De tio bästa råden som äldre vill ge de yngre

Det är en ganska vanlig uppfattning att generationsklyftorna har vidgats på senare tid. Den teknologiska utvecklingen leder till att de äldre inte längre kan eller vågar ge råd till de yngre. Men när det handlar om livsval står tiden nästan still. De äldre stod inför samma val som de yngre står inför idag. Utvecklingen går fort, men under skinnet är vi samma människor som för 40 000 år sedan. Vi har samma behov av gemenskap och bekräftelse och under ytan sjuder samma drivkrafter som får oss att överträffa oss själva.

Eftersom alla människor står inför liknande livsval kan det vara intressant att veta hur de som en gång gjorde sina val ser tillbaka på dem. Karl Pillemer, professor i gereontologi vid Cornell University, frågade 1500 människor mellan 70 och 100 år vilka lärdomar av livet som de ville föra vidare. Det är människor som genomlevt depressionen och andra världskriget. Resultatet blev boken “30 Lessons for Living: Tried and True Advice from the Wisest Americans.” Enligt Pillemer är det särskilt 10 råd som många äldre var överens om och som unga personer mitt i livet borde lyssna på.

Tio goda råd
1. Välj en karriär som ger en känsla av mening. Det är viktigt att gilla sitt arbete och vara passionerad. Storleken på lönechecken kommer i andra hand.

2. Lev nu som om du ska leva i 100 år. Var rädd om kroppen. Beteenden som rökning, dåliga matvanor, stress och inaktivitet ökar risken att dö, men det allvarliga är att det ökar risken för decennier av kronisk sjukdom.

3. Säg ja till möjligheter i livet. När du erbjuds en ny möjlighet eller utmaning, är det mindre troligt att du ångrar ett ja än att du ångrar ett nej. Att tacka ja är att ta en risk, men utan risker blir livet tråkigt och förutsägbart.

4. Var noggrann när du väljer partner. Lär känna personen. Det är viktigt att inte fatta snabba beslut. Förälskelser går över. Att leva tillsammans är ett gemensamt livsprojekt som kräver tillit och samarbete.

5. Res medan du kan, offra annat om det krävs för att klara det. De flesta äldre såg tillbaka på sina reseäventyr som höjdpunkterna i sina liv och ångrade att de inte reste mer. I valet mellan renovering och en resa så ska man välja att resa, sa en av de äldre. Resor fyller livet med innehåll och töjer ut den upplevda tiden.

6. Säg det du ska säga nu och inte sen. Förr eller senare är det försent att reda ut saker och ting och det ångrade många av de äldre.

7. Tid är det viktigaste i livet. Lev livet som om det ska ta slut inom kort, för det tar slut fortare än man tror. Skjut inte upp viktiga beslut. Ju senare man tar tag i saker, desto mindre tid har man på sig för vi upplever att tiden går mycket snabbare ju äldre vi blir. För en åttaåring varar sommaren ett halvt liv och varje dag är en upplevelse, men ju äldre man blir desto mer blandas sommarens upplevelser ut med alla andra somrar och vissa somrar minns man inte alls.

8. Lycka är inte ett tillstånd som uppstår av sig själv. Förr eller senare måste du göra ett medvetet val att vara lycklig trots utmaningar och svårigheter. En gammal kvinna sa: "My single best piece of advice is to take responsibility for your own happiness throughout your life.”

9. Tid som man oroar sig är bortkastad tid. Att oroa sig är ett enormt slöseri med dyrbar livstid. Många av de äldre beklagar att de kastade bort alldeles för mycket tid på att oroa sig. Oron ledde ingen vart, eftersom det egentligen inte fanns något att oroa sig för.

10. Tänk smått. Försök hitta glädjen i vardagen. Livet är en massa ögonblick och stunder. En del stora, men de allra flesta så små att man inte ser dem förrän man är riktigt gammal och inser att det var dessa stunder och ögonblick som var livet.

Vad är inte viktigt?
Följer man dessa tio råd kanske man blir lite lyckligare och kanske man känner sig nöjd när man suckar sin sista suck. Vissa saker var alla rörande överens om. Framför allt dessa tre punkter:

• Inte en enda person av de 1500 sa att lycka kräver att man jobbar hårt för att tjäna pengar så att man kan köpa de saker man vill. Lycka kan alltså inte köpas för pengar.

• Inte en enda person av de 1500 sa att det är viktigt att vara minst lika rik som människorna runt omkring dig, eller att man känner sig mer framgångsrik om man tjänar mer än de runt omkring.

• Inte en enda person av de 1500 tyckte man skulle välja jobb efter hur mycket man förväntas tjäna i framtiden.

Trots att inte en enda av 1500 äldre tyckte att dessa tre punkter var viktiga så är det så många lever från dag till dag, tills dessa dagar är över och man begrundar att det inte gav så mycket att leva så. Avtalsrörelser, arbete och politik handlar om hur mycket pengar man tjänar eller förlorar, men när man ser tillbaka på livet inser man att det inte var det som livet handlade om.

Om man jobbar med något man är engagerad i och som ger mening, blir man oftast rik på pengar och/eller upplevelser. Jag har läst om entreprenörer som alla tjänat stora pengar, men pengarna var en följd av att de gjorde något som gav livet mening: de skapade något. Det var inte pengarna som var drivkraften annat än som ett medel för att göra drömmarna verkliga. Andra reser iväg eller springer ett ultralopp i öknen så fort de får ihop en slant och blir rika på upplevelser. Självklart finns det också människor som hatar sitt jobb, som inte skapar något och som ändå vill ha mer pengar, för de tror att pengarna ska göra dem lyckliga. Men de är snarare på fel ställe och har gjort fel val i livet. De skulle ha lyssnat på råd från de äldre.

Pengar ökar lyckan när man går från fattig till något mindre fattig, sedan står lyckan ganska still. Vill man öka lyckan på sikt, måste man fatta medvetna beslut och ett sätt kan vara att försöka följa 14 punkter för ett lyckligare liv.

Stafettvasan
Årets traditionsenliga Stafettvasa gick av stapeln i fredags. Vi kom på 24:e plats av 1310 lag. Det var blött, tungt och segt. Skidåkningen gick halvhyfsat, men resten gick inte så bra. När jag kom hem var nästan all snö borta och med den försvann lusten att åka mer skidor. Det blir nya tag nästa vinter. Hoppas det blir en bättre vinter.

Löpning och smärta

I en artikel på Runnow tar Matt Fitzgerald upp en intressant fråga: Vem vinner av två fysiskt lika bra löpare som tävlar mot varandra? Det finns ett enkelt sätt att ta reda på det, skriver han. Låt dem sätta sig på ett element som sakta värms upp och se vem som ger upp först. Den som står ut med smärta längst, vinner också en löpartävling mellan i övrigt två likvärdiga löpare.

Det gör ont
Hur kan det komma sig att den med högsta smärttröskeln vinner? Jo, det beror på att alla som springer har en liten reservkapacitet kvar. Hjärnan ser till att det finns reserver så att vi har krafter kvar efter ett lopp eller en jakt. Vi måste ju orka försvara bytet och bära hem vildsvinet eller guldmedaljen. Genom att hjärnan vrider upp känslan av obehag, tvingas vi sakta ner eller ge upp innan det finns risk att vi når vår fysiologiska gräns. I sista hand klipper hjärnan av alla trådar till musklerna. Det hände t ex den (alltför) viljestarke svenske löparen Fredrik Uhrbom på Finnkampen i höstas. Beviset för att det verkligen finns reserver är att man alltid orkar spurta när man ser målet. Den sista kilometern brukar vara den snabbaste.

Den löpare som står ut med att sitta på ett varmt element längst torde därför vinna ett lopp mot en i andra avseenden jämngod löpare. Skillnaden mellan att springa och att sitta på element är inte så stor som man kan tro. Att springa fort handlar om att kunna plåga sig lite extra och ignorera känslan av obehag och smärta. Den som tål lite mer obehag, slår därför den som tål lite mindre.

I ett experiment utsatte forskarna en grupp simmare för ischemisk smärta (smärta av syrebrist). Det visade sig att elitsimmare klarade mycket mer smärta än simmare på klubbnivå och klubbsimmarna var i sin tur smärttåligare än en grupp personer som inte tränade. Det visade sig också att elitsimmare var mer smärttåliga när de tränade som hårdast, så smärttröskeln tycks gå att träna upp. Självklart finns det en genetisk komponent också, vilket bevisas av att rödhåriga upplever smärta annorlunda än personer med andra hårfärger (pga en mutation i en hormonreceptor). Men det går att träna upp. Man vet att nordamerikanska indianer tränades att stå ut med mycket smärta från unga år så att de inte skulle tappa fattningen om de utsattes för tortyr av fientliga stammar (indianer tycks dessutom tåla smärta bättre än andra).

Det gör ont att tävla. När det börjar göra ont ska man fråga sig om det beror på skada eller om det bara är hjärnan som vill att du ska sakta ner i god tid. Om det är det senare vet man att man är nära sitt max. Man dör inte, det är bara att springa. Det gäller bara att övertyga hjärnan om det också. Låt smärtan komma, acceptera den och spring vidare. Man får vila i målfållan.

Hur man tar sig genom smärta
Att tävla i löpning medför ett visst mått av obehag. Musklerna bränner, benen gör ont, lederna värker. Men smärtgränsen är inte fastställd, utan kan flyttas med både fysiska och mentala metoder. Smärtan sitter i huvudet, den är på sätt och vis en illusion. Jag tror en stor del av nyttan med tuffa intervaller och att tävla, är att man lär sig uthärda smärta. När hjärnan blir övertygad om att vi inte utsätter oss för livsfara, skjuter den fram smärttröskeln en aning. Men smärta är som en branddetektor. Den varnar långt innan det börjar brinna på allvar. Det räcker med lite rök från en knäled. Därför kan det vara bra med mentala strategier också. Här är mins bästa tips:

1. Forskare vid University of Illinois har visat att löpare som själva trodde att de kunde tolerera smärta presterade bättre än de som tvivlade på sin förmåga att tåla smärta. Det är alltså viktigt att tro att man klarar det. Ett bra tips är att tänka tillbaka på tävlingar och bli påmind om hur stark man är.

2. Träna upp förmågan att "meditera" medan du springer. Det ger mental kontroll över de fysiska förnimmelserna. Fokusera på andningen. Jag brukar andas i 3:2-takt och det gör att jag ibland glömmer bort hur ont det gör.

3. Spring sträckan innan. Ju bättre man känner banan, desto lättare är det att prestera nära sin smärttröskel. Hjärnan behöver inte lika stor osäkerhetsmarginal och sätter in smärtan senare.

4. Fokusera på en löpare framför dig och häng på. Det kan vara riskabelt, men en del presterar bäst då de hänger på någon annan och inte släpper taget.

5. Älta inte smärtan. Fokusera på motiven med träningen och tävlingen. Det är ju det här du vill.

6. Lyft blicken. När man blir trött söker sig blicken ner mot fötterna. Man både ser ut och känner sig som en förlorare när man tittar neråt. Upp med blicken och fokusera på ett mål långt bort. Det ger bättre hållning, bättre löpteknik och det känns bättre.

7. Undvik negativa tankar när det gör ont eftersom smärta och negativa känslor korsbefruktar varandra och gör att det känns mångfalt jobbigare. Prata positivt med dig själv. Se den leende publiken i ögonen och försök se glad ut. Lura dig själv.

8. Smärta går över. När det är som värst, vet du av erfarenhet att det blir bättre. Kom i håg det. Smärtan är tillfällig, resultatet är för evigt uppspikat på internet.

9. Ibland är smärtan en direkt och skarp signal om att det rör sig om en skada. Lyssna på kroppen, eller man borde ju säga lyssna på hjärnan. När man känner en sån skarp smärta är det dags att stanna.

Mitt mantra hjälpte mig
Jag känner alltid lite ångest inför en tävling, för jag vet att det gör ont. Den första halvan går oftast bra, sedan får jag alltid negativa tankar och fantiserar om att ge upp när jag avverkat omkring 60 % av loppet oavsett sträcka. Men det går alltid över och det vet jag innerst inne. Jag har aldrig brutit ett lopp. Sen återstår bara en fjärdedel av loppet och på slutet får jag oftast ny energi.

Swiss alpine 2012 på ett ben. 25 km kvar.

När jag sprang mitt första Swiss Alpine 2012 fick jag ont i knät efter 3 mil. Jag hade siktat på loppet i två år och att ge upp var uteslutet. Det började åska och regna. Jag började frysa. Det var svårt att hålla undan negativa tankar om att jag inte skulle klara tidsgränsen. Jag hade inte föreställt mig att jag skulle halta i 5 mil över berget, men det var bara att börja gå uppåt. Bergspassen låg flera mil bort. Jag hade ett mantra som hjälpte mig mycket. Lyft blicken och det är det här jag vill, tänkte jag. Inget annat. När det var 15 kilometer kvar bestämde jag mig för att springa trots att jag haltade. Jag rusade som en galning nedför berget och skrek varje gång benet slog i men det kändes bättre och bättre. Det gjorde lite ont, men det blev inte värre. De sista 5-10 kilometrarna kände jag ingenting. Jag badade i adrenalin, dopamin, endocannabinoider och endorfiner. Jag kände mig som en segrare då jag rusade i mål efter att ha plockat massor av placeringar de sista 15 kilometrarna. Sen hade jag ont. Jag mådde illa på kvällen och haltade i en vecka och kunde inte springa på en månad. Det var det ett av de mest lärorika lopp jag någonsin sprungit.

Hittat mitt simsätt
Var fjärde vecka (ungefär) är en återhämtningsvecka och det innebär två vilodagar, två lugna pass och tre lite hårdare pass. På måndag fick jag ett infall och körde crossfit med några kollegor. Det var rätt jobbigt. På fredag sprang jag och Martin fem backintervaller uppför Norra berget och idag blev det löpning och sedan älglufs 4x4.

Jag hade bra fart under vattnet.

Torsdagens simning räknar jag som ett lugnt pass. Det gick förresten riktigt bra den här gången. Vi skulle simma med benspark under vatten och det passade min tunga benstomme perfekt. De andra flöt som korkar och hade svårt att komma under ytan. Jag slog t o m magen i botten och simmade 12 meter över till andra sidan. Det gav mig tillfälle att ge igen lite. Slappna av, sa jag. Det är bara att sjunka. Det är inte svårt. Gör som jag. Vi crawlade lite också och simläraren sa att det var viktigt att jag använde benen med tanke på min tunga benstomme. Det kändes bra att jag hade något slags erkänt handikapp. Jag har i alla fall blivit mycket bättre och jag längtar till nästa kurstillfälle.

Hur man får tillbaka sin plånbok

Det finns en sak som jag inte vill tappa: min plånbok. Tidigare hade jag sagt min mobil, men numer har jag allting sparat i molnet iCloud så om jag tappar min iPhone finns ändå det väsentliga kvar. Men tappar jag min plånbok måste jag fixa körtkort, spärra kort och dessutom blir jag av med lite kontanter. Så mycket mer än det har jag inte i min portmonnä. Allt går trots allt att ersätta; det är mest merarbetet jag fruktar. Men en del har halva sitt liv i plånboken och de kan ha nytta av att läsa vidare. För om du tappar din plånbok, finns det ett sätt att öka chansen att få tillbaka den med 600 %. Chansen att jag får tillbaka min oansenliga plånbok är bara en gång på sju. Men om jag stoppar ett speciellt fotografi i den så är chansen hela sex gånger av sju. Jag ska göra det inom kort. Jag måste bara leta fram ett tillräckligt bra fotografi.

Psykologen Richard Wiseman ville se om en plånboks innehåll påverkade chansen att den lämnades in till polisen. Han lade därför ut en massa plånböcker med olika innehåll. Plånböckerna innehöll olika fotografier och saker, som t ex bevis på att man sysslade med välgörenhet, kort på valpar, på ett gammalt par, på familjen, på bebisar mm.

Det visade sig att plånboken som innehöll ett fotografi på bebisar hade den högsta återlämningprocenten, hela 88 procent. Sedan kom plånboken med en bild på valpar, därefter den med ett kort på familjen och så den med ett äldre par, med 53, 48 och 28 procent. Plånboken som var full med bevis på att man var engagerad i välgörenhet lämnades tillbaka i 20 procent av fallen, lite mer än en ordinär plånbok utan något känslomässigt innehåll som lämnades tillbaka i 15% av fallen. Totalt lämnades 42 procent av plånböckerna tillbaka i psykologens skotska hemstad Edinburgh.

Ett mycket bra sätt att få tillbaka sin borttappade plånbok är alltså att lägga ett fotografi av en bebis i den, sin egen eller någon annans. Nyblivna föräldrar brukar vara bra på att dela med sig av bilder.

Nu fick jag läsarna att le och må bra, eller hur :)

Om man inte har en egen bebis kan man skriva ut den här tunnhåriga bebisen (ingen copyright) och lägga i plånboken. Då kan man vara ganska säker på att få igen sin borttappade plånbok sju av åtta gånger.

Bilden av en bebis startar en beskyddarinstinkt i oss som sedan länge utvecklats för att skydda försvarslösa bebisar. Det behöver inte vara ens eget barn, utan mätbara förändringar syns i amygdala i hjärnan varje gång man tittar på en bebis. Även belöningscentra i accumbenskärnan aktiveras så vi gillar att titta på bebisar. De får oss att må bra. Det är svårt att titta på bilden ovan utan att le lite fånigt. Såvida man inte tillhör de där 12 procenten som behåller plånboken. Vad är de för typer egentligen?

Träningen
Sedan Swiss alpine har jag mest simmat, kört core (plankan) och tränat styrka. Men nu har jag börjat springa igen. I torsdags orkade jag bara i tio minuter, innan det kändes som att benet skulle börja krampa och jag kände lite lätt smärta i vänsterknät. Två dagar senare prövade jag igen och sprang barfota lite hemma i stugan. Det kändes bättre och jag sprang ungefär i 20 minuter utan smärta. Igår sprang jag i en halvtimme. Det var helt underbart. Det känns som att jag börjar springa ifrån Alperna. Nu längtar jag efter att köra intervaller och träna hårt igen.