Det som inte dödar mig gör mig starkare, sa den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Det låter som ett bra måtto att leva efter, särskilt om man gillar att plåga sig i skid- och löparspår. Nu finns det också starka vetenskapliga bevis för att det faktiskt förhåller sig så. I en ny omfattande studie, "Whatever Does Not Kill Us: Cumulative Lifetime Adversity, Vulnerability and Resilience", har man funnit att svårigheter i livet gör människor mer motståndskraftiga. Studien publiceras i kommande numret av Journal of Personality and Social Psychology, men finns redan nu tillgänglig på American Psychological Associations hemsida.
Det är en ganska vanlig uppfattning att negativa upplevelser ger ogynnsamma effekter på psykisk hälsa och välbefinnande, så att antalet motgångar i livet speglar hur dåligt man mår. Men i den här studien, som omfattade 2398 människor, fann man dock att de som upplevt negativa händelser hade bättre psykisk hälsa och upplevde större välbefinnande än människor som inte drabbats av motgångar i lika hög grad.
En av studiens författare, Mark Seery, docent i psykologi vid University at Buffalo, säger:
"Our findings revealed that a history of some lifetime adversity - relative to both no adversity or high adversity - predicted lower global distress, lower functional impairment, lower PTS symptoms and higher life satisfaction."
Learing by doing
Studien fastställer inga orsakssamband, men den visar att motgångar och problem i lagom mängd utvecklar individens motståndskraft. Vårt psyke - hjärnan - liknar därmed immunförsvar och muskler, det blir starkare ju mer stress man utsätter det för, men det ska vara stress som man kan hantera och ju mer stress man utsätts för desto bättre hanterar man stress. Hjärnan lär sig stresshantering genom erfarenhet.
"...there is reason to believe that other relatively mundane experiences should also contribute to resilience. This suggests that carefully designed psychotherapeutic interventions may be able to do so, as well…"
Jag tänker på förra veckan föreläsning med Tina Thörner och hur varje nedgång tycktes stärka henne. Lite lagom stress gör oss förmodligen starkare och mer motståndskraftiga, förutsett att man är stark nog att klara stressen. Det tycker jag att jag märker i livet omkring mig. Att klara sig igenom en stressfull händelse ger självförtroende och självkänsla, man vet att man klarar problem. Möter man aldrig stress, om man glider som ett curlingklot genom livet, då slår man hårt i väggen när man möter den.
Curlingföräldrar
Jag läste en bok för några år sedan som bland annat tog upp vårt överdrivna sätt att skydda våra barn mot all form av stress. Välmenande föräldrar följer med barnen överallt och en del följer dem t o m till arbetsintervjuer (!). Ett sådant curlingbarn får det svårt, det kanske hamnar på psyket när pojk- eller flickvännen gör slut, som någon psykolog skrev.
Berglin gör som vanligt en träffsäker analys:)
 |
| Från svd.se |
Det gäller att släppa taget. Kahlil Gibran skrev klokt:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger
älskar Han också den båge som är stadig."
Det gäller att vara en stark och stadig båge och våga släppa pilen när det är dags... I morgon kommer del 2 om det som inte dödar och det inlägget är nog mer relaterat till löpning.
