Tre år senare

Nu har jag bloggat i ganska exakt tre år. I början var jag anonym, tveksam och tvehågsen, men ju mer man gör någonting, desto bättre blir man på det. Jag tror det är viktigt att skriva om det man själv är intresserad och berörd av. Engagemang lyser igenom och ger texten liv.

Hjärnfysik fyller tre år.

Jag har snart skrivit 500 inlägg. Det motsvarar flera tjocka böcker och det borde ju inte vara särskilt svårt att skriva en tunn bok, kan man tycka. Jag har börjat och jag har börjat om, och börjat om. Men jag har aldrig skrivit en bok förut och det man aldrig gjort, är man inte särskilt bra på.

Bloggsmak och bloggtryck
När jag började blogga tänkte jag hålla på i två år tills min ultradebut, men nu har jag bloggat i tre år och jag vet inte om jag kan sluta. Ett tag - för drygt ett år sedan - kände jag bloggsmak i munnen, tyckte att jag skrev strunt, att jag bara kastade bort min tid lite här och där. Fast när jag funderade på att sätta punkt, insåg jag att bloggandet gav mycket mer än det kostade. Alla vill bli sedda på något sätt.

Flera läsare har hört av sig och sagt att de har bloggen som favorit och det gör mig taggad att se till att den fortsätter vara det. Tillsammans med kommentarerna är antalet sidvisningar ett slags betyg och det är verkligen kul att bloggen slår nya rekord i stort sett varje månad. Bara under maj visades 50 000 sidor, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med för ett år sedan. Inom ett år passerar bloggen en miljon sidvisningar. Det är inte särskilt mycket för Blondinbella, men jättestort för mig. Bloggbasen består av intresserade och engagerade besökare, samt vågor av tillfälliga sökare som stannar ett tag innan de surfar vidare. Tillsammans håller de - nomaderna och de bofasta -  bloggtrycket uppe. En del sökare blir dessutom kvar, vilket ger bloggen en växande trend.

Rolig statistik.

Sommartider
Bloggtrycket brukar sjunka under sommaren. En del bloggare passar på att ta en paus under den tiden, men jag tycker jag hittat en bra rytm med 2-3 inlägg i veckan och fortsätter med det. Jag har ofta halvfärdiga inlägg i huvudet som jag kastar in i datorn lite huller om buller första dagen, sedan lägger jag texten till rätta andra dagen och på den tredje dagen kollar jag upp fakta, stryker allt överflödigt och publicerar inlägget. Inläggen blir till i skallen då jag springer, läser någon studie, sitter och lyssnar eller efter att jag diskuterat något, vilket tycks sätta igång en massa associationer i hjärnan. Ibland går det på en dag och ibland tar det fem dagar att skriva ett inlägg. Men oftast tar det tre dagar. Jag föredrar att publicera ganska få inlägg med hög kvalitet, än flera inlägg med lite lägre kvalitet. Ett inlägg med hög kvalitet kan locka läsare i flera år, medan ett snabbt uppkast bara lever så länge det syns i bloggrullarna i blogosfären.

Indalsledenloppet 2013
Jag började att blogga efter Indalsledenloppet 2010 och igår var det dags igen. Vi fick ihop ett ganska skraltigt lag med hjälp av tejp och Voltaren. Det blir fjärde året i rad. Jag antar att jag gillar att springa stafett, att umgås med likasinnade och vara med i ett lag under en dag.

Vid starten var det grått och mulet och omkring 15 grader varmt. En svag medvind som letat sig fram från Atlanten blåste längs med Indalsälvens dalgång. Jag hade tre mål före loppet: att hitta målet, att slå min tid från i fjol och att hinna hem i tid. De två första målen hade jag i egna fötter, det tredje målet hängde på andras fötter.

Jag blev som vanligt retad för min fadäs förra året då jag missade målgången, men det är rätt åt mig för jag är ganska retsam själv. Det är kanske det jag är allra bäst på, för jag har tränat på det sen jag var tre år. Det blir mycket mer än 10 000 timmar.

Ett så sällsynt tillfälle ville förstås nån fånga på bild.

Det var 61 lag med och ibland var det ganska trångt, men det gick bra att följa löparna med bil och heja längs vägen. När vi kom till de sista sträckorna luckrades molnen upp och solen tittade fram. Medvinden mojnade. Det blev varmt. Det kändes att man inte acklimatiserat sig till värme än.

Jag trädde på mina ganska trasiga fivefingers - samma par som sprang Swiss Alpine förra sommaren - sen sprang jag ut på sista sträckan. Efter 3-4 kilometer kändes det nästan som att jag hade feber. Jag tog vatten i vätskekontrollerna och hällde över nacken för att kyla ned huvudet. Hjärnan är mer känslig för värme än övriga kroppen. När termostaten i hjärnan bestämmer att temperaturen nått en farlig nivå stänger den av hela organismen och man faller ihop som en docka som fått alla trådar avklippta. Tyvärr är vi inte som gaseller som genom ett sinnrikt system kyler ner huvudet med sitt eget blod, vilket gör att deras hjärnor är 2-3 grader kallare än resten av kroppen. Men de springer ju för livet med vassa klor i bakhasorna, jag springer kanske också för livet men det är ju ingen gepard som jagar mig, utan långsamt, krypande och dreglande mördarsniglar som cancer, stroke, hjärtinfarkt och Alzheimer. Så länge jag springer kan jag hålla dem på avstånd och skaka av mig dem, men när jag sätter mig ner börjar de krypa uppför benen.

Personbästa
Jag sprang bättre än någonsin, tror jag. Andningen fungerade bra. Jag växlade mellan 3:2 och 2:1, men den snabbaste växeln (2:1:1:1) tappade jag bort i spurten. Jag fick tiden 40:30 på 9,4 km, vilket gav en kilometertid på 4:18/km och jag kom 12:a på sträckan. Det var över en minut snabbare och 13 placeringar bättre än ifjol. Om det varit lite svalare hade jag säkert kunnat springa fortare, å andra sidan hade jag inte fått en bättre placering, vilket trots allt är det viktigaste i en stafett.

Fokuserad i stekande sol. Foto Anna.

Många löpare hade det jobbigt i värmen och på slutet spurtade jag hårt för att hinna ikapp så många som möjligt. När man hinner ifatt andra löpare är man mer som en blodtörstig gepard än en livrädd gasell. Blicken låser sig fast vid löparen framför, tills man är förbi och man zoomar in lasersiktet mot nästa rörliga mål. Jag ramlade över mållinjen och strax bakom mig föll en annan löpare ihop. Jag hoppas det gick bra för honom. Jag plockade 4 placeringar och vi slutade på 20:e plats, vilket jag tycker var klart godkänt med tanke på det hoprafsade och hoplappade laget.

Trött och nöjd. Foto: Anna

Jag är nöjd med loppet. Jag klarade två mål av tre, för det dröjde innan jag kom hem. Väl hemma slängde jag fingerskorna. De hade nästan lika mycket hål som sko. Jag ska köpa nya fivefingers den här veckan, men jag vet inte riktigt vilken modell.

Somliga springer i trasiga skor.

Krigets unga hjärtan
På kvällen såg jag (på svtplay) första delen av den hyllade tyska serien Krigets unga hjärtan som många sagt skulle vara bra och det var den, lite som Band of Brothers ur ett tyskt perspektiv. Man följer fem vänner som lever i Berlin och skiljs åt p g a kriget, en tid som satte fruktansvärd press på alla människor. Det kanske är svårt att begripa för en svensk. Den kändes trovärdig och jag blev berörd. Efter det vill man se någon lättsam komedi, som Seinfeld. Men det fanns ingenting att se och jag somnade med bilden av en elvaårig judisk flicka som sköts i huvudet av en synnerligen motbjudande man i stövlar.

Fem unga vänner med hela livet framför sig. Platsen är Berlin och året är 1941.

Stretcha eller inte stretcha

Igår sprang jag Indalsledenstafetten för tredje gången. Jag befinner mig långt från någon formtopp just nu, förhoppningsvis ligger den toppen 50 dagar bort i de schweiziska alperna. Jag har känt mig trött och seg och egentligen ville jag inte springa stafetten i år.

Jag skulle springa sista sträckan. Vi följde laget från start och hejade på varandra. Vid varje växling såg jag löpare som stretchade, trots att det under de senaste decennierna publicerats en rad studier som visat att statisk stretching varken minskar skaderisk eller förebygger träningsvärk och dessutom tycks stretching försämra musklernas prestanda. Allt som krävs innan en start är en kvarts uppvärmning och lite dynamiska rörelser som ökar ledernas rörelseomfång.

Bortstretchad tid
Hur många timmar har jag kastat bort på att stretcha före träning? Jag lärde mig stretcha i grundskolan, men nådde aldrig tårna hur mycket jag än töjde på mig. Mina tår har alltid varit utom räckhåll och jag har väl aldrig känt något behov av att nå dem heller och jag har inte stretchat många minuter sedan grundskolan.

En person som stretchat i 30 år, säg en kvart per gång fyra gånger i veckan, har förmodligen kastat bort 1560 timmar, eller drygt två månader på något som inte har någon påvisbar effekt och som dessutom är otroligt tråkigt. Jag antar att alla som springer vill ut och springa så fort som möjligt. Ingen vill stå still och böja sina egna kroppsdelar.

Jag aldrig sett ett djur stretcha och jag tror inte Sanfolket stretchar inför en jakt. Ett lejon tänker inte: Här kommer en zebra. Hm, bäst att jag stretchar lite. Nä, jag tror inte på det. Den stretchar bara när den kliver upp efter en sovstund. Många djur gäspar och sträcker ut leder och muskler i en lång statisk stretch på morgonen. Det är nog också enda gången jag stretchar (Nu gäspade en del läsare pga av spegelneuronerna i hjärnan).

Nu du gnu. Bild från wikipedia. Foto B:Geurts

Men inget lejon stretchar som sagt när den ser en zebra. Då börjar den smyga för att sedan göra en rivstart för att slå ihjäl bytet. Den har inte tid att stå och tänja mot ett träd och zebror har definitivt inte tid att stretcha, varken före eller efter en löpning på liv och död. Men savannen skulle se väldigt kul ut om lejon och zebror stretchade. Eller varför inte en miljon gnuer som stretchade inför sin långa marsch över Serengeti. Träden skulle inte räcka till.

Vi stretchar hjärnan mer än musklerna
Enligt flexibilitetsexperten Dr. Malachy McHugh är det är inte musklerna som blir längre, utan vi utvecklar tolerans mot smärta till en viss gräns, när vi stretchar. När vi når smärtgränsen skyddar hjärnan muskeln från att slitas sönder genom inhibering, d v s en hämmande respons. Den signalen som är till för att skydda muskeln gör det senare svårare att spänna, vi blir lite svagare. Det är alltså framför allt signalerna mellan musklerna och nervsystem som påverkas av stretching.

Det finns en rad studier som visar att muskler försvagas av stretching. I en studie från 2010 fann man att en grupp som stretchade orkade springa en kortare sträcka och förbrukade mer syre och kalorier, jämfört med en grupp som satt stilla medan den första gruppen stretchade. Försökspersonerna i gruppen som stretchade kände sig mer avspända och flexibla, men den ökade syreförbrukningen tyder på att deras löpekonomi försämrades.

I en studie från USA såg man att statisk stretching av lårens baksida och lårmuskeln minskade styrkan i benen. En annan studie visade att styrkan minskade med så mycket som 30 procent efter stretching. I ett annat test såg man att basketspelare inte kunde hoppa lika högt efter stretching.

Det finns ett inslag av vanor och ritual i stretching. Vanor gör oss trygga och fungerar det så  fungerar det.

Våra ben är som gummiband som trycks ihop och sträcks ut och kastar oss fram när vi springer. Ju mer tänjda dessa gummiband är, desto sämre ”studs”. I en studie såg man att de bästa löparna på 10 km också hade de tajtaste och minst flexibla benmusklerna. De hade också bäst löpekonomi, förmodligen för att deras ben ”studsade” bäst.

Uppvärmning och dynamisk stretching är bäst
Flexibilitet är funktionell. Mer betyder inte bättre. Man behöver bara så mycket rörlighet i lederna så att man undviker skador. Dessutom är det bra att få upp värmen. Varma muskler fungerar bättre än kalla muskler. Det är därför vi är så varma som vi faktiskt är. Däggdjurens och fåglarnas kroppstemperatur är 37 grader - bara några grader från döden. Evolutionen har skruvat upp termostaten så att bara några grader till gör att kroppens proteiner stelnar. Men fördelarna med en varm kropp överväger och genom att värma upp så blir motorn ännu varmare och proteinerna i cellerna bli lite snabbare. Blir vi för varma, orkar vi inte springa. Ett område som kallas hypothalamus i hjärnan har benhård koll på termostaten som har fem graders marginal till döden. Ett sätt som den kan sänka värmen på är att framkalla gäspningar som kyler ner hjärnan. (Nu gäspade en del läsare igen p g a av spegelneuronerna i hjärnan) 

Experterna verkar ganska överens om att det är bäst att värma upp i 15 minuter i ungefär 50 % av maxpuls och sedan öka till 60 % av maxpuls och helst så nära start som möjligt. Effekten börjar avta redan efter tio minuter. Dessutom gör man några dynamiska övningar för att öka rörelseomfånget och förbereder hjärna, skelett och muskler för det som ska ske. Ett exempel är att sparka sig i baken medan man springer.

Stretching efteråt är ok
Alla dessa studier är inriktade på stretching före träning och tävling. Däremot finns det ingen evidens att stretching efteråt skulle vara negativ. Det hjälper dock inte mot träningsvärk. Det finns ingenting, enligt de studier som finns, som hjälper mot det, varken massage, isbad, öl eller stretching. Däremot kan man tro det och tro kan förtränga träningsvärk.

Frågan är om stretching gör oss mer flexibla på sikt? Jag stretchar varken före eller efter, men jag kanske börjar att stretcha efteråt om jag får ont någonstans och ibland utför jag yoga. Om man har besvär kan det också vara en fördel att stretcha före träning. Men på sikt blir jag ändå stelare, tills jag blir stel som ett lik. Ingen stretching hjälper mot Rigor Mortis.

Det bästa sättet att upprätthålla flexibla leder tycks faktiskt vara styrketräning. Ju äldre man blir, desto viktigare blir det att styrketräna och det behöver inte vara komplext och man behöver inte göra situps. Styrketräning och yoga, är nog ett bra recept på funktionell flexibilitet.

Två spurter och ett mål
Första året jag sprang Indalsledenlopet var jag skadad och i fjol var jag minst sagt disträ. I år gick det inte mycket bättre. Jag sprang sista sträckan och hängde efter en stor man i polisens stafettlag i stabilt 4:20-tempo. Jag kände mig otroligt pigg och borde kanske ha ökat tempot lite tidigare, men jag väntade lite bekvämt tills in mot målområdet eftersom jag vet att jag är en ganska bra spurtare.

Polisjakt

När jag såg och hörde en massa folk heja tänkte jag att målet var nära och spurtade förbi polisen och han hamnade snabbt långt efter. Det kändes inte bra att vara jagad av en polis, men det var ännu värre att inget mål dök upp bakom kröken. Allt folk försvann. Det kändes som jag kommit ut på andra sidan av någonting. Jag fortsatte springa rakt fram tills speakern talade om en svartklädd löpare på villovägar. Jag vände mig om och såg en glad polis som svängde tillbaka mot folksamlingen och nu låg han långt före mig.

75% av laget. Det är jag som håller i en banan. Ser ganska glad ut trots allt:)

Jag vet inte hur jag tänkte, men när jag åkte skidor i vintras skulle man uppför en backe och jag hade nog den minnesbilden när jag började springa uppför backen. Det fanns inga pilar som tidigare längs banan, utan bara snitslar och jag var inte uppmärksam på dem. Jag tappade krafterna på höjden, men jag blev lite förbannad och försökte ändå hinna ikapp och kom jämsides med polisen när det var 30 meter kvar. Då slutade benen att springa. De pumpade upp och ner och lydde inte order och jag stannade t o m innan mållinjen. Jag tappade ca 7 placeringar individuellt och en placering i stafetten på mina fadäser. Men mina lagkamrater hade bara roligt åt mig. Ja, jag får ju folk att skratta i alla fall och det var inte på allvar. Fast jag såg lite sur ut på korten. Sen åkte vi hem till coachen och grillade. Nu ska jag absolut inte tävla mer före Swiss Alpine.

En förvirrad dag

Lördagen var en förvirrad dag. Fast det kanske inte var dagen som var förvirrad utan det var jag och det berodde nog på natten. Jag somnade sent och vaknade alldeles för tidigt och därmed var det en dag som präglades av sömnbrist och brist på sömn påverkar omdöme, tajming och koncentration. Med mera ...

Jag har sovit lite dåligt på sistone och för mig brukar det vara ett symptom på en obalans i livet. Just nu går det lite tungt på jobbet och med träningen och allt annat och jag befinner mig i en liten svacka. Om livets olika ingredienser kunde gestaltas i ett antal kurvor så tycks nästan alla befinna sig i botten just nu. Det är tur att det snart är semester. Jag är nog lite utbränd och utmattad.

Igår var det också andra gången jag sprang Indalsledenloppet. Ifjol var jag skadad men sprang ändå och det ångrar jag inte. Loppet väckte löparlusten i mig. Det fick i sin tur till följd att jag började blogga och drömma om mål som halvmaraton, maraton och ultralopp. Nu återstår bara det sista målet och jag tror fortfarande att det ska vara möjligt nästa år.

Vackert men mulet. Utsikt mot Indalsälven vid Sillre.

Lördagens lopp
Vi var ett gäng på åtta stycken som sprang årets stafett och det var många starka prestationer. Några hade börjat springa först i år. Jag vet inte vilken plats vi kom på än, men på slutet hade vi några kanoner som plockade rätt många placeringar. 

In för växling

Men jag var som sagt ur slag, både fysiskt och psykiskt. Jag var ofokuserad och disträ och missade min växling med några sekunder. Själva löpningen gick lite lättare än senaste träningspassen då jag haft svårt att springa fort, men de många sega backarna på andra sträckan sög musten ur mig. När jag närmade mig växlingen sprang jag dessutom fel. Jag sprang längs en väg och såg inte att den vek av ner mot en gräsplan där man växlade. Som tur var skrek och tjoade mina lagkamrater så att jag kom rätt. Efter loppet drack jag en flaska alkoholfri Erdinger Weissbier (inköpt på Coop) som enligt en ny studie är en utmärkt återhämtningsdryck. God är den också. Sen försökte jag bara säga och göra så lite som möjligt resten av dagen för att inte ytterligare ställa till det och jag lyckades ganska bra med det.

Regnet öser ner. Återhämtar mig med alkoholfri Erdinger Weissbier och det tycker övriga är kul




På 23:e plats

Efter loppet hade vi ett litet knytkalas i en sportstuga som vi hyrt. Vi grillade och åt av varandras bidrag. Vi hade även en frågesport och mitt lag förlorade. Jag var verkligen inte i bra psykisk balans. Jag tror inte jag förlorat en frågesport sen trean, typ. Vi hade även en lek där man skulle knyta ihop en hund av avlånga ballonger, men jag fick bara ihop två pungkulor på hunden innan den exploderade :).

Vinnande blåsjobb. Ganska lik en hund faktiskt.

Larmet går
När klockan närmade sig tolv började det bli dags att åka hem och då tyckte några att jag borde stanna kvar och sova en stund eftersom jag hade sex mils bilfärd hem och jag såg tydligen mycket trött ut. Efter lite tvekan så gjorde jag det. Det var väl det enda kloka och vettiga beslut jag fattade igår.


Stugan var riggad med säkerhetslarm och man var tvungen att låsa dörrarna i en speciell ordning och jag lyssnade och hörde orden men jag förstod inte riktigt vad som sas när jag fick låsproceduren förklarad för mig. Människo- och däggdjurshjärnan hade redan gått och lagt sig och bara lämnat kräldjurshjärnan kvar. Min ödlehjärna nickade på huvudet med en tom blick. När jag bröt mig ut tidigt på morgonen satte tjuvlarmet igång och överröstade den tysta morgonens fågelkvitter. Det ljudet sammanfattade dagen bra. Synd att den varningsklockan inte ringde i min skalle 24 timmar tidigare.

Indalsledenloppet 2010

Om huvudet är dumt får kroppen lida. I torsdags skulle jag visa en kompis hur man inte ska landa när man springer och hoppade upp och slog i hälen så att jag fick ont. Men jag fortsatte springa och smärtan kom smygande efteråt. Dagen före min första löpartävling. Jag var bedrövad och ringde lagledaren Eva som sa att det inte var något problem, det fanns reserver. Skönt att man inte ställde till det för laget i alla fall. Ett hårt nedslag, men man kan dra lärdom av misslyckanden.

Hjärnornas inbördeskrig
Jag ringde vårdcentralen och sköterskan förbjöd mig att springa på minst en vecka. Självklart, sa jag och den förnuftiga delen av hjärnan nickade instämmande. En vecka i celibat ska jag väl klara av. Men under ytan tänkte en annan del av hjärnan, den primitiva som tycker om att tävla och slåss, att det där bryr jag mig inte om.

Natten efter skadan tog den primitiva delen av hjärnan över kontrollen. Förnuftet i prefrontala cortex befinner sig i underläge gentemot det limbiska systemet i nattens mörker. I drömmen härskar de primitiva instinkterna. Jag drömde att jag sprang utan smärta och när jag vaknade på morgonen för loppet var jag inställd på att springa. Men efter frukosten var det som om prefrontala cortex, med hjälp av nya färska kolhydrater, tog kontrollen igen. Smärtan fanns ju där under ett lager av Voltaren. Den gick inte att ignorera. Prefrontala cortex var bestämd på den punkten. Det limbiska systemet drog sig tillbaka som en skamsen hund.

Att springa är inte att tänka på
Jag ringde Hans som skulle skjutsa och sa att jag inte kunde följa med. Han övertalade mig att ändå åka med för att heja på lagkamraterna och sedan gå ut och äta. ”Det är ju en social grej också.” Det är sant, tänkte jag. I stället för löpningen kunde jag fokusera på de övriga. Inte deppa över att jag inte skulle springa utan se möjligheterna att lära mig något. Jag kastade mig in i bilen och åkte ned till Sundsvall. Det limbiska systemet packade med löparskor och träningskläder. Låt gå för det, tänkte prefrontala cortex, det som gör det limbiska glad gör mig glad. Men springa är inte att tänkta på. Absolut inte.


Känslorna vinner alltid
Jag mötte mina löparkollegor i Sundsvall och vi körde mot Liden. Det är vackert efter Indalsälven. Jag har bara åkt förbi i bil tidigare och det hade varit härligt att springa.

Det limbiska systemet tog alltmer kontroll över hjärnan ju närmare starten vi kom. Pulsen steg. Det limbiska systemet satt i förarsätet, prefrontala cortex satt tyst i baksätet. Jag strök på lite mer Voltaren. Hans och Mikael, som jag åkte med, erbjöd sig att springa min sträcka. Prefrontala cortex försökte med ett artigt ja, men det limbiska systemet vrålade NEJ, STRÄCKAN ÄR MIN! Jag testar när vi kommer fram, översatte jag diplomatiskt. Om foten håller så springer jag - och om den inte håller springer jag ändå, konspirerade det limbiska systemet. Jag kan alltid hoppa på ett ben.

Jag prövade att springa en kilometer när vi kom fram och det kändes som att smärtan avtog när jag sprungit ett tag. Jag bestämde mig för att delta i stafetten en halvtimme före starten. Prefrontala cortex hade kapitulerat. Det limbiska systemet har utvecklats under hundratals miljoner år och är mycket starkare än den tunna grå handske av förnuft som evolutionen lagt ovanpå de primitiva delarna.


Loppet
Det finns två olika stafetter. En hel- och en halvstafett. Vi hade ett lag i båda och jag var med i halvstafetten. Det var inte många lag anmälda till den så vi behövde inte trängas i startfållorna. Jag kollade på pulsklockan. Pulsen var stigande.

Jag tog det lugnt i början. Prefrontala cortex utövade viss kontroll på löpningen genom att kolla tempot på klockan. Det gjorde ont varje gång foten träffade marken. De andra löparna sprang iväg som gaseller och det limbiska systemet ville ta upp jakten, men jag behärskade mig. Sen, efter tre km, var smärtan borta. Endorfinerna hade pluggat igen smärtreceptorerna och smärtorna väntade som blodtörstiga hunner på att bli insläppta. Men det brydde jag mig inte om. Det limbiska systemet triumferade, det bryr sig bara om här och nu. Det kändes euforiskt och nu kunde jag öka takten till under 4,30 per km. Sista 3 km gick på 4,15 per km. Jag kände mig starkare och starkare för varje meter. Efter 10,1 km växlade jag över till Mikael på tiden 44,45. En bra tid med tanke på förutsättningarna. Jag sprang intensivt i 45 minuter och mängden endorfin som frigjordes motsvarade injicering av 10 mg morfin.

När jag lämnat över stafettpinnen drog endorfinerna tillbaka sina nycklar ur receptorerna och in vällde horderna av smärta. Jag kunde nätt och jämt gå. Men det var det värt. Sen åkte vi fram och tillbaka längs vägarna och hejade på de övriga. Solen började kika fram och det blev en trevlig dag. Det var få lag med i halvstafetten, men vi gjorde bra ifrån oss och kom på femte plats … av sex lag.

Det andra laget som sprang hela stafetten kom in på nittonde plats av drygt femtio lag. Efteråt drack och åt vi och började prata om nästa lopp. Vi kanske springer Vasastafetten senare i augusti.


Dagen efter
Jag har ont idag. Men det känns stabilt. Jag ska vila och ta det lugnt från löpningen tills det känns bra. Det limbiska systemet har fått sitt nu och sover nöjt.

Förutom stafetterna finns det även ett ultralopp som sträcker sig över hela distansen, nästan nio mil. I år var det två deltagare. Jag kände direkt att det vill jag också springa. Kanske inte nästa år, då jag ska åka Vasaloppet, men 2012. Jag siktar på ett halvmaraton i år och ett helmaraton och Vasaloppet nästa år. Sen ska jag springa ett ultralopp, kanske i Fivefingers. Det känns bra när målet finns nära och man kan visualisera det.

Nu väntar jag på straffet för min dumhet att springa halvskadad. Jag ligger och lyssnar på rälsen. Snart kommer tåget och träffar mig hårdare än hårt. Eller så går det över. Men tack vare skadan började jag skriva på artiklar om löpning som jag kunde lägga upp på en blogg. Efter ett tag upptäckte jag att det var kul att skriva, kanske för att jag inte skrivit om något som jag varit så passionerad över på mycket länge.

Nu tvingas jag vila. Jag har inte varit sjuk på över ett år och inte varit allvarligt skadad sedan jag började springa för tre år sedan. Tid för reflektion och lärdom. Jag känner mig sugen på revansch. Jag kommer att ha mer kraft när skadan läkt. Jag hittade dessutom ett nytt lopp: Öbackalufsen. Det ska jag springa. Det går på hemmaplan, bakom knuten. Sen blir det Höga kustens halvmaraton i augusti.


Länkar
Indalsledenloppet
Prefrontala cortex
Limbiska systemet
Endorfiner