Att bryta gamla vanor

Jag har lyckats ändra en enkel vana som jag tyckte var dålig. Det tog inte många månader innan jag helt slutade äta något gott på kvällen. Nu ska jag börja med de svårare vanorna, det må bära eller brista.

Det är svårt att bryta vanor eftersom de är integrerade med våra tanke- och handlingsmönster. Jag vet hur jag ska börja, det har jag gjort förut. Det är bara att hugga ut och elektrifiera nya tankestigar i djungeln av neuroner och dendriter. Sen kommer det svåra: att inte sluta, inte ge upp, att nöta in den nya vanan och köra den som en bulldozer varje dag genom djungeln av tankar. De gamla vanorna finns kvar. Alla kan få återfall. Vi är alla nyktra alkoholister i förhållande till våra gamla vanor.

Inte hållbart i längden
Vanor som bryter ner är dåliga och vanor som bygger upp är bra. Hjärnan gör dock ingen större skillnad på dem. I båda fallen är det vanor och vanor är mönster av neuroner som avfyras tillsammans. Om man tar ett första kliv in i vanan är det svårt att få stopp; hela kedjan måste exekveras. En vana är ett förlopp i hjärnan med en startbit och en slutbit.

Jag tänkte bryta de gamla destruktiva vanorna nu på en gång. Allihop. Eftersom viljestyrkan är en ändlig resurs så kommer jag att misslyckas. Det blir lite av ett experiment med mig själv som försöksråtta. Det är inte det rätta sättet att göra det på, men det ska bli intressant och se hur länge jag klarar av det. Det blir som att börja springa ett ultralopp i 5 k-tempo. Pang in i väggen bara. Det gäller bara att komma ut hel på andra sidan.

Nu tar jag cilice och tagelskjortan på. Jag vet vilka triggers vanorna har och det är dessa jag ska ha koll på. Det kan vara ord, personer, bilder, handlingar och minnen.

Poängen med att ha en tränare
Att förändra mina vanor kommer att dränera min viljestyrka. Man har i flera experiment lokaliserat viljestyrkan till prefrontala cortex och viljan äter glukos. När man fattat beslut under en hel dag då är det inte fett eller salt man är sugen på, utan söta saker som godis. Det är ingen slump att butikerna har allt godis nära kassan efter att man fattat en rad beslut om vad man ska köpa och har utarmat viljestyrkan. Det är därför matlistor är bra. Då behöver man inte besluta lika mycket. Matlistor behöver inte skrivas ner, de kan med fördel lagras i hjärnan.

I torsdags behövde jag inte ödsla någon viljestyrka på att springa ytterligare en gång uppför backen. Det gjorde vår tränare åt oss. Det var någon annan som fattade beslutet. Det sparade på mina begränsade förråd av viljestyrka och jag kanske inte ens hade haft beslutsstyrka nog att bestämma mig för en tredje rusch. Det är förmodligen en av de största vinsterna med att ha en personlig tränare. Någon annan fattar besluten åt dig. Det kanske inte många har tänkt på, men nu finns det neurologiska fakta som stödjer det påståendet.

Fatta viktiga beslut tidigt på dagen
Alla beslut aktiverar hjärnan och aktivitet kostar energi. I en stor studie såg man att chansen för fångar att bli villkorligt frigivna när två tredjedelar av straffet avtjänats var störst i början av dagen då domarna inte fattat så många beslut. Då låg andelen på 70 %. Sedan sjönk chansen under 10 % i slutet av dagen. Men det fanns två avvikelser och det var i samband med mellanmål och lunch. Just före mellanmålet och just före lunch var nivåerna nästan lika låga som i slutet av dagen (10 och 20 %). Strax efter mellanmål och lunch var nivåerna i paritet med den första timmen på dagen (65 och 60 %). 

Man såg inget som helst samband mellan chans att blir frigiven och etnicitet eller brott. Den avgörande faktorn var tiden på dagen och hur mycket blodsocker som fanns tillgängligt för hjärnan. Utan blodsocker försöker hjärnan spara energi och man väljer den enklaste utvägen, i detta fall att fortsätta inlåsningen och inte chansa med villkorlig frigivning som innehåller så många fler parametrar. Mer om den studien i kommande inlägg.

Hur man blir löpare
Jag skrev om hur man blir en löpare i ett av de första inläggen. Det är ett antal steg man måste klara av. Att det är så jobbigt i början beror att man använder sina begränsade förråd av viljestyrka. Lägger man upp en träningsplan sparar man en del av dessa krafter. Det borde de allra flesta som börjar träna göra. Har man skrivit ett program innan är beslutet redan fattat och det blir lättare att ge sig ut till löparspåret, gärna tillsammans med någon likasinnad. Om man inte har en plan är det mycket lättare att skjuta upp handlingen till nästa dag och nästa … 

När löpningen blir automatisk, en del av personligheten, då används ingen viljestyrka alls. Det sparar kraft till annat. Det är dit man ska komma. Man blir friskare och starkare och som en bonus får man tillgång till mer viljestyrka som kan användas till mer utmanande uppgifter. Jag tror det sista är viktigt. Vi behöver utmaningar hela livet. Det är det vi har viljestyrkan till. Den krävs för att ta oss vidare över hinder.

Viljestyrkan är en resurs. Att bara springa utan att tänka är att bygga upp viljestyrkan igen. Beslutsfattandet går oftast på tomgång när jag springer. Antingen följer jag en bestämd bana eller så låter jag bara impulserna styra fötterna och fattar inga medvetna beslut.

Modebloggarna
En typ av utmaning är att vidareutbilda sig. Om du inte har klickat på länken här så gör det nu! Jag har ingen chans att vinna en MacBook i konkurrens med alla unga tjejer som skriver om mode och smink, men jag måste ju försöka. Fast vem vet vad som händer i framtiden. Jag skriver ju mycket om tådojor och jag tror på löparkjolar. Jag kanske borde lägga upp en sida där jag testar olika löparkjolar. Fivefingers och löparkjol - vilket koncept!

Jag har fått mycket kritik för mina fula, fladdriga, urtvättade löparshorts och ska väl köpa ett par riktiga löparbyxor lagom till Lidingöloppet. Det blir nog ett besök i någon butik de närmsta dagarna. Det slutar kanske med ett modereportage trots allt :)