Jag har även fått en del hjälpsamma kommentarer och trevlig återkoppling via mail som den här som kom igår:
Det känns som att jag har bottnat och nu är jag på väg upp. De senaste två veckorna har jag tränat riktigt bra. Jag sprang ett långpass på 25 km förra söndagen och varje tisdag går jag skidgång och älglufs med stafettvasangänget. Jag har dessutom varvat uthållighetsträningen med tre besök på gymmet varje vecka.
Jag tror att det var förra helgens distanslöpning som fick det att lossna. Jag tvingade mig att springa lite längre och det var som om jag passerade en vägg som latmasken i mig byggt upp. I går blev det ännu ett ganska långt pass på 16 km i backig terräng. När jag sprang ut var himlen blå, men sedan började det regna. Men löpare är inte gjorda av socker. Inte jag i alla fall efter en månad utan socker, så jag sprang vidare. Nästa vecka kanske jag ska pröva att springa 30 km.
Helgens långpass
Jag kan inte bestämma mig för om jag blivit lite galen eller om det är fullt normalt att vilja springa UTMBs 166 km genom tre länder med sammanlagda uppförsbackar på 10 000 meter. Tills vidare jobbar jag med hypotesen att jag är fullt normal. Det finns liksom inget alternativ. Jag är inte galen. Inte än i alla fall. Men jag har två år på mig.
De senaste tre åren har UTMB drabbats av dåligt väder med snö och iskyla i bergen. Det är inget som bekymrar mig, men visst vore det trevligare med vackert höstväder, som det var igår på morgonen när jag sprang. Det var ren njutning att springa. Soligt, men svalt. Marken var kall efter natten. Kylan trängde upp genom de tunna sulorna. Snart är marken vit. Jag tror att det blir en tidig vinter i år. Jag gissar att det snöar här hemma redan i oktober. Innan dess måste jag leta fram skidutrustningen. Men i vinter prioriterar jag löpningen, fast jag tror inte att jag blir sämre på skidorna för den skull. Tvärtom. All styrketräning under hösten kommer att ge skjuts till stakningen.
Om kontorslandskap igen
Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur jag ogillar att jobba i kontorslandskap. Det finns vetenskapligt stöd att jag har rätt, åtminstone för vår typ av arbetslandskap (förmodligen kan man göra dem bättre och införa stränga regler för beteende, osv). I lördagens DN (artikel även i SvD) läste jag en intressant artikel om en ung forskare - Katarina Gospic - som bl a tog upp kontorslandskap och diverse andra suboptimala beteenden och företeelser som vi vanligtvis inte tänker på. Gospic har skrivit en spännande bok om allt detta som heter Välj rätt - en guide till rätt beslut och den finns att beställa på Bokus och adlibris eller från författarens bolag Brainbow Labs.
Enligt Gospic är kontorslandskap ineffektiva. Det finns forskning som visat att vi inte kan koncentrera oss i kontorslandskap. Vi tvingas använda vår smartaste och nyaste hjärndel, prefrontala barken, till att stänga ute alla distraktioner. I en studie, som tas upp i boken, såg forskarna att arbetarna blev avbrutna i snitt efter 11 minuter när de börjat med en uppgift, sedan tog det ca tjugofem minuter för dem att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften. Gospic påpekar att om man räknar ihop all den tiden så betyder det att arbetarna i kontoret aldrig kan bli helt fokuserade på sin arbetsuppgift.
Jag har en del strategier för att undvika dessa skadeverkningar. Ibland använder jag hörlurar med lugn musik som inte stör tanken och för att motverka de fysiska effekterna av kontorsarbete brukar jag alltid stå upp istället för att sitta. Jag har inte suttit ner sen jag kom tillbaka från semestern och nu är det en vana och det skulle bara kännas konstigt att sitta ner vid datorn. Alltfler reser sig upp runt om mig också. Ingen vill väl ha en fläskig bak och ett kortare liv och att stå upp vid några tillfällen per dag är kanske det enklaste sättet som finns att förlänga livet och tajta till baken på. Eller så står de upp för att över huvud taget se någonting nu när allt fler står upp.
Mitt liv som hund
En del ljud tränger dock genom musikens ljudridå. Särskilt i vårt landskap där hela 12 % heter Johan. Mina öron - eller snarare min hjärna - lyssnar omedvetet efter mitt namn och varje gång någon säger Johan reser sig öronen upp som på en hund och gör mig redo för handling. Det hjälper inte så mycket att många kallar mig vid mitt efternamn. Jag lystrar ändå till Johan. Jag är som en betingad hund. En ganska korkad hund som aldrig lär sig nånting.
Ögonen är också svåra att stänga av. Även om jag försöker borra ner ögonen i ett dokument så sveper skuggor förbi och amygdala i det Limbiska systemet i hjärnan litar inte riktigt på dessa skuggor. Det kan vara en fiende, en tiger eller kanske någon som vill fortplanta sig och jag kan inte låta bli att titta upp. Oftast är det bara en harmlös kollega. Men det Limbiska systemet lär sig aldrig. Evolutionen har lärt hjärnan att alltid titta upp och mina lärdomar kan inte skriva över miljoner år av utbildning med livet som insats.



