Jag fick en etta i avgångsbetyg i svenska. Jag förtjänade förmodligen den där ettan, men den gjorde också att jag tappade tron på mig själv. Jag trodde inte jag kunde skriva, så jag skrev inte.
På universitetet gick studierna bra tills det blev dags för uppsatser. Jag kunde arbeta i veckor med en kort inlämningsuppgift.
Jag kämpade mig igenom A-,B- och halva C-kursen i nationalekonomi, men när det blev dags att skriva C-uppsats fick jag kramp. Jag kunde inte skriva - det var jag övertygad om. Jag hoppade av utbildningen och under några år lästa jag - med en växande studieskuld - filosofi och idéhistoria.
Läraren i filosofi hette Bertil Mårtensson. Filosofer brukar inte hette Bertil, men Bertil var ett pedagogiskt geni och dessutom science fiction-författare. I en av hans filosofikurser fick vi i uppdrag att skriva en uppsats om vår favoritbok. Jag minns att en skrev om Dvärgen av Pär Lagerkvist, en annan om Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Själv skrev jag om Robert M Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel. Varje uppsats blev sedan ett kapitel i en bok som Bertil tog fram.
Jag var drygt 20 när jag läste Zen och konsten att sköta en motorcykel. Det var en tjejkompis som tyckte att jag borde läsa en bok utan formler och siffror. Jaha, sa jag. Jag läste den från pärm till pärm på några dagar. Det var en speciell bok. Den var olik de böcker jag läst tidigare.
Nytt spår
Det är länge sedan nu. Pirsigs märkliga bok gjorde mig intresserad av nya saker. Så efter tre år som ganska omotiverad student i nationalekonomi och matematisk statistik började jag läsa idéhistoria, vetenskapsteori och filosofi. Det passade mig. Jag hade läst historieböcker sedan jag var nio år. Jag gillade också att fundera på saker och ting. Studierna gick otroligt bra, men så skulle vi skriva den där uppsatsen om en bok som betytt mycket för oss. Jag var ju övertygad om att jag inte kunde skriva. Jag satt fast i ett statiskt tänkesätt, men nu ville jag skriva. Jag ville något. Jag gav inte upp och sökte något nytt som tidigare.
Det var så mycket jag ville berätta. Jag tillbringade flera ensamma kvällar i ett litet rum på universitetet där det fanns nyinköpta, gåtfulla MacIntosh-datorer. Jag stirrade på en blank sida i något som kallades för ordbehandlare. Den tomma sidan fyllde den fyrkantiga bildskärmen. Markören blinkade hetsigt och uppfordrande. Jag påbörjade en mening, och raderade den en stund senare. Jag skrev och raderade. Ibland försvann sidor och text någonstans i den mystiska datorn och jag ägnade flera timmar åt att leta rätt på mitt dokument.
När solen gick upp cyklade jag hem till mitt studentrum på Ålidhem med disketten i bakfickan. Efter tre veckor hade jag skrivit några osammanhängande sidor om allt och ingenting och vänt på dygnet. Jag gick till sängs när andra klev upp. Jag visste inte vad jag ville skriva om. Jag hade ingen som helst kontroll på situationen.
Jag var på gränsen att ge upp igen. Jag hade skrivit några sidor men texten spretade åt alla håll. Jag läste boken ännu en gång från början till slut. Då upptäckte jag något nytt, något som relaterade till mitt problem.
Ta kontrollen
Vid ett tillfälle tar bokens huvudperson Faidros (Pirsigs alter ego) jobb som lärare i staden Bozeman, Montana. En av hans första uppgifter är ge eleverna i uppgift att skriva en uppsats om USA. När det är dags att lämna in uppsatserna har alla utom en flicka klarat uppgiften. Hon är en duktig elev, men hon kommer ingenstans. Faidros ber henne skriva om hemstaden Bozeman. Hon kan inte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle skriva, för så många andra hade redan skrivit om Bozeman. Faidros bryter ner uppgiften gång på gång, till slut säger han: ”Ta operan i Bozeman. Börja med den översta tegelstenen på vänster hand.” Flickans ögon lyste upp. Nästa lektion kom hon med en uppsats på femtusen ord om fasaden på operan i Bozeman. Hon berättade att hon hade suttit mittemot operan. Hon hade börjat med den första tegelstenen, sedan den andra tegelstenen; efter det kom orden av sig själv. Genom att Faidros bröt ner hennes uppgift till en enda tegelsten tvingades hon se och tänka själv. Det var hennes tegelsten. Ett tydligt mål. Hon fick kontroll över uppgiften, vilket gav henne motivation att skriva färdigt uppsatsen.
Jag förstod att jag också måste fokusera på bara en sak. Man kan säga att jag hittade svaret på min skrivkramp i min egen skrivuppgift, eller det kanske snarare var tvärtom så att svaret uppenbarade sig och hittade min fråga. Jag var studenten som saknade kontroll. Jag kastade min uppsats om allt mellan zen och jord i datorns papperskorg och skapade en ny blank sida. Jag letade efter en tegelsten att utgå ifrån och jag fann den. Jag begränsade mig till en enda aspekt i boken. Det gav mig kontroll. Jag kom loss från mitt statiska tänkande. Jag skrev snabbt ihop en tjock bunt med A4-sidor. Det blev min första väl godkända uppsats. När jag däremot skulle redovisa mitt arbete kom alla sidorna på en och samma gång ur munnen på mig och ingen förstod någonting av det jag sa. Men det har jag också blivit lite bättre på.
Det råder delade meningar om vilken löpartävling som är tuffast i världen, men ingen tävling kan mäta sig med kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei i Japan utför i 1.000 dagar. Munkarna springer och går mellan 40 och 80 km per dag.
En munk, Yusai Sakai, gjorde kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han gjorde det utan att bli skadad. Hur är det ens möjligt?
Den första halvan av Sakais liv kantades av misslyckanden. Efter att hans fru tagit livet av sig sökte han sig till ett kloster vid berget ...
Det finns gränser. Det är kanske viktigare att avgöra när det är dags att ge upp och byta riktning, än att försöka till varje pris. Allt har ett pris. Men det finns vissa människor som inte kan ge upp. De betalar hellre det högsta priset. Några av dessa människor finns i Japan, i en sektliknande munkorder och de kallas för maratonmunkarna. När jag läserom maratonmunkarna i Japan försöker jag förstå dem, men jag förstår inte riktigt. Jag tror aldrig jag kan förstå dem helt och fullt för jag är inte född i Japan och jag saknar många begrepp som är självklara för dem. Jag delar några begrepp med de japanska munkarna. Jag ser livet som en väg. Jag försöker leva i nuet. Jag ser allt som lärande. Men deras livsval känns ändå främmande. (det här är ett långt blogginlägg - ett kapitel från ett tidigare (misslyckat) bokprojekt (liksom de lika långa om Phineas Gageoch om drömmilen)...)
Värdens hårdaste lopp - kaihogyo
Vilken tävling är den hårdaste i världen? Är det Iron Man? Race Across America? Det finns olika åsikter om det. Själv lägger jag min röst på kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei utför i 1000 dagar. Jag tror inte det finns ett mentalt eller fysiskt mer utmanade ”lopp”. 47 munkar har klarat kaihogyo under det senaste århundradet. Tre av dem gjorde det två gånger. En av de tre, Yusai Sakai, gick i mål andra gången 1987 som 60-åring. Det är en form av obegriplig mental styrka.
En maratonmunk i klassisk utstyrsel.
Kaihogyo handlar om att förflytta dig mer än 40 km varje dag under en period av sju år. Loppet är indelat i tio segment om 100 dagar. Den kortaste sträckan är 40 km per dag i 100 dagar, den längsta 84 km per dag i 100 dagar. Munkarna färdas sammanlagt 46400 km, vilket är mer än ett varv runt jorden. Det finns olika berättelser om kaihogyo ursprung. Enligt en sådan berättelse promenerade en ung pojke med namnet So-o i skogarna vid berget Hiei. En dag såg han Buddha nära ett vattenfall. Han kastade sig i vattnet för att förena sig med honom. Efter denna upplevelse byggde han 300 kloster och böneplatser i skogarna runt berget. Han levde ett asketisk och isolerat liv. Under de kommande åren fick han många efterföljare och de kallade den andliga resan för kaihogyo. Med tiden utvecklades regler för att samordna de olika berättelserna om kaihogyo.
I grunden handlar kaihogyo om att besöka de 300 klostren och böneplatserna. Egentligen ber munkarna i 1000 dagar och de går och springer för att hinna med alla besök under en dag. Varje dag är fylld av ceremonier och fysiska strapatser. Löpningen är ett medel. Klosterbesöken och ceremonierna är också ett medel, eller en väg. Målet är komma närmre naturen och upplysning. Enligt munkarna är naturen en manifestation av Buddha och upplysning kan uppnås i detta livet. Kaihogyo knyter samman flera berättelser och är munkarnas epos om sig själva.
Det första året springer munkarna ett maraton om dagen i 100 dagar. Därefter begär de om tillåtelse att fortsätta i ytterligare 900 dagar. Om läraren tror att eleven är uppriktig ger de klartecken. De första 100 dagarna är det fritt fram att ge upp, men från dag 101 kan munken inte längre dra sig tillbaka. Han har gjort ett åtagande - ett komittment - att antingen slutföra uppdraget eller ta sitt eget liv.
En misslyckad man
Yusai Sakai bestämde sig för att göra kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han visste att han var bättre än så. Han hade grit. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han klarade det utan skador. Hur är det ens möjligt? Vem gör det som 53-åring?
Om man känner till Sakais levnadshistoria känns det ännu mer osannolikt. Den första halvan av Sakais liv var allt annat än lyckosamt. Han misslyckades som student. Han kom inte in på något universitet. Han tog värvning i armen under andra världskriget, men kriget tog slut innan han var klar med utbildningen till självmordspilot. Efter kriget drabbades han av en djup depression. Så många bra unga män hade dött men han - en usel människa - hade överlevt. Efter kriget försökte han komma in på universitetet. Men han misslyckades med sina studier. Han drev från jobb till jobb. Så var det tills han fyllde 40 år. Då blev det ännu värre. Hans fru tog livet av sig. Hans svärmor hade länge försökt få henne att lämna Sakai, men hon valde att lämna livet istället. Sakai tyckte att hon var en bättre människa än honom, men hon dog och han levde. Sakai var förkrossad, ensam, arbetslös och 40 år. Han hade kommit halvvägs i livet och misslyckats med allt. Han tänkte ta livet av sig, men hans svärmor - av alla människor - övertygade honom att söka sig till munkarna vid berget Hiei.
Han hade inget att förlora och gick dit till fots. Munkarna var först skeptiska till Sakai. Han var för gammal, vanligtvis tillåter inte denna stränga munkorder någon över 35. Han bönade och bad om en enda chans. Munkarna gav med sig och lät honom utföra en ceremoni. Varje morgon tog han en iskall dusch under ett vattenfall, sedan gick han från knästående till stående 108 gånger. Det var ansträngande och han tvekade, men för varje dag kände Sakai sin beslutsamhet växa. Till slut var han mogen för kaihogyo. Han gav sig iväg 1965.
Sakais första kaihogyo
Under de första 100 dagarna testade läraren hans mod och ihärdighet. Som alla bra lärare ville han bli överträffad av sin elev. Det var hårt. Varje dag var en kamp. Den första tiden var Sakai övertygad om att han skulle dö av utmattning. Han bar med sig pengar till sin egen begravning. Sakai uthärdade och överlevde det första året. Han härdade ut nästa år och året efter det. Det var aldrig lätt. Det fjärde året upplevde han ett genombrott. Han hade klarat halva sträckan och han var inte längre plågad av tankarna på sitt liv och sin fru. Han hade lärt sig acceptera det som hänt. Tidigare såg han sina första 40 år som bortkastade; nu förstod han att han lärt sig mycket under den tiden. Det hade tagit honom dit han var nu. Han kände inte längre någon fysisk eller andlig smärta. Det var halvtid i livet och i kaihogyo. Men det svåraste provet återstod: fastan.
I början av det femte året ska munkarna fasta utan mat, sömn och dryck i nio dygn. Under nio dygn satt två munkar på var sin sida om honom. De bevakade att han inte somnade eller tappade hållningen. Han mumlade sitt mantra. Han utförde ceremonierna, men det gick allt saktare. Cellerna grävde allt djupare i organen efter energi. Efter fem dygn fick han en mugg vatten att skölja munnen med. Det är absolut förbjudet att svälja. En del blir galna av vattnet. De uttorkade cellerna skriker ju efter vatten. Sakai höll sig lugn. Han klarade provet. Han spottade ut vattnet. Vatten utblandat med blod rann över glaskanten. Det var ett bevis på att han inte svalt en enda droppe. Efter ytterligare något dygn dog naglarna. Djupa fåror skar genom händerna. Han hallucinerade. Han utförde ritualerna, men visste inte om han var död eller levande. När fastan var slut föll han ihop, men han repade sig och fortsatte springa nästa dag.
Syftet med fastan är pånyttfödelse. De första fyra åren springer man som individ. På den tiden avverkar man halva sträckan. Efter fastan känner man tacksamhet över livet. Sakai sa att han kände sig odödlig. Han var säker på att klara kaihogyo. Han kom in i ”andra andningen” och upplevde långa stunder av flow.
Det som sedan såg ut att bli en lång raksträcka mot mål höll på att få ett tvärt slut när han blev anfallen av ett aggressivt vildsvin. Sakai skadade sig och såret blev inflammerat. Smärtan blev värre och värre. Han blev tvungen att stanna. Han satte sig ner på en sten, tog fram sin "självmordskniv" och petade i såret. Sedan satte han sig på knä med kniven mot halsen och väntade på döden. Men han föll aldrig ihop över kniven. Han överlevde igen. Krafterna kom tillbaka och han tog sig till klostret innan midnatt. Efter sju år gick han i mål 1973.
Sakais andra kaihogyo
Efter några år kände Sakai att det borde gå att göra kaihogyo bättre. Sju år senare 1980 - efter en lika lång återhämtning som längden på kaihogyo - gjorde han sig redo för ytterligare ett lopp. Han klarade det och gick i mål 1987. Efter det vandrade han i Kina, Indien och Sydamerika. För Sakai tog träningen och lärandet aldrig slut.
Han brukade säga att han dog varje natt och varje morgon föddes han på nytt. Varje kväll såg han tillbaka på dagen som gått och gick igenom alla misstag för att bli bättre nästa dag. Varje dag var som ett helt liv med en chans att rätta till misstag från tidigare liv. Genom att upprepa denna tanke dag efter dag lyckades han springa i 2000 dagar och utföra ceremonierna på ett allt bättre sätt. Han tog ett steg, en ceremoni och en dag i taget. Munkarna lär sig att fokusera på det de gör och inte stirra sig blinda på det avlägsna målet som är upplysning. Genom att leva här och nu, klarar du nästan vad som helst.
Du lär känna dina gränser och därmed kan du flytta dem på ett kontrollerat sätt. Det är en viktig del av att upprätthålla en daglig rutin som kaihogyo, sa Sakai. Det viktigaste är att lära känna sig själv. För att klara kaihogyo måste du veta hur långt du kan pressa dig utan att missa nästa dag. Sakai menade att du bör pressa dig lite då och då eftersom framtiden är oviss. När det inträffar oväntade svårigheter är du redo och blir inte överrumplad. Sakai var ingen löpare. Ingen av munkarna som klarat kaihogyo var löpare. De blev löpare. De sprang och sprang, till slut var de löpare. Allt är lärande.
”It doesn’t matter what, just find something and stick to it, that is practice.”
De första månaderna är värst. Oftast drabbas de av skador och svår utmattning. De är ovana. Sedan anpassar de sig gradvis till ansträngningen. I Japan hyllar man ansträngning i högre grad än i väst. I väst är vi mer fokuserade på talang och begåvning. I Japan är det inte den bästa eleven som läraren kallar fram till tavlan för att visa en lösning, utan den elev som tycker uppgiften är svårast. Eleven kämpar tillsammans med läraren och de andra eleverna tills uppgiften är klar. De lär sig tidigt att ansträngning lönar sig.
Begreppet att leva varje dag som om det var hela livet tycks ha varit Sakais grundläggande insikt. För en västerlänning kanske det låter som att leva som om det inte finns någon morgondag och ropa ”Carpe diem”, men det är en felaktig tolkning. Sakais insikt var kopplad till en förståelse för sakernas "sanna" natur. Bara genom att vara uppriktig kan man verkligen leva varje dag som ett liv. Man måste vara öppen för att acceptera saker som de är i varje situation. Livet är en upplevelse. Det kommer till oss. Att acceptera livet leder till tacksamhet över livet, menade Sakai.
Det viktigaste kravet för att klara kaihogyo är uthållighet. Uthållighet är något munken lär sig på vägen. I början är det jobbigt, men med tiden blir de allt uthålligare. Uthållighet leder till prestation och till praktiska fördelar i vardagen. Sakais egna lärdomar kommer från den dagliga ansträngningen att gå och springa mellan 40 och 84 km. ”The heart of what I talk about comes from things I realized as I was walking and which I never forgot”, sa han.
Yusai Sakai (1926 - 2013)
Förutom uthållighet räknade Sakai empati, medkänsla, tacksamhet och uppriktighet till det som är viktigt i livet.
Munkarna gör en rad mentala förberedelser inför kaihogyo. De tränar på att meditera i rörelse. De fokuserar på andning och att föreställa sig att kroppen är lätt som en fjäder medan de springer. De tränar sent på kvällen och lär sig fixera blicken på en stjärna. De samordnar takten med ett hemligt mantra som deras lärare viskar till dem. Löparen måste hålla ögonen på stjärnan och aldrig tillåta sig själv att bli distraherad. När löpare nått den rätta nivån av rörlig meditation kan de flyga som vinden och liksom glida genom luften i ett tillstånd av djup kontemplation. De springer svävande i flow i nuet. När den mentala träningen är klar är de redo för kaihogyo. Den fysiska träningen börjar samma dag som de ger sig ut på kaihogyo.
Munkarna bär med sig mat på färden, men det är mat som de ska dela med sig av. Det är strängt förbjudet att äta maten själv. Vid midnatt kliver de upp och äter en enkel vegetarisk måltid som består av misosoppa, grönsaker, tofu och te. Enligt rapporter från antropologer som följt dem under flera år rör det sig inte om mer än 1000-1200 kalorier per dag. Det ger dem energi tillsammans med lagrat fett att springa två maraton per dag i hundra dagar. Kanske ger hungern dem motivation att springa, kanske kommer de lättare in i ett flow.
Medan munkarna springer utvecklar de djup kunskap om hur de ska vila olika delar av kroppen medan de är i rörelse. Nu vilar jag axlarna, nu vilar jag mina höfter, nu vilar jag knäna, och så vidare. Det finns ögonblick av vila i rörelse och de lär sig hitta dessa ögonblick, rörelser och platser i kroppen. Efter sju år är de experter på den egna kroppen. De lär känna sig själva och sin periodiserade natur. Kaihogyo är en sjuårig berättelse och en skola i självkunskap där de lär känna varje del av sig själva i det djupaste sammanhanget - naturen. De har hårda stunder och lugna stunder. De tar varje tillfälle att vila och varje dag går de djupare in i sig själva. Allt är lärande. Du kan lära dig något av och om allt.
”Even a blade of grass can be your teacher”
Längs stigarna ligger gravar som är en påminnelse om att det är munkens plikt att hedra och vara trogen munkordern och träningen. I gravarna ligger munkar som inte av klarade det. Självmord är kanske den del av den urgamla moralkoden i Japan som är mest obegriplig för en västerlänning. Maratonmunkarna har gjort ett åtagande att fortsätta till slutet. Individen är inte det största värdet som i väst. Tillsammans med viljan att följa sin valda riktning lär sig munkarna att älska det de gör.
”Human life is like a candle; if it burns out halfway it does no one any good. I want the flame of my practice to consume my candle completely, letting that light illuminate thousands of places. My practice is to live wholeheartedly, with gratitude and without regret. Practice really has no beginning nor end; when practice and daily life are one, that is true Buddhism.”
För en västerlänning känns kaihogyo främmande. I Japan blev dock Sakai en känd person. Han klarade inte skolan, men han lärde sig mer än de flesta genom fysisk träning och djupt tänkande. Hans ”självhjälpsböcker” blev populära i Japan, för kaihogyo ligger inbäddat på djupet i den uråldriga japanska kulturen.
Buddha och de olympiska spelen
Det är lätt att glömma att idrott och andlighet hänger ihop. Upphovet till de olympiska spelen i antiken var att hylla Zeus och de andra gudarna som man trodde levde på berget Olympos. Spelen hölls oavbrutet i över 1100 år, vilket är längre tid än Sverige varit ett eget rike. Atleterna tävlade för priser. Ordet atlet betyder ”en som tävlar för priser”. Grekerna offrade enorma summor till vinnarna som sågs som gudarnas skuggor eller avgudar. De kallades idoler (efter eidos som betyder form eller avbild). Vi ser fortfarande de olympiska vinnarna som idoler, som om de befruktats med talang av självaste Zeus.
När Coubertin startade om OS 1896 var det fokus på rena, friska kroppar. Den internationella idrotten skulle besegra den förlamande tröttheten som spred sig över världen i samband med den själsdödande industrialismen och den obarmhärtiga kapitalismen. De moderna spelen skulle bara vara öppna för amatörer och rent spel, så som Coubertin trodde världen var före fabriker och kapitalism. Men den djupare betydelsen av ordet atlet - pengar och priser - har tagit över Coubertins vision. Tävlingar tycks drivas av sådana belöningar. Vi offrar inte längre kor och getter på altare, men skattebetalare och företag ger idolerna stora summor och om de inte levererar det vi betalat dem för offras de på medias altare.
De begrepp som finns i väst är inte universella, det finns andra begrepp om uthållighet och prestation, idoler och gudar. Om du gräver djupare i andra kulturer lär du dig fler begrepp. Då kan du lära dig något av det. Det kanske går att skapa en egen västerländsk vision av kaihogyo? Precis som den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn tog den religiösa udden från meditation och gjorde den västvänlig i form av mindfulness på 1970-talet, kan man tänka sig en sekulariserad form av kaihogyo. Ultralopp är en mild och ganska entonig variant av kaihogyo. Det kanske krävs nya former av olympiska utmaningar för den nya sortens mentala trötthet som breder ut sig. Sakai talade om livslångt lärande, om att pressa gränserna, fokusera och träna och att känna tacksamhet. Han sa också vad du inte ska göra:
“If you sit there watching tv, specially period pieces, you’ll go senile in a flash”.
Det finns många som ser TV-serier i tusentals dagar i följd. Sakai sprang i tusentals dagar istället. Han levde varje dag som ett helt liv. Han dog den 24 september 2013.
Riktning och mening
När Sakai hade nått mitten av livet upplevde han en djup kris. Han kastade bort dagarna. Han saknade en riktning i livet och han var definitivt ingen löpare, men han lyssnade på en erfaren person som förstod var han var på väg och kände till en bättre väg. Han började ta små steg åt rätt håll. Han skapade mening med hjälp av sina lärare. Sedan bestämde han sig för att springa kaihogyo. Han lärde känna sig själv och naturen. Det är samma sak. Du står inte utanför naturen, du springer med den. Genom hårt arbete blev han en upplyst löpare som strävade efter att lära sig något av varje dag.
Sakais mål med kaihogyo var mer i form av en riktning än ett målsnöre. Varje helig plats och varje dag var ett delmål. Det svåraste hindret var fastan efter halva sträckan. Han sprang rakt in i fastan och staplade sedan ut på andra sidan. Han kände lukten av dödens andedräkt och det fick honom att uppskatta livets berättelse. Livet blev meningsfullt och något större än hans eget liv. Många som varit nära döden vittnar om det. Mötet med döden gör att du ser livet mot bakgrund av det som livet inte är. Efter det är det inte lika lätt att kasta bort dagarna - för det är dagarna som är livet och varje dag är en berättelse av korta stunder och ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Sakai klarade kaihogyo två gånger. Han ville bli bättre andra gången. Är det grit eller flow, motivation eller ett tänkesätt? Jag tror det är allt detta. Det är olika aspekter av samma djupa sanningar. Känn dig själv. Vad är det du vill?
Om du tror att det du gör är en del av något större, klarar du mycket mer än om du bara gör det för dig själv. När du är en del av något, känns livet meningsfullt och du kan offra en stor del av dig själv genom att öka din ansträngning för att nå det du vill uppnå. För munkarna på berget Hiei finns Buddha i naturen. Naturen är större än människan. Även en sekulariserad person kan känna sig som en del i ett sammanhang. Det är en tanke som kanske finns lagrad djupt i våra gener, för allt liv kommer från naturen.
Munkarna lever i nuet. De mumlar mantran för att fokusera tankarna i rätt riktning. De heliga platserna är delmål. De är fokuserade på nuet och inriktade på nästa heliga plats och ägnar den all uppmärksamhet när de kommer fram. Löpning är ett sätt att ta sig mellan de heliga platserna. Det är ett medel, inte ett mål i sig. Sakai sa att han föddes varje dag och att han såg tillbaka på livet varje kväll. Varje dag var ett liv. Du ska ta vara på ögonblicken och ta vara på stunderna mellan ögonblicken. Det finns inget annat. Du kan inte leva i en önskedröm, i det förflutna eller i framtiden, för det är aldrig där du är. ”När du går, äter och reser, var där på riktigt. Annars missar du större delen av ditt liv”, sa Buddha.
Munkarna förbereder sin kropp och sin själ för hårt arbete. De är inte idrottsmän och de löptränar inte. De är hängivna. De är motiverade. De bästa lärarna på klostret hjälper dem. Om din kropp och din själ är förenade på djupet, finns det inget som stoppar dig från att uppnå det som du vet att du kan och vill. Men synen på misslyckande är grym. Självmord är inte en väg. Liv, väg och misslyckanden hänger samman. Det finns alltid en väg tillbaka till livet. Men det är ju också för att jag inte delar deras begreppsvärld. Jag kan aldrig förstå dem på djupet.
Munkarna vet i vilken riktning de springer. De vet att de är löpare på upplysningens stig. De frågar sig inte om de är det, de vet att de är det för det är det de gör. I sin bok Ways of a Runner frågar Adharanand Finn en munk som klarat kaihogyo. Varför gjorde du det? Alla frågar samma sak, svarar munken. Varför lever vi? Det är en resa. Resan ger tid för eftertanke. Det är en sorts meditation i rörelse. Du ska springa lugnt och eftertänksamt. Det ger tankarna ro. Hur känns det nu när du är klar? undrar Finn. Är du upplyst? Har du nått ditt mål? Det finns inget slut. Lärandet fortsätter hela livet, svarar munken. Efter en stund förstår Finn att munken är som du och jag. Han hade gjort något som var svårt och synnerligen krävande, men alla har det svårt ibland. Munken valde det själv. Munken berättade att han hade sett ett tv-program som handlade om löpare som tränade inför ett maratonlopp. De hade dagar då det kändes tungt. Det kändes bra. Jag var inte ensam om att tvivla på mig själv, sa munken. Jag hade också några tunga stunder längs vägen. Löpning förenar människor för löpning går på djupet av vad det innebär att vara människa. Det var löpning som skulpterade människan på savannen. Det i människan som inte var löpare filades bort i tusentals små mutationer. Människan är en del av naturen och löpningen en slags hyllning till det som gjorde livet möjligt.
Du blir aldrig färdig. Det finns inga mål. Det finns bara olika riktningar. För maratonmunken handlar riktningen om lärande, om att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Munken når upplysning, men den upplysta vägen han springer på fortsätter. Han har bara lämnat mörkret. En riktning tar aldrig slut. Den visar vägen. Upplysning är här och nu. Inte sedan och inte i livet efter detta.
En berättelse kan sluta på olika sätt. Du kanske vill avsluta din berättelse på toppen. Men livet slutar inte på toppen. Livet är en våg och en väg. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Det är inte starten, mitten eller slutet som är berättelsen, utan den är det du gör nu. En berättelse är ett kontinuum, ett flöde av ord och händelser. Du lever nu. Du skapar din berättelse nu i detta ögonblick.
För mig tar året slut på hösten. Egentligen borde det vara flera månader kvar, men just nu känns det som om det här året tagit slut och att jag måste mobilisera kraft och lust till nästa år. Däremellan kommer skidor, men det kan dröja länge tills det finns snö. Jag tänkte springa i helgen, men regnet och mörkret fick mig att stanna inne.
Det var ganska precis två år sedan jag hade min senaste svacka. Mina svackor kommer oftast under hösten eller på förvintern, efter det att målen är uppnådda och jag står vilsen inför framtiden och oändligheten. Eller så kan det vara något som hänt, något som skakat om tillvaron så att man inte hittar vägen och inte längre känner igen sig själv och människorna i den.
Bland bloggar och skär
Just nu känns allt jag gör meningslöst. Det finns inget som driver mig. Det är som att jag befinner mig vilse i en liten båt långt ut på en sjö. Årorna har brutits sönder och skaften flyter någonstans i den täta dimman. Jag ror med stumparna, som en amputerad. Båten läcker. Jag tittar på vattnet som sipprar in. Snart slukas den av sjön. Vattnet når redan till stövelskaften. Det finns ingen som kan hjälpa mig och det finns inget jag kan göra. Det enda som återstår är att drunkna. Det är det enda jag kan vara riktigt säker på.
Jag surfar på internet efter artiklar om motivation. Men jag hittar inga svar. Ibland känns livet jobbigt, meningslöst, smärtsamt och man tvivlar på sig själv. Det är en del av livet och en viktig anpassning för att vi ska överleva. Annars skulle livet rulla på i samma fotspår, år efter år. En stund av tvivel ger tid för eftertanke och kanske kraft att hitta en ny väg genom villervallan.
Till slut kastar google mig till Leo Babautas blogg Zenhabits. Jag hamnar ofta där när jag söker efter svar som rör det ”inre” och där vetenskapen famlar. Jag beväpnar alltid mina argument med vetenskap, men under allt pansar finns en mjuk insida. Det har alla. Där trevar man sig fram. Där finns fler frågor än svar. Leo Babauta försöker dock alltid hitta egna och lite annorlunda svar på svåra frågor. För att komma ur sin egen tillfälliga svacka fokuserade han på följande:
1. I stopped being so self-centered. 2. I loosened my identity. 3. I remembered that this day counts. 4. I created movement.
Sluta vara så självcentrerad
Babutas fyra råd gav mina tankar några bra ankarplatser som jag kan utgå från. Den första punkten är ganska självklar. Vi är alla i centrum av oss själva. Vi ser ut på universum från två hål i skallen och vi söker hela tiden bekräftelse i världen därutanför. I stället för att söka det hos andra kan man bekräfta andra, vilket ger en form av ömsesidig bekräftelse. Vidare bör man inte fundera så mycket på vad andra tänker och man ska aldrig tycka synd om sig själv.
Var trygg med din självbild
Alla har en bild av sig själva. Min bild är att jag är en trevlig och rolig kille som är både bildad och vältränad. Vissa dagar skulle jag kunna gå runt i en t-shirt med trycket ”All this and brains too”. Denna uppblåsta självbild kan dock hotas av andras uppfattningar och det leder till reaktioner. Ord tränger djupare än slag. Ord kan hota min självbild som en person som alla gillar. Om någon kallar mig lögnare eller snål, hotar det bilden av mig själv som en god och generös människa och jag kanske går till motattack för att bevara min självbild.
För att förhindra att man hamnar i försvarsposition tror jag det bästa är att släppa identiteten en aning och inte ta sig själv på för stort allvar. Man kan vara flera saker, ha flera identiteter. Visst, jag kan vara rolig och fyndig, men inte alltid. När jag känner mig missförstådd blir jag ofta tyst och sur, för jag förstår inte hur jag ska göra mig förstådd.
En identitet beror på så mycket. Den skapas i ett komplicerat samspel med andra människor, deras förväntningar och vad jag förväntar mig att de förväntar sig av mig. Det är inget att känna sig hotad av. Är man trygg i sig själv, då är det först och främst jag själv som definierar vem jag är.
Alla dagar räknas
Alla dagar räknas. Jag kanske har 25 år kvar att leva, det kan jag inte veta. Vad skulle man göra om doktorn sa att man hade en obotlig sjukdom och 25 år kvar av sitt liv? Det finns ett slut och man har ett antal dagar kvar, denna dag är en av dem. En dag är det slut och den dagen är som alla andra dagar. Den är som första dagen i skolan, dagen då man tog studenten, fick sitt första barn eller begravde en förälder - dagar som en gång låg långt borta men sedan inträffade och blev till minnen. Förr eller senare är det dagen man dör. Den dagen blir inget minne hos mig, men förhoppningsvis hos andra. Det gäller att göra något med alla dagar. Inte bara låta dem gå sin väg mot slutet.
Skapa rörelse
När man sitter fast i vanor är det svårt att röra sig. Vanor kan ta över livet. Livet blir alltmer inrutat. Men ett litet steg åt ett annat håll, skapar en rörelse och en möjlighet.
Ordet motivation är besläktat med det engelska ordet move, som i sin tur hör samman med ord som motion och emotion. Bakom allt detta ligger det latinska order movere, som betyder att orsaka rörelse. Motivation handlar alltså både om rörelse och känsla. Det som får oss att bete oss som vi gör. Det är det jag saknar. Jag har inget som driver mig framåt just nu. Jag sitter stilla i båten och guppar på vågorna.
Jag skapade i alla fall ett inlägg idag. Jag har lagt fram löparkläderna för morgondagen. Det är kanske början på en liten rörelse. Kanske någon också tycker inlägget var värt att läsa. Jag är knappast den enda som tvivlar på mig själv ibland.
Vad är lycka? Det forskas mycket på lycka, men vet man egentligen något om den? Ja, faktiskt. Som allt annat styrs lycka till stor del av gener - surkartar faller inte långt från trädet. Men det är väldigt mycket man kan styra själv. Här kommer en lista på 14 saker som man - enligt vetenskapen - kan försöka göra för att bli lite lyckligare:
1. Var tacksam
Att vara tacksam för det man har och att påminna sig om det, är bland det bästa man kan göra för att känna sig lycklig. Det gör dig till en lyckligare, bättre och trevligare person att vara med. Bronsmedaljörerna är ofta lyckligare än silvermedaljörerna eftersom de är mer tacksamma över att de vunnit ett brons medan silvermedaljörerna mer känner att de förlorat ett guld. Ett bra tips är att skriva ner tre bra saker som hänt under dagen så att man minns de lyckliga stunderna bättre än de tråkiga. I ett experiment såg man att personer som skrev ner saker de var tacksamma för varje dag blev mer positivt inställda än kontrollgruppen som inte gjorde något.
Var tacksam att du är den du är för - handen på hjärtat - du vill inte vara någon annan.
2. Hitta ditt flow
Om man ägnar sig åt det man är bra på trivs man bättre. För omkring 40 år sedan myntade den ungerska professorn Mihaly Csikszentmihalyi begreppet flow, som han definierade som ett tillstånd när man är helt absorberad och så att säga smälter samman med det man gör. Då känns inget jobbigt. Vi glömmer bort oss själva när vi blir ett med det vi gör och livet känns meningsfullt.
3. Pengar är bra, men det finns annat i livet
Om man tjänar över en viss brytpunkt så har pengar liten effekt på lyckan. Det finns flera studier som visar att lycka korrelerar med inkomst till en viss inkomstnivå för att sedan plana ut. De allra flesta väljer dock ändå pengar framför tid, trots att mer fritid skulle göra dem lyckligare. Pengar ger fler valmöjligheter, men det är inte säkert att fler möjligheter i livet gör oss lyckligare. I valet mellan mer pengar och mer av annat, skulle vi kanske bli lyckligare av att välja mer av annat, som t ex tid.
4. Var generös.
Att ge gör oss lyckliga. Volontärarbete och att ge gör oss lyckliga och är därmed det mest osjälviska sättet att vara självisk. Den som ger mycket, får dessutom mycket mer tillbaka. Generösa personer är populära. Ingen gillar en sniken snåljåp som varken bjuder på sig själv eller ett glas öl.
Studier visar också att pengar som spenderas på aktiviteter - som konserter och middagsbjudningar - ger mer glädje än materiella inköp som kläder, elektronik (man blir glad tills man läser manualen) eller smycken. Forskning visar också att köp till andra gör oss lyckliga, s k prosociala utgifter.
Genom att ge till andra blir man lyckligare och ett leende är en belöning som går rakt in i hjärnan.
5. Lev i nuet
Det är bra att vara närvarande i nuet och inte låta tankarna vandra iväg. Personer som dagdrömmer är mätbart olyckligare än människor som är lagom upptagna. Är man för mycket eller för lite upptagen är risken stor för stress.
6. Sträva efter något
Vi väljer ofta det lätta före det rätta. Människan är lat av naturen. Genom att sätta upp ett mål att sträva mot tvingar man sig att uppnå något och denna strävan gör oss lyckligare. Målet kanske verkar viktigt, men forskningen visar att det är själva vägen dit och tanken på målet, som gör oss lyckliga. Det är trevligare att tänka på att man ska vara ledig och resa bort än att faktiskt göra det och i efterhand är allting som förut. Då gäller det att börja planera nästa resa, tävling, kurs eller mål igen.
7. Tänk positivt
Optimister är lyckligare än pessimister. Även om det är en form av självbedrägeri, så blir man faktiskt lyckligare av att leva i tron att allt är lite bättre än det är. Jajamensan.
8. Träna minst 2-3 gånger i veckan
Regelbunden träning gör oss lyckligare. Man träffar andra människor och under och efter en löptur frigörs lyckoämnen som endorfiner och endocannabinoider i hjärnan. Studier visar också att människor som tränar gillar sig själva och sina kroppar mer än folk som inte tränar.
I en studie undersökte man återfallsfrekvensen hos personer som drabbats av depression efter tre olika typer av behandlingar: medicinering, motion och en kombination av både medicin och motion. Efteråt såg man att 38 % och 31 % av de medicinerade resp kombinationsgruppen återföll, men endast 9 % av motionsgruppen. Eller som en positiv person skulle utrycka det: 91 % tillfrisknade av motion.
9. Sov mer
Sömn är också viktigt för vår lycka. Negativa intryck hanteras av amygdala - ett urgammalt område i hjärnan - medan positiva minnen bearbetas av hippocampus. Man vet att sömnbrist påverkar hippocampus mer än amygdala, vilket betyder att man blir sämre på att minnas trevliga minnen, medan allt otrevligt hänger med och t o m förstärks. I ett experiment såg man att trötta studenter minns 81 % av alla negativa ord, men endast 31 % av de positiva orden. Det finns också studier som visar att personer med sömnbrist blir känsligare för känslor som rädsla och ilska, känslor som finns i amygdala. Det är kanske det uttrycket att vakna på fel sida betyder. Det kan räcka med en tupplur mitt på dagen för att nollställa denna känslighet och hamna på rätt sida igen.
10. Gå ut
Att vistas ute gör oss på bättre humör och förbättrar arbetsminne och tänkande. Det är viktigt med raster och pauser, men allra bäst är att ta en kort promenad ute.
Mest lycklig blir man av att gå i skogar, parker och vid vatten långt från stadens monotona ljudmatta. Japanerna kallar en promenad i skogen för skogsbad och japanska forskare spekulerar kring att vi tar del av skogens molekylära signalsystem när vi rör oss i skogen. Jag tror dock snarare att en promenad ute sätter fart på vårt eget signalsystem.
11. Skratta och le
Genom att le och skratta och tolka det som händer positivt och inte gräva ned sig, förstärks de "glada" synapserna, medan de "sura" synapserna försvagas i hjärnan. Dessutom förstärker omgivningen beteendet genom att le tillbaka. Det kanske kan kallas för positiv återkoppling.
12. Meditera
Redan efter några minuter av meditation förändras hjärnan och man känner sig lugn, belåten och mer medveten. Efteråt har man lättare för att fokusera på saker och ting.
Hjärnan fungerar med hjälp av elektriska signaler. Dessa signaler ger upphov till vågor som pendlar med olika frekvenser. Olika mönster kan kopplas till olika sinnesstämningar, från deltavågor (0,1-4 Hz) som indikerar att man sover eller är ovanligt trög, till dåsiga tetavågor (4-8 Hz), fokuserade och aktiva alfavågor (8-13 Hz) och till sist snabba betavågor (13-30 Hz) som är kopplade till förhöjd beredskap som t ex när man sysslar med problemlösning eller har ångest och andra jobbiga problem.
Man har sett att på personer som mediterar börjar hjärnan slå alfavågor. Betavågorna drar sig undan. Betavågor är bra när man ska vara aktiv och lösa kritiska problem, men precis som man inte vill gå omkring med en puls på 125 vill man inte att hjärnan ska gå på högvarv hela tiden. Det bästa är om hjärnan genomsköljs av alfavågor med korta tsunamis av betavågor som fixar problem. Meditation är för hjärnan lite som löpning är för hjärtat och löpning kan också vara en form av meditation. Man har sett att det bildas alfavågor i löpares hjärnor och i likhet med löpning blir man bättre på att meditera, ju mer man mediterar. Fokuserad uppmärksamhet är som en muskel som måste stärkas med träning och det gör man med meditation.
Den bästa bloggen om meditation är Leo Babautas Zenhabits. Den är full med kloka ord och goda råd. Det räcker med så lite som två minuter om dagen till att börja med.
Att meditera är något jag alltid tänker att jag ska börja med men jag har inte börjat. När jag testat blir det säkert ett inlägg om det. Jag borde göra det för det är 1) enkelt och 2) bra för hälsa och välbefinnande. Det borde räcka för att jag ska göra det. Det finns en bra app för introduktion som heter Headspace som jag ska slå på och lyssna på i tio minuter senare ikväll.
Många tror att meditation är flum, men det ger mätbara fysiska effekter. Se bild nedan.
13. Många små saker
Det är bättre att göra 1000 små saker för lycka än en jättesak. Det är inte de stora evenemangen som ökar lyckan, utan de många små sakerna i vardagen - det är de stunderna som är livet. Chansen att vinna på lotto är en på flera miljoner, men för varje lott skulle man kunna göra något roligt istället. Dessutom blir man ändå inte lyckligare av miljonvinster (om man inte är mycket fattig).
14. Umgås med de du gillar
Spendera så mycket tid som möjligt med människor du gillar och undvik negativa personer. Personer kan vara närande eller tärande. När man umgås med närande personer blir man starkare av all positiv återkoppling, medan en tärande person är som ett svart hål som suger upp all energi och inte ger någonting tillbaka. Sociala personer med starka relationer är lyckligare än personer utan starka relationer. När man frågat personer på dödsbädden ångrade de mest av allt att de inte ägnat mer tid åt nära och kära.
Empatiska personer är lyckligare och genom att dela med sig av sig själv och ta del av andra och ge återkoppling, blir man lyckligare än om man sitter för sig själv. Även introverta personer kan öka sin lycka genom att försöka vara mer sociala.
Lyckoforskaren Daniel Gilbert formulerar det så här: "We are happy when we have family, we are happy when we have friends and almost all the other things we think make us happy are actually just ways of getting more family and friends ..." Facebook räknas inte. Ingen kan ha 1000 vänner.
Slutsatsen man kan dra av allt detta är att det viktigaste är relationerna till andra människor, att ta vara på sig själv och att med glatt humör ägna dagarna åt att göra det man verkligen gillar att göra.
Robert M Sapolsky är professor i biologi och neurologi och är en av världens mest kända vetenskapsmän. För nästan 20 år sedan kom han med boken Varför zebror inte får magsår (jättebra bok men magsår orsakas av en bakterie, vet man nu) och hans studier bygger oftast på babianer. Han brukar tillbringa somrarna i nationalparken Serengeti som ligger i östra Afrika. Alla naturfilmare verkar också vara i Serengeti. Vem har inte sett naturfilmerna där gnuer korsar en flod och blir slaktade av lömska krokodiler. Gnuerna står och tvekar innan en gammal gnu offrar sig och kastar sig i floden, brukar speakerrösterna säga. I själva verket blir han knuffad av yngre och starkare gnuer bakifrån. Livet är hårt på savannen.
Inte så stor skillnad på babianer och folk på rea.
Sapolskys studier av babianer har gett nya viktiga kunskaper om stress, vilket jag skrev om tidigare. Men Sapolsky har även noterat en skrämmande utveckling. I genomsnitt samlar babianer mat 40 % av dagen och de går omkring 8-15 km per dag. För några år sedan byggde man en soptipp för att ta reda på alla sopor som turisterna producerade. Soporna bestod till stor del av matrester…“processed sugars, fat, red meat, and cholesterol, our modern Four Horsemen of the Apocalypse”, som Sapolsky utryckte det.
Babianerna i området slutade söka mat. De väntade på sopbilen istället. De började äta västerländsk skräpmat. Deras nivåer av dåligt kolesterol steg, den typ som bygger upp plack i blodkärlen. Nivåerna av insulin var dubbelt så höga, vilket ökar risken för diabetes. Eftersom skillnaden i både kolesterol och insulin skilde sig mellan denna grupp av babianer och naturligt levande babianer runt om, måste orsaken sökas i deras livsstil - stillasittande och skräpmat.
Babianerna gjorde samma resa på en generation som vi gjort på några tusen år. Från savannen till soptippen i deras fall, från savannen till soffan i vårt fall.
Gurkmeja och andra kryddor
Enligt en ny studie kan ett ämne som finns i indisk curry erbjuda en ny behandling för de som lider av seninflammation/tendinit. Ämnet är curcumin, som också ger gurkmeja sin gula färg. Curcumin tycks motverka inflammationer i senorna.
Senor är viktiga för all rörelse eftersom de överför kraft från muskel till ben. De är dock känsliga för skador, inte minst hos löpare som tränar hårt. Tendinit är en form av seninflammation som orsakar smärta och ömhet i närheten av lederna och är särskilt vanligt i axlar, armbågar, knän, höfter, hälar eller handleder. Dessutom har en studie på möss har gurkmeja satts i samband med minskad risk för alzheimer. Förekomsten av alzheimer är också mycket låg i Indien där man av tradition äter mycket gurkmeja. Så färga maten gul med gurkmeja. Gult ris ser dessutom godare ut.
Det är mycket prat om antioxidanter. Själv är jag skeptisk till att överkonsumera antioxidanter i pillerform, däremot är det svårt att äta för mycket om man äter en varierad och kryddad kost. Mat är mer sammansatt än piller och vi är gjorda för att äta mat. Enligt ORAC-tabellen som mäter matens antioxidativa effekt har kanel ett värde på 130 000, vilket kan jämföras med blåbär (4500) och kiwifrukt (900).
Nu har forskare funnit att två teskedar kryddor minskar den oxidativa stressen efter en fettrik måltid med upp till 30 %. Man gav två grupper med något överviktiga personer samma mat men i den ena gruppen fick man tillskott av olika kryddor som rosmarin, oregano, kanel, gurkmeja, svartpeppar, kryddnejlika, vitlökspulver och paprika. När man jämförde grupperna fann man att den antioxidativa aktiviteten ökat med 13 % och insulinsvaret minskat med ca 20 %.
Dagens distanspass
Nu har jag haft två bra träningsveckor och jag har kört hårt med intervaller. Förra veckan sprang jag 80 km och den här veckan blev det kring 60 och varje vecka har innehållit tre kvalitetspass. I morse steg jag upp tidigt och sprang 24 km över stock och sten utan strumpor och skor. Jag fokuserade på andningen och kom flera gånger in i ett zenliknande tillstånd där jag sprang i ett ständigt närvarande nu. Det kanske är så det är för Diane Van Deren - kvinnan utan minne.
För mig är långa distanspass både ett sätt att bygga upp uthållighet och ett sätt att nå medvetenhet om ögonblicket. Meditation genom löpning är därmed ett direkt möte med oss själva, med vår djupaste sida. Genom att fokusera på andningen blir löpningen en instinktiv uppfattning om vår existens fri från medvetna tankar. Det låter flummigt, men jag snuddar alltid de där tankarna när jag springer långt. Men jag vet ingenting om zen så jag kanske bara pratar strunt :)
När jag kom tillbaka började gatan vakna upp. Sprungit långt? frågar en granne. Ganska, det blev 24 km, sa jag. Han tittade lite misstroget på mig och mina fötter. Jag har nästan glömt hur långt det låter för en som inte springer. Jag minns att jag tyckte att de som sprang flera varv runt eljusspåret, alltså minst 6 km, var en aning fanatiska. Så långt kan man ju inte springa, tänkte jag … Nu längtar jag till nästa söndag. De långa passen är mina favoritpass, det bådar gott inför ultradebuten.
Efter en ganska jobbig vecka kände jag ett starkt behov av att springa. Att springa långt är det bästa botemedlet mot stress. Det är ljust länge nu och jag sprang iväg på kvällen. Efter 7 kilometer slet jag av mig mina fivefingers och sprang sedan barfota in på småstigar. Det var inget jag planerat utan det bara hände. Marken var kall och fuktig efter morgonens regn. Receptorer på undersidan av foten talade om det för hjärnan. Signalerna blev plötsligt tydliga. Tidigare hade jag bara anat fukten och kylan (och i mina gamla feta skor hade jag inte haft en aning). Den tunna sulan av läder mellan nervsystem och natur var borta och foten jobbade som tolk däremellan. Jag sprang över stock och sten, på gräs och sågspån och mitt nervsystem vakade över vassa stenar, tallkottar och huggormar. Jag var fokuserad utan att vara medveten om det. Blicken var fastlåst några meter framför mig som ett par strålkastare i mörker. Jag hade en klocka på mig men det var inte en tid jag jagade utan ett tillstånd. Jag ville springa långt och länge och jag bara fortsatte att springa som om jag hade hela natten på mig. Till slut kände jag att jag måste vända tillbaka. Men jag sprang inte samma väg utan gjorde en lång sväng och kom tillbaka ganska sent. Min planerade löpning på omkring 10 km blev en oplanerad omväg på 27 km. Det fanns ingen gräns, ingen klocka. Det var en tids- och gränslös löpning.
Zen
Inom zen talar man om koaner. Det är den typen av frågor och svar som inte har någon förnuftsmässig mening och som bokklassikern Gödel, Escher,Bach utreder på djupet. Denna brist på logik kan övervinnas genom meditation/koanträning. Det ger utövaren upplysning. För mig är barfotalöpning lite som en koan. Det gör mig koncentrerad på löpningen och det är en form av meditation.
Jag fokuserar på min andning - en av hörnstenarna i zen. Sedan fokuserar jag på hur kroppen känns och vad det är som sinnena tar in. Övning ger färdighet. Koncentration är något man måste öva. Första gången kanske man bara klarar en minut, sedan blir man allt bättre. Ju mindre det finns mellan naturen och mig desto lättare är det. Jag är själv en del av naturen. Det är lätt att glömma, men jag är lika mycket natur som träden runt om mig. Vi är skrivna med samma kod.
Civilisationen har på gott och ont skapat en distans till naturen. Feta skor håller oss på avstånd från underlaget som bestick håller avståndet till maten. Vi staplar mödosamt mat på upp- och nervända gafflar. Egentligen är ju människan utrustad med två perfekta rörliga bestick som dessutom lätt kan omvandlas till sked, gaffel eller skopa. Det är inget man behöver tänka på. Handens fingrar formar sig omedvetet efter sin uppgift. Lägg upp ett äpple och en smörgås och sträck fram handen mot ett av föremålen och utan att du är medveten om det så formar handen ett grepp som passar det föremål som ska plockas upp. Våra händer är unika och fantastiska och tar upp en stor del av vår hjärnkarta. Det är kanske därför som Jamie Oliver är så populär. Han är fysisk när han lagar mat och rör vid födan som vi gjort i ett par miljoner år innan vi uppfann bordskicket. Men nu får vi nog betrakta bordskicket som något som kommit för att stanna och jag tycker själv att ett gott bordskick är viktigt. Däremot kan jag springa barfota. Det finns inget som heter fotskick.
Den nakne kocken. När kommer den nakne löparen?
Barfotalöpning är inte en fluga
Efter barfotalöpningen sov jag bra för första gången på mycket länge. Jag somnade helt uttröttad och vaknade utvilad för första gången på flera veckor.
Semestern har börjat bra. Det blir många barfotapass i sommar. Det känns inte lika udda som tidigare när jag nästan smög ut som en pervers typ och sprang ut i skogen. Särskilt inte efter inslaget i Sportnytt häromdagen som flera har tipsat mig om.
Video ...
Barfotalöpning är inte en fluga. Flugor lever inte i flera miljoner år. Sedan människan skakades ner från träden har vi sprungit för att överleva och det gick utmärkt utan feta skor. Det var snarare så att de feta skorna från 70-talet och framåt var en fluga - en fet fluga som flög runt jorden i 40 år och som sa att för varje typ av fot fanns det en sko som skyddade foten mot skador. Det påståendet visade sig vara falskt. Jag hoppas att de feta skorna snart är lika sällsynta som de små, trånga badbyxorna som överlevt i decennier inklämda mellan mage och lår på blekfeta gubbar och som man fortfarande kan se på stränderna. En del gamla modeplagg dör med sina bärare.
Fötterna är här för att stanna. Det som skett under de senaste åren kan liknas vid ett paradigmskifte inom löpningen, där det gamla sättet att springa genom att landa på hälen i tjocka dämpade skor fått ge vika för framfotalöpning i så lite sko som man klarar av. Det visste redan de gamla grekerna. Alla skotillverkare har påverkats av detta paradigmskifte. De som inte anpassar sig kommer helt enkelt att förlora sin marknad. Nu satsar skotillverkarna på lätta skor som marknadsförs som barfotaskor. Det bevisar att barfotalöpningen inte är en marginell företeelse. Alla kan inte springa barfota efter många år i feta skor, men nästan alla kan springa i lite lättare skor. Barfotalöpningen är ett faktum som påverkar marknaden här och nu. Helt barfota kommer kanske bara de riktiga entusiasterna att vara. Civilisationsprocessen har ett starkt grepp om oss människor och att springa barfota är nästan lite djuriskt. Och djur är vi ju inte. Djur har ju inget bordskick.
Efter gårdagens hälsotest blev jag lite nyfiken på kolesterol. Det var ganska många som fick backning just på totalkolesterolet. Men för det första var kolesterolet inte uppdelat på HDL (high density lipoproteins) och LDL(low density lipoproteins). Dessutom är inte kolesterolet ett alltigenom ondskefullt ämne. Kolesterolet krävs för att bygga och underhålla cellmembran, det spelar en nyckelroll i produktionen av viktiga hormoner som testosteron och det är grundämnet i kroppens produktion av D-vitamin. Och inte minst behövs det en sorts kolesterol för att rensa rören från en annan sorts kolesterol. Det är därför det blir så skevt med totalkolesterol. Det är som att ange risken för hjärtproblem med hur många kg en person väger utan att relatera det till längden på personen.
Den onde
Egentligen är det inte kolesterolmolekylen som är uppdelad på HDL och LDL, utan det är lipoproteiner som i sig transporterar runt kolesterol och fett. LDL:s uppgift är att förse celler och vävnader med kolesterol. Det fraktar kolesterolet från de celler som har ett överskott till de celler och vävnader som tar upp kolesterol och triglycerider. Det "onda" med LDL är att det lätt fastnar längs kärlväggarna där det angrips av fria radikaler och oxiderar. Kroppens immunförsvar uppfattar det modifierade fettet som en främmande inkräktare. Cellerna larmar och immunförsvaret attackerar det härskna fettet. I slutändan slukas LDL av makrofager, vilka blir fyllda av LDL och förvandlas till skumceller, en slags celler som dryper av fett. Dessa ger upphov till kronisk inflammation och leder till uppkomsten av plack. Kärlens diameter krymper och vid hård ansträngning kan placket erodera eller spricka. Risken är då stor att placket kan fastna längre ner i kärlen och ge upphov till en propp, en infarkt. Har man överskott på LDL är risken för plackbildning större.
Den gode
HDL är det goda kolesterolet. HDL bildas i levern och tarmväggarna och är som en tom säck när den kommer ut i kroppen. Dess uppgift är att samla ihop överskottskolesterol och återlämna det till levern. När HDL fyllt sin säck återvänder den till levern där den anknyter till en receptor och tömmer ut kolesterolet. Levern bearbetar kolesterolet och omvandlar en del av det till gallsyror. Det finns ett samband mellan minskad risk för hjärtsjukdom och nivåerna på HDL, kanske därför att HDL fraktar undan överskottskolesterol från plack i kärlväggarna. Det tycks även som om HDL ger ett skydd mot demens.
Den fule
Det industriellt framställda transfettet är en märklig bastard. Det är en omättad fettsyra, som rätats ut till en mättad fettsyra. En omättad fettsyra innehåller minst en dubbelbindning mellan kolatomerna och omega-talet refererar till den plats i kedjan där den första dubbelbindningen sitter. För omega 3 sitter alltså den första dubbelbindningen tre kolatomer från början. I en omättad fettsyra sitter väteatomerna på samma sida och eftersom väteatomerna stöter ifrån varandra är den omättade fettsyran böjd. När man försätter den omättade fettsyran i transtillstånd så byter man plats på de två väteatomerna i dubbelbindningen, därmed rätas fettsyran ut och den blir stabil och mättad, mättad med väteatomer. När fettsyran var omättad kunde den reagera med andra molekyler, men det går trögare när den kedjats fast med väteatomer. Dessa konstgjort mättade transfetter är kopplade till dålig hälsa, kanske därför att folk som äter transfett får högre halter av LDL och lägre halter av HDL. Deras LDL-partiklar blir också mindre och ju mindre LDL-partikeln blir, desto lättare har den att oxidera och fastna i kärlväggarna, vilket ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom.
Omega 3 till vänster och transfett till höger. Egentligen borde fettsyran till vänster vara böjd som ett uppochnedvänt U vid dubbelbindningen eftersom väteatomerna (H) stöter ifrån varandra. I transkonfigurationen till höger har en väteatom flyttats över till andra sidan om dubbelbindningen så att den blir rak och stabil.
Allt transfett är inte fult och ondskefullt. Det finns goda transfetter också. I våmmen, som är en av kons magar, tillverkar bakterier naturliga transfetter, så kallat CLA (Conjugated Linoleic Acid eller konjugerad linolsyra). Dessa bakterier lever i symbios med kon - liksom våra egna magbakterier lever i symbios med oss - och de hjälper korna att tillgodogöra sig energi och näringsämnen från gräs och växter. Under årmiljonerna har symbiosen drivit utvecklingen så att bakterierna i utbyte mot skydd och näring bildar ämnen som är optimala för värddjurets överlevnad. Eftersom människan är ganska lik en ko, åtminstone ur ett bakterieperspektiv på evolutionen, så är ämnena sannolikt bra och nyttiga för människan också. Det är således en stor skillnad mellan mjölkfettets naturliga transfetter och de industriellt härdade fetterna.
Göra gott och undvika ont Att undvika allt ont - att göra gott
att rena sitt sinne - det är de upplystas lära
ur Dhammapada
Hur ändrar man balansen mellan HDL och LDL? Svaret finns i den buddistiska versen ovan. Genom att göra gott och undvika ont. Att göra gott är att göra det som är bra för kropp och själ, d v s äta rätt och använda sin kropp fysiskt. Det ger lägre LDL och högre HDL. Att undvika ont är att undvika det som skadar kropp och själ, min och andras. Genom att äta fel, inte använda sin kropp och att vara snål och missunnsam, skadar och bryter man ner sin och andras kroppar. Man påverkas av miljön runt om och den består till stor del andra människor. Hur renar man sitt sinne? Genom att leva naturligt och enkelt. Varför äta ett onaturligt fett när det finns ett naturligt? Transfetter är helt enkelt onödiga. Rensa bort det onödiga och du renar ditt inre och ditt sinne. Amen.
