte han sig på knä med kniven mot halsen och väntade på döden. Men han föll aldrig ihop över kniven. Han överlevde igen. Krafterna kom tillbaka och han tog sig till klostret innan midnatt. Efter sju år gick han i mål 1973.
Sakais andra kaihogyo
Efter några år kände Sakai att det borde gå att göra kaihogyo bättre. Sju år senare 1980 - efter en lika lång återhämtning som längden på kaihogyo - gjorde han sig redo för ytterligare ett lopp. Han klarade det och gick i mål 1987. Efter det vandrade han i Kina, Indien och Sydamerika. För Sakai tog träningen och lärandet aldrig slut.
Han brukade säga att han dog varje natt och varje morgon föddes han på nytt. Varje kväll såg han tillbaka på dagen som gått och gick igenom alla misstag för att bli bättre nästa dag. Varje dag var som ett helt liv med en chans att rätta till misstag från tidigare liv. Genom att upprepa denna tanke dag efter dag lyckades han springa i 2000 dagar och utföra ceremonierna på ett allt bättre sätt. Han tog ett steg, en ceremoni och en dag i taget. Munkarna lär sig att fokusera på det de gör och inte stirra sig blinda på det avlägsna målet som är upplysning. Genom att leva här och nu, klarar du nästan vad som helst.
Du lär känna dina gränser och därmed kan du flytta dem på ett kontrollerat sätt. Det är en viktig del av att upprätthålla en daglig rutin som kaihogyo, sa Sakai. Det viktigaste är att lära känna sig själv. För att klara kaihogyo måste du veta hur långt du kan pressa dig utan att missa nästa dag. Sakai menade att du bör pressa dig lite då och då eftersom framtiden är oviss. När det inträffar oväntade svårigheter är du redo och blir inte överrumplad. Sakai var ingen löpare. Ingen av munkarna som klarat kaihogyo var löpare. De blev löpare. De sprang och sprang, till slut var de löpare. Allt är lärande.
”It doesn’t matter what, just find something and stick to it, that is practice.”
De första månaderna är värst. Oftast drabbas de av skador och svår utmattning. De är ovana. Sedan anpassar de sig gradvis till ansträngningen. I Japan hyllar man ansträngning i högre grad än i väst. I väst är vi mer fokuserade på talang och begåvning. I Japan är det inte den bästa eleven som läraren kallar fram till tavlan för att visa en lösning, utan den elev som tycker uppgiften är svårast. Eleven kämpar tillsammans med läraren och de andra eleverna tills uppgiften är klar. De lär sig tidigt att ansträngning lönar sig.
Begreppet att leva varje dag som om det var hela livet tycks ha varit Sakais grundläggande insikt. För en västerlänning kanske det låter som att leva som om det inte finns någon morgondag och ropa ”Carpe diem”, men det är en felaktig tolkning. Sakais insikt var kopplad till en förståelse för sakernas "sanna" natur. Bara genom att vara uppriktig kan man verkligen leva varje dag som ett liv. Man måste vara öppen för att acceptera saker som de är i varje situation. Livet är en upplevelse. Det kommer till oss. Att acceptera livet leder till tacksamhet över livet, menade Sakai.
Det viktigaste kravet för att klara kaihogyo är uthållighet. Uthållighet är något munken lär sig på vägen. I början är det jobbigt, men med tiden blir de allt uthålligare. Uthållighet leder till prestation och till praktiska fördelar i vardagen. Sakais egna lärdomar kommer från den dagliga ansträngningen att gå och springa mellan 40 och 84 km. ”The heart of what I talk about comes from things I realized as I was walking and which I never forgot”, sa han.
Yusai Sakai (1926 - 2013)
Förutom uthållighet räknade Sakai empati, medkänsla, tacksamhet och uppriktighet till det som är viktigt i livet.
Munkarna gör en rad mentala förberedelser inför kaihogyo. De tränar på att meditera i rörelse. De fokuserar på andning och att föreställa sig att kroppen är lätt som en fjäder medan de springer. De tränar sent på kvällen och lär sig fixera blicken på en stjärna. De samordnar takten med ett hemligt mantra som deras lärare viskar till dem. Löparen måste hålla ögonen på stjärnan och aldrig tillåta sig själv att bli distraherad. När löpare nått den rätta nivån av rörlig meditation kan de flyga som vinden och liksom glida genom luften i ett tillstånd av djup kontemplation. De springer svävande i flow i nuet. När den mentala träningen är klar är de redo för kaihogyo. Den fysiska träningen börjar samma dag som de ger sig ut på kaihogyo.
Munkarna bär med sig mat på färden, men det är mat som de ska dela med sig av. Det är strängt förbjudet att äta maten själv. Vid midnatt kliver de upp och äter en enkel vegetarisk måltid som består av misosoppa, grönsaker, tofu och te. Enligt rapporter från antropologer som följt dem under flera år rör det sig inte om mer än 1000-1200 kalorier per dag. Det ger dem energi tillsammans med lagrat fett att springa två maraton per dag i hundra dagar. Kanske ger hungern dem motivation att springa, kanske kommer de lättare in i ett flow.
Medan munkarna springer utvecklar de djup kunskap om hur de ska vila olika delar av kroppen medan de är i rörelse. Nu vilar jag axlarna, nu vilar jag mina höfter, nu vilar jag knäna, och så vidare. Det finns ögonblick av vila i rörelse och de lär sig hitta dessa ögonblick, rörelser och platser i kroppen. Efter sju år är de experter på den egna kroppen. De lär känna sig själva och sin periodiserade natur. Kaihogyo är en sjuårig berättelse och en skola i självkunskap där de lär känna varje del av sig själva i det djupaste sammanhanget - naturen. De har hårda stunder och lugna stunder. De tar varje tillfälle att vila och varje dag går de djupare in i sig själva. Allt är lärande. Du kan lära dig något av och om allt.
”Even a blade of grass can be your teacher”
Längs stigarna ligger gravar som är en påminnelse om att det är munkens plikt att hedra och vara trogen munkordern och träningen. I gravarna ligger munkar som inte av klarade det. Självmord är kanske den del av den urgamla moralkoden i Japan som är mest obegriplig för en västerlänning. Maratonmunkarna har gjort ett åtagande att fortsätta till slutet. Individen är inte det största värdet som i väst. Tillsammans med viljan att följa sin valda riktning lär sig munkarna att älska det de gör.
”Human life is like a candle; if it burns out halfway it does no one any good. I want the flame of my practice to consume my candle completely, letting that light illuminate thousands of places. My practice is to live wholeheartedly, with gratitude and without regret. Practice really has no beginning nor end; when practice and daily life are one, that is true Buddhism.”
För en västerlänning känns kaihogyo främmande. I Japan blev dock Sakai en känd person. Han klarade inte skolan, men han lärde sig mer än de flesta genom fysisk träning och djupt tänkande. Hans ”självhjälpsböcker” blev populära i Japan, för kaihogyo ligger inbäddat på djupet i den uråldriga japanska kulturen.
Buddha och de olympiska spelen
Det är lätt att glömma att idrott och andlighet hänger ihop. Upphovet till de olympiska spelen i antiken var att hylla Zeus och de andra gudarna som man trodde levde på berget Olympos. Spelen hölls oavbrutet i över 1100 år, vilket är längre tid än Sverige varit ett eget rike. Atleterna tävlade för priser. Ordet atlet betyder ”en som tävlar för priser”. Grekerna offrade enorma summor till vinnarna som sågs som gudarnas skuggor eller avgudar. De kallades idoler (efter eidos som betyder form eller avbild). Vi ser fortfarande de olympiska vinnarna som idoler, som om de befruktats med talang av självaste Zeus.
När Coubertin startade om OS 1896 var det fokus på rena, friska kroppar. Den internationella idrotten skulle besegra den förlamande tröttheten som spred sig över världen i samband med den själsdödande industrialismen och den obarmhärtiga kapitalismen. De moderna spelen skulle bara vara öppna för amatörer och rent spel, så som Coubertin trodde världen var före fabriker och kapitalism. Men den djupare betydelsen av ordet atlet - pengar och priser - har tagit över Coubertins vision. Tävlingar tycks drivas av sådana belöningar. Vi offrar inte längre kor och getter på altare, men skattebetalare och företag ger idolerna stora summor och om de inte levererar det vi betalat dem för offras de på medias altare.
De begrepp som finns i väst är inte universella, det finns andra begrepp om uthållighet och prestation, idoler och gudar. Om du gräver djupare i andra kulturer lär du dig fler begrepp. Då kan du lära dig något av det. Det kanske går att skapa en egen västerländsk vision av kaihogyo? Precis som den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn tog den religiösa udden från meditation och gjorde den västvänlig i form av mindfulness på 1970-talet, kan man tänka sig en sekulariserad form av kaihogyo. Ultralopp är en mild och ganska entonig variant av kaihogyo. Det kanske krävs nya former av olympiska utmaningar för den nya sortens mentala trötthet som breder ut sig. Sakai talade om livslångt lärande, om att pressa gränserna, fokusera och träna och att känna tacksamhet. Han sa också vad du inte ska göra:
“If you sit there watching tv, specially period pieces, you’ll go senile in a flash”.
Det finns många som ser TV-serier i tusentals dagar i följd. Sakai sprang i tusentals dagar istället. Han levde varje dag som ett helt liv. Han dog den 24 september 2013.
Riktning och mening
När Sakai hade nått mitten av livet upplevde han en djup kris. Han kastade bort dagarna. Han saknade en riktning i livet och han var definitivt ingen löpare, men han lyssnade på en erfaren person som förstod var han var på väg och kände till en bättre väg. Han började ta små steg åt rätt håll. Han skapade mening med hjälp av sina lärare. Sedan bestämde han sig för att springa kaihogyo. Han lärde känna sig själv och naturen. Det är samma sak. Du står inte utanför naturen, du springer med den. Genom hårt arbete blev han en upplyst löpare som strävade efter att lära sig något av varje dag.
Sakais mål med kaihogyo var mer i form av en riktning än ett målsnöre. Varje helig plats och varje dag var ett delmål. Det svåraste hindret var fastan efter halva sträckan. Han sprang rakt in i fastan och staplade sedan ut på andra sidan. Han kände lukten av dödens andedräkt och det fick honom att uppskatta livets berättelse. Livet blev meningsfullt och något större än hans eget liv. Många som varit nära döden vittnar om det. Mötet med döden gör att du ser livet mot bakgrund av det som livet inte är. Efter det är det inte lika lätt att kasta bort dagarna - för det är dagarna som är livet och varje dag är en berättelse av korta stunder och ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Sakai klarade kaihogyo två gånger. Han ville bli bättre andra gången. Är det grit eller flow, motivation eller ett tänkesätt? Jag tror det är allt detta. Det är olika aspekter av samma djupa sanningar. Känn dig själv. Vad är det du vill?
Om du tror att det du gör är en del av något större, klarar du mycket mer än om du bara gör det för dig själv. När du är en del av något, känns livet meningsfullt och du kan offra en stor del av dig själv genom att öka din ansträngning för att nå det du vill uppnå. För munkarna på berget Hiei finns Buddha i naturen. Naturen är större än människan. Även en sekulariserad person kan känna sig som en del i ett sammanhang. Det är en tanke som kanske finns lagrad djupt i våra gener, för allt liv kommer från naturen.
Munkarna lever i nuet. De mumlar mantran för att fokusera tankarna i rätt riktning. De heliga platserna är delmål. De är fokuserade på nuet och inriktade på nästa heliga plats och ägnar den all uppmärksamhet när de kommer fram. Löpning är ett sätt att ta sig mellan de heliga platserna. Det är ett medel, inte ett mål i sig. Sakai sa att han föddes varje dag och att han såg tillbaka på livet varje kväll. Varje dag var ett liv. Du ska ta vara på ögonblicken och ta vara på stunderna mellan ögonblicken. Det finns inget annat. Du kan inte leva i en önskedröm, i det förflutna eller i framtiden, för det är aldrig där du är. ”När du går, äter och reser, var där på riktigt. Annars missar du större delen av ditt liv”, sa Buddha.
Munkarna förbereder sin kropp och sin själ för hårt arbete. De är inte idrottsmän och de löptränar inte. De är hängivna. De är motiverade. De bästa lärarna på klostret hjälper dem. Om din kropp och din själ är förenade på djupet, finns det inget som stoppar dig från att uppnå det som du vet att du kan och vill. Men synen på misslyckande är grym. Självmord är inte en väg. Liv, väg och misslyckanden hänger samman. Det finns alltid en väg tillbaka till livet. Men det är ju också för att jag inte delar deras begreppsvärld. Jag kan aldrig förstå dem på djupet.
Munkarna vet i vilken riktning de springer. De vet att de är löpare på upplysningens stig. De frågar sig inte om de är det, de vet att de är det för det är det de gör. I sin bok Ways of a Runner frågar Adharanand Finn en munk som klarat kaihogyo. Varför gjorde du det? Alla frågar samma sak, svarar munken. Varför lever vi? Det är en resa. Resan ger tid för eftertanke. Det är en sorts meditation i rörelse. Du ska springa lugnt och eftertänksamt. Det ger tankarna ro. Hur känns det nu när du är klar? undrar Finn. Är du upplyst? Har du nått ditt mål? Det finns inget slut. Lärandet fortsätter hela livet, svarar munken. Efter en stund förstår Finn att munken är som du och jag. Han hade gjort något som var svårt och synnerligen krävande, men alla har det svårt ibland. Munken valde det själv. Munken berättade att han hade sett ett tv-program som handlade om löpare som tränade inför ett maratonlopp. De hade dagar då det kändes tungt. Det kändes bra. Jag var inte ensam om att tvivla på mig själv, sa munken. Jag hade också några tunga stunder längs vägen. Löpning förenar människor för löpning går på djupet av vad det innebär att vara människa. Det var löpning som skulpterade människan på savannen. Det i människan som inte var löpare filades bort i tusentals små mutationer. Människan är en del av naturen och löpningen en slags hyllning till det som gjorde livet möjligt.
Du blir aldrig färdig. Det finns inga mål. Det finns bara olika riktningar. För maratonmunken handlar riktningen om lärande, om att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Munken når upplysning, men den upplysta vägen han springer på fortsätter. Han har bara lämnat mörkret. En riktning tar aldrig slut. Den visar vägen. Upplysning är här och nu. Inte sedan och inte i livet efter detta.
En berättelse kan sluta på olika sätt. Du kanske vill avsluta din berättelse på toppen. Men livet slutar inte på toppen. Livet är en våg och en väg. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Det är inte starten, mitten eller slutet som är berättelsen, utan den är det du gör nu. En berättelse är ett kontinuum, ett flöde av ord och händelser. Du lever nu. Du skapar din berättelse nu i detta ögonblick.
Att springa är en kamp mot ett växande berg av ansträngning. Det är din motivation som driver dig. Men var kommer motivationen ifrån? Jo, den skapas av dig och uppstår någonstans i din hjärna. Forskare har nu identifierat den nervkrets i flughjärnor som får dem att prestera när de letar efter mat.
I studien såg forskarna att lukten av frukt får bananflugor att springa snabbare (jo, vi vet ...). De springer tills de är helt utmattade. Tyvärr kom de inte närmare maten i forskarnas experiment, för deras överkroppar var fastbundna. De sprang utan att komma någonstans. Medan de sprang snurrade en liten boll under flugfötterna och därmed kunde rörelsen mätas. Forskarna beräknade sedan hur mycket fruktflugorna ansträngde sig för att hitta mat.
Experimenten visade att hungriga flugor fortsätta att springa. Mätta bananflugor gav upp tidigare. Även enkla organismer som bananflugor uppvisar alltså det beteende som kallas uthållighet. Bananflugor har pyttesmå hjärnor och de drivs av mat och fortplantning, medan vi - som har enorma hjärnor - drivs av mer abstrakta mål som OS-medaljer, smicker och personbästa (när vi säkerställt våra basala behov).
Människohjärna vs flughjärna
Forskarna identifierade även den nervkrets i hjärnan hos bananflugorna som styrde deras uthållighet. Den finns i flughjärnans inlärnings- och minnescentrum och kontrolleras av signalsubstanserna dopamin och oktopamin. Oktopamin är relaterat till noradrenalin som är vanligt förekommande i däggdjurshjärnor.
Dopamin ökar aktiviteten, det vill säga ökar motivation; medan oktopamin minskar villigheten att anstränga sig. När flugorna är mätta ökar alltså frisättningen av oktopamin, vilket kanske är anledningen till att oktopamin har marknadsförts som tillskott. Det har även spekulerats om oktopamin ökar prestationsförmågan, vilket ledde till att det dopingklassades 2019.
Eftersom motsvarande signalsubstanser och kretsar också finns i hjärnan hos människor, torde liknande mekanismer bestämma om du ska fortsätta eller ge upp. Men det krävs mer forskning för att reda ut det.
Vem är den bästa ultralöparen genom tiderna? Jag tror de flesta röstar på Yiannis Kouros (men jag gillar den osannolika bonden Cliff Young också). Yiannis Kouros föddes i Grekland 1956 och slog hundratals världsrekord under en period på drygt 20 år. För världsrekordet på 1000 miles är hans tid ett dygn bättre än tvåans. Så sent som 2005, när han var 49 år, förbättrade han sitt eget världsrekord för 6-dygnslopp som han hade satt 20 år tidigare och som 57-åring sprang han 885 km på sex dagar.
Succé efter succé. Så vad är hemligheten? Hans träningsmetoder säger inte så mycket. Han sprang sällan längre än tolv kilometer, och aldrig mer än 130 km per vecka. Han vilade helt och hållet från löpning tre månader per år och under vilan ägnade han sig åt annat som att komponera musik, skriva poesi och måla. Vilan var ett sätt att samla kraft och motivation för att ta sig vidare. Han sprang i 40 år men blev aldrig utbränd, skadad eller övertränad.
Kourus såg sig inte som en duktig, talangfull löpare. Det fanns tusentals andra löpare som var snabbare än honom på ett maraton, men inte ens de bästa maratonlöparna besegrade honom i ett ultralopp. Han trodde själv att han uthärdade smärta och fann sätt att motivera sig bättre än andra. Prestationer och framgångar kom som ett resultat av hans kärlek till löpningen.
Han började springa som sextonåring, men första gången världen hörde talas om honom var 1983. Det var då han som 27-åring dök upp till synes från ingenstans och sprang Spartathlon, ett 250 km långt lopp från till minne av Feidippides (som sprang mellan Athen och Sparta och sedan tillbaka igen för 2.500 år sedan). Det var hans första ultralopp. Bara tanken på sträckan gjorde honom utmattad.
Varje dag sökte han efter något som kunde motivera honom. Motivationen var helt avgörande: ”Like a tree that grows stronger with more branches and roots, you need to find more and more ways to be inspired.” Jakten på motivation var viktigare än löpträningen. Han fann att musik och sång - takt och rytm - gav honom motivation och kraft att överleva. En tuff uppväxt hade också gett honom styrka. Han hade lärt sig att uthärda och var inte rädd för att anstränga sig. Även berättelserna om hjälten Feidippides var en källa till inspiration.
På startlinjen 1983 stod några av världens bästa ultralöpare. Ingen visste vem den unga greken var. Det blev en ojämn kamp. Kourus vann med över tre timmar. Han fick själv stoppa tiduret på 20 timmar och 29 minuter, eftersom funktionärerna låg och sov. Den överlägsna segern fick många att tvivla på att allt gått rätt till. Det mumlades om fusk.
Året efter kom han tillbaka. Han ville visa världen att han var så bra som han faktiskt var. Han var extremt motiverad. Han vann återigen med över tre timmar på tiden 20:25. Varje steg han tog övervakades. Efter det tvivlade ingen längre. Ingen har varit i närheten av det rekordet sedan dess.
Han säger att han inte har några speciella talanger som löpare. Att det finns många som är bättre, starkare och snabbare. Kourus säger att det handlar om disciplin, motivation och att tro på sig själv. På grund av den kämpiga uppväxten var han tvungen att skapa denna positiva energi, hitta sin entusiasm och söka inspiration i motgångarna istället. Han startade från botten och började klättra och fick bättre självförtroende genom att lösa problem och vinna.
Han framstod som en grekisk gud, för ingen kände till den hårda träningen och alla misslyckanden som han gått igenom innan han lyckades. Det är resultatet som syns. Men för att lyckas krävs hårt, fokuserat arbete under lång tid. För att klara det måste du - precis som Kourus - skapa din motivation. Du måste hela tiden hitta nya sätt att växa i din egen riktning. Det var så Kourus blev den bästa ultralöparen i modern tid.
Förändring handlar både om vilja och riktning. Vilja är motivation. Det är varför. Riktningen är vägen. Det är hur. Hur håller du riktningen? För att lyckas med förändring måste båda delar förändras.
Redan de gamla grekerna funderade på förändring. De tog förändring på stort allvar, vilket ledde till en filosofisk konflikt. Den ena sidan menade att allt var förändring. Deras ledare hette Herakleitos. Allting flyter, sa han. Den andra sidan hävdade att ingenting förändras. Den falangen leddes av Parmenides. Om något förändras är det ju inte samma sak, därmed är förändring en illusion.
Det har gått mer än 2000 år sedan dess och förändring är fortfarande svårt. Hur förändrar du dig? Om du förändrar dig är du ju på sätt och vis en annan än den du var tidigare. Vill du det? Det innebär ju att du måste göra sådant du inte gjort tidigare.
Den kanske bästa metoden är att se förändring som både vilja och väg. Vilja handlar om motivation. Varför vill du ändra dig? Vägen handlar om hur. Hur ska du förändra ditt beteende. Vilka kunskaper krävs? Hur ser planen ut?
Både vilja och väg är nödvändiga för att ändra ett beteende. För att uppnå ett mål krävs både vilja och en metod. Det är olika processer i hjärnan. Först måste du förstå problemet. Vad hindrar din förändring? Första steget är att avgöra om du har kontrollen. Nästa steg är om det handlar om brist på kunskap och färdigheter. I så fall måste du hitta sätt att öka din kunskap på. Eller så kan du inte göra det trots att du har kunskapen. Då handlar det om vilja. Då är det en fråga om att skapa motivation. Vad är det du vill?
För att lära dig nya färdigheter måste du fokusera på en sak i taget. Det gör att andra mål hamnar i bakgrunden. Ekonomer kallar det alternativkostnad. Om du till exempel väljer en utbildning avstår du från andra utbildningar eller från arbete. Det finns flera vägar. Alla vägar har en alternativkostnad. Du upplever det som ansträngning. Så förändring känns svårt, eftersom det innebär att du riktar ditt begränsade mentala fokus på en väg och ignorerar alla andra vägar.
Om kunskap finns men inte vilja? Motivation handlar om värde. Värdet av ett beteende påverkas i sin tur av tidigare erfarenheter. Det betyder att nya beteenden sällan är lika motiverande som befintliga som tidigare har blivit belönade. Det känns bra att stanna i komfortzonen.
För att lyckas ta dig vidare är det viktigt att koppla samman det nya beteendet med dina djupaste värderingar. Vad vill du? Fundera på det. Vad du vill är viktigare än pengar, för pengar tar snart slut medan dina värderingar är kopplade till din identitet. Värderingar är uthålliga. När din identitet driver ditt beteende, är det enklare att förändra dig själv och på sätt och vis bli en annan. Det är ju fortfarande du, du hade bara inte sett dig som så tidigare. Det kan däremot vara svårt att förstå för andra som står och tittar på.
På jobbet sitter jag mest på möten eller står upp och skriver på en dator. Vissa dagar åker jag hem full av energi, andra dagar är jag helt utmattad. Att fingra på en dator är ju inte särskilt krävande, ändå suger det kraft vissa dagar. När jag var yngre hade jag mer fysiska jobb, men jag var alltid pigg när jag kom hem. Visserligen var jag yngre, men det kan inte vara hela förklaringen. De jobben var varierade. Jag har mycket variation idag också, men vissa dagar kanske jag har ett tre timmar långt pass med möten - det är minst lika mentalt utmattande som en löptur på tre timmar.
Viljestyrka
Det finns två hypoteser om vad som orsaker mental trötthet. Den första hypotesen hävdar att du blir trött för att energin tar slut. Du har en begränsad mängd med energi. Du är fulltankade med viljestyrka på morgonen, sedan töms denna tank allt eftersom. Denna hypotes kallas för ego-utarmning ...
Varför ger du upp? Enligt en motivationsteori lanserad av Jack Brehm och Elizabeth Selfs 1989 styrs din motivation av dina behov, det förväntade utfallet och de förväntningar du har om att ditt beteende kan påverka dessa faktorer. Motivationens intensitet styrs i sin tur av uppgiftens komplexitet, din kapacitet och hur mycket ansträngning du tycker det är värt att lägga ner på uppgiften. Att ge upp är ett medvetet beslut. I ett experiment som publicerades 2008 testade forskarna Guido Gendolla och Michael Richter denna teori. De lät ett antal försökspersoner göra minnestester samtidigt som blodtrycket mättes. Försökspersonerna fick ... Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.
Den vanligaste anledningen till att folk inte tränar är att man tycker det är för jobbigt. Det är inte värt det. Motivationen är för låg. Så då gör man något annat istället, som att äta glass framför teven. Det är inte särskilt jobbigt att sitta framför teven och slafsa i sig glass, men risken är stor att kroppen blir jobbigare att bära runt på om man alltid väljer TV och glass framför träning. På sikt är det mindre jobbigt att välja träning.
Men folk kanske avstår från träning för att de tror att de måste köra hårt? I en ny studie upptäckte psykologen Hendrik Mothes och hans team vid Institutionen för idrottsvetenskap vid universitetet i Freiburg att de egna förväntningarna har ett stort inflytande på hur jobbig man uppfattar träning. Forskarna fann också att hur väl personen kände sig själv spelade en stor roll i denna upplevelse.
I studien ingick 78 testpersoner som cyklade på en stationär cykel i 30 minuter. Innan de började cykla angav de hur pass vältränade de trodde att de var. Därefter blev de ombedda att sätta på en kompressionströja tillverkad av en känd idrottare. Medan de cyklade frågade forskarna hur ansträngda de kände sig. Innan testerna tittade testpersonerna dessutom på filmer som antingen betonade de positiva hälsoeffekterna av den kommande cykelaktiviteten eller dämpade förväntningarna. Syftet med filmklippen var att påverka testpersonernas förväntningar på träningen.
Resultat av studien visade att träningen upplevdes som mindre ansträngande för testpersoner med positiv förväntningar. Ju mer vältränade de uppfattade sig själva som, desto starkare var den effekten. De positiva förväntningarna hjälpte emellertid inte de som såg sig själva som dåligt tränade. Forskarna fann också att kompressionströjan gjorde att det kändes lättare för de som såg sig som dåligt tränade, men för de som ansåg sig vara vältränade gjorde tröjan ingen skillnad. "Merely the belief that the shirt would help, did help the 'unsporty' subjects to have a lower perception of strenuousness during the exercise", förklarar Mothes i ett pressmeddelande.
Dessa resultat är ytterligare bevis på att placebo-effekten. Studien visar också att det spelar stor roll vad du tror om dig själv och olika produkter. Studien visar inte minst att de som själva ser sig som dåligt tränade och känner låg motivation, för dem kan olika sportprodukter minska upplevelsen av ansträngning. Men de måste tro att det kommer att kännas bättre.
De allra flesta försöker göra sitt bästa. Det kan gälla jobbet, familjen eller idrotten. Du gör ditt bästa och klarar dig hyggligt, men du blir inte bättre. Varför är det så? Kanske beror det på att du blir sämre av att alltid göra ditt bästa. Problemet är att du inte blir bättre av att göra ditt bästa när du väl når en viss nivå. För att bli bättre måste du ta en annan väg.
Jag har blivit bättre på några saker, stagnerat på andra områden och jag har blivit riktigt dålig på vissa saker. Jag har blivit bättre på det som intresserar mig och som ger mig motivation. Det lägger jag ner tid på och lär mig mer om. De områden jag ...
Det är nästan omöjligt att springa sig smal. Jag springer bort tusentals kalorier varje vecka, men vikten är konstant. Motion förbrukar kalorier, men om man inte samtidigt äter mindre tycks det som att träning - som är viktigt av flera anledningar - bara har en begränsad effekt på vikten. Det beror på en rad faktorer. Två studier kanske kan kasta en del ljus över detta faktum.
Alla är olika
I en studie delades 141 personer med en genomsnittlig BMI på 31 in i tre grupper: en grupp genomförde ett träningsprogram som brände 600 kalorier per dag. En annan grupp brände 400 kalorier per och en kontrollgrupp gjorde inget särskilt. De två grupperna som genomförde ett träningsprogram övervakades av forskarna. I övrigt levde personerna som vanligt. Både kvinnor och män med övervakad träning tappade mer vikt än kontrollgruppen. Viktminskningen var i genomsnitt 4,3 % av kroppsvikten för gruppen som brände 400 kalorier per dag och 5,7 % för för gruppen som brände 600 kalorier per dag. Träningsgruppen visade en signifikant minskning i fettmassa jämfört med kontrollgrupperna och det var ingen skillnad mellan män och kvinnor.
Studien visade också på stor variation. Några individer tappade 15 % av vikten, medan andra inte tappade något alls och några gick t o m upp i vikt. Egentligen borde man kunna förutse hur mycket individer går ner eftersom de kalorier som förbrukas borde minska vikten lika mycket, men denna studie visar att så inte är fallet. Det finns inte något glasklart ett-till-ett-förhållande mellan fysisk aktivitet och viktnedgång.
Ett träningsprogram som förbrukar 600 kalorier per dag sju dagar i veckan borde leda till en viktminskning på ungefär ett halvt kilo per vecka (600 x 7 = 4200 kalorier = 0,6 kg). Men kroppen motverkar denna enkla aritmetik, via en anpassning av AEE, som är den energi som förbrukas under aktivitet (AEE = activity energy expenditure). I verkligheten tycks träning bara minska vikten med i snitt 4-5 procent. Sedan går det trögt, mycket trögt. Det krävs förmodligen rätt gener och/eller mycket viljestyrka för att minska ännu mer.
I en annan studie undersökte man hur viktminskning påverkade AEE. I studien ingick 66 överviktiga individer (BMI > 27). Under 12 veckor åt personerna två tredjedelar av sitt vanliga kaloriintag. Före och efter denna 12-veckorsperiod mättes AEE och fysiskt aktivitet under två veckor. Det visade sig att individerna tappade 14 kg under perioden, men att både ämnesomsättningen i vila och AEE sjönk med 15 % för att motverka viktförlusten. För att kompensera för dessa effekter krävdes att individerna minskade stillasittandet med två timmar per dag eller ökade träningsdosens intensitet och/eller varaktighet. Det är därför det går trögt efter ett tag. Forskarna noterar i sina slutsatser att kroppen anpassar sig efter viktminskning och blockerar våra försök att hålla vikten. En del av denna effekt är en följd av att det krävs mindre energi för att förflytta en lättare kropp.
Hjärnan håller nästan vikten
Hjärnan reglerar alla kroppens processer för att hålla jämvikt (homeostas) och förhindra att kroppen blir för varm, för kall, för stor eller för liten. Hjärnan är väldigt duktig på det. Trots att en genomsnittlig amerikan äter ca 700 kg mat per år går de i snitt upp endast ca ett halvt kilo per år. Svenskar är förmodligen inte så långt efter. Dessa mekanismer motverkar viktuppgång, eftersom hjärnan jämför den rådande vikten med en av hjärnan fastställd ”set-point”. Det tycks dock som om hjärnan har en tendens att vara mer på sin vakt mot viktnedgång jämfört med viktuppgång. Ända sedan livet uppstod har det varit ett större hot mot överlevnaden att gå ner i vikt jämfört med att öka i vikt, eftersom viktnedgång är en indikator på svält och död. Kroppens "set-point" tycks också sakta stiga med åren, p g a denna skevhet. På några år märks det inte, men när man fyller fyrtio kanske det märks. Då har alla hekton blivit kilon och väller över byxlinningen.
Varför lyckas vissa?
Under åren har jag träffat en del personer som lyckats gå ner dramatisk i vikt och träning har varit en viktig del i denna process. Jag tycker mig ana vissa likheter i deras historier, men det är svårt att skriva om för det rör sig mer om anekdoter än om vetenskap och jag håller mig helst till vetenskap. Men jag ska göra ett försök så småningom.
Upp igen
Sen Swiss alpine har jag sakta rullat ner i en motivationssvacka. Det var en rejäl svacka, men inte djupare än att jag kunde träna och skriva ett konstruktivt inlägg.
Några stärkande kommentarer på förra inlägget gjorde också att det kändes bättre. Jag har dessutom börjat springa så smått och idag simmade jag en kilometer. Härligt, jag kan faktiskt crawla nu. Sakta men säkert kravlar jag mig uppför svackan.
På grund av att jag sprungit så lite så har jag nästan förträngt att jag är anmäld till Höga Kusten Trail nästa lördag. Jag har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en tävling, förra årets Swiss inräknat. Jag ska i alla fall försöka köra ett långpass innan och det måste jag göra snarast. Just nu känns 43 km - som i vanliga fall är i kortaste laget - som jättelångt.
För mig tar året slut på hösten. Egentligen borde det vara flera månader kvar, men just nu känns det som om det här året tagit slut och att jag måste mobilisera kraft och lust till nästa år. Däremellan kommer skidor, men det kan dröja länge tills det finns snö. Jag tänkte springa i helgen, men regnet och mörkret fick mig att stanna inne.
Det var ganska precis två år sedan jag hade min senaste svacka. Mina svackor kommer oftast under hösten eller på förvintern, efter det att målen är uppnådda och jag står vilsen inför framtiden och oändligheten. Eller så kan det vara något som hänt, något som skakat om tillvaron så att man inte hittar vägen och inte längre känner igen sig själv och människorna i den.
Bland bloggar och skär
Just nu känns allt jag gör meningslöst. Det finns inget som driver mig. Det är som att jag befinner mig vilse i en liten båt långt ut på en sjö. Årorna har brutits sönder och skaften flyter någonstans i den täta dimman. Jag ror med stumparna, som en amputerad. Båten läcker. Jag tittar på vattnet som sipprar in. Snart slukas den av sjön. Vattnet når redan till stövelskaften. Det finns ingen som kan hjälpa mig och det finns inget jag kan göra. Det enda som återstår är att drunkna. Det är det enda jag kan vara riktigt säker på.
Jag surfar på internet efter artiklar om motivation. Men jag hittar inga svar. Ibland känns livet jobbigt, meningslöst, smärtsamt och man tvivlar på sig själv. Det är en del av livet och en viktig anpassning för att vi ska överleva. Annars skulle livet rulla på i samma fotspår, år efter år. En stund av tvivel ger tid för eftertanke och kanske kraft att hitta en ny väg genom villervallan.
Till slut kastar google mig till Leo Babautas blogg Zenhabits. Jag hamnar ofta där när jag söker efter svar som rör det ”inre” och där vetenskapen famlar. Jag beväpnar alltid mina argument med vetenskap, men under allt pansar finns en mjuk insida. Det har alla. Där trevar man sig fram. Där finns fler frågor än svar. Leo Babauta försöker dock alltid hitta egna och lite annorlunda svar på svåra frågor. För att komma ur sin egen tillfälliga svacka fokuserade han på följande:
1. I stopped being so self-centered. 2. I loosened my identity. 3. I remembered that this day counts. 4. I created movement.
Sluta vara så självcentrerad
Babutas fyra råd gav mina tankar några bra ankarplatser som jag kan utgå från. Den första punkten är ganska självklar. Vi är alla i centrum av oss själva. Vi ser ut på universum från två hål i skallen och vi söker hela tiden bekräftelse i världen därutanför. I stället för att söka det hos andra kan man bekräfta andra, vilket ger en form av ömsesidig bekräftelse. Vidare bör man inte fundera så mycket på vad andra tänker och man ska aldrig tycka synd om sig själv.
Var trygg med din självbild
Alla har en bild av sig själva. Min bild är att jag är en trevlig och rolig kille som är både bildad och vältränad. Vissa dagar skulle jag kunna gå runt i en t-shirt med trycket ”All this and brains too”. Denna uppblåsta självbild kan dock hotas av andras uppfattningar och det leder till reaktioner. Ord tränger djupare än slag. Ord kan hota min självbild som en person som alla gillar. Om någon kallar mig lögnare eller snål, hotar det bilden av mig själv som en god och generös människa och jag kanske går till motattack för att bevara min självbild.
För att förhindra att man hamnar i försvarsposition tror jag det bästa är att släppa identiteten en aning och inte ta sig själv på för stort allvar. Man kan vara flera saker, ha flera identiteter. Visst, jag kan vara rolig och fyndig, men inte alltid. När jag känner mig missförstådd blir jag ofta tyst och sur, för jag förstår inte hur jag ska göra mig förstådd.
En identitet beror på så mycket. Den skapas i ett komplicerat samspel med andra människor, deras förväntningar och vad jag förväntar mig att de förväntar sig av mig. Det är inget att känna sig hotad av. Är man trygg i sig själv, då är det först och främst jag själv som definierar vem jag är.
Alla dagar räknas
Alla dagar räknas. Jag kanske har 25 år kvar att leva, det kan jag inte veta. Vad skulle man göra om doktorn sa att man hade en obotlig sjukdom och 25 år kvar av sitt liv? Det finns ett slut och man har ett antal dagar kvar, denna dag är en av dem. En dag är det slut och den dagen är som alla andra dagar. Den är som första dagen i skolan, dagen då man tog studenten, fick sitt första barn eller begravde en förälder - dagar som en gång låg långt borta men sedan inträffade och blev till minnen. Förr eller senare är det dagen man dör. Den dagen blir inget minne hos mig, men förhoppningsvis hos andra. Det gäller att göra något med alla dagar. Inte bara låta dem gå sin väg mot slutet.
Skapa rörelse
När man sitter fast i vanor är det svårt att röra sig. Vanor kan ta över livet. Livet blir alltmer inrutat. Men ett litet steg åt ett annat håll, skapar en rörelse och en möjlighet.
Ordet motivation är besläktat med det engelska ordet move, som i sin tur hör samman med ord som motion och emotion. Bakom allt detta ligger det latinska order movere, som betyder att orsaka rörelse. Motivation handlar alltså både om rörelse och känsla. Det som får oss att bete oss som vi gör. Det är det jag saknar. Jag har inget som driver mig framåt just nu. Jag sitter stilla i båten och guppar på vågorna.
Jag skapade i alla fall ett inlägg idag. Jag har lagt fram löparkläderna för morgondagen. Det är kanske början på en liten rörelse. Kanske någon också tycker inlägget var värt att läsa. Jag är knappast den enda som tvivlar på mig själv ibland.
