Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg

onsdag 8 april 2026

Ett halvår med norska singlar – vad har hänt?

Under det senaste halvåret har jag tränat konsekvent enligt norska singlar-ansatsen. Det har gett tydliga utslag – både i kroppen och i de siffror som speglar utvecklingen över tid.

Det mesta pekar åt rätt håll just nu. Kurvorna är stabila, med en mindre dipp i mitten av december i samband med en förkylning.

VO₂max har ökat från 46 till 49 och fortsätter stadigt uppåt. HRV är stigande, samtidigt som stressnivån har sjunkit från ett snitt på 33 till 23. Sömnkvaliteten har förbättrats från 70 till över 80, och vilopulsen har gått ner från 52 till 46. Sammantaget är det här mycket bra värden för en 60-åring.

Stress / HRV (grå)
Stabil utveckling över tid, med ett tydligt hack i december i samband med förkylning.

Vilopuls (blå)
Gradvis sjunkande vilopuls – ett tecken på förbättrad aerob kapacitet och återhämtning.

Sömn (lila)
Sömnen förbättras över tid, med en tillfällig störning i mars pga marskatt:).

VO₂max (grön)
Stadigt stigande VO₂max – den aeroba basen fortsätter att stärkas.

Efter subtröskelpass sjunker HRV, men studsar snabbt tillbaka igen. Det tyder på att återhämtningen fungerar som den ska – det parasympatiska nervsystemet gör sitt jobb.

Jag undviker att få panik över enskilda värden och tittar inte på siffrorna varje dag. Ibland sover man sämre, men det är trenden över tid som är det viktiga. Balansen mellan träning och återhämtning skapar också förutsättningar för god sömn.

Lite oväntat har det här halvåret också lett till något mer. Av bara farten skrev jag en enkel och ganska kort bok om norska singlar. Nu funderar jag på om jag ska ta nästa steg och faktiskt ge ut den.

Eftersom jag tränar mer äter jag också mer. Energitillgången är avgörande.

Det bästa just nu är långpassen. Att kunna springa på i bra fart utan att det känns ansträngt, vid en puls runt 65 procent av max. Jag har sänkt pulsen från cirka 130 till 126, och nu ligger jag ofta runt 120. Det känns lättare och går samtidigt snabbare, vilket tyder på en mycket stark aerob bas. Den tar tid att bygga – men det är väl investerad tid.



torsdag 1 januari 2026

Biologiskt kvitto

Efter tre månader med Norska singlar-ansatsen (NSA) är det lätt att leta efter resultat i tempo, pulszoner eller veckovolym. Jag har koll på det och blir stadigt snabbare, men de mest intressanta förändringarna är de som sker i bakgrunden.

Min vilopuls har gått från 48 till 43 slag per minut.
Mitt stressindex har sjunkit från 26 till 21.

Vilopuls – ett mått på autonom omkalibrering

En sjunkande vilopuls handlar inte primärt om kondition i tävlingsmening. Den speglar hur det autonoma nervsystemet reglerar kroppen i vila.

Över tid innebär en lägre vilopuls att:
  • hjärtats slagvolym har ökat
  • vagustonen (parasympatisk aktivitet) är starkare
  • cirkulationen kräver mindre central aktivering
Kroppen har helt enkelt blivit billigare att driva.

Det här uppstår inte genom sporadiska maxinsatser, utan genom lågintensiv, upprepad belastning, som inte hotar jämvikten. Exakt den typ av signal som NSA bygger på.


Stressvärdet – ett nervsystem i lägre beredskap

Stressindex är i praktiken ett mått på balansen mellan sympatisk och parasympatisk aktivitet över dygnet. När värdet sjunker parallellt med vilopulsen pekar det på att:
  • återhämtningen är tillräcklig
  • belastningen inte ackumuleras
  • hjärnan upplever vardag + träning som hanterbar
Det är här NSA skiljer sig från många andra upplägg. Träningen konkurrerar inte med livet – den sänker den totala belastningen på systemet.

Samtidigt kalibreras hjärnans främre regleringssystem, särskilt anterior cingulate cortex (ACC), som avgör hur kostsam belastningen upplevs och hur mycket broms som behöver aktiveras.

Tre månader – tillräckligt för att nervsystemet ska våga släppa taget

Nervsystemet är långsamt, inte för att det är trögt, utan för att det är försiktigt. Först måste signalen upprepas tillräckligt många gånger:

inget dåligt händer

NSA fungerar just därför att den inte kräver övertygelse eller disciplin. Den kräver bara närvaro och upprepning. När rytmen väl sitter börjar systemet skruva ner sig självt.

Ett resultat som inte går att forcera

En sjunkande vilopuls och ett lugnare stressystem är sällan ett tecken på att man tränat hårdare. Ofta är det tvärtom ett tecken på att man slutat provocera hjärnans konfliktsystem.

Samtidigt bygger man upp sin bas genom kontinuerlig lågintensiv träning. NSA ger en stabil grund: en kropp som tål belastning – och en hjärna som inte behöver slå på bromsen i onödan.

måndag 5 juli 2021

Runners World - Kan löpning minska antal gråa hår?

Hos de flesta ökar antalet gråa hår med stigande ålder. Det är en gradvis process - det är ingen risk att du blir grå över en natt; hårstrån som vuxit ut ur hårsäcken ändrar inte plötsligt färg. Men varför blir hår grått? Studier visar att negativ stress ökar antalet gråa hår, och i en ny studie såg man att det gick att återfå färg genom att minska negativ stress.

Foto: Lisa Wall / Unsplash


Att få gråa hår sägs vara ett tecken på åldrande. Men det är inget tydligt tecken. Grått hår beror både på gener och miljö. Vissa blir gråa tidigt, medan andra aldrig tycks få ett enda grått hårstrå.

Din hårfärg bestäms av melanocyter i roten av hårsäckarna. Dessa celler är programmerade att producera en viss blandning av färgämnet melanin. De avgör om ditt hår är svart, blont, rött eller grått.

Du blir inte gråhårig över en natt

I folktron har gråa hår sedan länge kopplats till negativ stress. Det sägs att Marie Antoinettes hår vitnade natten innan hon halshöggs 1793. Som så ofta finns det en kärna av sanning i folktron. Stress tycks öka risken för att håret ska ...


torsdag 27 maj 2021

Runners World - Stanna upp ibland

En dag för några veckor sedan var det ovanligt många saker som jag var tvungen att ta itu med, både privat och på jobbet. Det var en mix av intressanta utmaningar och tråkiga ”måsten”. Det jag måste göra var bråttom, det som var intressant var inte lika bråttom.
Foto: Fabio Sasso / Unsplash


Det som är bråttom är sällan värdefullt och det som är värdefullt är sällan bråttom. Trots det är det lätt att fastna i det som är bråttom. Dina tankar studsar allt snabbare mellan framtiden och alla måsten. Det finns inte tid att göra det som är värdefullt för det är inte lika bråttom, men du vet att du måste göra det.

Istället för en snabblunch vid datorn och göra det som var bråttom tog jag ett steg tillbaka. Jag sprang en runda i skogen. Ingen klocka. Mobilen ...

Läs fortsättningen här.


måndag 21 oktober 2019

Löpning hjälper mot negativ stress - Runners World

Stress kan vara positiv och nödvändig. Utan viss stress skulle vi inte få saker gjorda. Men när stress följer på dålig återhämtning och blir långvarig - då är den negativ. Det är oftast just negativ stress vi syftar på när vi pratar generellt om stress. Den typen av stress bryter ner dig, men det är långtifrån kört även om du är helt sönderstressad. Ett av de bästa sätten att frigöra sig från negativ stress är att springa. 
Stressaxeln. Wikipedia.
Stress är din naturliga reaktion på faktorer i omvärlden. Stress börjar med att amygdala - en del av hjärnan som reagerar på allt som är nytt - skickar en signal till skelettet som i sin tur frigör hormonet osteokalcin i blodet. Ny forskning visar att osteokalcin sedan aktiverar flykt- och kampbeteendet genom att dämpa det lugna parasympatiska systemet, vilket aktiverar dess oroliga tvilling - det sympatiska systemet. Det är alltså i skelettet ...



måndag 16 september 2019

Det är inte adrenalin utan skelettet som startar kamp- och flyktbeteendet

Om du plötsligt stod öga mot öga med en björn börjar ditt hjärta slå, andningen blir snabbare och glukos pumpas till musklerna. Din kropp är redo för att kämpa eller fly. 

Detta fysiologiska svar har man tidigare trott förmedlas av adrenalin, men ny forskning - som presenterades i veckan - visar att det är skelettet som aktiverar kamp- och flyktbeteendet. Nästan omedelbart efter att hjärnan upptäckt fara, ser hjärnan till att skelettet pumpar ut hormonet osteokalcin i blodomloppet som i sin tur aktiverar kamp- och flyktbeteendet.
Bild av Pete Linforth från Pixabay
"In bony vertebrates, the acute stress response is not possible without osteocalcin," säger studiens huvudförfattare Gérard Karsenty vid Columbia University, i ett pressmeddelande. "It completely changes how we think about how acute stress responses occur." 

Det levande skelettet

Skelettet ses av många som en samling förkalkade rör. Det tycks vitt och dött, kanske för att du bara ser döda skelett (de levande är liksom svåra att se). Men skelettet är mer än en byggnadsställning för kroppen. Skelettbenen är fyllda med en bikakeliknande matris som utsöndrar hormoner. Hormonerna hjälper exempelvis till att reglera ämnesomsättningen, förbättra minnet och hjälper dig också att springa.

Skelettet har utvecklats för att skydda oss från fara - skallen skyddar hjärnan och skelettet ger oss chansen att springa från rovdjur. Den stressrelaterade funktionen hos osteokalcin är därmed begriplig. Skelettben finns för att skydda oss och för att hjälpa oss reagera på fara. 



Bild: PublicDomainPictures från Pixabay
I den nya studien testades denna skelettskyddande hypotes. Hos möss som utsattes för mild stress i 45 minuter steg nivån av osteokalcin med 50 procent. Sedan ökade forskarna stressen genom att utsätta dem för doften av rävurin. Femton minuter efter den exponering steg mössens nivå av osteokalcin med 150 procent. På liknande sätt ökade nivåerna hos människor som stressades av att prata inför folk eller som utsattes för stressande korsförhör. 

De ökade osteokalcinnivåerna ledde till att kamp och flykt-beteendet aktiverades. Genetiskt modifierade möss som inte kunde tillverka osteokalcin var dock likgiltiga inför rävurin och andra faror. De reagerade inte på fara och skulle bli lättfångade byten i naturen. Men när forskarna injicerade osteokalcin blev de stressade och anpassade till verkligheten. 

Från studie
Osteokalcin frigörs i blodomloppet av osteoblaster - de celler som bygger ben - och denna aktivitet dämpar det parasympatiska nervsystemet. Det parasympatiska systemet är en del av det autonoma nervsystemet och aktiveras när vi befinner oss i vila. När det dämpas blir därför dess oroliga tvilling - det sympatiska systemet - mer aktivt och det sätter fart på binjurarna som pumpar ut adrenalin. 

Denna upptäckt kanske leder till att en del läroböcker måste skrivas om, men först måste andra forskargrupper replikera dessa experimenten. 

måndag 27 maj 2019

Hjärnfysikbloggen - Spring och tillfriskna från sittande livsstil


De flesta anser att det är sjukt att springa i två timmar, men de tycker samtidigt det är normalt att sitta i åtta timmar. Är det riktigt klokt? Nej, det är ju precis tvärtom. Du blir sjuk av att sitta länge. Du blir frisk av att springa.

I helgen sprang jag ett pass på över två timmar. Det blev en lång löpning genom skogen, för jag ville hela tiden se vad som fanns bakom nästa berg. Jag får ofta höra att jag är sjuk som springer så långt. Ordet ”sjuk” är fornnordiskt med samma rot (seueg) som mjuk och svag. En löpare är inte mjuk och svag. Det är brist på rörelse som gör dig mjuk och sjuk. Det är sittandet som är sjukt, inte springandet. Det är dock lätt att ...



onsdag 21 februari 2018

Hjärnfysikbloggen: Löpning och kronisk stress



En trist effekt av stress är att minnet och förmågan att lära sig försämras. Stress handlar om överlevnad, om att reagera på hotfulla lejon här och nu. När ett lejon vrålar en meter från dig är du inte särskilt fokuserad på att lära dig mer om lejon på lång sikt.

Men det finns olika typer av stress. De senaste veckorna har jag kanske varit lite mer stressad än vanligt. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och jag börjar ett nytt, spännande jobb som konsult. Jag har redan ett uppdrag på gång. Det är en utmaning. Mina binjurar utsöndrar dehydroepiandrosteron (DHEA). Det är ett hormon som hjälper hjärnan att växa vid stress. Det andra stresshormonet, kortisol, är kanske mer känt. Det utsöndras när du behöver snabb tillgång till energi. Kortisol är ett katabolt hormon som bryter ner kroppen och gör kroppen redo för kamp med lejon. Om du tror att du har otillräckliga kunskaper för att klara de utmaningar som du ställs inför, producerar binjurarna mycket kortisol. Om du däremot tror att du klarar av utmaningarna producerar binjurarna DHEA.


Bild Pixabay, CC0 Creative commons.

Både DHEA och kortisol kallas för stresshormoner, men de har helt olika effekter på din kropp. Du bör inte stå redo i standby-läge och producera kortisol allt för länge. Det kan leda till kronisk stress. Utmaningar som ökar mängden DHEA mår du däremot bara bra av. DHEA är ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


tisdag 7 februari 2017

Oroa dig inte

Det sägs att oro ger små saker stora skuggor. Att oroa sig är för det mesta bortkastad tid. Oro är som en gnekande gungstol – den håller dig i rörelse och det låter som du gör någonting, men du kommer ingenvart.

Den amerikanska psykologen Sian Beilock skrev för några år sedan den utmärkta boken Choke. Boken handlar om hur människor presterar under press och hon är något av en expert på oro och prestation. I en intervju nyligen ger hon ytterligare en aspekt på oro. "När vi är oroliga, fångar oron vår uppmärksamhet. Det är som att göra två saker på en gång." Oro leder alltså till en sorts multitasking.

Det är svårt att skriva, prata, tänka eller springa samtidigt som du oroar ...



måndag 7 december 2015

Hjärtat slår för dig


Jag är skeptisk till mycket, men jag tror på kunskap och att man bör välja det som ger mening. Kunskap eliminerar inte alla skadliga beteenden, men påverkar tillräckligt mycket för att det ska vara värt att läsa resten av den här artikeln.

Två sidor av stress
Alla vet att stress är farligt. I en studie följde man 30 000 personer i 8 år med avseende på stressfaktorer ... 



söndag 8 november 2015

Löpning mot stress och depression

Det är sedan länge känt att fysisk aktivitet skyddar hjärnan vid stress och depression, även om orsakssambanden bakom motion och psykisk hälsa inte är helt klarlagda. Forskare vid Karolinska Institutet visade dock nyligen på ett intressant samband i enstudie som publicerades i den ansedda tidskriften Cell. Studien visade att vältränade muskler renar blodet från ämnen ...



måndag 22 december 2014

Bruce Willis gör dig fet

Julen är en stressig tid. En nackdel med stress är att det kan sätta sig på magen. Julstress kanske gör oss lika feta som maten vi äter. Men det finns fler bovar. Som t ex actionhjältar. När man ser en actionfilm, äter man mer snacks. Så fort det blir spännande, sträcker hjärnan ut händerna, utan att vi vet om det, och grabbar tag i en näve snacks som kan vara bra att ha till den kommande kampen. Men kampen kommer inte. Den sker någon annanstans. Därmed kan man kanske skylla en del av fetman på actionhjältar.

Du vet hur det är - Bruce Willis kastar sig över tre terrorister och du kastar dig i samma ögonblick över snacksen. Sen oskadliggör du terroristerna och andas ut. Men allt det har hänt i huvudet. Du har knappt rört dig. Musklerna behövde ingen extra energi, så allt socker och fett sjunker in i cellerna, lägger sig till rätta och börjar sakta men säkert omvandlas till vitt fläskigt fett. Hjärnan blev lurad. Den rycker på axlarna och du fortsätter att småäta framför teven, tills nästa dramatiska händelse får dig att vräka i dig mer än du någonsin behöver.

Stressaxeln
Stressaxeln, eller HPA-axeln, är beteckningen på kroppens hormonsystem som i normalfallet utgör kroppens svar på stress, alltså människans flykt- och kamprespons. Stressaxeln består av hypotalamus, hypofysen och binjurebarken (Hypothalamus, Pituitary gland och Adrenal gland = HPA). Den aktiveras tillsammans med det sympatiska nervsystemet när vi hamnar i hotande situationer, vilket leder till att binjurarna utsöndrar hormoner som adrenalin och kortisol. Denna respons har räddat livet på många förfäder, men hur ofta springer man för livet egentligen? Det tillhör ovanligheterna att man har ett lejon efter sig. Nu aktiveras stressaxeln av otydliga chefer, julklappar och Bruce Willis. Evolutionens vägar äro outgrundliga.

Skavlan är bättre än Bruce Willis
I en studie har man bevisat att Clintan och Bruce Willis verkligen leder till viktuppgång. Man delade in ett antal personer i tre grupper och varje grupp såg 20 minuter av ett program. En grupp fick ett se actionfilmen "The Island". En annan grupp fick se en avslappnad pratshow. Den tredje gruppen fick se "The Island” utan ljud. Alla hade samma mängd snacks framför sig, lyckligt omedvetna om att forskare följde varje rörelse i chipsskålarna.


Det visade sig att de som såg 20 minuter av actionfilmen åt 98 procent mer godis, kakor, morötter och vindruvor, vilket resulterade i 65 procent fler kalorier än de som såg 20 minuter av en pratshow. Även de som tittade på ”The Island” utan ljud åt 36 % mer snacks. 20 minuter action krävde 354 kalorier, medan pratshowen drog 215 kalorier i snitt. Det betyder att en riktigt lång actionrulle skulle kunna kosta 2-3000 kalorier

Så titta inte på upphetsande actionfilmer i jul. Välj Ernst istället om ni vill hålla vikten, såvida ni inte blir stressade av perfekta människor. Med dessa uppmaningar önskar jag mina läsare en synnerligen god jul:)
För mycket action?

tisdag 13 september 2011

Antioxidanterna inom oss

Antioxidanter sägs hjälpa mot allt från förkylningar till för tidigt åldrande. Men det kanske snart är slut med de överdrivna förhoppningarna som är knutna till denna molekyl. Det är en typ av molekyler som funnits länge, ända sedan det första flämtande livet för över 2 miljarder år sedan började använda och utsättas för syre. Antioxidanterna motverkar oxidation. Men inte mer än så, vilket man kan tro om man bläddrar i diverse tidningar.



Ett flertal studier visar att vi bör äta upp till fem portioner frukt & grönt per dag. Frukt och grönsaker innehåller bioaktiva ämnen - vitaminer och antioxidanter. Att grönsaker som innehåller antioxidanter är nyttiga betyder dock inte att antioxidanter i sig är nyttiga. I pillerform kan en del antioxidanter t o m vara skadliga och t ex öka risken för cancer. Däremot tycks de vara värdefulla när de intas i form av mat, alltså så som människan alltid fått i sig antioxidanter. Eftersom jag brukar följa en lag som kallas Ockhams rakkniv, som säger att om två teorier/saker/skjortor är likvärdiga så väljer man det enklaste/billigaste, så betyder det att jag avstår från piller så länge det inte finns starka bevis för att de är så nyttiga som utlovas. De enda piller jag äter är vitamin D och Omega 3 eftersom det finns mängder av studier som visar att de är viktiga för långsiktig hälsa. Om jag bodde vid Medelhavet kunde jag dock klara mig utan de pillren också.

Onda radikaler och goda anti-radikaler
Det finns ett mått av sanning i att antioxidanter är nyttiga och fria radikaler ohälsosamma, men som så ofta är verkligheten mer komplicerad och då ligger det alltid nära till hands att man förenklar det till kända begrepp som ont och gott. De "konstgjorda" fria radikalerna får rollen som onda, medan de "naturliga" antioxidanterna får rollen som goda. En bra definition på gott är "det som bygger upp oss" och ont blir då "det som bryter ned oss", men då ser man snart att laguppdelningen blir mindre tydlig. Antioxidanter är inte helt och hållet naturliga, de används t.ex. som konserveringsmedel och fria radikaler har en viktig funktion i vårt immunförsvar. Fria radikaler är en typ av cellulära avgaser - en biprodukt av ämnesomsättningen och en del av livet. Ny forskning pekar också på att fria radikaler gör cellerna mer motståndskraftiga. Det är inte ont mot gott, utan en samverkan som jag tror mår bäst av att vi lever våra liv som vi levt genom vår utvecklingshistoria. Det betyder att man äter varierat och undviker viss modern mat och att man rör sig mycket. Svårare än så är det inte att öka sannolikheten för god hälsa.

Piller
Antioxidanter är nyttiga och bra. Men bara för att något är bra, så betyder det inte att mer betyder ännu bättre. Motion är också bra, men att träna 10 timmar om dygnet är knappast bra för oss. Det finns heller ingen säker koppling mellan vad vi stoppar i munnen och vilken koncentration ämnet sedan får i kroppen eller om ökad koncentration förbättrar hälsan. Hela detta tänkande bygger på en förlegad syn på kroppen som en maskin som ger bättre effekt ju mer smörjmedel man förser den med. Kroppen är inte en maskin utan en kroppslig manifestation av gener som visat sig vara bra på att överleva och sprida kopior av sig själv och det har den gjort med det som funnits till hands. I jämförelse med frukt och grönsaker är piller som är lätt att överdosera en ganska ny företeelse.


Människor är alldeles för komplexa för att sammanfattas i ett piller. Åtminstone i nuläget. Allt vi stoppar i munnen har oöverskådliga konsekvenser. Pillret sönderfaller och sprids genom kroppen och det går inte ha överblick på alla effekter. När vi äter mat som vi är gjorda för att äta vet vi dock att kroppen sedan årmiljoner anpassat sig till att ta hand om den och effekterna sprider sig genom vävnaderna på ett nästintill optimalt sätt.

Självklart finns det vissa piller och tillskott som är bra vid olika tillfällen i livet och vid vissa besvär. Gravida bör äta folsyra, äldre kvinnor bör ta tillskott av kalcium, zink kan vara bra om man drabbats av grå starr och det finns lovande forskning runt resveratrol, o s v. Men den vanliga rekommendationen att alla bör äta en multivitamin har begränsat, om ens något, stöd i den vetenskapliga litteraturen.

Nya vetenskapliga studier
Teorin om antioxidanterna och dess hälsobringande effekt härstammar från mitten av 1950-talet då Denham Harman lade fram en teori - the Free Radical Theory of aging - om att fria radikaler orsakade åldrande och att dessa radikaler kunde motverkas med antioxidanter. Men hur mycket antioxidanter vi än äter så åldras vi likafullt. Ett flertal studier på sistone visar att antioxidanter har liten eller ingen effekt och i vissa fall t o m kan öka risken att dö i förtid. Pendeln kanske slår över lite väl mycket, men den gamla teorin behöver förmodligen formuleras om.

Det som inte dödar ...
En av de första studierna som visade på motsägelser (anomalier) i antioxidantteorin kom 2007. Den visade att antioxiderande vitaminer inte bara saknade effekt, utan de kunde också vara direkt skadliga. Andra forskare har byggt vidare på denna upptäckt och nyligen publicerades en studie med namnet, "Extending life span by increasing oxidative stress," vilket visar vad det handlar om: Celler bör utsättas för stress så att de blir tillräckligt tuffa för att stå emot värre saker i framtiden. Därmed kan de dra nytta av angrepp av fria radikaler. På så sätt är organismen mer beredd att bekämpa värre fiender, som cancer, giftig rök eller någon infektion. Övning ger färdighet. Det som inte dödar härdar. Det är en livslag vid sidan av naturlagarna. Det liv som vi utgör en del av har uthärdat vulkanutbrott, istider, meteorer, torka och översvämningar. Jordens unika liv har flera gånger drabbats av massutdöenden och vi är ättlingar till de som överlevde.

Olika typer av stress som gör oss starkare
Mycket stress skadar organismen, men lite lagom stress tycks stärka oss. Stress är ytterst ett hot mot kroppens jämvikt och tvingar organismen att reagera och anpassa sig. Stora förändringar är svåra att anpassa sig till, men små förändringar - lagom stress - klarar cellerna i allmänhet av. T. ex. borde lite gift, lite strålning, lite träning och lite svält inte vara något problem.

Gifter är stress
När vi äter t.ex. broccoli så får vi i oss gift. Växter vill inte bli uppätna och försvarar sig mot växtätare, parasiter och insekter, genom att producera gifter. Dessa gifter skapar en mild stress som cellerna kan hantera så länge vi äter normala mängder. När vi tuggar sönder broccoli bildar den ett försvarsämne som heter sulforafan, som har visat sig vara ett potent ämne mot olika typer av cancer. Det är ett gift som aktiverar och stärker cellerna. Om man ger en hund för mycket broccoli (mer än 10 % av totalt intag) så blir den dålig och kan t o m dö. Förmodligen ska inte vi människor heller äta för mycket av detta nyttiga gift. Vi bör variera vårt intag, precis som allätande djur gör för att undvika problem. Den beska smaken gör att de flesta småbarn instinktivt undviker broccoli efter att de fyllt två år, vilket är en tid då de snabbt kommer ur synhåll och risken vore stor att de åt giftiga frukter och bär om de 
inte skyddades av en stark instinkt. 

Strålning är stress
Det finns många typer av joniserad strålning. Det finns röntgenstrålning, kosmisk strålning och ultraviolett strålning från solen. I en stor amerikansk studie som under åren 1980-1988 följde 28 000 kärnkraftsarbetare som utsattes för låga doser av strålning, såg man att de hade 24 procent lägre dödlighet i cancer än en motsvarande kontrollgrupp som inte utsatts för strålning. Det kanske var så att den låga dosen av strålning hade stärk cellerna och gjort dem mer motståndskraftiga mot annan stress som kan orsaka cancer. Jag vet inte hur svenska myndigheter ser på detta och jag är ingen expert på strålning, men det kanske är så att det linjära sambandet mellan risk och stråldos behöver göras om till ett samband med tröskeleffekter.

Träning är stress
Träning är också en form av stress. Ett hårt löppass leder till att mängder av fria radikaler bildas i cellerna och de angriper allt i sin väg. Enligt Fredrik Paulún (jag vet inte om han ändrat sig nu) 
ska man därför  inte springa längre än 5 km och man bör äta massor av antioxidanter efter ett löppass. Men människan har sprungit över 5 km i miljoner år och vi kan hantera denna stress på cellnivå. Om vi hela tiden stoppar i oss antioxidanter efter lite stress, då försvagar vi våra celler långsiktigt och dessutom vet vi inte riktigt vad de främmande legoknektarna gör i kroppen. 

Kalorirestriktion är stress
Mat, eller brist på mat, stressar cellerna. Men det kanske också gör dem starkare och livskraftigare. Det finns en koppling mellan livslängd och kalorirestriktion hos mindre, kortlivade däggdjur som möss. Det finns också studier som tyder på att endagsfasta är bra. Nya studier visar att kalorirestriktion ökar mängden av enzymet SIRT3 som har förmåga att programmera om mitokondrierna så att de kan hantera den ökade stressen. Jag testade att fasta två gånger i vintras och jag hade inga större problem. Det gäller bara att välja en dag utan frestelser, såvida man inte vill träna upp sin viljestyrka.


Min träning

Träningen flyter på. Än så länge är jag frisk och kry. Den här veckan börjar nedtrappningen inför Lidingöloppet och jag minskar litegrann på träningen. Det ger mer att vila än att träna de sista 10-14 dagarna. Hård träning stressar cellerna och lite vila får kroppen att återhämta sig och återställa nivåerna på de kroppsegna förråden av antioxidanter, enzymer, glykogen och hormoner och det finns även tid och resurser för reparation av små skador som man inte ens märkt.

Igår körde jag ett hårt corepass och det känns i magen idag. Min navel körde sönder hela mitt innandöme. Idag sprang jag några kilometer tempo och i morgon blir det lite styrketräning och kanske lite orientering med nya knutar på skorna. På torsdag är det skidgång & älglufs och på fredag en lite lugnare lunchlöpning längs Selångersån. På lördag ska jag plocka bär och svamp med mina syskon så det blir en naturlig vilodag och sedan avslutar jag den här lugna veckan med ett sista distanspass på kanske 15 km.



Uppdaterat
Ny artikel i DN och ab.

lördag 3 september 2011

Löpning mot depression

När jag känner mig misslyckad, deppig och allmänt miserabel så vet jag att jag alltid kan öppna dörren och springa mig själv på bättre humör. Nu när jag håller på att kämpa med mina dåliga vanor är det också till hjälp att distrahera hjärnan med löpning. Den som springer syndar inte. Löpning gör dessutom hjärnan mer formbar, vilket underlättar för tankar att ta nya vägar i hjärnan. Den som är stressad eller mår dåligt sitter ofta fast i gamla tankebanor och går i djupa hjulspår. Det yttersta syftet med stress är att få oss att fly och löpning är därför ett utmärkt sätt att bränna bort stress. Kanske det t o m kan vara ett botemedel mot svårare depression.
Tre glada gubbar! Man kan inte vara deppad och springa samtidigt. Källa
Depressioner är en av de vanligaste åkommorna för personer mellan 15 och 44 år. En depression är ett allvarligare tillstånd än vanlig nedstämdhet som nästan alla drabbas av någon gång i livet. Kanske har vi blivit känsligare för stress p g a att vi är mer skyddade från stress från unga år, en utveckling som ibland går alldeles för långt som när föräldrar följer med på jobbintervjuer. Motgångar och problem är en del av livet och det är nog bäst om man gradvis lär sig hantera och bearbeta stress.

På senare tid har det blivit allt vanligare, åtminstone i USA, att läkare ordinerar motion mot depression. Det är en riskfri medicin utan negativa biverkningar. De positiva bieffekterna är dock många. En som länge funderat över detta är professor Madhukar H. Trivedi. Trivedi märkte att flera av hans patienter, som alla lider av allvarlig depression, kände sig lyckligare efter att de gått en promenad.

Patienterna i fråga tog ett så kallat SSRI-preparat, ett läkemedel som ökar tillgången på neurotransmittorn serotonin i hjärnan. Serotonin är en urgammal substans i hjärnan som ger kroppen upplysningar om den befinner sig i en gynnsam eller en ogynnsam miljö. En deprimerad person upplever att de befinner sig i en ogynnsam miljö, men genom att öka nivåerna av serotonin kan man få dem att bete sig som om omständigheterna var gynnsamma. Alla patienter svarade dock inte på medicineringen. De fortsatte vare deprimerade. Dr Trivedi började undra om en dos av träning skulle öka deras chanser att bli bättre. Det finns ganska mycket vetenskapligt stöd för den hypotesen. Man vet sedan länge att löpning ökar nivåerna av serotonin i hjärnan. På senare tid har man även sett att löpning ökar hjärnans plasticitet, d v s hjärnans förmåga att förändra sig ökar och det föds nya neuroner som kan skapa nya bättre spår och vanor i hjärnan.


Klinisk depression är ett allvarligt tillstånd och trots antidepressiva mediciner brukar bara omkring hälften tillfriskna. Visserligen ökar tillfrisknandet med ytterligare doser av andra läkemedel som t ex litium, men den typen av mediciner kan ge obehagliga biverkningar. Därmed fanns det inte mycket att förlora på att lägga in en träningsdos istället och Trivedi kontaktade andra forskare för att göra en klinisk studie.

Forskarna valde ut 126 patienter som alla använt SSRI-preparat under två månader utan att de blivit bättre. Ingen av dessa motionerade. De delades in i två grupper: en grupp körde en väldigt lätt träning motsvarande en 10 minuters promenad per dag. Den andra gruppen tränade hårdare, ungefär motsvarande 30 minuter rask promenad per dag. Det är den mängd träning som brukar rekommenderas för bibehållen och förbättrad hälsa.

Patienterna följde programmet i fyra månader. De både motionerade och tog medicin. Vid slutet av den tiden, enligt den studie som publicerades nyligen i The Journal of Clinical Psychiatry, hade ca 30 procent tillfrisknat, vilket är bättre än resultatet i samband det vanliga alternativet med tyngre medicinering.

Vana på recept
Men det är inte lätt att börja en ny vana även om den tilldelas som recept. Att börja nya vanor är krävande och det behövs mycket stöd för att den här gruppen av människor ska upprätthålla träningen. Det går inte bara att säga åt en deprimerad person att hon eller han ska åka hem och jogga. Risken är stor att inget händer om det inte sker någon slags övervakning. Man såg också att framför allt kvinnor som hade depression i släkten (d v s det fanns en genetisk komponent) hade det svårare än andra och att de lyckades bäst om de tillhörde gruppen som tilldelades ett lätt träningsprogram. Människor är komplicerade organismer och alla fungerar inte på exakt samma sätt.

Det är långt ifrån bevisat att löpning lindrar depression, men den här studien och andra studier ger visst stöd. Det kanske är så att inte alla blir friskare, vilket den här studien också pekar på. Om det finns en genetisk disposition tycks det som att löpning är mindre effektivt än annars. Om depressionen däremot är orsakad av miljön låter det troligt att förändringar i miljön kan vända utvecklingen. Det skadar inte att pröva. Det finns knappast några biverkningar och att ge sig ut är en handling som får de flesta att må bättre. När det gäller lättare depressioner eller allmän nedstämdhet är jag övertygad om att motion är det bästa sättet att känna sig bättre till mods.

En av de starkare berättelserna om hur löpning kan rädda en person från depression finns här.


söndag 13 mars 2011

Hur man lever länge nog

Vi omges av en rad mer eller mindre vedertagna påståenden om hur man bör leva för att få ett långt liv, t ex ska man vara glad och positiv, inte oroa sig och inte stressa på jobbet. Nu har dock forskare vid University of California i en ny omfattande studie funnit att dessa påståenden inte riktigt stämmer överens med hur det faktiskt förhåller sig. Studien sträckte sig över 20 år och man arbetade med data så långt tillbaka som 1931. Forskarna fann att sambanden var helt omvända mot man vanligen tror och som ofta framförs i media som självklara sanningar. Den kanske mest anmärkningsvärda upptäckten var att de som var glada och optimistiska hade en lägre förväntad livslängd än de som var mer försiktiga och pessimistiska. Förmodligen tar en optimistisk person större risker och bortser från faror och kanske röker och dricker mer än den försiktiga personen. Det är alltså inte glädjen och optimismen i sig som skapar ohälsa. 


Optimisten, pessimisten eller ingenjören, vem lever längst?
Dessutom fann man att det inte var någon fara att jobba hårt och att vara engagerad i sitt jobb. Förmodligen är det en form av nyttig stress. Att jobba hårt men inte vara engagerad kan däremot vara skadligt för hälsan. Forskarna fann även att giftermål och skilsmässor var bra respektive dåligt för män, men för kvinnor spelade det ingen roll. En skild kvinna lever lika länge som en gift. Svåra trauman behöver inte heller vara skadligt om man finner en mening i det och där kan en optimistisk läggning hjälpa. Det fanns ingen koppling mellan livslängd och känslan av att vara älskad, däremot fanns det en stark koppling till sociala relationer och att man hjälper andra människor.

Forskarna säger också att det aldrig är för sent att välja en hälsosam livsstil med motion och bra kost eller att ägna sig åt sina relationer och välgörenhet. Men man bör inte oroa sig, inte följa strikta regler och hårda dieter. Åtminstone in te på en gång. Det är bättre att ta ett steg i taget. Att kanske börja med att välja det nyttiga alternativet när man väljer mellan två maträtter och sedan gradvis öka antalet nyttiga handlingar som till sist blir vanor och ett sätt att leva. Det är viktigt att bygga upp vanor, att gradvis programmera sin hjärna och bygga om sina handlingsmönster. Det är det som är hållbart på sikt. Det handlar om anpassning och anpassning fungerar bäst om den är gradvis.

Ta alltid en påtår
Ett sätt att förbättra hälsan och förlänga livet är att dricka lagom med kaffe. Kvinnor som dricker mer än en kopp om dagen hade ungefär 25% lägre risk för stroke, enligt en ny svensk studie. Det är ganska anmärkningsvärt och kaffe har på sista tiden kommit att omvärderas alltmer. Studien omfattade 34670 kvinnor under en tioårsperiod. Tack vare den omfattningen kunde man få fram signifikanta resultat. Så ta en kopp kaffe till. 




Dagens träning
Det blev ett "långpass" idag. Jag sprang ut mot Sälsten och tillbaka, det blev ungefär 14 km och därmed det längsta löppasset i år. Det kändes tungt i början, ben och hjärna pratade inte riktigt med varandra. Men efter 5-6 kilometer kunde jag öka tempot från 6 minuter till 5:20 per kilometer. Solen sken och ansiktet blev riktigt varmt. Härligt att äntligen komma igång med löpningen. Det går inte lätt, men det går lättare och lättare.


tisdag 7 december 2010

Jojobantning gör dig fet

Möss som tidigare har bantat går lättare upp i vikt än möss som aldrig har bantat, enligt en ny studie i Journal of Neuroscience. Denna studie stärker hypotesen att jojobantning bara gör oss fetare. Det finns många studier som tyder på att få kalorier under lång tid ger ett långt och magert liv (kalorirestriktion), men om de långsiktiga effekterna av snabba bantningskurer vet man inte lika mycket. Enligt kvällstidningarna ska bantning vara en snabbfix, något man börjar med några veckor innan sommaren. Men det är det inte. Man kanske går ner snabbt i vikt, men de allra flesta går upp igen och lindar dessutom ytterligare en årsring runt midjan.

Stressen är boven
Mössen i studien sattes på en tre veckors diet och de förlorade 10-15 % i vikt. Denna bantning ökade stressen hos mössen. Stress gör att kroppen frigör hormonet kortisol som förser blodet med energirikt bränsle i form av socker - bränsle inför den förestående kampen eller flykten. Det visade sig också att flera gener som reglerar stress och ätande förändrades. Detta fenomen kallas epigenetik, vilket oftast betyder att genernas uttryck hos en individ ändras, till exempel att de slås av eller på. Detta innebar i det här fallet att efter bantningen var mössen "genmanipulerade". Förändringen i hur arvsmassan lästes av cellerna bestod när mössen började äta som vanligt igen.



De möss som bantat hade signifikant högre nivåer av det protein som stimulerar frigörande av kortisol, vilket tyder på högre känslighet för stress. Efter exponering för mild stress, såsom höga ljud, hade de bantande mössen högre nivåer av kortisol i blodet än en kontrollgrupp av normala möss. Bantarmössen hade också högre nivåer av aptitstimulerande hormoner efter exponering för mat med mycket kalorier. Allt detta regleras av gener och hur dessa gener tolkas modifierades alltså av själva bantningen.

Stenåldersmänniskan bantade inte
Människan är inte en mus, men på denna grundläggande nivå fungerar vi ganska lika. En förhållandevis lång period av svält är en så viktig händelse i livet att det ger avtryck i arvsmassan genom att vissa gener aktiveras. De bantande mössen programmerades om så att de kände ett sug efter kaloririk föda, kanske så att de kunde bygga upp ett fettlager som skyddskudde inför framtiden. Det är bättra att vara fet än död.

Stenåldersmänniskan bantade inte, för henne betydde dålig tillgång på mat svält och risk att dö. Den risken vill inte våra hjärnor ta och därför ser den till att skapa säkerhetsmarginaler till nästa svältperiod. Problemet är att vi nu är omgivna av enerigrik mat. Översatt till vardagssvenska betyder det att suget efter pizza kommer tillbaka med fördubblad kraft efter en kortvarig bantning. Man förvandlas till en hetsätare. Det gäller att spara i fettladorna under de goda åren, resonerar de urgamla kretsarna i hjärnan.

Den viktigaste slutsatsen av denna studie är att bantning, och i synnerhet jojobantning, är att jobba mot sin egen hjärna, sin kropp, sig själv. Bantning ökar känsligheten för stress och stress gör oss sugna på kaloririk mat. Enligt studien är det stressen som utlöser det överdrivna ätandet och alltså är det stressen som en bantare ska fokusera på.

Att leva med en bugg i kroppen
Om man nu har bantat sig genom livet och därmed har programmerat om sig på gennivå, vad innebär då detta? Visst, det är kanske större risk att trissan trasslar in sig i livlinan om man åkt upp och ner i den halva livet. Men det är knappast kört, det är det sällan. Man ska jobba med hjärnan, inte mot den. Att springa bränner både kalorier och stress. Om man kan programmera sig fel, kan man nog programmera sig rätt. Buggar ska rättas. Genom att leva och göra rätt, formar sig hjärnan efter detta. Hjärnan speglar i realtid vad vi gör och formar sig efter hur vi lever. Det man gör blir vanor och vanorna formar den man är, inte minst på bredden.





Jag väger 75 kg just nu och har under mitt vuxna liv pendlat mellan 64 och 80 kg. Jag vägde 64 kg när jag mönstrade och 80 kg när jag muckade. Sedan dess har jag levt på 70-talet. Inte mycket till jojo.


måndag 18 oktober 2010

Det som inte dödar, del 2


Gårdagens inlägg handlade om en ny studie, "Whatever Does Not Kill Us: Cumulative Lifetime Adversity, Vulnerability and Resilience". Lite stress tycks vara bra för oss, det gör oss starkare på sikt.

Hjärnan stimuleras alltså av lagom psykisk stress, men den mår även bra av fysisk stress. När vi springer anpassas hjärn- och muskelceller till den stress som löpningen medför. Regelbunden träning lugnar ner kroppen så att den kan hantera mer stress innan stressreaktionen med förhöjd hjärtfrekvens och stresshormoner sätter in. I hjärnan förstärks infrastrukturen genom att stressen aktiverar gener som producerar proteiner med uppgift att skydda cellerna mot skador och sjukdom. Anpassningen sker på tre fronter: oxidation, metabolism och excitation.

Tre typer av stress i cellen
När en hjärncell, ett neuron, används, då sugs glukos in i cellen och omvandlas i flera steg till ATP, kroppens valutaenhet när det gäller energi. Vid denna omvandling bildas fria radikaler, vilket kallas oxidativ stress. Samtidigt som dessa fria radikaler härjar i cellen produceras antioxidanter som städar upp och ställer allt till rätta igen. Den metaboliska stressen sker när cellen inte längre kan producera tillräckligt med ATP, antingen p.g.a. att det inte finns glukos att suga in i cellen eller för att det inte finns någon glukos överhuvudtaget. Detta leder till den tredje typen av stress, den excitatoriska. Det finns för lite energi tillgängligt för hjärnan, d.v.s. för hög nivå på signalsubstansen glutamat i förhållande till tillgängliga mängder ATP. Glutamat är en pådrivande kraft i hjärnan och finns det inte ATP så det räcker, då kan inte hjärnan upprätthålla samma höga informationsflöde.

Fortsätter denna trefaldiga stress för länge kommer dendriterna skrynklas ihop och dö från toppen och nedåt som döende träd och till slut segnar hjärncellen ner och dör. Men bara om stressen är utdragen. Kortvarig eller mild stress stimulerar tvärtom hjärncellen så att den anpassar sig, på samma sätt som en muskelcell anpassar sig till en lite högre belastning och blir starkare. 

Hjärnans tillväxtfaktorer
Ett sätt att stressa hjärnan lite lagom är att springa. När man springer och stressar hjärnan frigörs en mängd skyddande reparationsmolekyler i hjärnan, bland annat BDNF (brain-derived neurotrophic factor), IGF-1(insulin-like growth factor 1), FGF-2(fibroblast growth factor) och VEGF(Vascular endothelial growth factor).

BDNF är viktig när det gäller hjärnans anpasslighet/plasticitet och den ökar produktionen av antioxidanter och skyddande proteiner. BDNF hjälper också till att förstärka minnet och ger tillväxt av nya hjärnceller. FGF-2 och VEGF produceras i hjärnan, men även i musklerna, som de sedan lämnar och de är tillräckligt små för att ta sig in i hjärnan och hjälpa till att förstärka hjärncellerna. De är en direkt koppling mellan kropp och hjärna.

IGF-1 är ett hormon som frigörs i kroppen när den behöver mer energi och det samverkar med insulin för att frakta glukos till cellerna. Men IGF-1 handlar inte om energi i första hand, utan om lärande - förmodligen så att vi ska minnas var födan vi hittade och/eller jagade ifatt fanns. När vi springer hjälper BDNF hjärnan att öka upptaget av IGF-1, vilket aktiverar neuroner att bilda serotonin och glutamat som i sin tur ökar antalet BDNF-receptorer, vilket förbättrar kopplingarna så att minnen kan förstärkas. Det känns logiskt ur ett evolutionärt perspektiv. Efter jakten är det viktigt att lagra minnet av hur man jagade och var man fann bytet, så att man både kan skryta vid lägerelden och utvärdera jaktresultatet efteråt.

För att skicka bränsle till nya celler krävs det blodkärl och det ansvarar VEGF för. Vid hård fysisk ansträngning räcker inte syret riktigt till, då börjar VEGF arbeta och bilda nya kapillärer i kropp och hjärna för att på sikt öka blod- och syretillförseln. När det finns mer blodkärl kan cellerna använda mer syre och de kan frakta bort mer restprodukter. VEGF förbättrar hjärnans in- och utförsel, dess infrastruktur.

FGF-2 bygger upp vävnad och långtidsminne i hjärnan. I likhet med IGF1 och VEGF bildas det i kroppen vid muskelarbete och tar sig in i hjärnan genom blod-hjärnbarriären. Produktionen av FGF-2 ökar när vi tränar hårt och är nödvändig för tillväxt av nya hjärnceller (neurogenesis).

Spring dig frisk
I ett tidigare inlägg skrev jag om hur intimt sammanlänkat stress, metabolism och minne är. Allt handlar om att överleva och den kampen är sedan hundratals miljoner år en kamp mellan hjärnor, en intellektuell kamp. Vi behöver energi för att få kunskap och vi behöver kunskap för att få tag på energi.

När man blir äldre minskar produktionen av dessa tillväxtfaktorer och därmed minskar också tillväxten av nya hjärnceller och denna nedgång kan yttra sig som stress och depression. Genom att röra kroppen kan vi alltså på ett ganska enkelt sätt motverka detta och föryngra vår hjärna och förbättra vår stresstålighet. Man ska inte springa så hårt att man dör, vilket dessutom är väldigt svårt eftersom hjärnan stänger av benen innan dess om allt fungerar som det ska. Efter ett hårt intervallpass tänker jag: det dödade mig inte så det gjorde mig starkare.

Källor

Relaterade inlägg

söndag 17 oktober 2010

Det som inte dödar, del 1

Det som inte dödar mig gör mig starkare, sa den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Det låter som ett bra måtto att leva efter, särskilt om man gillar att plåga sig i skid- och löparspår. Nu finns det också starka vetenskapliga bevis för att det faktiskt förhåller sig så. I en ny omfattande studie, "Whatever Does Not Kill Us: Cumulative Lifetime Adversity, Vulnerability and Resilience", har man funnit att svårigheter i livet gör människor mer motståndskraftiga. Studien publiceras i kommande numret av Journal of Personality and Social Psychology, men finns redan nu tillgänglig på American Psychological Associations hemsida.

Det är en ganska vanlig uppfattning att negativa upplevelser ger ogynnsamma effekter på psykisk hälsa och välbefinnande, så att antalet motgångar i livet speglar hur dåligt man mår. Men i den här studien, som omfattade 2398 människor, fann man dock att de som upplevt negativa händelser hade bättre psykisk hälsa och upplevde större välbefinnande än människor som inte drabbats av motgångar i lika hög grad.

En av studiens författare, Mark Seery, docent i psykologi vid University at Buffalo, säger:

"Our findings revealed that a history of some lifetime adversity - relative to both no adversity or high adversity - predicted lower global distress, lower functional impairment, lower PTS symptoms and higher life satisfaction."

Learing by doing
Studien fastställer inga orsakssamband, men den visar att motgångar och problem i lagom mängd utvecklar individens motståndskraft. Vårt psyke - hjärnan - liknar därmed immunförsvar och muskler, det blir starkare ju mer stress man utsätter det för, men det ska vara stress som man kan hantera och ju mer stress man utsätts för desto bättre hanterar man stress. Hjärnan lär sig stresshantering genom erfarenhet.

 "...there is reason to believe that other relatively mundane experiences should also contribute to resilience. This suggests that carefully designed psychotherapeutic interventions may be able to do so, as well…"

Jag tänker på förra veckan föreläsning med Tina Thörner och hur varje nedgång tycktes stärka henne. Lite lagom stress gör oss förmodligen starkare och mer motståndskraftiga, förutsett att man är stark nog att klara stressen. Det tycker jag att jag märker i livet omkring mig. Att klara sig igenom en stressfull händelse ger självförtroende och självkänsla, man vet att man klarar problem. Möter man aldrig stress, om man glider som ett curlingklot genom livet, då slår man hårt i väggen när man möter den.

Curlingföräldrar
Jag läste en bok för några år sedan som bland annat tog upp vårt överdrivna sätt att skydda våra barn mot all form av stress. Välmenande föräldrar följer med barnen överallt och en del följer dem t o m till arbetsintervjuer (!). Ett sådant curlingbarn får det svårt, det kanske hamnar på psyket när pojk- eller flickvännen gör slut, som någon psykolog skrev.

Berglin gör som vanligt en träffsäker analys:)
Från svd.se


Det gäller att släppa taget. Kahlil Gibran skrev klokt:

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger
älskar Han också den båge som är stadig."

Det gäller att vara en stark och stadig båge och våga släppa pilen när det är dags... I morgon kommer del 2 om det som inte dödar och det inlägget är nog mer relaterat till löpning.