Smittans tid av Paolo Giordano

För några år sedan läste jag Paolo Giordanos bok Primtalens ensamhet. Den fångade mig från första sidan till sista. Nu har han skrivit Smittans tid - en bok om hur vi fångats av viruset SARS-CoV-2. Han sitter i karantän i Italien och skriver som en sentida Boccaccio*. Jag laddade hem boken på engelska för 9 kr (!). Den svenska översättningen kostar 69 kr. Det är väl investerade pengar. Knappt 70 lättlästa sidor.

Det är en bok för tvärsäkra experter, beslutsfattare och allmänhet. En bok för alla som lever i smittans tid.

Matematik är inte en vetenskap om siffror, utan vetenskapen om händelser och relationer, skriver Giordano. Matematik beskriver kopplingar mellan olika enheter - oavsett vad dessa enheter är gjorda av - och gör dem till bokstäver, punkter, siffror och grafer.

Epidemier är matematiska. Det är röda prickar av olika storlek som täcker ett smittat jordklot. De röda prickarna växer med en matematiskt uttryck: R0.

I början av en epidemi vill man tro att det inte är så farligt. Det går över. Så trodde man först i Italien. Snart är allt som vanligt. Idag är 10 döda, i morgon 20, sedan 30. Om 10 dagar är 100 döda. Det klarar vi av. Men naturen är till sin natur icke-linjär. Med ett R0 <= 1 kommer varje person att smitta högst en person. Då är smittan hanterad. Om R0 > 1 är ökningen exponentiell. Med ett R0 = 2 dubbleras antalet vid varje överföring. En smittbärare fungerar som ett klot som sätter två klot i rörelse som i sin tur sätter fart på fyra klot. Om R0=3 - och Cov-19 tros ligga mellan 2 och 3 - är 59000 klot i rörelse efter 10 stötar och hela jordklotet efter 21 stötar.

Varför inte bara låta smittan ha sin gång?

Giordano anger två skäl: Det första är rent numeriskt. Sjukvården klarar inte hur mycket som helst. I Italien finns lika många läkare per 1000 invånare som i Sverige, men de har 50 procent fler sjuksängar per 1000 invånare.

Det andra skälet är humanitärt. Det handlar om de svagaste grupperna i samhället. Det är vårt ansvar att skydda dem. Om de friska utsätter sig för viruset kommer viruset närmare riskgrupperna.

Vi lever efter våra kalendrar. Saker ska börja och sluta vid bestämda tider. Vi kräver ett slutdatum, ett besked. Vi flyttar vårens aktiviteter till sommaren, sedan till hösten. Men naturen bryr sig inte om kalendrar. Virus slutar när det inte längre finns någon att infektera och när det sker vet vi inte.

Det handlar inte om dig

I början av mars gick Melodifestivalen av stapeln. 30000 personer satt i publiken. Samtidigt hölls en 60-årsfest i Stockholm. Av 100 deltagare insjuknade 70, enligt DN. Försiktighetsprincipen gav vika för en okänd princip. Lite senare förbjöds folksamlingar på mer än 500 personer, sedan 50. 

Den 47-åriga partnern till 60-åringen var nära att dö. Det är svårt för privatpersoner att fatta den här typen av beslut. Det krävs tydliga direktiv. 

Giordano är tydlig med att det bästa valet är det som tar hänsyn till dig och - samtidigt - alla runt dig. Ditt beslut påverkar alla andra. Vi lever i kaos och en fjäril som fladdrar på en annan kontinent påverkar vädret här. Men det finns ordning i kaos. Det går att räkna på; det finns ekvationer för att se hur ett kaotiskt system utvecklas i framtiden.

Det här var inte den första smittan och inte den sista, skriver Giordano. För att förstå virus måste vi förstå hur de ”ser på oss”. SARS-CoV-2 bryr sig inte om kön, nationalitet eller religion. Den bryr sig bara om du är mottaglig, om du är infekterad eller om du har tillfrisknat. Ju fler människor och ju mer rörelse och umgänge, desto bättre för viruset. Smittan är bara ett symptom. Infektionen finns i människans ekosystem.

Vetenskapens kärna är tvivlet

I samma stund som epidemin var ett faktum polariserades debatten. Båda sidor hänvisar till experter, men experterna säger olika. Inte minst i Sverige vill vi tro att det finns experter som sitter på sanningen.

Men vetenskap bygger inte på sanning utan på tvivel och ifrågasättande. Vetenskap är ett samtal och en pågående debatt. Den ska inte tystas av vissa experter. En del hypoteser är mer sannolika än andra. Det kanske är mer spännande att tro att SARS-CoV-2 skapats av kineser eller amerikaner i ett labb än att viruset kommer från fladdermöss. Men en sådan labb-teori kräver fler godtyckliga antaganden jämfört med det etablerade antagandet att virus ofta sprids från fladdermöss. 

Människor älskar komplexa konspirationer om virus, månlandningar och mord, men konspirationer passar bättre på filmduken. Vetenskap lutar sig istället mot något som kallas Ockhams rakkniv. Den enklaste lösningen, den som kräver färre antaganden och logiska hopp, är troligtvis den korrekta. Konspirationer avslöjas alltid. Fler än två kan inte hålla tyst i flera år.

Bild: Gerd Altmann från Pixabay

I tider med smitta är transparent information en avgörande förebyggande åtgärd, skriver Giordano. Han beskriver nuläget som ett triangeldrama mellan medborgare, institutioner och experter som tycks oförmögna att kommunicera. Först viftades kritik mot beslut bort som alarmism. Låt det vara som vanligt. Alla ska dö någon gång.

Men det handlar inte om alarmism och panik. Det handlar om debatt och transparens. Covid-19 är något nytt och okänt. Det kräver en öppen debatt. De som dör somnar inte in som vid influensa utan dör ofta en ensam och plågsam död.

Virus skapade våra hjärnor, men de har själva ingen intelligens. SARS-CoV-2 består av 30 000 baspar RNA-kod. Men de är bättre på oss att vara agila. De förändras, anpassar sig och de gör det snabbt. Det är en lärdom av virus. Det krävs ett agilt, öppet, transparent och ödmjukt ledarskap. Det handlar inte om att lyssna på en expert eller en grupp av experter som tycker lika. För att se helheten måste flera experter och perspektiv vara med. Det kräver ledarskap.

Tiden under karantän ger oss en chans att tänka efter, säger Giordano. Vi lever i ett bräckligt ekosystem.

*Giovanni Boccaccio skrev novellsamlingen Decamerone under karantän när digerdöden härjade i Florens 1353. Ett av medeltidens mest kända verk.

Hjärnfysikbloggen: Att tro

Richard Mödl var inte säker på om han skulle klara av att gå till det heliga kapellet. Han hade skadat foten och kunde knappt gå. Men han kunde inte ge upp. Han hade bestämt sig för att klara av sin första pilgrimsfärd från Regensburg till Altöttings svarta madonna. Det är ett avstånd på 113 km. Richard trodde att om smärtan blev outhärdlig kunde han få hjälp av Jungfru Maria. Så han gick. Och han gick ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Hjärnfysikbloggen: Uthållighet - om människans gränser

Femmilen är det stora testet på uthållighet. Det är VM 2015 i Falun. Inför upploppet har fyra skidåkare ryckt loss. En av dem är Petter Northug. När det är 100 meter kvar ligger han på tredje plats. Efter en ursinnig spurt vinner han med 1,7 sekunder. En expert säger att Northug har de starkaste armmusklerna. En annan expert säger att han har den bästa staktekniken. En tredje expert säger att Northugs motståndare övermannats av mjölksyra. Men vann Northug tack vare bättre fysik eller teknik, eller var det Northugs hjärna som vann? Kropp eller sinne?

Det är den frågeställning som Alex Hutchinson söker svar på i sin bok Uthållighet - de tänjbara gränserna för din förmåga (Adlibris eller Bokus). Han har funderat länge. Som ung löpare sprang han 1500 meter på drygt 4 minuter. Det gick inte att springa fortare. Plötsligt sänkte han sitt personbästa till 3,44 på några veckor. Det räckte nästan till ...


Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Du kan inte läsa snabbare än din egen hjärna

Ett av mina första blogginlägg handlade om snabbläsning. Jag läser själv väldigt snabbt, men i blogginlägget kan man få intrycket att snabbare är bättre. Det är det inte. Du kan inte läsa snabbare än din egen hjärna. När du läser orden i den här texten läser du tyst för dig själv. Du kan öva upp den snabbheten, men du kan inte läsa fortare än så.

Barn som lär sig läsa läser högt. En del forskare tror att alla läste högt på antiken och tyst läsning ”uppfanns” på 300-talet av Ambrosius av Milano. Han läste text utan att röra läpparna, enligt den samtida Augustinos. Det var nytt och uppfattades som konstigt då, men idag läser du förmodligen denna kod tyst i ditt huvud. 

Ambrosius av Milano

Enligt en del ”experter” på snabbläsning ska du inte läsa tyst för dig själv. De lär ut tekniker så att du ska läsa fortare än din hjärna. Problemet med det är att du tappar förståelse. Du kan inte förstå det du läser, om du läser fortare än din hjärna bearbetar texten.

En vanlig pappersbok är svårare att snabbläsa än en text på internet. Det är lätt att hamna i snabbläsande när du surfar på internets elektroniska www-vågor. Men precis som surfing flyter du på ytan. Du går aldrig djupt. Du hoppar vidare när det blir svårt. Att gå djupt tar tid. Det kräver viss ansträngning.

En del sätter som mål att läsa 100 böcker varje år. De kanske har läst att framgångsrika personer som Bill Gates läser 50 böcker per år, att Warren Buffet läser 500 sidor varje dag och att Elon Musk läste två böcker om dagen som tonåring. Men de läser för att förstå. Om målet är 100 böcker och metoden är snabbläsning, är det bara bortkastad tid. Det viktiga är ju att förstå böckerna och göra något av den kunskapen som Musk, Buffet och Gates. Om man bockar av böcker som antal lär man sig inget.

För att lära sig något av en bok är bästa tipset att stanna upp efter varje kapitel och försöka plocka ut kunskapen. Att stoppa in 100 böcker i hjärnan är mycket enklare än att plocka ut dem. Kunskap är en långsam process och snabbläsning en illusion.

Rädsla bor inte i amygdala

I psykologiböcker står det ofta att rädsla finns i ett område djupt i hjärnan som kallas amygdala (som betyder mandelkärna). Detta påstående går tillbaka till studier på apor som saknade amygdala i början av 1930-talet. De verkade helt orädda. Så småningom började forskare undersöka om det som gällde för apor och amygdala också gällde människor. Till största delen gjordes forskningen på en enda kvinna som går under namnet SM. Hon led av en sällsynt sjukdom som förstört hennes amygdala. Det tycktes också som att hon var helt orädd. Hon visade inga tecken på rädsla när forskarna gjorde tester som vanligtvis framkallar rädsla. 

Dessa observationer stärkte tron på att en intakt amygdala var nödvändigt för rädsla. Men forskarna gjorde också några motsägelsefulla observationer. SM uppfattade rädsla i röster och hon kunde identifiera människor som var rädda. Hon upplevde rädsla när hon andades in luft med höga halter koldioxid. Det var uppenbart att SM upplevde och kände rädsla under vissa omständigheter. Det stämde inte riktigt med påståendet att rädslan ”fanns” i amygdala. Det ursprungliga påståendet måste alltså uppdateras, vilket krävde djupare studier och fler fallstudier än SM. 

Efter en tids sökande hittade forskare de perfekta forskningsobjekten: ett par tvillingar med en liknande sjukdom som SM. Tvillingarna var normalbegåvade, men saknade amygdala. Den ena tvillingen reagerade ungefär som SM och visade ingen rädsla, men den andra tvillingen upplevde rädsla som andra människor. Det visade sig att andra nätverk i hennes hjärna hade tagit över amygdalas roll. Det fanns alltså två genetiskt identiska personer med samma hjärnskada och en liknande uppväxt, men med två helt olika uppfattningar om rädsla. Det tycks alltså som att amygdala är en viktig del i det nätverk som ger upphov till känslor som kan klassas som rädsla, men att hjärnan kan skapa upplevelser av rädsla på flera olika sätt.

Man vet att amygdala aktiveras när personer tittar på ett hotfullt ansikte. Men en bild på ett hjärnmönster kan inte kopplas till en känsla eller ett beteende, dessutom avtog denna effekt efter flera visningar. I en studie från 2008 kunde forskare för första gången visa varför denna effekt avtog. Amygdala lyste nämligen alltid upp när en försöksperson såg ett nytt ansikte. Något nytt är ett faktum som måste bearbetas, men det är inte en specifik känsla. En känsla är en tolkning. Personernas amygdala lyste upp för de hade inte sett de hotfulla personerna tidigare. Det förändrade tolkningen av fakta och tvingade forskarna att uppdatera sina föreställningar om amygdala.

I en stor metastudie - en sammanställning av 100 studier som undersökte sambandet mellan amygdala och rädsla - såg man att amygdala aktiverades av rädsla i högre grad än om det vore slumpen, men det stämde bara med en fjärdedel av de studier som fokuserade på rädsla. Amygdala aktiverades i lika hög grad av sorg, ilska, lycka, smärta, när testpersonerna lärde sig något nytt eller träffade nya människor. Det betyder att rädsla - eller känslor för den delen - inte kan kopplas till något specifikt område eller till särskilda nervceller i hjärnan. Det finns alldeles för stor variation. 

Det som vi kallar rädsla är en tolkning som görs i hjärnans medvetna del. Alla människor upplever hot, men att kategorisera hotet som rädsla är en medveten process. Ett hot kan få dig att hoppa till eller frysa till is, men det dröjer en stund innan ditt medvetna gjort en tolkning av situationen.

Om du vill fördjupa dina kunskaper om känslor rekommenderar jag Lisa Feldman Barretts fantastiska bok: Så skapas känslor: hjärnans hemliga liv.

Blackout: när min hjärna blev min fiende

Av någon anledning har jag de tre senaste åren läst fyra välskrivna böcker om kvinnor som tappar kontrollen. En tappade halva sin värld, en tappade sin kropp, en tappade halva sin hjärna och nu har jag läst en bok om en kvinna som tappade sitt förstånd. Boken kommer ut på svenska i oktober och heter Blackout: när min hjärna blev min fiende (På engelska: Brain On Fire)

Susannah Cahalan

Boken är en självbiografi som handlar om Susannah Cahalan, en 25-årig stjärnreporter på New York Post som lever ett hektiskt och framgångsrikt liv. I början av 2009 vaknade hon upp på ett sjukhus med elektroder fastlimmade på huvudet. Hon var fastbunden i sängen och kunde inte säga ett ord. Det hade gått på några dagar.

Hon hade blivit galen. Helt oförklarligt. Men tecknen fanns där. Hon drömde om vägglöss och hittade röda fläckar på sin arm. Hon tillkallade skadedjursbekämpare, men de hittade inga vägglöss. Hon krävde att de skulle leta igen och igen. Hon var så upptagen av vägglössen att hon för första gången i sitt liv glömde att förbereda en viktig intervju, vilket slutade med katastrof. Hon började snoka i pojkvännens telefon, hans e-post, hans brev. Hon misstänkte att hennes far mördat sin nya flickvän. Symptomen tilltog. Hon fick panikattacker, grät, misslyckas med allt på jobbet, slutade sova, pendlade mellan lycka och depression. Till slut kollapsade hon. Hennes organism klarade inte av det längre. En läkare trodde att hon festade och drack för mycket, trots att hennes familj försäkrat motsatsen. En psykolog gav henne diagnosen bipolär sjukdom.

Blackout: när min hjärna blev min fiende. Kommer på svenska i oktober.

Cahalan har själv mycket svaga minnen från den här perioden. Hon kan inte kontrollera sin kropp och dreglar och tuggar med munnen. Hon tror att alla runt henne är skådespelare som är ute efter att bestraffa henne på något sätt. Nya läkare ger nya diagnoser: epilepsi , multipel personlighetsstörning, schizofreni, bipolär sjukdom. Läkarna famlar och kastar ur sig tvärsäkra diagnoser.

Under en kort tid delar hon rum med en kvinna som är svårt sjuk i cancer. Cahalan avundas henne, att hon har en sjukdom med ett namn. En riktig sjukdom, inte en skamlig psykologisk sjukdom. Från första början är det skam hon känner. Hon skäms för att hon dreglar, fattar långsamt, blir fet, inte kan prata. Tidigare har hon varit den roliga kvinnan i centrum, nu vill hon bara försvinna. Göra sig osynlig.

Verklighetens Dr House
Till slut - när allt hopp nästan är ute - träffar hon läkaren Souhel Najjar, en invandrare från Syrien som ansågs alldeles för dum för att bli någonting som ung. Det gav honom en inre glöd att bli läkare i det nya landet och han ger aldrig upp en patient. Najjar frågar Cahalan om hon kan rita en klocka. När hon försöker inser Najjar vad som är fel: " Your brain is on fire, " säger han. Cahalan hade ritat en halv klocka , vilket visade att endast den ena sidan av hennes hjärna fungerade. Hon var inte psykiskt sjuk, symptomen orsakades av att halva hennes hjärna var inflammerad.

Efter några prover, upptäckte Najjar att Cahalan hade en nyupptäckt, sällsynt och livshotande autoimmun sjukdom som kallas Anti-NMDA-receptorencefalit, en attack på hjärnan av kroppens eget immunförsvar. Hon är en av de första som diagnosticeras med denna sjukdom. Sjukdomen kanske sattes igång av en liten mikrob som trängt in i kroppen. Efter en hård kamp så börjar hon göra små framsteg. Susannes mamma kallade Najjar för verklighetens Dr House.

Sjukdomen riktar in sig på hjärnans NMDA-receptorer. Dessa finns på flera platser i hjärnan, men mest i hippocampus och frontalloberna. Receptorerna mottar information från signalsubstanser som antingen aktiverar eller hämmar cellen. Aktivering av NMDA-receptorn startar signalvägar som är viktiga för plasticitet, minne, personlighet, beteende och inlärning. Sjukdomen innebär att antikroppar fäster vid dessa receptorer och därmed kan hjärncellerna inte ta emot eller sända signaler, vilket gör livet mycket svårt att leva eftersom dessa signaler är det vi är. Ju längre sjukdomen framskrider, desto fler receptorer slås ut.

NMDA-receptor

I början av sjukdomen medför personlighetsstörningen att hon attackerar och misstror männen i sitt liv. Hennes föräldrar är skilda och hennes pappa har förlorat en uppslitande vårdnadstvist och dragit sig allt längre bort, men under sjukdomstiden är det pappan som slår in dörrar och skyddar henne. Hennes pojkvän ger också mycket stöd. Hennes sjukdom gör familjen starkare.

Att gå på nattgammal is
Det är en bok man fastnar i. Man vill veta hur det går och den är indelad i korta kapitel som man kan rusa igenom. Hon skriver riktigt bra och hon går ibland in på vetenskapliga detaljer som rör sjukdomen och det lockade åtminstone mig ut att surfa på internet för att lära mig mer, vilket resulterade i detta inlägg.

Dr Souhel Najjar (till vänster).

Efteråt kan man inte låta bli att tänka på hur många människor som låsts in, lobotomerats och hur många som fortfarande får fel diagnos, när det i själva verket handlar om en behandlingsbar autoimmun sjukdom. Det rör sig om tusentals människor. Sjukdomen upptäcktes så sent som 2007. Susanne blev sjuk 2009. Hon hade tur. Hon träffade rätt läkare, en läkare som gick till botten med problemet och inte bara kastade ur sig en dåligt underbyggd diagnos. Dessutom, om sjukdomen upptäcktes så sent som 2007, hur många fler finns inte kvar att upptäcka. Sjukdomar som klassats som psykiska och obotbara, men som rör sig om parasiter eller autoimmuna sjukdomar.

Livet är skört. Vi är ute och går på nattgammal is. Ett virus, en bakterie eller en felstvaning i DNA räcker för att vi ska falla igenom ner i ett okänt djup. Varje dag går man längre och längre ut. Det går inte att gå tillbaka. Det är bara att gå vidare.

Andra böcker om kvinnor som tappar kontrollen:

Min stroke

Sound of A Snail Eating

Saras andra halva

Fortfarande Alice

Meningen med livet

Är en lycklig person en människa som funnit någon slags mening i livet? Eller är det tvärtom? En ny studie av Roy Baumeister & co har undersökt meningen med livet och likheter och skillnader mellan lycka och mening. Det är en gedigen studie och den finns att läsa här.

Sammanfattning av studien om lycka och mening
Det finns ett samband mellan lycka och mening. I studien visar forskarna att sambandet (korrelationen) ligger omkring 0.65. Så om man är lycklig känner man oftast att livet är meningsfullt.

Ett lättsamt liv är lyckligare än ett svårt liv. Men det finns inget samband mellan ett lättsamt liv och meningsfullhet. Alltså handlar ett lättsamt liv om lycka, inte om meningsfullhet. Däremot har man kunnat konstatera ett samband mellan ett svårt liv och upplevelsen av mening. Det kanske är så att mening skapas genom någon slags kamp. Om man kämpar för att uppnå något eller att komma över något, så ger man också detta en mening. 

Mer pengar och bättre hälsa gör oss också lyckligare, åtminstone upp till en viss gräns. En frisk person är lyckligare än en sjuk person, men båda upplever livet som lika meningsfullt. Om vi kan köpa allt vi önskar blir vi lyckligare än om vi inte kan köpa det vi önskar. Men inte heller pengar påverkar hur meningsfullt livet är. Vi kan inte köpa oss meningen med livet.

Lyckan är kortvarig och tycks helt frikopplad från tiden. Mening är dock starkt kopplad till händelser i tiden och ju mer man tänker fram och tillbaka i tiden desto större mening upplever man. Däremot blir man mindre lycklig ju mer man tänker, medan man känner sig lyckligare om man lever i nuet. Studien visade dock inte på något samband mellan nuet och mening.

Att umgås med andra människor ökar både lycka och mening. Tid som man spenderade med sin partner ökar livets mening, men gör oss inte lyckligare. De närmaste ger kanske lika mycket lycka som besvär, men en partner gör livet mer meningsfullt. Vänner upplevs som positiva. Ensamhet och tankar på en ensam framtid var starkt kopplad till både minskad mening och lycka.

De som ger upplever mer mening än de som tar emot eller tar. Att ge ger livet mening. Men de som tar för sig är lite lyckligare. Till sist är personer som oroar sig mycket och funderar mycket också olyckliga, men de upplever livet som mer meningsfullt.

Vad var frågan?
Lycka handlar främst om att få vad man vill ha och behöver, från andra människor eller genom att använda pengar. Däremot är meningsfullhet kopplat till att göra saker som uttrycker och återspeglar en själv, i synnerhet att göra goda saker för andra. Meningsfullt engagemang ökar stress, oro och ångest, som minskar lycka. Den som tar är lyckligare än den som ger, men en givare känner större meningsfullhet än en tagare. Medan lycka är inriktad på att må bra i nuet, så är meningsfullhet integrerat med dåtid, nutid och framtid. Olyckliga upplevelser minskar lyckan i nuet, men de är kopplade till större meningsfullhet, förmodligen för att människor hanterar dessa upplevelser genom att hitta en mening i det som hänt.

Jag vet inte om studien gav svaret på frågan eller om det ens var rätt fråga. Svaret på livets mening kanske finns på närmare håll. Jag läste nyligen en bok om en kvinna som lyssnade på en skogssnäcka. 

Ljudet av en snigel som äter
En snäcka är på många sätt en motsats till människan. Den är slemmig, långsam och trög. Den har en liten hjärna. Den bär sitt skelett utanpå sig själv som ett litet hus, medan jag har skelettet inom mig som ett stöd för att hålla mig upprätt. Men att alltid stå upprätt är inget man kan ta för givet.

Elisabeth Tova Bailey var drygt 30 år när hon drabbades av ett lömskt virus (förmodligen TBE) efter ett fästingbett. Hon blev sängliggande under 18 år och livet förändrades. Från att ha varit en person som aldrig hade tid blev tid allt hon hade. Tankarna rusade som blodhundar genom hjärnan.

”When the body is rendered useless, the mind still runs like a bloodhound along well-worn trails of neurons, tracking the echoing questions: the confused family of whys, whats, and whens and their impossibly distant kin how. The search is exhaustive; the answers, elusive. Sometimes my mind went blank and listless; at other times it was flooded with storms of thought, unspeakable sadness, and intolerable loss.” 

Författarporträtt målat av Edith B LaRoche

En dag får hon en skogssnäcka från skogen hemmavid. Hon dras sakta med i snäckans liv. Hon ser paralleller till sitt eget långsamma liv och hon upptäcker vilket oändligt komplicerat och spännande blötdjur en skogssnäcka är. Den har en lika lång utvecklingshistoria som människan. Hon lär sig allt som går att lära sig om skogssnäckor. Den har 2640 små tänder och hon hör hur snigeln tuggar i sig maten. Det är också titeln på boken: The Sound of a Wild Snail Eating. 

Snäcka. Bild från wikipedia

Hennes vänner rusar in på besök och de kan göra allt det hon inte kan, men de har inte tid. Det enda hon har är tid och hon kan nästan inte göra någonting av det hennes vänner kan. Hon lever i samma takt som snäckan och känner en samhörighet med livet genom den. Hon är så svag och skör att det enda hon kan lyssna på är gregorianska munkar som sjunger på låg volym.

Det finns ingen bitterhet i det hon skriver, utan bara förundran, nyfikenhet och ett mycket vackert och målande språk. Vännerna som ser henne ligga i sängen tycker kanske att hennes liv verkar meningslöst, men hon själv tycker att livet är meningsfullt. Medan tiden släpar sig fram känner hon sig alltmer lik en snäcka. Hennes skelett håller på att lösas upp. Hon känner att hennes status som ryggradsdjur snart inte går att upprätthålla. Hon håller på att förvandlas till en ryggradslös, mjuk varelse som mer liknar ett blötdjur än ett däggdjur.

Elisabeth tillfrisknar till slut efter 18 långa år och orkar skriva en bok om sina upplevelser från sängen. Jag gillade boken och trailern nedan med flera citat från boken tycker jag förmedlar känslan och budskapet.

Hon är inte lycklig, men hon hittar något att leva för. Mening och lycka är inte samma sak och hennes berättelse bekräftar Roy Baumeisters studie. Man har själv ansvaret att hitta meningen med livet, den kommer inte flygande och sätter sig i handen. Meningen kanske kommer krypande som en snigel, medan lyckan mer liknar en fågel? Fast vem vill ha en fågel i handen? Den kan ju bära på någon sjukdom. De får gärna stanna i skogen tillsammans med sniglarna och fästingarna. Just nu handlar min mening mest om att sätta punkt på rätt ställe.

Ålder är bara en siffra

Snart fyller jag år ... igen. Min ålder blir ett primtal. Det är inget att fira och det är nästan svårt att komma ihåg vad jag ska fylla. Ålder är ett tal som avspeglar ett biologisk förlopp. Jag är på väg ner. Det börjar redan när man är runt 25-30 år. Men det känns ju inte så. Jag blir snarare yngre för varje år som går. Tiden går baklänges. För fem år sedan var jag i sämre form än nu. Om ytterligare fem år kanske jag är i ännu bättre form ... om jag nu överlever UTMB.

Nä, nu ljuger jag. Jag försöker bara att övertyga mig själv om att jag blir yngre, för en sådan övertygelse gör mig kanske lite yngre. Vi kan lura våra kroppar att de är yngre än de är, vilket leder till att de också blir yngre än de var. Det såg man i en studie redan för över 30 år sedan.

Vrida tillbaka klockan
I boken Counterclockwise berättar psykologen Ellen Langer om sin banbrytande studie från 1979. En grupp äldre män fick tillbringa en vecka i en miljö som på alla sätt liknade 1959. De förflyttades tjugo år tillbaka i tiden. Männen var medvetna om den verkliga tiden, men de uppmuntrades att bete sig som de hade gjort 1959 och det tycktes som om de åldrades åt fel håll under den veckan. 

Efter en vecka kontrollerades, mättes och vägdes männen. I olika tester såg man att de blivit flexiblare och fingerfärdigare. Över hälften förbättrade sin intelligens i IQ-test. Dessutom tappade de i vikt och de blev starkare. Syn och hållning blev bättre. I slutet av studien fick ett antal personer jämföra foton på männen före och efter tidsresan och enligt dessa såg männen märkbart yngre ut efter en vecka.

Enligt Langer hänger detta samman med hur vi tanklöst - ”mindlessly” - reagerar på kulturella signaler. Vi formas av vår omgivning och av våra förväntningar.

Färga håret och bli yngre
I ytterligare en studie av Langer erbjöds en grupp kvinnor att färga håret. Därefter tittade några frivilliga personer på kvinnorna före och efter frisörbesöket. De kvinnor som trodde att deras nya hårfärg gjorde att de såg yngre ut, såg också yngre ut efter frisörbesöket, enligt observatörer som endast tittade på kvinnornas ansikten (håret var bortretuscherat). Kvinnor som inte trodde att de såg yngre ut med färgat hår såg inte heller yngre ut. I samma studie såg man att kvinnor som var gifta med yngre makar levde längre än de med äldre makar. Jag förmodar att det omvända är lika sant. 

De som jobbar med yngre lever också längre, tror jag. I en studie på bin såg man att äldre bin, som tog över yngre bins arbetsuppgifter, föryngrade sina hjärnor. De flesta av mina kollegor är några år yngre och jag tror att det gör min hjärna yngre också. Om jag tar hissen hinner jag inte riktigt med när de rusar uppför trapporna och därför tvingas jag stappla uppför fem våningar. Jag måste kämpa för att hänga med. De blir däremot äldre när de samarbetar med mig, hehe.

Det kanske handlar om något som kallas för priming. Priming är ett slags associationer som bestäms av implicita minnen i det undermedvetna, vilka påverkar hur man beter sig. Man kan mäta detta. Om en person läser ord som gammal, trött, rynkig, då går de sedan mätbart långsammare, än om de läser ord som ung, pigg och stark. Ord och bilder som vi ser påverkar oss mer än vi tror. Genom priming kan man prestera bättre och förmodligen också må bättre och man kan påverka andra människors uppfattning om en själv. Det är väl därför jag hellre ser en komedi än en dyster film som slutar i tröstlös förtvivlan. Jag vill må bra då jag tittar på film. Jag vill inte gå från bion och känna mig förtvivlad.

Den slutsats man kan dra av allt detta är att man ska undvika allt som signalerar att man blivit äldre. Fast det har sina fördelar att bli äldre också. En fördel är att man glömmer bort vad man ska göra och kan komma undan med det. Det är en sak som bara blir bättre med åren. Till slut glömmer man bort att man fyller år. Fast det är ju inte lätt numer när det finns Facebook som skickar meddelanden i alla vädersträck om förestående födelsedagar. Jag ska försöka komma ihåg att jag måste in i Facebooks inställningar och ta bort den där aviseringen eller ändra mitt personnummer. Det räcker med att fylla jämnt, d v s vart tionde år ungefär. 

Om återkoppling och kontorslandskap

För två veckor sedan var jag verkligen less. Det var mycket som gick mig emot och träningen kändes inte kul. Jag skrev ett inlägg om min brist på motivation och vips så fick jag hjälp att komma igång igen. Bl a fick jag ett tips av Niklas om en inspirerande film som visar ett längre klipp från Ultra Trail du Mont Blanc (UTMB). Den filmen väckte lite drömmar till liv igen. Jag vill verkligen springa UTMB.



Jag har även fått en del hjälpsamma kommentarer och trevlig återkoppling via mail som den här som kom igår: 

All återkoppling gör mig inspirerad att fortsätta skriva och träna. Att hjälpa andra är det bästa som finns och att man kan göra lite skillnad är helt fantastiskt. Det ger orden en mening. Ibland skriver jag kanske lite väl vetenskapligt, sakligt och torrt och därför är det särskilt roligt att jag också kan få folk att skratta :) Jag sprider hellre glädje än fakta, men allrahelst båda två.

Det känns som att jag har bottnat och nu är jag på väg upp. De senaste två veckorna har jag tränat riktigt bra. Jag sprang ett långpass på 25 km förra söndagen och varje tisdag går jag skidgång och älglufs med stafettvasangänget. Jag har dessutom varvat uthållighetsträningen med tre besök på gymmet varje vecka.

Jag tror att det var förra helgens distanslöpning som fick det att lossna. Jag tvingade mig att springa lite längre och det var som om jag passerade en vägg som latmasken i mig byggt upp. I går blev det ännu ett ganska långt pass på 16 km i backig terräng. När jag sprang ut var himlen blå, men sedan började det regna. Men löpare är inte gjorda av socker. Inte jag i alla fall efter en månad utan socker, så jag sprang vidare. Nästa vecka kanske jag ska pröva att springa 30 km.

Helgens långpass
Jag kan inte bestämma mig för om jag blivit lite galen eller om det är fullt normalt att vilja springa UTMBs 166 km genom tre länder med sammanlagda uppförsbackar på 10 000 meter. Tills vidare jobbar jag med hypotesen att jag är fullt normal. Det finns liksom inget alternativ. Jag är inte galen. Inte än i alla fall. Men jag har två år på mig.

De senaste tre åren har UTMB drabbats av dåligt väder med snö och iskyla i bergen. Det är inget som bekymrar mig, men visst vore det trevligare med vackert höstväder, som det var igår på morgonen när jag sprang. Det var ren njutning att springa. Soligt, men svalt. Marken var kall efter natten. Kylan trängde upp genom de tunna sulorna. Snart är marken vit. Jag tror att det blir en tidig vinter i år. Jag gissar att det snöar här hemma redan i oktober. Innan dess måste jag leta fram skidutrustningen. Men i vinter prioriterar jag löpningen, fast jag tror inte att jag blir sämre på skidorna för den skull. Tvärtom. All styrketräning under hösten kommer att ge skjuts till stakningen.

Om kontorslandskap igen
Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur jag ogillar att jobba i kontorslandskap. Det finns vetenskapligt stöd att jag har rätt, åtminstone för vår typ av arbetslandskap (förmodligen kan man göra dem bättre och införa stränga regler för beteende, osv). I lördagens DN (artikel även i SvD) läste jag en intressant artikel om en ung forskare - Katarina Gospic - som bl a tog upp kontorslandskap och diverse andra suboptimala beteenden och företeelser som vi vanligtvis inte tänker på. Gospic har skrivit en spännande bok om allt detta som heter Välj rätt - en guide till rätt beslut och den finns att beställa på Bokus och adlibris eller från författarens bolag Brainbow Labs.

Enligt Gospic är kontorslandskap ineffektiva. Det finns forskning som visat att vi inte kan koncentrera oss i kontorslandskap. Vi tvingas använda vår smartaste och nyaste hjärndel, prefrontala barken, till att stänga ute alla distraktioner. I en studie, som tas upp i boken, såg forskarna att arbetarna blev avbrutna i snitt efter 11 minuter när de börjat med en uppgift, sedan tog det ca tjugofem minuter för dem att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften. Gospic påpekar att om man räknar ihop all den tiden så betyder det att arbetarna i kontoret aldrig kan bli helt fokuserade på sin arbetsuppgift.

Jag har en del strategier för att undvika dessa skadeverkningar. Ibland använder jag hörlurar med lugn musik som inte stör tanken och för att motverka de fysiska effekterna av kontorsarbete brukar jag alltid stå upp istället för att sitta. Jag har inte suttit ner sen jag kom tillbaka från semestern och nu är det en vana och det skulle bara kännas konstigt att sitta ner vid datorn. Alltfler reser sig upp runt om mig också. Ingen vill väl ha en fläskig bak och ett kortare liv och att stå upp vid några tillfällen per dag är kanske det enklaste sättet som finns att förlänga livet och tajta till baken på. Eller så står de upp för att över huvud taget se någonting nu när allt fler står upp.

Mitt liv som hund
En del ljud tränger dock genom musikens ljudridå. Särskilt i vårt landskap där hela 12 % heter Johan. Mina öron - eller snarare min hjärna - lyssnar omedvetet efter mitt namn och varje gång någon säger Johan reser sig öronen upp som på en hund och gör mig redo för handling. Det hjälper inte så mycket att många kallar mig vid mitt efternamn. Jag lystrar ändå till Johan. Jag är som en betingad hund. En ganska korkad hund som aldrig lär sig nånting.

Varje gång man blir avbruten måste programmet som kördes i hjärnan laddas om. Det tar upp till 25 minuter innan man är tillbaka i samma fokuserade läge som innan störningen. Det är allvarligt, eftersom fokus och uppmärksamhet är avgörande om man ska lösa ett problem eller lära sig något. Uppmärksamhet är som strålkastare för tanken. Om vi ger det minsta avkall på uppmärksamheten blir ljuset svagare. Uppmärksamhet kräver hundra procent.

Ögonen är också svåra att stänga av. Även om jag försöker borra ner ögonen i ett dokument så sveper skuggor förbi och amygdala i det Limbiska systemet i hjärnan litar inte riktigt på dessa skuggor. Det kan vara en fiende, en tiger eller kanske någon som vill fortplanta sig och jag kan inte låta bli att titta upp. Oftast är det bara en harmlös kollega. Men det Limbiska systemet lär sig aldrig. Evolutionen har lärt hjärnan att alltid titta upp och mina lärdomar kan inte skriva över miljoner år av utbildning med livet som insats.

Cancer, socker och mjölksyra

Nu har det gått tre veckor sedan jag slutade äta socker och minskade på intaget av snabba kolhydrater. Bortsett från tre sociala tillfällen, har jag lyckats. Jag känner inget sockersug. För min del handlar det snarare om vanor än beroende och nu när jag är medveten om vad jag väljer, då avstyr jag kakor och godis innan de kommer för nära. Jag blir lite retad och frestad, men det härdar bara karaktären. Jag tror att jag kommer att fortsätta med det här. Dumt nog vägde jag mig inte innan, men jag tycker att jag ser lite smalare ut och jag tycker att jag känner mig ganska pigg, bortsett från den årliga ”höstdepressionen”. Bristen på motivation har inget med socker att göra. Det beror på andra saker. Jag har tagit till mig råd och jag tvingar mig ut och träna. Efteråt känns det bra, men nästa gång känns det lika jobbigt igen. Fast det går över. Det gör det varje höst. Synd att den här hösten började så tidigt bara.

Mjölksyra
Jag fick ett tips om en kommande bok som ska gå på djupet med mjölksyran. Det lät intressant eftersom det nästan inte finns något inom träningslära som är så missförstått som mjölksyra. Det heter inte ens mjölksyra, utan laktat. Laktat är bara mjölksyra när det bundit sig med en proton. Men jag skriver mjölksyra lite här och där för det känner de flesta till. Fast jag menar laktat :).

Laktat. Källa Wikipedia

Boken, som ännu inte är utgiven, heter The Exercise and Medicine Bible och är skriven av Dr Matthew L. Goodwin som har studerat laktat under flera år, bl a tillsammans med George A. Brooks. I en artikel i letsrun.com delar Dr Goodwin med sig av en del av det som han kommer att ta upp i boken, bl a några myter som rör mjölksyra.

Sportjournalister och tidningar upprepar gamla myter, som att mjölksyra orsakar träningsvärk, ger en brännande känsla i musklerna och att det är en giftig restprodukt som skapas i frånvaro av syre. Men otaliga studier visar tvärtom att laktat är ett utmärkt bränsle för muskler och hjärna och laktat får oss att orka mer och tänka bättre. Dessutom kanske laktat kan motverka cancer.

Laktatskyttel och intervaller
Jag har skrivit om myterna som omger mjölksyra tidigare så jag ska inte upprepa det. Men en sak som Dr Goodwin tar upp som jag inte skrivit om förut är George A. Brooks hypotes om lactate shuttle, som numer är så pass verifierad att man kan kalla den en teori med hög evidens. Enligt gamla skolböcker fraktas allt laktat som bildas i musklerna till levern där det omvandlas till glukos för att sedan skickas tillbaka för att bli ny energi. I själva verket flödar laktat i alla möjliga riktningar i något som kallas laktatskytteln eller mjölksyreskytteln.

Laktatskytteln fungerar så här: När vi springer skapas energi genom glykolys, där en glukosmolekyl (socker) bryts ned till två stycken pyruvatmolekyler. I denna reaktion - som inte kräver något syre (anaerob) - bildas ATP som kan användas till att spänna muskler och NADH som skickas vidare till elektrontransportkedjan och skapar lejonparten av kroppens energi. De båda pyruvatmolekylerna tar sig in i mitokondrierna där de i mötet med syre (aerob) bildar energi. När vi kör riktigt hårt - typ intervaller - hinner inte cellerna använda allt pyruvat och det uppstår ett överskott av både pyruvat och sura vätejoner. Pyruvatet kan då binda till en vätejon och bilda laktat. Laktat motverkar således försurning av muskeln. Laktat flödar sedan via ett nätverk av kanaler över till andra muskelceller, som kan använda laktat för att bilda energi i form av ATP i sina mitokondrier, eller bygga upp ett lager av glykogen för kommande arbete. En del laktat flödar också till levern (cori-cykeln) där det blir glukos igen. 

På detta sätt kan laktat transporteras till andra vävnader i kroppen och användas som bränsle både lokalt och i avlägsna vävnader, som hjärtat och hjärnan. Enligt en dansk studie är det framför allt laktat som ger hjärnan energi under hårt arbete. Även hjärtat ökar upptaget av laktat under hård fysisk ansträngning. Ju oftare man tränar hårt, desto bättre blir dessa transportvägar. Det är därför som intervaller, som t ex 10-20-30-, tabata- och backintervaller, är så bra träning. Intervaller skapar en bättre infrastruktur - ett starkare nätverk - för transport av och förbränning av laktat. Faktum är att under träning så använder kroppen mer laktat än glukos genom att de celler som skapar ett överskott exporterar detta till celler med ett underskott av laktat. Kroppen är ett ekonomiskt system som utvecklats under miljontals år. Utan mjölksyra skulle vi inte orka så mycket som vi faktiskt gör.

Socker och cancer
Goodwin är läkare och har intresserat sig för laktat och cancer. Cancerceller älskar socker. 1931 fick Otto Warburg nobelpriset för att han visade att cancerceller har en annan metabolism än normala celler och att de utnyttjar socker för sin tillväxt. Genom att minimera intaget av socker minskar man alltså näringstillförseln till cancercellerna. Men det är inte bara cancerceller som gillar socker. Det gör alla celler.

                                          Feed me!                       Varsågod!

Det fanns många anledningar till att jag slutade äta onödigt socker för snart en månad sedan, men en orsak var att jag inte vill göda eventuella cancerceller. Socker orsakar förmodligen inte cancer, men sockret kanske håller liv i cancercellerna sedan de uppkommit i en mutation. Det finns en del studier som pekar på det. Man kan påverka risken att drabbas av vissa cancerformer, men mutationer är till sin natur en slump. Vem som helst kan drabbas när som helst och sannolikheten ökar med tiden.

I ett experiment från 1988, som Goodwin tar upp, prövade man att ta bort tillförseln av glukos (socker) till hjärnvävnad, vilket ledde till att synapserna upphörde. Sedan delade man in vävnaden i två olika grupper och gav en av dessa laktat, vilket ledde till fullständig återhämtning. Detta experiment visade att laktat kan ersätta glukos som hjärnbränsle. Med utgångspunkt från detta experiment har Goodwin och hans kollegor testat att stänga av tillförseln av glukos till cancerceller medan de ger laktat till friska celler, något de kallar lactate-protected hypoglycemia (LPH). Forskarna hoppas att man ska kunna svälta ihjäl cancer på detta sätt.

En ny svensk bok om träning och fysisk hälsa 
Synen på mjölksyra håller sakta men säkert på att svänga. Jag läste nyligen en bok av Dan Andersson som heter Fysisk aktivitet: vägen till bättre hälsa och ett rikare liv. Jag tror att det var första gången jag läste i en svensk bok att synen på mjölksyra kanske måste omvärderas. Boken är för övrigt mycket pedagogisk med bilder och illustrationer på nästan varje sida och jag tycker den ger en utmärkt introduktion till den som vill lära sig mer om träning och motion.

Ultralöparen, vetenskapsmannen och författaren Bernd Heinrich medverkar i boken. I en intervju med författaren säger den 71-årige löparen:  "I do actually feel more vigorous now than ever..." Foto: Jaime Jacobsen (bilden lånad från Dan Anderssons bok Fysisk aktivitet: Vägen till bättre hälsa och ett rikare liv).

Ett hett boktips: Finding Ultra

Jag brukar samla på mig lite böcker inför sommaren och jag började semestern med en nyutgiven bok som heter Finding Ultra. På omslaget står det att det är en bok om att trotsa medelåldern och finna sig själv. Det finns många böcker om att hitta sig själv och det känns lite sent att komma i trotsåldern i medelåldern, men bortsett från flosklerna på omslaget så var boken mycket läsvärd. Jag är i alla fall glad att jag läste den innan min ultradebut om några veckor.

Jag köpte boken med hopp om att få inspiration och den här boken gav mig det. Vi människor är kapabla att klara mycket mer än vi tror. Den ställer också frågor till mig som jag tvingas leta egna svar till.

Alkoholist och triathlet
Boken är självbiografisk och skriven av Rich Roll, en av världens mest vältränade män, enligt tidningen Mens Fitness Magazine. Men det har han inte alltid varit, för bara några år sedan var han en överviktig, f d alkoholist och rökare som inte ens orkade gå uppför en trappa utan att bli andfådd. Han bestämde sig för att byta liv samma dag som han fyllde 40. Han började springa och sen gick det fort. Två år senare tävlade han i Ultraman och kom elva. Från flaskbotten till världstoppen på två år.

Jag tror inte alla klarar det Rich klarade på två år, men hans berättelse är inspirerande. Det är framför allt två saker som skiljer Rich Roll från många andra: generna - hans morfar var en framgångsrik simmare - samt en ungdom präglad av askes och hård träning, sådant som bygger viljestyrka och en förmåga att uthärda smärta.

Som barn var Rich utrustad med stora, runda glasögon och runt huvudet satt en tandställning fast som ett medeltida tortyrredskap. Han saknade bollsinne och blev mobbad. Han var utanför och socialt oförmögen att ta sig in. Han gick med i skolans basketlag i ett desperat försök att höra samman. Lagkompisarna gjorde allt för att mobba ut honom och bli av med lagets klart sämste spelare. Priset var högt, men han stannade kvar i laget.

Ett lyckokast
Som barn kastade Richs mor honom i vattnet innan han kunde gå. Hon var väldigt angelägen om att han skulle simma som hennes far hade gjort. Det visar sig vara ett lyckokast. Han gillar att simma och kommer med i ett lag - en gemenskap. Han blir snart väldigt bra och blir en av USAs bästa juniorer i fjärilssim. Förutom simningen går studierna också bra. Han pluggar hårt. Hans liv kan delas in i plugg och simning. Det finns inte utrymme för något annat. Han har A i nästan alla ämnen och kan välja vilket universitet han vill.

På universitetet får han dock en ny vän: alkoholen. Han festar vilt, men slutar ändå med bra betyg. På examensdagen skämmer han ut sina föräldrar och de ställer honom till slut inför ett ultimatum: Genomför ett nykterhetsprogram, annars vill vi inte träffa dig igen.

Det mesta går fel p g a alkoholen. Han gifter sig, men tappar ringen när han simmar i havet dagen efter bröllopet. Fast hon hade redan glidit ifrån honom. De gjorde slut redan under smekmånaden. Han får ett återfall men nyktrar sedan till. Han blir en nykter alkoholist.

Veganism
Rich träffar så småningom en ny kvinna som är hans raka motsats. Hon är vegan och hippie. De har delat kylskåp, men en dag vill han pröva en av hennes gröna röror. Allt Rich gör är allt eller inget och han är snart lika mycket vegan som han var alkoholist förut. Han äter bara sådant som växer och det ska vara så lite tillagat som möjligt.

Efter några år kastar Rich Roll sina dämpade skor som förstör kopplingen mellan löpning och natur. Han prövar att springa barfota. Målet är att bli en barfotalöpare.

I början skummade jag avsnitten om veganism, men dieten var ett viktigt inslag i boken och jag gjorde inte boken rättvisa om jag inte läste det lika noga som allt annat. Alla människor bidrar med sitt perspektiv på livet och genom att läsa boken fick jag ta del av Richs perspektiv. Det gör mitt liv rikare. Alltid lär man sig någonting. Ju fler perspektiv, desto fler sätt att se på saker. Man ska inte döma ut något i förväg, utan försöka förstå varför någon tänker som han gör och hur han har kommit fram till dessa tankar. Det är en intressant och lärorik process.

Jag tror att det är bra med lite extra grönsaker på tallriken. Det kan inte vara fel. Men jag äter fisk, ägg och en del kött. Människan är allätare med rätt att välja och det är nog den rätten som gör livet så svårt. En koalabjörn behöver ju inte välja. Den äter bara blad från eukalyptusträdet. Å andra sidan har den en väldigt liten hjärna. Den bara tuggar i sig och funderar inte på om den ska välja äpplen eller päron och ett djur som inte funderar behöver ingen stor hjärna. Vi har en stor hjärna bl a för att kunna hitta, identifiera och fånga mat. Fast nu luktar vi inte på maten, utan vi tittar på den finstilta innehållsförteckningen i matvarudjungeln för att bedöma matens värde.

Va? Kan man äta annat?

Nästa bok
Boken avslutades med ett vansinnigt lopp. Rich och en enarmad kompis bestämmer sig för att åka till Hawaii och genomföra the Epic 5 - fem ironman triathlons på fem olika öar på fem dagar. Det är en bitvis plågsam läsning, men också inspirerande.

Det här var en bra bok som förhoppningsvis översätts till svenska. Den kan mycket väl bli nästa kioskvältare efter Born To Run. Det finns så många som springer långt och som jagar inspiration. Det fanns dock ett dåligt inslag i boken. Rich hängde ut mobbarna från skoltiden med namn. Det gav en smak av bitterhet och det tycker jag han borde ha sprungit ifrån.

Nu ska jag läsa nästa bok, Ond kemi av Ulf Ellervik som handlar om hur man tar livet av folk, haha. Det är något så ovanligt som en bra svensk populärvetenskaplig bok om kemi. Jag är just nu på semester vid Västkusten och mitt sällskap - som sett min bok - luktar lite oroligt på allt jag serverar :)

Fler boktips

För fler heta boktips klicka här!

Den gamle och kvalet

Nu har mystiska män räknat fram seedningstider från Södra berget runt. För att kvalificera till fjärde startled i Vasaloppet var man tvungen att klara 2,45.

Vilket innebar att jag missade fjärde startled med

44 SEKUNDER!!!!

I fjol krävdes 2,38 och då var jag 13 minuter ifrån. Nu missade jag alltså målet med 44 sekunder. Jag kom närmare, mycket närmare. 44 sekunder på 40 kilometer blir en sekund per kilometer ... Jag är fortfarande nöjd med loppet - jag har aldrig åkt så bra tidigare. Men om jag bara stått längre fram i starten så hade jag klarat det och då hade allting varit fullbordat. Det var kanske den enda detaljen som jag missade och den visade sig vara ödesdiger.

Första reaktionen var besvikelse. Jag bröt nästan ihop skidor och stavar och började skriva på tidernas värsta inlägg. Nu är jag revanschsugen och har kastat det påbörjade deppinlägget i papperskorgen. Jag är arg och frustrerad på de där sekunduslingarna som jag kunde plockat varsomhelst om jag känt till deras existens. Nu har jag inget att förlora, för det känns som att jag redan har förlorat.

Vad är 44 sekunder av ett liv? Svar: ungefär 0,00000002 %. Märkligt att jag blir så besviken. Det var ju bara kval, inte allvar och inte ens Vasaloppet är ju egentligen på allvar. Det är tävling och lek, men ändå känns det så bottenlöst hopplöst. Människan är komplicerad, det inser man när man inte ens riktigt förstår sig själv.

Bland svärdfiskar och kaskelotter
Jag känner mig som den enbenta kaptenen Ahab i Herman Melvilles klassiker Moby Dick. Genom världshavens ändlösa vattenvidder jagar kapten Ahab den vita val han kallar Moby Dick. Det är Moby Dick som tagit hans ben och Ahab har svurit att jaga honom från Kap Horn till Goda Hoppsudden. Ahab är besatt och revansch är hans enda mål i livet. Det slutar med att hans båt rammas av valen och sjunker och Ahab och alla hans män dras ner i dess sugande virvel.

Min vita val är de här kvalloppen som jag dödar när harpunen tränger in i fjärde startled. Nu träffade jag valen med en harpun som nådde fram till femte, men det var ett ytligt sår och den dök ner på djupt vatten. Men jag är besatt och nu på söndag dyker valen upp igen och jag ska försöka igen och sedan igen och igen tills jag når målet eller segnar ner i spåret.

Nu gäller det att ladda harpunen med kolhydrater, nitrater och revansch. Jag ska göra allting rätt. Jag ska inte ta ut någonting i förskott eller efterskott, varken seger eller nederlag. Det ska jag aldrig mer göra. Fast å andra sidan lär jag mig aldrig. Jag är en obotlig optimist.

En annan bok flöt upp inom mig: Den gamle och havet av Ernest Hemmingway som jag läste i skolan. Efter flera månader utan fisk lyckas den gamle fiskaren Santiago fånga en gigantisk svärdfisk. Kampen är lång och till slut dödar Santiago svärdfisken. På vägen hem äts dock bytet upp av hajar. Det enda som återstår är huvudet och ett renskrapat skelett. Så kan det också gå. Man kämpar länge, men i samma stund som man uppnår målet är det borta. Medan fångsten vittrar bort drömmer man om något nytt. När fiskaren sedan går i land är det försent. Han vaknar och upptäcker att han fångat en oätlig trofé och ett skelett.

Medelpad Classic
Jag har ingen val som Moby Dick, men jag har ett val. Nästa tillfälle dyker upp nu på söndag - Medelpad Classic. Det är 46 kilometer långt och väldigt likt Vasaloppet i sin banprofil. Man startar i inlandet och åker mot utlandet längs kusten. Det är ca 100 meters fallhöjd och inte lika slitsamt som Södra berget runt. För två år sedan åkte jag på 3,18. Nu borde jag klara tre timmar. I fjol var 2,48 gränsen för startled 4 och det låter svårt, men hoppet är det sista som överger optimisten. Om allt klaffar som i söndags och om jag lägger ut skidorna längre fram i god tid, då kanske, kanske.

Att hoppas på tredje startled är att ta sig snö över huvudet. Jag hoppas jag klarar fjärde men jag ska inte bryta ihop ifall jag misslyckas. Jag ska vara ödmjuk. Jag ska ändå köra på så hårt det går och det går som det går.

Jag upprepar laddningen från förra veckan. Det var en härlig känsla att känna sig laddad vid starten och veta att man kan ge allt, att man inte har missat någonting alls. På lördag blir det 750 gram kolhydrater och 3 dl rödbetsjuice och en stund i min egen lilla vallabod. Det tycks bli kallt. Prognosen säger ner mot 20 grader. Men det är sista chansen och jag har egentligen inget val. Det är valen eller jag.

Fredagsmys med min iPad

Gårdagens inplanerade skidgång knuffades bort av ett extrainsatt jobbmöte. Jag kom dessutom hem försent för att hinna springa. Men jag är mer flexibel nu och bestämde att torsdagen fick bli veckans vilodag istället. Det betyder att jag kan träna i flera dagar i sträck fr o m idag. Istället för ett problem blev det en möjlighet. Det är så jag ska tänka. Ibland kan jag deppa i veckor för småsaker, men när jag får tillfälle att tänka efter så inser jag ofta att problemen betyder nya möjligheter. Så ska det bli hädanefter.

Fredagsfys
Idag tog jag med mig träningskläderna till jobbet och lyfte lite vikter och sprang på löpband några kilometer. Det var alltså mer uthållighet än styrka - mer AMPK än mTOR om vi snackar enzymska. Det är både lättare och svårare att springa på löpband. Det går lättare eftersom det inte är något luftmotstånd, därför brukar jag sätta lutningen till 1% som motsvarar den kraft som det krävs för att knuffa undan luftmolekyler när man springer runt 12 km/h. Det svåra tycker jag är det mentala - att springa men stå still. Det är onaturligt. Vår hjärna är en skapelse av rörelse och nyskapas också till viss del av rörelse. Jag känner mig som en hamster i ett hjul när jag springer på gymmet, som om några forskare tittar ner på mig och antecknar hur jag springer. 

Ett sätt att distrahera tanken är att lyssna på en ljudbok. Den senaste veckan har jag lyssnat på Walter Isaacsons utmärkta biografi om Applegrundaren Steve Jobs. Jag avverkade flera kapitel idag. Biografier och historieböcker är perfekta att lyssna på när man springer eftersom tanken ibland också springer iväg och till skillnad från en roman eller en deckare så tappar man inte tråden. Historien har sin gång.

En iPad
Kanske ljudboken påverkade mig att beställa den iPad som levererades idag. Det var Steve Jobs favoritpryl och ingen - inte jag heller - begrep vad man skulle ha den till då den kom. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Jag är inte pryltokig, men jag gillar grejer som jag behöver och jag har behövt en iPad i snart ett år och just nu blev behovet akut. Den funkar fint och blev genast integrerad med de andra appleprodukterna i hemmet. En låt som jag laddade ner på min iPhone dök direkt upp i min iPad genom iCloud utan att jag behövde göra något. Apples produkter är som ett ekosystem där allt vävs samman och man blir beroende, vilket är den största nackdelen. En annan nackdel är att Flash inte fungerar på iPad, vilket var Jobs hämnd på Adobe för att de inte utvecklade Photoshop för MacIntosh i slutet av 90-talet. Idag läste jag att Adobe lägger ner utvecklingen av Flash i telefoner och läsplattor. Jobs hånler nog i sin grav. Jag kanske blir beroende av en massa Appleprodukter, men det är inget jag lider av. Jag är redan beroende av en massa olika saker. Jag tycker om att slippa tänka och skruvar och sladdar.

Fredagsmys
Just nu har vi fredagsmys och jag smyger med min iPad och skriver det här medan jag uthärdar ett tråkigt tv-program (hmm, vad är det vi tittar på …?) för familjefridens skull. Jag myser med min nya leksak. Iphonen tittar upp ur fickan och ser lite svartsjuk ut. Men den får ligga i sängen på vardagarna och väcka mig med Sleepcyckle. iPaden är lite för stor för att få plats i sängen. Det är fördelen med att vara liten. Men jag kanske somnar med iPaden som jag brukar somna med böcker ibland - med en uppslagen bok som tippat över huvudet på mig.

Jobs bok
Ett företag kanske är rationellt med aktier, styrelser, bolagsstämmor och vd, men företag drivs av människor och människor är olika; som t ex Bill Gates och Steve Jobs. De har nästan ingenting gemensamt förutom att de är födda samma år och ändå lyckas de driva fram två av världens mest framgångsrika företag med helt olika affärsmodeller. I filmen Pirates of the Silicon Valley framställs Gates som skurken och Jobs som hjälten. Men det stämmer inte riktigt. Det handlade mer om två olika personligheter och att folk i allmänhet föredrar den struliga, känslomässiga hippien, framför den kylige och beräknande affärsmannen med rika föräldrar. Det är mänskligt och jag tror hursomhelst inte att Gates biografi kan bli lika intressant. Jobs var manisk, halvgalen, genialisk, ond och intressant och blev allt intensivare ju närmare döden han kom. Gates, som ägnat de senaste åren åt välgörenhet, beundrade detta drag hos Jobs. Trots alla bråk hade de stor respekt för varandra - särskilt Gates för Jobs - och de hade ett långt samtal om gamla tider när Jobs bara hade några månader kvar i livet. 

En bra bok att lyssna på när man springer

Nu har jag lyssnat färdigt på boken och den är nog en av de bästa biografier jag "läst". Intressant, välskriven och utlämnande, men jag har ju följt med på resan lite på avstånd som macägare sedan nästan 20 år.

Min första Mac. En MacIntosh Classic II.

Tro på det omöjliga före frukost men inte efter middagen
Redan 1981 myntade en av Apples anställda begreppet Reality Distortion Field om Steve Jobs. Ingenting var omöjligt och han hade en förmåga att få folk att tro det också. Verkligheten förvrängdes i närheten av honom. Ett vardagligt exempel var att Jobs - som var fanatisk vegan - bestämde att sushi var veganmat eftersom det var så gott. Och han trodde på det själv. 

Det första grafiska användargränssnittet

Ett annat sätt att göra det omöjliga är att som tecknade figurer inte titta ner när man springer över en kant. Om man tror att det går, så går det. Åtminstone ibland. Ungefär så gick det till när Bill Atkinson, en av de absolut främsta programmerarna på Apple, utvecklade fönsterhanteringen så att fönstren på skärmen kan överlappa varandra. Numera är vi så vana vid det att vi inte ägnar det en tanke. Atkinson gjorde det möjligt att flytta dessa fönster runt, precis som man flyttar papper på ett skrivbord där de övre döljer de undre. 

Idéerna till det grafiska användarsnittet fick Steve Jobs efter ett besök på iXerox PARC som gjort flera innovationer som möjliggjorde ett mer intuitivt möte med datorn. Jobs förstod direkt, till skillnad från cheferna på iXerox PARC, att detta skulle förvandla datorerna och Apple utvecklade en metafor: datorn var ett skrivbord med dokument, mappar och papperskorg och man navigerade med hjälp av en mus och menyer. Den största bedriften var dock de överlappande fönstren. Atkinson trodde att han sett överlappande fönster på iXerox och att det därför var möjligt. Men iXerox datorer hade inte något sådan funktion. Han bestämde sig för att lösa problemet eftersom han trodde att programmerarna på iXerox lyckats lösa problemet. Naturligtvis finns det inga lager av pixlar under de pixlar som man ser på en datorskärm - det finns inga fönster under de som verkar vara överst. För att skapa en illusion av överlappande fönster krävs komplex kodning som innefattar vad som kallas regioner. Atkinsson jobbade så hårt med det omöjliga att han en natt då han körde hem utmattad krockade med en lastbil och tappade minnet. Det fanns inga säkerhetskopior. Allt fanns på Atkinsons privata hårddisk, kodat i biokemiska synapser. Jobs åkte till sjukhuset och när Atkinson återfick medvetandet sa han: “Don’t worry, I still remember regions.”

En omöjlig sak?

Steve Jobs citerade ofta Alice i underlandet om att man ska tro på minst sex omöjliga saker före frukost. Jag tror bara på en omöjlig sak före frukost och det är att jag ska stiga upp och ta mig till jobbet. Märkligt nog har jag lyckats nästan varje morgon. Mina omöjliga tankar kommer när det är dags att sova. Men vissa fantastiska mornar har drömmarna knådat ihop en lösning av alla lösa trådar och loopar som snurrade runt och surrade strunt just innan jag somnade.