Jojobantning gör dig fet

Möss som tidigare har bantat går lättare upp i vikt än möss som aldrig har bantat, enligt en ny studie i Journal of Neuroscience. Denna studie stärker hypotesen att jojobantning bara gör oss fetare. Det finns många studier som tyder på att få kalorier under lång tid ger ett långt och magert liv (kalorirestriktion), men om de långsiktiga effekterna av snabba bantningskurer vet man inte lika mycket. Enligt kvällstidningarna ska bantning vara en snabbfix, något man börjar med några veckor innan sommaren. Men det är det inte. Man kanske går ner snabbt i vikt, men de allra flesta går upp igen och lindar dessutom ytterligare en årsring runt midjan.

Stressen är boven
Mössen i studien sattes på en tre veckors diet och de förlorade 10-15 % i vikt. Denna bantning ökade stressen hos mössen. Stress gör att kroppen frigör hormonet kortisol som förser blodet med energirikt bränsle i form av socker - bränsle inför den förestående kampen eller flykten. Det visade sig också att flera gener som reglerar stress och ätande förändrades. Detta fenomen kallas epigenetik, vilket oftast betyder att genernas uttryck hos en individ ändras, till exempel att de slås av eller på. Detta innebar i det här fallet att efter bantningen var mössen "genmanipulerade". Förändringen i hur arvsmassan lästes av cellerna bestod när mössen började äta som vanligt igen.

De möss som bantat hade signifikant högre nivåer av det protein som stimulerar frigörande av kortisol, vilket tyder på högre känslighet för stress. Efter exponering för mild stress, såsom höga ljud, hade de bantande mössen högre nivåer av kortisol i blodet än en kontrollgrupp av normala möss. Bantarmössen hade också högre nivåer av aptitstimulerande hormoner efter exponering för mat med mycket kalorier. Allt detta regleras av gener och hur dessa gener tolkas modifierades alltså av själva bantningen.

Stenåldersmänniskan bantade inte
Människan är inte en mus, men på denna grundläggande nivå fungerar vi ganska lika. En förhållandevis lång period av svält är en så viktig händelse i livet att det ger avtryck i arvsmassan genom att vissa gener aktiveras. De bantande mössen programmerades om så att de kände ett sug efter kaloririk föda, kanske så att de kunde bygga upp ett fettlager som skyddskudde inför framtiden. Det är bättra att vara fet än död.

Stenåldersmänniskan bantade inte, för henne betydde dålig tillgång på mat svält och risk att dö. Den risken vill inte våra hjärnor ta och därför ser den till att skapa säkerhetsmarginaler till nästa svältperiod. Problemet är att vi nu är omgivna av enerigrik mat. Översatt till vardagssvenska betyder det att suget efter pizza kommer tillbaka med fördubblad kraft efter en kortvarig bantning. Man förvandlas till en hetsätare. Det gäller att spara i fettladorna under de goda åren, resonerar de urgamla kretsarna i hjärnan.

Den viktigaste slutsatsen av denna studie är att bantning, och i synnerhet jojobantning, är att jobba mot sin egen hjärna, sin kropp, sig själv. Bantning ökar känsligheten för stress och stress gör oss sugna på kaloririk mat. Enligt studien är det stressen som utlöser det överdrivna ätandet och alltså är det stressen som en bantare ska fokusera på.

Att leva med en bugg i kroppen
Om man nu har bantat sig genom livet och därmed har programmerat om sig på gennivå, vad innebär då detta? Visst, det är kanske större risk att trissan trasslar in sig i livlinan om man åkt upp och ner i den halva livet. Men det är knappast kört, det är det sällan. Man ska jobba med hjärnan, inte mot den. Att springa bränner både kalorier och stress. Om man kan programmera sig fel, kan man nog programmera sig rätt. Buggar ska rättas. Genom att leva och göra rätt, formar sig hjärnan efter detta. Hjärnan speglar i realtid vad vi gör och formar sig efter hur vi lever. Det man gör blir vanor och vanorna formar den man är, inte minst på bredden.

Jag väger 75 kg just nu och har under mitt vuxna liv pendlat mellan 64 och 80 kg. Jag vägde 64 kg när jag mönstrade och 80 kg när jag muckade. Sedan dess har jag levt på 70-talet. Inte mycket till jojo.