Om återkoppling och kontorslandskap

För två veckor sedan var jag verkligen less. Det var mycket som gick mig emot och träningen kändes inte kul. Jag skrev ett inlägg om min brist på motivation och vips så fick jag hjälp att komma igång igen. Bl a fick jag ett tips av Niklas om en inspirerande film som visar ett längre klipp från Ultra Trail du Mont Blanc (UTMB). Den filmen väckte lite drömmar till liv igen. Jag vill verkligen springa UTMB.



Jag har även fått en del hjälpsamma kommentarer och trevlig återkoppling via mail som den här som kom igår: 

All återkoppling gör mig inspirerad att fortsätta skriva och träna. Att hjälpa andra är det bästa som finns och att man kan göra lite skillnad är helt fantastiskt. Det ger orden en mening. Ibland skriver jag kanske lite väl vetenskapligt, sakligt och torrt och därför är det särskilt roligt att jag också kan få folk att skratta :) Jag sprider hellre glädje än fakta, men allrahelst båda två.

Det känns som att jag har bottnat och nu är jag på väg upp. De senaste två veckorna har jag tränat riktigt bra. Jag sprang ett långpass på 25 km förra söndagen och varje tisdag går jag skidgång och älglufs med stafettvasangänget. Jag har dessutom varvat uthållighetsträningen med tre besök på gymmet varje vecka.

Jag tror att det var förra helgens distanslöpning som fick det att lossna. Jag tvingade mig att springa lite längre och det var som om jag passerade en vägg som latmasken i mig byggt upp. I går blev det ännu ett ganska långt pass på 16 km i backig terräng. När jag sprang ut var himlen blå, men sedan började det regna. Men löpare är inte gjorda av socker. Inte jag i alla fall efter en månad utan socker, så jag sprang vidare. Nästa vecka kanske jag ska pröva att springa 30 km.

Helgens långpass
Jag kan inte bestämma mig för om jag blivit lite galen eller om det är fullt normalt att vilja springa UTMBs 166 km genom tre länder med sammanlagda uppförsbackar på 10 000 meter. Tills vidare jobbar jag med hypotesen att jag är fullt normal. Det finns liksom inget alternativ. Jag är inte galen. Inte än i alla fall. Men jag har två år på mig.

De senaste tre åren har UTMB drabbats av dåligt väder med snö och iskyla i bergen. Det är inget som bekymrar mig, men visst vore det trevligare med vackert höstväder, som det var igår på morgonen när jag sprang. Det var ren njutning att springa. Soligt, men svalt. Marken var kall efter natten. Kylan trängde upp genom de tunna sulorna. Snart är marken vit. Jag tror att det blir en tidig vinter i år. Jag gissar att det snöar här hemma redan i oktober. Innan dess måste jag leta fram skidutrustningen. Men i vinter prioriterar jag löpningen, fast jag tror inte att jag blir sämre på skidorna för den skull. Tvärtom. All styrketräning under hösten kommer att ge skjuts till stakningen.

Om kontorslandskap igen
Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur jag ogillar att jobba i kontorslandskap. Det finns vetenskapligt stöd att jag har rätt, åtminstone för vår typ av arbetslandskap (förmodligen kan man göra dem bättre och införa stränga regler för beteende, osv). I lördagens DN (artikel även i SvD) läste jag en intressant artikel om en ung forskare - Katarina Gospic - som bl a tog upp kontorslandskap och diverse andra suboptimala beteenden och företeelser som vi vanligtvis inte tänker på. Gospic har skrivit en spännande bok om allt detta som heter Välj rätt - en guide till rätt beslut och den finns att beställa på Bokus och adlibris eller från författarens bolag Brainbow Labs.

Enligt Gospic är kontorslandskap ineffektiva. Det finns forskning som visat att vi inte kan koncentrera oss i kontorslandskap. Vi tvingas använda vår smartaste och nyaste hjärndel, prefrontala barken, till att stänga ute alla distraktioner. I en studie, som tas upp i boken, såg forskarna att arbetarna blev avbrutna i snitt efter 11 minuter när de börjat med en uppgift, sedan tog det ca tjugofem minuter för dem att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften. Gospic påpekar att om man räknar ihop all den tiden så betyder det att arbetarna i kontoret aldrig kan bli helt fokuserade på sin arbetsuppgift.

Jag har en del strategier för att undvika dessa skadeverkningar. Ibland använder jag hörlurar med lugn musik som inte stör tanken och för att motverka de fysiska effekterna av kontorsarbete brukar jag alltid stå upp istället för att sitta. Jag har inte suttit ner sen jag kom tillbaka från semestern och nu är det en vana och det skulle bara kännas konstigt att sitta ner vid datorn. Alltfler reser sig upp runt om mig också. Ingen vill väl ha en fläskig bak och ett kortare liv och att stå upp vid några tillfällen per dag är kanske det enklaste sättet som finns att förlänga livet och tajta till baken på. Eller så står de upp för att över huvud taget se någonting nu när allt fler står upp.

Mitt liv som hund
En del ljud tränger dock genom musikens ljudridå. Särskilt i vårt landskap där hela 12 % heter Johan. Mina öron - eller snarare min hjärna - lyssnar omedvetet efter mitt namn och varje gång någon säger Johan reser sig öronen upp som på en hund och gör mig redo för handling. Det hjälper inte så mycket att många kallar mig vid mitt efternamn. Jag lystrar ändå till Johan. Jag är som en betingad hund. En ganska korkad hund som aldrig lär sig nånting.

Varje gång man blir avbruten måste programmet som kördes i hjärnan laddas om. Det tar upp till 25 minuter innan man är tillbaka i samma fokuserade läge som innan störningen. Det är allvarligt, eftersom fokus och uppmärksamhet är avgörande om man ska lösa ett problem eller lära sig något. Uppmärksamhet är som strålkastare för tanken. Om vi ger det minsta avkall på uppmärksamheten blir ljuset svagare. Uppmärksamhet kräver hundra procent.

Ögonen är också svåra att stänga av. Även om jag försöker borra ner ögonen i ett dokument så sveper skuggor förbi och amygdala i det Limbiska systemet i hjärnan litar inte riktigt på dessa skuggor. Det kan vara en fiende, en tiger eller kanske någon som vill fortplanta sig och jag kan inte låta bli att titta upp. Oftast är det bara en harmlös kollega. Men det Limbiska systemet lär sig aldrig. Evolutionen har lärt hjärnan att alltid titta upp och mina lärdomar kan inte skriva över miljoner år av utbildning med livet som insats.

Nytt mål - Ultra Trail du Mont Blanc

Nu har det snart gått en månad efter Swiss Alpine och jag drömmer om nya mål. Ett mål som bör ligga ungefär två år bort. Två år är en lagom lång tid att förbereda sig fysiskt och mentalt. Det ska helst kännas omöjligt just nu. Annars är det ingen mening, tycker jag. Det måste vara en utmaning, en ansträngning. När man sprungit en lång sträcka känns den inte lika skrämmande längre. Jag minns när jag tyckte att en mil lät långt. Hur sjutton springer man en mil, tänkte jag och tittade skeptiskt på min granne som just avverkat en mil. Sen började jag själv springa. Ganska snart var jag uppe i en mil. Mina fötter har flyttat gränsen framåt. Fram till för en månad sedan tyckte jag att 78 km lät långt. För två år sedan lät det t o m sjukt långt. Men nu måste det vara längre än så för att kännas som en utmaning. Nu är det grannen som tittar skeptiskt på mig.

Världens tuffaste lopp
Jag fick ett tips om ultraloppet Ultra-Trail Du Mont-Blanc (UTMB). Det anses vara ett av de tuffaste loppen i världen. Det är 166 km långt, mer än dubbelt så långt som Swiss och man klättrar 9500 höjdmeter, vilket är fyra gånger så mycket som Swiss. Man springer uppför nio toppar över 2000 meter. Det tar 35-45 timmar, vilket är 3-4 gånger så lång tid som Swiss och man springer genom tre länder - Frankrike, Schweiz och Italien. Temperaturen kan skifta under natt och dag från 10 minusgrader till 30 plusgrader.

Skulle jag klara av att springa Swiss med dubbelt så mycket uppförsbackar och sedan, när jag var i mål, vända om igen för att springa lika långt tillbaka? Nä, det skulle jag inte klara nu. Det känns inte möjligt, vilket är ett kriterium på en utmaning. Det känns omöjligt och därför lockar det. Först tänkte jag bara tanken lite på skoj, men tanken hakade fast och blev en dröm och snart får denna dröm kanske en deadline också och blir ett mål. Just nu ligger UTMB högst på min önskelista om två år, men önskelistor kan förändras. Det kan dyka upp nya utmaningar eller så inser man att det inte gick att springa så långt. Det lär visa sig redan under det kommande året.

2012 - mitt lärorikaste år
2013 blir ett mellanår och Swiss Alpine 2013 blir ett bra träningspass inför utmaningen 2014. Under det här året har jag lärt mig så mycket hur jag ska förbereda mig och jag tror att jag kommer att göra en mycket bättre tid nästa år. Den här gången ska jag jaga en tid. Sträckan har jag klarat av. Sträckan är nybörjarens mål. Nu är det en tid. Jag har redan skissat på en plan i huvudet. Jag ska springa mer tidigare på säsongen och inte öka träningsmängden för snabbt. Inför årets lopp ökade jag träningsmängden för mycket under maj - juni och jag tror skadan i knät beror på denna överbelastning. Jag ska också springa mer i backar. Jag ska klara tio gånger uppför Södra berget. Jag börjar på fyra klättringar när snön smält bort och sedan ökar jag. Jag ska också springa asfaltsvägen nedför berget några gånger. Jag hade knappt sprungit på asfalt nedför tidigare och det var svårt i Swiss när jag sprang nerför backarna mot Filisur. Det är dumt att göra nya saker när man tävlar. Träning är till för att testa sådant innan.

The North Face Ultra-Trail du Mont-Blanc

Man har två dygn på sig att slutföra UTMB. Vinnaren brukar springa på drygt 21 timmar. Så jag måste kanske räkna med minst 36 timmar... 36 timmar på berget, fyra gånger så lång tid som Swiss. Hur ska jag klara höjden? Kommer jag att vara i form om två år? Kan man springa 166 km i besvärlig terräng med fivefingers? Mycket kan hända på två år och mycket kommer att hända. Slumpen har lång tid att verka på. Ett nytt mål håller i alla fall liv i bloggen. Löpningen fortsätter som en röd tråd och det finns plats för skruvade inlägg om tidsresor, squash, core och pingviner.

Man får använda stavar. Jag är van vid stavgång som skidträning och borde vara bra på det. I och för sig är det något jag måste släpa på, men med stavar kan man utnyttja musklerna i armarna som annars inte kommer till så stor nytta. Jag måste köpa en ny pannlampa också. Den från Clas Ohlsson duger nog inte. Man vill ju inte trampa fel och få tävlingen förstörd. Det är nog mycket jag måste köpa på mig till den tävlingen. Det krävs sju poäng för att kvalificera. Poängberäkning var lite nytt för mig. Det måste jag kolla upp mer. Det kanske inte räcker med två Swiss Alpine för att kvalificera sig. Oj, nu låter det som att jag bestämt mig :).

Många skakar på huvudet och det är svårt att få folk att förstå glädjen med att springa och klara av 78 km. Kanske bara de som själva springer förstår. Det kanske var därför jag trivdes så i Davos. Jag mådde toppen i fyra dagar. Nu känner jag mig mer som levande död. Som om jag går in i en yrkesroll och övervintrar i den tills våren kommer. 

Jag har inte fått tillbaka suget efter skidor än. Jag hoppas det kommer snart. Jag vill gärna åka Stafettvasan igen och slå vår 19:e plats från i vintras. Topp 15 känns inte omöjligt. Om jag avstår från Vasaloppet kan jag ge lite mer än senast, om jag kvalificerar mig för topplaget. Men som sagt, det blir mer löpning i vinter. Kände att jag behövde det när jag sprang Swiss. Det blir långa, kalla, mörka vinterpass. 

Sockerstoppet och träningen 
Sockerstrejken går in på sin tredje dag. Än så länge känner jag ingen abstinens. Det är roligt att testa sin viljestyrka. När jag testar den, blir den starkare på sikt. Det kan jag behöva när - om - jag springer 166 km. Nu är det snart fredagsmys. Jag får väl gnaga på en morot. 

Jag försöker äta något man skulle kunna kalla paleolight, som kanske bäst kan beskrivas som att man tar det bästa från stenålderskost och medelhavskost. Jag har egentligen inte ändrat något, jag är bara mer uppmärksam på vad jag stoppar i mig. Det är ofta mellan måltiderna som det onödiga sockret tar sig in i kroppen. Jag tar väl lite mindre pasta också och lite mer sallad istället. Jag byter de enkla kolhydraterna mot komplexa kolhydrater. 

Träningen går sådär. Jag vek ner mig i onsdags när jag hade tänkt säsongsdebutera med skidgång. Det regnade och jag hade träningsvärk efter säsongens första riktiga corepass och jag tyckte inte att jag behövde träna så hårt en månad efter Swiss. Jag hade mycket att skylla på, men jag var nog mest av allt lat. Däremot har jag kört ganska hårt i gymmet och cyklat 10-20-30 intervaller. Igår sprang jag dessutom i 30 minuter utan att känna någonting i vänsterbenet. Det tycks som den försiktiga belastningen fått knät att återhämta sig. Men jag tar det lugnt. Stressar inte alls. Det är minst två långa år till nästa stora mål.

Liten film om UTMB: