Visar inlägg med etikett myter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett myter. Visa alla inlägg

måndag 1 juli 2024

Fyra myter om periodisk fasta

För ungefär tio år sedan slog periodisk fasta igenom hos den breda allmänheten. Sedan dess har en stor mängd forskning visat att periodisk fasta också är säkert. Trots det sprids flera myter om fasta av läkare, journalister och allmänhet: att fasta kan leda till förlust av muskelmassa, orsaka ätstörningar, dålig kosthållning eller påverka hormonbalans.

I en ny artikel i Nature Reviews Endocrinology går forskare vid University of Illinois Chicago igenom dessa myter och använder kliniska studier för att motbevisa dem.

"There is a lot of misinformation out there. However, those ideas are not based on science; they're just based on personal opinion”, säger huvudförfattaren Krista Varady, professor i kinesiologi och nutrition vid UIC i ett pressmeddelande.

Myt 1: Periodisk fasta leder till försämrad kost

Forskarna pekar på studier som visar att intaget av socker, mättat fett, kolesterol, fibrer, natrium och koffein inte förändras av periodisk fasta.

Fördelningen kolhydrater, protein och fett förändras inte heller.

Myt 2: Periodisk fasta orsakar ätstörningar

Ingen av studierna visar att fasta fick deltagarna att utveckla en ätstörning.

Men alla studier sållade bort deltagare med en historia av ätstörningar, och därför säger forskarna att de med en historia av ätstörningar och överviktiga ungdomar - som är en grupp med hög risk att utveckla ätstörningar - inte bör börja med periodisk fasta.

Myt 3: Periodisk fasta leder till förlust av muskelmassa

Människor förlorar muskelmassa oavsett diet om de går ner i vikt. Dessutom kan denna minskning motverkas av ökat proteinintag.

Myt 4: Periodisk fasta påverkar könshormonerna

Varken östrogen, testosteron eller andra relaterade hormoner påverkas av periodisk fasta, säger forskarna.


Så med vissa reservationer kan man lugnt fortsätta att fasta periodiskt. Själv fastar jag mellan 12-14 timmar varje dag sedan minst tio år. Det är inget jag tänker på och ibland blir det kortare eller längre.

tisdag 14 december 2021

Runners World - No effort - no gain

Det är bra att gå, men du måste inte gå 10 000 steg varje dag. Det måste inte göra ont för att du ska bli bättre. Det finns många myter och påståenden om träning och hälsa. Det påstås att du ska göra det ena, äta det andra och undvika det tredje, men i själva verket handlar det om att du måste anstränga dig: No effort – no gain.
Foto: Mark McGregor / Unsplash

No pain – no gain

Smärta är kroppens signal att något är fel. Det är viktigt att lyssna på kroppen. Det är förmodligen bra att träna hårt ibland, men det bör inte göra ont. Om du bara tränar stenhårt kommer du att tappa lusten och/eller bli skadad. Dessutom kommer du att tappa effektivitet eftersom de lugna passen förbättrar kroppens energianvändning. Träning är ...

Läs fortsättningen här.


söndag 27 december 2020

Myten om reptilhjärnan

Du har säkert hört eller läst om hur människans primitiva reptilhjärna ödelägger liv, politik och företag, och att frontalloben håller koll på din djuriska, limbiska hjärna. Vad du kanske inte vet är att dessa påståenden - som upprepas i populärvetenskap och media - bygger på en felaktig teori från 1950-talet av Paul MacLean. Teorin går under namnet den treeniga hjärnan (triune brain). Dess teoretiska rötter går dock mer än 2000 år tillbaka. Det låter bra med flera hjärnor och vi känner igen oss, men teorin falsifierades i slutet av 1900-talet. Vi har inte tre olika hjärnor - vi har en hjärna.

Föreställningen att din hjärna består av flera hjärnor som lagrats på varandra, går tillbaka till Platons idé att människan styrs av tre krafter: instinkter, känslor och rationellt förnuft. I dialogen Faidros, som skrevs 400 f Kr, liknar Platon människan vid en hästförare som tyglar sina hästar. Den rättrådiga människan är kontrollerad och rationell, medan hästarna följer instinkter och känslor.

Kusken (Logik) styr hästarna Spirit och Aptit. Om Platons syn på själen.

Under medeltiden nästlade sig Platons metafor (eller mem) in sig i den västerländska idéhistorien. På 1950-talet blev metaforen vetenskap: I begynnelsen handlade livet om fortplantning, mat och kamp. Det var reptilernas tid. Sedan utvecklades däggdjur, och med dem ett känslomässigt system - det limbiska - som reptiler saknade. Till sist kröntes skapelsen med ett tunt lager nervceller, neocortex. Det var slutet på evolutionen.

På 1990-talet trängde forskare djupare in i hjärnan. Man upptäckte att nervceller har samma genetiska ursprung; att fåglar och fiskar har neocortex (som ibland kallas för isocortex istället för det felaktiga prefixet neo-.); att reptiler har motsvarigheter till det limbiska systemet. 

Paul D MacLeans treeniga hjärna. Ödlan finns inom oss som ett fossil och när vi är stressade tar ödlan över, sägs det. Platons kusk tappar kontrollen över tyglarna.

Nya jämförelser mellan reptiler, råttor och människor visar att det inte går att betrakta reptilhjärnan som en distinkt enhet, skild från det limbiska systemet och neocortex. Eftersom reptiler har primitiva versioner av ”högre” hjärnområden, är den treeniga hjärnan falsifierad. Den så kallade limbiska hjärnan utvecklades inte från grunden som ett lager utanpå reptilhjärnan, utan utvidgades helt enkelt från mindre och inte lika väldefinierade reptilhjärnor.

Hjärnor blir inte större genom att evolutionen lägger på nya funktioner som ibland kommer i konflikt med varandra. Hjärnor liknar snarare multinationella företag - de växer, divergerar och omorganiseras. När miljön förändras ökar sannolikheten att vissa delar av hjärnan utvecklas mer. På så sätt skapas nya arter. Din hjärna har exempelvis fyra hjärnregioner i den primära somatosensoriska barken för att känna av kroppsrörelser och beröring. Råttor har bara en hjärnregion som utför samma uppgifter. Det betyder inte att råttor saknar tre hjärnregioner. De tre nya regionerna har nyligen utvecklats hos människor. De har nya, specifikt mänskliga funktioner. Det är i stort sett samma gener. 

Den gemensamma förfadern till både människor och råttor, som levde för cirka sextio miljoner år sedan, hade förmodligen en enda hjärnregion som utförde de funktioner som människor nu behöver fyra regioner för. Den enskilda regionen utvidgades och delades sedan upp i olika ansvarsområden när våra förfäder utvecklade större hjärnor och kroppar. Hjärnan divergerade och integrerade, vilket skapade en mer komplex hjärna som kunde kontrollera en större och mer komplex kropp.

Mänskliga hjärnor utvecklade alltså inte extra delar för känslor och rationalitet. Våra hjärnor utvecklas precis som reptiler och däggdjur. Vi följer samma plan som fåglar och hundar - förmodligen även samma som rundmaskar - från tidpunkten när embryon utvecklar nervceller till dess hjärnan är färdig.

Hjärnan har utvecklats genom att gamla delar modifierats, inte genom att nya lager lagts på gamla lager. Källa: Understanding Vertebrate Brain Evolution. Bilden färglagd av Arseny Khakhalin.

Varför ser hjärnor så annorlunda ut? Jo, tillverkningsprocessen följer bestämda stadier, och varje stadium varar under olika tid för olika arter. Till exempel produceras nervceller för hjärnbark hos människor under mycket längre tid än hos råttor, som i sin tur producerar hjärnbark längre tid jämfört med ödlor. Det ger en stor hjärnbark hos människor, en liten hjärnbark hos råttor och en näst intill obefintlig hjärnbark hos ödlor. Om ett ödleembryo däremot tillbringade samma tid som ett människoembryo i detta stadium skulle ödlan få en likartad hjärnbark.

Alla däggdjur har en relativt stor hjärnbark. Människans hjärnbark är en förstorad version av mindre apors hjärnor. Den är också en förminskad version av hjärnbarken hos elefanter och valar. Om en aphjärna kunde växa till mänsklig storlek, skulle hjärnbarken ha samma storlek som vår. Storleken på hjärnbarken är därför inte ny. Storleken säger inte heller något om hur rationell en art är. Olika arters hjärnor är inte bättre eller sämre, de är anpassade till sin miljö och de gör allt de kan för att överleva.

onsdag 2 september 2020

Runners World - Fem påståenden om hälsa och löpning

Det finns ett antal påståenden om hälsa och träning som tycks leva sitt eget liv. De kopieras, sprids och överlever, trots att de har svagt stöd i vetenskapen. Här är fem av dem:

Drick vatten före löpning

Drick hellre före än efter, för sedan är det för sent, sägs det. Men stämmer det verkligen? För det första är det dina celler som behöver vatten. Hur mycket vatten de behöver avgörs av saltbalansen mellan cellens in- och utsida. När de kommer ur jämvikt meddelar cellerna det till hjärnan och du blir törstig. Din hjärna känner alltså av cellernas behov av vatten och du upplever törst om det behövs vatten. Om du inte är törstig är det alltså en dålig idé att dricka vatten.

Foto: dylan nolte / Unsplash

För det andra presterar du sämre om du dricker före törst. Du måste ...

Läs fortsättningen här.



söndag 10 november 2019

Fakta om mjölksyra och laktat

Varje syra har en bas. En bas är ett ämne som kan ta upp en vätejon (H+, alltså en vätejon som tappat sin negativa elektron). Ett exempel på en bas är ammoniak (NH3). När ammoniak hälls i vatten, reagerar ammoniakmolekylerna med vattnet och tar en vätejon/proton från en vattenmolekyl H2O och kvar av vattenmolekylen blir då en hydroxidjon (OH-). En syra är ett ämne som tvärtom avger en vätejon.

Hur sur eller basisk en lösning är mäts med pH-värde. Rent vatten är neutralt - en vattenmolekyl (H2O) kan delas i en hydroxidjon och en vätejon (OH- och H+). Vatten går jämnt upp eftersom OH- + H+ = H2O. När det finns fler vätejoner i vattnet är det surt (H3O+) och när det finns fler hydroxidjoner är vattnet basiskt. Syror och baser existerar ofta tillsammans och kan förändras fram och tillbaka mellan varandra. När pH sjunker, betyder det alltså att fler basiska molekyler omvandlats till syramolekyler. Den kritiska punkten är när det finns 50 procent av både bas- och syramolekyler.


Laktat är mjölksyrans bas, det vill säga laktat saknar en vätejon. För mjölksyra ligger den kritiska punkten vid ett pH på 3,86 (mycket surt alltså, nästan som magsyra). Det är långt under blodets pH-värde som är 7,4. Det är därför vi inte kan ha mjölksyra i blodet när vi springer. Större delen av mjölksyran i blodet skulle tappa en vätejon och bli laktat. Under intensiv träning kan pH sjunka ner mot 6 och då finns det fortfarande 100 molekyler laktat på varje molekyl mjölksyra. Mjölksyran är en myt.

Men varför sjunker pH-värdet? När cellerna skapar energi splittras ATP och denna process frigör vätejoner. Det är troligen de vätejonerna som sänker pH-värdet. Det har inget direkt samband med mjölksyra. Men eftersom vätejoner och laktat uppträder tillsammans och lämnar cellen med samma transportör, trodde man tidigare att laktat var mjölksyra. När du mäter hur mycket laktat du har i blodet, mäter du alltså egentligen indirekt mängden vätejoner.

Muskler behöver energi i form av ATP. Mängden ATP i en kropp är runt 250 gram, men under t. ex. ett ultralopp förbrukas hundratals kilo ATP. Detta är möjligt genom att ATP återanvänds.




Mjölksyra till vänster och laktat till höger. De blandas ofta samman. Skillnaden är vätejonen/protonen (H+).

När du börjar springa skapas ATP av kreatinfosfat. Efter 5-10 sekunder används kolhydrater i form av glukos och glykogen för att tillverka ATP. Denna process kallas glykolys. Slutprodukterna från denna reaktionsväg är pyruvat, ATP och NADH. Pyruvat går vidare till citronsyracykeln, som skapar ytterligare ATP och NADH. Denna reaktion är kopplad till elektrontransportkedjan. I elektrontransportkedjan skapar elströmmen från NADH större delen av kroppens ATP och dessutom återskapas NAD+ från NADH.

Laktat är en resurs

Vid hård löpning samlas det upp mycket pyruvat i muskelcellerna, eftersom mitokondrierna inte hinner förbränna dem. Därmed blir det till slut brist på NAD+, som är nödvändigt för glykolys. Det är då som laktat träder in som räddare. Enzymer fäster en vätejon på pyruvat och förvandlar den till laktat. Denna process både regenererar NAD+ och tar upp sura vätejoner, vilket gör att glykolysen kan fortsätta och du kan fortsätta springa.

Muskler blir inte sura pga att det frigörs vätejoner i glykolys. Det är bara att räkna dem i tabellen längre ner. Det frigörs fyra i de första stegen, men i slutat av kedjan konsumerar två pyruvatkinas varsin vätejon samtidigt som ATP och pyruvat skapas. I nästa steg binds en vätejon till varje pyruvat, vilket ger laktat (pyruvat+vätejon=laktat). Laktat är alltså en buffer. Laktat minskar surheten. Därmed är nettot noll.

Pyruvatkinas förbrukar vätejon/proton (H), skapar ATP och pyruvat. Bild: enzymsidan

Glukos som kommer från glykogen (längst till höger i tabellen nedan) passerar inte genom första steget hexokinas (som dessutom kräver en ATP) och därmed frigörs bara tre vätejoner. Nettot är därmed en vätejon mindre, dvs en basisk reaktion. De som tror att glykolys (anaerob) leder till sura muskler bör kolla detta flöde igen.

Nettoproduktion av protoner/vätejoner i glykolys.
Källa: Robert Robergs studie som avslutade debatten om mjölksyra. (Enkel genomgång).

De sura vätejonerna skapas troligvis vid hydrolys av ATP. De kan bidra till en brännande känsla, men frågan är om du upplever en brännande känsla för att det pratas så mycket om hur mjölksyra bränner köttet från benen. Dina upplevelser formas i hjärnan som baserar sina prognoser - som är din upplevelse - på kända kategorier. I en andra kulturer kanske trötthet beskrivs med andra begrepp.

Om du fortsätter springa fort ackumuleras laktat. Det som inte blir till pyruvat igen skickas vidare till levern, som bygger om laktat till ny glukos som sedan skickas tillbaka till musklerna. En del laktat fraktas också via ett nätverk av kanaler över till andra muskelceller som kan använda laktat för att snabbt bilda energi i sina mitokondrier, eller bygga upp ett lager av glykogen för framtiden. Det är ett system som gjort för löpare.

När laktat lämnar muskelcellen följer även vätejoner med, och de sura vätejonerna tas om hand av blodets buffertsystem i form av bikarbonat. Denna reaktion bildar i slutändan vatten och koldioxid. Om du inte andas ut koldioxiden tillräckligt snabbt, omvandlas koldioxid tillbaka till vätejoner och bikarbonat och då sjunker pH-värdet. Men det beror inte på att du håller på att koka sönder i mjölksyra.

fredag 26 juli 2019

Mjölksyraförgiftning

I flera tidningar kunde man läsa att Sarah Sjöström drabbades av mjölksyraförgiftning under VM. Ett annan namn för det är Laktatacidos. Det är en mycket sällsynt och allvarlig metabolisk komplikation som uppträder vid akut försämring av njurfunktionen, hjärt-lungsjukdom eller blodförgiftning. Under senare år har ett antal diabetiker drabbats av allvarlig laktatacidos som en följd av medicinen metformin. Däremot verkar det extremt sällsynt att idrottare drabbas. Dessutom är inte mjölksyreförgiftning en följd av frätande mjölksyra, utan av en överproduktion av vätejoner. På den engelska Wikipedia-sidan står det om lactic acidosis:

”The excess hydrogen cations produced during lactic acidosis are widely believed to actually derive from production of lactic acid. This is incorrect, as cells do not produce lactic acid; pyruvate is converted directly into lactate, the anionic form of lactic acid …”

Cellerna skapar laktat, inte mjölksyra. Laktat är ett bränsle som används av muskler, hjärta och hjärna. Jag skrev om myten om mjölksyra redan 2011, men myten lever vidare … 


Mjölksyra och laktat

Mjölksyra i hjärnan

De senaste åren har man lärt sig mycket om hur laktat fraktas runt i kroppen. Mest spännande är hur hjärnan - som ju drar hela kroppens energiförbrukning - använder laktat. Hjärnan är självisk. Under extrema situationer som svält tappar alla organ omkring 40 procent av sin vikt, men hjärnan är intakt in i det sista. Den ser till att den får energi från kroppen. Om det inte finns energi i kroppen ser den till att kroppen hämtar energi från närmiljön - du går till kylskåpet. Om det inte finns mat i kylskåpet, måste kroppen ut på jakt efter ny mat till närmiljön. Hjärnan drar energi ur kroppen, som drar energi från närmiljön som drar energi från den omgivande miljön.

Hjärnans drivs av glukos, men det finns inget lager med glukos i hjärnan. Däremot kan kroppen lagra glukos i levern - ett lager som i huvudsak används av hjärnan. Men hjärnan tycks föredra laktat framför glukos. Enligt en ny hypotes - kallad astrocyte lactate shuttle - använder hjärnan laktat som ett eget energilager.

Detta laktatlager fungerar så här: glukos fraktas med blodet till hjärnan där det tar sig in i en gliacell (astrocyt). Gliaceller är hjälpceller som finns i hjärnan tillsammans med nervceller. I gliacellen genomgår glukosmolekylen glykolys och den splittras till två pyruvatmolekyler. Om gliacellen behöver energi skickas 
pyruvatmolekylerna vidare till en mitokondrie och citronsyracykeln. Om gliacellen inte behöver energi kopplas en vätejon till pyruvat. Det är laktat. Laktat är pyruvat plus en vätejon. 

Astrocyte lactate shuttle.

När gliacellen "bestämt sig" för att skapa laktat fraktas detta laktat från gliacellen till en näraliggande nervcell. Det är nervceller som du både tänker och springer med. I nervcellen reduceras laktat återigen till pyruvat för förbränning i en mitokondrie. Pyruvat oxideras först till acetyl-CoA och sedan till citronsyra i citronsyracykelns första steg. Sedan är det nervcellen som måste fatta ett beslut. Om nervcellen behöver energi fortsätter citronsyracykeln att snurra och skapa ATP, men om nervcellen redan har tillräckligt med energi lämnar citronsyran mitokondrien. Den återgår till att bli acetyl-CoA som i sin tur katalyseras till malonyl-CoA som i sin tur är en byggstenen för fettsyror. 

Glukos som inte behövs just nu blir alltså fettsyror via laktat. Dessa fettsyror transporteras tillbaka till gliacellen där de lagras i fettdroppar. Nervceller kan inte innehålla fettdroppar, men gliacellerna har plats för ett lager med fett. Dessa fettdroppar kan sedan snabbt omvandlas till laktat, fraktas tillbaka till nervcellen och användas när hjärnan behöver energi för att tänka eller springa efter mat.

tisdag 16 juli 2019

Sockerkick eller sockerkoma?


Du blir inte hyperaktiv av socker. Det är en myt. Det är snarare tvärtom. Du hamnar i koma. Däremot ökar risken för fetma.

Redan 1982 meddelade National Institute of Health att det inte fanns någon vetenskaplig koppling mellan socker och hyperaktivitet. Föräldrar som trodde de gav barnen socker rapporterade att barnen blev lika hyperaktiva som föräldrar som verkligen gav socker. Allt satt i huvudet. Kroppen är bra på att reglera blodsockret.

Sockerkicken är alltså en myt. I stället för att få energi, tyder den senaste forskningen på att socker leder till sockerkoma, det vill säga trötthet och brist på engagemang. 


Photo by Patrick Fore on Unsplash

I en ny studie - som publicerades i juni i tidskriften Neuroscience and Biobehavioral Reviews - gjordes en meta-analys av 31 publicerade studier om socker och beteende. Metastudien omfattade nästan 1300 personer. Forskarna fann att sockerkonsumtionen inte har någon inverkan på hur människor agerar och känner. Folk blev varken piggare, smartare eller presterade bättre i sport.

Sockerkoma

Snarare var det så att socker ökar tröttheten jämfört med placebo. Intag av socker minskar uppmärksamheten inom 60 minuter och ökar känslan av trötthet efter 30 minuter. En läsk eller en kexchoklad hjälper alltså inte mot eftermiddagskoma. Snarare fördjupar du din koma.

”The idea that sugar can improve mood has been widely influential in popular culture”, säger huvudförfattaren Konstantinos Mantantzis, psykolog vid Humboldt University of Berlin. ”… so much so that people all over the world consume sugary drinks to become more alert or combat fatigue. Our findings very clearly indicate that such claims are not substantiated - if anything, sugar will probably make you feel worse.” 


Sockerkickens historia

Var kommer idén om en sockerkick ifrån? Jo, under första världskriget fick tyska soldater godis och kakor för att prestera bättre. Amerikanska soldater tog efter och vanan kom till USA. Efter andra världskriget exploderade myten om sockrets magiska krafter. Det dröjde till 1982 innan forskare avlivade myten, men då var det försent. Sockerkicken är en del av populärkulturen. Det är en myt som tycks stämma - barn som får socker blir ju väldigt uppspelta. Men det handlar mer om ett sammanhang där sockret spelar roll som belöning. 

Socker ger cellerna energi, men inte en energikick. Socker påverkar inte beteende, men midjemåttet. Vill du bli pigg fungerar kaffe bättre.



måndag 17 juni 2019

Hjärnfysikbloggen - Myten om 10 000 steg

Det finns många regler, måsten och sanningar. Det sägs att du ska träna i 10 000 timmar för att bli expert, att du tappar prestation om du förlorar 2 procent vätska, att du måste gå 10 000 steg varje dag. Men det finns ingen vetenskap som stöder dessa påståenden. Det är myter.

Du blir inte bäst genom att träna 10 000 timmar, du blir bäst genom att träna många timmar på ett genomtänkt sätt. Du presterar inte sämre när du förlorat 2 procent vätska, du tappar prestationsförmåga när du upplever ökad ansträngning på grund av törs. Du blir inte frisk av att gå 10 000 steg, du blir friskare av att gå.



10 000 steg - en japansk uppfinning

Alla känner till regeln om att gå 10 000 steg per dag. Den finns inprogrammerad i appar och fitnessband. Det är ett vanligt mål. Men det är ett mål som ofta försvårar vägen till hälsa för de mest behövande. Dessutom bygger regeln inte på vetenskap, utan på en reklamkampanj från 1965.




När I-Min Lee, professor i epidemiologi vid Harvard University Chan School of Public Health och huvudförfattare till en ny studie som publicerades i veckan, började titta på 10 000-stegregeln för att se var den kom från, upptäckte hon att det handlade om japanska tecken. Det var i samband med att ett japanskt företag började sälja stegräknare efter OS i Tokyo 1964. De namngav stegräknaren till 10 000 steg, eftersom tecknet för 10 000 steg ser ut som en gående man.

Det var världens första stegräknare och de som är först påverkar framtiden (ungefär som den första pulsklockan kom att bestämma maxpuls till 220-ålder för framtida pulsklockor, vilket var den enda formel som fanns på 1970-talet och som ...



torsdag 24 januari 2019

Förkylningsmyter

Just nu är var och varannan förkyld på jobbet. Jag håller avstånd. Jag tvättar händerna. Jag håller händerna borta från ansiktet. Det är det enda som hjälper. Men förr eller senare blir jag förkyld. Då ser jag det som en investering. Jag får tillfälle att vila mig och nästa gång har jag antikroppar mot just den varianten av förkylningsvirus. Tyvärr finns det 2-300 olika varianter, och det är nog bara erfaren dagispersonal som har antikroppar mot allt.

I en ny studie, gjord av C.S. Mott Children's Hospital National Poll on Children's Health at the University of Michigan, visade det sig att en majoritet av alla föräldrar gav felaktiga råd till sina barn om hur de skulle bete sig för att hålla virus borta. Det var myter som att inte gå ut med vått hår, att äta c-vitamin, att stanna inne.



Allt var inte nattsvart. Nästan alla föräldrar uppmuntrade barnen att tvätta händerna ofta, att inte ha händerna i ansiktet och att inte dela saker och muggar med förkylda barn.

Men faktum kvarstår att 51 procent av föräldrarna gav barn vitamintillskott, fast det saknas vetenskapliga bevis för att det hjälper. Dessutom försökte 70 procent av föräldrarna skydda sitt barn från förkylning genom att varna för kyla och få barnen att stanna inomhus.

Förkylning orsakas av virus och sprids nästan alltid från person till person. Virus alstras inte av kyla. Men folkmedicin mot förkylning uppstod innan man kände till virus. Denna folkmedicin har överförts från generation till generation. Det kommer det fortsätta göra. Det hör jag när jag lyssnar på en ny generation av föräldrar. Jag tror inte det här blogginlägget ändrar på det.




lördag 16 september 2017

En kraftfull pose hjälper inte

Föreställningen att en "power pose" kan förbättra ditt liv blev mycket populärt för några år sedan i samband med en Ted-föreläsning. Föreläsningen hölls av Amy Cuddy och byggde på hennes egen publicerade forskning. Den har nu setts av över 43 miljoner. Förra året kom hennes bok Närvara - stärk kroppen med kroppens hjälp, på svenska.

Amy Cuddy på TED.

Vi tror gärna att publicerade studier är sanningen. Det är de inte. Det finns många publicerade studier som tänjer på den s k sanningen. Dessutom är det svårt att motstå en expert som föreläser. En studie från 2009 visade att du stänger av en del av hjärnan när du lyssnar på en expert. Vidare är det lättare för roliga studier med förföriska påståenden att slå sig genom mediebruset, än trista falsifieringar av samma påståenden.

I föreläsningen påstår Cuddy att en kraftfull pose med benen brett isäg och händer i sidan i två minuter påverkar dina hormonnivåer och din prestation. Du förvandlas från en ängslig stackare till en framgångsrik superman eller mirakelkvinna. Du är ditt kroppspråk. Det påståendet har falsifierats gång på gång, men tidningar, sociala media och TV fortsätter att berätta den spännande historien om kraftfulla poser.


I en ny och mycket omfattande studie från Michigan State University falsifieras återigen Cuddys påståenden. Frågan är om studien knuffar ner henne från topplistan på TedTalks?

"This new evidence joins an existing body of research questioning the claim by power pose advocates that making your body more physically expansive -- such as standing with your legs spread and your hands on your hips -- can actually make you more likely to succeed in life”,
säger Joseph Cesario, professor i psykologi vid Michigan State University.

I tidskriften Comprehensive Results in Social Psychology har Cesario m fl sammanställt sju studier som alla försökt replikera Cuddys studie utan att lyckas med det. Ingen av studierna visade positiva effekter. En kraftfull pose påverkar t ex inte hur du presterar på en arbetsintervju. Det hjälper inte att sätta händerna bakom huvudet eller stå med benen brett isär. Studierna granskades dessutom av professor Dana Carney, som var medförfattare till Cuddys studie från 2010. Carney skrev nyligen att hon inte längre “... believe that ‘power pose’ effects are real”.  Hon erkänner också att man gjorde metodologiska misstag som p-hacking.


Dessutom publicerades fyra nya studier som testade huruvida en kraftfull pose påverkar hur du lyckas i förhandlingar. Det gjorde de inte. Hur du sitter och hur du står påverkar inte hur det går.

"There is currently little reason to continue to strongly believe that holding these expansive poses will meaningfully affect people's lives, especially the lives of the low-status or powerless people."

I sin Ted-föreläsning säger Cuddy att du bara behöver din kropp och två minuter för att förändra ditt liv. Det låter bra. Fantastiskt bra. För bra. Kan det vara sant? Om det låter för bra för att vara sant, är det sällan sant.

De kraftfulla poserna kommer att överleva den här studien (och man blir ju gladare om man sätter en penna mellan läpparna, men det är ingen power pose). En del ser det som fakta. De kraftfulla poserna sprider sig och delar sig på sociala media. Myten får eget liv, precis som påståendet att du ska dricka 8 glas vatten eller att du bara använder tio procent av din hjärna.


lördag 12 augusti 2017

Neuromyter och lärstilar

I en ny studie har en grupp amerikanska forskare tagit reda på hur lärare, allmänhet och studenter som har gått neurovetenskapliga utbildningar ser på olika neuromyter. Neuromyter är vanliga missuppfattningar om hjärnforskning, varav många avser lärande. Forskarna fann att det är vanligt att tro på dessa neuromyter och att utbildning i neurovetenskap till viss del bidrog till att minska dessa felaktiga föreställningar.

Men spelar det någon roll om människor tror på neuromyter? Ja, inte minst när det handlar om utbildning och lärare. Om man t ex tror att alla barn som har dyslexi läser bokstäver baklänges, vilket 59 procent av alla lärare i studien trodde, påverkar det såklart kvaliteten på den hjälp barnet får.


En av forskarna bakom studien, Kelly Macdonald vid University of Houston, hade tidigare jobbat som lärare och stötte på många neuromyter under sin lärarutbildning. För att ta reda på hur dessa neuromyter levde ute i samhället, gjorde hon tillsammans med andra forskare en onlineundersökning där lärare fick svara sant eller falskt om en rad påstående om vanliga neuromyter. De testade också allmänheten och personer som hade studerat neurovetenskap, för att se om kunskap om hjärnan påverkar tron på neuromyter.

Studien visade att tron på neuromyter är utbredd, men att utbildning och särskilt neurovetenskap, minskar tron på myter. Allmänheten trodde på 68 % av neuromyterna, lärarna på 56 % och av de som studerat neurovetenskap trodde 46 % på neuromyter.

De neuromyter som flest trodde på var:
  • Myten om lärstilar, att individer lär sig bättre när de får information i sin föredragna inlärningsstil (taktil, auditiv eller visuell). 
  • Mozart-effekten (att klassisk musik främjar inlärning). 
  • Att dyslexiska barn ser bostäver baklänges. 
  • Att vi använder 10 % av hjärnan
  • Hur socker påverkar uppmärksamhet. 
  • Att vi antingen använder den högra eller den vänstra hjärnhalvan

Vad kan man göra åt detta? Enligt lärare i min omgivning lär man (åtminstone för några år sedan)ut lärstilar på lärarhögskolorna. Det är där man måste börja. Ut med myterna, in med den beprövade vetenskapen. Varför har t ex myten om lärstilar ett sådant grepp om lärarna? Det vimlar av kurser och jag har själv blivit klassificerad på en kurs. Som tur var brydde jag mig inte om den diagnosen, men många barn får en etikett och tror att de lär sig bäst genom att lyssna eller genom att se. Kanske känns det bra att klassificera och att bli klassificerad? Lärstilar skapar ordning i kaos. Men det är en inbillad ordning. Det vetenskapliga stöder obefintligt.

Ut med lärstilar och in med hjärnorna
I ett upprop i The Guardian i våras uppmanade 30 framstående hjärnforskare och psykologer skolorna att kasta ut lärstilar. De skriver att lärstilar är ineffektivt, ett slöseri med resurser och eventuellt skadliga eftersom det kan påverka elevernas utveckling. Myten om olika lärstilar skadar särskilt lågpresterande elever. De får en etikett som förstärker deras identitet och de missar därmed den variation som kanske krävs för att de ska utvecklas.

Jag lär mig en del saker genom att läsa böcker, andra saker genom att göra, prata och höra. Ju fler sinnen, desto bättre knyts kunskapen samman. Lärstilar främjar ett statiskt tänkesätt, men nu vet vi hur viktigt det är med ett dynamiskt tänkesätt. Hur vi ser på oss själva och vår förmåga, påverkar hur vi lyckas i livet. 

torsdag 18 december 2014

Man andas ut fett

I en ny studie som publicerades i British Medical Journal i veckan påstår författarna att de presenterar … a novel calculation to show how we “lose weight”. Särskilt nytt tror jag dock inte det är. Alla fakta finns för den som bryr sig om att leta. Lagen om massans bevarande och de biokemiska processer som beskriver hur kroppen förbränner fett, finns beskrivna på olika nätforum och i böcker om biokemi och fysik. Jag skrev själv om hur fett lämnade kroppen som koldioxid och vatten för ett år sedan (och i ett annat inlägg för 4 år sedan). Däremot tycks det vara den första studien som redogör för detta faktum och som ställer upp otvetydiga beräkningar.

Studiens namn är When you lose weight, where does the fat go? Deras slutsats är att: Most of the mass is breathed out as carbon dioxide. Our calculations show that the lungs are the primary excretory organ for fat. Losing weight requires unlocking the carbon stored in fat cells, thus reinforcing that often heard refrain of “eat less, move more.” Jag kan bara hålla med. För att gå ner i vikt måste man göra sig av med fler kolatomer än man stoppar i sig och man gör sig av med dem genom att andas ut dem. Det är rätt självklart, när man tänker efter hur kroppen förbränner fett och socker.
De flesta har mycket vaga kunskaper om grundläggande fysik och biokemi.
I mitt inlägg om vart fettet tar vägen skrev jag att så gott som ingen vet hur fettet lämnar kroppen, att de flesta tror att fett försvinner som energi och värme. Studien bekräftar min gissning. Mer än hälften av alla familjeläkare, personliga tränare och dietister tror att fettet lämnar kroppen som energi och värme (se bild ovan). Resten tror att man tappar ut fettet i toaletten eller att fett blir muskler eller något helt annat. Bara en handfull dietister gissade korrekt att fettet andades ut som koldioxid och vatten.

Jag kanske var först med att skriva det på en blogg, men jag var knappast först med att göra beräkningarna och dra slutsatserna. Fysiker och biokemister skulle komma till samma slutsats, men de skriver mer på olika nätforum än på bloggar. Nu finns det i alla fall en studie publicerad i British Medical Journal. Det ger vetenskaplig tyngd, en faktaspäckad murbräcka som bryter in bland kostbloggar och dogmatiska dieter. Motståndet mot kunskap är kompakt, kanske för att fakta motsäger naiva påståenden om att man kan tappa flera kilon i veckan, vilket både strider mot sunt förnuft och naturlagarna. Man kan tappa vatten, men inte fett. Fettet måste förbrännas och det kräver arbete och i slutändan måste man andas ut fettet. Pust och stön, inget är gratis i universum.

Fett + syre som man andas in ger koldioxid och vatten.
Vetenskap och anarki
Bland hälsoprofeter och dietförespråkare råder en slags anarki. Det finns massor av hypoteser, men de ses mer som sanningar än som gissningar och tillfälliga hypoteser. För många år sedan läste jag några extra kurser i vetenskapsteori för jag ville veta hur man får kunskap om saker och ting. Det borde alla som gör påståenden om kost och hälsa göra, för det handlar också om påståenden om verkligheten. Först fastnade jag för Paul Feyerabends metod. Den var anarkistisk och kul. Feyerabends bok hette Against method. Hans ideologiska motståndare var Karl Popper som var lite stel och tråkig. När kursen var slut var jag dock övertygad om Poppers metod. Det behövs en metod, annars kan man inte avgöra vilken teori som är bäst. Annars blir det den starkastes rätt. Hypoteser är gissningar om verkligheten, inte absoluta sanningar. Sanningen är något människan strävar efter. Vetenskapen röjer undan felaktigheter genom gissningar, experiment och observationer. Teorier som inte kan falsifieras är metafysik och kvasivetenskap. Ibland kan jag tycka att bloggosfären befinner sig utanför fysikens lagar varifrån hälsokometer kastar sig in i vardagen, lyser spektakulärt en kort stund för att sedan falna och slockna. En del kommer tillbaka med jämna mellanrum. Andra når jordytan och kraschar i mötet mot den sublunära verkligheten.

Man kan säga att Popper härskar inom naturvetenskaperna, medan Feyerabend härskar inom bloggosfären. Anything goes, så länge man kan tala för sin sak och försvara sig ad-hoc, är regeln. Man bortser från eller misstänkliggör studier som motsäger favorithypotesen och lyfter fram de som bekräftar favorithypotesen. Syftet är att vinna. Det handlar om bekräftelse, pengar och ära, inte om nyfikenhet och kunskap. Det är tröttsamt och genomskinligt. Jag föredrar fakta, vetenskap och metod. På sikt är det ett vinnande recept.

måndag 31 mars 2014

Fyra hälsomyter

Under de snart fyra år som jag bloggat har jag försökt spräcka hål på några myter. Men det är nästan omöjligt. Myter lever sitt eget liv, de surfar runt på internet utom räckhåll för vetenskapen. Men jag gör som baggen i ett tidigare inlägg. Backar tillbaka några steg och sedan på igen.

Myt 1: Tappa flera kilo fett i veckan
Enligt kvällstidningarna kan man tappa ett par kilo fett i veckan. Tidningarna beskriver det som om fettet omvandlas till energi och försvinner. Men ett gram materia som blir energi, motsvarar en atombomb och det brukar inte smälla i gymmen. Det är alltså inte energi som lämnar kroppen, utan materia. Fett är materia och materia består av atomer. Atomer kan inte försvinna, men man kan ta atomerna i fettet, göra om dem och flytta dem någon annanstans.

Atomer bildar olika molekyler som t ex fettmolekyler. En typisk fettmolekyl består av 58 kolatomer, 112 väteatomer och 6 syreatomer. För att gå ner i vikt måste man alltså göra sig av med dessa atomer. Enligt lagen om massans bevarande finns det dock lika många atomer före som efter en viktnedgång, de finns bara på andra ställen och i andra kombinationer. Det är en komplicerad process som involverar flera reaktionssteg, där kol-, syre- och väteatomer skiljs åt. Först måste man andas in 83 syremolekyler.

C58H112O6 + 83O2 → 58CO2 + 56H2O + ATP (energi)

Mycket förenklat måste fettet därefter ut ur fettcellen och ut i blodomloppet. Därefter sugs fettsyrorna in i en mitokondrie, där de hackas upp i mindre molekyler som var och en består av 2 kolatomer och varje hugg skapar energirika elektroner. Dessa kolatomer oxideras sedan var för sig i citronsyracykeln, vilket avger koldioxid, ytterligare ett antal energirika elektroner samt några ATP. Alla energirika elektroner används sedan i elektrontransportkedjan för att pumpa ut vätejoner genom ett membran, vilket skapar en skillnad i spänning. När dessa vätejoner faller tillbaka genom membranet tillverkas en stor del av kroppens tillgängliga ATP. Vätejonerna binder sig sedan till syre och blir vatten. Nästan allt syre som vi andas in blir alltså vatten.

Eftersom atommassan för kol är 12, för väte 1 och för syre 16, så är den sammanlagda atommassan för denna fettmolekyl = 904. Kolets atommassa är 696 (58x12) och vätets 112. 4 av syrets atomer binder sig till kol i form av koldioxid (CO2) och 2 till väte i form av vatten (H2O). Det ger koldioxid atommassan = 760 och väte atommassan = 144. Den massa vi tappar består således av 85 % kol och 15 % väte och vi andas ut denna atommassa i form av koldioxid och vatten.

Utandningsluften kan innehålla högst 4,4 % koldioxid. Eftersom en vanlig utandning är på ca 500 ml, rymmer den luften maximalt 22 ml koldioxid. Densiteten på koldioxid är 1,98 g/liter, vilket ger en vikt på 0,04 gram koldioxid per utandning. Vi andas ungefär 17 000 gånger på ett dygn. 17 000 utandningar à 0,04 gram ger 680 gram koldioxid, vilket ger 185 gram kol. Det är ganska exakt så mycket kol vi äter på en dag. För att gå ner i vikt måste vi minska antalet kolatomer som vi lagrar i kroppen och det kan man bara göra genom att äta färre kolatomer och/eller andas ut fler kolatomer. När man tränar andas man ut mer koldioxid, eftersom man oxiderar fler kolatomer. Det är dock nästan omöjligt att tappa mer än några hekto fett per dag.

Myt 2: Drick åtta glas vatten om dagen
Självklart måste en människa, som består av 60 % vatten, också dricka vatten. Vi måste även andas och äta mat. Men jag har inte sett någon uppmaning om att vi måste andas minst 7 liter syre i minuten. Vi brukar heller inte bli uppmanade att äta. Det sköter sig själv. När vi blir hungriga går vi till kylskåpet. Men när det gäller just vatten är det som om vi inte riktigt ska lita på oss själva och våra instinkter, och i så fall vore oförmåga att känna törst det som skiljer oss från alla andra djur.


Källan till påståendet om att man måste dricka åtta glas vatten om dagen rinner långt tillbaka i historien, ända till krigsslutet 1945. En myndighet i USA skrev att en vuxen person skulle dricka 1 ml per kilokalori, alltså i runda slängar 8 glas vatten per person. Myndigheten påpekade att en del av detta vattenintag kunde fås genom maten. Med tiden frikopplades vattnet från maten. Man skulle dricka 6-8 glas vatten om dagen. Törsten kunde man inte lita på, särskilt inte unga och gamla.

Människan härstammar från Afrika och vi utvecklades som löpare i ett av jordens varmaste klimat. Människan lagrar massor av vätska i kroppen, ungefär som en kamel. Både kameler och människor är långdistansare med långa ben, långa senor och är bra på att lagra fett i pucklar. Människan hade inte överlevt om hon var så känslig för svängningar i kroppens vätskebalans.

I takt med att myten om att vi inte kan lita på vår törst spred sig, ökade antalet fall av hyponatremi, d v s att människor helt enkelt drack ihjäl sig. Före 1990 hade ingen druckit ihjäl sig, men plötsligt inträffade flera dödsfall och många allvarliga tillbud. Under samma tid hade ingen törstat ihjäl under ett lopp. För att dö av törst måste man springa vilse i öknen.

När det finns för lite vätska, alltså när salthalten stiger, då blir man törstig. När det finns för mycket vätska, blir man kissnödig. Dricker man för mycket vätska regleras detta i vanliga fall av ADH (ett antidiuretiskt hormon) så att man kissar ut överskottet. Om man dricker efter törst behöver man sällan stanna på vägen eftersom hjärnan reglerar nivåerna av ADH för att spara på vatten. Ganska många, kanske mer än var tionde löpare, har dock alldeles för höga nivåer av ADH, ett syndrom som kallas för inadekvat ADH-sekretion. De är i riskzonen för hyponatremi och bör vara särskilt noga med att dricka efter törst. För övriga leder överdrivet vätskeintag bara till onödiga stopp längs vägen.

Myt 3: Ät antioxidanter
Under de senaste decennierna har det kommit flera studier som visar på samband mellan antioxidanter och hälsa. Det finns dessutom en välgrundad teori om att fria radikaler skadar celler och påskyndar åldrandet och att antioxidanter motverkar detta genom att fånga upp de fria radikalerna. Men problemet med observationsstudier är att om hälsomedvetna personer äter tillskott, är sannolikheten stor att hälsoeffekterna beror på att de som äter tillskott är hälsomedvetna, inte på att tillskotten i sig har positiva effekter. Nya kliniska studier tyder på det. Det verkar t o m så att många tillskott är direkt skadliga. Människan är gjord för att äta antioxidanter i mat, inte koncentrerade ämnen i pillerform.

I en metanalys av 47 randomiserade kliniska studier på antioxidanter som omfattade 181 000 individer och 25 000 dödsfall, fann man signifikant ökad dödsrisk jämfört med placebo för vitamin A, E och C och betakaroten. Tillskotten ökar således risken att dö i förtid i de flesta fall. Det är knappast något man egentligen vill betala för.

Allt fler tror nu att fria radikaler inte är fullt så farliga i samband med träning som man tidigare trott. De fungerar som budbärare, aktiverar gener och andra molekyler som startar olika biokemiska reaktioner, vilket i slutändan leder till starkare muskler och bättre hälsa. Höga doser av koncentrerade antioxidanter i pillerform tycks slå ut en del av dessa anpassningar genom att suga upp fria radikaler. Fria radikaler är dessutom viktiga i den dagliga skötseln av kroppen genom att döda fientliga mikrober och oskadliggöra cancerceller.

Våra kroppar har anpassats till att äta vitaminer och antioxidanter i komplexa sammanhang som kallas mat och kroppen tar hand om de nyttiga ämnena på ett smart sätt. Näringsämnen som isoleras från sitt sammanhang fungerar inte som de ska. En bra kropp klarar sig själv utan tillskott. Det har den gjort i miljontals år fram till för några decennier sedan.

Myt 4: En halvtimme motion om dagen räcker
En av de vanligaste myterna, som jag själv lite slarvigt hävdat ibland, är att det räcker med en halvtimmes motion per dag. Kruxet är att om man sitter stilla övriga 23,5 timmar, är denna halvtimme i stort sett bortkastad, eftersom stillasittande i sig - oberoende av träning - ökar risken för dålig hälsa och för tidig död. Däremot är en halvtimme om dagen utmärkt om man ser till att göra små, korta pauser på dagarna så att man inte sitter i flera timmar i sträck.


Mer om bantningsmyten
Vart tar kilona vägen när man bantar
Fetma inte snabbmatens fel
Det själviska fettet

tisdag 18 februari 2014

Varning för tillskott och antioxidanter

Varför äter så många antioxidanter? Läkare äter, idrottare äter ... Nästan alla som är hälsomedvetna har tillskott i skafferiet. Många tar en multivitamin för säkerhets skull, för mer är förmodligen bättre än mindre.

Under de senaste decennierna har det kommit flera studier som visar på samband mellan antioxidanter och bra hälsa. Det finns dessutom en välgrundad teori om att fria radikaler skadar celler och påskyndar åldrandet och att antioxidanter motverkar detta genom att fånga upp de fria radikalerna. Men problemet med observationsstudier är att om hälsomedvetna personer äter tillskott, betyder det kanske att de påstådda hälsoeffekterna beror på att de som äter tillskott är hälsomedvetna, inte på att tillskotten i sig har positiva effekter. Nya kliniska studier tyder på det. Det verkar t o m så att många tillskott är direkt skadliga. Människan är gjord för att äta antioxidanter i mat, inte koncentrerade ämnen i pillerform. James Watson, som fick Nobelpriset för sin upptäckt av DNA-molekylens struktur, tror att det i själva verket är fria radikaler som skyddar oss och antioxidanter som ger cancer. Det visar hur lite vi vet och när man vet lite, bör man hålla sig till vad man faktiskt vet.
James Watson tror att antioxidanter orsakar cancer.
Många tillskott ökar risken att dö
Det är skillnad på en observationsstudie och en randomiserad klinisk studie. En randomiserad klinisk studie kännetecknas av att patienterna fördelas slumpmässigt till att antingen få en experimentell behandling eller placebo. Denna kontroll finns inte i en observationsstudie. En observationsstudie visar mer på samband än på orsak och det är ofta sådana studier man läser om i media. Ibland läser man om ett samband mellan kaffe och risk för cancer och sen om kaffe och skydd mot cancer.

I tidigare observationsstudier har man sett samband mellan betakaroten - det gula ämnet som finns i morötter - och minskad risk för lungcancer. Man vet att betakaroten är viktigt för syn, immunsystem och celldifferentiering, så många trodde att tillskott skulle minska risken för cancer och sjukdom. Men 1996 visade en randomiserad klinisk studie som omfattade 18 000 rökare och f d rökare som följdes under 4 år, att tillskott av betakaroten och vitamin A ökade risken för lungcancer och hjärtsjukdomar.
Tillskott av betakaroten ökar risken att dö. Källa: Effects of a combination of beta carotene and vitamin A on lung cancer and cardiovascular disease
I en studie från 1993 såg man att tillskott av vitamin E minskade risken för hjärtsjukdomar hos kvinnor som åt mer än 15 ie/dag. För de som åt 208 ie/dag var risken 40% lägre. Studien verkade stödja tanken att mer är bättre. Men de som åt mycket hade även högre utbildning, de var smalare, rökte mindre - de var helt enkelt hälsosammare. I en senare randomiserad klinisk studie som omfattade 40 000 kvinnor under en period av 10 år såg man inga som helst positiva effekter av tillskott av vitamin E.

I en stor genomgång (sk metanalys) av 47 randomiserade kliniska studier på antioxidanter som omfattade 181 000 individer och 25 000 dödsfall, fann man att dödsrisken jämfört med placebo var:

Vitamin A            + 16%
Betakaroten          + 7 %
Vitamin E             + 4 %
Vitamin C             + 6 % (ej signifikant)
Selen                    - 3 % (ej signifikant)

Tillskotten ökade således risken att dö i förtid i de flesta fall. Det är knappast något man egentligen vill betala för.

Antioxidanternas effekter på träning
Fysisk ansträngning förbrukar mycket syre och det leder i sin tur till skapandet av ett stort antal fria syreradikaler, som man vet skadar cellerna. Därmed verkar det logiskt att minska antalet fria radikaler. Men borde inte kroppen redan ha tänkt på det? Varför skulle kroppen, som har flera system - t ex immunförsvaret vars syfte är att hjälpa oss att överleva - inte kunna ta hand om "giftiga restprodukter"? Vi är trots allt gjorda för att springa.

I en ny studie delades 54 personer in i två grupper. En grupp tog en total dos av 1000 mg C-vitamin och 235 milligram vitamin E per dag. Den andra gruppen fick placebo. Sedan följde ett 11 veckor långt träningsprogram, vilket ledde till att alla ökade sin maximala uthållighetskapacitet med i genomsnitt 8 procent. Men deras kroppar hade reagerat helt olika på träningen. De löpare som tagit placebo hade ökat antalet biokemiska markörer som indikerade fler mitokondrier. Skapandet av nya mitokondrier anses vara en av de viktigaste effekterna av träning. Men de personer som ätit antioxidanter hade signifikant lägre nivåer av dessa markörer. Det tycks alltså som att antioxidanterna påverkar cellernas biokemi så att de inte anpassar sig till träningen fullt ut.

I en studie från i fjol fick hälften av en grupp äldre män 250 milligram resveratrol och den andra hälften fick placebo. Sedan tränade de hårt i två månader. De män som tagit placebo visade signifikanta och positiva förändringar i blodtryck, kolesterol och artärer. De män som tog resveratrol hade tränat lika hårt, men deras blodtryck, kolesterolnivåer och artärer var oförändrade.

Varför fungerar inte tillskotten?
Allt fler tror nu att fria radikaler inte är fullt så farliga i samband med träning som man tidigare trott. De verkar fungera som budbärare, knuffar till gener och andra molekyler som startar olika biokemiska reaktioner, vilket i slutändan leder till starkare muskler och bättre hälsa. Höga doser av koncentrerade antioxidanter i pillerform tycks slå ut dessa anpassningar till träning genom att suga upp alla fria radikaler. Fria radikaler är dessutom viktiga i den dagliga skötseln av kroppen genom att döda fientliga mikrober och oskadliggöra cancerceller.

Våra kroppar har anpassats till att äta vitaminer och antioxidanter i komplexa sammanhang som kallas mat och kroppen tar hand om de nyttiga ämnena på ett smart sätt. Näringsämnen som isoleras från sitt sammanhang fungerar inte som de ska. En bra kropp klarar sig själv utan tillskott. Det har den gjort i miljontals år fram till för några decennier sedan.

I grunden tror jag överdrifterna med tillskott handlar om att vi människor tänker i termer av det onda och det goda. För 20 år sedan framstod antioxidanter som goda och fria radikaler som riktigt elaka. Men i naturen finns inget ont och inget gott. Kroppen fungerar därför att den tar hand om sig själv. Ibland går det fel, men det går inte fel hela tiden. För det mesta reparerar cellerna sina misstag. Jag tror det är fel att välja sida och tro att antioxidanter är nyttiga och fria radikaler onyttiga och tvärtom, eftersom det leder till att vi försöker styra processer som är miljontals år gamla och förmodligen i balans hos de allra flesta. Det bildas massor av fria radikaler i cellerna, men det bildas också massor av antioxidanter och de vill kanske inte ha hjälp i form av yttre inblandning.

Vilka tillskott kan man äta?
Om man vill bygga muskler kan kreatin vara bra. Om man är gravid är folsyra bra. Om man har brist på vitamin D och kalcium kan tillskott vara bra (men mat och sol är bättre). Det kanske kommer visa sig vara bra att äta tillskott av C-vitamin efter urladdningar som ett maratonlopp för att minska extrema mängder fria radikaler. Vitamin C är vattenlöslig och ganska harmlös, men det finns ändå en tendens att den kan öka dödsrisken enligt tabellen lite längre upp och den tycks också försämra kroppens svar på träning. Selen hade en spridning mellan 0,91 - 1,03, alltså en svag tendens att minska risken för dålig hjärthälsa. Men jag tror paranötter, fisk och inälvsmat är bättre källor till selen än piller. Det kan finnas flera exempel där tillskott kan fylla en funktion, men i de allra flesta fall klarar man sig utan, annars hade vi inte överlevt.
Paranötter innehåller mycket selen. Två nötter per dag räcker för dagsbehovet och då får man en massa andra nyttigheter också, som vitamin E och Zink. I höga doser är selen giftigt och man bör inte äta för många nötter. Dessutom är de ett av de mest (naturligt) radioaktiva livsmedel som finns.
En del läsare tycker kanske att jag är en tråkig skeptiker som sågar allt från kompressionskläder och bantning till vitamin D och Omega 3; men jag sågar bara bort överdrifterna - det som saknar vetenskaplig grund. Jag sågar t ex inte rödbetsjuice, intervaller, fasta eller meditation, eftersom det finns någon form av vetenskapligt stöd och jag vill gärna luta mig mot fakta. En del saker som jag "sågar" kan dessutom visa sig vara bra, men det kan man inte påstå just nu.

Edit
Uppdaterat inlägg på Hjärnfysikbloggen om onyttiga antioxidanter och fria radikaler:
http://www.runnersworld.se/blogs/hjarnfysik/fria-radikaler-och-dyra-antioxidanter.htm